Kulturtidskrifternas Hiroshima nalkas (kanske ändå inte)

Uppdatering: Under eftermiddagen yrkade Per Bill på en återremittering av ärendet. Bra. Han försökte ta poäng på att ha ”lyssnat”, vilket i och för sig inte förklarar varför man inte lyssnade innan man lade budgeten.
Om de nu går som alla hoppas så dras förslaget tillbaka. Återstår för Sveriges kulturtidskrifter att fortsatt demonstrera varför de är nödvändiga så att spektaklet inte dyker upp igen om några år. 

 

Det kommer mail efter mail från förtvivlade tidskrifter. I eftermiddag debatterar man i riksdagen den borgerliga alliansens budgetförslag och dess förestående mord på de svenska kulturtidskrifterna.

Kulturutskottet består av Per Bill (M), Cecilia Magnusson (M), Saila Quicklund (M), Per Lodenius (C), Gustaf Hoffstedt (M), Bengt Eliasson (FP) och Lars-Axel Nordell (KD) – om du vill notera partier och personer som bör skys som pesten av er som håller tidskrifter som Glänta, Paletten, OEI, Ord & Bild, Bild & Bubbla, Galago och andra nödvändigheter högt; och vars hållning i fråga om kultur och demokratifrågor allt framgent bör begrundas utifrån detta ställningstagande.

På fredag fattas beslutet.

Här är länken till protestlistan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Se om Per Bill på fyllan med barnvagn. Prio för honom är annars vin-och gastrotidningar där han varit flitig skribet: http://www.unt.se/uppland/uppsala/riksdagsman-fran-uppsala--i-slagsmal-med-vakt-625955.aspx

Anonym, 12:56, 18 december 2014. Anmäl

P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, heter det.

En av kantstenarna lades i måndags av P3:s program Knyckare, som på sin hemsida lade ut en lista under rubriken ”Manliga kränkta författare som vart [sic] så kränkta att dom tagit livet av sig”.

Här gör man sig alltså lustig över människor som har begått självmord. Men lugn bara lugn: det är okej, för de är vita män. Djur, ni vet.

Hjalmar Gullberg har uppenbarligen kränkts av sin nervsjukdom och dränkte sig hellre än att plågas längre.

Harry Martinson uppges har skurit upp sin mage efter att ha tvingats dela Nobelpriset med en kvinna. Exakt varifrån P3 har fått den uppgiften kan man grubbla över, med tanke på att Martinson delade priset med Eyvind Johnson.

Men jag har för längesedan begripit att saker som faktakunskap eller ens litteraturintresse knappast tillhör en av de viktigare prioriteringarna i det viktiga ideologiska arbetet för jämställdheten i litteraturbranschen.

Den som till skillnad från P3 kan sin historia, vet också att självgoda krig och ideologiska program alltid hotar att bli självändamål och vändas i sin motsats.

Att det ligger en fara i att i alltför hög grad se sig som förtryckt och uteslutande omge sig med människor som har identiska uppfattningar, vet var och en som kan räkna upp Josef Stalin, Idi Amin, Andreas Baader, Adolf Hitler, Anders Behring Breivik och Pol Pot och notera hur deras självrättfärdighet gjorde dem blinda för de värden vi räknar som mänskliga.

Harry Martinson var en proletärförfattare som på senare år sträckte tanken bortom det omedelbara, närmade sig det österländska tänkandet och tidigt såg den moderna människans självdestruktiva sida med atomkriget och den ekologiska katastrofen som akuta hot.

I och med Nobelpriset 1974 blev han häftigt attackerad av kritiker som i tidens anda krävde mer omedelbara politiska ställningstaganden. Korkade människor brukar ju sakna förmågan att se bortom datumlinjen och betänka de större sammanhangen – det är därför de ofta blir politiker: ett yrke vars kvalifikationer mest liknar en neurologisk diagnos ställd av Oliver Sachs.

Antagligen var det detta Martinson inte orkade leva med. Trots att han arbetat inom några av de hårdast tänkbara yrken och som ung sjöman sett världen, var han för vek för att kunna axla rollen som en Cassandra i en tid av självgoda politruker.

Så i ett obevakat ögonblick skar han upp sin mage med en sax. Exakt hur desperat man måste vara för att göra en sån sak kan man bara spekulera i.

P3:s lilla program tycker att det är värt några skämtpoäng. De visste ju att polarna skulle tycka det var en skitkul grej typ. Wooo … kränkta vita män. Hem till Möllevången och smacka ihop i en high-five bah!

Formuleringar som ”diktaturens kreatur” anmäler sig…

Men.

Programmet ”Knyckare i P3″ är helt uppenbart resultatet av ett möte med dräkt- och kostymnissar som har bestämt att man måste ha ett program för den yngre publiken.

