Fränder dör (3): Jenny Diski har gått in i det vita

Hon skrev flera gånger om hur hon hatade att vänta, hur hon gjorde allt för att slippa vänta.
För ett och ett halvt år sedan fick Jenny Diski beskedet om en lungcancer som helt säkert skulle ta livet av henne.
I går var hennes väntan över. Men hon fyllde den tid hon hade kvar. Vi som läser London review of books har kunnat följa hennes dagbok efter beskedet.
Det var en cancerdagbok, men ändå inte. Bland mycket annat hon var mästerlig på, var hon en mästare i att avvika från ämnet.

Hennes böcker – 18 stycken – var oavsett genre reselitteratur, om man i begreppet resa inbegriper utflykter i själen, vandringar i den egna biografin. Hennes sista bok kom för ett par veckor sedan. In gratitude börjar med att handla om hennes cancer, vilket hon suckade över. ”Ytterligare en jävla cancerdagbok”, skriver hon, och: ”Samma story, samma slut”.

Men hon tappar förstås tråden så småningom och skriver bland annat om Doris Lessing, som i princip adopterade henne i unga år och räddade henne från en hemsk mamma som Diski har bearbetat gång på gång i olika böcker.

Å andra sidan hatade hon slut också. ”När slutet kommer står man där i det vinande tomrummet i ett landskap utan berättelse”, skriver hon i inledningen till Främling på tåg.

Hon skrev i många genrer, men det är framför allt hennes essäböcker och reportage som har gjort henne älskad. Hon odlar en stil som ser förrädiskt enkel ut, men som får läsaren att känna att hon faktiskt sitter mitt emot och berättar, med gester och ibland himlande ögon, för guud så pinsamt.

Mina Diski-böcker är fulla av lappar från olika läsningar. Det är kvalitetsmarkörer, förstås: ju fler lappar desto bättre bok.
Sex av hennes böcker är översatta till svenska, vilket är alldeles för få. Men de är omtyckta.

Hur många böcker om förhållandet mellan människor och djur har inte skrivits – men ingen har gjort det lika bra som Diski i Allt jag inte vet om djur från 2010.
Hon köper inte gullandet rakt av, utan behåller avståndet och ställer frågor om till exempel varför vi har så svårt att älska insekter. Utom nyckelpigor. Som hon omedelbart tar heder och ära av.

Och den ovan citerade Främling på tåg från 2012, vars undertitel sammanfattar projektet tämligen utmärkt: ”Hur jag med vissa avbrott dagdrömde och rökte mig runt Amerika”.
Hon konstaterar inledningsvis att hon inte är mycket till resenär. Hon vill helst vara stilla, i en tom händelselöshet.

Och det är till denna tomma, vita händelselöshet hon söker sig i den bok jag själv håller för hennes bästa. I På tunn is från 1997 reser hon till Antarktis just för att hitta intigheten, vitt som ett oskrivet papper och med en kravlös horisont för blicken att irra förbi.
Trots att hon värjer sig inser hon också lika väl som läsaren att längtan efter det vita också är psykologiskt motiverad.
Redan i början frammanas de vita lakanen på mentalsjukhuset där hon var intagen, ”Inte under min första vistelse”, understryker hon, ”utan senare”.

Tungt? Nja, drygt hundra sidor senare kan hon göra en sån här fulländat brittisk karaktäristik av djurlivet på Antarktis: ”Fångad mellan evolutionens två grundläggande principer, det naturliga urvalet och det sexuella urvalet, ligger sjölejonhannen och tjurar i havsbrynet. Evolutionen måste ha kliat sig i huvudet, lite generad över denna mycket oeleganta lösning på dess egen logik, men dragit slutsatsen att principer är principer”.

Jenny Diskis närmast sörjande är Den stora litteraturen och dess miljoner barn och grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Tommi Kinnunen: ”Där vägarna möts”

[papperspublicerad 15/2 2016]

 

Tommi Kinnunen
Där vägarna möts
Övers. Ann-Christine Relander
Norstedts

Hur många gånger har jag inte sett följande innehållsdeklaration på baksidan av nya romaner: ”en gripande släktkrönika som följer tre generationers kvinnor”. Det är ett vinnande koncept, uppenbarligen, och därmed en av vår tids mest prominenta litterära klichéer. Omslagstexten till finska debutanten Tommi Kinnunens roman preciserar temat: ”en gripande släktkrönika som skildrar Finlands 1900-talshistoria genom tre generationer starka kvinnor”.

