Anmälan: John Williams: ”Butcher’s Crossing”

John Williams
Butcher’s crossing
Övers. Eva Johansson
Natur & Kultur

John Williams är ett namn som är lätt att glömma, anonymt som i en liggare på ett billigt hotell. Wikipedia anger upp emot 130 personer med det namnet. Men säger man Stoner så går det upp ett ljus, i alla fall för den litteraturintresserade.

Stoner publicerades 1965 och var litteraturprofessorn Williams tredje roman. Han skulle komma att ge ut en till under sitt liv, som avslutades 1994.

För några år sedan upptäcktes Stoner på nytt i den engelskspråkiga världen, blev ett kritik- och läsarfenomen och översattes också snabbt till svenska. Romanen om den inbundne men passionerade universitetsläraren Stoner var inte längre ”den bästa roman du aldrig har läst”. Den var nu väldigt läst, och väldigt älskad västvärlden över.

Romanen Butcher’s crossing” är John Williams andra roman, publicerad 1960. Trots att dess huvudperson skiljer sig avsevärt från Stoner i både tid och rum, liknar de till viss del varandra till temperamentet.

Den 23-årige Will Andrews anländer per diligens till den nödtorftigt hoprafsade präriehålan Butcher’s crossing en varm dag i början av 1870-talet. Han har efter tre år avslutat sina studier vid Harvard och drivits till Kansas av en känsla, en längtan, något han har svårt att riktigt sätta fingret på och formulera:

”Det var frihet och godhet, det var ett hopp och en livskraft som han tyckte sig ana under allt det välbekanta i sitt liv, som inte var fritt eller gott eller hoppfullt eller livskraftigt.”

Han blir erbjuden en anställning som kontorist hos en man som handlar i buffelskinn, men han tackar nej. Will Andrews vill vidare, ut i detta vilda och outsägliga. Handlaren undrar om han verkligen har för avsikt att ge sig i lag med slöddret som jagar bufflarna.

Men nej, Andrews tror inte att han vill jaga. Han vill lära känna landet, som han säger.

Så han hänvisas till den lokala saloonen. Där möter han den buskige, ärrade och enstörige jägaren Miller, som för många år sedan stötte på en sagolik ravin långt upp i bergen – dold för mänskliga ögon men ett paradis för den sista stora buffelhjorden.

Will satsar sitt sparkapital. Han och Miller ger sig av tillsammans med Millers något svagsinte protegé och en inhyrd, smålömsk expert på att flå djur. Fyra män rider ut i vildmarken med varsin dröm.

Låter det som en klassisk västernromans? Det kan man kalla den, om man ­lägger till den djupare existentiella dimension som annars brukar vara upp till läsaren att tillsätta.

Man brukar säga om den svenska litteraturen – särskilt lyriken – att det som utmärker den är kärleken till naturen. Det må vara sant, men det är en natur som iakttas utifrån, på håll, från den på kartorna noggrant utsatta promenadstigen eller i ett präktigt herbarium.

Den amerikanska litteraturen uppvisar däremot en natur som är besjälad på ett helt annat sätt och som är långt ifrån en vacker kuliss. Den är ett med nationen och ofta skoningslös. Den amerikanska naturen drar in den romantiskt lagde i sin oöverskådliga famn varpå den ofta har ihjäl sitt offer.

Så skildras den som en nyckfull övermakt som när som helst kan vända sig emot en. Det är ett känt faktum att den store naturalisten Henry David Thoreau ingalunda hade ett fast och naturligt boende vid sjön Walden, utan gick hem till stan om kvällarna.

Nu är det inte Thoureau som frammanas av John Williams i Butcher’s crossing, utan Thoureaus transcendentalistiske kollega och mentor Ralph Waldo Emerson. Han citeras i romanens motto och nämns också i själva texten. Naturen ställer allt annat i skuggan och dömer alla människor som kommer till henne lik en gud – mässar Emerson.

Det andra mottot till romanen är hämtat från Herman Melville, och vi vet ju hur det gick för dennes gestalt kapten Ahab när han försökte betvinga naturen.

