Fallada, och det litterära intressets absoluta nollpunkt

I lördags papperspublicerades en av mig skriven text om den tyske författaren Hans Fallada.

Den finns på INTERNET!! Här.

Min korrespondens fylldes – okej, kanske 10 mail – av hyllningar.

Med tanke på att jag har läst uppåt 3000 sidor och under någon vecka genom min frånvaro gjort mig så hopplös på redaktionen att mina kolleger spydigt räckte fram händerna och presenterade sig när jag åter dök upp, så hoppas jag verkligen att det blev någorlunda.

Men så finns det alltid den där mailaren…

 

Varje gång man skriver något om en författare som på ett eller annat sätt har utsatts för Nazityskland – det kan vara någon som har utrotats i ett läger eller som (likt Fallada) har försökt överleva i inre exil – så får man alltid mail från Per Ahlmark.

Eller, inte direkt Per Ahlmark, men någon vars känsla för balans påminner om den stridbare liberalens.

Även så vad gällde Fallada.

”Tack för din intressanta artikel”, mailade någon. Som fortsatte: ”Ser fram emot att du skriver något liknande om Moskva och Leningrad under kommunismen”.

Logiken här, är förstås att eftersom den kommunistiska ideologins praktik också var skit, så bör 10 000 tidningstecken om Hans Falladas romaner om livet under nazismen balanseras med 10 000 tecken om någon sovjetisk författares motsvarande lidanden.

Det är ju som Per Ahlmark, som ständigt räknade lik som om 10 000 001 lik gjorde förövaren till en större skurk än den som bara hade tio miljoner blankt.

Kraven på en skribent blir ganska hårda om man måste balansera varje text utifrån ideologier, som den här snubben som tycker att jag skall hitta en sovjetisk Fallada tjatar om.

En nyhetsnotis:

En man i 30årsåldern hittades på söndagsmorgonen knivhuggen i en lägenhet i Hägerstensåsen. Han förklarades död av sjukvårdare på platsen. Polisen har ännu inga uppgifter om förövare, men bedömer det som ett brott. Vilket är fucking ingenting om man jämför med Josef Stalins brott mot de ryska bönderna, som han under en lång period systematiskt utrotade, och Beria ffs! Bara begrunda det rövhålet ett tag så fattar ni!

Personligen tycker jag att det finns goda skäl till att ödsla mer intellektuellt krut på att undersöka, diskutera och samla vittnesmål om Tysklands väg till nazismen än Rysslands väg till kommunismen.
Tyskland var en av Europas intellektuella, demokratiska supermakter. Tyska var viktigare än engelska och franska (hyfsat nyttiga men vulgära språk) att kunna om man ville komma någon vart akademiskt i Sverige, med tanke på kurzlitteraturen. Och Goethe och Wagner, Schiller och Webern. Tyskland var das Scheiss!!

Ryssland? En feudal diktatur i utkanten av världen – en arvfiende fylld av ruralitet och utan någon som helst relevans – förutom militär – för någon utanför gränserna.

Kort sagt: att det tsaristiska Ryssland anammade en fortifierad neoelit av kommunistiska tsarer förvånar knappast. Att kulturnationen Tyskland av andra demokratier försattes i ett ekonomiskt vanmäktigt tillstånd och att det demokratiskt valde den väg det valde – det är betydligt mer intressant att diskutera eftersom det har visat sig att det kan hända igen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ingenting stärker ens självförtroende som att sparka in en öppen dörr. All heder åt Per Ahlmark, förresten...

stettiner, 12:25, 25 februari 2015. Anmäl

Ah! Fattar rubriken. Barthes - en annan död vit man...