Stark är utan tvekan den första generationen, det vill säga barnmors­kan Maria, som till nöds kallas in när de lokala jordegummorna har misslyckats. Hon kämpar alltså mot fördomar och rent suicidala yttringar i den finska landsbygdens natalvård kring sekelskiftet 1900. Ensam med en dotter lever hon, tyst och träget vandrar hon från bonde­samhälle till spirande modernitet.

Hennes dotter Lahja är något av centralperson i Där vägarna möts. Hon framstår i romanen som en mycket självcentrerad och obehaglig figur, mån om att till vilket pris som helst leva ett vanligt, borgerligt liv i en vanlig, borgerlig familj. Hennes kompromisslöshet gör henne till en isolerad kvinna – skydd av omgivningen, fruktad av sin kuschade make och avskydd av sina barn.

Den tredje generationen representeras av Kaarina, som är hustru till Lahjas son och som sätter ner foten med en skräll när svärmodern går för långt i sina diktatoriska later.

Det är Lahjas make, Onni, som är den verkligt tragiska figuren i detta släktdrama. Den djupare anledningen till detta skall inte avslöjas här, men porträttet av honom har Tommi Kinnunen uppenbarligen fäst störst vikt vid när han komponerade sin roman.

Och väl komponerad är den. ­Maria, Lahja och Kaarina får i tur och ordning varsin avdelning med underkapitel som följer deras väg genom livet. Det innebär att somliga nyckelhändelser skildras på olika sätt, beroende på vems perspektiv man för tillfället delar. Det är ett enkelt men mycket effektivt upplägg – man kan föreställa sig post it-lapparna på väggen i Kinnunens arbetsrum.

Slutligen får Onni en avdelning, som knyter samman denna tragedi. Hans är den sista vägen som följande romantiteln möter de andra.

Längs släktvägen får man ta del av Finlands 1900-talshistoria betraktad ur vanligt folks synvinklar. Särskilt målande skildrar Kinnunen tiden efter andra världskriget, återuppbyggnaden och strävan att hitta tillbaka till ett normalt liv. Det är en intressant och bitvis engagerande pusselroman, även om den är långt ifrån oumbärlig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Thom Lundberg: ”För vad sorg och smärta”

[papperspublicerad 8/2 2016]

 

Thom Lundberg
För vad sorg och smärta
Albert Bonniers förlag
Fördomar. Mot bakgrund av det senaste decenniets upphetsade strid mellan olika minoriteter om vem som blir och blivit mest kränkt av de andra, trodde jag att Thom Lundbergs debutbok skulle vara en indignationsroman. Så är det inte. Hans ärende är mer angeläget och genomtänkt än så.

Den minoritet han ambitiöst vill skildra är resandefolket. Platsen är Sverige, utanför samhället Silte­bruk vid den halländska kusten, och tiden är 1950-talets första hälft. Familjen heter Klosterman och dess patriark Amandus är knappast någon vidare förebild för sina söner Olof och Valentin. Amandus arbetar ogärna och de pengar han trots allt får in går till icke ringa del till sprit.

Modern Severina är sjuklig och längtar tillbaka till Jönköping, var­ifrån familjen tvingats bryta upp och fly från en tattarhatisk mobb.
Men andra delar av släkten – eller stammen – skjuter till medel även om Amandus ses med oblida ögon. Det hör till folkhedern att ta hand om sin familj och Amandus saknar heder. Men nu är det en gång som det är.

Thom Lundberg inleder många kapitel i denna släkthistoria med diverse högtravande levnadsvis­domar. De gränsar till pekoral, men mest kanske för att de skär sig mot det som verkligen utspelas i romanen.

Visdomarna handlar om arvsynder, familjeband och framför allt om hur var och en har en livshistoria som i mycket bygger på andras, de som kommit före, livshistorier.
Barnen håller tyst och lyssnar på de vuxnas berättelser och sånger, för att själva en dag kunna tradera och sjunga. Så håller man ihop sig själv, sin släkt och sitt folk.