Efter många umbäranden kommer kvartetten att nå fram till den paradisiska ravinen uppe i Colorados berg, där buffelhjorden majestätiskt driver fram i fjärran. Miller har packat ett halvt ton bly och tvåhundra femtio kilo krut.

När de kommer tillbaka ett halvår senare är de bara en trio och den unge Will har åldrats. Utanför har också världen förändrats och knappt någon minns dem längre i Butcher’s crossing.

I ett fascinerande förord till romanen skriver Kristoffer Leandoer att John Williams gestalter har det gemensamt att de söker kunskap, oavsett konsekvenserna.

Jag är inte säker på att det är just det dramat som framför allt gestaltas i hans böcker. Långa stycken i Butcher’s crossing må vara hyllningar till hantverk och strategier för överlevnad, men det känns som om Will snarare söker efter den svårfångade mening som kunskapen är till för att skydda. Som så många andra amerikanska författare, filmare och sångare har försökt finna i naturen både före och efter honom.

Och i förlängningen har vi Stoner, som har funnit sin mening i skönlitteraturen och gör allt för att skydda dess fundament.

I synnerhet den senare ger prov på en sorts naiv och mycket otidsenlig anständighet. Det kanske är därför som John Williams har blivit så viktig för oss i dag. Vi visste inte att det var anständigheten vi saknade, men vi kanske börjar lära oss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Nobelpriset i litteratur 2015

Det var ett bra pris.
Vi är nöjda.

Gratulerar också till förlaget Ersatz, som nu har så mycket att göra att de inte hunnit uppdatera sin webbsajt.

I går kväll förproducerade jag en lista över de böcker av Svetlana Aleksijevitj som finns på svenska och jag kan lika gärna publicera den här också.
Samtliga alltså på Ersatz.

 

Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

Svetlana Aleksijevitjs genombrottsbok är ett korus av kvinnoröster; monologer som ger nya perspektiv på det andra världskrig där också sovjetiska kvinnor stred, men utan att få den hjältestatus som deras manliga motsvarigheter fick efter kriget. Tvärtom. Boken var färdig redan 1983 men förstördes på order av kommunistpartiet. Aleksijevitj kallades för statsfientlig och hotades sägas upp från sitt arbete. Först med perestrojkan kunde hennes bok publiceras och hundratals djupintervjuer med de dittills förnekade hjältinnorna se ljuset.

 

De sista vittnena: solo för barnröst (1985)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

”Mamma hade blivit skjuten tvärs över bröstet, med en kulsprutesalva. Det syntes en rand på koftan. Och ett litet svart hål i tinningen … Jag ville att man snabbt skulle knyta på henne en vit sjalett, så att jag slapp se det där lilla svarta hålet. Det kändes som om hon fortfarande hade ont”. Minns Andrej, som då var 7 år. Det kallas det stora Fosterländska kriget i Ryssland. Aleksijevitj låter de som då var små barn minnas 1941 och det blir naturligtvis något helt annat än när historieböckerna minns. Det är små detaljer, förskjutna verkligheter, obegripligheter och fasansfullheter som omtolkas för att bli gripbara.

 

Zinkpojkar (1989)
Övers: Hans Björkegren

Det sågs inte med blida ögon av militären och de statliga medierna att Aleksijevitj avmytologiserade Sovjetunionens krig i Afghanistan. Hon drogs inför rätta men målet lades så småningom ned. Bokens titel anspelar på de zinkkistor som skeppades hem från kriget och som innehöll massakrerade kroppar. För många sovjeter innebar boken att de för första gången konfronterades med något annat än militärens officiella, fosterländskt blommiga, version av det blodiga kriget. Aleksijevitj samlade material och träffade veteraner och anhöriga under fyra år för boken.