Anonym, 15:56, 24 februari 2015. Anmäl

Bra rutet, lejon! Det jag främst fäste mig vid i Hur ska det gå för Pinnebergs var skildringen av två unga människors vardagliga liv under denna svåra tid. Ingen analys, bara en redogörelse dag för dag om hur Lämmchen och hennes man levde. Jag var i deras ålder när jag läste den och den grep mig djupt. De kom mig så nära, allrahelst som jag hade facit, jag visste hur deras liv snart skulle förändras. Det är de små människorna och deras vardagliga liv som är viktigast, som Agatha Christie skrev i They came to Bagdad. Jag önskar att många ville läsa den här boken. Den är viktig. Hälsningar från Ingegerd.

Ingegerd Hosinsky, 23:42, 23 februari 2015. Anmäl

”Go for the eyes, Boo! For the eyes!!”

Bokbloggens sektion för idoliserandet av fiktiva hamstrar meddelar att två av spelvärldens mest bedårande karaktärer nu skall inkorporeras i D&D- spelet Neverwinter Online.

Ja, det rör sig om den något hjärnskadade krigaren Minsc och hans vapendragare, hamstern Boo, som kommer att förekomma i en stundande uppdatering.

Tidigare är paret kända från klassiska Baldur’s Gate och Minscs stridsrop ”Go for the eyes Bo!” samt hans betryggande försäkran ”Every hamster has its day” har blivit bevingade.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Johan: Min nästa dotter ska döpas till Minsc. Eller Boo. Hur som helst: "Kicking butt [kort tankepaus] For goodness!!!"

Jonas Thente, 21:54, 20 februari 2015. Anmäl

Holy Shit. Äntligen någon mer än jag som vet att uppskatta livets goda sidor. Minsc är spelhistoriens roligaste NPC. Glöm inte: "Minsc will lead with sword and boot... Boo will take care of the details" och "Sword, meet EVIL"

Johan, 20:37, 20 februari 2015. Anmäl

Ferdinand de Saussure – alive and well

I förra veckan fick jag den nya och förbättrade svenska utgåvan av Ferdinand de Saussures Kurs i allmän lingvistik, mig tillsänd från tillförlitliga Arkiv förlag.

The Magnetic Fields – The Death of Ferdinand de Saussure

Jag har skrivit tidigare om Arkiv förlag och håller dem för att vara en av jordens mest potenta saltarter.

Känslan man får av Arkiv förlag (bara namnet är fantastiskt) är att de har möten en gång i månaden och utvärderar verksamheten.

[Scenen är en källarlokal i Lund. Kaffet har kokat till beck i bryggarmodellen från 1973. Toaletten står och rinner på avstånd och i fjärran hörs doften av blåstencil, raggsocka och benhård idealism. I garderoben sitter skelettet av en sociologiprofessor vars sista önskan det var att få sitta just där, mellan grötrockarna. Man har redaktionsmöte.

(En depesch, andfådd): Lyss, kamrater! Ty jag kommer från Skellefteå med bud.
(Redaktionsassistent 1): Kamrat, ni bryter mot dagordningen…
(Förläggare): Låt oss förekomma punkten Övriga frågor och öppna våra öron!
(Redaktionsassistent 2): Kan vi verkligen frångå protokollet på detta vis?
(Förläggare): STFU! Låt höra.
(En depesch): Nyss från Skellefteå kommen bringar jag digra bud. Man säger där att 1970 års utgåva av Kurs i allmän lingvistik [Caveforsutgåvan] icke längre står att finna. Våra fiender vältrar sig i beskedet och smider ränker.
(Mötet skriker i munnen på sig]
(Förläggare): Ordning! Ordning! Alla permissioner är indragna till dess att vi fått ut en nyutgåva. Och det skall vara en utgåva som bringar våra fiender på knä!!]

 

Man kan lita på Arkiv förlag. Och man behöver det.
Från den plats där jag just nu sitter och skriver detta – under en brinnande stridsvagn – kan jag se essentiella Arkivutgåvor som Theodor Adornos Minima moralia, Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas, Claude Lévi-Strauss Det vilda tänkandet, Paul Feyerabends Mot metodtvånget, Michel Foucaults Vansinnets historia, Roland Barthes Mytologier, Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet, Louis Althussers Filosofi från proletär klasståndpunkt, David Risemans Den ensamma massan och Quintin Hoares Antonio Gramsci. En politisk biografi.