Men det är som sagt 1950-tal. Konsumtionsmönstren förändras och de resande sticker ut än mer än tidigare, och får svårare att försörja sig. Samtidigt – och detta tycks vara Lundbergs bärande tema – ändras samhällets syn på individen. Nu gäller det att bryta upp från det förutbestämda, skapa en helt egen berättelse oberoende av var man kommer ifrån.

Thom Lundberg ritar en ond cirkel när det gäller resandefolket versus det etablerade samhället. Här förekommer några scener av slentrianmässig förnedring av de resande. Men antagonismen riktas också åt andra hållet: de svenska arbetarna och bönderna är korkade och förtjänar att bli bestulna. Den slutna minoritetsgruppens försvar blir en självkänsla som tappar alla proportioner.

I en episod berättas med stolthet om en resande vars häst blev biten av en orm. Som hämnd satte han eld på ladugården intill, eftersom ormen fanns på bondens mark. Detta är alltså en av många skrockande livsberättelser som anses vara sedelärande i familjen.

I en annan scen reser Olof till den läkarvilla där hans tvångsadopterade syster lever ett idylliskt liv långt från fattigdom och alkoholism. Tårögd av glädje betraktar han systern på avstånd och talar med hennes adoptivfar. Innan han åker därifrån ser han till att stjäla brevlådan. Så den som hade hoppats på en mer endimensionell och tillrättalagd indignationsroman kommer att bli besviken.

I slutet av boken listar Lundberg en imponerande mängd vetenskapliga och skönlitterära källor som legat till grund för hans arbete. Hans egen släkt har också fungerat som källa.
Mest uppseendeväckande är det att romanen använder mängder av ord och uttryck från romani. Många känns igen eftersom de blivit slangord, även om de numera är något föråldrade: sjukker (snygg), mula (dö), bikkna (slangens ”beckna” för sälja), jycklo (hund) och bascht (år) till exempel. Somliga ord är helt integrerade i rikssvenskan, som tjej, grejj (häst på romani) och haja.

På det hela taget är det en intressant debut, som tar ett rejält grepp om ständigt akuta frågor om samhälle, minoriteter och integration. Med tanke på att de resandes berättelser av tradition är muntliga, är För vad sorg och smärta också något av ett pionjärverk.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Per Johansson: ”Kungsträdgårdens svarta hål”

[papperspublicerad 29/3 2016]

 

Per Johansson
Kungsträdgårdens svarta hål
Norstedts

Det sitter en man i Kungsträdgården, i trädkronornas skugga. Han heter Paul Werke och är ende son till Sveriges enväldige finanskung. Det är någon gång kring 1970-talets mitt och ödet tynger ner honom.

Ungefär fyrtio år senare ringer en representant för hovet till författaren Per Johansson. Drottningen har läst hans senaste roman – Kricket, som delvis handlar om Karl XII – och tycker nu att han skall skriva en bok om Kungsträdgårdens historia. Särskilt intresse har hon för Erik XIV:s kålodlingar på platsen.

Eftersom Johansson redan håller på att skriva en roman om finansmannen Paul Werke, som hade sitt kontor vid Kungsträdgården, och dessutom frestas av möjligheten att sitta och dricka konjak med drottningen på slottet, tackar han ja till uppdraget.

Bra romaner brukar ofta delvis handla om sig själva, eller om romankonsten i stort. Per Johansson är inte alltid helt övertygande, men han har gjort det till en dygd att skriva in sig själv och sitt arbete i de egna böckerna. Debuten 2006 med proletärromanen Göteborg i päls handlade om erfarenheter av disken på några Göteborgskrogar men också om hans psykiska oro.

Nästa roman hette Cancersurfare och handlade om hur författaren Johansson försökte skriva en uppföljning på Göteborg i päls medan han arbetade inom hemvården.
Och så kom Kricket för tre år sedan, där en psykiskt alltmer nedbruten historiker skriver en romanliknande avhandling om Karl XII.

