Några ytterligare litteraturkritiska insikter

En undersökning utförd av Bokbloggen analytikerteam har kommit fram till detta:

Det enskilda ord som oftast felstavas av yngre svenska författare är skadskjuten.

Desto mer tragiskt eftersom två tredjedelar av böckerna handlar om personer som är det. Skadskjutna alltså.

När jag tänker efter så låter det faktiskt som ett ganska ok efternamn att ta: Jonas T Skadskjuten. Låter adligt på något sätt.

…………….

En annan kommission har utrett rationaliserandet av litteraturrecensionerna, mot bakgrund av det faktum att det kommer ut alldeles för många böcker för att hinna med.

Ett förslag är att använda de tre kategorierna ”mjukt och bärigt”, ”friskt och fruktigt” samt ”kryddigt och mustigt” och inget mer.

……………..

Ett tredje team håller på att utvärdera effekterna av mitt twittrande på mitt bloggande på mitt pappersskrivande.
Delresultatet skvallrar om tendens mot kortare, lustigare och mer korkat meningslösa texter.
Vi återkommer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Engagerade litteraturkritiker vs. posörer

Förresten, apropå datorspel, som jag behandlade i förra inlägget: jag brukar alltid mäta mina kollegers seriositet utifrån hur de bemöter och bearbetar det faktum att jag också intresserar mig för datorspel.

Alla med någorlunda insikt begriper ju att spelen står för en ny berättarform. Som romanen en gång gjorde. Som den fria versen en gång gjorde. Som filmen en gång gjorde.
Ändå stöter jag ideligen på folk som känner behovet av att markera.

Som min favorithårfrisörska på en salong nere i SoFo, som en dag meddelade att hon skulle falla tillbaka på sin parallella karriär som cirkusartist och försvann. Hon insisterade på att småprata, som frisörer brukar göra, och när vi efter sådär fem sessioner kom fram till vad jag egentligen skrev om, och jag nämnde bland annat spel, så liksom frös hon till och snappade av med att hon tyckte det lät barnsligt.

Och visst: inte mycket man kan göra när man sitter med sin frisyr bokstavligen i händerna på någon.
Men när jag stöter på den där attityden hos kolleger som inte står med rakapparaten i högsta hugg, så gör jag en inre notering om att aldrig någonsin intressera mig för någonting de till äventyrs har att säga om fiktion, berättande eller litteratur.
Att arbeta med skönlitteratur måste – i mina ögon – innebära att man intresserar sig för konstruktionen av intrig och berättande, och till exempel hur man kan förädla detta till romanform.

Jag är medveten om att majoriteten av litteraturkritiker tycks nöja sig med att få fram det budskap som, om man i hastigheten skulle missa det, även framhävs i fetstil på bokens baksida.
Det brukar handla om att relationer kan vara bra, eller dåliga. Oftast dåliga.

Det är – antar jag – okej att sköta sitt jobb på så vis. Många läsare nöjer sig med detta och man kan riva av ett par recensioner om dagen och planera helgen.

Men om man utan vidare förklaring avfärdar en berättarform som spelen, som blir alltmer sofistikerad för varje månad och ställer frågor om och utmanar sådant som berättarformer, narrativitet, receptionsestetik, distribution, gestaltning och i princip allting annat som ingår i det skönlitterära paketet  – då är man fan vare sig klippt eller skuren att överhuvudtaget uttala sig om nutida litteratur.

Jag kan acceptera gamla människor som säger att det är för ansträngande att sätta sig in i ett nytt medium.
Det är mycket begripligt, för jag kan tänka mig att det är lika arbetsamt för en förstagångsläsare att ge sig i kast med till exempel Bolaños romaner som det är för en förstagångsspelare att begripa sig på This War of Mine. I bägge fall är det den slappe som förlorar.

Men jag kan inte acceptera det slappt rutinmässiga avfärdandet hos de som kallar sig mina kolleger, av en berättande konstart som fascinerande nog alltmer liknar uppfyllandet av 1800-talets idé om ett Gesamtkunswerk men undandrar sig de associationerna eftersom de människor som vet vad Gesamtkunstwerk betyder och implicerar aldrig är desamma som de människor som vet vad ett mmorpg eller en tank är.

Akademiledamöter och perukstockar må för tusende gången sondera djupen hos kanoniserade författare och krafsa sina ängsliga anteckningar i deras marginaler.
Det är deras uppdrag, och de sköter det ofta riktigt bra.