Det är nyckeltexter och man kan alltid räkna med att Arkiv håller dem levande – på samma sätt som Karen Berger på Vertigo med sitt liv har garanterat att Neil Gaimans Sandman-album alltid skall finnas tillgängliga.

Saussures Kurs i allmän lingvistik är en av de där böckerna jag anser att man måste ha läst om man vill göra anspråk på titeln litteraturkritiker, snarare än bara åsiktsmaskin i bokindustrin.

Den nya Arkiv-utgåvan innehåller bland annat ett förord av Göran Sonesson, och jag tänker inte kommentera det eftersom jag känner mig jävig där. Efter att ha bevistat några av Sonessons semiotikseminarier i Lund då det begav sig reste jag – av andra skäl – åstad för att börja jobba med kritik istället. Jag är inte säker på att valde rätt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Även fackbokskapitel har hitlåtspotential

Sedan gårdagens premiär på filmatiseringen av Cirkeln har jag haft Kate BushsRunning Up that Hill” på hjärnan.

Det har jag i och för sig haft sedan september 1985, så det är inget nytt. Vilket inte hindrade att jag hulkade till lite där i biofåtöljen, när trummorna drog igång.

(För övrigt förtjänar Benny Anderssons soundtrack till filmen många, många priser)

Häromveckan insåg jag att även fackböcker kan ha hitspår som man gärna återvänder till.

Enskilda dikter – visst: jag läser William Butler Yeats ”The Second Coming” och Paul Celans ”Todesfuge” minst en gång i månaden och T S Eliots ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” minst varannan.

Men när Santérus förlag härom månaden gav ut Allan Janik/Stephen Toulmins Wittgensteins Wien på nytt, var det som att hitta en gammal ep man trodde man supit sönder för länge sedan.
Det är en fantastisk studie i förra sekelskiftets Wien och en av de kanske tio viktigaste fackböckerna om man vill begripa dagens Europa. Jag har för mig att den var kurslitteratur på Idé och lärdomshistorian i Lund. Hursomhelst är mitt första exemplar sedan länge försvunnet, säkert i samband med någon efterfest.

Nu hoppas jag att veckan får ett snart slut, varpå jag skall sänka nålen i kapitlet ”Språk, etik och framställning – om Mach, Kant, Schopenhauer, Tolstoj med flera. Eller kanske kapitlet ”Kultur och kritik” – om Schönberg, Loos, Kokoschka, Hofmannsthal och Musil.

Jag skall nicka takten med huvudet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En stormvind i öcknen bort (om Ferraris och post-postmodernismen)

[Papperspublicerad idag. Not till dagens litteraturstudenter: rubriken är ett citat ur Tegnérs dikt ”Det eviga” och syftar på våldet. Tegnér? Tja, en död vit man då.]

 

Om den identitetspolitiska fördumningen på svenska lärosäten skrev Jenny Westerstrand i onsdagens DN (11/2) [ej på nätet]. Dagens studenter strävar snarare efter möjligheter att känna sig personligen kränkta av studiematerialet än viljan att förkovra sig.

Å andra sidan är identitetsteorierna ett perfekt smörjmedel för svensk utbildningspolitik. Här har vi en uppsättning lättbegripliga och entusiasmerande dogmer som ökar genomströmningen på de oräkneliga universitet och högskolor som implementerats i syfte att få befolkningen att på papperet se mer utbildad ut.

Att bli identitetspolitiskt fullmatad kan knappast ta mer än ett par månader, varefter man utan vidare klarar av att förkasta Platon som misogyn. En avhandling fixar man på ett par år och University of Hornstull, eller vad lärosätena nu heter, kan casha in pengar för varje ny professor.

