Anmälan: Garay, Melker: ”mcv” (en ansats till)

Ni slarvade häromsistens bort det som skulle ha varit en anmälan av Melker Garays bok, men jag tycker att den är alldeles för oviktig för att inte nämnas.

Med Garays bok tillfogas – en aning fegt, faktiskt – ett sexsidigt ark med titeln ”En kort essä om mcv”. Somliga kan anse att denna essä är upplysande. För det är den.

Den 410 sidor långa och vackert inbundna boken mcv härbärgerar ett inledande citat ur den argentinske författaren och bibliotekarien J L Borges novell ”Biblioteket i Babel” samt därefter (från sidan 1) sammansättningen mcv.

Jag hatar matematik mer än jag fruktar mänsklighetens fullständiga utplåning, men mindre än jag uppskattar spekulativ litteratur, så jag har räknat.

Formeln mcv förekommer 26 gånger per rad.
Antalet rader per boksida är 40.
Antalet sidor är 410.

Vilket torde innebära att fenomenet mcv uppträder  426 400 gånger i boken.

Detta säger mig ingenting.
Naturligtvis googlar jag siffran och stöter på något som tycks vara en pappersvarufirma baserad i USA.
Siffran jag har sökt på hänvisar till varunumret för en produkt som heter ”Avery Label Dispenser for 25x50mm White Ref 24-426 [400 Labels]”
Det är någonting som har med etiketter att göra, och där är jag ju i alla fall någorlunda rätt ute eftersom en av kritikerns uppgift är att etikettera, och om ni tycker det låter förmätet så kan ni ju gå ut och plocka och käka vilka svampar ni vill i naturen för ätlig/giftig är ju bara konventionella etiketter dude!

Ett villospår med andra ord.

Ah, men det här börjar ju bli en thriller. Så jag slutar här, med läsarens fingrar klyfthängandes.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När parenteserna tar över (skulle varit: Anmälan: Garay, Melker)

Avdelningen för kufisk och litteratur och metalitterära provokationer besöker jag så snart något nytillkommit. Jag rusade dit genom hall A, B och C samt tog de åtta trapporna ner och sedan till vänster och genom den gröna dörren när jag fick besked om en ny bok som heter mcv och är författad av den för mig hittills okände Melker Garay.

Förlaget heter Norlén & Slottner. Utgåvans hemsida finns via denna länk.

Bokens rygg påminner om de där Det Bästa-specialerna, som bestod av förkortade romaner. Man brukade få fyra romaner per bok och det som kortats var i allmänhet miljöbeskrivningar, inre monologer och mer högstämt existentiellt tjafs som inte angick fokusgruppen. Jag minns till exempel Peter Benchleys Hajen i en Det bästa-version. Hela poängen med lokalpolitiska hänsynstaganden var försvunnen.

(Det var väl den eminente Jan Stenmark som nyligen gjorde en bild som behandlade chocken när en helt ung man inser att originalutgåvan av tidskriften Det bästa inte heter The Best. Snarare Reader’s Digest. Jag kan häftigt identifiera mig med denne unge man. Jag har ännu inte hämtat mig riktigt)

(På tal om förkortningar slår mig nu följande lustighet: när jag var ung och letade efter svenska översättningar av den notoriske markisen de Sades verk, var jag hänvisad till The Elephant Press, som var någon sorts bolag inom den lika notoriske pornografen Curt H:sons imperium.

Där fanns de Sades Justine, översatt och bearbetad av en Nore Hell. Bearbetningen består av allt att döma i amputerandet av alla romanens mer filosofiska och intressanta utläggningar. Bara det monotona sexet är kvar.

Många år senare hittade jag på antikvariat en svensk översättning av Octave Mirbeaus Le journal d’une femme de chambre, som fått den svenska titeln En kammarsnärtas bekännelser.

Romanen har filmatiserats tre gånger, bland annat av Buñuel 1964, och samtliga filmer är ungefär lika småtråkiga.

Det var B Wahlströms som gav ut den 1941. Översättaren heter Algot Rune och han har också skrivit ett förklarande förord, som bland annat behandlar hans försiktiga bearbetning av originalet.

Det är en fröjd att läsa:

På ställen där författarens fantasi irrat in sig på perversiteternas område eller där han upptar till behandling politiska och litterära förhållanden, för vilka intresset numera bleknat, eller där han råkat förfalla till longörer som kunna väntas besvära vår svenska publik, har det ansetts befogat att till fromma för bokens helhetsintryck vidtaga en del förkortningar.

Ha! Vad sägs om den? Är det inte en pärla i genren nationell anständighet och publicistiskt ansvar?)

Ja, nu distraherade ni mig.
Jag fortsätter resonemanget kring det jag egentligen började tala om någon annan dag, men parenteserna ovan har trots allt mycket med saken att göra, så de är inte bortkastade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism

Jag önskar att jag hade haft lika lätt att bedöma författarskap och deras enskilda verks värde som somliga av mina företrädesvis yngre, förmenta kollegor i mediesverige har.
De blir fler och mer högröstade för varje år, mina förmenta kollegor,  och jag kan inte låta bli att avundas dem den lätthet med vilken de bedömer litteratur.

Tänk att kunna hoppa över allt det där besvärliga med att sätta sig in i och försöka begripa sig på det verk man har som jobb att bedöma – att slippa navigera mellan grynnorna och blindskären, luftgroparna och åskstormarna, i jakten på den mest rimliga läsningen av tiotusen möjliga; att kunna slå dövörat till för allt man inte har hört förut, att trampa fram som en entusiastisk pensionär med en billig metalldetektor längs en sotig sandstrand och hitta gamla 25-öringar, utan en tanke på att man kanske missar sedlarna.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är en vit, europeisk man född på 1940-talet.
För en mängd bedömare räcker dessa uppgifter som underlag för att gradera hans författarskap.