Konceptet innebär att man ska stava lite fel, säga ”typ” och ”liksom” väldigt ofta och vara lite ung och väsnas i största allmänhet. Patetiskt, visst, men det här är en produkt med säljvärde.

Och jag kan mycket väl tänka mig att programledningen har en anställd språkovårdare som sätter ner foten om språket blir för vårdat:

– Skärpning nu ”tjejer”, sådär korrekt talar ni inte i ”verkligheten”.

Måste vara väldigt medvetet också, programmet. Solstollarna 2014. Måste vara mot typ rasismsexism. Måste provocera mot eh…strukturerna. Det känns medvetet, som unga radiolyssnare är nu. Aware.

Jag begrundar programledarna och de medverkande i det här programmet. Det är ju i grund och botten inte deras fel att sådana här missöden sker. De är kids och berusade av sina etermediala privilegier.

Problemet sitter i ledningen.

I själva verket kan jag inte se någon direkt skillnad mellan detta P3-upplägg och amerikanska morsor som tränar sina ungar till att vinna skönhetstävlingar.

No Amber: waggle your hips for God’s sake, i told you a thousand times…

Och här:

Nej Tindra: ta upp könsperspektivet för fan, det har jag ju lovat SR:s egalitetskommitté tusen gånger.

Men det som mest oroar mig är att den människosyn som här framskymtat blir allt vanligare, oavsett vem som företräder den och enligt vilken ideologi.

Det kanske bara är jag som hör klapprandet av fyra ryttare som närmar sig.

Jag och Harry.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

[…] mekanismerna till hur såna här fadäser kan uppstå, får även sina fiskar varma av Jonas Thente på DN. Emma Knyckare har gjort sig känd för att vilja kvotera kvinnliga komiker (d.v.s. sig […]

Årets värsta manshat 2014 | Bashflak (Webbsida), 12:26, 1 januari 2015. Anmäl

ja, det är för sorgligt. ett problem, ja en tragedi, som inte heller kulturredaktionen på dn precis är förskonad ifrån.

e askestad, 23:31, 30 december 2014. Anmäl

men nu glömmer du väl ändå bort Doris Lessing?

Anonym, 23:54, 27 december 2014. Anmäl

[…] minst sagt tama. Den enda jag sett som skrivit något riktigt vettigt om saken är Jonas Thente: P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas. Jag håller med […]

Lite roliga våldtäktsskämt för julstämningen @SverigesRadio & @Knyckare | Genusdebatten (Webbsida), 13:56, 23 december 2014. Anmäl

Fantastiskt, någon i mainstream media som har skrivit en vettig respons på knyckares katastrof

dolf (a.k.a. Anders Ericsson) (Webbsida), 01:51, 23 december 2014. Anmäl

[…] Ja, utom ett par okunniga, kvinnohatande, vita kränkta män då – som den här. Och den här. Och den här. Besök inte deras […]

Sveriges Radio visar det komiska i mäns självmord – och Adam Tensta FATTAR att sexuellt våld är fel | Jämställdhetsfeministerns blogg (Webbsida), 23:28, 19 december 2014. Anmäl

[…] När jag skriver ”småungar” menar jag inte deras ålder utan hur Emma Knyckare, Jesper Hagenborn och Anna Emanuelsson verkar tycka att bara man sopar smutsen under mattan  så är problemet med att håna författares självmord och psykiska hälsa samt ljuga om fakta i public service avklarat. Jonas Thente påpekar under rubriken P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas: […]

Sveriges radio ber INTE om ursäkt för Knyckares självmordshånande lista i Public service | Genusdebatten (Webbsida), 22:22, 18 december 2014. Anmäl

Sven: En del utländska kritiker gillade inte att okända svenskar fick priset. I dag är Martinson känd som den ende sf-författare som fått priset ("Aniara"). Hmm.. Att de själva satt i Akademien är klandervärt med dagens mått mätt. Däremot var det inte den diskussionen som drev Martinson i döden och fick en del andra författare att tystna.

Jonas Thente, 17:30, 18 december 2014. Anmäl

Huvudanledningen till kritiken mot Martinson och Johnssons Nobelpris var att de satt i Akademien och därmed gav till sig själva.Det var också kritik mot att svenska författare fick Nobelpriset.

sven, 13:16, 18 december 2014. Anmäl

De fyra ryttarna, ja... (Jonas Thente) René Girard talar om dem (eller i alla fall om apokalypsen) i det femte och sista avsnittet i serien "CBC interview part 5 of 5": https://www.youtube.com/watch?v=wimFvlhKQcU#t=2733 Han talar här också om hur offerstatus är hårdvara i dagens samhälle och att en ny totalitarism kommer att ha sin grund i detta (35:19- 43:10 i videon).