Som romantiteln antyder bygger estetiken i den nya romanen Kungsträdgårdens svarta hål på instabila förbindelser mellan tider och platser. Framför allt tider, eftersom platsen övervägande är just Kungsträdgården i Stockholm. Utgångspunkten är en populärvetenskaplig uppfattning om universums mystiska svarta hål och korrespondenserna de möjligen upprättar.
Tillsammans med författaren har läsaren att dra slutsatser om huruvida de olika tidslagren korresponderar eller ej. Har till exempel mördaren Mijailo Mijailovic över huvud taget något med romanen att göra? Har Palmemordet eller utsmyckningen i tunnelbanan – med möjliga kopplingar till frimurarna – någon relevans?
Det är inte riktigt klart för läsaren, eller för författaren. Det är platser i tiden som möjligen, bara möjligen, är förbundna med vår tid.
Så man får ta fasta på de två lager som utan tvekan är kopplade till varandra, även om de är fiktiva. Först och främst är det alltså finansmannen Paul Werke. Han är arvtagaren i klanen Werke, som man bör utläsa som en sorts Wallenberg-ätt men starkare. Hans far är Sveriges mäktigaste man, och familjen har så mycket pengar att de inte längre betyder något. I stället verkar de ”i tysthet” för Sverige.

I hemlighet umgås den alltmer trängde Paul med alkoholister och en amfetaminberoende kirurg, som fungerar i den här boken ungefär som äldre tiders ”resonörer”: levnadsvise män som betraktar och kommenterar skeendet lite på avstånd. Han går också ofta ut från banken och sätter sig i Kungsträdgården. Väntar på de oundvikliga sammanbrotten.
Samtidigt skriver Per Johansson på sin roman och mår inte särskilt bra han heller. Han växlar mellan att bo i en gisten stuga utanför Borås och i förlagets lägenhet i Stockholm. Han gör research och upprätthåller en korrespondens med drottningen. Under hans stuga bor ett obestämt djur som gör ljud i natten. Vi känner igen varelsen från Johanssons tidigare böcker: det där djuriska som finns i väggarna eller under golvet.
Det är en fascinerande men svårhanterlig roman. Reda för den får man göra själv. Den utvecklar inte direkt några av karaktärerna, utan lämnar dem obestämda, flyktiga. Men vad Per Johansson gör är att mer än de allra flesta fördjupa den mänskliga psykologin. Han tränger en smula djupare och stannar inte där de allra flesta skulle nöja sig med en lyckad formulering.
Johanssons Paul Werke påminner mer om abstrakt komplicerade gestalter som Primo Levis herr Palomar, Fernando Pessoas Bernardo Soares och Paul Valérys monsieur Teste.

Och bara Per Johansson kan beskriva en gammal mans hud ”som den man får när man odlat olivträd i flera generationer”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Madeleine Hessérus: ”Elefantens fot”

[papperspublicerad 17/3 2016]

 

Madeleine Hessérus
Elefantens fot
Natur & Kultur

Tidigt på morgonen den 28 april 1986 gick larmet om förhöjda strålningsvärden på Forsmarks kärnkraftverk. Så småningom medgav ryska myndigheter att det var reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl som hade havererat.

I dag är området en av människan i princip övergiven zon, förutom av militärer som patrullerar och äventyrsturister som vill uppleva landet där tiden stannade den 26 april för snart 30 år sedan, där bilder på Lenin fortfarande pryder de förfallna offentliga byggnaderna i spökstaden Pripjat. Och så finns där forskare, som använder den avspärrade zonen som en ofantligt petriskål för undersökningar om radioaktivitetens härjningar i det ekologiska systemet.

I Madeleine Hessérus nya roman sitter berättarjaget Katarina Bergman i nutid och bläddrar bland fotografier från den period då hon arbetade på Centret. Det var då något decennium efter olyckan och forskningscentrat etablerat och beläget utanför zonen. Generation efter generation av möss, sorkar, pilgrimsfalkar, hundar och morötter har fötts och dött inne i zonen och förändrats på olika sätt. Halveringstiden för plutonium-239 är 24 110 år. Så processen har knappt börjat.

Romantitelns elefantfot är formen på den nedsmälta kökkenmödding – corium – av kärnbränsle, betong, sand och stålstruktur som blivit resultatet av haveriet. Man får väl säga att den är själva utgångspunkten för Centret. En del av romanen beskriver resor in i zonen, dess tystnad och enstaka truliga, illegala ”återvändare”. Men också på Centret utvecklas en sorts härdsmälta som inleds med Katarinas ankomst. Hon dimper ned i ett team bestående av knappt tio forskare från olika delar av världen, samtliga med bagage och fastslagna inbördes relationer.