Men av aktiva litteraturkritiker med uppdrag att sondera den samtida och framtida litteraturen kräver jag en rejäl smula mer nyfikenhet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En inställd text är också en text: mmorpg revisited

”Everything is broken up and dances”, skaldade Jim Morrison en gång, i en nittonhundrasextiotalifierad variant av alla intelligenta läsares favoritpoeter, William Butler Yeats, som uttryckte det bättre i dikten ”The Second Coming”: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.

Detta med hur allt faller samman i förvirring upplever vi tidningsarbetare dagligen, sedan ett enda pappersmedium blev ett tiotal digitala och arbetstiden utökades från 12 timmar per dag till drygt 20.

Texten nedan är ett exempel. Jag slet som fan med researchen, dag och natt i veckor, eftersom ämnet datorspel kräver sin tid och artiklarna dessutom attraherar så många assholes som bara väntar på att få korrigera, anmärka, briljera och jävlas i största allmänhet. Och jag plöjde ner så mycket pengar.

Den skulle ha publicerats under någon av de där röda dagarna som tidigare var tidningsfria men numera inte alls är det, eftersom det kommer ut digitala upplagor som läses av hur många tiotal personer som helst.
Men eftersom allt befinner sig i sammanbrott så glömdes den bort. Kanske saknade den det normkritiska perspektivet, jag vet inte.

Jag hittade min text med hjälp av GPS när jag kom tillbaka från jullovet. Den var förstås opublicerad – eller okej: refuserad – och låg möglande på ett sunkigt liggunderlag i ett förrådsutrymme bredvid parkeringsgaraget under DN-skrapan. Den rosslade nåt om att den var missförstådd, att allt var samhällets fel och undrade om jag hade en spänn till tunnelbanan.

Jag väckte den till liv med hjälp av ett hjärt-och lungräddningskit jag snodde från det näraliggande gymmet, så här är den:

……………………………

Arbetarrörelsen är inte död.
Den lever i högönsklig välmåga i de virtuella världar som hundratals miljoner datorspelare upplever som verkligare, eller i alla fall mer engagerande, än verkligheten.

Den som loggar in i exempelvis Neverwinter online får en omedelbar smak av de avgrundsdjupa klassklyftorna.
På den öppna chattkanalen far glåporden mot de rika som kan köpa sig till det som andra får tillkämpa sig med svett och möda. Hierarkierna är lika självklara som en gång på fabriken när disponentens son kom färsk från universitetet och mötte gubbarna på golvet. Minsta misstag möts av högljudda suckar, menande blickar och råa skratt.

Men för att förklara klassamhället online måste vi först blicka tillbaka.
Karl Marx och Friedrich Engels beskriver i Kommunistiska manifestet urkommunismen. Bidraget till den historieskrivningen står framför allt Engels för, som fascinerats av antropologiska studier av Nordamerikas indiankulturer och däri funnit en sorts mänsklighetens guldålder när allas arbete gagnade alla och alla tillgångar var gemensamma.
Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Ungefär så fungerade det första mmo:t jag spelade cirka 1991.
Eller spelade och spelade – Lambda MOO var i och för sig en virtuell värld, men den var helt textbaserad och mycket high-brow.
På den tiden var det i princip bara akademiker som hade tillgång till Internet. Varje spelare bidrog med en del av den kod som utgjorde världen och det fanns inga egentliga spelmoment, vilket också innebar att det inte fanns någon konkurrens eller några anledningar att bli stressad. Man undersökte och upptäckte världen, häpnade och tackade Skaparen – vem det än råkade vara – för insatsen.
Om man kände att man ville ge något tillbaka – och det kände nästan alla – så bidrog man med sin lilla del.

Ett par år senare dök jag in i ett av de första kommersiella rollspelen byggda för många samtidiga spelare.
Det var inte längre bara text. Grafiken hade kommit. Ultima Online(1997) byggde på en av de mest stilbildande spelserierna och tanken var att den värld som dess författare, Richard Garriott, hade skapat skulle levandegöras i en gemensam arena.
En av de första sakerna som hände var att Garriotts egen karaktär, Lord British, mördades av ett gäng spelare.
Det var en stor skandal som demonstrerade farorna i att släppa spelarna alltför fria. I backspegeln kan man se att Ultima Onlines – och det nästan samtidiga Everquests – öde var att göra alla de fel som pionjärer kan göra.
Serien av Ultima-spel byggde mycket på moraliska val och önskan att göra gott. Det fungerade bra så länge en ensam spelare kastades in i ett universum befolkat av datorgenererade fiender och hjälpare. Men när människor ställdes mot människor blev resultatet alltför likt verkligheten: den starke slog ihjäl den svage och snodde hans få tillgångar.