Det har suckats och stönats. Siffror har framlagts som ger vid handen att årets pris, statistiskt sett, inte borde ha förärats Modiano eftersom mantalsräkningen anses övertrumfa författarskapets egentliga kvaliteter.

För pinsamt få år sedan gjorde västerländska, manliga kritiker något liknande med kvinnliga författarskap.
Man himlade med ögonen och försäkrade varandra att fruntimmer inte hade i världslitteraturen att göra.
Jag kan inte se poängen med att tankeslött bara vända på steken.

Hämnd är ett av mina favoritmotiv vad gäller blodiga actionfilmer (Exterminator är B-skitigt bra och Harry Brown med Michael Caine i huvudrollen är fantastisk även om jag har en soft spot för rape and revenge-filmer som I Spit on Your Grave (originalet från 1978, inte remaken)), men jag tror inte att just det motivet är en särskilt lukrativ grund för seriös litteraturkritik.

Bra författare är bra författare oavsett vilket kön, vilken tro, vilken nationalitet, vilka sexuella preferenser, vilken föredragen bilmodell, huruvida de gillar katter eller hundar, deras politiska övertygelser, matvanorna, musiksmaken, synpunkterna på genetisk manipulering inom jordbruket med särskild hänsyn tagen till majs, Bajen eller AIK, plopp eller snickers, hårdrock eller synth.

Folk som är vana vid att läsa böcker känner inom sig vad en bra författare är.
Man bara vet.
Folk som är mer ovana vid att läsa böcker, eller bara har läst massor av böcker av en och samma kategori, men ändå vill ha en byline på kultursidorna måste nöja sig med att snabbfixera en uppfattning utifrån enkla och mer konkreta fakta, som författarens härkomst, hudfärg, kön, huruvida författaren är hund- eller kattmänniska eller om den till färgen är en vårmänniska eller kanske snarare mer lutar åt vinter.

Den som bygger en bokrecension kring sådant – den recensenten är en lika god representant för kritikerkåren som en reva-registrator är för rättsväsendet eller Magnus Uggla för rockmusiken.

Litteraturen kommer att förändras så som den alltid har förändrats.

Det har funnits tider när litteraturen har tvingats följa vissa estetiska regler eller rådande ideologier, doktriner och religioner för att ens få komma i fråga för spridning. För att inte tala om att de allra flesta som under historisk tid kan tänkas ha haft något att säga inte har kunnat göra det eftersom skrivkonsten varit förunnad ett fåtal. Och så har vi fördomarna mot klasser, kön, läggningar och härkomster som först har motarbetat de litterära uttrycken och därefter förringat dem när de ändå inte har kunnat stoppas.

Vi upplysta kan skratta åt den gamla tidens inskränkta idioter och häckla dem.

Och kanske har den luttrade toleransen och den i det närmaste likgiltiga acceptansen av litteraturens provokationer lämnat ett fruktansvärt vakuum, vilket gör att varje förment provokatör i det litterära gebitet upplevs som vare sig mer eller mindre skandalös än morbror Erik, vars fräckis till konjaken alltid är den samma och fungerar som en signal till släktingarna att bryta upp från begravningskaffet och fundera på om de ändå inte hinner köra via Lidl innan det stänger.

I alla fall…

Om 30 år kommer en majoritet av Nobelpristagarna i litteratur att vara kvinnor. Helt enkelt för att de flesta av världens betydande, yngre författare i dag är kvinnor och för att den trenden nog kommer att hålla i sig.
Det är ett faktum.
Möjligen måste man vänta till år 2090 innan antalet kvinnliga pristagare statistiskt sett är lika många som de manliga (om det nu är denna balans man är intresserad av snarare än den faktiska litteratur som premieras, vilket ofta är fallet) men det kommer att ske.
De kommande tio prisen kommer gissningsvis att fördelas på 7 manliga och 3 kvinnliga författare, men därefter kommer det att börja bli jämnt och småningom fördelas med kvinnliga författare i majoritet.

Valen kommer vara välmotiverade och förhoppningsvis lyfta fram författarskap vi inte hade en aning om att vi skulle komma att älska. Det är de bästa Nobelprisen: wtf-prisen. De val som lyckats lokalisera författarskap som lyckats med något av det svåraste och viktigaste en människa kan göra: att bredda uppfattningen om mänsklighetens minsta gemensamma nämnare och översätta de delade erfarenheternas språk över de avgrunder som skiljer oss individer åt.

Emellertid:

Den yngre generationens svenska kulturskribenters problem är att de har fått alltför många curlingklot i skallarna under uppväxten och nu, som halvvuxna, väsnas om att allt skall ske nu och omedelbart, på samma sätt som när de satt i sina design-strollers och skränade som skitiga måsar efter sötsaker när de var små, vilket inte var för så särskilt många år sedan.

Men allt kommer inte att ske nu.
Get used to it!
Det kommer att ske så småningom, som det alltid har gjort.
Historien beter sig på det viset.
Den beter sig så småningom.

Historien är inte en glass som skyndar sig på om man ilsket stampar upprepade gånger i golvet och säger vill ha vill ha vill haaaa… vill haaaaaaaaaaaaaaa!!
Historien är inte din sucker till designskäggspappa.

Och om man vill påskynda historien så gör man bättre i att ge positiva argument för dess påskyndande än att fördöma dess sorgliga skepnad igår. Det senare alternativet är iofs enklare men det underlättar för motståndaren att definiera en som den lättfällda idiot man utan tvekan framstår som. 

Jag har ett tips till den hungriga skara unga kulturskribenter som kallar sin hunger för engagemang och har fått vettet bortpiskat på förvirrade ip-seminarier vid University of Götgatspuckeln:

Revitalisera frenologin!
Lansera den som litteraturkritisk princip!
Hur svårt kan det va typ?
I ett enda grepp kan man helt undanröja det tidskrävande arbetet med att läsa och försöka begripa de böcker man har att recensera – det är bara att palpera författarens skallbas så vet man om det hen har skrivit är ok och kan godkännas eller om hensamma ska skickas vidare till korrektionsanstalt.