Men det finns också en teoretisk underbyggnad till nutidens allenarådande akademiska trend, och den är ganska oroande. I alla fall om man får tro den italienske filosofen Maurizio Ferraris, som i boken Manifest för en ny realism (Daidalos, översättning Ida Andersen) försöker utröna varför den en gång emancipatoriska postmodernismen har gått så snett. I en diskussion som går igenom filosofihistorien från 1800-talet till i dag finner han att dagens förment radikala vänstertänkande har mer gemensamt med extremhögern än med upplysningstanken.

Ferraris påminner om att de postmodernistiska ikonerna Jacques Derrida och Michel Foucault på senare år såg farorna i att dekonstruera utan att kunna rekonstruera.

Nu uthärdar vi en generation 7-eleven-intellektuella som har lärt sig att kunskap och sanning bara är ”sociala konstruktioner” – insikter som Nietzsche och Heidegger mer (Heidegger) eller mindre (Nietzsche) frivilligt lade för 1900-talets totalitära ledares fötter.

Maurizio Ferraris bok är nog lite svår för nutidens svenska humaniorastudenter. Jag hoppas den kommer ut som målarbok.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm kommer alltid att tvingas kräla på knä

Som försvuren förortsbo gladde jag mig åt planerna på Tellus Tower – den 75 våningarna höga skyskrapa som skulle ha skymt solen för mig under ett par minuter och fått mig att tycka bättre om Stockholm.

Ja, jag gladde mig när jag först hörde planerna. Gladde mig i cirka 20 sekunder, innan jag återfann sansen och insåg att det aldrig skulle bli av.

-Vänta bara, krösamajade jag skadeglatt åt de fränder som såg fram emot Tellus Tower. Vänta bara – de kommer att hitta någon anledning att stympa projektet.

För Stockholm lider av en förbannelse.

Det finns en skräckfilm.
Jag tror att den är italiensk eller kanske spansk. Jag tror (jag såg den när jag var liten) att den utspelar sig i en biograf. När filmen är slut skall publiken gå därifrån, men för samtliga gäller att de ideligen hittar anledningar att inte lämna lokalen.
Slutligen kommer någon på att de faktiskt är inspärrade i biografen. Inga synliga hinder, bara att det faktiskt tycks vara omöjligt att gå därifrån.

Så fungerar Stockholm när det gäller höga hus. En ond kraft tvingar med alla medel staden att fortsatt befinna sig på knä. Är det inte kulturminnesskäl så är det stämningar, är det inte grannsamverkan så är det naturskydd, är det inte lokalpolitik så är det regionalpolitik, är det inte miljöskäl så är det kollektivtrafikutlåtanden, är det inte geologiska undersökningar så är det socialparagrafer.

Det kommer aldrig att byggas ett riktigt högt hus i Stockholm.

Stockholm är som den där loppcirkusen.

Jag har dragit liknelsen förut, men den passar utmärkt även här:
Sättet att träna loppor är att spärra in dem i något med ett lågt lock. De kommer att hoppa, slå skallen, hoppa, slå skallen, hoppa slå skallen – och slutligen ger de upp och hoppar inte mer, utan krälar sig fram.

Det är Stockholms arkitektoniska modernitet: en krälande skräckfilm.

För tillfället är det – hör och häpna – Försvarsmakten, som av lika outgrundliga som sekretessbelagda skäl vill kapa de 240 metrarna till 45.

”Höga objekt riskerar alltid att störa Försvarsmaktens tekniska system av olika slag”, hävdar Försvarsmakten.

Jag antar att det tekniska systemet som här avses är någon löjtnant som sitter med en termos i Hägerstensåsen och spanar mot öster.

Mitt förslag är att istället kapa Försvarsmakten till 45 pers, och så kan lägenhetsinnehavarna på 75:e våningen i Tellus Tower turas om att spana.

Om inte så får vi ytterligare ett Tellus Torp, att skämmas för jämte Hötorgspörtena och Kista Science Stuga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Elge: Det måste det vara. Stämningen och de särpräglade finborgardeltagarna tyder på det. Stort tack för hjälpen.

