Livsstilsnytt, med sazerac

Hettan bara pågår och det går knappt att läsa, så jag har tittat en del på geografiskt lämpliga tv-serier.
Med fokus på Louisiana.
True Detective och Treme säsong 1-4.

Och så har jag på tal om New Orleans noterat att de gör en helt strålande sazerac på Tjoget/Linje tio vid Hornstull. Det är också ett sätt att stå ut – både som bar för dem, och med värmen för mig.

Steve Earle – This City

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hettan driver mig under jorden till rötterna

För att förtydliga föregående inlägg: personer som bah älskar hetta räknar jag till samma kategori som bah älskar One Direction, Dressman och Camilla Läckbergs romaner.
Kjelle Banan + 1.
Gratis korv till ungarna.

Vi dissidenter kan bara beklaga att vi tvingas konfrontera eländet vare sig vi vill eller ej.

Själv har jag under sommaren sökt skydd från årstidens alla negativiteter, grävt mig ner till rötterna under jorden och läst Beowulf-eposet (från kring 900-talet) samt John Gardners roman Grendel från 1971, som är ett tidigt exempel (Mary Shellys Frankenstein är förstås ännu tidigare) på hur traditionella monster börjar ses med andra, mer förmildrande, ögon och deras offer snarare blir förövare eller i alla fall förtjänar att utplånas.

Jag läste Grendel när jag var alltför liten för att begripa mig på dess subtiliteter, men nu har jag blivit vuxen nog att kunna känna.

Ni vet väl att forskningen har konstaterat att empatin inte är fullt utvecklad förrän i 23-årsåldern? Vilket torde förklara varför så många gymnasister är ungmoderater, sverigedemokrater och identitetspolitiker samt tala för att rösträttsåldern bör höjas till minst 28.

Hursomhelst är Gardners ganska korta roman en fantastisk exposé som turnerar en av de allra äldsta nordliga mytkällorna vi har till en civilisationskritisk saga.

Mr Neil Gaiman spann vidare på temat när han skrev manus till filmen Beowulf med premiär 2007, där han på ett mycket skickligt sätt inför ett element av arvsynd som ytterligare fråntar monstret Grendel monstrositeten och istället lastar blodskulden på mänskliga gärningar.

Det känns mycket rimligt.

Varhelst monster dyker upp bör vi fråga oss vem som skapade det, och i vilket syfte…

Beowulf-eposet har utgivits på svenska senast förra året på förlaget Mimer, fast i Rudolf Wickbergs gamla översättning från 1914, vilket gör den tämligen värdelös.

Den senaste översättningen till svenska gjordes av Björn Collinder 1954, senaste gången utgiven i pocket på Natur & Kultur 1998.

Fantastiskt, eller hur? Med tanke på hur mycket skit som publiceras i bokform idag. Den allra äldsta scandinavian gloom-thrillern vi har, som är stilbildande och beundrad världen runt, fimpade vi för 60 år sedan.

Antar att vi behövde rum för mejromaner och medelklassångest.

Förlaget Modernista ska enligt uppgift återutge Beowulf nästa år. Inga andra uppgifter än så, vare sig om nyöversättning eller något annat. Vi får väl se.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Åter på redaktionen efter ca 30 sekunders semester celsius

Man blir aldrig nöjd.
Om dekretet om Dödssynder hade skrivits om idag (det härstammar från det onda 300-talet) så gissar jag att det ansvariga sekretariatet hade bytt ut till exempel Vällusten mot Missnöjet.

I alla fall på ett lokalt plan.
Så många betalda semesterdagar som vi svenskar har kan övervägande delen av resten av världen bara drömma om.

Ändå är jag bitter och tänker demonstrera för 50 veckors semester nästa 1:a maj – i alla fall tills arrangörerna lyfter mig ur tåget med hänvisning till brott mot en annan modern dödssynd, nämligen Pinsamheten.

Men jag är tillbaka på redaktionen efter vad som känns som 30 sekunders ledighet. Åter traskar jag rutten från 4:ans buss och studerar hur damerna på Socialstyrelsen hänger på stenläggningen utanför sina kontor med sina panikcigaretter innan jag når tidningshuset och upptäcker att jag har glömt passerkortet i min andra klänning eller typ.

Och den jävla hettan.

I går skrev jag en utfyllnadsnotis om Ray Bradburys novell ”Touched With Fire”, som framför tesen att antalet mord och våldsbrott betydligt ökar vid 33 (var på tangentbordet ligger gradertangenten?) grader Celsius, fastän Bradbury förstås använder Fahrenheit, vilket innebär 92 på den minoritetsskalan.

Jag tror honom, och vetenskapen bekräftar tesen och varnar för följderna av växthuseffekten.

Ärligt talat så föraktar jag folk som pladdrar om hur de ääääälskar sol & värme.

Mest beror det på att jag själv inte älskar värme och att var och en är sin egen etiska termostat, men det är den där vulgariteten och vanemässigheten (där har vi en annan modern dödssynd eller två) som stör mig.

Vädret är vackert när man vill slita av huden för att svalka sig men inte kan för att naglarna halkar på svetten.
Vädret är dåligt när man kan andas frisk luft och som den moderna människa man är kan klä sig rätt och nyttja paraply eller hålla sig inomhus.

Rasism är vad det är.
För det är allt nuförtiden.

Nu inväntar jag mail från folk som just har läst min Bradbury-notis i tidningen och vill påpeka att Siouxsie & The Banshees har gjort en låt som heter ”92” och bygger på novellen.

Jag vet, herreguuuvd.
Men fatta att allt inte alltid får plats.

 

Siouxsie And The Banshees – 92

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0