This critic welcomes our new insect overlords!

Som post-spenglerian välkomnar jag utan tvekan detta naturliga nästa steg i litteraturkritikens och -vetenskapens stadiga och taktfasta marsch tillbaka till det trygga 1930-tal när man senast slog hårt mot böcker och författare som inte följde rådande konsensus.

Snart inför vi bokbålen igen och ersätter Svenska Akademiens ledamöter med mer progressiva och certifierade soldater från Södertörn.

Augustpriset bör förstatligas och utdelas till representativa författare till tonerna av ”Die Fahne Hoch”.
Alla andra priser också.

Personligen ser jag mig guppa i en släcktkalkdammig massgrav utanför Södertälje märkt Döda Vita Män. Men det sista som syns av mig skall vara en knuten näve bland näckrosor som häcklar de mina fuktörade bödlar som inte ens fattar denna min sista litterära referens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Kristina Sigunsdotter: ”Rovfåglar osv”

[Den här väntar på papperspublicering men jag orkar inte vänta. En sak jag inte nämner, men nämner här, är ett konstprojekt-på-gehör som finns på Kristina Sigunsdotters hemsida. Det handlar om den där snubben som, antar jag, många av oss tunnelbaneresenärer har stött på i Stockholm – han som spelar piano med fingrarna på knäna utan att ha ett piano. Som tics. Sigunsdotter har filmat handrörelserna och spelat upp filmen för musikern Nicolai Dunger, som i sin tur har spelat det som händerna spelar på ett fysiskt klaviatur. Det låter som något av Philip Glass eller Terry Riley. Vad som alltså händer [sic] här, är att någon – Sigunsdotter/Dunger – lika självsvåldig som konkret avkodar Den andres mysterium. Och jag ber om ursäkt för att jag låter som en skitnödig a-kursstudent med Den andre och så, men i det här fallet är det inte skitnödigt utan helt äkta. Det är en spontan undersökning utan åthävor som just därför förefaller mig vara mer gripande än det allra mesta dylikt som åstadkommes med meriter i blicken.] 

 

Kristina Sigunsdotter
Rovfåglar osv.
Neonprojektet

Detta är en dagboksroman om en rejält brusten kvinna som heter Kristina. Brustenheten har hon döpt till Kaosmunnen, fast mer objektiva själavårdare nog skulle kalla den för panikångest med inslag av en hel del annat som gör en människa svår att ha att göra med, framför allt för sig själv.

Det dryga år som passerar med bokens gång inleds med att Kristina avslutar ett ömsesidigt destruktivt förhållande. Hon skär sig när hon inte känner sig uppskattad eller sedd, och detta inträffar ofta. Hon tycks aldrig kunna bli tillräckligt mycket bekräftad, och det måste hennes sambo anpassa sig efter, tycker hon. Han går ut varje kväll. Ibland brusar han upp och blir våldsam. Skärandet får sitt slut när hon skär lite väl djupt och därmed blottar ett mycket påtagligt, mycket blodigt kaoshål. Hon vaknar efter operationen och går ut i en svår frihet perforerad av inre tvång.

Behovet att bli bekräftad får nu sitt utlopp i sex.
Längre förhållanden och nattkorta överdragningar. Hon blir förälskad i sin skrivlärare – en familjeman – och han i henne, vilket leder till en lång redovisning av mail, mess och samtal. Det är ett gränslöst pretentiöst kärleksnojs som läsaren gärna hade varit utan, men för Kristina är det nog en fördel att bekräfta och bekräftas i text snarare än irl. Så går dagarna och Kristina söker sig till skogen för att nå frid. Hon kommer att nå den, så vitt man begriper, om än den kommer att vara.

Romanens Kristina har så mycket gemensamt med författarens, Kristina Sigunsdotters, biografi att jag går in på den senares hemsida. Därmed öppnar sig den ställvis ganska intressanta, men lika ofta klaustrofobiskt intima romanen, mot ett betydligt mer omfattande och luftigt livsprojekt där dagboksromanen blir ett tungt inslag.
Sigunsdotters till hälften drömska, till hälften kaotiska universum fylls av halvfiktiva figuranter som agerar sin tid och plats i livet. Här finns film, musik, foto, poesi och annat – gärna med anarkistiskt utlevande, gurleska inslag. Här dokumenteras konstprojekt som omtalas i romanen, och här får en mängd av de gestalter som i romanen har kodnamn som Orkanen, Pianisten och Stäppvalpen sina yttre anleten och kroppar exponerade.

Den kvinna man har mött inifrån och ut i Rovfåglar osv. blir till på ett annat sätt, men mycket mindre tydlig. På hemsidan ser man henne mest av en slump filma sig själv i en spegel, skugglik under en uppläsning någonstans, otydligt dansa en ensamdans till den vemodigt vackra Tom Waits-låten ”Tom Traubert’s blues”.

Ansikten strömmar förbi, vägen är sitt eget mål och allt som är fast förflyktigas i denna den bästa och den värsta av tider.

Så läs gärna Rovfåglar osv.
Läs den helst som del av en helhet i kontinuerlig tillväxt, den helhet vi kallar människa.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Soliloquium då jag vaknar i Nobelprisets rännsten

Jo, jag erfar tydligt plikten att kommentera årets Nobelpristagare i litteratur, men jag är ganska slutkörd och redan trött på eländet.

Det är ju så, att tidningsredaktionerna liksom alla andra får reda på VEM SOM ÄR klockan 13 och allting måste skrivas absolut senast klockan 18 och jag hade önskat att jag hade haft blott en blogg eller en fucking twitter att kommunicera genom istället för att ställas mot uppemot en miljon mycket kritiska betalande prenumeranter.