I varje onlinespel finns det, precis som på alla andra arbetsplatser och i varje livsinstans, nybörjare och veteraner. En av lärdomarna som Ultima Online gav var att veteranerna, om de får fritt spelrum, kommer att överrumpla nybörjarna, ta livet av dem och sno allt de bär med sig.
Lika lite som detta är en hållbar samhällssituation, är det en god affärsidé för ett spelföretag som vill locka nya kunder.

Nästa generations onlinerollspel hade lärt sig läxan. För det första måste man begränsa möjligheterna för rutinerade spelare att profitera på nybörjarna. Den mest praktiska lösningen var att skilja mellan PvE och PvP – det vill säga Player vs Environment och Player vs Player – vilket i praktiken innebar att var och en spelare var fredad mot andra spelare såvitt man inte aktivt valde motsatsen.
Det behövdes också en polisinstans i form av GM:s – Gamesmasters – som spökade runt i spelen, övervakade moralen, tog emot anmälningar och rapporter om konstigheter, samt bekämpade exploateringar av den ekonomi som nu hade växt sig så stor att den börjat bli intressant för tredje partens parasiter.

Jag minns ett typiskt möte med en GM under World of Warcrafts (2004) andra år.
Jag stod och fiskade, mekaniskt, för att fylla någon sorts kvot och få en belöning, och blev approcherad av någon som började ställa vänliga frågor till mig. Jag fattade direkt vad det var frågan om: han eller hon var en GM som ville ta reda på om jag var verkligen var en vanlig spelare, eller om jag var ett illegalt fiskarprogram eller möjligen en kinesisk student i en cyber-sweatshop, anställd att farma fyndigheter för försäljning mot reda pengar.

När vi skriver 2014 har dessa onlinespel vuxit explosionsartat. Medan spel som Ultima Online och World of Warcraft” tog ut en månatlig prenumerationsavgift, så kan dagens onlinespel knappast göra det.
Ultima har lagt ner och WoW är ett av ganska få spel som fortfarande har en månadsavgift, men det sker till priset av en vad många rutinerade spelare anser vara en fördumning. Hur länge det kommer att hålla är svårt att säga.
En hel del spel har startat som prenumerationsspel men tvingats bli gratis – The Lord of the Rings Online, Age of Conan, Dungeons and Dragons, The Secret World, Star Wars: the Old Republic – medan ett fåtal, som Elder Scrolls Online, ännu går emot strömmen, men gissningsvis på lånad tid. Konkurrensen är helt enkelt för stor.
Vad gratisspelen istället experimenterar med är olika sorters mikrotransaktioner.
Och det är ett snilledrag. Medan huvuddelen av spelet är gratis så kan spelaren köpa diverse favörer som till exempel snabbar på karriären. Mest lyckat i detta avseende är nog Neverwinter Online, som är ett uttalat Pay-to-win-spel. I alla fall till ytan.
Pay-to-win behöver förklaras. I spelvärlden är det något fruktansvärt omoraliskt. Det innebär att man kan köpa sig till samma saker som gratisspelare får kämpa hårt för att tillskansa sig.

Och det är här klassamhället kommer in.

Det finns spelare som har mycket tid och lite pengar. Och det finns spelare som har lite tid men desto mer pengar.
De kan mötas på någorlunda lika villkor i onlinespelen, eftersom de förra kan lägga tid på att skaffa sig exakt samma förmåner som de välbeställda måste köpa.
För den spelmakare som vill skapa ett virtuellt samhälle är det en balansgång. Man kan inte låta penningstinna magnater betala sig fram till de högsta positionerna – och å andra sidan kan man inte låta det trägna trasproletariatet triumfera utifrån blotta erfarenheten. Men det är snarare det senare som händer.

”Paypig” är ett av de snällare epiteten som kastas mot spelare som har köpt en eller annan förmån som andra har slitit hårt för att uppnå.
Man måste känna till att en trogen spelare av något av de större rollspelen har vistats i sin värld i många, många timmar och känner igen en rik uppkomling ganska direkt. Denne häcklas. Och försöker försvara sig med argumentet att poängen med gratisspel är att inkomsten kommer från spelare som betalar för diverse förmåner. Samt att de betalande spelarna på så vis understödjer gratisspelarna.

