Den Andra Kvinnan tige i Fikyrkoförsamlingen

[Anmälan av Bohman, Therese: Den andra kvinnan (Norstedts).
Papperspublicerad 25/8; här i en exklusiv, avsevärt förlängd version.
Tillägg som vanligt inom klammer.]

 

Annons:

Therese Bohman
Den andra kvinnan
Norstedts

Upplägget är klassiskt i Therese Bohmans andra roman. En ung och fattig men vacker kvinna inleder ett förhållande med en äldre man som tycks ha allt, tyvärr inklusive fru och barn.
Det låter bekant, eller hur? Temat har tröskats i åtminstone tretusen år av sagor, ballader, skådespel, romaner, filmer och framför allt varuhuslitteratur.

Platsen är Norrköping och den namnlösa kvinnan som är berättarjag i Den andra kvinnan är timanställd på det stora sjukhusets restaurang. Där spanar hon in en snygg överläkare som är nästan dubbelt så gammal som hon.
Han spanar in henne också.
Men denna handling är inte huvudmotivet i Bohmans roman. Den är den nödvändiga ram inom vilken hon diskuterar klassfrågor på ett mycket uppdaterat och genomskådande sätt.
Till skillnad från alla andra personer i romanen är berättarjaget alltså namnlöst.

Låt oss för enkelhetens skull kalla henne Q2.

Begreppet ”den andra kvinnan” brukar i regel vara en omskrivning för ”älskarinna”, men när Bohman använder det som titel för sin roman står det också för något annat.
Q2 tänker såhär: ”Jag är misslyckad som den medvetna kvinnan. Jag är misslyckad som en helt vanlig kvinna också, jag är för smart”.

[I en förödande karaktäristik av sin medvetna skrivarskoleklass reagerar hon på den "begränsade kvinnorollen" man där anser finnas i såväl litteratur som liv:

"Bara skriv vad ni vill skriva, annars är det ingen poäng med att skriva, ville jag säga, men jag fick intrycket att de tyckte sig skriva på uppdrag av någon annan ; kvinnokönet, kvinnoerfarenheten, att det var deras uppgift att driva vissa frågor i sitt skrivande och att de stolt tog på sig denna uppgift, av något slags pliktkänsla, och sedan blev förnärmade när de inte blev tillräckligt tackade för det. Jag tänkte på Dostojevskijs källarman: jag önskade att han hade gått i min grupp. Han hade varit roligare att hänga med"]

Snarare än att inspireras av normkritik och genusfrågor identifierar hon sig alltså med Fjodor Dostojevskijs eremitiska källarvarelse, med den manliga flanören och den manliga konstnärsmyten. Detta är intressen som det medvetna systerskapet aldrig skulle kunna sanktionera:
”Vilket sorgligt sätt att nöja sig med gränser satta av könet kvinna, samtidigt som man är övertygad om att man gör precis motsatsen. Jag skulle aldrig kunna hålla tillgodo med att fylla min tillvaro med sådant, eller att läsa vad nu medvetna kvinnor läser”.

[I kör med källarmannen konstaterar hon: "På det hela taget var jag alltid ensam".]

När hon inleder ett förhållande med den äldre överläkaren blir det en fysisk manifestation av hennes självvalda utanförskap. [Lika mycket en provokation utåt som ett existentiellt inre äventyr. Therese Bohman var inne på temat yngre kvinna/äldre man redan i debutromanen Den drunknade 2010. Där var förhållandet något mindre gängse, betydligt mer problematiskt och neurotiskt och med smak av det vi efter en av innevarande års viktiga debatter kan kalla Kulturmannen-komplexet.]

Q2 är arbetarklass. Inte sådan arbetarklass som beskrivs i bästsäljande romaner om alkoholism och misär [här syftar Bohman utan tvekan på hyllade romaner av bland andra Åsa Linderborg Mig äger ingen (2007) och Eija Hetekivi Olsson Ingenbarnsland (2012)] utan hederlig och strävsam arbetarklass som lever ordnade liv med små medel.

["Det finns en arbetarklass som lever ordnade liv med små medel, arbetar och gör rätt för sig, är hel och ren och väluppfostrad, men undergiven i förhållande till allt som uppfattas som auktoriteter: läkare, lärare, myndigheter, till och med servitörer på restauranger de få gånger man är ute och äter. Som aldrig skulle bråka om en diagnos eller ett betyg eller en dålig huvudrätt, som inte vill vara till besvär. De får inga böcker skrivna om sig, kanske för att det är ett odramatiskt liv."]

Hon vill bli författare och läsa på universitet, även om hennes erfarenheter av humaniorastudenter minst av allt är uppmuntrande. Norrköping är en gammal arbetarstad, men nu har gallerier och högskolefunktioner flyttat in i fabrikerna. Nytt folk har kommit till stan – studenter vars föräldrar kan betala om de inte skulle få ihop till hyran och som ser ner på Q2 och anser henne vara vulgär, billig, för att hon sminkar sig och klär sig som icke medvetna kvinnor.

Att välja älskarinnans väg blir ett uppror, eller förräderi, mot studentnormerna. Q2 försöker bli den perfekta älskarinnan och njuter fullt av en man som inte känner sig obekväm eller skräms av att hon vill vara en individ [eller kanske snarare en kvinna som bejakar den traditionella, utdömda kvinnorollen. Jag minns en satirteckning av Gun Kessle (tror jag det var) i Fib Kulturfront från mitten av 1970-talet, där tre korrekt klädda velourvarelser pekar finger mot en knäckt, gråtande kvinna i kort kjol och klackskor. Bildtexten löd: "Inte en riktig kvinna". Redan då lockades jag att fylla i: "When the hurley-burley's done..." etc]

Om sin medvetna väninnas pojkvän säger hon: ”jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”

Man kan säga att Q2 har hoppat över ett par steg i klasshierarkin. Alla som har arbetat på sjukhus känner igen situationen som beskrivs i romanens inledning – hur vårdbiträden och undersköterskor sätter sig på alla som står under dem i hierarkin och svassar för läkarna, men läkarna är hur trevliga som helst mot dem som står lägst. De behöver inte bevisa något.

[Och här talar jag också ur egen erfarenhet. Den totala förvirring som blir resultatet när till exempel en städerska, som står mycket lågt i sjukhushierarkin, visar sig känna en av läkarna. Hur läkaren kan göra ett nummer av att vara högljutt hjärtlig om han eller hon ens reflekterar över det, och hur uskarna tittar osäkert på varandra och plötsligt ändrar attityd, som om en spion smugit sig in under deras led. Hur ingen någonsin efter det försöker sätta sig på städaren, men inte heller ens hälsar längre. Som scen för moderna klassanalyser är sjukhus exemplariska. Sjukhus är rena vita serien]

Q2 är medveten om maktförhållandet
, men föredrar att vara älskarinna till en vuxen och självklar man framför att umgås med de fjunigt taffliga och förutsägbara studenterna i hennes egen ålder.

[Om sin alienerade studentkompis Emelie och hennes kille säger hon: "Antagligen är Niklas precis vad Emelie velat ha hela livet; en snygg kille med gott om pengar, som på ett passivt aggressivt och milt översittaraktigt sätt är medveten om orättvisor och maktstrukturer och kan föreläsa för henne om dem samtidigt som han är ödmjuk inför sina egna privilegier som vit heterosexuell medelklassman."

Emelie själv har börjat på feministisk cheerleading]

I bokens andra del inträffar något helt omskakande som inte skall avslöjas här. Ett förhållande som hennes kommer inte utan konsekvenser. Q2 dras in i en intrig som kommer att förändra hennes liv.
[Det är i allmänhet ett helvete att skriva om böcker vars knorrar man inte kan avslöja för att det finns läsare som tror att allting är deckare och blir förbannade om man säger för mycket (Hamlet dör på slutet??? Var du tvungen att avslöja det YOU UNBELIEAVABLE BASTARD!!?) Eftersom vi är mer intima härinne kan jag säga att Q2 kommer i kläm mellan klasserna och utnyttjas som en bricka i ett internt familjedrama. Det är ett ganska ruggigt och skickligt genomfört drama där Q2 blir känslomässigt bedragen på ett fruktansvärt sätt, men också vinner något]

Men jag får känslan att det [intrigen alltså] är mindre viktigt för Therese Bohman. Det hon främst vill få ur sig är maktanalysen, beskrivningen av sin generations hycklande normkritiker, och det lyckas hon enastående väl med. Det är på pricken.

[Ibland går hon nog lite väl långt i sin skarpsinniga satir. Hon kan bli plump. Man stöter på formuleringar och scener som känns mer som inspirerat sardoniska utgjutelser under inflytande av billig whisky i ottan och goda vänners lag, än tempererad samhällskritik. Som kritiker vet Bohman mycket väl vilka gränser som råder mellan att å ena sidan tas på visst drabbande allvar av de satiriserade, och å andra sidan avfärdas som beklagligt högerspöke man inte ens behöver befatta sig med. Å andra sidan är det nog svårt att ge avkall på häcklandet när dogmatiken råder. Det senaste jag hörde från mina gamla bopålar på Smålands nation i Lund var att de hade målat över spegeln på pubens damtoalett ity det är borgerligt och heteronormativt att spegla sig. Eller något i den stilen. Regeln är: Den andra Kvinnan tige i Fikyrkoförsamlingen.]

[Ok, här kommer det citationsfähiga slutomdömet:]

Utan att tveka det minsta skulle jag säga att Den andra kvinnan är en dräpande, initierad, spännande och samtidigt mycket rolig generationsroman.

 

Anmälan av Hammarén, Stefan: ”Flickan fr. spïkregne:t”

[Jag vet egentligen inte vad Ägarna anser om att jag bloggar iväg saker som ligger bakom den s k betalväggen, men till dess att en delegation kostymer kommer och tar mig örat och ger mig en Policy så fortsätter jag göra det. I synnerhet denna recension har folk från när och fjärran bitchat om att få läsa gratis. Publicerad i papperstidningen 25 dennes. I begynnelsen skrev jag "språkekvälibristen" för att vara lustig, men det gick inte hem.]