Allting är ett makalöst teamwork, med intervjuer, enkäter, livslinjer, grafik, analyser, anekdoter, notiser och bara detta att få pristagarens böcker till redaktionen så att man har något att gå på är en komplicerad process.

På min lott ligger att till tidningen förfärdiga fem sk ”konversationskort” med väsentliga saker att känna till om pristagaren, samt ett antal kortare notiser om densammes viktigare böcker.

Så oavsett vem eller vad som har fått priset så har jag ett par timmar på mig att formulera en lika generell som slagkraftig uppfattning om en människas biografi samt läsa och bedöma en dryg handfull av dennes böcker.
Det är i och för sig en mer generös deadline än vi kritiker är vana vid nu för tiden, men i alla fall.

I år kände jag mig mycket lättad.

Patrick Modiano är en sån där författare som yngre män (17 ungefär) upptäcker när Kerouac och Vian har börjat bli monotona och Sartre visar sig vara en alltför trång, för att inte säga sorgligt förstoppad, parentes, så ja: jag känner mycket väl till honom från mina ungdomsår.
Billiga poänger om typtypiska manliga vita författare kan aldrig bli billigare än när man menande konstaterar att Modiano är en sån. Vilket är korrekt och tidssparande, men billigt.

Det var Modiano som fick mig att köpa min första tågbiljett – eller om det var buss – till Paris, för jag ville flanera längs tomma boulevarder i gryningen och se dimman omfamna parkerna likt svepningar från det förgångna och allt det där.

Jag gick verkligen in för det modianoiska vemodet och krävde av Paris en l’heure bleue dygnet om, och gärna en känsla av saknad och underliga existenser som biroller. Jag var fruktansvärt besviken på Paris när fanskapet inte kunde uppfylla mina önskemål. Halv fem, gryning, och mängder av gatsopare, pendlare och vanligt folk och ingen tyst dimma: merde!

Möjligen har jag mjölkat Patrick Modiano på allt det månsken han haft att ge och på senare år mer börjat uppskatta hans stillsamma ikonoklasmer riktade mot moder Mariannes heliga reliker, uppradade bredvid erzats-pernoden bakom miljoner bistrodiskar.

För mig känns det i alla fall som en gammal bekant har fått Nobelpriset och jag kan säga att jag hängde med honom innan han tvingades torka dimman från pannan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Det var så sant – Idag kommer NiL

Numera hänvisar jag alla nyhetsbyråer som ringer till mig och undrar vem som får Nobelpriset i litteratur (NiL) till mina chefer.
Det är en snöbollseffekt det där. Reuters och AP citerar, nästa år ringer japanska, chilenska och sydafrikanska tidningar för att få inside information eftersom Sverige ju är så litet att chanserna är ganska rimliga att min morbror är akademiledamot eller i alla fall att hans fru eller bilmekaniker är det.

Året därpå hör bloggar och twittrare av sig och blir förbannade för att man inte vill ge besked.
Varför får vi ingen information-crowden.

I hate kids!

Det finns en sak jag tycker att vi ska glädjas åt, och det är att Svenska Akademien (SA) faktiskt under 113 år enträget har lyckats upparbeta och behålla ett koncept som resten av världen trots alla nya uppdateringar bävar inför.

Ärligt talat har vi som nation inte så mycket att komma med. Man kan snacka om svenska artisters, svensk designs och svenska spelutvecklares genomslag på andra sidan gränserna, men herregud: jag minns när jag firade tolvslaget på ett party på ett tak i Hell’s Kitchen och nästan varenda låt som spelades var svenskproducerad men ingen hade en aning och ingen brydde sig och när jag påpekade saken fick jag ett ”oh, well, that’s interesting … cuckoo-clocks huh?” och en överslätande puss som antydde att jag kanske borde tona ner den där schweiziska nationalismen en fucking smula.

Vad vi mest har att komma med är det anakronistiskt konservativa. Kungen, ritualerna, dörren i börhuset, klockslaget. Ingen nutida imagemaker eller contentprovider hade kunnat göra det bättre – framför allt för att man inte kan köpa tid.

Eller okej, det kan man. Den danska bittersnapsen Gammel Dansk är ett exempel på en produkt som anses vara ohyggligt autentisk och ha rötter minst ner i stenåldern. I själva verket lanserades den 1964, men skickliga reklamare har lyckats spy undan detta faktum.

NiL däremot, har SA lyckats hålla rent i ett konsumentstrategiskt räknat oändligt antal år. Fatta hur nyrika uppkomlingar som Bookerpriset, Goncourtpriset, Pulitzerpriset, Stregapriset med flera står och gnisslar tänder i raseri över skitlandet Sveriges absoluta litteraturprishegemoni. Den dag någon släpar in en laserljusshow och deltagarna i Idol 200? eller ens Abba och Björn Borg i Börshuset, den dagen förlorar vi initiativet.

Det ska knarra i dörren. Bladguldet måste fucka upp kamerabelysningen. Peter Englund har att vara artigt tillmötesgående men hålla avståndet.

Ja, det har förekommit missar och katastrofer, men vilken överlevande institution har inte gjort sig skyldig till dylikt?

Jag kollar den förste NiL-pristagaren 1901 – den redan då kontroversielle fransmannen François Prudhomme – i svenska Wikipedia men hans namn är rödmarkerat, vilket skvallrar om att ingen har skrivit någon artikel om honom. Men jag hittar en notis om honom under smeknamnet ”Sully” Prudhomme. (Ett fantastiskt smeknamn för någon underhuggare till Al Capone, förvisso) Några rader står där som ger vid handen att Prudhomme förmodligen är den siste författare man någonsin skulle vilja läsa.

Och August Strindberg blev förstås rasande vid beskedet om Sullys Nobelpris. Å andra sidan, när lekte inte Strindberg rasande?