Så dramat kan börja, även om det inte leder till några grandiosa katastrofer. Hos Hessérus forskarteam, eller mer bestämt den minst sagt överspända berättaren Katarina, kan även ett mycket tamt skämt bli till något oerhört. Hessérus smyger fram sin från början trovärdiga berättare och låter henne bli allt mer arbetsam att ha att göra med. Hon blir snabbt ett intressant exempel på opålitlig berättare, Katarina Bergman. Flera gånger under läsningen stönar jag: Men skärp dig, människa!

Den naturvetenskapliga språkvärlden blir hos Hessérus ett poetiskt verkningsmedel, vilket är vanligare i poesin än prosan. Ibland kan det bli parodiskt, som när Katarina beskriver ett kärleksmöte med en annan av forskarna, som kommer till hennes bostad och luktar vodka ”eller andra obestämda aldehyder”: ”Till ingen nytta mobiliserade jag mitt förnuft. Mängder av atomer bytte laddning, i spalten mellan våra kroppar hade tydligt ett starkt gravitationsfält bildats”.

Pornografi för inbitna natur- vetare, kan man tänka.

Nej, mest glöder Madeleine Hessérus när hon får vistas inne i zonen som i tystnad fylls av nytt och annorlunda liv. ”När människan försvinner, då blir alla andra glada”, säger en av forskarna. Det är inte utan att jag håller med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör (2): Herr Gustafsson med ny postadress

Sista gången jag såg Lars Gustafsson hade vi delat bord i Gothias hotellbar. Jag läste nyinköpta fanzine av kids och han läste Svenskan.

Han var skröplig, gick med käpp inte för själva grejen men för att han faktiskt behövde den. Jag konverserade honom inte, för ibland är avståndet för stort, kronologin alltför bisarr.
Hade jag vågat störa honom så hade jag diskuterat science fiction-litteratur med honom. Några av hans sf-böcker har jag recenserat.

Jag hade i så fall ansatt honom för att vara alltför aristokratisk, eller kanske snarare mainstream. Ungefär som jag hade ansatt någon som fått en massa cred för att han omhuldat mer experimentell rockmusik och därmed menat Coldplay och Elton John.

För ok, Stanislaw Lem och Isaac Asimov i all ära, men jag tror aldrig Gustafson någonsin hörde talas om Harlan Ellison, Samuel R Delaney, Algis Budrys, Greg Bear eller William Gibson, och de är inte ens avantgarde.

Det intressanta med sf utifrån litteratursociologiskt perspektiv är ju att de mest uppmärksammade och allmänt respekterade författarna betraktas som grundkurs av dem som verkligen kan sin genre. Och kan man bara grundkursen så, tja: det är som en självutnämnd deckarentusiast som bara har läst Agatha Christie och Tom Clancy men aldrig Dashiell Hammett eller Denise Mina.

Men om man undantar Gustafssons kanske bristande, men utifrån svenska mått revolutionerande, sf-äventyr, så är hans 70-talsromaner – sviten Sprickorna i muren framför allt, och Tennisspelarna från 1977 – mycket, mycket viktiga delar av den svenska litteraturhistorien.

Kulturpolitiskt var han en av de många som började som vänster men småningom mognade till att äcklas av det faktum att kulturen gärna lockar utövare som egentligen ger fullständigt fan i kultur men använder den som språngbräda eftersom de saknar fokus nog att bli politiker och eftersom konkurrensen inom det fältet är för massiv.

Han gick i landsflykt, till Houston och en professur i filosofi. Andra författare i hans generation tystnade helt. Men Gustafsson blev aristokratisk och lättparodierad. Med åren odlade han – förmodligen helt överlagt – en sorts professorsk virrighet.

Jag tror att han älskade den rollen.

Senaste gångerna jag såg honom var dessa:

Vid evenemanget Stockholm Literature nånting (alla de storvulna kultureventen och vad de heter flyter samman för mig) på Moderna museet. Då samtalade han med … ok, det slår mig att jag livebloggade från evenemanget, så jag länkar rapporten här istället.

Och så alltså på Bokmässan i Göteborg för två år sedan, när jag slog mig ner vid hans bord i Gothias hotellfoajén utan att notera att det var han. Han reste sig efter en halvtimme och käppade därifrån för att betala notan.