John Nilsson (Webbsida), 02:01, 18 december 2014. Anmäl

Bill dödar inte tidskrifter; människor dödar tidskrifter

Man kan beundra Per Bill.
Det är trångt på kulturtoppen och många människor arbetar och har arbetat hårt för att ta sig fram och bli känd i kulturvärlden.

Per Bill är decenniets kulturrookie. Alla vet vem han är nu. En sorts kulturlivets och det demokratiska samtalets superskurk, som inte bara väser ”Lagd budget ligger” – i en kulturpolitisk motsvarighet till ”No Mr Bond, i expect you to die” – utan också mördar sitt partis strimma kulturell sofistikering som moderaterna trots allt brukar låta lysa fram.

I natt sitter han otvivelaktigt och gör mwohahaaa i sin bas i en slocknad vulkan utanför Danderyd eller var det nu är slika moderatpolitiker bor.

Men ärligt talat.

Per Bill kan inte hjälpa att han är en ytterligare en av de där muf-gossarna vars polityr rasar i tid och otid. Han följer bara sina instinkter, som i fabeln om skorpionen och grodan.

Vad vi måste fråga oss är vem eller vilka som utnämnde honom till ordförande i Kulturutskottet. Det är där ansvaret ligger.

 

Per Bill

Kulturutskottets ordförande

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Har jag gått och lagt mig, så har jag gått och lagt mig!

igra, 08:54, 17 december 2014. Anmäl

Anmälan: Gibson, William: ”The Periferal”

[Detta är en väsentligen utökad och bearbetad version av den recension som papperspublicerades 13 december]

 

William Gibson
The Periferal
Putnam

Den mest omhuldade och uppmärksammade samtidslitteraturen liknar i mångt och mycket den mest borgerliga av biedermeier-litteraturen från 1800-talet.
Det var då som borgarklassen skulle förankra sin betydelse, vältra runt sina intressen och skriva in sig i kulturen.

I dag är borgerligheten fragmenterad i mindre, identitetspolitiskt motiverade grupper, som var för sig vill skriva historia och framhäva sig på alla andra gruppers bekostnad.

Dagens mest uppskattade romaner handlar om hur dumma vi kan vara mot varandra på krog och kontor, beklagar att vi och den demografiska enhet vi företräder inte blir tillräckligt sedda och uppskattade, samt fördömer förödande faktum som att vår specifika grupp inte får en nationell flaggdag eller att festporslinet inte matchar bordsduken.

Den unga svenska litteraturen har väl aldrig någonsin varit så ung som den är nu. Hade den personifierats så skulle den likna en av alla dessa fullständigt söndercurlade femåringar som måste tas om hand på någon förskola för barn med särskilda behov.

Under tiden diskuterar science fiction-litteraturen mänskligheten och dess utmaningar och tillkortakommanden på en något annorlunda nivå. Den kan handla om geopolitiska omvälvningar, ekologiska konkurser, vakuumet efter Guds död, identitetschauvinismens effekter, masskonsumtionens ideologiska primat, teknokratiska övergrepp eller mötet med den genuint Andre.

Till den banbrytande antologin Mirrorshades – som kom 1986 och en gång för alla etablerade begreppet ”cyberpunk” – bidrog redaktören Bruce Sterling tillsammans med Lewis Shiner med en novell som hette ”Mozart in Mirrorshades”.

Det är en småfånig men i grunden ganska smart satir över västvärldens exploatering av tredje världen. Men i novellen är det vår egen historia som exploateras, utifrån bland andra Einsteins teorier om tidens relativitet och bilden av historien som en trädliknande struktur som förgrenar sig.

I novellen öppnar framtiden portar till olika versioner av historien, mjölkar dess naturresurser och sprider allmän oreda bland ursprungsbefolkningen.

Titeln ”Mozart in Mirrorshades” anspelar på det faktum att en av de platser som exploateras är 1700-talets Salzburg, där den unge Mozart följaktligen åker omkring på en moppe och redan har försetts med kassettband (!) som innehåller de symfonier han komponerat och som är klassiska i den framtid kolonisatörerna kommer ifrån. Tidsparadoxer är inget för lekmannen att ge sig in i. Inte för experten heller.

Förutom att satirisera kolonialismen lyckas novellen också vända på det gamla sf-temat om utomjordingar som är ute efter jordens resurser. För det tillhör standardrepertoaren: interstellära kreti och pleti som har sugit ut sin egen planet och nu är ute efter jordens vatten, protein, fosfor eller vad det nu kan röra sig om. Jag tror att vi, medvetna om mänsklighetens resultatprotokoll, kan enas om att vår första prioritering, hade vi kunnat färdas till en fjärran planet, knappast hade varit att upplysa och bringa fred till ortsbefolkningen. Vi hade snarare snott deras guldtänder, till att börja med.

