Anmälan: Sigunsdotter, Kristina: ”Rovfåglar osv”

[Den här väntar på papperspublicering men jag orkar inte vänta. En sak jag inte nämner, men nämner här, är ett konstprojekt-på-gehör som finns på Kristina Sigunsdotters hemsida. Det handlar om den där snubben som, antar jag, många av oss tunnelbaneresenärer har stött på i Stockholm - han som spelar piano med fingrarna på knäna utan att ha ett piano. Som tics. Sigunsdotter har filmat handrörelserna och spelat upp filmen för musikern Nicolai Dunger, som i sin tur har spelat det som händerna spelar på ett fysiskt klaviatur. Det låter som något av Philip Glass eller Terry Riley. Vad som alltså händer [sic] här, är att någon – Sigunsdotter/Dunger – lika självsvåldig som konkret avkodar Den andres mysterium. Och jag ber om ursäkt för att jag låter som en skitnödig a-kursstudent med Den andre och så, men i det här fallet är det inte skitnödigt utan helt äkta. Det är en spontan undersökning utan åthävor som just därför förefaller mig vara mer gripande än det allra mesta dylikt som åstadkommes med meriter i blicken.] 

 

Annons:

Kristina Sigunsdotter
Rovfåglar osv.
Neonprojektet

Detta är en dagboksroman om en rejält brusten kvinna som heter Kristina. Brustenheten har hon döpt till Kaosmunnen, fast mer objektiva själavårdare nog skulle kalla den för panikångest med inslag av en hel del annat som gör en människa svår att ha att göra med, framför allt för sig själv.

Det dryga år som passerar med bokens gång inleds med att Kristina avslutar ett ömsesidigt destruktivt förhållande. Hon skär sig när hon inte känner sig uppskattad eller sedd, och detta inträffar ofta. Hon tycks aldrig kunna bli tillräckligt mycket bekräftad, och det måste hennes sambo anpassa sig efter, tycker hon. Han går ut varje kväll. Ibland brusar han upp och blir våldsam. Skärandet får sitt slut när hon skär lite väl djupt och därmed blottar ett mycket påtagligt, mycket blodigt kaoshål. Hon vaknar efter operationen och går ut i en svår frihet perforerad av inre tvång.

Behovet att bli bekräftad får nu sitt utlopp i sex.
Längre förhållanden och nattkorta överdragningar. Hon blir förälskad i sin skrivlärare – en familjeman – och han i henne, vilket leder till en lång redovisning av mail, mess och samtal. Det är ett gränslöst pretentiöst kärleksnojs som läsaren gärna hade varit utan, men för Kristina är det nog en fördel att bekräfta och bekräftas i text snarare än irl. Så går dagarna och Kristina söker sig till skogen för att nå frid. Hon kommer att nå den, så vitt man begriper, om än den kommer att vara.

Romanens Kristina har så mycket gemensamt med författarens, Kristina Sigunsdotters, biografi att jag går in på den senares hemsida. Därmed öppnar sig den ställvis ganska intressanta, men lika ofta klaustrofobiskt intima romanen, mot ett betydligt mer omfattande och luftigt livsprojekt där dagboksromanen blir ett tungt inslag.
Sigunsdotters till hälften drömska, till hälften kaotiska universum fylls av halvfiktiva figuranter som agerar sin tid och plats i livet. Här finns film, musik, foto, poesi och annat – gärna med anarkistiskt utlevande, gurleska inslag. Här dokumenteras konstprojekt som omtalas i romanen, och här får en mängd av de gestalter som i romanen har kodnamn som Orkanen, Pianisten och Stäppvalpen sina yttre anleten och kroppar exponerade.

Den kvinna man har mött inifrån och ut i Rovfåglar osv. blir till på ett annat sätt, men mycket mindre tydlig. På hemsidan ser man henne mest av en slump filma sig själv i en spegel, skugglik under en uppläsning någonstans, otydligt dansa en ensamdans till den vemodigt vackra Tom Waits-låten ”Tom Traubert’s blues”.

Ansikten strömmar förbi, vägen är sitt eget mål och allt som är fast förflyktigas i denna den bästa och den värsta av tider.

Så läs gärna Rovfåglar osv.
Läs den helst som del av en helhet i kontinuerlig tillväxt, den helhet vi kallar människa.

 

 

Anmälan av: Östergren, Klas: ”Twist”

[papperspublicerad 2 oktober]

 

Klas Östergren
Twist
Natur & Kultur

Twist? Jo, titeln på Klas Östergrens nya roman syftar i första hand på dansen och på The Beatles ovanligt råa cover från 1963 av ”Twist and shout”. Inspelningen av låten har gått till musikhistorien som ett av producenten George Martins – ”den femte beatlen” – många snilledrag. Han sparade den till sist under en tio timmar lång inspelning av elva låtar, väl medveten om att John Lennons sångröst vid det laget skulle, så att säga, sjunga på sista versen.

Resultatet: en hes, skrovlig och uppkäftig version av vad som från början var en ganska städad och mjäkig danslåt.

För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Se där en noga planlagd och mycket självmedveten beskrivning av denna ödesmättat bultande roman om det moderna Sverige.

En författare kommer till Karlskrona för att göra research. Föremålet för hans nya bok är en släkting, teatermannen Johan Peter Lewenhagen, verksam på 1700-talet. Han föddes i Karlskrona och romanens berättare avser att häcka på en filial till länsmuseet, där stadsarkiven förvaras.

Det tar Klas Östergren drygt 50 sidor att komma till denna romans utgångspunkt. Dessförinnan har berättaren ägnat tid åt att minnas ett begravningstal samt relatera sin ungdoms kneg på en metallverkstad, där han träffade den brinnande kommunisten Tommy, som numera bor i Karlskrona.

Varje läsare av Klas Östergrens bredare anlagda romaner känner igen hans försåtliga grepp: att förespegla och antyda, annonsera för att sedan skjuta upp intrigen med oväsentligheter som senare skall visa sig vara högst väsentliga. Han är vansinnigt skicklig och litar på att läsaren är lika skicklig på att demaskera honom, eller i alla fall fatta grejen så småningom.

Ta bara en bifigur som den obehagliga man som alltid sitter bakom berättaren på Karlskronas stadsarkiv. Han har en matsäck med sig och i ett utbrott av artighet kommenterar berättaren knäckemackornas pålägg. Salami. Nej, säger den obehaglige mannen: ”prickig korv.”