.

[En annan fantastisk sak är att bloggprogrammet har uppdaterats med den nya finessen att det tycks vara omöjligt att lägga in blankrader. Det är som allt annat i samhället som inte är sönder men ändå uppdateras och förment förbättras: blankraderna försvinner och allt blir pissigare] [Uppdatering: jag har återvänt till en taktik från 1992 och tvingar fram blankrader med punkter. Kalla det retrofitting]

.

Stefan Hammarén

Flickan fr. spïkregne:t

H:ström

.

Den aparte grafomanen och språkekvilibristen Stefan Hammarén har aldrig kommit riktigt till sin rätt så som han gör i sin senaste bok. För det första och viktigaste så har han ett urskiljbart motiv, snarare än att helt enkelt följa driften att omvandla livet till grammatisk kod. Nu handlar det om en förälskelse.

.

Flickan fr. spïkregne:t består grovt betraktat av en serie kärleksbrev till Emma. Om man läser förstrött, snarare än att koncentrera sig på varje enskild sats och riskera att omedelbart gå vilse, kommer man att upptäcka hur det första mötet går till och hur kärlekshistorien utvecklar sig med resor till och från – eftersom han bor i Finland och hon i Skåne.

.

Finlandssvenske Hammarén har förfärdigat och låtit publicera cirka tio tidigare böcker och i och med dessa framträtt som en författare vars språkliga avantgardism är så avantgardistisk att även det samtida avantgardet har svårt att placera honom. Och placeringar är viktiga för ett avantgarde, kanske det viktigaste.

.

Det är kan tyckas vara en aning slappt, men låt oss begrunda Gunnar Björling. Låt oss begrunda honom eftersom även han var en finlandssvensk författare och det ju ligger nära till hands – men också därför att Hammarén kan sägas vara Björlings motsats. Gunnar Björling reducerade språket, anfäktade och bejublade det för att nå fram till den elliptiska kompromiss mellan språk och liv där orden blev genomskinliga men ändå absolut nödvändiga. Hammarén gör motsatsen. Han låter språket flöda över och fylla alla utrymmen in absurdum, som i ett berusat försök att få i alla fall något att fastna i världen. Men med den senaste boken händer något ytterligare, och det är alltså kärleken.

.

I en postmodernistisk motsvarighet till schlagerrefräng har Umberto Eco myntat att man inte längre med bibehållen trovärdighet kan säga ”Jag älskar dig”, eftersom satsen är så kontaminerad av populärkulturen. Man måste säga, hävdar Eco, ”Som Barbara Cartland hade uttryckt det: jag älskar dig” – för att demonstrera att man är medveten om att det kanske inte är så originellt att säga så, rentav kitschigt, men att man ändå menar det liksom typ ärligt. Stefan Hammaréns motdrag är att höja språkets temperatur, originalisera det långt bortom efterhärmning, göra det feberdrömskt intill hallucination:

.

aldrig har jag undertecknad existerat till om det starkaste mig innan, som skyn och himlen dragen upp gardiner och där ser jag dig framför detta, du den vackraste du, när ser dig Emma varse förstår hur det sköna alls bildas bli utdraget källan ur nånting självt, en slingra jag aldrig trodde fanns, som knyter mig till meningar göra, med ögon jag ej förmått tro fanns en till av dig, ser dig ty kunde, rörde mig ett livets injektion av direkt in, därför också att det var du, dig jag älskar

.

Detta som ett representativt stilprov. Det är en prosapoetisk maskin på högvarv, som skakar och ryker. Det är en förälskelse vars språkliga uttryck vävs tätare och tätare och hotar att kväva verklighetens realiteter. Och mot det oundvikliga slutet ändrar kärleken ansikte, som den alltid gör.

.

Stefan Hammaréns kärleksroman bjuder det motstånd som är naturligt när man tränger sig in i ett hjärta som är fullt. Det är en vacker och gripande roman – en förälskelses testamente som högst eventuellt är undertecknat vid sina sinnens fulla bruk.

.

 

Anmälan av Johannes Heldéns ”Evolution” (ext. ed.)

Detta är en väsentligen utvidgad version av en recension som papperspublicerades 9/8 2014. Tilläggen står inom klammer och är kursiverade.

 

Johannes Heldén/ Evolution/ OEI editör

Den multimediala poeten Johannes Heldén har sedan 2003 gått från klarhet till klarhet under loppet av minst tio böcker, fyra digitala verk och fem musikaliska sekvenser.
Nu är det slut, i alla fall med böckerna, om man får tro inlagan till det senaste bokprojektet Evolution [Vilket jag inte för en sekund gör, även om jag uppskattar dramatiken och tänker mig Heldéns författarskap, plåtat av en granne genom häcken, där det ligger med en hagelbössa bredvid sig i garaget och ackusativobjekten som har splattat upp på väggen och snuten som rullar ut avspärrningen har ett par år kvar till pensionen och säger luttrat till den ökande skaran fotografer att Hey! Låt den här poesin få vara ifred goddamn asgamar]

Den nya boken kan ses som en katalog till det digitala projektet med samma namn, där samtliga Heldéns tidigare texter blir källmaterial för en artificiell intelligens som på siten textevolution.net skriver dikt som genomgår ett par evolutionära steg i sekunden. Programmet har utvecklats i samarbete med utvecklaren och konstnären Håkan Jonson [jag utgår ifrån att det är han som har knackat kod, men jag känner inte till tidigare eventuella konstnärliga meriter]  och fungerar på svenska och engelska.

”Utgivningen av Evolution innebär att Johannes Heldén slutar skriva poesiböcker. Han har, kan man säga, blivit ersatt”, står det i programförklaringen.
Ett mål är att den diktande AI:n skall klara matematikern Alan Turings berömda ”Imitation game test” från 1951, som går ut på att ett datorprogram skall klara av att lura en människa att det också är en människa. [Alltså ... i skrivande stund har jag inte möjlighet att ta reda, men har inte Turingtestet klarats av vid det här laget, även om reglerna omtolkas stup i kvarten? Dessutom skulle jag gärna se ett omvänt test: kan Du skilja på en aspirerande kulturskribent och en AI?

(mobilsignal)

-DN Jonas Thente...
-Jahej. Jag har en artrrri...artikel om könsmaktordni...rrrrrrbzzzz.......maktordningen och om ni inte publlllllll....ublicerrrr...cerar den så hänger jag ut eeeeeeeerrr ..... är ni sexister på mi mi mi mi min blogg..bzzzzz...
-Ahaa! Försök inte med mig! Eller... Jag menar: mina djupt kända ursäkter... Jag har en familj att försörja, Fräulein Überdenkkopf...ehhh.... Sverker heter jag som sagt och jag kopplar Er genast till kulturchefen]

Man kan tänka sig en del spydigheter från kritiker av den språkmaterialistiska poesin, som säkert kan hävda att AI:ns i skrivande stund minst sagt slumpmässiga och grammatiskt kontroversiella formspråk svårt kan skiljas från mer radikala poeters. Tanken går också till surrealismens automatiska skrift och den svenska konkretismens tidiga fascination av datorer och språklig materia.

[Alldeles för lite har skrivits om de få år i världshistorien när Sverige faktiskt stod i centrum för konstevolutionens ständigt skiftande geografi, nämligen under 1960-talets andra hälft. Okej, litteraturforskaren i Göteborg Jonas Ingvarsson har fattat grejen sedan länge, men de där få åren är faktiskt mer intressanta och influentiella än hela stormaktstiden sammantagen. Jag tror att någon - Ingvarsson, om han är tillräckligt journalistiskt/dramatiskt driven, och om inte det så i samarbete med typ Magnus Haglund som är det och kan det mesta i ämnet - borde göra med det svenska 1960-talet vad Peter Englund har gjort med första världskriget mm. Jag tror inte att någon som läser det här fattar hur über Sverige var på den tiden. Och vad jag skulle komma till var att en av de ledande skuggfigurerna i hela den konkretistiska rörelsen var matematikern Mats G Bengtsson - känd för svenska folket som Hilding i skräckeposet Tårtan. I skrivande stund har jag inte tillgång till hans sista bok (den ligger på redaktionen) men jag återkommer till det. Jag är i alla fall övertygad om att han var den främste att insistera på att introducera William S Burroughs i Sverige i och med den konkretistiska tidskriften Gorilla, samt att det berodde på Burroughs samarbete med den tidige datorkodknackaren Ian Sommerville - vilket leder oss ut ur denna parentes och tillbaka till papperstexten]

Mer intressant att begrunda är de frågor och reflektioner som väcks av Evolutions utmaning mot den biografiska författarens roll som upphovsman. Kan en AI ersätta en poet? Frågan har ställts på svenska tidigare i år, i Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. [Som jag recenserade och inte var särskilt förtjust i, trots att jag läste den ett par gånger eller kanske just därför. Den refererade på ett mycket självmedvetet sätt till en del sf-klassiker, men det kan knappast ha varit det jag ogillade, tvärtom. Vi gör såhär: jag letar upp Ghazi-recensionen och lägger in den här, snart.]

Något svar har vi inte än, men under tiden jag har skrivit [dvs under tiden jag för papperstidningen skrev] denna text har programmet kommit fram till den 1803:e generationen av evolutionär utveckling [som nedan presenteras utan hänsyn tagen till blankrader och blanksteg]

det som benen
men smyga
vind senare
pustar
öde men

Utan tvekan föredrar jag Heldén som författare, för jag håller hans postindustriella teknokyrkogård av civilisationsmelankoli högt. Å andra sidan är en modern poet resultatet av betydligt fler evolutionära generationer än 1803, så man får ha tålamod.