Jag litar mer på mina ägandes efterkrigsöversikter om fransk litteratur, och där nämns Prudhomme … knappast alls. Där han ens figurerar framstår han som en i det närmaste tragisk eftersläntrare till parnasskolan – vilket skulle kunna jämställas med en av dagens Elvis-imitatörer. Lika nyskapande, lika fräsch.

Så, NiL inleddes med ett misstag och har begått fler med årens lopp, och jag räknar in tidiga tveklöst nationalistiskt/nordistiskt influerade pris (von HeidenstamGjellerup)

Såvitt jag har förstått så plågas dagens akademiledamöter mindre av flopparna – historien är ett lika obevekligt som pinsamt och oreparabelt facit – än av missarna – å alla hänger med i refrängen: historien är ett lika obevekligt som pinsamt och oreparabelt facit.

Somliga av missarna är mycket förklarliga och beror på att författarna i huvudsak har dött för tidigt och/eller publicerats och gjort sig kända postumt (Proust, Kafka, Joyce, Woolf, Sábato, Mishima). Andra har fallit offer för somliga ledamöters (Artur Lundkvist) oförmåga att skilja mellan litteratur och liv (Borges – den kanske största underlåtenheten någonsin) medan ytterligare andra måhända hade varit värda priset om de bara hade skrivit lite mer (Barnes). Dessutom finns det en graverande mängd författare som måhända hade kommit i fråga om de inte på ena eller andra sättet hade stuckit ut så mycket på olika sätt (Burroughs, Duras, Mishima – fast han tog livet av sig tidigt – Yourcenar med flera).

De två nu upphörda svenskspråkiga författare som var värdiga ett Nobelpris var Tove Jansson och Willy Kyrklund.

Det finns också anledning att fästa uppmärksamhet på den bibehållna SA-traditionen att undvika epokgörande litterärt nyskapande utanför de hittills ganska snävt uppfattade estetiska ramarna. Man kan här anföra en genreskapande författare som J R R Tolkien, vars inflytande på den moderna litteraturen knappast kan underskattas. Detsamma gäller förstås H P Lovecraft.
Men å andra sidan hör dessa till de författare vars storhet och pregnans uppfattades främst postumt, så ingen skugga kan väl falla över SA i de fallen. Däremot kan man erinra om Hunter S Thompson och Susan Sontag, som bägge nyskapade det journalistiska essäreportaget och levde tillräckligt länge för att ha kunnat komma ifråga och J G Ballard vars stjärna bara kommer att fortsätta stiga.
Den enda av SA:s ledamöter som ens har läst denne geniala uttolkare av vår omedelbara framtid är nog Lotta Lotass.
Cyberpunkens två uppfinnare, och därmed nyskapare inom SF-litteraturen med återverkningar långt därutöver, William Gibson och Neal Stephenson lever däremot fortfarande.

Mycket beror på vad man själv anser att SA bör verka för, hur de bör väga det ursprungliga uppdrag som Alfred Nobel har instiftat (svårtolkade och ålderdomliga formuleringar som att priset bör föräras den som ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealistisk riktning”. Idealistisk? Översätt det till modern svenska den som kan, med fem miljoner i potten).

Åsikterna om och tolkningen av uppdraget har naturligen skiftat genom åren.
Jag tycker att bedömningarna stadigt har blivit bättre. Framförallt blir jag glatt överraskad varje år priset går till någon jag aldrig har hört talas om.
En ny upptäckt, ett nytt resmål.

Det är här somliga element som kallar sig journalister brukar gå ut och fråga folk på stan som aldrig någonsin har läst en bok förutom Comviq-manualen om de har hört talas om Nobelpristagaren i litteratur.
Saftigare idé: häng utanför MacDonalds på Kungsgatan vid tretiden söndag morgon och fråga kidsen vad de tycker om Sally Prudhomme (”Whoooo…har hon snygga boobs??”)

Här följer min lista på självklara kandidater till dagens Nobelpris i litteratur:

Assia Djebar
Thomas Pynchon/Don DeLillo
Iain Sinclair
Svetlana Aleksijevitj
Annie Dillard
Robert Crumb
Michael Moorcock

Det finns flera, men jag skriver detta under en brinnande bil.

 

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tillkortakommanden: Min utsikt från trappan i Berlins Staatsbibliothek

Den mest rörande skildringen av alltings jävlighet finns i Wim Wenders moderna klassiker till film, Der Himmel über Berlin – som liksom allting annat är mer bekant på engelska, där den typidiotiskt nog, eftersom filmen trots mer än hundra år under västen fortfarande är en väldigt barnslig kulturform, heter Wings of Desire.

På svenska heter den mer korrekt Himmel över Berlin och den premierade 1987.

Kanske är det egentligen inte allting jävlighet som skildras, utan mer specifikt åldrandets speciella jävlighet som i en kort scen får en så drabbande gestaltning.
Varje gång jag inte minns, skriver fel, tar fel nyckel, drar fel kort eller knappar in fel lösenord spelas den där scenen upp för min inre blick.

Rollen som Homeros i Wenders mästerverk var den sista roll som skådespelaren Curt Bois någonsin gjorde. Han dog på juldagen 1991.

Det är bara i rollförteckningen man får reda på att den gamle mannen som kämpar sig fram genom Staatsbibliothek zu Berlin kallas Homeros.
Det är en sån där liten detalj som via diskretionen förmerar ett konstverk. Att smyga in förklaringar istället för att hojta och slå sig för bröstet om dem – det är värt respekt. Nuförtiden skulle vi kalla såna diskreta grepp för easter eggs och kväva dem under den allmänt blöjiga upptäckarförtjusningen och besserwisseriet.

Det är den där scenen där den gamle mannen – andtruten efter att ha tagit sig till två tredjedelar upp för trappan till bibliotekets övre galleri – försöker ta på sig glasögonen och den ena skalmen faller ner och vid nästa försök den andra.

