Fyrverkerieländet och Knausgård

Nyårsfyrverkerierna är en av dessa samhällsteoretiska hubbar som fylls med nytt och utökat innehåll för varje år.
I år överröstades hundlobbyisterna inte otippat av xenofoberna, som hävdade att verkanseld medelst raketer är ett migrantpåfund.

Det är det ju definitivt inte, kan vi med någorlunda intakta minnen från tidigare decennier konstatera. Det är snarare ett generellt ungjävelpåfund och jag personligen har varit medskyldig vid några nu preskriberade tillfällen.

how-to-photograph-fireworks-600x507

I Karl Ove Knausgårds Om vintern – en av fyra årstidsböcker utformade som brev till en ofödd dotter – skriver han kärleksförklaring till nyårsfyrverkerierna.
Inte de markbundna (den som tycker illa om fyrverkerier kallar dem för övrigt inte så, utan väljer det nedsättande ”smällare”) utan de som ”vecklar ut sin prakt högt, högt däruppe under natthimlen”.

Hemma hos Knausgårds var det en hederssak för patriarken att perfekt tajma den största raketens blomning till tolvslaget. Hans korta impression är en prosapsalm om en kort stund av lycka och centrering i radhusvärlden.

I svenska radhusområden är nyårsfyrverkerierna motsvarigheten till de amerikanska neonrenarna, girlanderna och smaklöst hoande ljustomtarna. Ett lågintensivt krig där flash-bangen är föredömet och familjefadern en kombination av Montgomery och Arthur ”Bomber” Harris.

Knausgård:

Andra grannar kunde skjuta upp bara en eller två raketer, och inte ens särskilt praktfulla, då var de gnidna, humorbefriade. Det var hela tiden underförstått att han, och genom honom vi, vår familj, både visste exakt hur man skulle göra och varken överdrev eller underdrev, varken slösade eller snålade, utan lyckades få till det perfekt, vilket alla de andra familjerna snart skulle få bevittna och erkänna.

[översättning Staffan Söderblom för Norstedts]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0