Johannes Helden – A Garden

[Och eftersom jag har en tvångsmässig kampanj som är svår att undertrycka men som i princip går ut på att Ray Bradbury redan har täckt ALLT, så påminner jag här om en av RB:s noveller, som kommer mot slutet av The Martian Chronicles. Den heter "There Will Come Soft Rains" (bara det!) och är ett av mycket få skönlitterära verk som inte har en människa eller antropomorfierad varg, häst, kanin eller alien eller något i den stilen som hegemonisk röst i sig. Det är bara beskrivningen av ett hus, efter atomkatastrofen får man anta, och hur det helautomatiska huset kör sin vanliga rutin med att servera frukost, städa och sånt, till dess att rutinen havererar. Och det är där jag tänker mig Heldén/Jonsons poesiautomat som en monitor halvt begravd i sanden tusen år sedan den sista människan försvunnit men alltjämt räknande och evolutionerande fram mot den slutliga dikten. Heldén måste vara en avkomma av oraklet i Delphi, om oraklet hade haft en trekant med Eliot och Yates. Tre elegiska apokalyptiker och en enda son.  Jag kan bara beklaga Johannes Heldén]

 

Argsintheter samt en anmälan av Byung-Chul Hans ”Trötthetssamhället”

Det här blir en sorts bisarr veckosummering.
I förra uppdateringen klagade jag ju över hur hopplösa alla är, och det var i efterdyningarna av min kommentar till den senaste Pisa-rapporten.

Så jag drabbades av träskfeber av alla mail jag fick.
Det eller vanlig influensa.
Jag kallar det träskfeber.

Måttet av folk som hänger fast vid invandringen som förklaring på allt ont är bortom rågat och jag är så satans trött på att alltid – av publicistiska anständighetsskäl – hövligt behöva förklara för folk som borde veta bättre att världen inte är så bolibompa-enkel som de vill tro och be dem dra åt helvete med vänliga hälsningar.

Som en cop-out lägger jag här upp en text som publicerades i papperet förra lördagen, men som jag här har redigerat och utökat:

Med julruschen snart över oss och ett som vanligt hektiskt år bakom oss, kan det vara lämpligt att ta del av de insikter som den koreanske filosofen Byung-Chal Han formulerar i essän Trötthetssamhället.
Den i Berlin verksamme tänkarens drygt 50-sidiga essä har blivit en succé var den än har publicerats. Och inte undra på. Det är en knivskarp analys som utgår från 2000-talets folksjukdomar såsom adhd och utbrändhetssyndrom och menar att dessa sjukdomar – till skillnad från tidigare sekels farsoter – inte är infektioner som kommer utifrån, utan är infarkter som kommer inifrån. Det är inget vi kan utveckla antikroppar och immunitet mot, utan en överlastning av det vi redan har.

Information, kravet på ständig uppdatering, önskan att veta allt, prestationssamhället. Detta är anledningen till vår trötthet och leda, menar Byung-Chul Han och pekar till exempel på hur ett hippt och nutida begrepp som multitasking ingalunda är ett steg framåt. Snarare är det en regression och vanligt bland djur som lever i vilt tillstånd:

Ett djur som är upptaget med att äta måste samtidigt ägna sig åt andra uppgifter. Till exempel måste det hålla konkurrenter om bytet på avstånd. Det måste ständigt se upp så att det inte självt blir uppätet när det äter. Samtidigt måste det bevaka sina ungar och hålla ett öga på sin partner. I vilt tillstånd är djuret tvunget att fördela sin uppmärksamhet på olika aktiviteter. Därför är det oförmöget att sjunka ner i kontemplation, både när det äter och kopulerar.

Så söker han i framför allt den moderna filosofihistorien att formulera det överdopade trötthetssamhälle som vi får indicier på varje dag i tidningen, men som vi vägrar acceptera som en illavarslande samhällsfara.

Han tar också upp litteraturen, Herman Melvilles fantastiska berättelse ”Bartleby” – mannen som konsekvent svarade på alla uppmaningar med frasen ”Jag hade fördragit att inte göra det” och Kafkas stilbildande svältkonstnär.

Problemet med Byung-Chul Hans essä är att han snarare än att hitta samhälleliga belägg för sin teori – det hade ju varit såååååååååååååå enkelt – strävar efter att positionera sig gentemot tidigare teoretiker, och det blir alltmer tragikotydligt ju längre man läser.

Han läxar upp Jean Baudrillard, Hannah Arendt, Michel Foucault, Giorgio Agamben - men behåller Nietzsche – i en pinsamt tydlig jakt på kontinentalfilosofiskt erkännande.

Visst: om jag hade skrivit en traktat om övervakningssamhället med World of Warcraft och Assassins Creed IV som exempel så hade jag också kunnat häckla Foucault (1926-1984) för att hans teorier inte inbegrep 2000-talets datorspel. Men jag hade inte gjort det, av anständighetsskäl.

Jag tror att Byung-Chul Hans slagordskraftiga tes om Trötthetssamhället hade blivit betydligt giltigare om han hade ägnat mindre energi åt att belacka och mer åt att gestalta.

Trötthetssamhället är översatt av Ola Wallin för förlaget Ersatz.

Recension av Boris Pahors ”Nekropol”

[Publicerad i papperstidningen för ett par tre veckor sedan]

 

Boris Pahor
Nekropol
(Nekropola)
Övers. Morgan Nilsson
Celanders


Det finns debattörer som ägnar sig åt att räkna offer och likställa Sovjetkommunismens folkmord med den tyska nationalsocialismens, som om allting vore en fråga om lik. Syftet är förstås att trycka till de få kvarvarande kommunister som till äventyrs finns där ute. Och om man ser utrotning som en hockeymatch så kan man säkert få till en sudden death mellan Hitlers härskaror å ena sidan och Stalins, Maos och Pol Pots å den andra.

Den givna skillnaden är att Tyskland var en – trots första världskrigets skuggor – respekterad och i allmän mening högtstående demokratisk kulturnation när Adolf Hitler kom till makten. Tyskland var en föredömlig tungviktare, medan Sovjet, Kina och Kambodja för européer knappast ansågs vara viktiga producenter av idéer – möjligen av spannmål.

Så naturligtvis är det mer angeläget att vittna om och diskutera just det tyska förfallet i barbari, eftersom lärdomarna är giltigare för varje demokratisk nation som anser sig vara utvecklad, civiliserad och därmed vaccinerad mot etiska haverier.

Man brukar tala om överlevnads­litteratur. Då syftar man på de vittnesbörd som nedtecknats av författare som överlevt de tyska Förintelselägren. Vanligtvis är det judiska författare som står för erfarenheterna, men bredvid denna den största gruppen offer för den systematiska utrotningen stod and­ra kategorier människor.

Boris Pahor till exempel. Han är född 1913 och fyller alltså 100 år i år. Han tillhörde den slovenska minoriteten i italienska Trieste, förföljdes av fascisterna där och tvångsrekryterades till armén. När Tyskland bröt med de italienska fascisterna ansågs han plötsligt vara italienare. Han greps av Gestapo sedan han bland annat medverkat i förbjuden press.

Pahors överlevnadsskildring Nek­rop­ol har nyligen kommit ut i svensk över­sättning. Här beskriver han de olika koncentrationsläger (bland annat Dachau och Bergen-Belsen) han nyckfullt hamnar i och den disciplin som råder där. Det är en nästintill outhärdlig läsning.

Det är lätt att jämföra med Primo Levis klassiska Auschwitzskildring Är detta en människa?. Men kanske är Boris Pahor mer drabbande eftersom hans perspektiv hela tiden är tillbakablickande. Boken börjar med att han i nutid reser tillbaka till lägret och promenerar med de nyfikna turistströmmarna och lyssnar på guiden.

Men han är inte där. Där till exempel Primo Levi bibehåller en mänsklig närvaro i sin skildring av lägertillvaron tycks Pahor på sätt och vis ha lämnat det jordiska och tala som en död. Om turistgruppen han följer med blicken när de lämnar lägret konstaterar han:

Mänskligheten har nämligen alltid en bestämd andel medlemmar som går på vallfärder, som besöker helgedomar och gravar, och vanligtvis räknar vi sådana människor som bättre och ädlare, men det är inte alls säkert att historien på grund av dessa goda själar någonsin blir bättre. Allt tyder på att de hjärtan som känner förbarmande bara följer händelsernas utveckling, inte sätter i gång dem, inte formar dem, utan vanligtvis bara är djupt nedböjda tårpilar på en plats där det efter en högljudd eller tyst avrättning lägrat sig en oändlig tystnad.

Det är en talande och central passage som famlar efter oss som tror att vi begriper något om människan och hur djupt hon kan sjunka, bara genom att turista eller läsa böcker om det.

När jag tar del av de bestialiska, rutinmässiga och till ytan ideologiskt betingade grymheter som det förmenta härskarfolket vältrade sig i kommer jag att tänka på den socialantropologiska klassikern The mountain people från 1972 av Colin Turnbull. Det är en fältstudie om ik-folket, en jägarstam i bergen som delar norra Uganda, Sudan och Kenya. I korthet handlar boken om hur detta folk tvingas lämna sin naturliga tillvaro till följd av nya gränsdragningar och nationalparksbyggen, och hamnar i ett extremt fattigt tillstånd.

Under sin studieperiod blir Turnbull flera gånger vittne till en sådan förnedring att han bryter mot sin forskarobjektivitet och ingriper. Detta är ett folk som är så fattigt att mödrar äter upp sina barns mat och låter dem dö; att människor slås ihjäl för en plats närmare elden. Allt det vi trodde var grundläggande mänskliga dygder skingras för förnedringens snålblåst.

Förhållandena är ungefär desamma för Boris Pahor och hans bröder och systrar i lägrets elände. Skillnaden är att hans tillvaro är industriellt styrd av Tyskland: en civiliserad nation som samtidigt kunde bygga V2-raketer och komponera schlagers. Frågan ”Är detta en människa?” får en ny betydelse.

