Sanningen om släktkrönikor som sträcker sig över tre generationer

Det går förstås mode i svenska romanbaksidor. De bokfrånsidor där förlags- eller författarskrivna rader berättar vad boken handlar om och dessutom ser till att förmedla värderingar innan någon annan (jag till exempel) har hunnit göra det.

.

Vanliga värdeord är ”drabbande”, ”angelägen”, ”öppenhjärtig”, ”samtidsskildring”, ”generationsskildring”, ”ömsint” och ”angelägen” eller har jag sagt angelägen?

.

För tillfället är det två beskrivningar som ständigt dyker upp, och eftersom förläggande är business så antar jag att det beror på efterfrågan – att man kan sälja mer böcker om man dinglar med rätt bete.

.

Här kommer de:

.

”En familjs sönderfall”

.

Och

.

”En släktkrönika som sträcker sig över tre generationer”.

.

Det där är en ganska fascinerande polarisering om man tänker efter. Headshot kontra lång och utdragen plåga, om än konsekvent.
Kaos vs rötter.

.

I det senare fallet specificerar man gärna att det rör sig om tre generationer kvinnor. Möjligen för att 99 % av alla bokläsare är kvinnor.

.

Fair enough med andra ord.

.

På nära familjenivå gäller dessutom oftast att det släktgivna matriarkatet upprätthåller mer långtgående traditioner och privilegier framför patriarkatets ytliga och mer artificiellt samhälleligt givna, varför det kvinnliga perspektivet torde vara mer giltigt om man vill beskriva en släkthistoria över tre generationer.

.

I skrivande stund har jag lämnat Peter Normarks lyckade debutroman Lekarna på redaktionen (det är alltid så: böcker jag behöver hemma är på redaktionen och tvärtom) så jag kan inte citera, men på romanens baksida hävdas det bestämt att den sträcker sig över tre generationer.

.

Nåväl. I ett par stycken nämns ett luddigt förflutet. Men långt ifrån tillräckligt för att man rakryggat skulle kunna kalla det en krönika som sträcker sig över tre generationer. Alltså, romanen är bra. Ingen tvekan om det. Men tre generationer?

.

Jag lovar att återkomma och korrigera när jag har hittat boken ifråga – inte för att jag har fel, men för att jag vanan trogen vill ha överväldigande rätt.

[Uppdatering: åter på redaktionen ser jag att baksidestexten lyder ”Lekarna spänner över närmare ett sekel och är en berättelse om en familjs sönderfall”]

.

För er som kastar er handlöst efter romaner som lockar med att de ”sträcker sig över tre generationer” kan jag annars föreslå Lasse Bergs utmärkta böcker Gryning över Kalahari (Ordfront 2005) och Skymningssång i Kalahari (Ordfront 2011) som sträcker sig över minst 500 generationer.

.

500!

.

Det måste vara ofantligt mer epic bara tre.

.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Ah, jag glömde kryssa i rutan för "inga kommentarer". Men, då: släktkrönikan är den äldsta litteraturformen någonsin, frånsett möjligen babyloniernas sädstatistik. Medelklassen uppfanns långt senare som litterärt grepp.

Jonas Thente, 22:02, 3 september 2014. Anmäl

Har aldrig begripit släktkrönikor - vad vill man säga med en sådan? De är på sin höjd ett medelklassfenomen för folk som vill jaga ursprung

Anonym, 02:00, 2 september 2014. Anmäl

Kvinnor bättre författare än män

Kvinnor skriver bättre böcker än män, rapporterar amerikanska nättidningen The Daily Beast. En omfattande mätning har gjorts med hjälp av datorprogrammet Grammarly, som kollar stavning, grammatik, ordval, stil och konsekvens.

.

Att kvinnor är bättre författare än män bedöms utifrån det faktum att kvinnor fördjupar karaktärerna och använder längre meningar, medan män är snabbare att komma till saken. 75 procent av kvinnliga meningar är långa och beskrivande, mot manliga 34 procent. 67 procent av kvinnliga böcker behandlar människor, snarare än ting. Den manliga siffran är 56 procent.

.

Dock är män en aning bättre på att skriva om människor som inte liknar dem själva.

.

Randy Newman – Let’s Burn Down The Cornfield

.

Några uppgifter om hur rödhåriga författare gör ifrån sig i förhållande till blonda, mörka eller råttfärgade har jag ännu inte sett, men väntar på.

Mina personliga observationer ger vid handen att homosexuella författare (William S Burroughs, Djuna Barnes, Tove Jansson etc) i allmänhet är bättre än heterosexuella, om man räknar bort de bra författare som är heterosexuella.

.

Viktiga litteraturvetenskapliga undersökningar är viktiga.

