Paul Auster sammanfattar poängen

Paul Auster (I biografin Hand to Mouth, 1997) får kicken från arbetet som grundskollärare efter att ha nyanserat en utbildningsfilm om den amerikanska demokratin och kallats upp till samtal med rektorn:

”There’s a mistake in the filmstrip,” I said. ”America isn’t a democracy. It’s a republic. There’s a big difference.”

He looked at me as if I had just informed him that I was Stalin’s grandson. ”It’s for little children,” he said, ”not college students. There’s no room to go into detail.”

”It’s not a detail,” I answered, ”it’s an important distinction. In a pure democracy, everyone votes on every issue. We elect representatives to do that for us. I’m not saying that’s bad. Pure democracy can be dangerous. The rights of minorities need to be protected, and that’s what a republic does for us. It’s all spelled out in The Federalist Papers. The government has to guard against the tyranny of the majority. Kids should know that.”

Paul Auster är sedan några dagar ny ordförande för PEN America. Huzzah!

 

Auster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Åter på Facehook

Åter på Facehook. Blandade känslor. Men DN:s läsardemografi uppmanar till detta.
Jag minns ett av mina tidigare konton, som överraskade mig eftersom det inte var jag, utan någon kreativ grupp som lajvade litteraturbranschen. Mitt konto var kritikerinstansen, tydligen.

Och Lars Noréns ”En dramatikers dagbok 2013/2015″ kom precis med posten.
Ovanligt, faktiskt, för av allt att döma har jag stått på svarta listan under tidigare Norén-utgivningar.
”Boken kunde inte levereras” brukar det stå i mail från Bonnierdistributionen och jag tror det är för att författaren tycker så illa om somliga människor att han vägrar dem läsexemplar. Särskilt de människor som har med DN att göra.

Jag vet inte vad som har hänt, kanske har någon gjort en miss på distributionen.

Norén utnämner mig till ”den mest vita medelåldersmannen” på DN Kultur.
Faktum är att jag har fått lite färg under semestern.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hatet

Efter månader av påtryckningar har jag fallit till föga och ”gratis” uppgraderat till Windows 10.

Det känns som att vara i händerna på nån albansk maffia. Saker försvinner, allting tar 20 minuter istället för 3 sekunder, programmet bestämmer vad jag skall tycka och tänka och när jag vill posta min revolutionära ritning till en tidsmaskin som dessutom omvandlar havsvatten till drivmedel, så säger Windows 10: ”Vill du spela Candy Crush?”

I detta nu vill jag sätta alla Candy Crush-spelare i koncentrationsläger och samtliga programmerare i Seattle med omnejd i omloppsbana runt Saturnus.

Jag vet vad somliga av er kommer att säga: amen bah, byt till Linux. Och visst, kan jag väl göra vid det laget när Linux är en heltäckande plattform och inte motsvarigheten till RAF i Västtyskland 1975.

Jag trodde att datorernas spädbarnsperiod var över, men Windows fucking 10 har tydligt demonstrerat att det fortfarande är 1995.

Ville bara säga.
Dvs om jag får lov för programmet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Otroliga bilder: se hur stjärnan har åldrats!

En av Sveriges bästa kulturjournalister, Susanne Ljung, har börjat skriva för DN.
Det är fantastiskt roligt och hedrande.
Jag har följt henne sedan hon skrev i den i positiv bemärkelse schizofrena rocktidskriften Schlager.
Tabloidperioden.

Något dåligt samvete får jag alltid när jag läser eller hör henne i radio.
Hon intresserar sig för stil, och jag har ingen längre.

Efter ett tag ger man liksom fan i det.
Man är ändå på förhand dömd som ett repressivt patriarkat på två ben, så varför bry sig, och i slutändan blir man den farbror med beige jacka man i vilket fall som helst kategoriseras som.

För något år sedan läste jag i en bok en lista över tecken på benägenhet för självmord. Det kan ha varit i Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, men jag är inte säker och orkar i skrivande stund inte kolla.

Ett av tecknen var i alla fall att man inte längre bryr sig om hur man ser ut.

Det fanns en mängd andra kriterier som jag också uppfyller – som att sky folk och inte bry sig om andras korkade åsikter och sånt – men just det där med att man ger fan i att variera sin klädsel kommer jag särskilt ihåg.

