Swedish rubber dominates nasty subordinate literature amateur

Ni läsare är så lösaktiga. Uppenbarligen måste man följa Neil Gaimans råd för upprättandet av en populär blogg – ”skriv varje dag och börja för tio år sedan” – för att få er uppmärksamhet.
Säkert måste man ha något intressant att skriva om också.
Hmpff.
Men när ingen annan behagar dyka upp har jag alltid de där som kommer hit på grund av den utsökt taktiska rubriken ”Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism” från härom veckan. Tretton läsare på den hittills sedan i måndags.

Övriga nyheter: jag har fruktansvärt mycket att göra, skriva och framförallt läsa.
Vad jag än läser så längtar jag efter något annat – för tillfället Jonathan Franzens nya bok The Kraus Project, vari Franzen översätter en av mina favoritcyniker till engelska och samtidigt skriver essäer om honom.

Jag sysslar också med den förbannelse som har drabbat oss seriösa publicister i och med digitaliseringen av pappersmedierna.
På den gamla goda tiden hade vi tidningsfria dagar – vilket innebar röda dagar då journalister kunde komma upp till ytan för att andas och läsare slapp ha dåligt samvete för att de inte läste tidningen.

Numera ersätter digitala upplagor det papper som inte kommer ut på till exempel juldagen.
Så de måste också skrivas.
Och helt ofelbart får man senare svara på en massa mail som undrar varför vi inte skriver om det-eller-det och man får förklara att det har jag ju för fan gjort!!! Fast, okej, i den digitala utgåvan. Tog mig bara en vecka att skriva.

Jag antar att det är en transitionsfas.
Jag hoppas verkligen att det är det, för just nu känns det som att skriva i vatten och rista i sand.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sista svenska bokbloggen att kommentera Augustvalet

Informationsdöden inföll i går ikväll när mitt bredband lade av. Det händer inte så ofta, men för var gång inser man hur sårbar den digitaliserade människan är.
Visst, jag kan läsa böcker – men just i måndags var jag sprängfull av boklig lärdom och behövde göra annat.

Först fick jag ge upp tanken på att blogga om Augustpriset, som delades ut i går. Sedan insåg jag att inte bara datorn, utan också övriga plattformar var avkopplade. Så ingen Netflix, inget Mubi, inget Destiny eller något annat adrenalinstint spel.

P1 körde bara saker jag redan hört, eftersom jag lyssnar en hel del på P1.

Tv tror jag inte att jag har. I alla fall har jag inte uppdaterat lådan, sladdarna och antenneländet på ett par år och jag skulle nog hellre upprepade gånger slå huvudet hårt i en betongvägg än att titta på tv, eftersom jag utgår ifrån att underhållningsvärdet i det förra är större, att döma av kvällstidningarnas nöjesbevakning.

Så jag tänkte rensa ut lite strunt från ITunes, men ITunes insisterade på att kolla något med sin server och vägrade acceptera trådlöshet.

Därefter svor jag ve och förbannelse över att inte kunna logga in i åtminstone två spel som kräver daglig inloggning för att generera särskilda favörer.

I ett av fallen loggar man in minst en gång per dygn, ber till sin gud och tilldelas därpå en medalj. Sju medaljer och man kan byta dem mot nåt hyfsat värdefullt krimskrams. Missa ett dygn och räknaren börjar om från noll. Nu hade jag varit inloggad i sex dagar och … ja … jag var inte alls glad på föreningens nätleverantör.

Nu är det löst och det gällde alltså Augustpriset.

Ah, någon borde ha filmat det. Ilskan och frustrationen när Augustgalan bara malde på och på, långt bortom alla löften om när resultaten skulle komma.

Själv var jag iskall, eftersom jag som vanligt visste vem som skulle få det skönlitterära priset, men editionschefen och chefsredigeraren och AD:n och nyhetsdesken och förstasidesredaktören och alla var vansinniga eftersom en papperstidning har en deadline när den måste tryckas.

Personligen orkar jag inte med att lyssna på dessa själfulla människor som på Augustgalan själfullt läser litterära texter som om alltihop vore en enda stor parodi på LITTERATUREN.
Om jag någonsin har längtat efter en sjöblöt Charles Bukowski eller rejält speedad Stig Larsson så är det här och då.
Det känns som P1:s helgmålsbön fast i en utsändning från 1959.

Men jag hörde bortifrån desken hur man tjöt av hes aggression när Margareta Winberg en minut före absolut sista deadline började berätta vad hon upplevde när hon läste någon av de nominerade böckerna:
För fagerlund!!? Är det MER?? Raska på nu för allt vad heligt är!!

Ungefär så, fast mycket grövre.
Ja, vi ville ju ha ett besked att kabla ut även i de tidigare upplagor som distribueras utanför Stockholm.

