Översättarens lov (Paul Enokssons)

Jag bloggade för någon månad sedan om en bok som luktade fruktansvärt illa.
Det gör den i och för sig fortfarande, vilket är häpnadsväckande.

Men vid det här laget har jag läst och recenserat den. Fascinerats av den.

Och när recensionen av Giambattista Gellis dialog Kirke publicerats i tidningen fick jag ett mail om att den översättare och introduktör som är ansvarig för att jag obehindrad fått läsa denna och många andra böcker – Paul Enoksson – avled i våras.

Han blev 92.

Vid beskedet om detta vill jag tillägga följande till den papperspublicerade (21/7) recension som repeteras nedan:

Det råder utan tvekan ett symbiotiskt förhållande mellan översättare och det övriga så kallat intellektuella Sverige – och utan tvekan är det den senare storheten som är parasiten.

Hur många översättares värv har inte i kritikers händer förvandlats till kritikerns upptäckt? Hur många passionerade inledningar, kommentarer eller efterord skrivna av översättaren har inte annekterats av kritikern med en diskret hostning för att dölja källan?

Det kan vara fan på tiden att kritikens primadonnor åtminstone nämner sina källor.

Paul Enoksson var läkare.

Han har översatt bland annat följande titlar, som jag har i mitt bibliotek:

Giovanni Boccaccio: Decamerone
Giordano Bruno: Askonsdagsmåltiden
Niccolò Machiavelli: Fursten
Galilei Galileo: Breven om solfläckarna
Galilei Galileo: Kopernikanska brev: om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet
Giambattista Vico: Självbiografi

Paul Enokssons gärning var pedagogisk, litterär och arkitektonisk – i det han byggde broar mellan oss och världen, mellan vår tid och andra tider.

Han borde fått en statsbegravning, men vi kan önska honom bättre: vår ödmjuka och djupt kända tacksamhet.

[här följer recensionen]

 

Giambattista Gelli
Kirke
[La Circe]
Övers. Paul Enoksson
Atlantis

Ära den som äras bör, heter det. I litteratursfären är det ofta översättarna som äras bör.

När läsare och kritiker berömmer ett svenskt förlag för att ha introducerat ett utländskt författarskap, en förbisedd klassiker, en hittills oupptäckt pusselbit i den kulturhistoriska helheten – då är det snarare en översättare vi bör tacka. Ett proffs som kan ha lagt ner decennier på att övertyga och tjata på ett förlag om att satsa på just detta författarskap.

En bra översättare
är inte bara en omskrivare av redan skrivna texter. En översättare är introduktör, agitator, taktiker, diplomat, passionerad och intellektuell. Framför allt intellektuell.

Mer intellektuella och bildade människor än professionella översättare av skönlitteratur till svenska finns inte i Sverige. Att översätta en text är att hitta den, omfamna den, tjafsa med den, diskutera den med dess i de flesta fall avlägsna eller döda upphov, hata den, älska den och slutligen hitta den igen. Det är en kärleksaffär.

Man kan nämna flera namn på prominenta svenska översättare, men jag vill lyfta fram Paul Enoksson. Hans senaste översättning är Giambattista Gellis dialog Kirke, som gavs ut i Italien första gången 1549.

1549?

???

Visst, men häng kvar nu kära läsare, för denna dialog är sprängstoff även i dagens västlitterära utgivning, som ideligen ställer frågor om huruvida vi verkligen är lyckliga som människor nu när vi knappast har något kvar att drömma om – och i allmänhet svarar nej.

Giambattista Gellis dialog
– tänk roman, för man märker knappast av att det är en genre som sällan brukas längre – utgår från en av episoderna i Homeros Odysséen.

Odysseus sysslar med sin ständigt uppskjutna återresa hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Han har efter åtskilliga umbäranden bekvämt slagit sig ner hos häxan Kirke och börjar falla tillbaka i lättja och kättja. Så småningom tvingar han sig emellertid att fortsätta resan hem.

Men det är strax före avresan som Gelli smyger in en moralistisk passage, som alltså utgör dialogen Kirke.
Det är nämligen så, att häxan Kirke har för vana att förvandla människor till djur.

Odysseus tycker att detta är snudd på mord och kräver att Kirke släpper dessa en gång så fria greker fria på nytt.
Problemet är att dessa fria greker ingalunda går på Odysseus linje.

Alltmer desperat diskuterar den grekiske hjälten med ett ostron, en mullvad, en orm, en hare, en bock, en hind, en häst och så vidare.

Samtliga tackar någorlunda vänligt men mycket bestämt nej till att få återgå till livet som människa och fri grek. För människan är den mest beklagansvärda existensformen av alla som gudarna har skapat.

Och man tror Giambattista Gelli, som repeterar samma dialogform som en gång Platon nyttjade men mer förkrossande.