Och det är först senare som vi får veta att den obehaglige mannen drar in pengar genom att släktforska åt andra som vill bli på det klara med att deras släktträd är rena från oönskade element. En modern, medveten rasbiolog skulle naturligtvis aldrig tillstå att han har något utländskt på knäckebrödet. Det borde vi ha fattat.

Det är så Östergren arbetar. Varenda liten detalj visar sig vara en del av pusslet. Det är en mycket svår konst att skriva såna helgjutna romaner. Det är därför de är så sällsynta.

Berättaren kommer att träffa sin gamle arbetskamrat Tommy igen. Nu har han blivit många kilo tyngre och arbetar med installationen av ryska gasledningar genom Östersjön, där Karlskrona för närvarande är basläger. I hans omedelbara närhet finns en gåtfull ryss som han kallar The Lubricator. Smörjaren. Denne ryss, vars uppgift det är att bana väg för gasledningarna vare sig det är med hot eller lämpor, kommer att visa sig vara ett lika oväntat som viktigt inslag i berättarens egen historia.

Och frågan är om man skall gå längre än så med att återberätta denna thrilleraktiga roman. Twist kommer så sakta att vrida och bända sig tillbaka till den tid när Stockholms Klarakvarter utplånades och riv- och byggbaronerna tillsammans med politikerna hade en feeding frenzy. Parallellerna med nutida projekt – som ryska gasledningar – är uppenbara.

I en passage som syftar på barnaminnet skriver Östergren: ”Det finns ingen anledning att ställa saker och ting tillrätta, kontrollera sanningshalten i uppgifter som förefaller besynnerliga, omständigheter som kan ha feltolkats, blivit missförstådda eller avsiktligt förvanskats för att lindra något smärtsamt eller försköna något fult. Udda får vara jämnt.”

Men nej, Klas Östergren har inga som helst planer på att låta udda vara jämnt. Det har varit uppenbart ända sedan debuten 1975 att han strävar efter att beskriva nationen Sverige som modernt tillstånd, och han gör det med en bravur som är få förunnad.

Författare skriver om svenska människor, svenska företeelser, skeenden i Sverige. Men bara Klas Östergren skriver om det moderna Sverige som sådant, som om det vore en skugglik huvudperson. Sverige, inbegripet dess skelett i garderoben och fransiga självbild.

Östergrens berättarjag i de stora rikskritiska romanerna – från Gentlemen (1980) via Gangsters (2005) och till dagens Twist – känns alltid mindre som klassiska romanberättare och mer som personer utsatta för djuplodade förhör om det förflutna. Läsaren agerar tyst men uppmuntrande förhörsledare.

Det är också typiskt att Klas Östergren i Twist inleder med ett par huvudspår som knappast leder någon vart. Bokprojektet kring teatermannen Lewenhagen är mest … Ja, man kommer att tänka på begreppet McGuffin, som etablerades av regissören Alfred Hitchcock och står för vad helst som sätter igång en intrig men som i princip är oviktigt eller utbytbart när berättelsen väl tagit fart.

I händerna på nästan vem som helst utom Östergren skulle de genomgående liknelserna te sig ganska billiga. Man minns till exempel grävprojektet under Stockholm i Gentlemen. I Twist blir alltså titeldansen en sådan liknelse, men också de fiskafängen som bedrivs av berättaren i Stockholms skärgård. Förutom själva fiskandet återkommer han till de förrädiska grynnor som man måste känna till:

”Med åren skulle de bli utprickade och sambanden skulle klarna, sjökort och kartor skulle ritas om, politiska förhållanden som verkat mer stabila än de geologiska blev plötsligt helt förändrade, nya omständigheter uppstod, med en ny öppenhet kring gamla affärer.”

Det blir en utmärkt beskrivning av den Östergrenska fiktionens förrädiska farvatten.

 

Europa före regnet

I all förra veckoslutets röra glömde jag att ordentligt förorda Florian Illies bok Århundradets sommar 1913.

Illies är alltså tysk – få andra än tyskar skulle döpa sin son till Florian – och verksam som konstkritiker, journalist, konsthandlare och en del annat.

Jag minns namnet från hans bok Generation Golf (2000), som jag inte har läst men omedelbart föraktar så som jag omedelbart föraktar alla böcker vars titel börjar med ”generation”, utom möjligen den första i den långa raden, Douglas Couplands Generation X.
Jag har för mig att Generation Golf syftade på bilen, snarare än fritidsintresset, och att det var en hel del miljöfrågor och konsumtionskritik i den.

Nåallafall.

Den här boken – 1913 – bör man köpa billigt, eftersom den nyss kom i pocket.
Vad Illies gör är att han scannar året i fråga, och alla vet att det är året innan den gamla världen faller samman i första världskriget efter vilket ingenting någonsin är sig likt.

Det går kronologiskt i små notiser. Första notisen är alltså från januari och handlar om hur den tolvårige skitungen Louis Armstrong med pistol skjuter in nyåret i New Orleans.
Redan dagen därpå hamnar han på en uppfostringsanstalt där föreståndaren sätter en trumpet i händerna på honom.

Illies behöver inte understryka det ödesmättade i scenen, i alla fall inte för oss som läser den här bloggen.

De huvudsakliga stationerna detta år är städerna New York, Paris och den centraleuropeiska café-axeln Berlin, München, Wien och Prag. Det tyskspråkiga har ett visst företräde i denna historieskrivning och i och för sig lysande konstnärer som Kirchner och Marc får en smula mer uppmärksamhet än de brukar få i internationella översikter av perioden.

Men desto bättre, skulle jag vilja säga. Picasso är så ihjältjatad att han känns som konsthistoriens Lille Skutt.

Folk man får följa i Illies notiser: Freud, Jung, Rilke och Lou Andreas-Salomé; Kafka och Joyce, Oswald Spengler, Karl Kraus och kejsar Frans Josef, Virginia Woolf, Hitler och Stalin, bröderna Mann och Ernst Jünger. Med många fler som jag inte orkar fetstila.

Några svenskar? Nja, Nils Dardel omnämns som hastigast som vacker med fullständigt obegåvad. Selma Lagerlöf förekommer också någon gång.

En typisk notis, från augusti, lyder:

För att få in mer folk till armén dras jakten på värnpliktssmitare igång över hela Österrike-Ungern. Den 22 augusti utfärdar polismyndigheten en efterlysning: ”Hietler (!), Adolf, senast bosatt ungkarlshotellet, Meldemannstrasse, Wien, nuvarande uppehållsort okänd, efterforskningarna kommer att fortsätta.

Den flinka översättningen är gjord av Karin Andrae och jag rekommenderar denna bok till var och en som älskar att se historiens facit svindla för ögonen.

