Den mest stinkande boken någonsin!

Det är en fascinerande text.
Jag är glad att den har introducerats på svenska av översättaren och eldsjälen Paul Enoksson.

Det är inte det.

Giambattista Gelli levde och verkade i Florens under första hälften av 1500-talet. Han var samtida med folk som Cosimo Medici och Machiavelli. Han var en stor proto-intellektuell.

Det är inte det heller.

Gellis dialog Kirke är tillägnad Cosimo I och skrevs på 1540-talet. Den utgår ifrån Homeros Odysséen – passagen där Odysseus lämnar häxan Kirke som förvandlat hans besättning till svin.

Gelli fantiserar fram en ytterligare episod vari den grekiske hjälten noterar att Kirke sedan länge haft en vana att förvandla greker till djur. Eftersom Kirke av allt att döma har inlett ett förhållande med Odysseus är hon okej med att han får ta med sig de förtrollade grekerna hem, efter avförtrollning.

Det är inte ens detta.

Så Odysseus inleder sin mission att rädda dessa stackars greker som förvandlats till ostron, ormar, harar och annat. De är minst sagt oävna att bli människor igen, och dissar en allt mer frustrerad Odysseus’ hjältesträvan.

Jag vill inte säga mer – ty jag har inte recenserat boken än. Måste tänka lite först.

Men det är detta:

Jag har aldrig någonsin tidigare mött en bok som stinker så som denna.
Jag vet inte vad förlaget Atlantis, den grafiska formgivaren Annika Lyth eller tryckeriet Balto print i Vilnius har gjort. Men denna utgåva har fullständigt saboterat min väska, mitt arbetsrum, hälften av mitt kök samt cirka 35 % av Midsommarkransen.

Ni bibliofiler vet … ahhh, ni vet …. hur man i lönndom kan öppna böcker bara för att vällustigt sniffa deras ryggrad.

Den här boken stinker som en blandning av Tjernobyl, Karmex 80, Hormoslyr, Senapsgas, Zyklon B och en packad snubbe på Folkets kebab som har envisats med extra stark.

Det tidigare doftrekordet i mina hyllor hölls av Aleister Crowleys The Book of the Law, som jag köpte nån gång på 1980-talet på Magical Childe i New York (till min förtvivlan nedlagd när jag skulle återbesöka den i höstas), där det stank av ond rökelse som satte sig i varenda bok. Den slutade inte lukta fan förrän för knappt tio år sedan.

Ett annat fenomen i den stilen var Karolina Ramqvists More Fire, som var bunden i skarpt doftande skinn och stank fetischklubb till den grad att jag förpassade den till vinden.

Jag har slagit in mitt ex av Kirke i tre lager ICA-kasse, men det hjälper inte.
Soffan där jag började läsa Gelli är död för mig och för alla andra med normalt luktsinne.

Förr i tiden kom ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” ut som hederliga publikationer med ett blågrönt virvelmönster som i och för sig såg ut som galla-kräks men inte luktade nåt.

Nu har man uppenbarligen strävat mot den motsatta polen.

Jag hoppas att det är ett trycktekniskt, tillfälligt och erkänt olyckligt misstag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söker hämnd på den brasilianska federationen

Ja okej jag mår bättre, det var tjafs kring zoloft-receptet bara.
Inga fler epitafier in spe för tillfället.

Det var väl drygt 20 år sedan, när jag och Claes och Malcolm satt och spelade Civilization i syfte att knäcka något civilisationsprocentrekord som hade åstadkommits på någon konkurrerande korridor på Smålands nation i Lund.
Märkliga prioriteringar gjordes. Den inbitne nyliberalen Claes förordade uppbyggnad av universitet och bibliotek. Den marxistiskt anstuckne nationalekonomen Malcolm förvandlades till en kolonialist och själv vrålade jag på höjda skatter för att betala det militärindustriella komplexet och kicka röv.

Ahh, men vi lyckades.