Som lekman begriper jag mig inte riktigt på Augustarrangörens taktik. Min omedelbara tanke är att om man har ett litteraturpris så vill man gärna sprida information om det, för att maximera det publika intresset.
Ett sätt att göra detta är att se till att informationen i tid når den tryckta pressen – vars äldre och ännu icke självklart digitaliserade läsare utgör den förmodligen viktigaste fokusgruppen för bokförläggare.
Många andra kulturpriser som delas ut kvällstid har kommittéer och arrangörer som är medvetna om detta. De brukar läcka pristagarna i hyfsad tid, och sätta ett embargo – det vill säga en tid före vilken resultatet icke får publiceras.
Fungerar utmärkt. Gentlemens or -womens agreement.

Svenska förläggareföreningen, som administrerar Augustpriset, riskerar emellertid hellre att få en liten notis i onsdagens tidning, när allt är over & done, än ser till att bereda möjligheterna för ett braskande jätterabalder i tisdagens dito.
Dess seder tycks mig främmande år 2014.

Detta skriver jag inte i egen sak, utan för att jag värnar om mina kolleger.
Och jag uppskattar inte kraftuttryck på min arbetsplats.

Min uppgift var att kommentera mottagaren av det skönlitterära priset, och min kommentar var självklart redan klar när annonseringen kom. Jag vet, jag är skiten. På flera sätt än jag skulle önska.

1997 recenserade jag Kristina Sandbergs debutroman I vattnet flyter man, som jag tyckte mycket om. But that was in another newspaper, and besides … nej, glöm det. Sedan skrev jag i DN om hennes nästa, Insekternas sång, och tyckte mindre om den. Jag ska ta reda på exakt varför senare.
I alla fall ledde den recensionen dels till en schism mellan mig och min kollega Ulrika Milles – saken var att romanen i fråga utspelar sig på ett ridskoleläger och det kvittade ganska mycket för mig, men implicerade tydligen någon genusgrej som gör manliga läsare diskvalificerade – och dels mellan Sandbergs likaså författande make och DN, som han vägrade medverka i på grund av min recension.
Weird but true story, och jag kan uppskatta kärlek och lojalitet, även när den går banan.

Sedan dess har jag nöjt mig med att läsa Sandberg, snarare än nämna henne, och hennes trilogi om hemmafrun Maj är en litterär prestation som tycks låna av samtliga svenska litterära decennier sedan andra världskriget och excellerar i dofter, smaker och andra sinnesstämmare för att berätta om det moderna Sveriges misskända ryggrad.
Följande är nästan vad jag skrev om pristagaren i papperet, de senare upplagorna. Jag tror att jag i sista minuten lade till nåt catchy på slutet, för rubrikernas skull, men i princip:

Många kommentatorer, bland annat jag själv, enades redan i och med nomineringarna till årets Augustpris om att det skönlitterära priset skulle föräras Kristina Sandberg. I några fall yrkade man på Sandberg redan före nomineringarna. Och nu står vi med faktum: Sandbergs avslutande del i romansviten om hemmafrun Maj föll även de 63 elektorerna på läppen, och konstigt vore det annars. Bland många andra förtjänta böcker står Kristina Sandbergs tredelade projekt för sig. I en tid när litteraturen gärna handlar om minoritetsgrupper som på olika sätt är och har varit förfördelade, skriver Sandberg fram hemmafrun Maj -representant för majoriteten, kvinnorna som under 1900-talet skapade det moderna Sverige men som fått försaka sina egna drömmar på kuppen. De är många och vi bör minnas dem. Ulrika Milles skrev i sin recension av Liv till varje pris att sviten bör bli referenslitteratur för alla levande svenskar. Jag håller med.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Azzarellos ”Spaceman” med mera

På Forbidden Planet i New York blev jag i vanlig ordning frustrerad över det enorma utbudet och hävdade mig genom att antasta personalen med frågor om obskyra franska serieskapare som de inte hade i sortimentet. Ha!
Billigt, jag vet, men frustration är dyrt och priserna måste dumpas till varje pris. Och jag köpte en Love & Rockets-tröja så jag betalade för mig.

Seriekonsten blir alltmer komplicerad, eller jag blir alltmer korkad. Det tar mig ett par tre genomläsningar för att förstå storheten i Kelly Sue Deconnick/Emma Rios Pretty Deadly, som jag fångade på just Forbidden Planet.
Men som med mycket annan litteratur och konst som är synbart svår, så får man desto mer tillbaka.

Jag tänker inte ens börja försöka beskriva Pretty Deadly. Jag kan bara uppmana till en investering.

Tillbaka i Stockholm hade jag trekvart på mig innan ett seminarium i tisdags om den isländska sagalitteraturen, så jag utsatte Science Fictionbokhandeln för mig och hittade där det mästerliga paret Brian Azzarello/Eduardo Rissos (100 Bullets) senaste – tror jag – samarbete som är en sammanbitet mediekritisk one-shot med titeln Spaceman.