Hans knappt hörbara suckande när en så enkel sak som att ta på sig glasögonen blir en bergsbestigning.

Hans kroppsspråks samtidiga uttryck för otålighet, stoicism, självförakt, fat beslutsamhet och defaitism.

Det är en scen jag ser framför mig mycket oftare än jag hade önskat.

(Jag glömde Youtube, men nu hittar jag klippet – fast det är dubbat på franska. Självutnämnda kulturnationer som dubbar film [Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien…] är inte kulturnationer. De är skämt. Om Marcel Carné och Agnès Varda ger Frankrike ett poäng vardera, så drar otyget med filmdubbande ändå ifrån en miljard)

(När Homeros väl har tagit sig upp och satt sig att läsa levererar han en av filmhistoriens mest tänkvärda reflektioner: ”Vad är det för fel med freden, som gör att ingen kan skriva ett epos om den?” Och där sätter han fingret rätt på mänsklighetens pulsåder) (klippet finns här, och för er som inte har sett filmen kan jag berätta att figurerna i flätor och mörka kappor är änglar) (När jag tänker efter så vill jag inte ha något att göra med människor som inte har sett och älskar den filmen) (Ni är portade och måste sluta läsa här)

Förutom det där med nycklar, kort och lösenord märker jag att saker och ting som tidigare gick per automatik inte längre är så självklara.
I går på redaktionen blev jag konfronterad av Filifjonkan mitt emot – Lotta Olsson som dopnamn – som bistert frågade mig hur jag egentligen såg på ordet ”husera”.

Efter en kort period av förvirring mindes jag att jag hade använt ordet i en recension jag skrev när jag jobbade som jourredaktör i söndags, och insåg genast att jag hade missbrukat det till följd av en teckenrevision.

Teckenrevision – ja, det är när man under en mycket kort period och pressande deadline får ständigt uppdaterade instruktioner om hur lång texten egentligen skall vara för att passa in på sidan, och man går in lite hursomhelst i texten för att förlänga och … nej förkorta … och nu har vi fått en bild, så korta mer … och nu visar det sig att bilden kostar för mycket att använda så skriv 500 tecken till … nej korta förresten med några rader för rubriken måste vara treradig annars ser det konstigt ut på sidan … nej det går inte att använda ordet neorealapokalyptik i enspalt, du får skriva om det stycket …

Så jag förlorade uppenbarligen fokusarna.

Ångesten föranledd av husera-debaclet kommer att räcka i en vecka och det enda märkliga med saken är att ingen pensionerad svensklärare har mailat mig med triumferande spydigheter i saken.

Däremot fick jag ett par barska mail sedan jag i min recension av Klas Östergrens nya roman Twist förlagt utgivningen av orkestern The Beatles ”Twist and Shout” till 1964, medan alla fria män i Athen vet att den i själva verket kom 1963.

Återigen brådskan och stressen. Jag råkade titta på datum för det amerikanska skivsläppet istället för det ursprungligt engelska och sen in med texthelvetet utan att tveka.

Och så skrev jag hastigt en recension av en svensk bok om Commodore 64 och dess folkhemsliga genomslag (jag lovar att blogga in den snart). Där inledde jag med att referera en skämtteckning, men jag hade inte de två timmar som krävdes för att ta mig hem och kolla vem som egentligen var upphovsman.
Dagen efter fick jag ju tjugo mail som välvilligt upplyste mig att det var ett av Gary Larsons alster, vilket jag misstänkte.
Men hade jag skrivit det och haft fel så hade jag fått uppåt en miljard mail med domännamn från Hästhuvudsnebulosan, och bortom, av den mindre välvilliga men mer hånfulla sorten.
Nu är jag glad att ha sluppit undan som bara en fåkunnig klåpare i behov av hjälp och uppmuntran.

Förr i tiden hade vi ett korrektur som kollade och rättade sån där saker. Varje namn, årtal och förment språklig men i praktiken havererad finess.
Det har vi inte längre.
Istället lägger 100 skribenter 1000 arbetstimmar per vecka på att svara på mail och be om ursäkt för att det blivit lite fel i hastigheten.
Jag är övertygad om att det döljer sig någon företagsekonomisk strategi bakom detta. Kanske vill man öka kundinteraktiviteten eller så.
Det känns modärnt.
Goin’ digital, dude.

Själv skyller jag bara på mig själv, tro inget annat. Man får resa sig mot tillfället, sätta hårt mot hårt, resa sig på nio, jobba crowden, ducka för crowden på nio, vara snubben som ligger på en gata i LA och uppmanas svara på frågan ”Well, do ya punk?”.

Allt det där som tycktes så själv-klart en gång är inte så självklart längre, på flera sätt jag inte skall plåga någon med.

Sedan jag allt oftare har börjat slarvskriva och dessutom slå mig sönder och samman mot gatlyktor och trafikskyltar har jag i alla fall insett att jag behöver glasögon (de skall vara kopior av Walter Benjamins).

4-eyes och en hjärntransplantation.
Det är svaret.
Varje hen for henself.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Klas Östergren: ”Twist”

[papperspublicerad 2 oktober]

 

Klas Östergren
Twist
Natur & Kultur

Twist? Jo, titeln på Klas Östergrens nya roman syftar i första hand på dansen och på The Beatles ovanligt råa cover från 1963 av ”Twist and shout”. Inspelningen av låten har gått till musikhistorien som ett av producenten George Martins – ”den femte beatlen” – många snilledrag. Han sparade den till sist under en tio timmar lång inspelning av elva låtar, väl medveten om att John Lennons sångröst vid det laget skulle, så att säga, sjunga på sista versen.

Resultatet: en hes, skrovlig och uppkäftig version av vad som från början var en ganska städad och mjäkig danslåt.

För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Se där en noga planlagd och mycket självmedveten beskrivning av denna ödesmättat bultande roman om det moderna Sverige.