En halvtimme senare hade bordet ockuperats av mina bekanta, och någon pekade mot hissen och sade att Där är två absoluta idoler, på väg att stiga in i samma hiss. Sällan får man bevittna något sådant.
Det var Gustafsson och Jan Hellsing.
De verkade inte känna varandra.
Hellsing hade en senapsgul kostym med väst. Han dog för knappt fem månader sedan.
Gustafsson kämpade med sin käpp som vore den en högspänningsledning. Han dog för två veckor sedan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör

Det börjar alltså kännas som en personlig förolämpning, det här med ledsagare genom ens liv som dör kors och tvärs. Eller också är det – som jag i förra inlägget befarade – ett skurksekel som bereder marken genom att ta död på det som 1900-talet trots allt gjorde bra.

2016 är ett skitår, hittills. Först var det David Bowie, sedan var det Kjell Alinge. Därefter följde än fler.

Han ringde mig ibland, Kjell, och när jag svarade utbrast han JONAS! med betoning på samtliga fem bokstäver.

Därefter kommenterade han något han hade läst eller hört som jag eller någon annan hade givit upphov till och de första gångerna var jag tillbaka i sommarnätternas Eldorado på mormors trätransistor med upplyst display som signalerade Krakow och Frankfurt.

Alltså, att höra den rösten i sin egen telefon var som att höra själva Etern tala till en.

Men jag vande mig efterhand, och han blev Kjell. Vi smidde planer, när han var som argast på SR, om att han skulle göra podradio för DN.

Det var flera år innan podradion blev allmän och lukrativ, men Kjells vision var klar.

Vi träffades några gånger och slog hans kloka huvud ihop med mitt mindre kloka. Det var alltid på Östermalm för han ville inte röra sig utanför sin turf. En av gångerna var rentav en av DN:s överchefer med och vi trodde att det faktiskt skulle bli något avantgardistiskt och extremt publikt av det.

Tänk Eldorado men uncut, utan public services krav på anständighet. Det var tanken.

Men det sket sig förstås.

DN:s ledning på den tiden – tja, kanske sju år sedan – trodde väl inte att nätet skulle bli särskilt viktigt, så projektet dissades. Pod-vaddå??
För Alinges del var det nog bara en i raden av sentida besvikelser.
För min egen del innebar det slutet för alla ambitioner att övertyga min arbetsgivare om strategier som jag ansåg vara framtidskompatibla, som till exempel en ambitiös spelsite för bevakning av datorspelskulturen och en utökad bevakning av sociala medier.

Numera håller jag käft och försöker inte ens förklara, för loppcirkusliknelsen spelar in igen. Jag har förklarat den tidigare: att man tämjer loppor genom att spärra in dem i en burk med lock, så att de slår skallen varje gång de försöker hoppa, och slutar hoppa för att börja krypa istället.

Men yay! Nu kryper vi oss ändå fram långt om länge. Snitslarna fanns där för tio år sedan, de är bara lite solblekta nu men det är väl okej antar jag.

En av de forna chefredaktörerna korrigerade mig när jag uppbragt mailat honom. Det gällde bristande eller obefintlig budget för spelbevakningen. Jag hade skrivit att jag kände mig som en flygpassagerare med en galen pilot som för allas bästa borde skjutas.
Han svarade att jag var en idiot: skall man skjuta piloten, så skall det vara i bägge knäna eller liknande – vem skall annars kunna landa?

Jag hoppas fortfarande att Kjell Alinge skall ringa med nya insikter och outsläcklig entusiasm. Han hade gillat följande:

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pest över er, 1900-talsspöken!

The Terminator.
Första filmen i serien, från 1984.
Det mest stilbildande i den är att den förbannade maskinen aldrig dör. Man tror att allt är över, men lik förbannat kommer en metallisk kroppsdel krypande med sikte på strupen.

Det är förstås en stapelvara i skräckfilmstraditionen – slutscenen med en vattenyta som trots allt börjar bubbla, ett seriemördarfinger som rycker till, en regnblöt grav som öppnas underifrån.

”Either he is dead, or awaiting sequel”, som en gerillahjälte konstaterar i ett spel jag ofta återkommer till, efter det att skurken jag sparkat från ett tåg på väg mot Kairo försvunnit.

Och så är det med 1900-talet.

Det känns som tydligast det här året, när all den värsta skiten med det förra seklet – allt det vi trodde vi hade besegrat och tagit död på – kommer tillbaka, obevekligt krypande mot det här seklets strupe.