Nekropol är ett flöde av ord med få styckeindelningar, som om dess författare var alltför rädd att tappa bort sina minnen för att riskera en paus. Boris Pahor anses vara den slovenska litteraturens nestor och hans politiska engagemang fortsatte under efterkrigstiden med kritik mot den repressiva kommunismen. Han har fortsatt att vara en nagel i ögat på totalitära tankesystem och människor som vill glömma och gå vidare.
För ett par år sedan tackade han nej till en utmärkelse från hemstaden Trieste, därför att motiveringen ”glömde” att nämna den italienska fascismen jämte nazismen och kommunismen.

Det är svårt att rekommendera en bok som Nekropol. Men det är också nödvändigt.

Tillvaratagna effekter: Tova Gerge

[Det händer att recensionsexemplar inkomna till redaktionen hamnar mellan stolarna. Det är där jag hittar dem, sedan jag glidit ner på golvet försjunken i ett eller annat estetiskt problem eller - betydligt oftare - ett par doser laudanum. Härinne tjatar jag om det jag har hittat.]

 

Tova Gerge
Rakel delat med tio
Fel förlag

Den här boken läste jag genast sedan jag plockat upp den, på försommaren tror jag, och alldeles nyss läste jag den en andra gång. För att beskriva hur den fungerar känns det rimligast att citera hela förstasidan, som inleder den passage som är betitlad ”Vårstädningen”.

Det slutar mitt i andetaget med något som avlägsnar sig tills det bara är en punkt kvar. Men kom tillbaka lite. Närmare jorden. Den vrider sig, utkantsbetäckt och inte helt klotrund. Ljus. Skugga. Ljus. Skugga. Sveper molnen kring sig som en kappa.
Under luften breder förstad efter förstad med höstbrunt gräs ut sig i många tusen kvadratmil. Där är stoder, höga och fönsterrika minnesmärken från den här tiden som just har börjat. Myrkolonier, cellstrukturer, förmultning.

Aha, en roman som börjar på det här viset igen, hinner man kanske tänka innan man inser att den här boken inte har någon genrebeteckning så den får lov att börja hur den vill.

Anledningen till att jag så sällan skriver om poesi är att jag lider av prosaism, vilket innebär att jag i allmänhet läser en aning för snabbt för poesi och alltså följer en annan rytm och en annan sorts varp. Så när jag undantagsvis recenserar lyrik har jag dessförinnan skrivit hela alltet, konkret i ett worddokument eller för hand, med mina egna små händer. Det är så jag gör, så jag måste göra för att komma nära språket.

Så självklart är jag extremt mer kräsen när det kommer an på poesi än prosa, för prosan måste jag inte skriva själv för att kunna uttala mig om.

När det gäller Tova Gerge tvekar jag länge om hur jag ska göra. Hon skriver poetisk prosa, prosapoesi eller helt enkelt bara förbannat bra. Somliga passager har jag skrivit, men andra har jag bara läst. Alla sätt är bra bara man tjänar på dem som läsare.

Rakel delat med tio handlar – helt kort – om ett döende. Eller det livsslocknande döden sätter igång, om den får tid på sig.
Man kan inte vara helt säker, för Gerge tvekar att gå rätt på. Hon lämnar hellre ledtrådar, som att den gamla kvinna som precis har trillat och skadat sig i sin lägenhet och väntar på hjälp i form av till exempel tidningsbudet, har glömt att det är midsommarhelg och ingen kommer att komma med vare sig tidning eller post.

(Inom parentes kan man grubbla över om inte den vanligaste dödsorsaken i Sverige är att man är gammal och ramlar i sitt eget hem och dör efter några dagar för att ingen saknar en. Jag har haft en del jobb – som vaktmästare, nattportier, inom vården – där jag har stött på gamla människor vars enda sista önskan och ansats i livet har tyckts vara att ha någon som hittar dem för en sista profan smörjelse i form av närhet, hur fjäderlätt den än må vara.)

När man väl har accepterat att Rakel håller på att dö, blir boken en bakåtspolning genom det liv som är Rakels. Det kommer att sluta när hon är sådär tre år men det är onödigt att här gå in på vem hon är och varför.

Jag vill bara citera en passage som jag har fastnat för bägge gånger jag läst. Inte för att den nödvändigtvis är så värst representativ, men för att den är vacker:

Nog blåser det upp i det samlade omänskliga. Löv och frö har rivits ned från grenarna nu. Lönnäsar sig fram, trycker på en punkt som blivit okänslig. Av väder och vind. För väder och vind. Stinger till, träder ut och in ur lönndomslivet. Nålens spets tittar ut på varannan sida om tyget.

Visst är detta gnistrande och fullödigt? Det är vägg-i-vägg mot Ann Jäderlund, där det första citatet låter Mats Kolmisoppi eller kanske Martin Engberg. För att famla efter paralleller i förstadsmystik.
Jag får känslan av att Gerge läser mycket, till skillnad från de många som skriver mest.

Det enda som stör mig med den här boken är att Gerge envisas med att tala om ”fjärilshovar” där jag tror att hon menar fjärilshåvar. Men det kan jag å andra sidan tacka henne för, eftersom en kritiker mår dåligt om han eller hon inte har något att anmärka på.

Förlagsinformationen uppger att Gerge tidigare har givit ut en diktsamling tillsammans med Athena Farrokhzad som heter Manualen. Den har jag inte sett, varför den faller utanför ovanstående bedömning.

 

Recension av Joyce Carol Oates ”De fördömda”

[Papperspublicerad 25/10 2013, här väsentligen utökad]

 

Joyce Carol Oates
De fördömda
(The Accursed)
Övers: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

Den gotiska berättelsen har, sedan den uppstod i förromantikens känslostormar, som ingen annan litterär genre ägnat sig åt att loda de mänskliga djupen. En av Francisco Goyas oftast citerade etsningar avbildar en man som somnat över sitt skrivbord. I bakgrunden ser man fladdermöss, märkliga ugglor och demonlika varelser fladdra upp. Den spanska bildtexten lyder: ”El sueño de la razon produce monstruos” – det vill säga att när förnuftet drömmer skapas monster.
För den gotiska litteraturen skulle denna devis kunna ses som en tematisk instruktion. Sedan den kanske första renodlade gotiska romanen publicerades – Horace Walpoles The Castle of Otranto 1764 – har traditionen verkat som en sorts mörk proto-psykoanalys av vår civilisations framsteg, succéer och bortträngda demoner. En civilisation har alltid en mörk baksida, och kanske i synnerhet vår av sunt förnuft och glasklar idealism präglade framgångsssaga som vi brukar kalla moderniteten.

Läsare som har mött Joyce Carol Oates genom uppskattade romaner som 2000 års Blonde- om Marilyn Monroe – och andra sentida verk, har möjligen missat att hon sedan debuten 1963 är en av de mer betydande förvaltarna av den gotiska traditionen. Det var så hon blev känd och det är därför hon intar en prominent plats i Thomson/Gales standardverk Gothic Literature, där hon föräras fler sidor än kolleger som Henry James, Karen Blixen och William Faulkner.

Men hur Oates under sin karriär har utvecklat den gotiska berättartraditionen är enastående. Hon har låtit den gå upp i fristående krönikor om den amerikanska 1900-talshistoriens gravsatta och aktivt bortglömda förutsättningar. Vad hon alltså gör, är att flytta fokus från den ursprungliga gotikens hopdrömda medeltid, till mer näraliggande moment i den amerikanska historien.
Gotikens målintriktade sond riktas mot avgörande miljöer och händelser i den amerikanska mytologin.

Detta grepp är lika djärvt som nyskapande och beundransvärt lyckat.

De fördömda är Oates senaste roman, och den har raskt översatts till svenska – den gavs ut redan i mars i USA. I De fördömda är hon mer uttalat gotisk och raffinerad än på länge, vilket innebär att hon skriver in element i fiktionen som definitivt är att räkna som övernaturliga. Det är som om hon beslutat sig för att det finns moment i historien till vilka dess berättare måste lägga till fantastiska ingredienser för att klart kunna analysera och beskriva dem. Det är en paradox, absolut, men Oates har löst det genom att låta ramberättelsen vara författad av mycket apologetisk krönikör som ideligen rannsakar sig själv och sina motiv – faktiskt så petimäteraktigt att man blir ordentligt trött på honom.

Utgångspunkten är universitetsstaden Princeton år 1905 – en inskränkt håla med Oxford-komplex och invecklade strider mellan de fina familjerna i stadens West End. Vi som besitter historiens facit vet att Princeton av idag ärett högt respekterat universitet, men allting har en historia och önskar hett att det inte var just den historien. Det gäller också Princeton.

Intrigen är invecklad, men låt säga att något som mycket liknar en förbannelse drabbar en av de mer framstående familjerna i Princeton. Läsarens tolkning är fri, men många kommer nog att anse den utlösande faktorn vara Princetons nobless likgiltighet inför ryktena om en lynchning. Sent i romanen kommer en annan förklaring. Hur det än är så kommer många att dö på fruktansvärda sätt.

Eftersom jag nyss på nytt har läst Albert Camus emblematiska roman Främlingen och en hel del kring den, har jag noterat att den fransk-algeriske författaren har dissats för att han aldrig nämner de ”araber” som förekommer i romanen vid namn. Det har ansetts vara ett uttryck för likgiltighet, snarare än ett litterärt grepp för att kolorera bilden av hur västerlänningen dehumaniserar dem vi inte känner som likar genom att förneka deras identitet.

Joyce Carol Oates använder samma grepp för att lyckosamt befordra en miljö där mörkhyade människor och till och med den dunkelt omtalade lynchningen av två år 1906 – då romanen mestadels utspelar sig – knappt kommer till de privilegierades kännedom, förrän Förbannelsen slår in och orsaker måste viskas om.

Hos Oates får man en in på benen avslöjande bild av den vidriga amerikanska chauvinism som gärna förvandlade korset till lynchträd närhelst man kände för det, eller när det lönade sig.