En författare kommer till Karlskrona för att göra research. Föremålet för hans nya bok är en släkting, teatermannen Johan Peter Lewenhagen, verksam på 1700-talet. Han föddes i Karlskrona och romanens berättare avser att häcka på en filial till länsmuseet, där stadsarkiven förvaras.

Det tar Klas Östergren drygt 50 sidor att komma till denna romans utgångspunkt. Dessförinnan har berättaren ägnat tid åt att minnas ett begravningstal samt relatera sin ungdoms kneg på en metallverkstad, där han träffade den brinnande kommunisten Tommy, som numera bor i Karlskrona.

Varje läsare av Klas Östergrens bredare anlagda romaner känner igen hans försåtliga grepp: att förespegla och antyda, annonsera för att sedan skjuta upp intrigen med oväsentligheter som senare skall visa sig vara högst väsentliga. Han är vansinnigt skicklig och litar på att läsaren är lika skicklig på att demaskera honom, eller i alla fall fatta grejen så småningom.

Ta bara en bifigur som den obehagliga man som alltid sitter bakom berättaren på Karlskronas stadsarkiv. Han har en matsäck med sig och i ett utbrott av artighet kommenterar berättaren knäckemackornas pålägg. Salami. Nej, säger den obehaglige mannen: ”prickig korv.”

Och det är först senare som vi får veta att den obehaglige mannen drar in pengar genom att släktforska åt andra som vill bli på det klara med att deras släktträd är rena från oönskade element. En modern, medveten rasbiolog skulle naturligtvis aldrig tillstå att han har något utländskt på knäckebrödet. Det borde vi ha fattat.

Det är så Östergren arbetar. Varenda liten detalj visar sig vara en del av pusslet. Det är en mycket svår konst att skriva såna helgjutna romaner. Det är därför de är så sällsynta.

Berättaren kommer att träffa sin gamle arbetskamrat Tommy igen. Nu har han blivit många kilo tyngre och arbetar med installationen av ryska gasledningar genom Östersjön, där Karlskrona för närvarande är basläger. I hans omedelbara närhet finns en gåtfull ryss som han kallar The Lubricator. Smörjaren. Denne ryss, vars uppgift det är att bana väg för gasledningarna vare sig det är med hot eller lämpor, kommer att visa sig vara ett lika oväntat som viktigt inslag i berättarens egen historia.

Och frågan är om man skall gå längre än så med att återberätta denna thrilleraktiga roman. Twist kommer så sakta att vrida och bända sig tillbaka till den tid när Stockholms Klarakvarter utplånades och riv- och byggbaronerna tillsammans med politikerna hade en feeding frenzy. Parallellerna med nutida projekt – som ryska gasledningar – är uppenbara.

I en passage som syftar på barnaminnet skriver Östergren: ”Det finns ingen anledning att ställa saker och ting tillrätta, kontrollera sanningshalten i uppgifter som förefaller besynnerliga, omständigheter som kan ha feltolkats, blivit missförstådda eller avsiktligt förvanskats för att lindra något smärtsamt eller försköna något fult. Udda får vara jämnt.”

Men nej, Klas Östergren har inga som helst planer på att låta udda vara jämnt. Det har varit uppenbart ända sedan debuten 1975 att han strävar efter att beskriva nationen Sverige som modernt tillstånd, och han gör det med en bravur som är få förunnad.

Författare skriver om svenska människor, svenska företeelser, skeenden i Sverige. Men bara Klas Östergren skriver om det moderna Sverige som sådant, som om det vore en skugglik huvudperson. Sverige, inbegripet dess skelett i garderoben och fransiga självbild.

Östergrens berättarjag i de stora rikskritiska romanerna – från Gentlemen (1980) via Gangsters (2005) och till dagens Twist – känns alltid mindre som klassiska romanberättare och mer som personer utsatta för djuplodade förhör om det förflutna. Läsaren agerar tyst men uppmuntrande förhörsledare.

Det är också typiskt att Klas Östergren i Twist inleder med ett par huvudspår som knappast leder någon vart. Bokprojektet kring teatermannen Lewenhagen är mest … Ja, man kommer att tänka på begreppet McGuffin, som etablerades av regissören Alfred Hitchcock och står för vad helst som sätter igång en intrig men som i princip är oviktigt eller utbytbart när berättelsen väl tagit fart.

I händerna på nästan vem som helst utom Östergren skulle de genomgående liknelserna te sig ganska billiga. Man minns till exempel grävprojektet under Stockholm i Gentlemen. I Twist blir alltså titeldansen en sådan liknelse, men också de fiskafängen som bedrivs av berättaren i Stockholms skärgård. Förutom själva fiskandet återkommer han till de förrädiska grynnor som man måste känna till:

”Med åren skulle de bli utprickade och sambanden skulle klarna, sjökort och kartor skulle ritas om, politiska förhållanden som verkat mer stabila än de geologiska blev plötsligt helt förändrade, nya omständigheter uppstod, med en ny öppenhet kring gamla affärer.”

Det blir en utmärkt beskrivning av den Östergrenska fiktionens förrädiska farvatten.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Exklusiviteten som motståndshandling, ännu ett exempel

Härom dagen fick jag ett litet paket, avsänt från Järfälla.
Ah, jag har besökt Järfälla norr-om-Stockholm en gång när jag var en helt ung man och det var under märkliga och ganska svåra omständigheter – bland annat för att jag inte behärskade det lokala språket, som var finska – som skulle visa sig bli bara svårare.

Hursomhelst var det ett paket  i format av en normal pocketbok och det innehöll en oinbunden roman.
Jag vet att jag inte borde säga det (eftersom alla har en roman eller självbiografi eller antologi egenkomponerade snapsvisor eller nåt som de gärna vill ha recsentierad över ett uppslag i DN (”och kan du skicka tio ex av tidningen när den har tryckts är du bussig”)) men jag tycker faktiskt om sånt här på flera sätt.