Den som inte shoppar loss på junirean hör mao hemma på psykakuten.

Låt gå för det, om psykakuten har en trevlig bar och ett ok bibliotek.

Jag betraktar mig lite mer som Mickey Rourkes rollfigur i … eh … ja, ni vet vilken film jag menar, Nio och en halv timme? där hans garderob innehåller 30 uppsättningar av samma svarta kostym och vita skjorta.

När jag köper kläder så köper jag alltid tre par av samma, förutom när det gäller t-shirts, som jag köper fem par av varje gång jag handlar, vilket är någon gång vart tredje år.

Jag är en kapitalistisk mardröm eller en affischfigur för planekonomin.
Förutom att jag då och då – när jag är i New York eller London – köper ett diskret plagg som kostar ungefär som en trerummare i Mjölby.

Jag brukar hitta det där plagget några år senare, längst in i garderoben när jag letar efter hagelbössan i ett helt annat ärende.
I regel är det för sent då.

Och det mest förnedrande självmordet måste vara att strypas av sin egen designskjorta.
Så jag brukar bränna skiten.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör (2): Herr Gustafsson med ny postadress

Sista gången jag såg Lars Gustafsson hade vi delat bord i Gothias hotellbar. Jag läste nyinköpta fanzine av kids och han läste Svenskan.

Han var skröplig, gick med käpp inte för själva grejen men för att han faktiskt behövde den. Jag konverserade honom inte, för ibland är avståndet för stort, kronologin alltför bisarr.
Hade jag vågat störa honom så hade jag diskuterat science fiction-litteratur med honom. Några av hans sf-böcker har jag recenserat.

Jag hade i så fall ansatt honom för att vara alltför aristokratisk, eller kanske snarare mainstream. Ungefär som jag hade ansatt någon som fått en massa cred för att han omhuldat mer experimentell rockmusik och därmed menat Coldplay och Elton John.

För ok, Stanislaw Lem och Isaac Asimov i all ära, men jag tror aldrig Gustafson någonsin hörde talas om Harlan Ellison, Samuel R Delaney, Algis Budrys, Greg Bear eller William Gibson, och de är inte ens avantgarde.

Det intressanta med sf utifrån litteratursociologiskt perspektiv är ju att de mest uppmärksammade och allmänt respekterade författarna betraktas som grundkurs av dem som verkligen kan sin genre. Och kan man bara grundkursen så, tja: det är som en självutnämnd deckarentusiast som bara har läst Agatha Christie och Tom Clancy men aldrig Dashiell Hammett eller Denise Mina.

Men om man undantar Gustafssons kanske bristande, men utifrån svenska mått revolutionerande, sf-äventyr, så är hans 70-talsromaner – sviten Sprickorna i muren framför allt, och Tennisspelarna från 1977 – mycket, mycket viktiga delar av den svenska litteraturhistorien.

Kulturpolitiskt var han en av de många som började som vänster men småningom mognade till att äcklas av det faktum att kulturen gärna lockar utövare som egentligen ger fullständigt fan i kultur men använder den som språngbräda eftersom de saknar fokus nog att bli politiker och eftersom konkurrensen inom det fältet är för massiv.

Han gick i landsflykt, till Houston och en professur i filosofi. Andra författare i hans generation tystnade helt. Men Gustafsson blev aristokratisk och lättparodierad. Med åren odlade han – förmodligen helt överlagt – en sorts professorsk virrighet.

Jag tror att han älskade den rollen.

Senaste gångerna jag såg honom var dessa:

Vid evenemanget Stockholm Literature nånting (alla de storvulna kultureventen och vad de heter flyter samman för mig) på Moderna museet. Då samtalade han med … ok, det slår mig att jag livebloggade från evenemanget, så jag länkar rapporten här istället.

Och så alltså på Bokmässan i Göteborg för två år sedan, när jag slog mig ner vid hans bord i Gothias hotellfoajén utan att notera att det var han. Han reste sig efter en halvtimme och käppade därifrån för att betala notan.