.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Stefan Hammarén: ”Flickan fr. spïkregne:t”

[Jag vet egentligen inte vad Ägarna anser om att jag bloggar iväg saker som ligger bakom den s k betalväggen, men till dess att en delegation kostymer kommer och tar mig örat och ger mig en Policy så fortsätter jag göra det. I synnerhet denna recension har folk från när och fjärran bitchat om att få läsa gratis. Publicerad i papperstidningen 25 dennes. I begynnelsen skrev jag ”språkekvälibristen” för att vara lustig, men det gick inte hem.]

.

[En annan fantastisk sak är att bloggprogrammet har uppdaterats med den nya finessen att det tycks vara omöjligt att lägga in blankrader. Det är som allt annat i samhället som inte är sönder men ändå uppdateras och förment förbättras: blankraderna försvinner och allt blir pissigare] [Uppdatering: jag har återvänt till en taktik från 1992 och tvingar fram blankrader med punkter. Kalla det retrofitting]

.

Stefan Hammarén

Flickan fr. spïkregne:t

H:ström

.

Den aparte grafomanen och språkekvilibristen Stefan Hammarén har aldrig kommit riktigt till sin rätt så som han gör i sin senaste bok. För det första och viktigaste så har han ett urskiljbart motiv, snarare än att helt enkelt följa driften att omvandla livet till grammatisk kod. Nu handlar det om en förälskelse.

.

Flickan fr. spïkregne:t består grovt betraktat av en serie kärleksbrev till Emma. Om man läser förstrött, snarare än att koncentrera sig på varje enskild sats och riskera att omedelbart gå vilse, kommer man att upptäcka hur det första mötet går till och hur kärlekshistorien utvecklar sig med resor till och från – eftersom han bor i Finland och hon i Skåne.

.

Finlandssvenske Hammarén har förfärdigat och låtit publicera cirka tio tidigare böcker och i och med dessa framträtt som en författare vars språkliga avantgardism är så avantgardistisk att även det samtida avantgardet har svårt att placera honom. Och placeringar är viktiga för ett avantgarde, kanske det viktigaste.

.

Det är kan tyckas vara en aning slappt, men låt oss begrunda Gunnar Björling. Låt oss begrunda honom eftersom även han var en finlandssvensk författare och det ju ligger nära till hands – men också därför att Hammarén kan sägas vara Björlings motsats. Gunnar Björling reducerade språket, anfäktade och bejublade det för att nå fram till den elliptiska kompromiss mellan språk och liv där orden blev genomskinliga men ändå absolut nödvändiga. Hammarén gör motsatsen. Han låter språket flöda över och fylla alla utrymmen in absurdum, som i ett berusat försök att få i alla fall något att fastna i världen. Men med den senaste boken händer något ytterligare, och det är alltså kärleken.

.

I en postmodernistisk motsvarighet till schlagerrefräng har Umberto Eco myntat att man inte längre med bibehållen trovärdighet kan säga ”Jag älskar dig”, eftersom satsen är så kontaminerad av populärkulturen. Man måste säga, hävdar Eco, ”Som Barbara Cartland hade uttryckt det: jag älskar dig” – för att demonstrera att man är medveten om att det kanske inte är så originellt att säga så, rentav kitschigt, men att man ändå menar det liksom typ ärligt. Stefan Hammaréns motdrag är att höja språkets temperatur, originalisera det långt bortom efterhärmning, göra det feberdrömskt intill hallucination:

.

aldrig har jag undertecknad existerat till om det starkaste mig innan, som skyn och himlen dragen upp gardiner och där ser jag dig framför detta, du den vackraste du, när ser dig Emma varse förstår hur det sköna alls bildas bli utdraget källan ur nånting självt, en slingra jag aldrig trodde fanns, som knyter mig till meningar göra, med ögon jag ej förmått tro fanns en till av dig, ser dig ty kunde, rörde mig ett livets injektion av direkt in, därför också att det var du, dig jag älskar

.

Detta som ett representativt stilprov. Det är en prosapoetisk maskin på högvarv, som skakar och ryker. Det är en förälskelse vars språkliga uttryck vävs tätare och tätare och hotar att kväva verklighetens realiteter. Och mot det oundvikliga slutet ändrar kärleken ansikte, som den alltid gör.

.

Stefan Hammaréns kärleksroman bjuder det motstånd som är naturligt när man tränger sig in i ett hjärta som är fullt. Det är en vacker och gripande roman – en förälskelses testamente som högst eventuellt är undertecknat vid sina sinnens fulla bruk.

.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Oslo är till den intellektuella ytan större än Sverige

För ett par dagar sedan försökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson värva röster i Oslo. Man kan på sätt och vis förstå hans mission.