 

Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika (1997)
Övers Hans Björkegren

Det går rykten om gravarna i Mitino utanför Moskva, där brandmännen från Tjernobyl vilar. Det sägs att det stiger ett ljussken över gravarna om natten. Att de strålar. Detta berättar Valentina Timofejevna Anasevitj, vars make arbetade som sanerare. Hela hans brigad gick bort, sju stycken. I Bön för Tjernobyl berättar de som var med. Hur de boende i Pripjat väckte barnen och stod på balkongerna för att beundra det hallonröda ljuset från reaktorn. Sorgen, skammen, glåporden och den stora glömskan. Och barnen som lär sig att inte plocka blommorna eller klättra i träd.

 

Tiden second hand (2013)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

Allt utgår från den enskilde. En typisk underrubrik i Tiden second hand lyder: ”Om lidandets vällust och den ryska själens egendomlighet”, varpå följer tre monologer, utskrivna intervjuer med tre kvinnor. Det är osammanhängande ibland; tveksamt och uppskruvat om vartannat. Ibland gråter de, alla före detta sovjetmänniskor och numera post-sovjetmänniskor som Aleksijevitj har träffat i de olika republikerna under drygt 20 år. Det är ett majestätiskt och rörande körverk. Aleksijevitj finns där hela tiden i det kursiva, för att hålla sina vittnen i handen och trösta när det blir för svårt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Mircea Cartarescu: ”Levanten”

Efter en del grubbel har jag beslutat mig för att ge The Secret World en andra chans. Jag rage-quittade ju för tre år sedan på grund av Funcoms vägran att ta itu med obalansen i pvp.

Men nu är jag åter. Svårt att låta bli med ett sådant upplägg.

Dessutom är det rentav mer skoningslöst än jag mindes det. Ett par uppdrag i Transsylvanien kräver att man kan läsa rumänska, till exempel. Som om det inte räckte med japanska och hieroglyfer.

Ett liknande dilemma stöter jag på när jag parallellt skall recensera den svenska översättningen av Mircea Cartarescus prosaversion av verseposet Levanten. Till formen borde ju höra att man jämför prosaversionen med versversionen, men det låter sig helt enkelt inte göras.

Här följer i alla fall recensionen [papperspublicerad 2015-10-02]

 

 

Mircea Cartarescu
Levanten. Österlandet
(Levantul)
Övers. Inger Johansson.
Albert Bonniers förlag

Den rumänska litteraturens mesta affischnamn Mircea Cartarescus dagböcker publicerades i svensk översättning 2011. De utspelar sig mellan åren 1994 och 2003 och som en röd tråd framstår skrivandet av den väldiga trilogin Orbitor. Det är svåra år för författaren. Man får intrycket att alla år är svåra år för Cartarescu, som hanterar skrivkramper, mer fysiska åkommor och känslan av obemärkthet i framför allt hemlandet.

Han är missnöjd med det allra mesta han skrivit, men det finns en titel som han aldrig förringar; som framstår som den enda klart lysande prestation han någonsin gjort. Verket heter Levantul. Man får aldrig riktigt klart för sig vad det är för sorts verk, men genom dagboksåren dramatiseras det, blir hörspel, radioteater och musikal.

Naturligtvis blir man nyfiken.

Nu utkommer Levanten i svensk översättning. Mircea Cartarescus svenska parhäst, den oumbärliga och mångförslagna översättaren Inger Johansson, förklarar i sitt efterord att originalet från 1990 är ett rimmat versepos skrivet på författarens moderdialekt muntenska, fullt av språkhistoriska finesser och i princip omöjligt att översätta till något annat språk.

2013 presenterade dock Cartarescu en prosaversion för sina översättare och Inger Johansson hörde till dem som nappade.

Levanten är en saga, ett rebelliskt spex, en karnevalisk frihetssång och en postmodernistisk kalabalik full av dofter och exotism.

Till det idéhistoriska Levanten – som betyder Österlandet – hör i princip alla länder runt östra Medelhavet bortom Italien samt länderna på Balkan. Hos Cartarescu blir Levanten till något som liknar det sagornas Bagdad som frammanas i Tusen och en natt, med ett kosmopolitiskt myller av folkslag, likheter och skillnader.