Alltså. Alla vet ju hur Azzarello behandlar språket i 100 Bullets. Gatsnacket, som inte filtreras eller tillrättaläggs men som transkriberas som det låter.
Nå, eftersom Spaceman utspelar sig i framtiden har Azzarello tänjt dagens språkbruk 50 år som en postulativ lingvist och det är extremt besvärligt att läsa. Krävs 100 sidor innan man börjar bli obesvärad.

Om vi åsidosätter titelfigurens bakgrundsberättelse, så handlar det hela om hur en barnstjärna – Tara – i en global dokusåpa blir kidnappad och därefter av en slump räddad av den ofrivillige hjälten.
Här är pratbubblorna i dialogen mellan Spaceman och Tara från uppslaget 70-71 cirka:

T: Where arwee?
S: Shh. The yard. Get some funs, say. Stay low, Tara. Danger times.
T: But … you said you saved me.
S: I did do still. But I must take care with you. Don wanna get snatched gain, say?
T: No … You gonna take me home?
Skrothandlare: Thirty-five, say. Next time you go beyond, make it worth yer wild.
S: Youbee save with me, Tara, I prom.

Azzarello gör med språket vad varje sf-författare värd namnet gör med idéer och samhälleliga tendenser: han tittar på igår, begrundar idag och föreställer sig imorgon.
Dialogen i Spaceman är ett misch-masch av genvägar, förkortningar, sms-akronymer och gatslang. ”Funs” i dialogen ovan till exempel, är ett talspråkligt ”funds” som är lika med pengar. ”Prom” är förstås en praktisk förkortning av det skitjobbigt tvåstaviga ”promise”.

Men Azzarello lämnar sånt åt läsaren att begripa. Som vilken poet som helst gör.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Chuck Palahniuk hjälper mig erövra Manhattan

En sak störde mig i New York och fick mig att längta tillbaka till Stockholm.

I den svenska huvudstaden sitter jag ibland i barer, tar ett glas och läser en bok. Jag läser mer effektivt i såna miljöer, i synnerhet när jag är trött och det är en snäv deadline.

Jag får alltid vara ifred då, eftersom jag i bästa fall bedöms vara en sexuellt desperat, fnissbar snubbe som använder böcker som bete – som om det skulle vara särskilt effektivt i Stockholm.

I New York blir jag däremot ideligen störd av folk som vill veta vad jag läser, diskutera litteratur, inleda samtal överhuvudtaget och how about them Nicks.
Sociala jävlar.
Det påminner mig om geografier som Nordafrika, där det faktum att man sitter själv och läser är lika med en social kod, ett rop på hjälp som obönhörligen leder till att folk och fä slår sig ner vid ens bord för att rädda en från ensamheten.

Så under elva dagar i New York snackade jag med fler barfrämlingar än jag gjort under de senaste tio åren i Stockholm.

Chuck Palahniuks roman Doomed räckte därför nästan hela vistelsen.
Jag blev ideligen avbruten.
Hade jag läst den härhemma så hade jag klarat av den på ett par timmar.
Fan ta kulturstäder och all heder åt bonnläppställen som vårt.

Palahniuk är mer känd i USA än han är härhemma och han betraktas som smått skandalös, på ett positivt sätt. Här känner vi mest till honom utifrån romanunderlaget Fight Club till filmen med samma namn, men han har gett ut uppåt femton romaner sedan den debuten.
Jag har inte följt honom så noga, men vad gäller Doomed så kan jag sluta mig till att han fortsätter utmana rådande identitetspolitisk konsensus.

Fight Club var ju en sorts satirisk civilisationskritik som riktade sig mot den nutida kastrerade mansrollen, i vilken en ängsligt konsensuell man utvecklade en mer, kan man säga, stenåldrig sida.

(En parentes här, är att Edward Norton – som spelade mot Brad Pitt i filmatiseringen av Fight Club – ledde en tillställning om utsatta grupper i Afrika medan jag återerövrade Manhattan, och jag fixade in mig på hans party genom att uppenbarligen mycket övertygande lura folk i slussen att jag var press. Men det var en ganska kass buffé och det var på bokhandeln Strand’s låsta avdelning för sällsynta böcker och folk hade dräkt och smoking, så det blev lite obekvämt och jag bara vinkade tja! till honom och dröp vidare.)

Doomed är i grund och botten en riktigt begåvad uppgörelse med det politiskt korrekta, fast på ett oväntat sätt.
En sekt uppstår i romanen, som går ut på att alla bejakar de allra mest förbjudna omdömen man kan tänka sig, och fäller dem över andra människor, vilket helt tömmer de belastade förolämpningarna på mening.