Jag besökte Oslo i våras för att delta i en diskussionsafton på Deichmanske bibliotek om den nordiska litteraturen och stannade en dag extra för att klämma en huvudstad på puben som jag inte hade besökt sedan alltför unga år.

Jag mötte mest unga svenska tjejer. De jobbade i barerna och receptionerna, på turistinformationer och snabbmatställen. Det kändes som om vi delade sekt. När jag satt på en pub läsandes senaste Bokvennen och bad om en sexa whisky till ölen och tjejen bakom baren svarade att:

– Ehhrmm.. vi får bara servera en enhet.
– En vad??
– En enhet, två centiliter.
– Ah! Okej, ge mig då tre enheter tack, i varsitt glas.
– Det får vi inte. Norrmän, du vet…

Och vi delade ett snett leende och jag fick anledning att beställa tre gånger istället för en. Det var som Ryssland fast tvärtom (”Drink da vodka in hurry veaklink!!”)

Åkessons bete var förstås svenska ungdomar, som söker sig till Norge för anställningar de inte får i Sverige – förmodligen enligt analysen att massinvandrare tar jobben för dem.

Men Åkesson blev utbuad och fann inga sympatier i Norge.
Man får gissa att de förmodade sympatisörerna knappast fäster några större ideologiska betydelser vid nationaliteter och gränser när det kommer an på jobb. De har växt upp i ett globalt samhälle och räknar inte med någon specifik försörjning garanterad utifrån deras etniska ursprung.

Det finns inte längre några nationella kontrakt.

Säkert blev Åkesson också förvirrad av att bli utbuad av norrmän i Norge – ett land som är betydligt mindre benäget att ta emot flyktingar än Sverige och som har fostrat den i västerlandet förmodligen mest ”effektive” raskrigaren i efterkrigshistorien.

—————–

Jag läser senaste numret av ärevördiga norska kulturtidskriften Vagant (nr 2/ 2014) och stannar vid ett rundabordsamtal kring småförlag. Deltagare är diverse intressenter av facket och jag noterar en fråga:

Hvis dere skulle trekke frem ett norskt, ett svenskt og ett danskt forlag, hvem ville det ha blitt?

Den här frågan hade varit omöjlig att ställa i en svensk kulturtidskrift, eller en dansk för den delen. Vem i Sverige kan utan vidare nämna ett viktigt norskt småförlag, eller ett danskt?

I Sverige läser vi knappt norsk litteratur, eller dansk – om det inte gäller författare som redan har slagit igenom i USA eller England.

Men i Norge läser man svenska och danska utan att darra på hjärnan. Det har sina historiska skäl, men inte enbart. Det har med nyfikenhet att göra också. Intellektuell ansträngning.

Både Vagant och Bokvennen – de mest tonbildande norska kulturtidskrifterna – publicerar svenska och danska texter utan att översätta dem. Norrmännen är trespråkiga från början, medan vi i Sverige knappast klarar av att halta oss fram på engelska och tycker att norska och danska är ungefär lika svårt att svälja som en spottloska i chocolatten.

Den enda svenska motsvarighet till närspråklig utblick jag kan komma på var när Sydsvenska Dagbladet sträckte ut till den nära grannen Danmark i början av 1990-talet och på kultursidan publicerade danska texter på danska.
Jag tror inte de gör längre gör sånt.

Själv översätter jag danska och norska texter i DN till svenska med en bestämd känsla av skam och underlägsenhet.
Den idealistiskt folkbildande delen av min hjärna gör uppror mot den kommersiella – men den senare vinner förstås alltid, eftersom folkbildning aldrig ger bröd på bordet och förmodligen på ett eller annat sätt anses vara kränkande för svenska läsare. För vad är inte kränkande för svenskar?

Hursomhelst så är Norge – trots allt – mer benäget att anamma främmande kulturer, som Sverige och Kenya, än vad vi är. I alla fall när det kommer an på de segment som kallar sig intellektuella.

När DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan börjar publicera norska och danska texter oöversatta så har ett steg – kort men ändå – tagits bortom nationalchauvinismen. Och vår lilla värld har gjorts en aning större.

Och en aning är en bra början.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En kritik av de namnlösa berättarjagen

 

Tortoise – Seneca

Åldrig som jag är i yrket har jag ännu inte lärt mig att notera basfakta.
Jag angriper böckerna jag recenserar som en vansinnig – men självklart verserat intelligent, charmig och teoretiskt skolad – hamster, som stoppar kinderna fulla med idéer som framförs i de verk jag begrundar.

Och när jag väl står i begrepp att skriva recensionen så punkteras jag omedelbart av de väsentliga trivialiteternas fotanglar.