Boken ifråga är alltså oinbunden. Lösblad.
Det är inget nytt, egentligen. Akademiledamoten och kamraten Lotta Lotass gav till exempel ut boxen Den vita jorden 2007 och den innehöll 148 häften som kan kunde läsa i vilken ordning som helst.

Den här saken är författad av O M Jansson och heter Morfar blåser idag.
Den första associationen är naturligtvis till en val, eftersom valar blåser, och jag tänker att morfar måhända har en fruktansvärd snuva.
Men jag vet inte.
Jag har fasansfullt mycket annat att göra och hade bara hunnit läsa några sidor innan akuta saker inträffade.

Regeln säger ju att alla författarpretendenter först skickar sina manus till de största förlagen, därefter till de mellanstora och sedan till de små. Vilket innebär att deras böcker har dissats av en ganska omfångsrik och kunnig skara lektörer och redaktörer när de till slut bestämmer sig för att ge fan och starta ett eget förlag istället för att ta emot ett enda refuseringsbrev till.

O M Jansson kommer ut på Lodda förlag och har tidigare begått två böcker på Lavagrodan Bokförlag – bägge för mig okända institutioner.

Jag befarar att det är en sån där rolig roman – och jag hatar prosa som försöker vara rolig eftersom det lyckas i blott ett fall av tusen – men eftersom jag är en välvillig själ innerst inne ger jag den en chans.

Så här inleds Morfar blåser idag:

Från toppen av mitt träd ser man hela världen. Åtminstone min värld. Det är Parkhallen och parkeringen framför den, älven en bit bakom, båthamnarna, stationshuset och konditoriet. Två kullar ser jag. På toppen av den ena står Sveas lilla röda sportbil parkerad utanför Elofs och hennes hus. På den andra står Krille och Sofia i varsitt fönster och vinkar. Vi ska inte ses idag men förmodligen i morgon.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag blir full av tillförsikt här. Det finns något stillsamt, sömnigt men ändå fullt av förväntan över denna inledning. Han kan skriva, vem han än är.

Jag får läsa vidare.

Fast ja, rubriken här ovan. Det var meningen att det skulle handla om hur idén om boken som materia förstärks i dessa tider av nedladdad text. Hur numrerade upplagor frodas, de handgjorda fanzinens återkomst, hantverket och autenticiteten.
Jag får återkomma till det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[…] Exklusiviteten som motståndshandling, ännu ett exempel Ah, jag har besökt Järfälla norr-om-Stockholm en gång när jag var en helt ung man och det var under märkliga och ganska svåra omständigheter – bland annat för att jag inte behärskade det lokala språket, som var finska – som skulle visa sig bli bara … Read more on Dagens Nyheter […]

Apotti – a patient data system that costs more than a children's hospital - Scandinavian Windows (Webbsida), 12:52, 3 oktober 2014. Anmäl

Europa före regnet

I all förra veckoslutets röra glömde jag att ordentligt förorda Florian Illies bok Århundradets sommar 1913.

Illies är alltså tysk – få andra än tyskar skulle döpa sin son till Florian – och verksam som konstkritiker, journalist, konsthandlare och en del annat.

Jag minns namnet från hans bok Generation Golf (2000), som jag inte har läst men omedelbart föraktar så som jag omedelbart föraktar alla böcker vars titel börjar med ”generation”, utom möjligen den första i den långa raden, Douglas Couplands Generation X.
Jag har för mig att Generation Golf syftade på bilen, snarare än fritidsintresset, och att det var en hel del miljöfrågor och konsumtionskritik i den.

Nåallafall.

Den här boken – 1913 – bör man köpa billigt, eftersom den nyss kom i pocket.
Vad Illies gör är att han scannar året i fråga, och alla vet att det är året innan den gamla världen faller samman i första världskriget efter vilket ingenting någonsin är sig likt.

Det går kronologiskt i små notiser. Första notisen är alltså från januari och handlar om hur den tolvårige skitungen Louis Armstrong med pistol skjuter in nyåret i New Orleans.
Redan dagen därpå hamnar han på en uppfostringsanstalt där föreståndaren sätter en trumpet i händerna på honom.

Illies behöver inte understryka det ödesmättade i scenen, i alla fall inte för oss som läser den här bloggen.

De huvudsakliga stationerna detta år är städerna New York, Paris och den centraleuropeiska café-axeln Berlin, München, Wien och Prag. Det tyskspråkiga har ett visst företräde i denna historieskrivning och i och för sig lysande konstnärer som Kirchner och Marc får en smula mer uppmärksamhet än de brukar få i internationella översikter av perioden.

Men desto bättre, skulle jag vilja säga. Picasso är så ihjältjatad att han känns som konsthistoriens Lille Skutt.

Folk man får följa i Illies notiser: Freud, Jung, Rilke och Lou Andreas-Salomé; Kafka och Joyce, Oswald Spengler, Karl Kraus och kejsar Frans Josef, Virginia Woolf, Hitler och Stalin, bröderna Mann och Ernst Jünger. Med många fler som jag inte orkar fetstila.

Några svenskar? Nja, Nils Dardel omnämns som hastigast som vacker med fullständigt obegåvad. Selma Lagerlöf förekommer också någon gång.

En typisk notis, från augusti, lyder:

För att få in mer folk till armén dras jakten på värnpliktssmitare igång över hela Österrike-Ungern. Den 22 augusti utfärdar polismyndigheten en efterlysning: ”Hietler (!), Adolf, senast bosatt ungkarlshotellet, Meldemannstrasse, Wien, nuvarande uppehållsort okänd, efterforskningarna kommer att fortsätta.

Den flinka översättningen är gjord av Karin Andrae och jag rekommenderar denna bok till var och en som älskar att se historiens facit svindla för ögonen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0