Jonas Thente, 22:05, 23 februari 2015. Anmäl

tänkte du kanske på El angel exterminador av Bunuel? Den börjar med ett party som ingen kan lämna (förrän efter en längre tids förtvivlan) och slutar med samma låsning i kyrkan dit resten av festens gäster gått för att tacka för sin räddning.

elge larsson, 11:54, 22 februari 2015. Anmäl

Och jag ska tillägga, att det som gjorde mig ännu mer chockad var att reaktionerna på denna galenskap i stort sett uteblivit (din artikel ett av få undantag), och alla andas total uppgivenhet. Snälla Jonas gör detta till din hjärtesak och se till att DN driver frågan. Jag har arbetat med både som broker av kommersiella fastigheter och som med finansiering av fastighetsportföljer - min bild är att om PBL tillåts toppas med ett veto av detta slag från militären, utan att kunna ifrågasättas, så ökar riskerna för alla framtida projekt av liknande slag (>45m) på ett sätt som sannolikt tar knäcken av varje seriöst förslag redan innan det kommer på ritbordet. Det är en inte oväsentlig samhällskostnad som denna nya praxis skulle skapa, för ny är den - mig veterligen har militären aldrig tidigare gjort invändningar (offentligt).

Magnus Stenlund, 11:08, 18 februari 2015. Anmäl

Ditt inlägg var mitt i prick Jonas, jag känner att vi lever i denna skräckfilm och jag blev så ledsen, arg och besviken när jag läste om detta, eftersom jag faktiskt lyckats inbilla mig att vi hittat ut.

Magnus Stenlund, 08:21, 18 februari 2015. Anmäl

Magnus: Sedan jag kontinuerligt har förlorat hoppet om bloggmediet som tillgång för det öppna samtalet och journalistiken - kommer du och lyfter denna den ännu mycket tvivelaktiga demokratiformen ur pixelgraven genom att faktiskt ta saker och ting på det allvar de kräver. Tack, Magnus. Jag befarade att du inte existerade. Du är min nominerade till stora journalistpriset.

Jonas Thente, 00:15, 18 februari 2015. Anmäl

Trodde nästan detta var ett aprilskämt först. Det finns hur många frågor som helst att besvara - men tydligen skall man bara acceptera att allt är konfidentiellt! 1 Hur kan Försvaret efter tio års projektering kräva detta - nu, när bara spadtaget återstod? Har man inte avlyssnat någon enda person som läser dagstidningarna? 2 Efter hur många miljoner kronor nedlagda i planarbeten och arkitektritningar - har man ändå rätt att göra detta? 3 Ponera att detta verkligen var en jätteviktig hemlighet. I så fall hade man väl under konfidentialitetskrav påtalat detta för ett par berörda inom stad och fastighetsbolag, som fått dem att släppa projektet på ett tidigt stadium. Men nu vet alla! Var hemligheten inte viktigare än så? Eller menar försvarsmakten att signalstörningsveto kommer kunna inläggas mot all bebyggelse i Stockholmsområdet? 4 I så fall- Bara skadeståndet - för det måste väl ändå Lst/militären räkna med? - borde motsvara några dussin JAS-plan, för man lägger då ytterligare en stokastisk faktor till listan över alla hinder en fastighetsägare ska ta sig förbi, en våt filt över alla liknande projekt - därmed risktillägg också från såväl projektörer som finansiärer. Priset för Stockholm. Men militären betalar? 5 Är detta frågan om världens mest känsliga signalsystem? Borde man inte fråga t ex amerikanerna hur de löst liknande problem? Bara i Stockholm - som i stort sett saknar hus över 45 m höjd - tycks militären drabbas av dessa svårigheter, dags att bebyggelseanpassa systemen istället för tvärtom kanske? 6 Och hur har man kunnat mäta sig till detta på ett tillförlitligt sätt, utan att byggnaden stod på plats? Gissade man liksom? Och vad betyder försämring? Att man går från 1,000 till 0,999? 7 Hur vore det med en cost-benefit-analys, tänk om det går att flytta en militär hub för några tusenlappar? Slutsats: Någon/några på Lst driver alltså en egen anti-höghus-kampanj backade av lövtunna försvarsargument. Om detta hjärnsläpp accepteras utan att någon ens kräver öppen argumentation, så är detta kanske den värsta skandalen hittills i Stockholms byggnadshistoria. De som gjort denna huvudlösa (brist på) analys på Lst bör sparkas omgående.