Många av huvudpersonerna är biografiska. Woodrow Wilson, Teddy Roosevelt, Upton Sinclair och Jack London är några av dem. Den blivande presidenten Wilson är rektor för det spirande universitetet, men håller på att bli utmanövrerad av en konkurrent till posten. Läsaren vet att Wilson skulle gå vidare till att bli USA:s president.
Oates har inget förbarmande med någon av dem hon blandar in i sin romanlek – vare sig de puritanska, ädla familjerna eller de legendariska socialisterna. Man lämnar romanen med en känsla av att Oates helt har tappat tron på både rötan och dess alternativ.

Och man kan här ansluta till den diskussion som då och då har dykt upp under det senaste decenniet i Sverige – frågan om hur man får lov att skildra biografiska gestalter i fiktion. Faktum är att den ende i Oates roman som egentligen undgår att betraktas som mer eller mindre ett kräk, är just den som i slutändan tycks vara skyldig till hela Förbannelsen.

Jag skall försöka berätta vad det hela handlar om, utan att förstöra den spänning som utan tvekan finns i boken.

Det tycks som om självaste Djävulen har anlänt till Princeton för att ställa till det. De finaste familjerna i staden drabbas av en mängd olyckor under en ettårig period och mot slutet kommer berättaren att komma fram till vem som egentligen är ansvarig för plågorna. Den mest anmärkningsvärda händelsen äger rum vid ett socitetsbröllop, under vilket bruden plötligt som hypnotiserad lämnar akten för att följa med en nykomling, överge sin nyblivne make och träda in i en annan verklighet.

I den 700-sidiga romanens fysiska centrum – och i dess klargörande avslutning – återfinner vi de demoner som det sovande förnuftet alstrar. I en förment kristen och puritansk nation som USA är det naturligtvis det tabubelagda begäret och den smutsiga sexualiteten som envisas med att ställa till förödelse. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, som det heter hos oss. ”What goes around, comes around”, som det heter där.

Det är vansinnigt ovanligt att göra så som Oates har gjort i De fördömda – att stoppa in fantastik och socialskildring, biografi och gotik i en mixer och skapa en roman. Helt enkelt för att det krävs en stor skicklighet för att få det att fungera.
Jag har alltid tyckt att Oates är alldeles för produktiv och ojämn för att egentligen följa, och hennes egna insatser inom fältet litteraturvetenskap och -kritik är knappast övertygande. Men jag vet få författare som skulle kunna ro iland med en ansat som De fördömda. Det är ett mycket modigt litterärt försök som har slagit mycket väl ut.

Tillvaratagna effekter: Aylin Bloch Boynukisa

[Det händer att recensionsexemplar inkomna till redaktionen hamnar mellan stolarna. Det är där jag hittar dem, sedan jag glidit ner på golvet försjunken i ett eller annat estetiskt problem eller - betydligt oftare - ett par doser laudanum. Härinne tjatar jag om det jag har hittat.]

 

Aylin Bloch Boynukisas Min käft är fylld av tänder och tid har jag för mig att jag läste redan i våras och fastnade för eftersom den är så skiter-väl-jag-i-aktig till attityden och samtidigt så säker i stilen och benhård i uppdraget.

Förlaget är Dockhaveri.

Boken inleds med ett citat från den tyske zoologen Alfred Edmund Brehms Tierleben, som gavs ut i Tyskland under 1860-talet och i Sverige med tio års fördröjning i åtskilliga band, jag vet inte hur många men sådär 20. Jag vet inte heller vilket djur Brehm beskriver, men det verkar vara en hyena, prärievarg eller något ditåt. ”Bålen är sammantryckt, halsen tjock, huvudet kraftigt, nosen kraftig och ful”.

Han återkommer till förklenande adjektiv. Öronen har ”oädel form”, ögonen ”gnistra lömskt” och blicken har ”ett frånstötande uttryck”.
Slutomdömet blir att ”hela djuret gör ett oangenämt intryck”.

(Hade detta varit en recension i papperstidningen så hade jag kollat upp Brehm och naglat fast vilket djur han beskriver extremt noga, eftersom jag annars hade fått hundra mail som raljerade kring min okunskap och berättade hur allting ligger till egentligen. Jag vill med detta bara understryka skillnaden i tilltal mellan pappret och den här bloggen. Fördelen är att jag inte konstrar så värst härinne. Och ge nu fan i att kommentera om fula hunddjur.)

I alla fall så går tankarna omedelbart till Hermann Hesses Stäppvargen, för så är det med litteratur. Man trevar efter referenser – författare som läsare.

(Hesse är för övrigt en av de mest belastade författarna jag har stött på i kvinnligt medvetna kretsar. Jag önskar mig en avhandling som förklarar varför. Vi har ju specifika testosteronförfattare som till exempel Kerouac, Bukowski, Lawrence och Modiano – medan Hesse är ganska lågmäld. Det kanske är just hans flegmatiska överhöghet som sticker i ögonen och gör att man vill ge en förandligad 18-årig grabbhalva på väg till Tibet med Siddharta i ryggsäcken en smäll på käften. Personligen har jag svårt för Hesse sedan min idol Laurie Anderson trampade i klaveret för att hon nödvändigtvis var tvungen att dissa honom. Det var när hon beskrev hur hon besökte Hesses grav och noterade att hans fru låg i en mycket mindre grav bredvid. På fruns grav stod bara ”Ausländer”, säger Laurie föraktfullt, och översätter för den amerikanska publiken: ”Foreigner”. Som om det var frågan om någon naziaktig främlingsfientlig grej medan i själva verket Hesses fru faktiskt hette Ninon Ausländer. Så jag gillar inte Hesse för att hans frus namn fick Laurie Anderson att klanta sig. Fuck U Hermann)

Men efterhand, i onödigt kryptiska ansatser, börjar jag snarare associera Min käft… till Inger Edelfeldts suveränt banbrytande roman Kamalas bok, som redan 1986 skapade en svensk matris för motivet Snäll och Välanpassad flicka med undertryckt dubbelnatur.

Aylin Bloch Boynukisas tar steget fullt ut och låter sin huvudperson förskräcka sjukhuspersonalen på den avdelning hon ligger eftersom hon faktiskt har sprängt den snälla flickans skinn och fullt ut blivit det monster som Edelfeldt bara antydde.

Vad som återstår är animalisk vrede syresatt med mänsklig intelligens. Resterna av ett minne som flagnar bort och stegrade sinnen som törstar.

En bra skildring, korthuggen, andfådd och svår att läsa, där svår betyder givande.

Mer av detta.

 

Recension av Thomas Pynchons ”Bleeding Edge”

[papperspublicerad 3/10]

 

Thomas Pynchon
Bleeding edge
Jonathan Cape

Om jag lägger samman den tid jag har ägnat åt att läsa texter av och om Thomas Pynchon, så blir det uppåt en månad. En månad av mitt liv och inte en minut har varit bortkastad.

Egentligen är det ganska fantastiskt att en författare som denne amerikan har kunnat uppnå en så absolut gedigen stjärnstatus hos såväl fanatiska läsare som kritiker, litteraturforskare och andra kanonmakare. Sedan debuten 1963 med romanen V har han publicerat ytterligare sju romaner och en novellsamling. Sammanlagt nio böcker alltså, samt ett fåtal ytterligare texter, artiklar och småsaker.

Men ingenting har egentligen varit ”småsaker” med Thomas Pynchon. Hans många fans har hållit reda på var, när och hur han har valt att dyka upp och varje liten rekommendation han signerat till förmån för en bok eller ett obskyrt rockband har blivit viktiga nyheter. Bara för att ta ett exempel: att han dök upp som bifigur i den animerade tv-serien The Simpsons med en påse över huvudet och en självironisk replik om sin mytiska tillbakadragenhet – detta ansågs i vida cirklar vara något oerhört som stärkte både seriens och författarens aktier.

Man kan säga att den biografiske Thomas Pynchon är en av författaren Pynchons mest typiska skapelser. Hans sturiga anonymitet och vägran att framträda offentligt har gjort honom till en av sina egna romanfigurer. Under senare år har författaren emellertid gömt sig i full åsyn. Han bor på New Yorks Upper West Side och är inte särskilt hemlig längre, även om det finns sajter på nätet som försöker upprätthålla mystiken genom att förmedla exklusiv information om vilka böcker och dvd-boxar han har köpt. Och när. Och var.

En bit in i den nyss utkomna nionde boken, romanen Bleeding edge, möter vi en självklart fiktiv men mycket typisk Pynchongestalt. Han heter Reg Despard och hans lakoniskt beskrivna bakgrund säger mycket om hur Pynchon lyckas fånga en epok bara genom de karaktärer han uppfinner.

Reg Despard har inlett sin karriär genom att som ung piratfilma på premiärbiografer, med hjälp av en enkel handkamera. Resultaten har han kopierat och sålt på gatan med viss förtjänst.
Men när han väl upptäckt zoom-mekanismen och börjat leka med kameran – eller somna till, ibland – upptäcks hans återgivningar av premiärfilmerna av en professor på New York University, som andfådd springer efter honom och undrar om han fattar hur långt fram han ligger inom den postmodernistiska konsten – ”med ditt neo-brechtianska undergrävande av diegetiken”. Det står inte länge på innan Reg visar sina filmer på doktorandseminarier och snart är han en betydande dokumentärfilmare.

Detta som ett av många exempel på hur Thomas Pynchon arbetar. Han är en mentalitetshistoriker med dragning åt psykogeografin, som lyckas med det som så många andra grandiosa författare försöker uppnå under ett helt liv utan att lyckas: att gestalta en epok litterärt och samtidigt ha roligt.
Epoken det rör sig om i romanen Bleeding edge är den trånga klyftan mellan IT-bubblans förödande smäll och terrorattacken mot New York och dess två torn. Det är alltså 2001 och romanens huvudperson är ytterligare en av de många Pynchongestalter som – alltsedan Oedipa Maas i 1966 års roman Buden på nummer 49 – framstår som mer eller mindre normalrecipient för en galen värld.