Exposition, kids, är ett litteraturvetenskapligt begrepp som i korthet står för det moment som oftast infaller i början av ett narrativt verk och som redogör för de förutsättningar som utgör grunden för det kommande. I expositionen klargörs saker som var och när vi befinner oss, vem som står i centrum och vari problemet som skall avhandlas består.

Jag glömmer alltid det där. Alltid. Vilket innebär att jag får ägna timmar åt att återfinna det enda ställe i romanen där man får klart för sig exakt under vilket år den utspelar sig, samt de andra enstaka tillfällen där författaren nämner vad berättaren arbetar med, var hon bor, hur gammal hon är och varför hon är där hon är när romanen börjar.

I en recension har man mycket kort utrymme att redogöra för den exposition som gärna är utspridd i en modern roman. Eftersom man vill diskutera idéinnehåll och sånt. Man vill klara av det där så kvickt som möjligt innan utrymmet tar slut.
X är Y år och bor i Z där hon arbetar som Å, när hon möter Ä som är Ö.

Jag blir lika rasande på mig varje gång jag inser att jag har glömt notera X,Y,Z,Å,Ä och Ö – och det är varje gång – och får ägna timmar åt att leta igenom boken efter de enda ställen där dessa ack så väsentliga petitesser framgår.

Jag lär mig aldrig.

Det värsta man kan råka ut för som kritiker är böcker där berättaren är namnlös. Det innebär att man i inledningens kommenterande sammanfattning måste skriva ”berättarjaget hittar en annan lösning”, eller ”mannen som står i romanens fokus hittar dock en annan lösning” eller något annat hopplöst avkylande.
Det känns inte entusiasmerande att i en recension försöka förorda en roman som handlar om Berättarjaget och dess äventyr i livet. En kritiker bör till viss del vara pedagog och namnlösa berättarjag hjälper knappast till när det gäller att förmedla romanens budskap eller stämning.
”Berättarjaget känner sig sorgset härvidlag och försöker hänga sig självt”.

Det enda som är djävligare är poesikritiken. Där svämmar det över av ”jaget” som talar till ”duet”.
Här vill jag införa en regel: all poesi som blott kan beskrivas som ett monotont jag som talar till ett du och där duet svarar jaget är kass poesi. Är språk-pop. Så var vi färdiga med det.

I dagens papperstidning recenserar jag Therese Bohmans nya roman, Den andra kvinnan, som är utmärkt men har ett namnlöst berättarjag. Eftersom jag såg hur extremt mycket sämre och tråkigare min recension retoriskt sett blev av dessa ständiga omskrivningar och duckningar för det tomrum där det borde ha funnits ett namn, beslöt jag att namnge den namnlösa berättaren, och jag kallade henne Q2.

Det fungerade mycket bättre.

I nästa recension jag skriver där en namnlös berättare för ordet tänker jag kalla honom eller henne för Kråkskiten, Kletkuken, Tjocktarmscancern eller något i den stilen.
Se det som ett hot och en uppmaning till bot och bättring.
Support your local critic.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Försändelsen ”Being or Nothingness”

Det var så sant.
Jag stod ju i begrepp att berätta om den märkliga försändelse jag tvingades hämta ut på Coop Forum, men jag kom bort mig i ett resonemang om bokflod och kritikrutiner.

Tidigare inlägg i saken finns här och här.

Det var alltså ett paket och jag hämtade ut det, efter att jag givit fan i den att hämta ut det första gången, varpå det sändes åter avsändaren, som skickade det åter till mig. Den uppenbara angelägenheten drev mig till sagda matvaruaffärs postdetalj.

Inuti låg det två paket i presentförpackning.
Det har hänt många tidigare att förlag sänder utgåvor i presentförpackningar eller med något extra tingetangel. För bara någon vecka sedan kom
Malin Billers serietolkningar av Gustaf Fröding i ett paket med bifogade tallbarr.

Men detta var något alldeles extra.

I det första paketet låg en bokkassett – vilket är ett fantastiskt ord med tre dubbelkonsonanter – med en Sherlock Holmes-outfittad mus på omslaget som gav tummen upp och i en pratbubbla sade ”Don’t panic”.

Ja, jag vet: mottot för The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy i Douglas Adams blott halvroliga sf-svit som inleds med romanen med samma namn. Eftersom jag har extremt svårt för brittisk, ”galen” humor av Douglas Adams-snitt så blev jag rätt avog där.

Ovanför denna ganska trista t-shirtbild stod titeln Being or Nothingness, vilket komplicerade det hela en smula. Det är ju den engelska titeln på Jean-Paul Sartres existensfilosofiska klassiker som på svenska heter Varat och intet.

Ett vykort var också bifogat, frankerat och med mitt namn. Där stod något på japanska, jag vet inte vad.