Magnus Stenlund, 23:18, 17 februari 2015. Anmäl

Bertil: Man bör också överväga det faktum att hus överhuvudtaget torde utgöra ett hinder för infanteriet.

Jonas Thente, 21:09, 14 februari 2015. Anmäl

Christer: Ah, Verkligheten - så mycket mer surrealistisk än satiren.

Jonas Thente, 21:07, 14 februari 2015. Anmäl

Joel: Tre rejäla skrapor på Möja! Bara en tanke...

Jonas Thente, 21:06, 14 februari 2015. Anmäl

Blu etc: Fascinerande. Ni kommer nog att få läsa om grundlagen mer i högstadiet, men till dess vill jag gärna understödja din heroiska kamp genom att blogga denna din kommentar. Okej? Fast då får du underteckna med ditt riktiga namn.

Jonas Thente, 21:05, 14 februari 2015. Anmäl

Zombieneurologi i ett populärkulturellt fenomens slutfas

Jag trodde att samtliga trycksaker som kretsar kring zombies enligt den populärkulturella logiken redan hade utkommit (möjligen bortsett från Zombiens Kokbok, som skulle vara en ganska enahanda sak: ”Tag en hjärna. Ät den”)

Men en ambitiös pressagent på Princeton University Press har sänt mig Timothy Verstynen och Bradley Voyteks studie Do Zombies Dream of Undead Sheep? A Neuroscientific View of the Zombie Brain.

Visst, jag håller med. Blotta titeln skvallrar om en mycket trubbig känsla för vad man gör och inte gör på de subkulturella fälten.

En sak man absolut inte gör är att tro sig plocka poäng med att hänvisa till Philip K Dicks förmodligen mest kända roman. Det blir bara pinsamt.

Zombiefebern gick över för länge sedan, i alla fall för någorlunda vuxna människor.

Min personliga tolkning av fenomenet har alltid varit att zombies  är allegoriska tonåringar, eftersom de går på samma sätt, alltid förekommer i pack, delar vokabulär och uppvisar liknande intellektuell kapacitet.

Zombievågen är helt enkelt samhällets sätt att bearbeta det faktum att tonåringar är tunga aktörer i det kapitalistiska konsumtionssamhället och därmed en faktor att räkna med.

Att det är åt helvete förstår ju var och en – ett samhälle som till stor del bestäms av embryon med tandställning och converse låter som en mardröm, och det är precis det som zombiefiktionen har uttryckt.

Verstynen/Voyteks bok är mycket informerad. Naturligtvis är bägge egentligen neurologer och deras bok saluförs som ett sätt att föra ut den neurologiska vetenskapen till ung dom ar.

Bokens kapitel heter sånt som ”Gray’s Undead Anatomy” (ho-ho), ”The Neural Correlates of Lumbering” och ”Eternal Sunshine of the Undead Mind” och de kommer ganska snabbt in på hur hypotalamus fungerar.

Fasligt roligt. Det är lite som när Bamse lär ungarna att borsta tänder, fast det här är tonårsnördar som skall fås intresserade av att utbilda sig till neurologer.

I alla fall. Nu är ni informerade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Felicia Stenroth: ”Indianlekar”

(Papperspublicerad 7 februari)

 

Felicia Stenroth
Indianlekar
Norstedts

 

Felicia Stenroth debuterade 2012 med romanen Bilder som inte angår mig. Där mötte vi Minna som balanserade mellan barn och vuxen medan hon försökte känna något, vad som helst.