Gelli lyckas dessutom från sitt 1500-tal förebåda såväl marxismen och existentialismen, som postkolonialismen och feminismen. Den getabock som Odysseus försöker övertyga om att bli människa igen, är nog den av alla dessa avfällingar som grundligast summerar dilemmat.
Uppbragt och utan tvekan på knä frågar Odysseus bocken om han ärligt talat menar att till och med tidsuppfattningen är en mänsklig förbannelse.
Och bocken svarar:

Ni som är medvetna om tiden ser alltid döden framför er. Ni räknar timme för timme och tänker ständigt på vad ni ska behöva från den ena stunden till den andra. Det händer inte oss som lever gynnade av naturen.

”Men vad anser du?” frågar bocken den grekiske hjälten Odysseus, som nyligen har lämnat det trojanska kriget och nu vill återvända till sin civilisations vagga för att fostra framtiden.

På samma sätt som i de andra samtalen i den här boken blir Odysseus svarslös.
Som en trotsig skolgrabb vänder han sig till Kirke och menar att det där var ju ett dåligt exempel. Den där typen var ju bonde i sitt mänskliga liv. Eller fiskare. Eller advokat. Eller läkare, eller rik, eller något annat som man kanske inte längtar tillbaka till.

Gelli var – berättar Enoksson i sin introduktion- utbildad till bland annat skomakare men blev en del av Niccolò Machiavellis krets i Florens.

Han förordade folkspråk, sekularisering och tolerans, undervisade om Petrarca och Dante och framstår överhuvudtaget som en mycket upplyst människa med goda intentioner och hopp om mänskligheten.

Den som tvivlar om detta kan glädjas vid beskedet att Odysseus på väg till sin båt faktiskt stöter på ett djur som han lyckas övertyga. Det visar sig vara en filosof från Aten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Glädjande att du tänker på oss, Jonas! Dina ord värmer o roligt för Enoksson i översättarnas himmel. Hoppas själv komma med ett litet tillskott i höst. Japanen Tokuda Shusei. Hört talas? Jaså inte. En gigant, kanske större än Kawabata. Nobelpristagaren talar om Tokuda som en av de 3 banbrytarna i japansk litteratur, Murasaki år 1000, Saikaku på 1600-talet och Tokuda på 1900 talet. Om mina pengar räcker till tryckkostnaden så kanske det blir något efter 8 års kamp mot och med en svår text. :-)

Hans Göran Ankarcrona, 14:03, 16 augusti 2015. Anmäl

Coupland om framtiden

En av mina favoritframtidsanalytiker, den vise Douglas Coupland, har skrivit en fantastisk artikel för Financial Times.

Han myntar (tror jag) begreppet Artificial Intuition, som står för insamlade och processerade metadata. Ungefär som att Amazon efter 7 bokköp kan avgöra huruvida kunden är straight eller gay. Fast på betydligt fler områden.

Ett par citat ur den mycket spirituella, drabbande och insiktsfulla analysen av läget just nu och snart:

”Last Winter, at a dinner, I sat across the table from the VP of North America’s second-largest loyalty management firm (explain that term to Karl Marx)  …”

”Doug’s Law: An app is only successful if it puts a lot of people out of work”

”Kaczynski [UNA-bombaren] really worked hard at vanishing but he got nabbed in the 1990s before data exploded. If he existed today, could he still exist? Could he unexist himself in 2015? You can still live in a windowless cabin these days but you can’t do it anonymously any more. Even the path to your shack would be on Google Maps. (Look, you can see a stack of red plastic kerosene cans from satellite view.)”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Märkligt??? Det här är Sverige. Här uppmärksammas få visionära litterära verk som sträcker sig bortom innehållet i förmiddagens soppåse.

Jonas Thente, 22:56, 27 juli 2015. Anmäl

Är det inte märkligt att trots 2 enastående översättningsvolymer verkar Harlan Ellisons namn o. verk vara "icke existerande" i Sverige.

Mats Paulsson, 09:59, 25 juli 2015. Anmäl

Murnau och andra skallar på vift

Den tyske expressionistiske regissören F W Murnaus skalle har stulits från familjegraven, meddelade Der Spiegel på onsdagskvällen.

Detta är ett utmärkt tillfälle att påminna om två saker:

1. Sajten openculture.com som bland 700 andra streamade filmer har samlat Murnaus klassiska drama Nosferatu. Här finns för övrigt en mängd annat att utforska.

2. Colin Dickeys bok Cranioklepty: Grave Robbing and the Search for Genius från 2009, som tar upp bland andra de stulna skallar som tillhör Haydn, Beethoven, Thomas Browne och vår egen Emmanuel Swedenborg.

På bokens hemsida finns resultatet av en tävling med titeln ”Whose skull would you dig?”. Murnau hamnar inte på listan, men den något avlägset relaterade skådespelaren Lon Chaney (”the man with a thousand faces”) finns med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0