En halvtimme senare hade bordet ockuperats av mina bekanta, och någon pekade mot hissen och sade att Där är två absoluta idoler, på väg att stiga in i samma hiss. Sällan får man bevittna något sådant.
Det var Gustafsson och Jan Hellsing.
De verkade inte känna varandra.
Hellsing hade en senapsgul kostym med väst. Han dog för knappt fem månader sedan.
Gustafsson kämpade med sin käpp som vore den en högspänningsledning. Han dog för två veckor sedan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör

Det börjar alltså kännas som en personlig förolämpning, det här med ledsagare genom ens liv som dör kors och tvärs. Eller också är det – som jag i förra inlägget befarade – ett skurksekel som bereder marken genom att ta död på det som 1900-talet trots allt gjorde bra.

2016 är ett skitår, hittills. Först var det David Bowie, sedan var det Kjell Alinge. Därefter följde än fler.

Han ringde mig ibland, Kjell, och när jag svarade utbrast han JONAS! med betoning på samtliga fem bokstäver.

Därefter kommenterade han något han hade läst eller hört som jag eller någon annan hade givit upphov till och de första gångerna var jag tillbaka i sommarnätternas Eldorado på mormors trätransistor med upplyst display som signalerade Krakow och Frankfurt.

Alltså, att höra den rösten i sin egen telefon var som att höra själva Etern tala till en.

Men jag vande mig efterhand, och han blev Kjell. Vi smidde planer, när han var som argast på SR, om att han skulle göra podradio för DN.

Det var flera år innan podradion blev allmän och lukrativ, men Kjells vision var klar.

Vi träffades några gånger och slog hans kloka huvud ihop med mitt mindre kloka. Det var alltid på Östermalm för han ville inte röra sig utanför sin turf. En av gångerna var rentav en av DN:s överchefer med och vi trodde att det faktiskt skulle bli något avantgardistiskt och extremt publikt av det.

Tänk Eldorado men uncut, utan public services krav på anständighet. Det var tanken.

Men det sket sig förstås.

DN:s ledning på den tiden – tja, kanske sju år sedan – trodde väl inte att nätet skulle bli särskilt viktigt, så projektet dissades. Pod-vaddå??
För Alinges del var det nog bara en i raden av sentida besvikelser.
För min egen del innebar det slutet för alla ambitioner att övertyga min arbetsgivare om strategier som jag ansåg vara framtidskompatibla, som till exempel en ambitiös spelsite för bevakning av datorspelskulturen och en utökad bevakning av sociala medier.

Numera håller jag käft och försöker inte ens förklara, för loppcirkusliknelsen spelar in igen. Jag har förklarat den tidigare: att man tämjer loppor genom att spärra in dem i en burk med lock, så att de slår skallen varje gång de försöker hoppa, och slutar hoppa för att börja krypa istället.

Men yay! Nu kryper vi oss ändå fram långt om länge. Snitslarna fanns där för tio år sedan, de är bara lite solblekta nu men det är väl okej antar jag.

En av de forna chefredaktörerna korrigerade mig när jag uppbragt mailat honom. Det gällde bristande eller obefintlig budget för spelbevakningen. Jag hade skrivit att jag kände mig som en flygpassagerare med en galen pilot som för allas bästa borde skjutas.
Han svarade att jag var en idiot: skall man skjuta piloten, så skall det vara i bägge knäna eller liknande – vem skall annars kunna landa?

Jag hoppas fortfarande att Kjell Alinge skall ringa med nya insikter och outsläcklig entusiasm. Han hade gillat följande:

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pest över er, 1900-talsspöken!

The Terminator.
Första filmen i serien, från 1984.
Det mest stilbildande i den är att den förbannade maskinen aldrig dör. Man tror att allt är över, men lik förbannat kommer en metallisk kroppsdel krypande med sikte på strupen.

Det är förstås en stapelvara i skräckfilmstraditionen – slutscenen med en vattenyta som trots allt börjar bubbla, ett seriemördarfinger som rycker till, en regnblöt grav som öppnas underifrån.

”Either he is dead, or awaiting sequel”, som en gerillahjälte konstaterar i ett spel jag ofta återkommer till, efter det att skurken jag sparkat från ett tåg på väg mot Kairo försvunnit.

Och så är det med 1900-talet.

Det känns som tydligast det här året, när all den värsta skiten med det förra seklet – allt det vi trodde vi hade besegrat och tagit död på – kommer tillbaka, obevekligt krypande mot det här seklets strupe.