I det här fallet heter hon Maxine Tarnow och arbetar som frilansande utredare av ekonomisk brottslighet. I likhet med så många av Pynchons tidigare huvudpersoner kommer hon att bli huvudperson på samma sätt som en tennisboll kan sägas vara huvudperson i en tennismatch, när hon drivs att undersöka oegentligheter hos ett företag som styrs av en typisk dot.com-typ med tycke av Bill Gates, Mark Zuckerberg, Linus Torvalds – bara mer psykopatisk och getinglikt målinriktad.

För vi rör oss i Silicon Alley, inte i Silicon Valley. Det finns en definitiv skillnad, som Pynchon flera gånger gör klar. Den ursprungliga internetrevolutionen hade påtagliga inslag av hippieaktig frihetlighet, anarkism och drömmar om informationsfrihet. När Wall Street började sniffa i vinden blev drömmen korrumperad, som alla drömmar blir när De stora pengarna slutligen kommer till.

Om man vill hitta ett budskap i Thomas Pynchons roman så är det ganska nedslående, helt sant och mycket stilenligt för en författare som bättre än någon annan lyckas raljera med vår sorgliga och dödsdömda civilisation: vi är alla medverkande, på ett eller annat sätt.
På frågan om Bleeding edge är en bra och läsvärd roman så kan jag bara svara att ja, så är det. Det är en bra roman. Den säger ohyggligt mycket mer om vår tid än 500 akademiska studier, 5 000 faktaspäckade tidningsartiklar och fem miljarder blogg- och Twitterinlägg – därför att den formulerar grunden för allt detta och mer och dessutom är
mycket roligare.

Vårt dagliga bröd

Jag stötte samman med någon som avundades mig det fjäderlätta liv jag tillbringar med att blogga lite då och då.
I hate kids…
Följande är mina papperspublikationer från de senaste 20 dagarna . Översättningar, ingresser, blogginlägg och pedagogiska mailsvar undantagna.

[recension]

Aurora Ljungstedt
En jägares historier
Hastur förlag

Fallet Aurora Ljungstedt (1821-1908) är ett utmärkt exempel på att ingen kulturkanon någonsin är fastställd en gång för alla. Efter att ha varit i stort sett bortglömd under förra seklet, har Ljungstedts författarskap revitaliserats under de senaste två decennierna. Nyutgivningen av En jägares historier är ett aktuellt exempel. Dessa svärmiska gåtfullheter publicerades som följetong i början av 1860-talet men reviderades för en Samlade berättelser tjugo år
senare. De följer fritt på de noveller som samlats under titeln Dagdriverier och drömmerier.
Vi stiftar alltså åter möte med den sensibelt kultiverade jägare som rör sig likt en proto-modernistisk flanör i såväl storskog som stadsdjungeln. Det finns mycket att säga om Aurora Ljungstedts gåtfulla karaktärer och mycket drivna berättarteknik. Minnesvärd är den återkommande italienska intrigmakare vid namn Testa, som dyker upp på bland annat Medevi brunn för att leka med den förnäma societeten. Han är som en blandning av kosmopolit, taskspelare, Svengali, Mesmer och kanske en smula Dracula, och han växer i karaktär för varje möte.
Rickard Berghorn skriver i efterordet att denne Testa kan ha haft en verklig förebild. Den biografiske Testa verkar ha varit en vänlig filantrop, så varför författade Ljungstedt ett sådant nidporträtt av honom? Frågan får hänga i luften, som om det vore ett av de mysterier som hennes jägare stöter på då han strövar i de trolska skogarna.

[recension]

Fienden måste vara Sveriges mest kompromisslösa kulturtidskrift. Den handlar om datorspel som giltigt kulturuttryck utan de reservationer eller skygglappade hyllningar som brukar följa med ämnet. Här är det långa, intelligenta texter om spel och spelutvecklare för att de är intressanta – inte för att de är stora. I nyss utkomna nummer 2/2013 närmar man sig ämnet ”Spel som konst” från bägge hållen: dels konstnärer som närmat sig spelformen, dels spelutvecklare vars spel anses hålla hög konstnärlig halt.
Roligast är intervjun med den japanske Fumito Ueda, som argt och bestämt slår ifrån sig att hans Ico och Shadow of the colossus skulle vara konst.

[kul förströelsenotis]

En folkrörelse mobiliserar inför skolstarten. Föräldrar skriver på för studiecirklar om grundläggande matematik för att kunna hjälpa sina små
när de kommer hemstultande med ”roliga mattekluringar för hela familjen”. Förlaget Lind & Co har noterat detta och släpper nu handboken
Matematik för föräldrar skriven av två brittiska, tålmodiga pedagoger.
Personligen har jag lärt mig mycket av avdelningen ”Saker att undvika”, som till exempel att man som förälder inte skall berätta att man själv är hopplös på matte. Det står dock ingenting om att man inte får ventilera sin frustration, vråla, slita sitt hår och bränna elva­åringens mattekluringar i en tunna på gården. Så det tänker jag nog fortsätta med.

[kul förströelsenotis]

Det är min uppfattning att det behövs tre av varandra oberoende exempel för att kunna utropa en hipp trend. Jag har två. Specialutgåvan av sommarens mest toppnoterade Playstationspel - Naughty dogs The last of us - innehåller ett skitigt kassettband med musik ur spelet. Och med senaste numret av fansin-tidskriften Det grymma svärdet, nummer 15, följer ett band med diverse kuriositeter under titeln ”Summer camp 2013″.

Kassettbandsmediet borde ha fått en hausse redan när Clas Ohlson började sälja vinylskivspelare, så det är verkligen på tiden. Jag väntar fortfarande på ett tredje exempel, men noterar för säkerhets skull den potentiella trenden redan här och nu. Antagligen är jag långt ifrån först.

[recension]

Den amerikanske författaren Richard Brautigans dikter förlorar sig i min späda ungdoms magiska skog av maskulin americana från det hoppfullt brunstiga, vemodiga 1960-talet. Jag blandar ihop honom med än Donald Barthelme, än Leonard Cohen (poeten), än Jim Morrison, än Frank O”Hara, Lawrence Ferlinghetti och Charles Bukowski.
Som författare var Brautigan ett barn av 1960-talets postmodernistiska lekstuga, med en tydlig ton av den särskilda melankoli, det mörker, som tycks prägla städerna på den västkust där den amerikanska drömmen har sin geografiska och ofta nog existentiella gräns. Han sköt sig 1984, 50 år gammal; ensam, bortglömd och alkoholiserad.
På svenska finns prosan tidigt översatt. Mina favoriter är Öringfiske i Amerika och I sockret av melonerJonas Ellerström har tidigare översatt novellsamlingen Gräsmattans hämnd och nu kommer dikt­urvalet Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms).
I Brautigans märkliga poesikarneval likställs döden och livet, högt och lågt. ”Månen är Hamlet på motorcykel”, Baudelaire öppnar ett hamburgerställe i San Francisco, böckerna blir grönsaker och snöflingorna över New York liknar tvättmaskiner. Det är drömskt, naivt, hallucinatoriskt och lekfullt men alla hans dikter har en skugga som syns tydligt om man håller upp dem mot eftermiddagssolen.

[recension]

Véronique Tadjo
Långt från min far (Loin de mon père)
Övers: Ragna Essén
Leopard

En effekt av det senaste halvseklets urbanisering och globalisering är att hemresan blivit ett allt vanligare tema. Kanske det allra vanligaste i den nutida litteraturen.
På det lokala planet är det en storstadsbo som lämnar ett surrande civilisationscentrum och mer eller mindre motvilligt, återvänder till sina blygsamma rötter. På ett globalt plan handlar det gärna om den till västerlandet utflyttade som återvänder till ursprunget i tredje världen.
Den här sortens berättelser bygger på kulturkrocken mellan nytt och gammalt, med huvudpersonen i en besvärlig position där emellan, och har möjlighet att varva vemod, komik och geografiundervisning.
Långt från min far från 2010, är Véronique Tadjos senaste roman. Nina återvänder från Paris till Elfenbenskusten där hennes pappa har dött.
Hon blir högsta ansvarig för en begravningsmaskin som för en normalsekulariserad västerlänning ter sig ytterligt komplicerad. När kistan väl sänks i jorden har Nina begåvats med fyra nya, dittills okända, syskon. Mutor har betalats, falska släktingar avvisats, stamledarna har konsulterats och okända muntliga penningskulder har diskuterats.
Mitt i allt detta har Nina att fundera på sitt eget liv, och på den samhällsbärande pappans – som haft en hel del hemligheter varav dubbel-, eller snarare trippelliv bara varit en. Som en mörk bakgrund står landets oroligheter, som får Nina att känna sig främmande i sin egen historia. I slutändan blir det en fråga om att bita ihop och ta ansvar, trots allt. Varför man skall göra det framgår inte riktigt av den här romanen.

[recension]

Elias Ericson
Åror 
Galago

Att tonåren är de jävligaste åren råder det inget tvivel om. Är man född i fel kropp så blir det ännu lite jäv­ligare. Elias Ericsons debutseriebok Åror handlar om Mika, som fötts till kvinna men egentligen är man. Han är redan trasig när hon i bokens inledning börjar gymnasiet. Att han ganska omgående möter en punktjej som verkar gilla honom gör saken bara värre eftersom Mikas nerver svajar utanpå, som hos en havsanemon. Inte ens det faktum att punktjejen är felaktigt född till man gör saken särskilt bättre, till en början. Elias Ericsons kärleksberättelse vibrerar av längtan efter bekräftelse och
trygghet i en värld som kanske känns mer oförstående och hotfull än den egentligen är.
Åror är ett föredömligt enkelt, vackert och utmärkt väl berättat porträtt av en ung människa som förtvivlat vill bli till.

[krönika]

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det
samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin Läsning, som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh…?