Det brukar sällan gå hem. För i stridens hetta – när 30 enskilda spelare går samman för att besegra en drake eller vad det än kan vara – då är det kompetens som gäller, och kompetensen har oftast den som har spelat sig fram, snarare än den som har köpt sina sporrar.
Själv har jag plöjt ner säkert 5000 spänn i Neverwinter för att gradera upp mig. Ändå ligger jag väldigt lågt när taktiksnacket går igång. I den här världen är det blod svett och tårar, erfarenhet och kompetens som räknas.
Det känns som en välkommen semester.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Baserad på en verklig händelse

Väl medveten om att Twitler är 1) en angelägenhet för navlar i mediestockholm och 2) såå 2010

har jag ju ändå sparkat liv i ye olde konto. Se föregående inlägg för detaljer.

I dag har jag utnyttjat dess mediala Power, utmanat Makten, fått den att Darra för min personliga Opinion och i god twitler-tradition skapat något lika Bestående som Viktigt och Publicistiskt helt ok.

Här följer den Banbrytande debuten, till gagn och fägnad för er 9 miljarder som inte följer Mig:

 

@JThente
Vid midnatt upphörde P2 att sända vågskvalp om nätterna och sänder program i stället! En upprörande kränkning mot oss som vill ha vågor.

@Klassiskmorgon
Det är P1 som upphör med vågskvalpet, P2 spelar musik på nätterna som vanligt. Här kan du ladda ner vågorna:

@JThente
Ok, fast det är en skandal även om jag har fel. !. Men tack för länken. Inte lika bra som att höra det live, men fint.

@Klassiskmorgon
Kan nu avslöja att vågskvalpet i @sverigesradioP1 aldrig sänts live, utan varit bandat. Handlat antagligen om resursbrist. /Anton

@JThente
Sedär ett scoop till morgondagens tidning: ”SR – ‘Vi har lurat lyssnarna i decennier'”. Hoppas på flashmob.

@Klassiskmorgon
Ja, men glöm inte credda SR P2 för den grävande journalistiken! /Anton

@JThente
Torsdagstidningen: ”SR vill upphäva källskyddet”.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Pynchon, Thomas: ”V.”

[Papperspublicerad 19/12 2014]

 Thomas Pynchon
V.
Övers. Hans Jacob-Nilsson
Albert Bonniers förlag

 

Samhällskritiska romaner är oftast ganska banala företeelser. De är enkla, renhåriga och vill bli omedelbart förstådda. De kan vara lätt satiriska eller klagande, mer eller mindre indignerade, men bör hänvisa till omedelbara företeelser dömda att vara inaktuella tio år efter publiceringen.

Med den civilisationskritiska romanen är det något annat. Problemet med att studera och ifrågasätta hela den egna civilisationen är att man själv obevekligen är en del av den. Man kan inte utan extern förmedling betrakta sitt eget öga. Det är därför det är så tacksamt att i efterhand studera romaner som på sin tid ansågs vara civilisationskritiska, för att indignerat peka ut alla de moment där författaren (det kan vara Rousseau, Swift, Defoe eller Conrad) trots allt är intrasslad i sin tids strukturer.

I framtiden kommer man att göra samma sak med vår tids kritik av civilisationskritiken.

Modernismens mer lyckade civilisationskritiska strategier avviker från den borgerliga romanens traditionella, realistiska karaktärsbyggnad och intrigutveckling.
I stället anammar man burlesken, absurdismen, science fictiontraditionen, genreupplösningen, språksabotaget, det ickelinjära berättandet och hela det övriga karnevaliska registret. Framträdande författare som under efterkrigstiden har verkat på fältet är William S Burroughs, Kurt Vonnegut, Angela Carter, J G Ballard, Kathy Acker och Salman Rushdie.

Thomas Pynchons debutroman V.  från 1963 är en omtumlande erfarenhet som är mycket svår att beskriva. Den är snarare en erfarenhet än en roman. Men man kan börja med att konstatera att huvudfigurerna heter Benny Profane och Stencil.
Benny är en amerikansk efterkrigsprodukt, en avmönstrad flottist som mest driver omkring på Manhattan i sällskap med en löst sammansatt grupp som kallar sig The whole sick crew – i den svenska översättningen Helgalna gänget. Det är en sorts version av gruppen Beatförfattare som härjade omkring i West village under 1950-talet.