Och det känns som om 2016 har beslutat sig för att mörda på så många bra 1900-talsmänniskor som möjligt. Inte så många att det blir för uppenbart, men tillräckligt för att modet skall sjunka och motståndarens – vår – moral försvagas.

Det började med Kjell Alinge, och så följde Bodil Malmsten, Lars Gustafsson och Göran Palm – vars runa jag skrev för dagens DN. Och det är bara personer inom mitt eget, nära intresseområde.

Samtidigt formerar sig uppdaterade versioner av fascismen, nazismen och kommunismen under nya namn.

Gamla spöken dansar på nya klubbar och de nya generationer som har haft chansen att bilda sig bortom 1900-talets misslyckanden är så nerdummade av kapitalismens krav på genomströmning, arbetsmarknadens krav på färgstark exponering och mediernas krav på braskande Entlösung – att de aldrig någonsin kommer begripa att de utgör en utsökt kombination av RAF, Hitlerjugend, Elizabeth Báthory och Gordon Gekko.

En hel generation av ofrivilligt nyttiga idioter, 1990-talisterna.

A plague on them!
A plague on you!

I morgon tänker jag börja minnas våra döda på denna sida.
Främst för att jag hoppas att det är hot mot de levande.
Krossa 1900-talets sequel!

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: David Norlin: ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”

[Papperspublicerad 27/3 2016]

 

David Norlin
Dagar utan ljus, nätter utan mörker
Weyler

Kalla krigets kärnvapenskräck minns jag mest som en påtvingad, mycket abstrakt och lätt befriande barndomsföreteelse. Det var kring decennieskiftet 1980 och världsordningen tycktes hålla terrorbalansen i schack. Varenda stridsspets var räknad och atomkriget var monstret under sängen som ingen trodde på, egentligen.

Det var efter Östblockets fall som de mer realistiska skälen till rädsla uppenbarade sig, när stormakterna inte längre klarade av att hålla reda på alla spetsar i den allmänna röran och östra Europa och nordvästra Asien över huvud taget verkade löpa amok och vilken tillfällig galning till diktator vilken dag som helst kunde upptäcka ett par hundra taktiska laddningar bland syltburkarna i källaren. För att inte tala om begreppet ”smutsiga bomber” som kändes mer hotfullt än fyrtio år av bröderna Grimm-aktig ”duck and cover”.

Numera har vi mer omedelbara och handgripliga bekymmer att ligga sömnlösa över.

David Norlin återuppväcker det sugande atomhotet i sin skräckromantiskt, eller möjligen ulflundellskt, betitlade debutroman. En atombomb har utplånat Stockholm och en tredjedel av Sveriges befolkning. Ingen verkar veta vem som är angripare, men romanens berättarjag har kallats in som signalist i besättningen till en knappt färdigbyggd atomubåt som hastigt lämnar bergrummets docka med ett uppdrag som bara kaptenen känner till.
Men berättarjaget har också ett annat, hemligt uppdrag. Romanen består av de meddelanden han sänder till en kvinna han aldrig har träffat. Meddelandena är numrerade och sammanlagt 113 stycken. Den som har någorlunda koll på de senaste 50 årens mer eller mindre science fictionaktiga berättelser inser snart att den kvinna vårt berättarjag sänder meddelanden till är hans – med myndigheternas försorg – tilltänkta partner.

Så, det hela tilldrar sig i huvudsak på en ubåt och det gör att man förväntar sig att författaren har talang att skapa en känsla av inneslutenhet, en klaustrofobisk fysisk och existentiell atmosfär som kan vägas emot mer rymliga barndomsminnen och dylikt. David Norlin har den talangen. Han lyckas till och med komma undan med plattityder som ”Det är som om det inte var vi som styrde ubåten, utan den som styrde oss, som om den levde och vi var musklerna som arbetade innanför dess hud”.

Ja, jag ser hur det låter, men tro mig: det fungerar i det stora hela.

Den nutida svenska författare man mest kommer att tänka på är Jerker Virdborg, som i ett par romaner lyckosamt har eftersträvat att åkalla samma känsla av sammanbiten, målmedveten vanmakt i orimliga situationer.

I ett litteraturklimat vars utövare och avnämare numera helst retirerar till att ”göra upp med” mjukostiga medelklassrelationer, fem år efter det att de mest tragiska av tv-kanaler gav upp formatet, känns David Norlins debutroman som en liten befrielse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0