I Stenroths andra roman har tomheten brett ut sig till den grad att man inte längre kan se något annat. Det handlar om Ebba, som gissningsvis är i de senare tonåren och mer uttalat bor utanför bruksorten Olofström.

Vad som händer i romanen är lätt att beskriva. Det är sommar, Ebbas självskadande kusin kommer på permission för ett par månader, samtidigt som Ebbas pojkvän sticker iväg för att jobba i Norge. Ebba och kusinen hänger. Det är ungefär allt.

Med en nästan sardonisk – eller är den förtvivlad? – ton tecknar Stenroth den nedlagda lanthandeln, Volvofabrikens spegelglas, bacardiflaskan i skuggan av Axels tivoli, pojkvännens kvarlämnade hunds nästan sönderbitna koppel och maskrosorna som gror mellan stenplattorna på altanen.

Kanske är det en roman som egentligen handlar om livet självt, när det är så nedskruvat att drömmarna om något annat inte syns. För man väntar sig alltid någon sorts drömmar av romanfigurer som Ebba. Man tänker att något annat liv än just detta skall anmäla sig någonstans strax efter mitten av romanen.

Men här finns ingenting. Livet är något som bara händer, dag för dag.

Felicia Stenroth tar om formuleringar och blygsamma insikter. Hon undviker skickligt alla sorters spekulationer, omskrivningar och metaforer. Handlingar som att stänga en dörr eller måtta upp kaffe beskrivs omständligt och ofta, som om allt skedde under vatten. Hon låter Ebba befinna sig i ett fullständigt Nu där inte ens flugorna som klättrar på ansiktet föranleder någon vidare handling. De får klättra.

Om Samuel Beckett hade läst detta så hade han känt sig fullständigt hemma och gratulerat Felicia Stenroth till en skildring av mänskligt liv på knapp sparlåga som känns mer realistisk för oss än något hans ändå framtidstroende tid någonsin hade kunnat känna igen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Röka i Berlin 1923

När jag läser nyutgåvan av Hans Falladas nästan 1000-sidiga roman Varg bland vargar (Wolf unter Wölfen) är jag full av förtjusning för översättningens känslighet inför den period under vilken texten skrevs, det vill säga på 1930-talet.

Sedan inser jag att det naturligtvis inte är fråga om någon nyöversättning, utan en försiktig revidering av Knut Stubbendorffs översättning från 1939.

Mycket få nutida översättare hade tänkt på att det inte existerade några fimpar i slutet av trettiotalet. Inte heller fimpade man cigaretter. Nu har jag inte något svenskt slanglexikon till handa, men jag är nästan säker på att ordet fimp är ett 1950-talsord. Vad jag vet säkert är att det härrör ur den slangvariant som kallas fikon.

Som Stubbendorff mycket riktigt översätter, så hette en gång det som blir kvar av en cigg man inte längre kan röka helt enkelt stump.

Fikonspråket – som ju innebär att man sätter fi- som prefix framför ett ord och -kon efter ordet – skapade av ordet stump sammansättningen fimp stukon. Fimp kom att upptas i det allmänna svenska språket och blev dessutom också ett verb, fimpa.

En modern översättare skulle i nittionio fall av hundra inte tänka på detta, utan låta anakronismen ha sin gång. Jag hade säkert gjort så själv.
Nu använder Stubbendorff stump, och när någon i romanen – som utspelar sig 1923 och något år framåt – fimpar så heter det att cigaretten släcks eller dödas.

Leif Erikssons översyn av Stubbendorffs tolkning är diskret och mycket bra gjord. Man bör vara försiktig med nyutgivningen av tidigare översatta klassiker, och förlaget Lind & Co som ger ut Fallada – Varg bland vargar är den tredje romanen på kort tid: tidigare har utgivits Ensam i Berlin och Hur ska det gå för Pinnebergs? –  bör omfamnas och hedras för diskretion och elegans.