Bennys liv är kaotiskt, provisoriskt, som om den nya värld som byggs upp efter krigsslutet både skapar och alienerar honom. Stencil jr söker å sin sida Mening. Hans livsuppgift är att gå till botten med Stencil sr:s – hans pappa alltså – öde i sökandet efter någonting han bara känner som V.
Fadern var av allt att döma en engelsk spion av John Le Carré-snitt som dog i en mystisk olycka utanför Maltas kust 1919. Stencil följer hans spår, vilket tar oss till diverse historiska krutdurkar i bland annat Sydafrika, Florens och Paris under andra hälften av 1800-talet och början på 1900-talet till och med första världskriget.

Vad är då V. ? Det är omöjligt att säga. Det förekommer olika förslag, som ledtrådar och återvändsgränder utspridda i boken. Kvinnonamn som börjar på V, en jazzklubb, Venezuela, Vesuvius och det hemliga landet Vheissu som enligt kvarlämnade anteckningar kan nås via nord- eller sydpolen. Redan i romanens inledning ser Benny hur gatlamporna bildar en flyktpunkt, ett V mot mörkret där gatan ändlöst fortsätter där barerna har tagit slut.

Det finns till och med en hänvisning till den svenske kungen, Gustaf V.

Flera av de historiska episoder som berättas har att göra med belägringar, instängda slutna sällskap som närmar sig upplösning för varje timme och dag. Det är lätt att erinra sig Pynchons omtalade novell ”Entropi”, som utspelar sig i brytpunkten mellan två angränsande lägenheter: en där det pågår en vild fest och en annan där en man utför ett experiment i syfte att nå optimal klimatisk harmoni.

På samma sätt blir Pynchons V.  en sorts litterär adaptering av termodynamiken som historieförklaring. Stencils försök att skapa ordning och begriplighet visar sig mest leda till ytterligare demonstrationer av godtycklighet, slump och missförstånd. En känsla av meningsförlust sipprar genom historien och det vi har att tillgå är pusselbitar, ledtrådar och oavslutade brev som eventuellt kan leda vidare.

Detta är den berömda Pynchonska paranoian; känslan av ett gäckande sammanhang. V. kan betyda allt, men det kan också betyda inget. V.  är full av ansatser som blommar ut i Pynchons senare produktion (åtta böcker sedan debuten) på ett kanske mer stringent sätt.
Redan i inledningen stöter man på det typiska greppet när alla plötsligt bryter ut i sång, som om det hela var en musikal. Humorn finns här också: ibland är den plump eller slapstickmässig och man kan inte alltid säga att Pynchon i debuten är så rolig som han tror.
Men episoden när Benny Profane tar jobb som krokodilutrotare i New Yorks avloppssystem är fantastisk. I ett sägenomspunnet rum hittar han fader Fairings näste. Fairing var en präst som under depressionen, i ett anfall av apokalyptiskt rus, beslutade sig för att omvända råttorna till den katolska tron och skapa en församling. Enligt hans dagboksanteckningar hade han livliga diskussioner med råttorna om avlatens natur och annat.
Anteckningarna förvaras fortfarande, skriver Pynchon, i en tillstängd del av Vatikanbiblioteket samt i minnet hos några gamla medlemmar av New Yorks avloppsförvaltning.

Det är alltså en roman som myllrar av märkliga gestalter, påhitt och allmänt tumult. I och med denna utgivning – som vanligt elegant översatt av den hårt prövade Hans-Jacob Nilsson – finns Thomas Pynchons fullständiga backlist på svenska. Det är en mycket stor välgärning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När ingen ser kan jag unna mig att blicka tillbaka

Det har gått mer än 20 år sedan jag senast tänkte på författaren Robert M Pirsig, men att namnet dök upp härom veckan beror förmodligen på det nyvaknande intresset för att av olika anledningar förkasta människor som inte är exakt likadana som en själv.

Jag letade fram Pirsigs roman Lila.

Pirsig är förstås mest bekant för tidigare generationer för romanen Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det var en kultroman på sin tid (publicerad 1974) – jämförbar med John Irvings Garp och hans värld och Luke Rhineharts Tärningsspelaren – som lästes när unga människor letade efter riktiga motfilosofier att utveckla sig med, snarare än att vara missnöjda med att inte omedelbart få den billiga karriär man pekar på, plus tjänstebil.