Anmälan: Rivas, Manuel: ”Snickarpennan”

[Egentlig version av en amputerad text papperspublicerad 19/9]

 

Manuel Rivas
Snickarpennan
(O lapis do carpinteiro)
Övers: Djordje Zarkovic
Gavrilo

Inte så ofta nuförtiden, men ibland, stöter man i romaner på en replik eller formulering som påminner om varför man en gång överhuvudtaget började läsa skönlitteratur.

Klassikernas örhängen känner man ju till. De kan vara skrivna av Selma Lagerlöf (”Äntligen stod prosten …”) eller Charles Dickens (”It was the best of times, it was the worst of times …”) eller Franz Kafka (”Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheueren Ungeziefer verwandelt”).

Men påfallande ofta infaller dessa citerade örhängen redan i första meningen – eller som slutord (Voltaire: ”mais il faut cultiver notre jardin”).

Flera infama kommentatorer har noterat att Marcel Prousts berömda scen med madeleinekakan och lindblomsteet, som har blivit en högmodernismens metafor för minnesprocessen, knappast hade varit särskilt spridd om den inte hade dykt upp så tidigt som i det första bandet av de sju som utgör På spaning efter den tid som flytt.

Få kan dessutom citera formuleringen kring madeleinekakan, lindblomsteet och minnet, på grund av det enkla faktum att beskrivningen sträcker sig över fem sidor.

I Gunnel Vallquists häpnadsväckande översättning från 1993 inleds passagen på sidan 53 i band 1, Swanns värld: ”Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig”. Först på sidan 57 är bilden klar.

Det är ingen ”Forget it Jake, it’s Chinatown” direkt.

(Och mycket långt ifrån PewDiPies ”WWWHHHHOOOAAAAAHHHHH..FUUUUUUCK..WHOOOOOOAAAAAAHHHHHHHHHHHHH!)

Det finns undantag från regeln om inledning och avslutning, men de är mer sällsynta, och exemplet Goethes ”Das also war des Pudels Kern” kommer från Faust, som är ett läsdrama snarare än en roman.

Väl inne i romanmaskineriet är läsaren i allmänhet kanske alltför överväldigad och omfamnad för att notera kortfattad storhet när den väl dyker upp. Möjligen är filmen och teatern bättre på att mer effektivt bygga upp ett skeende till retoriskt crescendo.
En klassisk filmreplik som Taxi Drivers ”You talking to me?” hade utan tvekan varit betydligt mindre klassisk om den hade dykt upp i flödet på sidan 430 i en bestseller.

Romanens möjligheter till timing är möjligen begränsad, bland annat för att läsaren läser hur och när den vill.

Men det finns alltså moderna undantag och jag stöter på ett i spansk/galiciske Manuel Rivas Snickarpennan (översatt till utmärkt svenska av Djordje Zarkovic och nyss utgiven på förlaget Gavrilo). Det är den mest översatta galiciska romanen någonsin, och av goda skäl.

Den kretsar kring ett antal människoöden under Francos diktatur och i synnerhet berättaren, civilgardisten Herbal och den vänsterintellektuella läkare han föresatt sig att bevaka, Daniel da Barca.

Medan Da Barca sitter internerad fortsätter han sitt kall, som fängelseläkare. Han är av goda skäl djupt misstrodd av regimen och en dag dyker en kontrollant för den militära hälsovårdsinspektionen upp i sjukstugan.

När inspektören sätter sig för att bevaka patientmottagningen trillar plötsligt en pistol ur hans axelhölster och faller till golvet.

Och här kommer det:

”Vi stod i alla fall där i sjukstugan allihop och stirrade på den där pistolen som om den var en död råtta. Och doktor Da Barca sa helt lugnt: Kollega, ert hjärta har fallit till golvet.”

Det är en storslagen scen som måste gripa vem som helst kring rötterna.
Bara tilltalet – ”kollega” – som tvingar in den fascistiske inspektören i ett sammanhang av hippokratisk ed och ursprungligt kall.
Och lugnet, som skvallrar om en galicisk Gandhi av passivt motstånd där inget annat gives.

Detta är en god anledning att läsa romaner.

Den Andra Kvinnan tige i Fikyrkoförsamlingen

[Anmälan av Bohman, Therese: Den andra kvinnan (Norstedts).
Papperspublicerad 25/8; här i en exklusiv, avsevärt förlängd version.
Tillägg som vanligt inom klammer.]

 

Therese Bohman
Den andra kvinnan
Norstedts

Upplägget är klassiskt i Therese Bohmans andra roman. En ung och fattig men vacker kvinna inleder ett förhållande med en äldre man som tycks ha allt, tyvärr inklusive fru och barn.
Det låter bekant, eller hur? Temat har tröskats i åtminstone tretusen år av sagor, ballader, skådespel, romaner, filmer och framför allt varuhuslitteratur.

Platsen är Norrköping och den namnlösa kvinnan som är berättarjag i Den andra kvinnan är timanställd på det stora sjukhusets restaurang. Där spanar hon in en snygg överläkare som är nästan dubbelt så gammal som hon.
Han spanar in henne också.
Men denna handling är inte huvudmotivet i Bohmans roman. Den är den nödvändiga ram inom vilken hon diskuterar klassfrågor på ett mycket uppdaterat och genomskådande sätt.
Till skillnad från alla andra personer i romanen är berättarjaget alltså namnlöst.

Låt oss för enkelhetens skull kalla henne Q2.

Begreppet ”den andra kvinnan” brukar i regel vara en omskrivning för ”älskarinna”, men när Bohman använder det som titel för sin roman står det också för något annat.
Q2 tänker såhär: ”Jag är misslyckad som den medvetna kvinnan. Jag är misslyckad som en helt vanlig kvinna också, jag är för smart”.

[I en förödande karaktäristik av sin medvetna skrivarskoleklass reagerar hon på den "begränsade kvinnorollen" man där anser finnas i såväl litteratur som liv:

"Bara skriv vad ni vill skriva, annars är det ingen poäng med att skriva, ville jag säga, men jag fick intrycket att de tyckte sig skriva på uppdrag av någon annan ; kvinnokönet, kvinnoerfarenheten, att det var deras uppgift att driva vissa frågor i sitt skrivande och att de stolt tog på sig denna uppgift, av något slags pliktkänsla, och sedan blev förnärmade när de inte blev tillräckligt tackade för det. Jag tänkte på Dostojevskijs källarman: jag önskade att han hade gått i min grupp. Han hade varit roligare att hänga med"]

Snarare än att inspireras av normkritik och genusfrågor identifierar hon sig alltså med Fjodor Dostojevskijs eremitiska källarvarelse, med den manliga flanören och den manliga konstnärsmyten. Detta är intressen som det medvetna systerskapet aldrig skulle kunna sanktionera:
”Vilket sorgligt sätt att nöja sig med gränser satta av könet kvinna, samtidigt som man är övertygad om att man gör precis motsatsen. Jag skulle aldrig kunna hålla tillgodo med att fylla min tillvaro med sådant, eller att läsa vad nu medvetna kvinnor läser”.

