Paul Auster sammanfattar poängen

Paul Auster (I biografin Hand to Mouth, 1997) får kicken från arbetet som grundskollärare efter att ha nyanserat en utbildningsfilm om den amerikanska demokratin och kallats upp till samtal med rektorn:

”There’s a mistake in the filmstrip,” I said. ”America isn’t a democracy. It’s a republic. There’s a big difference.”

He looked at me as if I had just informed him that I was Stalin’s grandson. ”It’s for little children,” he said, ”not college students. There’s no room to go into detail.”

”It’s not a detail,” I answered, ”it’s an important distinction. In a pure democracy, everyone votes on every issue. We elect representatives to do that for us. I’m not saying that’s bad. Pure democracy can be dangerous. The rights of minorities need to be protected, and that’s what a republic does for us. It’s all spelled out in The Federalist Papers. The government has to guard against the tyranny of the majority. Kids should know that.”

Paul Auster är sedan några dagar ny ordförande för PEN America. Huzzah!

 

Auster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Yeats kom med posten

Julhelgen tillbringade jag till viss del i sällskap med en gigantisk volym, William Butler Yeats samlade dikter.
Till nyårsafton skanderade jag naturligtvis hotfullt ”The Second Coming”.

I dag kom Carl-Johan Malmbergs nya bok – Var hemlig och gläds. Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar – och jag känner ett ofantligt behov av att skapa en ficka i tiden att krypa in i och läsa den.

Det är också en mycket vacker bok som Wahlström & Widstrand ger ut. Gudabenådad formgivning av Annika Lyth. Färgbilder. Notsiffrorna och kapitelrubrikerna i rött. Utsökt.

9789146225270

 

Att Malmberg bär sin lärdom lätt visste man om inte annat efter hans William Blake-bok Stjärnan i foten från 2013. Han rör sig bland de internationella auktoriteterna men viker aldrig från sin egen väg.

Han har särskilda förutsättningar när han i kapitlet ”Svenska och bysantinska resor” skriver in Yeats passionerade förhållande till Stockholms stadshus som en avgörande instans för den unge Nobelpristagaren. Malmberg skriver: ”Tillkomsten av Stockholms stadshus ser han som resultatet av en idealsituation: det genuint bildade hos en prins, framsynta politiker och en konstälskande nation – aristokrati, politisk makt och folk i förening”.

Malmberg går sedan in mer specifikt på Einar Forseths guldmosaiker och särskilt den då hätskt kritiserade ”Mälardrottningen”.

Än en gång: jag behöver en ficka.
Men: ”It seems that I must bid the Muse go pack”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Olav, blev lite upptagen så beklagar sent svar. Nej, jag tror inte anteckningarna har samlats i bokform, om man inte räknar Facebook. Varför inte bli den förste att skriva en bok om boken i böckerna?

Jonas Thente, 21:19, 11 februari 2017. Anmäl

Förlåt Jonas, det är ju rubbat av mig att kläda uppskattning i sarkasm. Tack för att du skriver. Antidepressivt.

Rickard Färdig, 10:51, 7 februari 2017. Anmäl

Virker som en interessant bok og forfatter! Jeg liker Yeats og Blake. Jeg leste nettopp artikkelen din om David Markson, vet du om noen av margnotatene i bøkene du skriver om er publisert noe sted? I blogger eller lignende? Jeg hadde likt å lese dem. Olav.

Olav Øvrebø (Webbsida), 21:20, 1 februari 2017. Anmäl

Rickard, Ok, ok jag gittar driften. Förläng bara, och sprid det goda budskapet. Tack för att du läser.

Jonas Thente, 19:51, 22 januari 2017. Anmäl

Slant med fingret på bokmärkesraden och se där! Tre inlägg på lika många dagar. Är nu hela 2017 års produktion avklarad eller ska man förlänga prenumerationen?

Rickard Färdig, 21:23, 15 januari 2017. Anmäl

Omvärldsnotiser

# Den mest ömsint humana av filosofer, Zygmunt Bauman, är död, vilket tidigare meddelats. Björn Wiman skriver om honom här och Ola Larsmo här.
Som ingång kan jag varmt rekommendera hans essäsamling Vi vantrivs i det postmoderna (självklart en replikerande uppdatering av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen) från 1997 som översattes av Sven-Erik Torhell för Daidalos två år senare och förhoppningsvis fortfarande går att få tag på via daidalos.se.
Börja gärna med essän ”Kulturen som konsumentkooperativ” och sörj därefter att mannen är borta och tycks sakna ersättare.