På framsidan ståtade samma tecknade mus, nu med liftartummen (från Adams romaner) påslagen och med pratbubblan: ”Stay calm and solve the puzzle!” samt en webbadress.

Inuti kassetten låg själva boken, med en Joe K angiven som författare.
Jag har sällan sett en så påkostad bok. Här finns inklistrade frimärken, utskurna hål och gud vet vad. Albert Bonnier själv hade aldrig lagt ner så mycket möda och pengar på en utgåva. 

Fast jag tänker inte tråka någon ytterligare med detta, eftersom – som jag upptäckte – så mycket redan har skrivits om detta märkliga bokfenomen.

Jag hänvisar till den uttömmande, grävjournalistiska aktivitet som gjorts av Jack Werner och Kolbjörn Guwallius på Metro via den här länken.

Jag kan tillägga att även jag – likt alla andra – fick två av dessa böcker, varav den ena var ställd till mig och den andra till språkforskaren Alvar Ellegård, som avled 2008 och på ålderns höst gjorde sig känd som en idog kritiker av kristendomen.

Jag kan också tillägga att jag, efter att ha läst Joe K:s Being and Nothingness från pärm till pärm (det tog 35 minuter-and-change) mest associerar till den komik hos de klassiska patafysikerna som kommer sig av petitesser och banaliteter presenterade som storvulna anspråk och djupa sanningar med hjälp av det auktoritativa språket och den drivna retoriken. Det är mycket. mycket väl genomfört med en språklig finess som man bara kan beundra.

Men döm själva, om ni inte har fått boken med posten. En webb-faksimil finns här.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Försändelsen ”Being or Nothingness” … som kommer sig av petitesser och banaliteter presenterade som storvulna anspråk och djupa sanningar med hjälp av det auktoritativa språket och den drivna retoriken. Det är mycket. mycket väl genomfört med en språklig finess som man bara kan beundra. Read more on Dagens Nyheter [...]

Försändelsen ”Being or Nothingness” | luckynd (Webbsida), 06:18, 22 augusti 2014. Anmäl

Anmälan: Johannes Heldén: ”Evolution”

Detta är en väsentligen utvidgad version av en recension som papperspublicerades 9/8 2014. Tilläggen står inom klammer och är kursiverade.

 

Johannes Heldén/ Evolution/ OEI editör

Den multimediala poeten Johannes Heldén har sedan 2003 gått från klarhet till klarhet under loppet av minst tio böcker, fyra digitala verk och fem musikaliska sekvenser.
Nu är det slut, i alla fall med böckerna, om man får tro inlagan till det senaste bokprojektet Evolution [Vilket jag inte för en sekund gör, även om jag uppskattar dramatiken och tänker mig Heldéns författarskap, plåtat av en granne genom häcken, där det ligger med en hagelbössa bredvid sig i garaget och ackusativobjekten som har splattat upp på väggen och snuten som rullar ut avspärrningen har ett par år kvar till pensionen och säger luttrat till den ökande skaran fotografer att Hey! Låt den här poesin få vara ifred goddamn asgamar]

Den nya boken kan ses som en katalog till det digitala projektet med samma namn, där samtliga Heldéns tidigare texter blir källmaterial för en artificiell intelligens som på siten textevolution.net skriver dikt som genomgår ett par evolutionära steg i sekunden. Programmet har utvecklats i samarbete med utvecklaren och konstnären Håkan Jonson [jag utgår ifrån att det är han som har knackat kod, men jag känner inte till tidigare eventuella konstnärliga meriter]  och fungerar på svenska och engelska.

”Utgivningen av Evolution innebär att Johannes Heldén slutar skriva poesiböcker. Han har, kan man säga, blivit ersatt”, står det i programförklaringen.
Ett mål är att den diktande AI:n skall klara matematikern Alan Turings berömda ”Imitation game test” från 1951, som går ut på att ett datorprogram skall klara av att lura en människa att det också är en människa. [Alltså … i skrivande stund har jag inte möjlighet att ta reda, men har inte Turingtestet klarats av vid det här laget, även om reglerna omtolkas stup i kvarten? Dessutom skulle jag gärna se ett omvänt test: kan Du skilja på en aspirerande kulturskribent och en AI?

(mobilsignal)

-DN Jonas Thente…
-Jahej. Jag har en artrrri…artikel om könsmaktordni…rrrrrrbzzzz…….maktordningen och om ni inte publlllllll….ublicerrrr…cerar den så hänger jag ut eeeeeeeerrr ….. är ni sexister på mi mi mi mi min blogg..bzzzzz…
-Ahaa! Försök inte med mig! Eller… Jag menar: mina djupt kända ursäkter… Jag har en familj att försörja, Fräulein Überdenkkopf…ehhh…. Sverker heter jag som sagt och jag kopplar Er genast till kulturchefen]

Man kan tänka sig en del spydigheter från kritiker av den språkmaterialistiska poesin, som säkert kan hävda att AI:ns i skrivande stund minst sagt slumpmässiga och grammatiskt kontroversiella formspråk svårt kan skiljas från mer radikala poeters. Tanken går också till surrealismens automatiska skrift och den svenska konkretismens tidiga fascination av datorer och språklig materia.