[I kör med källarmannen konstaterar hon: "På det hela taget var jag alltid ensam".]

När hon inleder ett förhållande med den äldre överläkaren blir det en fysisk manifestation av hennes självvalda utanförskap. [Lika mycket en provokation utåt som ett existentiellt inre äventyr. Therese Bohman var inne på temat yngre kvinna/äldre man redan i debutromanen Den drunknade 2010. Där var förhållandet något mindre gängse, betydligt mer problematiskt och neurotiskt och med smak av det vi efter en av innevarande års viktiga debatter kan kalla Kulturmannen-komplexet.]

Q2 är arbetarklass. Inte sådan arbetarklass som beskrivs i bästsäljande romaner om alkoholism och misär [här syftar Bohman utan tvekan på hyllade romaner av bland andra Åsa Linderborg Mig äger ingen (2007) och Eija Hetekivi Olsson Ingenbarnsland (2012)] utan hederlig och strävsam arbetarklass som lever ordnade liv med små medel.

["Det finns en arbetarklass som lever ordnade liv med små medel, arbetar och gör rätt för sig, är hel och ren och väluppfostrad, men undergiven i förhållande till allt som uppfattas som auktoriteter: läkare, lärare, myndigheter, till och med servitörer på restauranger de få gånger man är ute och äter. Som aldrig skulle bråka om en diagnos eller ett betyg eller en dålig huvudrätt, som inte vill vara till besvär. De får inga böcker skrivna om sig, kanske för att det är ett odramatiskt liv."]

Hon vill bli författare och läsa på universitet, även om hennes erfarenheter av humaniorastudenter minst av allt är uppmuntrande. Norrköping är en gammal arbetarstad, men nu har gallerier och högskolefunktioner flyttat in i fabrikerna. Nytt folk har kommit till stan – studenter vars föräldrar kan betala om de inte skulle få ihop till hyran och som ser ner på Q2 och anser henne vara vulgär, billig, för att hon sminkar sig och klär sig som icke medvetna kvinnor.

Att välja älskarinnans väg blir ett uppror, eller förräderi, mot studentnormerna. Q2 försöker bli den perfekta älskarinnan och njuter fullt av en man som inte känner sig obekväm eller skräms av att hon vill vara en individ [eller kanske snarare en kvinna som bejakar den traditionella, utdömda kvinnorollen. Jag minns en satirteckning av Gun Kessle (tror jag det var) i Fib Kulturfront från mitten av 1970-talet, där tre korrekt klädda velourvarelser pekar finger mot en knäckt, gråtande kvinna i kort kjol och klackskor. Bildtexten löd: "Inte en riktig kvinna". Redan då lockades jag att fylla i: "When the hurley-burley's done..." etc]

Om sin medvetna väninnas pojkvän säger hon: ”jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”

Man kan säga att Q2 har hoppat över ett par steg i klasshierarkin. Alla som har arbetat på sjukhus känner igen situationen som beskrivs i romanens inledning – hur vårdbiträden och undersköterskor sätter sig på alla som står under dem i hierarkin och svassar för läkarna, men läkarna är hur trevliga som helst mot dem som står lägst. De behöver inte bevisa något.

[Och här talar jag också ur egen erfarenhet. Den totala förvirring som blir resultatet när till exempel en städerska, som står mycket lågt i sjukhushierarkin, visar sig känna en av läkarna. Hur läkaren kan göra ett nummer av att vara högljutt hjärtlig om han eller hon ens reflekterar över det, och hur uskarna tittar osäkert på varandra och plötsligt ändrar attityd, som om en spion smugit sig in under deras led. Hur ingen någonsin efter det försöker sätta sig på städaren, men inte heller ens hälsar längre. Som scen för moderna klassanalyser är sjukhus exemplariska. Sjukhus är rena vita serien]

Q2 är medveten om maktförhållandet
, men föredrar att vara älskarinna till en vuxen och självklar man framför att umgås med de fjunigt taffliga och förutsägbara studenterna i hennes egen ålder.

[Om sin alienerade studentkompis Emelie och hennes kille säger hon: "Antagligen är Niklas precis vad Emelie velat ha hela livet; en snygg kille med gott om pengar, som på ett passivt aggressivt och milt översittaraktigt sätt är medveten om orättvisor och maktstrukturer och kan föreläsa för henne om dem samtidigt som han är ödmjuk inför sina egna privilegier som vit heterosexuell medelklassman."

Emelie själv har börjat på feministisk cheerleading]

I bokens andra del inträffar något helt omskakande som inte skall avslöjas här. Ett förhållande som hennes kommer inte utan konsekvenser. Q2 dras in i en intrig som kommer att förändra hennes liv.
[Det är i allmänhet ett helvete att skriva om böcker vars knorrar man inte kan avslöja för att det finns läsare som tror att allting är deckare och blir förbannade om man säger för mycket (Hamlet dör på slutet??? Var du tvungen att avslöja det YOU UNBELIEAVABLE BASTARD!!?) Eftersom vi är mer intima härinne kan jag säga att Q2 kommer i kläm mellan klasserna och utnyttjas som en bricka i ett internt familjedrama. Det är ett ganska ruggigt och skickligt genomfört drama där Q2 blir känslomässigt bedragen på ett fruktansvärt sätt, men också vinner något]

Men jag får känslan att det [intrigen alltså] är mindre viktigt för Therese Bohman. Det hon främst vill få ur sig är maktanalysen, beskrivningen av sin generations hycklande normkritiker, och det lyckas hon enastående väl med. Det är på pricken.

[Ibland går hon nog lite väl långt i sin skarpsinniga satir. Hon kan bli plump. Man stöter på formuleringar och scener som känns mer som inspirerat sardoniska utgjutelser under inflytande av billig whisky i ottan och goda vänners lag, än tempererad samhällskritik. Som kritiker vet Bohman mycket väl vilka gränser som råder mellan att å ena sidan tas på visst drabbande allvar av de satiriserade, och å andra sidan avfärdas som beklagligt högerspöke man inte ens behöver befatta sig med. Å andra sidan är det nog svårt att ge avkall på häcklandet när dogmatiken råder. Det senaste jag hörde från mina gamla bopålar på Smålands nation i Lund var att de hade målat över spegeln på pubens damtoalett ity det är borgerligt och heteronormativt att spegla sig. Eller något i den stilen. Regeln är: Den andra Kvinnan tige i Fikyrkoförsamlingen.]