Tiden är 1820-tal och det grekiska frihetskriget rasar som värst. I västvärlden sågs den grekiska självständighetskampen mot det osmanska riket som ett kulturkrig mellan väst och islam och det engagerade hela Europa. Lord Byron var en av de frivilliga som reste för att slåss för det antika arvet och något är Cartarescu skyldig den stupade brittiske poeten – bland många andra.

Levanten i Cartarescus tappning är full av soldater och spioner, pirater och lycksökare, flyktingar och handelsmän. Huvudpersonen Manoíl är en ung rumänsk poet som drömmer om Valakiets (läs: Rumänien) frihet från turkarna. Tillsammans med ett gäng muntra kumpaner iscensätter han ett uppror mot den styrande vojvoden i Bukarest.

Berättelsen löper i ett rasande tempo. Hallucinatoriska scener avbryts med diktdeklameringar, sånger och känslosamma utbrott, anakronismer förekommer flitigt och skyggas inte för, rumänska och internationella författare citeras och parafraseras. Man får intrycket av minst tio högljudda operor som spelas på samma gång på samma scen.

Alltihop är indelat i tolv sånger. I den femte stirrar ett stort öga ner från molnen på våra hjältar. ”Det är Gud! gastade gamle Ghiorghi och kliade sig kvickt”. Men han har fel, ty ögat är författarens. Följande Heisenbergs principer om att man inte kan studera subatomära fenomen utan att påverka dem, drar han sig emellertid tillbaka och låter berättelsen ha sin gång.

Men till slut går det inte längre. Efter flera liknande interventioner lyfter författaren Mircea upp sin huvudperson från skrivmaskinspapperet för att göra en existentiell poäng. Men Manoíl lyssnar inte på det örat utan börjar slåss med sin författare, som skriker efter sin hustru på hjälp. Sedan en vapenvila ingåtts skriver han en kort programförklaring: ”Jag, Mircea Cartarescu, skrev ’Levanten’ vid trettioett års ålder i ett svårt skede av mitt liv när jag hade mist tron på poesin”.

För så var det. 1988 var den kommunistiska repressionen i Rumänien som hårdast och naturligtvis kan – eller kanske rent av bör – man läsa ”Levanten” som en desperat, befriande fantasi om uppror mot de moderna turkarna: kommunistpartiet och dess säkerhetstjänst.

I det tidiga 1800-talet drömmer Manoíl om en demokratisk republik i Valakiet, men han ömkas av en kumpan som påpekar att i politiken offras drömmaren snabbt: ”Åh, jag fruktar att vår dröm går ett sorgligt öde till mötes”.

Levanten framstår så allt mer som ett räddningsprojekt för Mircea Cartarescu, där han sitter med blaskigt te i en grå omvärld. Han frammanar nästan tvångsmässigt sin Levant – detta färgsprakande jubelrop – för att få ett skäl att leva.

Det blir mycket rörande när berättelsen är slut, men Cartarescu kan inte förmå sig att sluta. Det vanliga sättet att få en roman att fortsätta i evighet är att låta den sluta där den börjar – som James Joyce gjorde i Finnegan’s wake. Cartarescu låter sin roman sluta som ett hack i slutet av en lp-skiva.

Det är fantastiskt att äntligen få en smak av denna märkliga sång till friheten. Inger Johansson har uträttat storverk då hon behållit det rytmiska, ibland rimmade, och frodiga i denna vision. Heder åt dem bägge.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Täby satsar på änglarna

Hade jag grubblat över vilka tio platser jag minst av allt skulle vilja bo på, så hade Täby utan tvekan hamnat någonstans mellan ar-Raqqah och Phuket.

Och detta redan innan jag läste Christer Sturmarks bok Upplysning i det 21:a århundradet (Fri tanke förlag) som kom ut i april i år.