[Alldeles för lite har skrivits om de få år i världshistorien när Sverige faktiskt stod i centrum för konstevolutionens ständigt skiftande geografi, nämligen under 1960-talets andra hälft. Okej, litteraturforskaren i Göteborg Jonas Ingvarsson har fattat grejen sedan länge, men de där få åren är faktiskt mer intressanta och influentiella än hela stormaktstiden sammantagen. Jag tror att någon – Ingvarsson, om han är tillräckligt journalistiskt/dramatiskt driven, och om inte det så i samarbete med typ Magnus Haglund som är det och kan det mesta i ämnet – borde göra med det svenska 1960-talet vad Peter Englund har gjort med första världskriget mm. Jag tror inte att någon som läser det här fattar hur über Sverige var på den tiden. Och vad jag skulle komma till var att en av de ledande skuggfigurerna i hela den konkretistiska rörelsen var matematikern Mats G Bengtsson – känd för svenska folket som Hilding i skräckeposet Tårtan. I skrivande stund har jag inte tillgång till hans sista bok (den ligger på redaktionen) men jag återkommer till det. Jag är i alla fall övertygad om att han var den främste att insistera på att introducera William S Burroughs i Sverige i och med den konkretistiska tidskriften Gorilla, samt att det berodde på Burroughs samarbete med den tidige datorkodknackaren Ian Sommerville – vilket leder oss ut ur denna parentes och tillbaka till papperstexten]

Mer intressant att begrunda är de frågor och reflektioner som väcks av Evolutions utmaning mot den biografiska författarens roll som upphovsman. Kan en AI ersätta en poet? Frågan har ställts på svenska tidigare i år, i Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. [Som jag recenserade och inte var särskilt förtjust i, trots att jag läste den ett par gånger eller kanske just därför. Den refererade på ett mycket självmedvetet sätt till en del sf-klassiker, men det kan knappast ha varit det jag ogillade, tvärtom. Vi gör såhär: jag letar upp Ghazi-recensionen och lägger in den här, snart.]

Något svar har vi inte än, men under tiden jag har skrivit [dvs under tiden jag för papperstidningen skrev] denna text har programmet kommit fram till den 1803:e generationen av evolutionär utveckling [som nedan presenteras utan hänsyn tagen till blankrader och blanksteg]

det som benen
men smyga
vind senare
pustar
öde men

Utan tvekan föredrar jag Heldén som författare, för jag håller hans postindustriella teknokyrkogård av civilisationsmelankoli högt. Å andra sidan är en modern poet resultatet av betydligt fler evolutionära generationer än 1803, så man får ha tålamod.

Johannes Helden – A Garden

[Och eftersom jag har en tvångsmässig kampanj som är svår att undertrycka men som i princip går ut på att Ray Bradbury redan har täckt ALLT, så påminner jag här om en av RB:s noveller, som kommer mot slutet av The Martian Chronicles. Den heter ”There Will Come Soft Rains” (bara det!) och är ett av mycket få skönlitterära verk som inte har en människa eller antropomorfierad varg, häst, kanin eller alien eller något i den stilen som hegemonisk röst i sig. Det är bara beskrivningen av ett hus, efter atomkatastrofen får man anta, och hur det helautomatiska huset kör sin vanliga rutin med att servera frukost, städa och sånt, till dess att rutinen havererar. Och det är där jag tänker mig Heldén/Jonsons poesiautomat som en monitor halvt begravd i sanden tusen år sedan den sista människan försvunnit men alltjämt räknande och evolutionerande fram mot den slutliga dikten. Heldén måste vara en avkomma av oraklet i Delphi, om oraklet hade haft en trekant med Eliot och Yates. Tre elegiska apokalyptiker och en enda son.  Jag kan bara beklaga Johannes Heldén]

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En ny väskdröm

Först på plan stormar jag in vid 7-tiden efter en sömnlös natt i sällskap med en tung amerikansk roman och en nattfjäril.
Redan 45 grader varmt.

Gårdagsnattens väskdröm var en intressant variant.

Det var ett stort och nyinvigt Lustiga hus där man började på översta våningen och tog sig nedåt genom diverse lustifikationer. Naturligtvis hade jag en resväska med mig som ställde till problem. Jag har alltid minst en resväska med mig i mina drömmar.