 

# Efter att ha grubblat några månvarv på Malte Perssons i höstas utkomna bok Om Ofissism (Albert Bonniers förlag) har jag slutligen kommit fram till att Ofissim är ett anagram för Sfmoisi – den värmländske dödsguden.

 

# Katalogen från Polity Books kom precis med en annons för Zygmunt Baumans sista bok. Retrotopia utgår ifrån att mänskligheten har gett upp hoppet om en utopi, för att istället ägna sig åt att söka sig tillbaka till ett gyllene förflutet som bara högst eventuellt har existerat.

Känns det igen? Bullerbyn? Folkhemmet?

Visst.

Ur förlagstexten:
Imagined aspects of the past, genuine or putative, serve as the main landmarks today in drawing a road-map to a better world.

Carl Henrik Fredriksson meddelar mig att bokens titelessä står att läsa i hans översättning i senaste numret av Glänta (2/16). Det har jag gjort och det bör ni också göra.

 

# Det finns två skönlitterära författare jag värderar högt på grund av deras särdeles skarpa, ofta profetiska blick på oss och vårt västerländska samhälle. Det är William Gibson och Douglas Coupland – fascinerande nog bägge kanadensare.

I Couplands samling Bit Rot (2015) läser jag om hur han missat alla möjligheter att investera i företeelser som han visste skulle bli stora.

Själv minns jag hur jag recenserade spelhuset Blizzards strategispel Warcraft II i mitten av 1990-talet och hävdade att om man var smart så borde man köpa aktier i bolaget.

Själv köpte jag inga aktier i bolaget. Och nu sitter jag här.

 

# Jag noterar att denna uppdatering inte innehåller några kvinnor, vilket är en beklaglig slump. Kvoterar in några här: Ulla Nilsson, Tamara Reynolds, Juliette LeBrouge.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fyrverkerieländet och Knausgård

Nyårsfyrverkerierna är en av dessa samhällsteoretiska hubbar som fylls med nytt och utökat innehåll för varje år.
I år överröstades hundlobbyisterna inte otippat av xenofoberna, som hävdade att verkanseld medelst raketer är ett migrantpåfund.

Det är det ju definitivt inte, kan vi med någorlunda intakta minnen från tidigare decennier konstatera. Det är snarare ett generellt ungjävelpåfund och jag personligen har varit medskyldig vid några nu preskriberade tillfällen.

how-to-photograph-fireworks-600x507

I Karl Ove Knausgårds Om vintern – en av fyra årstidsböcker utformade som brev till en ofödd dotter – skriver han kärleksförklaring till nyårsfyrverkerierna.
Inte de markbundna (den som tycker illa om fyrverkerier kallar dem för övrigt inte så, utan väljer det nedsättande ”smällare”) utan de som ”vecklar ut sin prakt högt, högt däruppe under natthimlen”.

Hemma hos Knausgårds var det en hederssak för patriarken att perfekt tajma den största raketens blomning till tolvslaget. Hans korta impression är en prosapsalm om en kort stund av lycka och centrering i radhusvärlden.

I svenska radhusområden är nyårsfyrverkerierna motsvarigheten till de amerikanska neonrenarna, girlanderna och smaklöst hoande ljustomtarna. Ett lågintensivt krig där flash-bangen är föredömet och familjefadern en kombination av Montgomery och Arthur ”Bomber” Harris.

Knausgård:

Andra grannar kunde skjuta upp bara en eller två raketer, och inte ens särskilt praktfulla, då var de gnidna, humorbefriade. Det var hela tiden underförstått att han, och genom honom vi, vår familj, både visste exakt hur man skulle göra och varken överdrev eller underdrev, varken slösade eller snålade, utan lyckades få till det perfekt, vilket alla de andra familjerna snart skulle få bevittna och erkänna.

[översättning Staffan Söderblom för Norstedts]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0