Sterling och Shiner är tillräckligt cyniska för att inse att vi har en benägenhet att döma andra arter efter oss själva.

En annan som medverkade i antologin Mirrorshades var den kanadensiske författaren William Gibson, som idag är den som starkast förknippas med genrebeteckningen cyberpunk.

Det beror på den romantrilogi Gibson inledde 1984 med romanen Neuromancer, i vilken han bland annat lanserade begreppet cyberspace och – utan att någonsin ha kommit i närmare kontakt med någon dator – inspirerade arkitekturen till det vi i dag kallar internet och webben.

Under 1990-talet retirerade Gibson en smula från den mer avlägsna framtiden, för att istället följa förebilden J G Ballard och den devis som brukar åtfölja den engelska mästaren: att hans romaner utspelar sig 20 minuter in i framtiden.

I romaner som Pattern recognition,  Spooks och Zero History tecknade William Gibson bilden av en västvärld som vi för var minut har allt lättare att identifiera som den vi kallar vår. Dyrkandet av artificiella idoler, den likgiltiga och mediedränkta massan, det ökande gapet mellan superrika och fattiga, övervakningssamhället som pekar på yttre hot som argument…

Gibson är helt enkelt en av de kvarvarande författare som verkar ha siargåvan intakt. Man bör lyssna på honom.

Hans nya roman heter The Peripheral och är något mer framtida än han har varit på länge.
Eller kanske inte.

Det är inte helt klart när romanen utspelar sig, och det spelar i och för sig mindre roll. Låt säga att vi befinner oss sådär 20, 25 år in i framtiden.

En ung kvinna som heter Flynne och bor i en fattig avkrok av USA hoppar in för sin bror i jobbet som datorspelsproffs.
Hennes jobb består i att bistå rika typer som hyr in kompetent back-up för att vinna spelmatcher mot andra rika typer.

I just det här spelet flyger Flynne runt en skyskrapa i en futuristisk spelversion av London och motar bort små fiender från området. Men under sin tjänstgöring får hon en glimt inifrån byggnaden – en glimt av vad som ser ut att vara ett mord.
Samtidigt, ungefär 70 år senare i London, blir en pr-manager indragen i något som hotar att bli en skandal.

William Gibson korskopplar efterhand de två berättelserna, men det står snart klart att det spel som Flynne har frilansat i inte är ett spel, utan en verklighet, fast i framtiden. Hon är nu enda vittne till ett mord som har skett om 70 år. Det finns folk som vill tysta henne och folk som vill försvara henne, och de manipulerar hennes verklighet från den framtid hon av nödvändighet blir alltmer alienerad från.

Det är en svårbeskrivlig thrillerintrig. Men William Gibson är en mästare i genren svårbeskrivliga thrillers. Han klarar även de typiskt hopplösa tidsparadoxerna i denna roman som balanserar tre tidsplan samtidigt, om man räknar med den nutida läsarens.

Gibson har flera gånger påpekat att hans genombrottstrilogi (Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive) inte så mycket handlar om framtiden som om 1980-talet. På samma sätt får man säga att The Peripheral handlar om 2010-talet, allegoriskt betraktat.

För efterhand inser man att Flynnes verklighet manipuleras – framför allt ekonomiskt – av allvetande krafter i framtiden som kämpar mot varandra om herraväldet. Samma hjälplöshet gestaltas här som den vi känner i dag när någon anonym bolagsrobot i fjärran land trycker på enter och bortom alla demokratiska processer förändrar ekonomier i grunden.

Men Gibsons styrka som författare ligger inte bara i det profetiska, utan i än högre grad i estetiken. I en artikelsamling som kom för två år sedan – Distrust that particular flavor – diskuterar han fördelen med att hålla inne med förklaringarna av somliga företeelser, framför allt materiella:

But there was always something akin to ”the rig”. Some unimagined (by me), hence unnamed, element of technology. But already I sensed that even if I had somehow come to know what the rig was, what it was for, it was better not to tell the reader just then. 

Praktiskt innebär detta att läsaren ställs inför en mängd ting och begrepp vars innebörder man bara kan gissa sig till. De förklaras genom sammanhangen, snarare än rent ut.

Han gjorde så redan i Neuromancer och har fortsatt sedan dess. En typiskt pedagogisk sf-författare förklarar en 8000-talsföreteelse genom att jämföra med en företeelse från ungefär det år då boken är skriven, säg 1967, vilket ger ett tragiskt ofullgånget intryck.

Gibson låter sammanhangen förklara.