I förrgår kväll gav jag mig i min ensamhet på Sid Meiers nya Civilization: Beyond Earth och vid tiotiden morgonen därpå väcktes jag ur spelet av någon från redaktionen som undrade om jag inte kunde skriva en kommentar om något jag för tillfället inte minns.
Det kunde jag ju inte.
Den brasilianska federationen hade precis övertagit min huvudstad med hjälp av propaganda, spioneri och cyberattacker och jag kunde ha beskrivit exakt hur mycket en kommentar i en tidning på jorden betydde i det stora hela.
Men jag lyckades växla från det stora till det lilla.
Det var som att krypa tillbaka genom garderoben från Narnia till det blitzendrabbade England, fast Stockholm.
Listig som jag är – emellertid – så sparade jag en position tio år innan de förhatliga brasilianarna överrumplade mig.
Vill ni något, så är jag inte här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Titta hästen!!

Igår och idag har jag ägnat många långa timmar åt att göra ett så kallat påsk-quiz till de tre läsare som längre bryr sig om slikt. Det tog ett par timmar att hitta tillräckligt många kluriga frågor, men sedan slog tidsandan till.
Måste vara aktuell, måste vara tidsenlig.
Gick igenom Tranströmers – för att vara aktuell – samlade verk utan att hitta några direkta hänvisningar till påsk.
Tog en dryg timme.
Gick igenom boxen Den finlandssvenska dikten utan att hitta något om påsken.
Tog två och en halv timme.
Kollade nätet och hittade mest Yeats dikt ”Easter, 1916″ som inte handlar om påsken utan om påskupproret på Irland.
Insåg att genuskvoteringen måste iakttagas, because it’s there, because it’s us and because it’s all that really matters right now.
Sökte igenom mina hyllor efter kvinnliga, uttalat kristna författare.
Lade en timme på att åter läsa igenom några romaner av Birgitta Trotzig. Trevligt, men ingen påsk.
Påmindes om andra kvoteringstekniska aspekter och läste igenom Djuna Barnes Nightwood för att jag hade för mig att Dr Matthew O’Connor säger något om Golgata. Det gör han inte, direkt.
En timme.
Läste den alldeles nyutkomna översättningen av Marguerite Duras fantastiska Vicekonsuln.
Ingen påsk, en timme.
Läste Janet Frame, Kerstin Ekman, Mare Kandre, Wislawa Szymborska och ett tjugotal yngre svenska kvinnliga poeter. Inte tillräckligt mycket påsk, fyra timmar.
William S Burroughs har ett bra saker som kretsar kring påsk, men jag vet inte riktigt hur man räknar: karlar är ju minus, men homosexualitet är plus. Borde bli plus minus noll, så han gick bort. Fast jag kan honom utantill så det tog bara fem minuters arbetstid.
Till slut fick jag någorlunda ihop det, på bara drygt fjorton timmar.

Men det var värt det.

För längs vägen uppmärksammade jag en dikt av Gunnel Ekelöf som jag inte har fastnat för tidigare.
Den kändes som en ofantlig tröst i en samtid där man förväntas stå med en skock snorungar framför en stor målning och peka och säga Titta hästen!! när målningen är Picassos Guernica.

Jag vill att följande dikt läses på min begravning, som känns allt mer stundande.

När livet upphört vara mig till frestelse,
när sav och syra slutat stiga inom mig,
när jag kan säga: Människa som människa!
när jag har levt mig lugn, när jag har lärt
att foga mig och hävda mig som vattnet,
på väg att bli mig själv
– låt mig få gå,
låt mig få leva här en tid
fri mot andra, fri mot mig själv!
Låt mig få gå här, på väg att gå,
och vara vän med träden,
med havet och stenarna, regnet och solen,
utan skyldighet, utan förbindelse,
utan fordran och utan skuld:
Ensam för mig.

(Gunnar Ekelöf: Färjesång, 1941)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Gunilla: NoWay jag glömde Strindberg. Har man skrivit ett drama som heter "Påsk" så är man ganska given.

Jonas Thente, 23:27, 16 april 2015. Anmäl

Hej! Krånglig inloggnings access men kul kunna inlägga: Du glömde Strindbergs Påsk. Vad tycker Du om evangelisternas berättelser om påsken? Hur ser Du på påskharen? Det finns mer att säga men redax' s restriktioner v.g. tecken gör det svårt. Med vänlig hälsning :-)

Gunilla Stenberg Båth, 14:13, 5 april 2015. Anmäl