Man fick inte ta med sig väskan i själva attraktionerna, så jag tvingades lämna den på varje våning, åka ner och därpå ta baktrapporna upp för att hämta väskan. Det gick okej, till dess att den försvann i garderoben och personalen rafsade bland galgarna och sa att näe, var den svart sa du?

Och så vaknade jag, skrikande.

Jag vet inte hur jag skall tolka detta. Kan det vara något med att arbetet är lustfyllt an sich men att det finns så mycket man bör göra som man inte hinner, som måste vänta och ofelbart ligger kvar och ger en ett allt sämre samvete?
Eller kan det vara som den store Freud säkert hade konstaterat efter att ha sugit på sin cigarr en stund: penisar?

Hur det än är så bävar jag inför nästa variant.

The War On Drugs – Under The Pressure

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Forts på den rafflande storyn om ett För Stort Att Bäras Ut

Med tanke på det antal böcker som på min arbetsplats plågar mig genom att pocka på uppmärksamhet, betraktar jag mitt hem som något av en frizon. I och för sig tornar bokhögarna upp sig även där, men det är för att jag själv har släpat hem dem, på frivillig basis.

Ändå finns det somliga som spårar upp min adress och skickar sin utgivning till mig privat.

Som alla förstår innebär det i praktiken att jag får en lapp i min brevlåda som säger att jag måste resa till en förort till Sigtuna för att hämta ut det brev som definieras som ”för stort att bära ut” och som är vad jag minst av allt behöver eller efterfrågar.
Okej, inte Sigtuna kanske, men Aspudden – som är en helt annan stadsdel, fjärran från den jag befolkar. (Ahhhh….privatiseringen av väsentliga samhällsfunktioner … eftersom det inte finns något Helvete så vill jag här hjärtligen önska er ingenjörer bakom denna privatisering ett mycket, mycket plågsamt jordeliv och en utdragen dödskamp. Ärligt. Ni har lämnat världen i ett mycket sämre skick än den befann sig i när ni kom hit, och gjort en karriär på att medvetet skita ner människors livsbetingelser och försvåra våra redan komplicerade liv. Tre steg tillbaka för civilisationens Gemeinshaft. Den banala ondskan i Rosenbad. Skräckfilmskaraktärer är vad ni är, men sjaskigare, beigare. Vi minns er.)

[han harklar sig]

Det säger sig självt: när jag tvingas gå med lappen i handen till en främmande stadsdel med soundtracket till The Warriors i huvudet för att hämta ut ett paket, och jag upptäcker att detta paket innehåller en bok som är mig tillsänd av någon som tyckt sig vara smart nog att förbipassera det Kulturindustriella komplexet, så betraktar jag avsändaren med avsky. Jag betraktar honom eller henne som en stalker eller värre.

Barry de Vorzon – Theme From ”The Warriors” – The Warriors Soundtrack Version

Gör inte så.
Uppmanar jag förläggare, författare, konstnärer, dj:s och alla andra som har triggats av något ord jag har nämnt (”Hej Jonas. Jag såg i tidningen att du nämnde Borges. I min bok finns det många ord som börjar på B så jag tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att läsa den. Skickar 50 exemplar om du kanske vill dela ut den till alla kulturredaktioner du känner”)

Bara gör det inte.

Och så finns undantagen som bekräftar regeln.

I början av juli noterade jag en sådan där ”stort brev”-lapp i brevlådan.
Orka!
En dryg vecka senare kom påminnelsen.
Orka!!
Det kändes lite trist att inte Orka för jag tänkte att det kanske var nya numret av tidskriften Glänta, som jag har en prenumeration på men aldrig fått, eftersom jag antagligen aldrig har meddelat någon adressändring. (Jag prenumererar på två tidskrifter – Glänta och OEI – för att de har störst rådjursögon när de säljer, för att de är bra och för att de inte har råd att skicka recensionsexemplar) (I ärlighetens namn prenumererar jag på Glänta för att jag var tvungen att köpa en prenumeration för att få komma in på deras fest på senaste bokmässan, som tidigare meddelats, men jag tycker det var en fair deal)

Detta paket var emellertid inte Glänta. Det var något helt annat. Och trots att jag hade disrespekterat paketet två gånger, varpå det gått i retur till avsändaren, så sändes det åter till mig och jag fick den förhatliga lappen i brevlådan i fredags.

Mer om det i nästa uppdatering.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kritiken i tsunamiernas tid

Vid åtskilliga tillfällen har jag, ohörd, uppmanat till ett tioårigt moratorium av den svenska bokutgivningen.
Det kommer alldeles för många böcker nu och uppåt 99 procent försvinner i floden eftersom det varken finns tid eller plats att hederligt bedöma dem.
Så mitt recept är enkelt: inga fler böcker under kommande tio år, så hinner vi läsa och diskutera de böcker som redan kommit.