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger ”kärlek” och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet
”kärlek” så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
På samma sätt kan vi säga ”Kafka-lik” och det fungerar på samma sätt - förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler
(obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som ”kärlek” och ”demokrati” (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.

[kul förströelsenotis]

Ibland får man hålla tidsandan. Tidskriften Hemslöjden grundades 1933 och bytte för ett par år sedan namn till Hemslöjd – utan att ta bort prickarna över ö:et. Senaste numret (4/2013) ser ut som något man kan hitta på soffbordet i svindyra visningslägenheter söder om Folkungagatan. På omslaget: en skäggig hipsterati klädd i något kåpliknande som syr en klänning av näver. Inuti kan man läsa om ”craftivism”, som använder slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Här finns också Kiwa Saito, som på svenska och japanska broderar sin dagbok, ett år kräver cirka 28 meter tyg.
Någon gammal prenumerant på insändarsidan klagar och känner inte igen sig i tidningen.
Det gör jag.

[marginalnotis]

Något för dig som är inne …
För ganska exakt 96 år sedan skickade Franz Kafka ett brev till sin förläggare. ”Det Ni säger om min oro för framtiden är utomordentligt vänligt och fullt tillräckligt för att lugna mig tills vidare”. Bakhåll fortsätter sin utgivning av Kafkas samlade verk i översättning och kommenterade av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

… och för dig som är ute

De första hösttecknen har redan visat sig. Systemets roséhyllor är lika välfyllda som fyrans buss i rusningstid och sommarpratarna har börjat rugga. I veckan öppnar skolor och kontor, DN Kultur byter till svart vinterpolo och allt blir som vanligt igen. Så ta en promenad, köp en glass och försök låtsas som ingenting.

[kul förströelsenotis]

Ni trodde att claqueur var ett utdött yrke? Inte alls. I The New York Times skriver Ellen Barry från Bolsjojteatern där hon har träffat chefen för de många fasta claqueu-rerna. Professionell hejaklacks­ledare hade vi nog kallat honom i Sverige. Yrkesgruppen fick sitt namn i 1500-talets Frankrike och var länge ett välorganiserat och hedervärt värv. I dag anses det vara mindre hedervärt med inhyrda applåderare. Mr Abramov i Moskva får beställningar från balettens osäkra debutanter och från proffs som behöver en minuts applådåska för att hämta andan efter särskilt svåra passager. Claquerens lön? Enbart platserna som reserverats för artisternas anhöriga. Påstår mr Abramov i alla fall.

[kul förströelsenotis]

Brittiska tidskriften PC ­Gamer är för datorspelen vad The Times ­Literary Supplement är för bokmarknaden. Men det hade varit en smula udda om den senare hade haft som huvudtema: ”Åt helvete med Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Zadie Smith och Paul Eggers”. Det har PC Gamer i sitt septembernummer, fast här gäller det spel som Call of Duty, Starcraft, Fifa och Skyrim. I stället framhåller tidskriften de oberoende, små utvecklarna, som står för nytänkandet och de innovativa sprången. Bland exemplen hittar man två svenskutvecklade spel: Minecraft och Hotline Miami. Inget av dessa succéer hade rörts ens med tång av de stora bolagen.

[recension]
Patrik Godin
Gimokrönikan
Albert Bonniers förlag

Man skulle kunna tro att Patrik Godins debut­roman Gimokrönikan handlar om Gimo. I och för sig: den norduppländska småorten finns där som fond. En del lokalspecifika iakttagelser görs. Men vilken svensk bruksort som helst hade kunnat ta Gimos plats i denna roman, som snarare handlar om en mans uppgörelse med sitt förflutna.
Låter rafflande, inte sant? Det är inte särskilt rafflande. Den nyskilde läraren Patrik återvänder från storstaden till det Gimo där han har sina rötter – ett tema som vi känner igen från cirka 100 svenska böcker per år. Tidigt får vi veta att Patrik aldrig kunnat glömma sin strulige barndomsvän Jussi, som försvann på isen efter ett bråk. Där finns också en kvinna på orten – Camilla – som hade en relation med Jussi och Patrik. Patrik är väsentligen ointressant, så som vi är lite till mans, och hans själssökande känns inte så angeläget.
Men Patrik Godin har något annat i kikaren. Det är som om utmaningen bestått i att låta en i grunden ganska platt historia genomgå den vedertagna romanprocessen, för att komma ut på andra sidan i mer intressant, ”litterariserad” skepnad. På flera ställen i romanen återkommer han till detta att lägga pussel, kombinera om, klippa sönder berättelsen och kasta upp den i luften för att sedan klistra ihop bitarna. Berättaren Patrik skriver också mot slutet att han frestats att lägga till rätta och förklara, men ”då märkte jag att jag inte gärna kunde stryka allt som inte gick att förklara. För då slutade texten andas.”
Så kommer Gimokrönikan att handla mest om sig själv som konstruktion. Hade den skrivits på ett rakt och enkelt sätt så hade intrigen hållit för kanske fem sidor. Detta gäller för de flesta romaner, men sällan har skarvarna mellan berättelse och utförande synts så tydligt som i Gimokrönikan. Det är en debut som säger oss att vilket liv som helst kan bli intressant beroende på hur man väljer att berätta det. Det är skickligt gjort, och jodå: den som vurmar för
Gimo har ändå en del att glädjas åt.

[recension]

Kjell Johansson
Mammas gata. Berättelser från förorten
Weyler

Ingen förort till Stockholm har fått en så mytisk status som Midsommarkransen, och det är en enda mans verk. I dag utkommer Kjell Johanssons nya bok, i vilken han återvänder – efter att tidigare ha skrivit en hel trilogi om denna sin plats på jorden – till Kransen och de nostalgiska skrönor han bemålar den gamla arbetarstadsdelen med.
Inte för att Kransen skulle ha något behov av att upprättas eller försvaras. När jag spanar ut över Svandammsparken ser jag nästan uteslutande kapitalstyrkor bevuxna med glesa retroskägg, nedklädda för tiotusentals kronor och med designade tvillingvagnar i släptåg.
Liksom de flesta andra förstäder har Midsommarkransen gått från att under 1900-talets första hälft vara en utpräglad, fattig arbetarförvaring, via att under 1970- och 80-talen omtalas som narkomaniserade getton, till att i våra dagar gentrifieras och tämjas till den grad där fastighetsmäklare i sina annonser använder ord som ”genuint”, ”charmigt” och ”pittoreskt” för att sälja ettor för dryga miljonbelopp.
Vad Kjell Johansson gör i Mammas gata är vackert, på ett rörande och ibland alltför tydligt desperat sätt. Han vill påminna oss om att en attraktiv förstad som Midsommarkransen faktiskt har en historia som föregår mäklarobjektens tidevarv.
Johansson må överdriva ett par megaton när han drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens alla kufar, tjuvar, butiksinnehavare, hederliga arbetare, ohederliga arbetare, tjommar, pilsnergubbar, fnask, skit­ungar och historieberättare som han påstår fylkades i Kransen fordomdags. Han må göra det alltför enkelt för sig när det gäller somliga skrönor, som vore de skrivna med vänster armbåge och tillämpliga på vilken förstad till vilken tätort som helst.
Men poängen går hem, och det är det viktigaste. Poängen går ända hem till Per Albins tröskel, och mellan skrönorna undervisar Johansson oss förtjänstfullt om stadsdelens uppkomst, uppgång och – ja, fall kan man väl ändå inte kalla det.
Konnässörer av lokalpatriotisk nostalgi bör tycka mycket om den här boken. För att inte tala om mäklarna i söderort.

[kommentar]

I den stora lönnens skugga har kopternas barn brukat leka när predikningarna dragit ut på tiden. I sommar har de fått en studsmatta också, hastigt uppskruvad på en liten grusplan och lika hastigt demonterad efter mörkrets inbrott. Om kvällarna har man hört körsång stiga över Midsommarkransen från församlingslokalens öppna fönster. Späda barnröster varvade med mörkare stämmor. En romantisk orientalist kan tycka sig höra faraoniska harmonier i den ganska monotona sången.
Om söndagarna står de vuxna utomhus i små grupper och pratar. Någon gång ser man prästerna med sina vita skägg och mörka kaftaner.
De har en del att diskutera i den koptiska diasporan. Som en av de äldsta kristna kyrkorna i världen har den koptiska hunnit ta sig igenom ett och annat. De första århundradena präglades av kyrko­politiska spel med romerska kejsare som jokrar. Man kom slutligen överens, bara för att se Egypten erövras av araberna på 600-talet. Därefter har det varit si och så med synen på och behandlingen av den koptiska minoriteten i Egypten. Religionsfriheten har fått köpas med skatter.
Men islam brukar hålla idén om ahl al-kitâb högt. Det betyder ”Bokens folk” och syftar på anhängare till de religioner som tagit emot Guds skrifter av profeter före Muhammed. Till skillnad från somliga andra stora religioner vi känner väl till, har islam tolererat exempelvis judar och kristna, buddister, hinduer och zoroastrier. De kallas
dhimmî – skyddsfolk.
Den avart av islam som i dag härjar i Egypten och kallar sig Muslimska brödraskapet är paradoxalt nog mer traditionellt västerländskt kristen än muslimsk i behandlingen av kopterna när de systematiskt bränner och skändar.
Så när jag lyssnar till körsången och hör studsmattan fjädra i väg barnen upp i Midsommarkransens lönntak, tänker jag att detta är våra dhimmî. Förr eller senare behöver vi alla vara någons skyddsfolk.