I Sara Danius bok Den blå tvålen från förra året, skriver hon om hur Flaubert och de följande romanrealisterna är de första att börja specifikt beskriva tingen – till exempel en just precis blå tvål – för att förankra fiktionen i det verkliga. Före dem var det liksom skitsamma vilken färg tvålen hade.

Till William Gibsons många förmågor hör den att hitta precis rätt detaljer och anamma det exakta och sparsmakade bildspråk som krävs för att frammana till exempel det county där Flynne bor och verkar. Det är ett postindustriellt landskap där husvagnen eller det myggnätsförsedda rucklet är primära bostäder, där ekonomin styrs av drogtillverkning och länkarna till det nationella sedan länge är brutna.

Den blå tvålens estetik är också William Gibsons. Men han benämner ting som ännu inte finns, för att förankra fiktionen i framtiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Enbart "Poor little Warrior" (Sanningens ögonblick) o "Den nye jultomten" borde göra Brian W. Aldiss förtjänt Nobelpriset.

Mats B-P, 00:41, 15 december 2014. Anmäl

Yezidierna är värda vår respekt, om än kanske inte vice versa.

När jihadisterna i Islamiska staten – IS – i augusti drev tusentals yezidier upp på berget Sinjar i irakiska Kurdistan, tänkte jag genast på Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans essäresereportage i boken Innanför cirkeln från 2005.

I en av tre essäer om religiösa utanförskap (de två övriga handlar om swedenborgianerna och damanhurianerna) studerar de yezidiernas uråldriga religion och kultur – möjligen den äldsta nu levande religionen överhuvudtaget och genom tiderna föremål för avsky och grund till förföljelse av utövarna. De kallas Satansdyrkare. Med viss rätt, men det är mycket komplicerat.

Nu har partiet om yezidierna utgivits på nytt i en egen bok, Yezidier. En reseessä, utgiven av förlaget Molin & Sorgenfrei i anledning av händelserna i somras. Hade vi varit USA eller England så hade denna utgåva påpassligt publicerats redan för tre månader sedan, men essän är så fascinerande att jag hoppas att ämnet i sig klarar sig utan den omedelbara aktualitetens dragkrok.

Det är en något reviderad text, med nyskrivet efterord som redogör för en del intressanta omständigheter.

Jag har tidigare uttryckt mina preferenser i fråga om skräckfilmer och hävdat att de bör börja med någon arkeologisk utgrävning och/eller tidlös artefakt som rymmer mer än vad som syns.
Exorcisten (1973) är urtypen för en sådan film, eftersom Max von Sydow i dess inledning avtäcker en statyett i den irakiska öknen. Det är den babyloniske demonen Pazuzu.

Nu citerar jag ur det nyskrivna efterordet:

Ett rykte spreds i trakten [av Mosul] under inspelningen, berättar regissören William Friedkin i självbiografin The Friedkin Connection, att amerikanska djävulsdyrkare hade rest en staty av Pazuzu som de offrade till. Yezidi-shejken i den heliga orten Lalesh blev intresserad och kontaktade Friedkin med hjälp av filminspelningens dragoman – den officielle irakiske representanten skickad av Baathpartiet. Yezidierna bjöd Friedkin till Lalesh och han beslöt sig trots Baathpartistens varningar att resa dit. I Lalesh sammanträffade han med shejken som förhörde sig om Friedkins dyrkan av Pazuzu. Regissören var tvungen att göra shejken besviken, han förklarade att det handlade om en filminspelning, att köttet man lagt på Pazuzus axlar inte var offer utan ett sätt att locka gamar till demonen. Shejken hade aldrig sett någon film och aldrig tidigare träffat någon amerikan, men han förklarade yezidiernas syn på världens ordning: det existerar en allsmäktig Gud som är förlåtande, men det är påfågelsängeln som styr på jorden och därför måste respekteras.

Gud och påfågeln? Yezidiernas tro är gnostisk – en religiös grundpelare vars förespråkare har förföljts och mördats även i Europa, av den katolska kyrkan.
Jag orkar inte förklara gnosticismen här och nu. Kolla Wikipedia.

Hursomhelst så uppmanar jag er att läsa Bärtås/Ekmans reseessä. Det är en föredömlig skrift som förenar många av de egenskaper vi önskar vara utmärkande för människan men alltför sällan är det: nyfikenhet, respekt, empati och benägenheten att uppskatta en fängslande berättelse.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Bärtås/Ekman hänvisar till Philip G Kreyenbroek - verksam vid universitetet i Göttingen. När jag tittar igenom hans cv hittar jag åtskilliga studier om yezidier, zoroastrism och liknande. Han menar att yezidierna och sekten Ahl-e Haqq är utväxter på den zoroastriska stammen, och då talar vi alltså om mellan 1000 och 600 före Kristus.