The War On Drugs – An Ocean In Between The Waves

För det stora problemet – förvisso ur mitt perspektiv – är att det litteraturkritiska uppdraget kontamineras då vi tvingas överlåta bedömningen av nyutkomna verk till andra instanser, framför allt förlag och försäljningsstatistik.
Ty kritikens första och viktigaste instans i dessa tider av översvämning är sållandet. Att besluta huruvida ett verk skall eller icke skall sändas vidare till en recensent för bedömning är också en del av den kritiska bedömningen, en mycket väsentlig sådan därtill, men i brist på tid överlåtes sållningen alltmer till andra än kritiker.

Det är inget konstigt med det, egentligen.

Somliga mindre etablerade författare och förlag ojar sig över att de stora kultursidorna övervägande recenserar böcker utkomna på de stora förlagen. Konspirationsteorierna avlöser varandra i ett ständigt duggregn.

Men det finns en krass logik bakom förfarandet.

För att publiceras på ett större förlag krävs att man har godkänts av en mängd instanser – lektörer och förläggare framför allt – som har intygat för sina överordnade kassakostymer att detta är en författare värd för företaget att betala och investera en hel del i – kanske rentav på livstid.

När boken så småningom hamnar på en kulturredaktion kommer den alltså med flera osynliga garantistämplar, och en mycket tydlig sådan: nämligen förlagsnamnet, själva kvalitetsstämpeln. (Tro mig: det räcker med ett par tre stolpskott under två på varandra följande säsonger för att även de största förlagen skall börja omgärdas av fnissningar, dissningar och himlande kritikerögon som konstaterar att greppet är fullständigt tappat.)

Dessa multinationella investeringar kan jämföras med en debut på eget förlag – som inte kostar särskilt mycket att åstadkomma nuförtiden – som ingen har läst utom författaren själv och kanske hennes devota mamma.
Man kan nog också kallt räkna med att en roman utgiven på eget förlag har refuserats av 20+ förlag innan författaren småsvärande tog steget att självpublicera, som en sista utväg.

Generellt sett kan jag alltså räkna med att en ensampublikation har avfärdats av ett 40-tal proffs innan den kom i mina händer.

Så: om man sitter med tio böcker (DN:s kulturredaktion får cirka 13 000 böcker per år för recension) och måste välja en, är man mer benägen att prioritera boken från Bonniers, Norstedts, N&K, W&W etc än den som kommer från Tindras förlag.
På samma sätt som man nog hellre köper en random liter mjölk från Arla eller Skånemejerier än den från Tindras mejeri; eller sätter in sitt sparkapital på Lehman Brothers Holdings Inc hellre än på Tindras Bank.
Hmmmm…. detta leder till nästa styckes kursiverade Men…

Men.
Problemet här är förstås att man ändå kan missa bra verk.
Jag brukar varje vecka bära iväg med meterhöga bokstaplar som inte har passerat Första Sållningen för att i lugn och ro ge dem en andra chans.
Oftast är det inte värt det, och ännu oftare har jag inte ens tid, men några gånger per år hittar jag något som bär.

Det är vid sådana tillfällen som allting känns mödan värd. Vid sådana tillfällen är jag den som hittar guld där 40+ giriga vaskare tidigare har gått bet.

Så jag vankar ut på redaktionen med ett överlägset leende, pekar med gevärspipan åt chefens rum och får hela ledningen att tjutande springa in och huka i bortre hörnet.
 Iiiiiiiiiiiii!!! låter de.
Och så visar jag boken och kräver en kvarts sidas recension och chefen säger att för fan Jonas, måste det verkligen bli så här varje gång? och jag säger att Jupp, jag upplever detta som viktigt.
En gång råkade jag i hastigheten skjuta editionschefen i ansiktet när jag bläddrade i en spännande relationsroman för att hitta en särskilt intressant passage, men det gick att reparera. Han mår bra nu och lyssnar gärna på mina förslag.

När recensionen väl är publicerad brukar den behandlade författaren i allmänhet kontrakteras av något större förlag och då känner jag att jag arbetar för Godheten, Sanningen och Kritiken.

Men vad jag egentligen skulle berätta om var försändelserna jag får på posten, hem till mig, och i synnerhet en mycket märklig jag fick härom dagen.
Det har en del med ovanstående att göra, men bara initialt, och jag snöade in i ett generellt resonemang.
Mer om det specifika nästa uppdatering. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Kritiken i tsunamiernas tid [...]

Försändelsen ”Being or Nothingness” - DN.se (Webbsida), 21:09, 20 augusti 2014. Anmäl