[kommentar]

Internatskola. Blotta ordet har för de flesta en obehaglig klang; som anstalt, barnavårdsnämnd, smittskyddsinstitut och andra institutioner man helst inte vill ha något att göra med.
Jag vet inte om den finns kvar, men det fanns en gång en temarestaurang i London som särskilt vände sig till nostalgiska internatskoleelever. Konceptet byggde på att man blev uselt behandlad av personalen och fick rapp på fingrarna av linjalen om man spillde soppa. Det spilldes ganska mycket.
Det är förstås Storbritanniens internatsystem som blivit mest känt av alla. Här lät – och låter – eliten sina barn fostras in i ett liv där de svagaste går under i pennalismens alla ritualer. Kompletterade med den brittiska utbildningsidén att piskandet av uppstudsiga barn är av godo har ”boarding schools” givit många generationer britter djupa ärr.
Fransmännen, som aldrig drar sig för att driva med folket på andra sidan kanalen, började på 1800-talet kalla sadomasochistiskt motiverad piskning för Le vice Anglais – den engelska lasten.

Internatskolorna har givit upphov till en helt egen litterär genre. Tidiga författare som Charles Dickens, Sarah Fielding och Charlotte Brontë har använt miljön, liksom sentida författare som J K Rowling och Libba Bray. Nu för tiden omges miljön av ett mer romantiskt skimmer och är en populär spelplats för ungdomsböcker.
Annat var det i till exempel ­George Orwells självbiografiska Such, such were the joys som publicerades efter författarens död. Det är en förödande skildring av förnedring i händerna på ondsinta ungar och sadistiska lärare. Den bestående ­lärdom Orwell tar med sig från skolan är att man inte kan kosta på sig att vara god om man vill överleva.
I Sverige har vi ett annat förhållande till internatskolorna. Man kan se dem på två sätt, varav det ena är folkhögskolornas påstådda prägel av flum och korridorsfester, skrivarkurser och akvarellteckning.
Det andra sättet att associera till inhemska internatskolor är mer sinistert och klassrelaterat. De så kallade riksinternaten Lundsberg, Grenna och Sigtuna associeras sedan länge med bortskämda rikemansungar uppdelade i hierarkier bestämda av föräldrarnas namn eller förmögenhet.
Den svenska grenen av internat­litteraturen består i princip bara av en bok. Jan Guillous ­delvis självbiografiska skildring av skolan Solbacka, Ondskan från 1981, används som elevunderlag för diskussioner om pennalism och etik och har ytterligare förstärkt den allmänna misstänksamheten gentemot internatformen.
Med de senaste händelserna på Lundsberg har en djup misstänksamhet mot denna skönlitterärt lukrativa arena förbytts i insikt. I går fick Lundsberg stifta bekantskap med en annan av de där obehagligt klingande institutionerna – i alla fall för ledningen – nämligen Skolinspektionen, som stängde skolan tills vidare.

[söndagsspalt]

Fem favoriter. Vecka 35. Bäst just nu enligt DN:s Jonas Thente

1 Roman
Marisha Pessl
.
Night film
Random house

Sju år efter den bejublade romandebuten Special Topics in Calamity Physics är amerikanska Marisha Pessl tillbaka med en intrikat och hårdkokt art noir-deckare. Som ett svart hål i intrigens mitt finns den undandragne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars filmer är så mörka och upprörande att de inte kan visas annat än på hemliga platser. Tänk en korsning mellan Polanski, Kubrick, Argento, Bergman och Welles, så når man halvvägs. Undersökande reportern Scott McGrath är den gåtfulle på spåren, med en oplockad gås under armen. Tidsandan fångar Pessl utmärkt med inlagt kvasidokumentärt material i form av webbsajter, broschyrer, tidningsartiklar med mera.

2 Teater
Vems lilla mössa flyger?
Orionteatern
Spelas från den 14 september

Har du inget barn som är sådär fem år så kan du kanske låna ett, för Orionteatern har snart nypremiär för Lars Rudolfssons dramatisering av Barbro Lindgrens fantastiska Vems lilla mössa flyger? Hittar man inget barn att låna så kan man ersätta det med en surrealist i lagom ålder som förmår uppskatta Barnhans märkliga värld och längtar efter att bli invald i det hermetiska sällskapet V.L.M.F.

3 Seriebok
JoeHill/Gabriel Rodriguez
Locke & Key. Clockworks
IDW

Femte samlade delen i berättelsen Locke & Key är också den näst sista. Här får vi veta mer om det ominösa nyckelhuset med dess mystiska dörrar i samhället Lovecraft, New England. En vacker korsning mellan klassiska barndomsteman, splatterthriller och lovecraftiana.

4 Spel
Papers, please
Lucas Pope

Att datorspel är utmärkta plattformar för politisk idédebatt är ingen nyhet. Ännu ett exempel är Papers, please, där man spelaren immigrationsbyråkrat som granskar pass och papper och får löneavdrag för varje misstag. Man väljer själv om man vill släppa in den ”illegala” hustrun till en ”godkänd” invandrare. Och om man vill samarbeta med motståndsrörelsen.

5 Klassiker
John Milton
Det återvunna paradiset
övers: Ingvar Björkeson
N&K

Miltons uppföljare till Det förlorade paradiset för första gången i svensk tolkning. Satan!


[recension]
Karl Ove Knausgård
Min kamp 6
Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts

Detta är andra gången jag i Dagens Nyheter recenserar Karl Ove Knausgårds avslutande del av det monumentala, självbiografiska projektet Min kamp. Första gången var för två år sedan, då den utkom på norska. Jag kan inte påminna mig någon annan samtida skandinavisk författare vars böcker recenseras i svenska tidningar då de utkommer på originalspråket.
Jag har än svårare att påminna mig någon utländsk författare över huvud taget, vars böcker omfattande recenseras i såväl original som översättning.
Eftersom del 6 av Knausgårds Min kamp i dag utkommer i svensk översättning finns det anledning att försöka utröna vari hans utvaldhet består.
Men först en innehållsdeklaration för den som har bott under en sten de senaste tio åren och missat fenomenet Knausgård: Min kamp är en sexdelad biografisk bokserie av en norsk författare vars tidigare författarskap består av blott två romaner men som i och med sitt självbiografiska projekt har rönt stort intresse hos en internationell kritiker- och läsarkår. Den engelska översättningen har applåderats av bland andra James Wood, som är i alla fall den engelskspråkiga världens tyngsta, mest namnkunniga litteraturkritiker.
Karl Ove Knausgård i sig är inte särskilt intressant. Han föds och växer upp i Norge, vit medelklass, går i skolan, vill bli författare, tar en del småjobb på vägen, skriver och blir så småningom publicerad, strular med tjejer och möter den rätta som han gifter sig och skaffar barn med.
Det låter inte så vansinnigt fascinerande. I alla fall inte om vi jämför med fritt fabulerat romanstoff eller ens med självbiografiska skildringar av människor som har rest till Saturnus eller nästintill.
Och det är just i jämförelsen vi finner Knausgårds storhet. Eller kanske hans norska hasard-förläggares storhet. För Knausgård är en Jederman – en helt vanlig människa med anspråk men dessutom med stilistiska möjligheter att uppfylla dem. Anspråken, de består i att vara en människa med unika erfarenheter värda att berättas.
Någon har säkert räknat det sammanlagda antalet sidor som Knausgårds Min kamp sträcker ut sig över. Med tanke på att del 6 i sin svenska översättning är 1 120 sidor lång uppskattar jag hela projektet till sådär 4 000 sidor. Den underförstådda frågan Knausgård ställer är huruvida vi kan sammanfatta ett människoliv så som han har försökt göra.
Rockpoeten Jim Morrisons fråga anmäler sig: ”Did you have a good life before you died; enough to base a movie on?” Karl Ove Knausgård har med projektet Min kamp besvarat frågan med ett: visst, bara man får tillräckligt med tid och utrymme att berätta.
Så – i slutet av denna tour de force – vem är då denne Karl Ove Knausgård vars anspråk på att begripas mest liknar en anatomisk plansch med nerver och känsloliv särskilt markerade?
Den sammanfattande bild av honom jag själv har fått liknar mest serieskaparen Martin Kellermans. I Kellermans Rocky-universum avbildas Knausgård som en ständigt rökande , långhårig byracka; blaserad, alltid sur som en gammal pipa, inåtvänd och grubblande men med potentialen att plötsligt slå upp som en stålfjäder från en gammal fåtölj för att med vassa nävar svara på någon verklig eller inbillad oförrätt.
Precis den bilden av sig själv förmedlar Knausgård, vare sig han vill eller ej.
Och det är detta ”vare sig han vill” som utmärker och medaljerar Karl Ove Knausgårds provokativt betitlade Min kamp. I floden av mer eller mindre seriöst syftande självbiografier kan vi jämföra Knausgårds med den samtidigt aktuella Lars Noréns uppföljare till sin Dagboken. Där den geniförklarade svenske poeten och dramatikern Norén ideligen skyddar sig bakom sin fåfänga och småborgerligt positionerar sig, ställer sig den – vid projektets inledning relativt okände – Knausgård helt naken i all mänsklig skröplighet. Bägge författarna är intressanta och läsvärda, men Knausgård är den ende av de två som når in i läsarens hjärta, känns uppriktig och faktiskt satsar allt.
För i grund och botten handlar Karl Ove Knausgårds projekt om autenticitet. Äkthet: detta begrepp som snart kommer att kännas oss lika främmande som någonsin ”dygd” eller ”synd”. I del 6 av Min kamp anländer han så småningom till Adolf Hitler. Det är extremt provokativt, naturligtvis, men det är ett flera hundra sidor långt parti som Knausgård har förberett i de föregående fem volymerna. Som om han ville ställa läsaren inför den avslutande frågan: Har du begripit något av vad jag har försökt säga på föregående tretusen sidor? Eller har du bara låtsats begripa?
Jag är inte säker på att Knausgårds ansats ens kommer att uppfattas som underlag till en diskussion. Vi är alltför vana vid att tolka världen och historien som en glättig men i grund och botten svartvit historia där vi själva alltid är hjältar, för att vilja begripa ett resonemang som Knausgårds, där han läser Hitler som en människa bland andra och konstaterar att det är vi – folket – som av olika anledningar väljer att tro.
(Den norska utgåvan av Min kamp 6 recenserades i DN 25/11 2011)