Jonas Thente, 22:17, 12 december 2014. Anmäl

Madde: Yezidiernas påfågelsängel heter Melek Taus och uppvisar likheter med den kristna trons Lucifer. En ljusgestalt alltså. Ängeln associeras med benämningarna Seytan (kurdiska) och Shaytan (arabiska) men dessa namn anses av yezidierna vara nedsättande. Se vidare Bärtås/Ekmans essä.

Jonas Thente, 22:03, 12 december 2014. Anmäl

"Möjligen den äldsta nu levande religionen"? Så skriver Ingmar Karlsson: "Olika teorier har framförts om religionens ursprung. Den har förmodligen grundats av en sufisk mystiker, shejkh Adi, i början av 1000-talet. (…)Deras tro är synkretistisk med element inte bara från islam och kristendomen utan även judendomen, zoroastrianismen och manikeismen”. Å andra sidan har ju Karlsson skrivit ”Bruden…”, så särskilt tillförlitlig är han ju inte.

stettiner, 12:30, 12 december 2014. Anmäl

Är inte hemma på just Yezidiernas variant på Pazuzu. Själv ramlade jag genom studier av 'gott och ont' på honom, och alla de andra goda och onda "andar" som väl är ett bättre ord än 'gudar' och fann att dessa urgamla trosföreställningar egentligen passar oss moderna människor bättre. Pazuzu var visserligen (enl mina källor) kung över de farliga vindarna från bergen (därav vingarna), men hade också förmågan att skydda människorna från andra illvilliga andar. En självklar dualism. En modern, mångbottnad karaktär alltså, lite som i en bra HBO-serie. Satan är väl mer Ingmar Bergman.

Madde, 11:19, 12 december 2014. Anmäl

Daidalos och julklapparna ingen vill ha, meh!

Det göteborgska boförlaget Daidalos har funnits och verkat sedan 1982.

Här är bara några av de Daidalosutgåvor jag har i mina mer omedelbara hyllor och därmed räknar som oumbärliga:

Thomas Hobbes: Leviathan; Kritisk teori – en introduktion; Zygmunt Bauman: Vi vantrivs i det postmoderna; G E Lessing: Laokoon; Peter Kemp: Lévinas, en introduktion; Sigmund Freud: Totem och tabu; Manuel Castells: Internetgalaxen, Nätverkssamhällets framväxt; Mircea Eliade: Heligt och profant; Guy Debord: Skådespelarsamhället; Thomas Forser: Kritik av kritiken; Giorgio Agamben: Homo sacer; Hanna Arendt: Den banala ondskan, Om våld; Jane Jacobs: Den amerikanska storstadens liv och förfall; Jacques Derrida: Marx spöken; Paul Virilio: Krig och film; Victor Klemperer: Tredje rikets språk; Walter Ong: Muntlig och skriftlig kultur.

Och jag skulle kunna fortsätta, men ni fattar.

Man brukar säga att det och det samhället skulle ha varit fattigare utan den eller den företeelsen.
Jag skulle vilja säga att vårt samhälle hade kunnat anses vara fullständigt intellektuellt utblottat utan Daidalos.

Så utan tvekan vidarebefordrar jag här nedan förlaget Daidalos ovanligt karska och mänskliga julerbjudande.

 

Bokförlaget Daidalos gör julpaketen tråkigare.

Många gillar att ge bort böcker i julklapp. Problemet är att inte alla tycker att böcker är så roliga att få. Det gäller särskilt böcker från Bokförlaget Daidalos, ett bokförlag specialiserat på mer krävande böcker inom filosofi och samhällsteori.

För att julklappsböcker från Daidalos ska få ett bättre mottagande har förlaget därför tagit fram Julbokshoppen.se. Där kan besökaren välja vilken av förlagets böcker man vill ge bort i julklapp, och sedan få den inslagen så att den ser ut som något ännu mindre uppskattat än en bok. Som exempelvis en sopskyffel, skärbräda eller bilbarnstol. När den redan på förhand besvikne mottagaren sedan öppnar det trista paketet, blir boken en positiv överraskning.

– Säga vad man vill om våra böcker, men årets julklapp kommer de nog aldrig att bli. Vi hoppas dock att de tack vare att Julbokshoppen röner aningen högre uppskattning på julafton, säger Pelle Sjödén på Daidalos.

Julbokshoppen är öppen fram till den 18 december för den som vill göra sin julklappsbok mer uppskattad.

Mer info:
Julbokshoppen.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Patafysisk antologi” i en tredje upplaga, alors.

Förbindelsen mellan orsak och verkan är, liksom alla andra sorts förbindelser, ett av patafysikens viktiga studiefält.

