Anmälan: Mare Kandre: ”Punkserier”

[Papperspublicerad 5/3 2016]

 

Mare Kandre
Punkserier
Kartago

De var de bästa av tider, de var de värsta av tider.
Sverige, kring sekelskiftet 1980. Det värsta var kalla krigets kärnvapenhot och det bästa var samma sak – med ett cyniskt facit i handen. För det var ändå ett mycket abstrakt hot, det där med det totala kärnvapenkriget, och de två supermakterna kapslade i stort sett in de konflikter som skulle explodera ett decennium senare.

Sverige var fantastiskt tryggt och friktionsfritt. Man kan avläsa det i tidens punktexter, som mest handlar om att allt är tråkigt. I den politiska punkens urhem England hade man en utbred fattigdom, ett benhårt klassystem och ett monster vid makten, Margaret Thatcher, vars regim bland mycket annat förbjöd folksamlingar och homosexuella romaner på offentliga bibliotek.

I Sverige hade vi inget sådant. Våra dilemman var mindre, skall vi säga, akuta. Som när något ­departement ville förbjuda Johnny Thunders från att spela i Sverige ­eftersom vi faktiskt hade egna, svenska popartister som var ­arbetslösa och behövde spelningar.

Vänsterrörelsen fick i brist på konflikter förlita sig på syd­amerikanska diktaturer och kärnkraftsomröstningen rörde upp lite politiska känslor. Annars handlade det alltså mest om den omänskliga tråkigheten – känslor som togs ut på ”Svensson”, vilket var kodnamnet för de personer som via skatten betalade uppehälle, instrument och replokaler åt de frustrerade.

Det var alltså en intressant tid, som man nu kan återvända till i och med boken Punkserier. Det handlar om den tidiga Mare Kandre. Hon som skulle växa till att bli en av sin författargenerations starkaste och mörkaste stjärnor. Punkserier dyker ner i hennes kvarlåtenskap och hittar serier, teckningar, inspelningar, vittnesbörd från det förgångna.
Mare Kandre minns perioden: ”När punken kom kände jag att jag var mitt i tiden. Trots att vi var så deppiga gjorde vi alltid en massa saker. Det var det som var kärnan. Att uttrycka sig.”

För en nutida betraktare är det slående hur mycket ”på riktigt” det känns. Autentiskt, jämfört med dagens demokratiska men strömlinjeformade digitala uttryck. I dag har alla en potentiell möjlighet att med några knapptryck nå ut till miljoner. Kring 1980-talet krävdes det en satans massa arbete och engagemang. Skit under naglarna, som en proletärromantiker hade sagt.

Fortfarande kommer det ut fanzine som har gjorts på det gamla sättet, med skrivmaskin, sax och kopiator – den intima autenticitetens protest mot den luftigt digitala lättjan. För det är nog så: om man tar ett skitjobb bara för att arbetsplatsen har en kopiator som man kan utnyttja om nätterna till att trycka upp 50 ex av ett fanzine – då skall det till att budskapet känns angeläget.

Serierna i boken är inte märkvärdiga. Den första är en Romeo och Julia-historia som utspelar sig i – naturligtvis – London. Mare Kandre läste på konstskola där från hösten 1979. De andra två är mer introverta, om tillvarons existentiella besvikelser, kan man säga. Det är mer sammanhanget som gör serierna intressanta, snittet i tiden. Huvudmaterialet utgörs snarare av Jonas Ellerströms mycket initierade efterord om Kandre och de där formativa åren. Samt en mp3-skiva som samlar en del mycket svåråtkomligt musikmaterial.

Det handlar om inspelningar av Mare Kandres tre band: Kramp, Ruhr och Global infantilists.
De avtecknar sig mot dåtidens intressanta musiklandskap. Där fanns industrimusiken, postpunken, nyromantiken, gothrocken, syntpoppen, den gryende hiphoppen och en hårdrock som ännu inte dränkts i hårsprej.

Punken var, som Jonas Ellerström konstaterar i sitt efterord, måhända misslyckad som socialt uppror, men musikaliskt var den en ­vitamininjektion. Och inte bara musikaliskt, måste man tillägga. Boken Punkserier visar hur uttrycken och attityderna självklart sprider sig i serier, bilder, skrifter och texter. Det var en kraftsamling för Gör det själv-rörelsen, några år innan tiden gjorde om devisen till ”satsa på dig själv” och så småningom också översatte dess personliga uttryck till individuell branding och samhällsnyttigt entreprenörskap.

Namnlös

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Madeleine Bäck: ”Vattnet drar”

[Papperspublicerad 26/3 2016]

 

Madeleine Bäck
Vattnet drar
Natur & Kultur

Sverige har fått en alldeles egen postapokalyptisk tradition. Grunden byggdes av unga novellister och romanförfattare under 1990-talet som beskrev förfallna, till hälften bortglömda småorter och de varelser som bodde där. I genrelitteraturen etablerades scenen mest uppmärksammat i och med Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi i början av 2010-talet.

Nu debuterar Madeleine Bäck med cross over-romanen Vattnet drar, som naturligtvis är inledningen på en trilogi. Spelplatsen är det postapokalyptiska Gästrikland. Och med apoka­lypsen menar jag då den långdragna process av nedläggning, avfolkning och förslumning som drabbat de svenska bruks- och småorterna.

Madeleine Bäcks Gästrikland är bergsbygden i lätt skräckbelysning. Politikerna är svårt korrumperade, brottsligheten galopperande och försäljningen av droger och hembränd sprit till den lokala ungdomen har nått industriella nivåer. Antiintellektualism, vardagsrasism och våldskultur har fyllt tomrummen efter lokalbiblioteken och arbetstillfällena. De som bygger samhället reser därifrån så snart de gått ut grundskolan och lämnar kvar de som hellre river ned. Resten är gubbar som lägger sina f- och a-kassepengar eller socialbidrag på tipset.

Lottakårens möteslokal har sålts till mc-gänget Outlaws.

I denna miljö bryter sig ett gäng ungdomar runt tjugo in i en kyrka för att stjäla en värdefull madonnabild. En av dem, Viktor, upptäcker en märklig anomali i altarets stenläggning. En inpassad sten som känns varm och som han plockar med sig.

Någonting väcks ur själva naturen; något som inleder med att mörda en flicka vid den lokala badplatsen.

Bäck varvar på vedertaget sätt en handfull olika perspektiv. Det är Viktor och hans sten, den blaserade lokalreportern som utreder mordet, den unge veterinären som drabbas av mystiska slaganfall och djurattacker, tonårstjejen Beata som alltmer desperat försöker rädda sin väninna från en ny, mystisk pojkvän, samt en äldre kvinna som bor i skogen och bär på ett urgammalt uppdrag hon hade hoppats få slippa utföra.

Åldrig naturmystik möter svensk postapokalyptik när Madeleine Bäck med lätt och varsam hand bygger sin intrig. Skräckelement och socialrealism har blivit en svensk specialitet med lyckosamma företrädare som nämnda Elfgren/Strandberg, Anders Fager, John Ajvide Lindqvist och Frida Andersson Johansson.

Det är för tidigt att säga exakt vad det är som stiger upp ur det brunblå skogsvattnet för att ta trakten i besittning. De kallas vandrare. Mycket återstår för Madeleine Bäck att göra med den här stämningsfulla och våldsamma historien när den letar sig fram genom kommande delar av trilogin. Men helt klart är att man vill veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0