[Ok, här kommer det citationsfähiga slutomdömet:]

Utan att tveka det minsta skulle jag säga att Den andra kvinnan är en dräpande, initierad, spännande och samtidigt mycket rolig generationsroman.

 

Anmälan av Hammarén, Stefan: ”Flickan fr. spïkregne:t”

[Jag vet egentligen inte vad Ägarna anser om att jag bloggar iväg saker som ligger bakom den s k betalväggen, men till dess att en delegation kostymer kommer och tar mig örat och ger mig en Policy så fortsätter jag göra det. I synnerhet denna recension har folk från när och fjärran bitchat om att få läsa gratis. Publicerad i papperstidningen 25 dennes. I begynnelsen skrev jag "språkekvälibristen" för att vara lustig, men det gick inte hem.]

.

[En annan fantastisk sak är att bloggprogrammet har uppdaterats med den nya finessen att det tycks vara omöjligt att lägga in blankrader. Det är som allt annat i samhället som inte är sönder men ändå uppdateras och förment förbättras: blankraderna försvinner och allt blir pissigare] [Uppdatering: jag har återvänt till en taktik från 1992 och tvingar fram blankrader med punkter. Kalla det retrofitting]

.

Stefan Hammarén

Flickan fr. spïkregne:t

H:ström

.

Den aparte grafomanen och språkekvilibristen Stefan Hammarén har aldrig kommit riktigt till sin rätt så som han gör i sin senaste bok. För det första och viktigaste så har han ett urskiljbart motiv, snarare än att helt enkelt följa driften att omvandla livet till grammatisk kod. Nu handlar det om en förälskelse.

.

Flickan fr. spïkregne:t består grovt betraktat av en serie kärleksbrev till Emma. Om man läser förstrött, snarare än att koncentrera sig på varje enskild sats och riskera att omedelbart gå vilse, kommer man att upptäcka hur det första mötet går till och hur kärlekshistorien utvecklar sig med resor till och från – eftersom han bor i Finland och hon i Skåne.

.

Finlandssvenske Hammarén har förfärdigat och låtit publicera cirka tio tidigare böcker och i och med dessa framträtt som en författare vars språkliga avantgardism är så avantgardistisk att även det samtida avantgardet har svårt att placera honom. Och placeringar är viktiga för ett avantgarde, kanske det viktigaste.

.

Det är kan tyckas vara en aning slappt, men låt oss begrunda Gunnar Björling. Låt oss begrunda honom eftersom även han var en finlandssvensk författare och det ju ligger nära till hands – men också därför att Hammarén kan sägas vara Björlings motsats. Gunnar Björling reducerade språket, anfäktade och bejublade det för att nå fram till den elliptiska kompromiss mellan språk och liv där orden blev genomskinliga men ändå absolut nödvändiga. Hammarén gör motsatsen. Han låter språket flöda över och fylla alla utrymmen in absurdum, som i ett berusat försök att få i alla fall något att fastna i världen. Men med den senaste boken händer något ytterligare, och det är alltså kärleken.

.

I en postmodernistisk motsvarighet till schlagerrefräng har Umberto Eco myntat att man inte längre med bibehållen trovärdighet kan säga ”Jag älskar dig”, eftersom satsen är så kontaminerad av populärkulturen. Man måste säga, hävdar Eco, ”Som Barbara Cartland hade uttryckt det: jag älskar dig” – för att demonstrera att man är medveten om att det kanske inte är så originellt att säga så, rentav kitschigt, men att man ändå menar det liksom typ ärligt. Stefan Hammaréns motdrag är att höja språkets temperatur, originalisera det långt bortom efterhärmning, göra det feberdrömskt intill hallucination:

.

aldrig har jag undertecknad existerat till om det starkaste mig innan, som skyn och himlen dragen upp gardiner och där ser jag dig framför detta, du den vackraste du, när ser dig Emma varse förstår hur det sköna alls bildas bli utdraget källan ur nånting självt, en slingra jag aldrig trodde fanns, som knyter mig till meningar göra, med ögon jag ej förmått tro fanns en till av dig, ser dig ty kunde, rörde mig ett livets injektion av direkt in, därför också att det var du, dig jag älskar

.

Detta som ett representativt stilprov. Det är en prosapoetisk maskin på högvarv, som skakar och ryker. Det är en förälskelse vars språkliga uttryck vävs tätare och tätare och hotar att kväva verklighetens realiteter. Och mot det oundvikliga slutet ändrar kärleken ansikte, som den alltid gör.

.

Stefan Hammaréns kärleksroman bjuder det motstånd som är naturligt när man tränger sig in i ett hjärta som är fullt. Det är en vacker och gripande roman – en förälskelses testamente som högst eventuellt är undertecknat vid sina sinnens fulla bruk.

.

 

Anmälan av Johannes Heldéns ”Evolution” (ext. ed.)

Detta är en väsentligen utvidgad version av en recension som papperspublicerades 9/8 2014. Tilläggen står inom klammer och är kursiverade.

 

Johannes Heldén/ Evolution/ OEI editör

Den multimediala poeten Johannes Heldén har sedan 2003 gått från klarhet till klarhet under loppet av minst tio böcker, fyra digitala verk och fem musikaliska sekvenser.
Nu är det slut, i alla fall med böckerna, om man får tro inlagan till det senaste bokprojektet Evolution [Vilket jag inte för en sekund gör, även om jag uppskattar dramatiken och tänker mig Heldéns författarskap, plåtat av en granne genom häcken, där det ligger med en hagelbössa bredvid sig i garaget och ackusativobjekten som har splattat upp på väggen och snuten som rullar ut avspärrningen har ett par år kvar till pensionen och säger luttrat till den ökande skaran fotografer att Hey! Låt den här poesin få vara ifred goddamn asgamar]

Den nya boken kan ses som en katalog till det digitala projektet med samma namn, där samtliga Heldéns tidigare texter blir källmaterial för en artificiell intelligens som på siten textevolution.net skriver dikt som genomgår ett par evolutionära steg i sekunden. Programmet har utvecklats i samarbete med utvecklaren och konstnären Håkan Jonson [jag utgår ifrån att det är han som har knackat kod, men jag känner inte till tidigare eventuella konstnärliga meriter]  och fungerar på svenska och engelska.