Jag vet inte vad den vestrogotiske patafysikern Claes Hylinger tänker om det faktum att den första Patafysisk antologi utkom på Bo Cavefors bokförlag  1973 och den andra, under titeln Segla i ett såll, på Awe/Gebers 1987 – bägge förlag numera tillintetgjorda.

Cavefors-utgåvan köpte jag dyrt på ett antikvariat.
När den exklusiva Awe/Gebers-utgåvan kom köpte jag den också, samt ytterligare fem exemplar när den gick på rea några år senare. Av denna utgåva har jag bara en kvar, eftersom jag gav bort tre, en stals i Göteborg och en finns någonstans i limbo.

Nu har illustra Rönnells antikvariat givit ut antologin på nytt.
De hade ett samkväm i samband med detta, jag kunde inte gå. Men jag hörde att det var köbildning som sällan förut och jag nickade förnumstigt för mig själv och tänkte att det var väl det jag trodde. Varje ny generation läsare som dyker upp innehåller ytterligare cirka 2 procent patafysikbenägna.
Det är evolution.

Sedan jag började skriva i större svenska dagstidningar har jag nämnt patafysiken kanske 30 gånger, och varje gång har jag fått oförskämda brev eller mail från läsare som undrar om de verkligen skall behöva känna till detta begrepp för att kunna läsa tidningen.

Jag brukar svara nej på den frågan.

Men folkbildande som jag trots allt är brukar jag tillfoga en lekmannadefinition som går ut på att patafysiken är en experimentstation – eller lekstuga om man så vill – för högt begåvade framför allt franska författare och konstnärer som på sätt och vis utgör litteraturens motsvarighet till Bletchley park, The Manhattan Project eller CERN. Fast med högre syften: ”Patafysiken förhåller sig till Metafysiken som Metafysiken till Fysiken”, har Boris Vian försökt sammanfatta det hela.

Jag inser att jag inte behöver tjafsa vidare om patafysikens förtjänster och den övriga forskningens tillkortakommanden här.
Du som läser detta vet mycket väl vad jag menar.

Men jag tror att Rönnells antikvariats förlagsenhet bör passa sig jävligt noga nu.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Nope. Det var först Cavefors, därefter AWE/Gebers. Däremot har Bakhåll gett ut en del av patafysikern mm Raymond Queneau (Stilövningar, Hundratusen miljarder dikter) i Lars Hagströms heroiska översättning.

Jonas Thente, 21:25, 11 december 2014. Anmäl

Var det inte Bakhålls förlag som gav ut Segla i ett såll? Eller har jag fattat fel som vanligt?

Anonym, 08:49, 8 december 2014. Anmäl

Årets bästa anledning att avsky december

Man kan tro att det är julklappspaniken, gransbelysningen, lutfisken, släktgrälen, trillingnöten eller den mörksvarta snöslaskdepressionen.

För mig och många av mina kolleger är det listorna.
Påbuden duggar tätt från alla möjliga håll om att summera saker i listform.
På mitt bord ligger i skrivande stund betingen att göra listor eller bidra till listor om Årets böcker, Årets spel, 150 års bästa kulturhändelse och Årets bästa döda. Förmodligen har jag glömt ett par, men jag har lämnat mitt bidrag till Veckans bästa, om det räknas.

Det är inte det att jag inte förstår principen.
Jag brukar också fastna i sådana där listor.
Dels kan man ta sig för pannan och uttala sig förklenande om listurvalet och dess skapare. Dels kan man inbilla sig att man faktiskt har läst något nyttigt och bildande trots att allting bara är blixtsnabb returinformation.
För det tredje Dels är det som att inte kunna undvika att glo på en trafikolycka, med listförfattarna som blodiga offer.

Utan mer eller mindre märkliga listor hade aldrig mediesajter som Buzzfeed och Gawker blivit gigantiska. Tio sätt att dränka en söt katt. Tjugo mest ansiktslyfta företagsledarna. Osv.

(Det slår mig nu att jag måste börja göra listor på den här bloggen, för att locka miljarder och klämma till cheferna vid nästa löneförhandling. Se upp för: De tio mest hyllade kulturkändisarna som dissas mest när DN:s kulturredaktion håller det internt. Samt Fem folkkära författare som är svin, egentligen!)

Men jag gör mitt jobb och låtsas att jag faktiskt har läst alla böcker, spelat alla spel och känt alla döda, på det att jag kompetent kan uttala mig om Årets bästa.
Som sagt, jag förstår ju grejen, men jag tror att det är den konsensuella lögnen som får det att skava.
Jag vet ju att man inte kan utnämna något till Årets bästa. Och läsaren vet att det inte går. Men det är mediernas motsvarighet till tomtemasker och tidningsköp – en offentlig lögn att mysa tillsammans kring. Om man inte behöver skriva den.