Till Fallada återkommer jag så småningom.
Rökningen återkommer jag möjligen till när jag har blivit för gammal för att bry mig om hur jag luktar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Fast en fimp är ju stumpen plus filtret. Och det var på 50-talet filtercigaretter började komma.

116, 23:43, 7 februari 2015. Anmäl

Tiggarna utanför mitt fönster

Tiggarna blir alltmer påstridiga.
Särskilt nu när snön har täckat sig över landskapet och kylan har kallnat på.

Jag lägger ut kanske femtio spänn i veckan på dem och ställer klockan efter solens uppgång när de vaknar och är hungriga.
Då stiger jag upp och delar med mig av mitt blygsamma överflöd.

– Uppmuntra dem inte, säger en granne: de bara skitar ner föreningen och borde förresten kunna få hjälp på hemmaplan i Egypten.
– Du tänker på sädesärlor, svarar jag. Här snackar vi talgoxar och blåmesar, sparvar, en och annan nötskrika och den stirriga koltrasten.

I synnerhet blåmesarna är ena kaxiga jävlar som burrar upp sig och sprider ut vingarna mot mycket större konkurrenter, som märkligt nog låter dem hållas men gör fula grimaser bakom ryggen på dem.
Blåmesarna är snuten, kan man säga, fast kortare.
Somliga påstår att de organiserar fågelborden mot en avgift, men jag tvivlar.

– Om du håller på så där blir de bara fler till nästa vinter, säger grannen, som påstår sig ha hört att finkarna slagit upp tältläger i schersminbusken.
– Och om du håller på som du gör, svarar jag, så tappar du en del av din mänsklighet för varje ord du dröpplar i frågan.

– Behovspyramiden (fortsätter jag) stipulerar att vi söker våra basbehov – mat, trygghet, tak över huvudet – och att vi därefter söker sekundära behov. Vad dessa sekundära behov består i är det som definierar oss som människor eftersom vi där står någorlunda fria att själva välja. Vi kan välja att först och främst åstunda en renovering av köket eller vi kan välja att hjälpa en talgoxe att klara den hårda vintern. Bli dess skyddsnät.

– Så, är du en köksrenoveringsmänniska eller en frököpare? Vad kommer det att kännas bäst att ha varit när du ligger och dör om inte alltför många år, anskrämlig av liggsår, tom av längtan efter slutet men alltför stinn av livsuppehållande balsameringsmediciner för att kunna formulera det?

Kommer du att känna att du var en del av livets kretslopp, eller av dödens?

Grannen smällde igen fönstret och satte ilsket på en populär radiokanal med hits från sextiotalet i köket.
Man hittade henne i april 2022 sedan städaren rapporterat en underlig lukt i trapphallen. Köket där hon hade legat och jäst sedan i januari fick helrenoveras på nytt, på föreningens bekostnad.

Det var en solig vår och fåglarna sjöng så hjärtat kunde brista.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ossie, jag tänker och gör ungefär som Jonas. Och de tiggare jag ger till fejkar inte. Men de är mycket fattiga. Annars skulle de inte sitta där och tigga i kylan. Och jag är inte fattig. - Men kanske är du det. Om du sätter dig på samma platser kommer du ckså att få en del.

Pax, 00:55, 7 februari 2015. Anmäl

Ossie: eh.....nej inte riktigt så menade jag.

Jonas Thente, 18:43, 6 februari 2015. Anmäl

Du tror att det är så enkelt; om vi ger tiggarna pengar i sina koppar så blir vi inte bortglömda själva när vi är gamla? Låter som en rätt illa skriven saga, fast visst, helt enligt dagens manus. Själv blir jag beklämd av alla tiggare som fejkar handikapp för att sätta igång våra känslor, medan människor med riktiga funktionshinder blir alltmer bortglömda i budgetrullorna. De senare individerna ger ju inga pluspoäng i dagens 'titta vad jag är human'-strävanden.

Ossie, 16:30, 6 februari 2015. Anmäl