”Utgivningen av Evolution innebär att Johannes Heldén slutar skriva poesiböcker. Han har, kan man säga, blivit ersatt”, står det i programförklaringen.
Ett mål är att den diktande AI:n skall klara matematikern Alan Turings berömda ”Imitation game test” från 1951, som går ut på att ett datorprogram skall klara av att lura en människa att det också är en människa. [Alltså ... i skrivande stund har jag inte möjlighet att ta reda, men har inte Turingtestet klarats av vid det här laget, även om reglerna omtolkas stup i kvarten? Dessutom skulle jag gärna se ett omvänt test: kan Du skilja på en aspirerande kulturskribent och en AI?

(mobilsignal)

-DN Jonas Thente...
-Jahej. Jag har en artrrri...artikel om könsmaktordni...rrrrrrbzzzz.......maktordningen och om ni inte publlllllll....ublicerrrr...cerar den så hänger jag ut eeeeeeeerrr ..... är ni sexister på mi mi mi mi min blogg..bzzzzz...
-Ahaa! Försök inte med mig! Eller... Jag menar: mina djupt kända ursäkter... Jag har en familj att försörja, Fräulein Überdenkkopf...ehhh.... Sverker heter jag som sagt och jag kopplar Er genast till kulturchefen]

Man kan tänka sig en del spydigheter från kritiker av den språkmaterialistiska poesin, som säkert kan hävda att AI:ns i skrivande stund minst sagt slumpmässiga och grammatiskt kontroversiella formspråk svårt kan skiljas från mer radikala poeters. Tanken går också till surrealismens automatiska skrift och den svenska konkretismens tidiga fascination av datorer och språklig materia.

[Alldeles för lite har skrivits om de få år i världshistorien när Sverige faktiskt stod i centrum för konstevolutionens ständigt skiftande geografi, nämligen under 1960-talets andra hälft. Okej, litteraturforskaren i Göteborg Jonas Ingvarsson har fattat grejen sedan länge, men de där få åren är faktiskt mer intressanta och influentiella än hela stormaktstiden sammantagen. Jag tror att någon - Ingvarsson, om han är tillräckligt journalistiskt/dramatiskt driven, och om inte det så i samarbete med typ Magnus Haglund som är det och kan det mesta i ämnet - borde göra med det svenska 1960-talet vad Peter Englund har gjort med första världskriget mm. Jag tror inte att någon som läser det här fattar hur über Sverige var på den tiden. Och vad jag skulle komma till var att en av de ledande skuggfigurerna i hela den konkretistiska rörelsen var matematikern Mats G Bengtsson - känd för svenska folket som Hilding i skräckeposet Tårtan. I skrivande stund har jag inte tillgång till hans sista bok (den ligger på redaktionen) men jag återkommer till det. Jag är i alla fall övertygad om att han var den främste att insistera på att introducera William S Burroughs i Sverige i och med den konkretistiska tidskriften Gorilla, samt att det berodde på Burroughs samarbete med den tidige datorkodknackaren Ian Sommerville - vilket leder oss ut ur denna parentes och tillbaka till papperstexten]

Mer intressant att begrunda är de frågor och reflektioner som väcks av Evolutions utmaning mot den biografiska författarens roll som upphovsman. Kan en AI ersätta en poet? Frågan har ställts på svenska tidigare i år, i Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. [Som jag recenserade och inte var särskilt förtjust i, trots att jag läste den ett par gånger eller kanske just därför. Den refererade på ett mycket självmedvetet sätt till en del sf-klassiker, men det kan knappast ha varit det jag ogillade, tvärtom. Vi gör såhär: jag letar upp Ghazi-recensionen och lägger in den här, snart.]

Något svar har vi inte än, men under tiden jag har skrivit [dvs under tiden jag för papperstidningen skrev] denna text har programmet kommit fram till den 1803:e generationen av evolutionär utveckling [som nedan presenteras utan hänsyn tagen till blankrader och blanksteg]

det som benen
men smyga
vind senare
pustar
öde men

Utan tvekan föredrar jag Heldén som författare, för jag håller hans postindustriella teknokyrkogård av civilisationsmelankoli högt. Å andra sidan är en modern poet resultatet av betydligt fler evolutionära generationer än 1803, så man får ha tålamod.

Johannes Helden – A Garden

[Och eftersom jag har en tvångsmässig kampanj som är svår att undertrycka men som i princip går ut på att Ray Bradbury redan har täckt ALLT, så påminner jag här om en av RB:s noveller, som kommer mot slutet av The Martian Chronicles. Den heter "There Will Come Soft Rains" (bara det!) och är ett av mycket få skönlitterära verk som inte har en människa eller antropomorfierad varg, häst, kanin eller alien eller något i den stilen som hegemonisk röst i sig. Det är bara beskrivningen av ett hus, efter atomkatastrofen får man anta, och hur det helautomatiska huset kör sin vanliga rutin med att servera frukost, städa och sånt, till dess att rutinen havererar. Och det är där jag tänker mig Heldén/Jonsons poesiautomat som en monitor halvt begravd i sanden tusen år sedan den sista människan försvunnit men alltjämt räknande och evolutionerande fram mot den slutliga dikten. Heldén måste vara en avkomma av oraklet i Delphi, om oraklet hade haft en trekant med Eliot och Yates. Tre elegiska apokalyptiker och en enda son.  Jag kan bara beklaga Johannes Heldén]

 

Argsintheter samt en anmälan av Byung-Chul Hans ”Trötthetssamhället”

Det här blir en sorts bisarr veckosummering.
I förra uppdateringen klagade jag ju över hur hopplösa alla är, och det var i efterdyningarna av min kommentar till den senaste Pisa-rapporten.

Så jag drabbades av träskfeber av alla mail jag fick.
Det eller vanlig influensa.
Jag kallar det träskfeber.

Måttet av folk som hänger fast vid invandringen som förklaring på allt ont är bortom rågat och jag är så satans trött på att alltid – av publicistiska anständighetsskäl – hövligt behöva förklara för folk som borde veta bättre att världen inte är så bolibompa-enkel som de vill tro och be dem dra åt helvete med vänliga hälsningar.