Och jag tänker som alla andra tänker: en lista över årets bästa årets bästa-listor. Med kändiskommentarer. Och en trisslott för varje registrerad fan. Men det blir inte på den här bloggen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pynchon, Kihlgård och det gula plasthandtagets estetik

Alla blir inte förtjusta när en författare uppvisar de tricks som hör skrået till. De allra flesta läsare märker det knappt, och de som märker det kan mycket väl känna sig lurade, liksom kullknuffade ur fiktionens hängmatta.

För tillfället läser jag den svenska översättningen av Thomas Pynchons debutroman V från 1961. Det var en ganska påfrestande roman när jag läste den första gången, och den fortsätter vara det nu, fast oftast påfrestande på ett intressant sätt.

Den här gången upptäcker jag – redan på sidan 36 i den svenska översättningen av Hans-Jacob Nilsson – en passage där Pynchon demonstrerar den estetik som absolut icke ursprungligen är hans, men som han tänjer längre än de flesta.

Det har att göra med fabuleringen för fabulerandets skull, vilket i förlängningen innebär en alltjämt giltig satir över vårt överflödssamhälle där more is more.

Jag tror att John Barths begrepp ”Literature of exhaustion” är ganska träffande i det här fallet.

Jag citerar alltså ur Pynchons V, som alldeles nyss utkom på svenska:

På något sätt hängde alltsammans ihop med en historia han hade hört en gång, om en pojke som fötts med en gyllene skruv där naveln skulle ha suttit. I tjugo år söker han hjälp hos läkare och specialister över hela världen för att bli kvitt skruven, utan framgång. Till slut, på Haiti, träffar han på en voodoodoktor som ger honom en illaluktande dryck. Han sväljer ner den, faller i sömn och drömmer. I drömmen befinner han sig på en gata upplyst av gröna lyktor. Han följer häxmästarens anvisningar och tar till höger två gånger och till vänster en gång från sin utgångspunkt, kommer fram till den sjunde gatlyktan och hittar ett träd fullt med färggranna ballonger. På den fjärde grenen från toppen sitter en röd ballong. Han sticker hål på den och upptäcker inuti en skruvmejsel med ett gult plasthandtag. Med hjälp av verktyget skruvar han bort skruven ur magen, och så snart det är gjort vaknar han ur drömmen. Det är morgon. Han tittar ner på sin navel, skruven är borta. Han är äntligen fri från den tjugo år långa förbannelsen. Vild av glädje tar han ett hopp ur sängen, och hans bak ramlar loss.

Detta är ett strålande exempel på ett av fiktionens viktigare handgrepp. Lägg märke till allting som egentligen inte behövs för att få fram informationen eller poängen i den i grunden ganska simpla vitsen.

Men det är det överflödiga som gör poängen så mycket mer effektiv. Det är som ett mycket långt förspel, om liknelsen ursäktas.

Notera bland annat de egentligen helt onödiga riktningsangivelserna, ballongomständligheterna och det gula plasthandtaget. Ingenting av detta har egentligen med vitsen att göra, men det är ändå högst väsentliga byggklossar.

Jag tror att det är just den här sortens excesser som gör att den typiske naturvetaren  – vi kan kalla honom A Sperger – inte begriper eller rentav avskyr fiktion (ni vet, den där typen som tillhör Den andra kulturen och som säger att ”Jag. Förstår. Inte. Varför. Det. Finns. Ballonger. Med. I. Denna. Förment. Lustiga. Historia. Då. Ballonginformationen. Är. Fullständigt. Överflödig”).

Peter Kihlgård gjorde en liknande grej. Jag tror att det var i romanen Fadder Teiresias vår. Han utbroderade en ganska enkel lustig historia i det oändliga så att poängen till slut blev hysteriskt rolig. (Den hade att göra med en person som skiter i skogen och efteråt går bet på att hitta själva resultatet, inte kan sluta grubbla på mysteriet och senare återvänder till brottsplatsen, i vars närhet han stöter på en gumma som säger något om att det minsann händer mystiska saker i skogen – bland annat har hennes sköldpadda kommit hem och någon hade skitit på den).

Notera hur ovanstående sammanfattning knappast är särskilt rolig, men Kihlgård – som liksom Pynchon före honom undersöker berättartekniska strategier och skapar litteratur på köpet – fyller på med detaljer och ovidkommande information som på samma gång är överflödig och absolut nödvändig.

Pynchon fortsätter det citerade stycket med att högstämt använda skämtet som en sorts sentimentaliserad moralitet, vilket blir fullständigt misslyckat och höjer stämningen ytterligare.

Vad Kihlgård gör med sin sköldpaddsberättelse minns jag inte och kan heller inte leta upp.

Jag lånar ut alltför många böcker till tjuvar, banditer och amnesiker.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0