Nu jävlar: Tuxedomoon

Jag har en gammal historia med Tuxedomoon – de amerikanska postpunkarna som sökte exil i Europa och tolkade denna vår världsdel så väl att inget europeiskt band har gjort det bättre.

Ta deras version av Strindbergs symbolistiska örhänge Spöksonaten. I den tuxedomoonska versionen går allt ut på att folk tar livet av sig på olika sätt och jag är övertygad om att August hade drabbats av slaget om han hade hört den musikaliska tolkningen.
Eller projektet i samarbete med koreografen Maurice BèjartDivine – som kretsar kring tio Greta Garbo-filmer.
Eller överhuvudtaget den intuition som kommer sig av att man står utanför, med överblick.

Det vill säga samma överblick som – omvänt USA-Europa – har gjort att de bästa westernfilmerna har gjorts av italienaren Sergio Leone, den bästa amerikanska skräckfilmen av britten Stanley Kubrick (The Shining) den bästa deckaren av polacken Roman Polanski (Chinatown), den bästa road-movien av tysken Wim Wenders (Paris, Texas) och den bästa sf-filmen av engelsmannen Ridley Scott (Bladerunner).

Ja, ni fattar. Blicken utifrån. Det vanliga är att europeiska konstnärer tar sig an att tolka USA, men Tuxedomoon gör tvärtom, och svinbra.

Albert Camus-tonsättningen ”L’etranger” är svårslagen och naturligtvis använde Wim Wenders Tuxedomoons ”Some Guys” som soundtrack till inzoomningen av Berlins bosättningar i filmen Wings of Desire – eller Himmel över Berlin som den hette här hemma.

 

London to Paris, Amsterdam to Berlin
Walking the same streets
thinking the same thoughts
Walk down Waurdour to Saint-Germain

One big lonely city, but I don’t care
One big Eurocity, but I don’t care

You see my heart remains the same, the same
Inside my heart remains the same
Mon coeur reste toujours le même

Första gången jag missade Tuxedomoon var i mitten av 1990-talet, och sedan dess har jag missat dem en handfull gånger på diverse platser i världen och livet.
Den här gången köpte jag biljett i förväg – jag vet, det betyder otur – och självklart blev konserten inställd.

 MEN.

Hyfsat säkra källor säger att de istället spelar i kväll, på biografen Tellus i Midsommarkransen, ett par hundra meter från mina bopålar.
Antingen är det ett mycket grymt skämt, eller också träffas vi där klockan 19:00.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nätets tjurar är också tjurar.

Det litterära fältet – för att tala med Pierre Bourdieu – har liksom alla andra fält förändrats i med allt detta digitala och sociala. Och inte alltid till det bättre.

Jag läser långt om länge ett reportage av Molly McArdle, som är litteraturredaktör på Brooklyn Magazine.
Det finns i sin helhet här.

Det handlar om bokbloggaren Ed Champions uppgång och fall och är en rysare. Berättelsen om Ed Champion är en påminnelse om bokbranschens karaktär av camorra + viktoriansk hederskultur + något annat som det är svårt att klä i ord, men vi kan kalla det generad ängslighet.

Ed Champion tillhör/tillhörde det nya litterära trasproletariat som har växt fram i och med den digitala revolutionen. Den vanliga karriären. Det börjar med en bokblogg, fortsätter med energisk twitteraktivitet, podcasts, frilansuppdrag, insta, mer twitter och dylikt.

Plötsligt har Champion en maktposition i den ängsliga bokbranschen och börjar hota folk som inte gör vad han vill att de skall göra. Han hotar även folk som gör vad han vill att de skall göra, och författare som inte dansar efter hans pipa, och vänner som väljer att sitta vid släktingars dödsbäddar snarare än att gå ut och ta ett glas med honom.

Det är ganska tydligt att Champion är ett nutcase som borde låsas in, men vid det här laget har han fått symbolisk makt i branschen. Dessutom har han ett förhållande med en kvinna som har reell makt, eftersom hon är redaktör för en tongivande branschtidskrift. Hon skyddar honom till varje pris.

Tillsammans kan de terrorisera den amerikanska bokmarknaden, för det är en bransch som hellre tystar ner än hamnar i rampljuset.

Något liknande har vi inte sett i Sverige, än. Bara tendenser.

Men vi har sett tillräckligt många nätrelaterade lokala skandaler för att vilja stå beredda.

Nätet har ju den fördelen att vem som helst kan uttrycka sig. Nätet har också den nackdelen att vem som helst kan uttrycka sig.

En poäng med den gamla uttrycksindustrin är ju att alla som ville uttrycka sig filtrerades av redaktörer eller någon annan som var den som sa att Ey! Gå hem och ta ett par Resorb och sov på det här, så diskuterar vi saken imorgon.

Att någon verkar på nätet innebär inte diplomatisk immunitet eller automatisk respekt. De flesta branscher, inklusive och kanske särskilt bokbranschen, faller dagligen platt inför digitala omdömen eftersom det ännu inte står helt klart vad de har för egentlig betydelse. Men om man faller platt inför något så ger man det betydelse.

Det faktum att vi sedan 1990-talets början har begåvats med ett nytt medium innebär inte automatiskt att samtliga som verkar inom det bör respekteras – det är snarare motsatsen som gäller, utifrån premissen Upp till bevis.

Fallet med den misogyna, omogna, paranoida galningen Ed Champion bör stämma till eftertanke.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0