Som en cop-out lägger jag här upp en text som publicerades i papperet förra lördagen, men som jag här har redigerat och utökat:

Med julruschen snart över oss och ett som vanligt hektiskt år bakom oss, kan det vara lämpligt att ta del av de insikter som den koreanske filosofen Byung-Chal Han formulerar i essän Trötthetssamhället.
Den i Berlin verksamme tänkarens drygt 50-sidiga essä har blivit en succé var den än har publicerats. Och inte undra på. Det är en knivskarp analys som utgår från 2000-talets folksjukdomar såsom adhd och utbrändhetssyndrom och menar att dessa sjukdomar – till skillnad från tidigare sekels farsoter – inte är infektioner som kommer utifrån, utan är infarkter som kommer inifrån. Det är inget vi kan utveckla antikroppar och immunitet mot, utan en överlastning av det vi redan har.

Information, kravet på ständig uppdatering, önskan att veta allt, prestationssamhället. Detta är anledningen till vår trötthet och leda, menar Byung-Chul Han och pekar till exempel på hur ett hippt och nutida begrepp som multitasking ingalunda är ett steg framåt. Snarare är det en regression och vanligt bland djur som lever i vilt tillstånd:

Ett djur som är upptaget med att äta måste samtidigt ägna sig åt andra uppgifter. Till exempel måste det hålla konkurrenter om bytet på avstånd. Det måste ständigt se upp så att det inte självt blir uppätet när det äter. Samtidigt måste det bevaka sina ungar och hålla ett öga på sin partner. I vilt tillstånd är djuret tvunget att fördela sin uppmärksamhet på olika aktiviteter. Därför är det oförmöget att sjunka ner i kontemplation, både när det äter och kopulerar.

Så söker han i framför allt den moderna filosofihistorien att formulera det överdopade trötthetssamhälle som vi får indicier på varje dag i tidningen, men som vi vägrar acceptera som en illavarslande samhällsfara.

Han tar också upp litteraturen, Herman Melvilles fantastiska berättelse ”Bartleby” – mannen som konsekvent svarade på alla uppmaningar med frasen ”Jag hade fördragit att inte göra det” och Kafkas stilbildande svältkonstnär.

Problemet med Byung-Chul Hans essä är att han snarare än att hitta samhälleliga belägg för sin teori – det hade ju varit såååååååååååååå enkelt – strävar efter att positionera sig gentemot tidigare teoretiker, och det blir alltmer tragikotydligt ju längre man läser.

Han läxar upp Jean Baudrillard, Hannah Arendt, Michel Foucault, Giorgio Agamben - men behåller Nietzsche – i en pinsamt tydlig jakt på kontinentalfilosofiskt erkännande.

Visst: om jag hade skrivit en traktat om övervakningssamhället med World of Warcraft och Assassins Creed IV som exempel så hade jag också kunnat häckla Foucault (1926-1984) för att hans teorier inte inbegrep 2000-talets datorspel. Men jag hade inte gjort det, av anständighetsskäl.

Jag tror att Byung-Chul Hans slagordskraftiga tes om Trötthetssamhället hade blivit betydligt giltigare om han hade ägnat mindre energi åt att belacka och mer åt att gestalta.

Trötthetssamhället är översatt av Ola Wallin för förlaget Ersatz.

Recension av Boris Pahors ”Nekropol”

[Publicerad i papperstidningen för ett par tre veckor sedan]

 

Boris Pahor
Nekropol
(Nekropola)
Övers. Morgan Nilsson
Celanders


Det finns debattörer som ägnar sig åt att räkna offer och likställa Sovjetkommunismens folkmord med den tyska nationalsocialismens, som om allting vore en fråga om lik. Syftet är förstås att trycka till de få kvarvarande kommunister som till äventyrs finns där ute. Och om man ser utrotning som en hockeymatch så kan man säkert få till en sudden death mellan Hitlers härskaror å ena sidan och Stalins, Maos och Pol Pots å den andra.

Den givna skillnaden är att Tyskland var en – trots första världskrigets skuggor – respekterad och i allmän mening högtstående demokratisk kulturnation när Adolf Hitler kom till makten. Tyskland var en föredömlig tungviktare, medan Sovjet, Kina och Kambodja för européer knappast ansågs vara viktiga producenter av idéer – möjligen av spannmål.

Så naturligtvis är det mer angeläget att vittna om och diskutera just det tyska förfallet i barbari, eftersom lärdomarna är giltigare för varje demokratisk nation som anser sig vara utvecklad, civiliserad och därmed vaccinerad mot etiska haverier.

Man brukar tala om överlevnads­litteratur. Då syftar man på de vittnesbörd som nedtecknats av författare som överlevt de tyska Förintelselägren. Vanligtvis är det judiska författare som står för erfarenheterna, men bredvid denna den största gruppen offer för den systematiska utrotningen stod and­ra kategorier människor.

Boris Pahor till exempel. Han är född 1913 och fyller alltså 100 år i år. Han tillhörde den slovenska minoriteten i italienska Trieste, förföljdes av fascisterna där och tvångsrekryterades till armén. När Tyskland bröt med de italienska fascisterna ansågs han plötsligt vara italienare. Han greps av Gestapo sedan han bland annat medverkat i förbjuden press.

Pahors överlevnadsskildring Nek­rop­ol har nyligen kommit ut i svensk över­sättning. Här beskriver han de olika koncentrationsläger (bland annat Dachau och Bergen-Belsen) han nyckfullt hamnar i och den disciplin som råder där. Det är en nästintill outhärdlig läsning.

Det är lätt att jämföra med Primo Levis klassiska Auschwitzskildring Är detta en människa?. Men kanske är Boris Pahor mer drabbande eftersom hans perspektiv hela tiden är tillbakablickande. Boken börjar med att han i nutid reser tillbaka till lägret och promenerar med de nyfikna turistströmmarna och lyssnar på guiden.

Men han är inte där. Där till exempel Primo Levi bibehåller en mänsklig närvaro i sin skildring av lägertillvaron tycks Pahor på sätt och vis ha lämnat det jordiska och tala som en död. Om turistgruppen han följer med blicken när de lämnar lägret konstaterar han:

Mänskligheten har nämligen alltid en bestämd andel medlemmar som går på vallfärder, som besöker helgedomar och gravar, och vanligtvis räknar vi sådana människor som bättre och ädlare, men det är inte alls säkert att historien på grund av dessa goda själar någonsin blir bättre. Allt tyder på att de hjärtan som känner förbarmande bara följer händelsernas utveckling, inte sätter i gång dem, inte formar dem, utan vanligtvis bara är djupt nedböjda tårpilar på en plats där det efter en högljudd eller tyst avrättning lägrat sig en oändlig tystnad.

Det är en talande och central passage som famlar efter oss som tror att vi begriper något om människan och hur djupt hon kan sjunka, bara genom att turista eller läsa böcker om det.

