Hatet

Efter månader av påtryckningar har jag fallit till föga och ”gratis” uppgraderat till Windows 10.

Det känns som att vara i händerna på nån albansk maffia. Saker försvinner, allting tar 20 minuter istället för 3 sekunder, programmet bestämmer vad jag skall tycka och tänka och när jag vill posta min revolutionära ritning till en tidsmaskin som dessutom omvandlar havsvatten till drivmedel, så säger Windows 10: ”Vill du spela Candy Crush?”

I detta nu vill jag sätta alla Candy Crush-spelare i koncentrationsläger och samtliga programmerare i Seattle med omnejd i omloppsbana runt Saturnus.

Jag vet vad somliga av er kommer att säga: amen bah, byt till Linux. Och visst, kan jag väl göra vid det laget när Linux är en heltäckande plattform och inte motsvarigheten till RAF i Västtyskland 1975.

Jag trodde att datorernas spädbarnsperiod var över, men Windows fucking 10 har tydligt demonstrerat att det fortfarande är 1995.

Ville bara säga.
Dvs om jag får lov för programmet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Otroliga bilder: se hur stjärnan har åldrats!

En av Sveriges bästa kulturjournalister, Susanne Ljung, har börjat skriva för DN.
Det är fantastiskt roligt och hedrande.
Jag har följt henne sedan hon skrev i den i positiv bemärkelse schizofrena rocktidskriften Schlager.
Tabloidperioden.

Något dåligt samvete får jag alltid när jag läser eller hör henne i radio.
Hon intresserar sig för stil, och jag har ingen längre.

Efter ett tag ger man liksom fan i det.
Man är ändå på förhand dömd som ett repressivt patriarkat på två ben, så varför bry sig, och i slutändan blir man den farbror med beige jacka man i vilket fall som helst kategoriseras som.

För något år sedan läste jag i en bok en lista över tecken på benägenhet för självmord. Det kan ha varit i Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, men jag är inte säker och orkar i skrivande stund inte kolla.

Ett av tecknen var i alla fall att man inte längre bryr sig om hur man ser ut.

Det fanns en mängd andra kriterier som jag också uppfyller – som att sky folk och inte bry sig om andras korkade åsikter och sånt – men just det där med att man ger fan i att variera sin klädsel kommer jag särskilt ihåg.

Den som inte shoppar loss på junirean hör mao hemma på psykakuten.

Låt gå för det, om psykakuten har en trevlig bar och ett ok bibliotek.

Jag betraktar mig lite mer som Mickey Rourkes rollfigur i … eh … ja, ni vet vilken film jag menar, Nio och en halv timme? där hans garderob innehåller 30 uppsättningar av samma svarta kostym och vita skjorta.

När jag köper kläder så köper jag alltid tre par av samma, förutom när det gäller t-shirts, som jag köper fem par av varje gång jag handlar, vilket är någon gång vart tredje år.

Jag är en kapitalistisk mardröm eller en affischfigur för planekonomin.
Förutom att jag då och då – när jag är i New York eller London – köper ett diskret plagg som kostar ungefär som en trerummare i Mjölby.

Jag brukar hitta det där plagget några år senare, längst in i garderoben när jag letar efter hagelbössan i ett helt annat ärende.
I regel är det för sent då.

Och det mest förnedrande självmordet måste vara att strypas av sin egen designskjorta.
Så jag brukar bränna skiten.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0