Och det känns som om 2016 har beslutat sig för att mörda på så många bra 1900-talsmänniskor som möjligt. Inte så många att det blir för uppenbart, men tillräckligt för att modet skall sjunka och motståndarens – vår – moral försvagas.

Det började med Kjell Alinge, och så följde Bodil Malmsten, Lars Gustafsson och Göran Palm – vars runa jag skrev för dagens DN. Och det är bara personer inom mitt eget, nära intresseområde.

Samtidigt formerar sig uppdaterade versioner av fascismen, nazismen och kommunismen under nya namn.

Gamla spöken dansar på nya klubbar och de nya generationer som har haft chansen att bilda sig bortom 1900-talets misslyckanden är så nerdummade av kapitalismens krav på genomströmning, arbetsmarknadens krav på färgstark exponering och mediernas krav på braskande Entlösung – att de aldrig någonsin kommer begripa att de utgör en utsökt kombination av RAF, Hitlerjugend, Elizabeth Báthory och Gordon Gekko.

En hel generation av ofrivilligt nyttiga idioter, 1990-talisterna.

A plague on them!
A plague on you!

I morgon tänker jag börja minnas våra döda på denna sida.
Främst för att jag hoppas att det är hot mot de levande.
Krossa 1900-talets sequel!

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En usel dag att plocka upp saker

Det var tänkt att jag skulle återuppta aktiviteten härinne i dag, efter månader av leda vid klimatet. Men just i dag beskedas det om att David Bowie är död och allt det som känts så kväljande rasar in med förlamande tyngd.

Jag tänker inte skriva om honom. Orden stockar sig, för det finns för många i mig själv och för många överallt runtomkring.

En hel del av de organismer som skall konsumera oss och återbörda oss till det naturliga kretsloppet, finns redan i oss under vår livstid och aktiveras i dödsögonblicket.

För kända och beundrade människor gäller detta i än högre grad, eftersom miljoner krönikörer och åsiktsmaskiner manifesteras i det sista andetaget och börjar konsumera den döde till dess att han eller hon bara är en kokande gryta av äckel.

Inte en rad tänker jag läsa om Bowie. Och med detta tänker jag inte skriva en ytterligare rad heller.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tiggarna utanför mitt fönster

Tiggarna blir alltmer påstridiga.
Särskilt nu när snön har täckat sig över landskapet och kylan har kallnat på.

Jag lägger ut kanske femtio spänn i veckan på dem och ställer klockan efter solens uppgång när de vaknar och är hungriga.
Då stiger jag upp och delar med mig av mitt blygsamma överflöd.

– Uppmuntra dem inte, säger en granne: de bara skitar ner föreningen och borde förresten kunna få hjälp på hemmaplan i Egypten.
– Du tänker på sädesärlor, svarar jag. Här snackar vi talgoxar och blåmesar, sparvar, en och annan nötskrika och den stirriga koltrasten.

I synnerhet blåmesarna är ena kaxiga jävlar som burrar upp sig och sprider ut vingarna mot mycket större konkurrenter, som märkligt nog låter dem hållas men gör fula grimaser bakom ryggen på dem.
Blåmesarna är snuten, kan man säga, fast kortare.
Somliga påstår att de organiserar fågelborden mot en avgift, men jag tvivlar.

– Om du håller på så där blir de bara fler till nästa vinter, säger grannen, som påstår sig ha hört att finkarna slagit upp tältläger i schersminbusken.
– Och om du håller på som du gör, svarar jag, så tappar du en del av din mänsklighet för varje ord du dröpplar i frågan.

– Behovspyramiden (fortsätter jag) stipulerar att vi söker våra basbehov – mat, trygghet, tak över huvudet – och att vi därefter söker sekundära behov. Vad dessa sekundära behov består i är det som definierar oss som människor eftersom vi där står någorlunda fria att själva välja. Vi kan välja att först och främst åstunda en renovering av köket eller vi kan välja att hjälpa en talgoxe att klara den hårda vintern. Bli dess skyddsnät.

– Så, är du en köksrenoveringsmänniska eller en frököpare? Vad kommer det att kännas bäst att ha varit när du ligger och dör om inte alltför många år, anskrämlig av liggsår, tom av längtan efter slutet men alltför stinn av livsuppehållande balsameringsmediciner för att kunna formulera det?