När jag tar del av de bestialiska, rutinmässiga och till ytan ideologiskt betingade grymheter som det förmenta härskarfolket vältrade sig i kommer jag att tänka på den socialantropologiska klassikern The mountain people från 1972 av Colin Turnbull. Det är en fältstudie om ik-folket, en jägarstam i bergen som delar norra Uganda, Sudan och Kenya. I korthet handlar boken om hur detta folk tvingas lämna sin naturliga tillvaro till följd av nya gränsdragningar och nationalparksbyggen, och hamnar i ett extremt fattigt tillstånd.

Under sin studieperiod blir Turnbull flera gånger vittne till en sådan förnedring att han bryter mot sin forskarobjektivitet och ingriper. Detta är ett folk som är så fattigt att mödrar äter upp sina barns mat och låter dem dö; att människor slås ihjäl för en plats närmare elden. Allt det vi trodde var grundläggande mänskliga dygder skingras för förnedringens snålblåst.

Förhållandena är ungefär desamma för Boris Pahor och hans bröder och systrar i lägrets elände. Skillnaden är att hans tillvaro är industriellt styrd av Tyskland: en civiliserad nation som samtidigt kunde bygga V2-raketer och komponera schlagers. Frågan ”Är detta en människa?” får en ny betydelse.

Nekropol är ett flöde av ord med få styckeindelningar, som om dess författare var alltför rädd att tappa bort sina minnen för att riskera en paus. Boris Pahor anses vara den slovenska litteraturens nestor och hans politiska engagemang fortsatte under efterkrigstiden med kritik mot den repressiva kommunismen. Han har fortsatt att vara en nagel i ögat på totalitära tankesystem och människor som vill glömma och gå vidare.
För ett par år sedan tackade han nej till en utmärkelse från hemstaden Trieste, därför att motiveringen ”glömde” att nämna den italienska fascismen jämte nazismen och kommunismen.

Det är svårt att rekommendera en bok som Nekropol. Men det är också nödvändigt.

Tillvaratagna effekter: Tova Gerge

[Det händer att recensionsexemplar inkomna till redaktionen hamnar mellan stolarna. Det är där jag hittar dem, sedan jag glidit ner på golvet försjunken i ett eller annat estetiskt problem eller - betydligt oftare - ett par doser laudanum. Härinne tjatar jag om det jag har hittat.]

 

Tova Gerge
Rakel delat med tio
Fel förlag

Den här boken läste jag genast sedan jag plockat upp den, på försommaren tror jag, och alldeles nyss läste jag den en andra gång. För att beskriva hur den fungerar känns det rimligast att citera hela förstasidan, som inleder den passage som är betitlad ”Vårstädningen”.

Det slutar mitt i andetaget med något som avlägsnar sig tills det bara är en punkt kvar. Men kom tillbaka lite. Närmare jorden. Den vrider sig, utkantsbetäckt och inte helt klotrund. Ljus. Skugga. Ljus. Skugga. Sveper molnen kring sig som en kappa.
Under luften breder förstad efter förstad med höstbrunt gräs ut sig i många tusen kvadratmil. Där är stoder, höga och fönsterrika minnesmärken från den här tiden som just har börjat. Myrkolonier, cellstrukturer, förmultning.

Aha, en roman som börjar på det här viset igen, hinner man kanske tänka innan man inser att den här boken inte har någon genrebeteckning så den får lov att börja hur den vill.

Anledningen till att jag så sällan skriver om poesi är att jag lider av prosaism, vilket innebär att jag i allmänhet läser en aning för snabbt för poesi och alltså följer en annan rytm och en annan sorts varp. Så när jag undantagsvis recenserar lyrik har jag dessförinnan skrivit hela alltet, konkret i ett worddokument eller för hand, med mina egna små händer. Det är så jag gör, så jag måste göra för att komma nära språket.

Så självklart är jag extremt mer kräsen när det kommer an på poesi än prosa, för prosan måste jag inte skriva själv för att kunna uttala mig om.

När det gäller Tova Gerge tvekar jag länge om hur jag ska göra. Hon skriver poetisk prosa, prosapoesi eller helt enkelt bara förbannat bra. Somliga passager har jag skrivit, men andra har jag bara läst. Alla sätt är bra bara man tjänar på dem som läsare.

Rakel delat med tio handlar – helt kort – om ett döende. Eller det livsslocknande döden sätter igång, om den får tid på sig.
Man kan inte vara helt säker, för Gerge tvekar att gå rätt på. Hon lämnar hellre ledtrådar, som att den gamla kvinna som precis har trillat och skadat sig i sin lägenhet och väntar på hjälp i form av till exempel tidningsbudet, har glömt att det är midsommarhelg och ingen kommer att komma med vare sig tidning eller post.

(Inom parentes kan man grubbla över om inte den vanligaste dödsorsaken i Sverige är att man är gammal och ramlar i sitt eget hem och dör efter några dagar för att ingen saknar en. Jag har haft en del jobb – som vaktmästare, nattportier, inom vården – där jag har stött på gamla människor vars enda sista önskan och ansats i livet har tyckts vara att ha någon som hittar dem för en sista profan smörjelse i form av närhet, hur fjäderlätt den än må vara.)

När man väl har accepterat att Rakel håller på att dö, blir boken en bakåtspolning genom det liv som är Rakels. Det kommer att sluta när hon är sådär tre år men det är onödigt att här gå in på vem hon är och varför.

Jag vill bara citera en passage som jag har fastnat för bägge gånger jag läst. Inte för att den nödvändigtvis är så värst representativ, men för att den är vacker:

Nog blåser det upp i det samlade omänskliga. Löv och frö har rivits ned från grenarna nu. Lönnäsar sig fram, trycker på en punkt som blivit okänslig. Av väder och vind. För väder och vind. Stinger till, träder ut och in ur lönndomslivet. Nålens spets tittar ut på varannan sida om tyget.

Visst är detta gnistrande och fullödigt? Det är vägg-i-vägg mot Ann Jäderlund, där det första citatet låter Mats Kolmisoppi eller kanske Martin Engberg. För att famla efter paralleller i förstadsmystik.
Jag får känslan av att Gerge läser mycket, till skillnad från de många som skriver mest.

Det enda som stör mig med den här boken är att Gerge envisas med att tala om ”fjärilshovar” där jag tror att hon menar fjärilshåvar. Men det kan jag å andra sidan tacka henne för, eftersom en kritiker mår dåligt om han eller hon inte har något att anmärka på.

Förlagsinformationen uppger att Gerge tidigare har givit ut en diktsamling tillsammans med Athena Farrokhzad som heter Manualen. Den har jag inte sett, varför den faller utanför ovanstående bedömning.