Det var en del pseudo-österländskt post-Woodstock i den romanen, men Pirsig tog sitt sökande på allvar och det var nog det som gjorde honom intressant. I motorcykelromanen påbörjade han dödsföraktande en filosofisk undersökning i avsikt att ersätta alla andra filosofiska grundsatser och deras fastrar.

Han fortsatte undersökningen i den betydligt mer komplicerade och antagligen därför mindre populära romanen Lila (1991).

Mitt exemplar av den svenska översättningen (av Birger Hedén och Stefan Sandelin – hur man kan vara två om en översättning är mig ett mysterium) är sargat. Jag recenserade boken, vill jag minnas, för Nordvästra Skånes Tidningar. Därefter lånade jag ut den till min vän Claes, som sumpade skyddsomslaget men rörande nog gjorde ett nytt av Sydsvenska dagbladets förstasida innan han lämnade tillbaka den.

SDS-rubriken handlar om två FN-svenskar som förts bort av den bosnienserbiska armén.

Jag hoppas att de klarade sig, FN-svenskarna.

En annan rubrik lyder: ”Fryshuset mer än skinnhuvuden”.

Jag hoppas att även Fryshuvudena klarade sig.

Handlingen i Lila – vars undertitel är En studie i moral – är extremt enkel. Det är kultboksförfattaren Pirsig som med båt tar sig nedför Hudson River och på färden mer eller mindre frivilligt får Lila som passagerare.

Hans grubblerier kring det han kallar Kvalitetens metafysik kommer bland annat att kretsa kring denna Lila och huruvida hon har någon kvalitet, vilket han kommer fram till att hon trots allt har.

För den som har en aning om William James och hans pragmatism är Pirsigs resonemang mer av en uppdatering än en snilleblixt, men i sanningens namn kom jag inte särskilt långt i min omläsning.

Att läsa något två gånger och faktiskt få tid att grubbla är en lyx yrkespersoner som jag bara kan drömma om.
Kanske i sommar.
Kanske nästa sommar.
Men som exempel på Pirsigs ibland spydiga men ändå argt slagkraftiga argumentation mot den etablerade naturvetenskapens objektivitetsvurm, vill jag gärna citera honom när han som syrligast argumenterar för att även naturen strävar efter högre kvalitet:

Varför skulle exempelvis en grupp enkla, stabila föreningar av kol, väte, syre och kväve kämpa i miljarder år för att frambringa en kemiprofessor? Om vi lämnar en kemiprofessor på en klippa ute i solen tillräckligt länge, kommer naturkrafterna att omvandla honom till enkla föreningar av kol, syre, väte och kväve, kalcium, fosfor och små mängder av andra mineraler. Det är en enkelriktad reaktion. Oavsett vilken kemiprofessor och vilken process vi använder kan vi inte åter omvandla föreningarna till en kemiprofessor. Kemiprofessorer är instabila blandningar av huvudsakligen instabila föreningar som när de utsätts för solvärmen oåterkalleligt upplöses i enklare organiska och oorganiska föreningar. Det är ett vetenskapligt faktum.

Frågan är: varför kör naturen den här processen baklänges? Vad i hela friden är det som förmår oorganiska föreningar att göra tvärtom? Det är inte solenergin. Vi har just konstaterat vad solenergin gör. Det måste vara något annat. Vad är det?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Full av tillförsikt, eller … ja … kanske bara full

Man börjar det nya arbetsåret med goda föresatser.
Ett personligt exempel är uppspårandet av mitt gamla twitter-konto, som jag öppnade ungefär när Twitter lanserades, i mars 2009, för att kunna beskriva det i tidningen, och därefter omedelbart stängde.

Till min förfäran upptäcker jag att jag har 11 följare, trots en absolut frånvaro de senaste fem åren.
Brooks Jefferson är kvar mot all förmodan. Hon ser ut som en 16-årig Los Angelit och har troget följt min tystnad sedan i juni 2009.
Kudos, Brooks!
Hon följer också Woody Allen, Will Smith och en herre som beskriver sig som ”Retired, christian businessman”.

Som spelare är jag van vid bottar, och jag misstänker starkt att Brooks är en sådan. Sociala program brukar ofta komma med ett par, tre bottar för att få även den mest alienerade användare att känna sig populär.
Jag antar att inspirationen kommer från porrsajterna, vilkas inspiration i sin tur kommer från gatan och ”Hey honey, wanna have a good time?”