Kommer du att känna att du var en del av livets kretslopp, eller av dödens?

Grannen smällde igen fönstret och satte ilsket på en populär radiokanal med hits från sextiotalet i köket.
Man hittade henne i april 2022 sedan städaren rapporterat en underlig lukt i trapphallen. Köket där hon hade legat och jäst sedan i januari fick helrenoveras på nytt, på föreningens bekostnad.

Det var en solig vår och fåglarna sjöng så hjärtat kunde brista.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ossie, jag tänker och gör ungefär som Jonas. Och de tiggare jag ger till fejkar inte. Men de är mycket fattiga. Annars skulle de inte sitta där och tigga i kylan. Och jag är inte fattig. - Men kanske är du det. Om du sätter dig på samma platser kommer du ckså att få en del.

Pax, 00:55, 7 februari 2015. Anmäl

Ossie: eh.....nej inte riktigt så menade jag.

Jonas Thente, 18:43, 6 februari 2015. Anmäl

Du tror att det är så enkelt; om vi ger tiggarna pengar i sina koppar så blir vi inte bortglömda själva när vi är gamla? Låter som en rätt illa skriven saga, fast visst, helt enligt dagens manus. Själv blir jag beklämd av alla tiggare som fejkar handikapp för att sätta igång våra känslor, medan människor med riktiga funktionshinder blir alltmer bortglömda i budgetrullorna. De senare individerna ger ju inga pluspoäng i dagens 'titta vad jag är human'-strävanden.

Ossie, 16:30, 6 februari 2015. Anmäl

Årsredovisning 2014

Åter i allvaret var jag tillbaka på redaktionen i dag. För en halvtimme sedan höll vi en tyst minut för de mördade kollegerna i Paris.

Den grövsta och mest kränkande karikatyren av profeten står som vanligt islamisterna själva för.

………………..

Efter ett flera minuter långt jullov kan jag summera årets besöksstatistik. 121 702 unika besökare.

Jag tycker att det är ganska uselt och att ni faktiskt får skärpa er inför detta nya år.
Nu kommer uppåt 200 anställda på den här bloggen att varslas och det är på ert samvete.

Somliga andra tycker tydligen att denna bokblogg är välbesökt, för jag får allt fler skumma pressreleaser, artikelförslag och skumma saker adresserade till mig i egenskap av bloggare snarare än som grumsande gubbdjävel i antikmedias tjänst.

Även internationella tokskallar hör av sig och undrar om jag inte – exklusivt för Skandinavien – vill publicera deras synpunkter i diverse ämnen.

Visst, show me the Money.

Men ärligt talat så börjar jag formulera planer på ett koncept till nylansering.
Med all denna uppmärksamhet, ju.
Varför inte? Om det är någonting som 2010-talet hittills har lärt oss så är det att inga ideal är för nobla att omsättas i intäkter, att ingenting är sant, så allt är tillåtet (med en hänvisning som ni mer införstådda läsare naturligtvis identifierar), samt att dumhet, enkelspårighet och masturbatoriska reflexer numera är en tillgång i kulturdebatten.

Så jag smider planer på att döpa om denna blogg till Thentes Bok- och Kreditkortsblogg.
Skicka mig recensionsexemplar av era kreditkort så recenserar jag dem.

För övrigt har jag inga särskilda minnen av 2014, vare sig som bloggare eller medmänniska. Det är bara ett år. Folk blev mer korkade eller jag blev visare, det går på ett ut. Så många mindre andfådda tänkare än jag genom tiderna har konstaterat hur människans förbannelse är att gradvis tappa intresset för saker och ting just som man har kommit underfund med dem.

En lärdom jag har dragit sistlidna år är att de storvulna ideologiska ståndpunkterna tydligare än någonsin står i den individuella karriärismens tjänst. ”Intresset ljuger aldrig”, som Karl Marx en gång konstaterade, och vem är jag att kritisera unga radikala kulturstekares försök att ta plats med hjälp av påstått humanitär idealism?

En mer allomfattande visdom är den som förekommit på gravstenar och andra monument sedan hedenhös:

Den du är har jag en gång varit
Den jag är skall du en gång bli

Och där har vi människans förbannelse än en gång.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0