Once assembled, they close their eyes. In somber unison they chant, ‘Fuck … ‘ Their Eyes closed, they make church faces. With their heads tilted back, they sing hymns of ‘Fuck … fag … nigger … cunt …kike … ,’ their word slow and deliberate as a NASA countdown. [—] how peaceful is a World where everyone gives offence but no one takes it [—] fat people are holding hands with thin people. Mexican tongues share ice-cream cones with White tongues. Homosexuals are being nice to other homosexuals. Blacks are happily rubbing elbows with Jews.

I princip går handlingen ut på att en liten flicka har blivit mördad som del av en Plan. Nu vill hon ha sällskap i Helvetet och påverkar därför sina superkända föräldrar att predika läran om att behandla andra människor illa, framförallt genom att kalla dem förbjudna epitet. Vilket naturligtvis innebär att epiteten tappar mening och alla spänningar på jorden upphör.

Sån är Palahniuk.
Romanen tråkade ut mig, men den ledde i alla fall till många intressanta konversationer och bekantskaper.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Återvändarens klagan

För en dryg vecka sedan återvände jag från en två veckors vistelse i New York.

Jag kan inte säga att jag är särskilt glad åt att återvända till Sverige, men jag antar att vi alla gång efter annan finner det för gott att böja oss för våra respektive öden och förmågor medan vi hoppas att det finns något högre syfte som berättigar vad jag allt oftare har anledning att betrakta som ett metafysiskt övergrepp mot mig personligen.

Det vill säga att jag är här, snarare än där.

Jag hade tänkt blogga från New York, om litteratur och sånt, men vis av tidigare erfarenheter insåg jag att det hade varit ungefär lika smart som att anlita en flytt- eller  budfirma.
Ja, ni vet: två veckor efter det att man flyttat får man påhälsning av samma snubbar som har flyttat ens prylar, fast de kommer om natten.

Man formligen tigger om att bli inbrottad om man strör digitala gps-detaljer omkring sig.

Det somliga idioter kallar en informationsrevolution, kallar tjuvarna nämligen för en hausse. Och jag kan tycka att detta har sina poänger: om det är något livet har lärt mig så är det att alla mänskliga framsteg bär ett hot i bakfickan, helt enkelt eftersom de är mänskliga.

Elden var en bra uppfinning, men med dess hjälp kunde man också bränna de protofeminister som kallades häxor. Och jag vill ha genuspoäng för den meningen.

 

Jag gick i Greenwich Villages årliga Halloween-parad, den 41:a i ordningen.

Där var svarta och vita, latinos och kineser, homosexuella och straighta, subs och doms, katoliker och ateister, indier och pakistanier, kvinnor, män, neutrala, cis, obestämda, transgressiva och aliens, poeter och analfabeter, fratboys och nördar, celebriteter och småbarn, alla möjliga storlekar och färger, deltagare och åskådare – och alla var där för att ha roligt tillsammans. Ju fler sorter desto roligare. Och det var ett satans liv och mycket berusning och polisen såg till att ingen skadade sig.

Det var ju bara för en enda dag av falskt medvetande!

Kommenterar Oliver von Bjelkestierna, som läser pk-programmet på Södertörns grundskola.

Och jag hör vad du säger Oliver, men det kändes knappast så falskt som du önskar.

Det kändes snarare som om detta var stadens naturliga tillstånd.
Och nu i november kommer Thanksgiving-paraden, och i december julkläpåandet-paraden och sedan en mängd andra gemensamheter vid exempelvis irländska S:t Patricks Day och Puerto Rican Parade där alla är välkomna.

Man har så mycket samhälle som man gör sig.

Så nja … att komma tillbaka hit till Sverige, där de enda paraderna organiseras för att hata, dra på sig rånarluvor, vråla och ställa grupper mot varandra – det känns som att komma hem från ett försommargrönt kollo till en iskallt höstgrå, dysfunktionell storfamilj där man får stryk till frukostägget.

Alltså … till och med Stockholms en gång så stolta och stilbildande Pride-parad – som ursprungligen hade något att göra med tolerans och kärlek – har blivit ett tummelplats för internt hat mot minoriteter som somliga fraktioner anser böra uteslutas.

Uh!

Jag lade en blomma och en patronhylsa vid Stonewall Inn i Greenwich Village, där det hela började, och begrät det faktum att lika rättigheter och jämställdhet i praktiken alltid tycks innebära att man tar sig rätten att definiera och peka ut grupper som man behandlar som skit.

Så ur återvändarens perspektiv: i skrivande stund tycks mig Sverige vara en hatmatch, en kindergarten i Helvetet, ett stinkande skitland fullt av käbblande kolibakterier.

Men man vänjer sig, som Kjell Höglund har konstaterat.
Man måste vänja sig…

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0