………

För något år sedan kom rapporter från Storbritannien om att anställningskraven för nya journalister inbegrep 20 tweets om dagen.
Det var som att ta del av ett avsnitt ur en självmördares dagbok, fast självmördaren var journalistiken.
Jag tvekar inte att avslöja att ett välfyllt twitterkonto är något som ivrigt uppmuntras av även min tidning, men än har inga exekutiva order utgått.
Inte heller har det antytts att icke-tweetande betraktas som en fientlig handling. Än.

Historikern E P Thompsons mest kända studie heter – på svenska – ”Tid, arbetsdisciplin och industrikapitalism” och handlar om klockans och tidens genomslag i produktionen.
Före klockan var arbetet ”uppgiftsorienterat” och följde de gränser som bland annat naturen stakade ut.
Med klockans införande börjar tid bli pengar.
Thompson skriver:

De som anställs upplever en åtskillnad mellan företagarens tid och sin ”egen” tid, och företagaren måste använda sin arbetskrafts tid och se till att den inte slösas bort. Det som dominerar är inte uppgiften, utan tidens värde när tiden reduceras till pengar. Tid är nu valuta. Den fördrivs inte, den investeras.

Thompson upplevde aldrig det tredje stadium som vi nu har fösts in i, där all tid är potentiell arbetstid och arbetarens värde mäts i uthållighet snarare än i faktisk produktivitet.

I dag har jag i alla fall tweetat, like it’s 2009, fastän jag inte är helt hundra på att det har gått ut i världen och nått exempelvis Brooks Jefferson.

Thompsons essä om klockan översattes av Gunnar Gällmo till antologin Herremakt och folklig kultur som utkom på Författarförlaget 1983.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Årsredovisning 2014

Åter i allvaret var jag tillbaka på redaktionen i dag. För en halvtimme sedan höll vi en tyst minut för de mördade kollegerna i Paris.

Den grövsta och mest kränkande karikatyren av profeten står som vanligt islamisterna själva för.

………………..

Efter ett flera minuter långt jullov kan jag summera årets besöksstatistik. 121 702 unika besökare.

Jag tycker att det är ganska uselt och att ni faktiskt får skärpa er inför detta nya år.
Nu kommer uppåt 200 anställda på den här bloggen att varslas och det är på ert samvete.

Somliga andra tycker tydligen att denna bokblogg är välbesökt, för jag får allt fler skumma pressreleaser, artikelförslag och skumma saker adresserade till mig i egenskap av bloggare snarare än som grumsande gubbdjävel i antikmedias tjänst.

Även internationella tokskallar hör av sig och undrar om jag inte – exklusivt för Skandinavien – vill publicera deras synpunkter i diverse ämnen.

Visst, show me the Money.

Men ärligt talat så börjar jag formulera planer på ett koncept till nylansering.
Med all denna uppmärksamhet, ju.
Varför inte? Om det är någonting som 2010-talet hittills har lärt oss så är det att inga ideal är för nobla att omsättas i intäkter, att ingenting är sant, så allt är tillåtet (med en hänvisning som ni mer införstådda läsare naturligtvis identifierar), samt att dumhet, enkelspårighet och masturbatoriska reflexer numera är en tillgång i kulturdebatten.

Så jag smider planer på att döpa om denna blogg till Thentes Bok- och Kreditkortsblogg.
Skicka mig recensionsexemplar av era kreditkort så recenserar jag dem.

För övrigt har jag inga särskilda minnen av 2014, vare sig som bloggare eller medmänniska. Det är bara ett år. Folk blev mer korkade eller jag blev visare, det går på ett ut. Så många mindre andfådda tänkare än jag genom tiderna har konstaterat hur människans förbannelse är att gradvis tappa intresset för saker och ting just som man har kommit underfund med dem.

En lärdom jag har dragit sistlidna år är att de storvulna ideologiska ståndpunkterna tydligare än någonsin står i den individuella karriärismens tjänst. ”Intresset ljuger aldrig”, som Karl Marx en gång konstaterade, och vem är jag att kritisera unga radikala kulturstekares försök att ta plats med hjälp av påstått humanitär idealism?

En mer allomfattande visdom är den som förekommit på gravstenar och andra monument sedan hedenhös:

Den du är har jag en gång varit
Den jag är skall du en gång bli

Och där har vi människans förbannelse än en gång.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0