Sturmark berättar om hur han oanmäld deltog i ett möte anordnat av Täby kommuns personalförening 2010. Huvudtalaren var den certifierade klärvoajanta änglaterapeuten Branka Okeijn, som bland annat kunde berätta för de anställda på Täby socialförvaltning att personer födda med en funktionsnedsättning föds sådana för att de har varit dåliga på att ta emot hjälp i sina förra liv, och således i sina nuvarande måste lära sig detta.

Personalföreningen i fråga får 200 000 skattekronor årligen för sin verksamhet.

Christer Sturmark blev – som han skriver – utkastad från mötet sedan det stått klart att han var där som oanmäld journalist. Några dagar senare fick han ett mail från en kommunanställd, som klargjorde kommunens ståndpunkt:

”jag personligen hade gärna slängt ut dig genom fönstret från 5:e våningen.”

Ah….Täby. Den moderata spjutspetskommunen.

Änglar verkar vara mer inne nu än någonsin under renässansen. Jag är övertygad om att Branka Okeijn eller hennes gelikar kan härja vilt lite varstans. Men just nu är jag mest intresserad av att få veta vad som försiggår i Täby.
Och varför.
Och för vilka pengar.

Som fiktivt stoff fungerar änglar däremot utmärkt. Jag kan rekommendera till exempel Karl Ove Knausgårds roman En tid för allt samt Mike Careys Sandman-spinoff Lucifer.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vid beskedet om Göran Häggs frånfälle

Vid beskedet om att Göran Hägg är död ser jag en bild framför mig. Det är författarporträttet på romanen Den stora kometen från 1975.

Han har pussmun, polisonger och – har jag för mig – en virkad tröja med hög krage. Jag minns att bilden skrämde mig, men inte varför. Jag läste romanen alldeles för ung, kanske 11 år, för att jag trodde det var sf, men det var samhällskritik av något slag och jag minns ingenting av den heller.

Jag tror att jag recenserade hans roman Anders och Dafne, som verkligen var en sf-roman. Det var 1987 och jag gillade den.
Som ung snobb kunde jag och mina orediga kumpaner häckla hans sexskildringar i de följande försöken att skriva det som då kallades tantsnusk. Det var nog framför allt hans uppenbara blyghet i beskrivningen av knullandet som gjorde det hela roligt.

Därefter inföll min allra mest poststrukturalistiska fas och Göran Hägg var en av de där som drygt uttalade sig mot allt det jag höll för heligt och alla de författare jag helst läste.

Men han var ohyggligt kunnig och strävade efter att göra litteraturen tillgänglig för så många som möjligt. Han skrev en egen svensk litteraturhistoria och en världslitteraturhistoria. Han värderade högre än andra sådana saker som spänning och bladvändargrad.

Hans sista bok handlar om Gabriele d’Annunzio. Själv har jag läst romanen Elden (1946) men bara för att den kom i en dubbelutgåva där den andra var Huysmans Mot strömmen.
På baksidan av Häggs monografi står det att d’Annunzio fått ett felaktigt eftermäle som fascist. Det har han hos mig, och jag kan inte tänka mig en bättre ciceron genom ett författarskap än just Göran Hägg.
Jag kan också rekommendera förra årets bok om familjen Medici.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Montergate, en fördjupning.

Strindbergsfejden, Tredje ståndpunkten och Strömkantringen. Nu står vi mitt uppe i den här tidens stilbildande kulturdebatt – den som kallats Montergate.

Med allt mer rynkade ögonbryn har jag först idag tagit del av denna ödes- och hatmatch, som bäst refereras av Nöjesguidens Greta Thurfjell

Problemet är förstås att DN inte är med i bråket, och man måste vara med i bråk om det är kulturbråk, annars är man bara en liten lort.

Så:

Nej, Ola Larsmo, det var du som skulle hämta kaffet i DN:s monter och jag som skulle vänta vid tidningsstället. Inte tvärtom, som du påstår. Och dig har jag lärt mig allt jag kan och kallat dig morbror! Det är sorgligt att se yttrandefrihetsfrontisterna förfalla i girighet och egennytta och smita iväg med ens kaffe, när det dessutom var en kopp per person som gällde. !!!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0