Anmälan: Tommi Kinnunen: ”Där vägarna möts”

[papperspublicerad 15/2 2016]

 

Tommi Kinnunen
Där vägarna möts
Övers. Ann-Christine Relander
Norstedts

Hur många gånger har jag inte sett följande innehållsdeklaration på baksidan av nya romaner: ”en gripande släktkrönika som följer tre generationers kvinnor”. Det är ett vinnande koncept, uppenbarligen, och därmed en av vår tids mest prominenta litterära klichéer. Omslagstexten till finska debutanten Tommi Kinnunens roman preciserar temat: ”en gripande släktkrönika som skildrar Finlands 1900-talshistoria genom tre generationer starka kvinnor”.

Stark är utan tvekan den första generationen, det vill säga barnmors­kan Maria, som till nöds kallas in när de lokala jordegummorna har misslyckats. Hon kämpar alltså mot fördomar och rent suicidala yttringar i den finska landsbygdens natalvård kring sekelskiftet 1900. Ensam med en dotter lever hon, tyst och träget vandrar hon från bonde­samhälle till spirande modernitet.

Hennes dotter Lahja är något av centralperson i Där vägarna möts. Hon framstår i romanen som en mycket självcentrerad och obehaglig figur, mån om att till vilket pris som helst leva ett vanligt, borgerligt liv i en vanlig, borgerlig familj. Hennes kompromisslöshet gör henne till en isolerad kvinna – skydd av omgivningen, fruktad av sin kuschade make och avskydd av sina barn.

Den tredje generationen representeras av Kaarina, som är hustru till Lahjas son och som sätter ner foten med en skräll när svärmodern går för långt i sina diktatoriska later.

Det är Lahjas make, Onni, som är den verkligt tragiska figuren i detta släktdrama. Den djupare anledningen till detta skall inte avslöjas här, men porträttet av honom har Tommi Kinnunen uppenbarligen fäst störst vikt vid när han komponerade sin roman.

Och väl komponerad är den. ­Maria, Lahja och Kaarina får i tur och ordning varsin avdelning med underkapitel som följer deras väg genom livet. Det innebär att somliga nyckelhändelser skildras på olika sätt, beroende på vems perspektiv man för tillfället delar. Det är ett enkelt men mycket effektivt upplägg – man kan föreställa sig post it-lapparna på väggen i Kinnunens arbetsrum.

Slutligen får Onni en avdelning, som knyter samman denna tragedi. Hans är den sista vägen som följande romantiteln möter de andra.

Längs släktvägen får man ta del av Finlands 1900-talshistoria betraktad ur vanligt folks synvinklar. Särskilt målande skildrar Kinnunen tiden efter andra världskriget, återuppbyggnaden och strävan att hitta tillbaka till ett normalt liv. Det är en intressant och bitvis engagerande pusselroman, även om den är långt ifrån oumbärlig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Thom Lundberg: ”För vad sorg och smärta”

[papperspublicerad 8/2 2016]

 

Thom Lundberg
För vad sorg och smärta
Albert Bonniers förlag
Fördomar. Mot bakgrund av det senaste decenniets upphetsade strid mellan olika minoriteter om vem som blir och blivit mest kränkt av de andra, trodde jag att Thom Lundbergs debutbok skulle vara en indignationsroman. Så är det inte. Hans ärende är mer angeläget och genomtänkt än så.

Den minoritet han ambitiöst vill skildra är resandefolket. Platsen är Sverige, utanför samhället Silte­bruk vid den halländska kusten, och tiden är 1950-talets första hälft. Familjen heter Klosterman och dess patriark Amandus är knappast någon vidare förebild för sina söner Olof och Valentin. Amandus arbetar ogärna och de pengar han trots allt får in går till icke ringa del till sprit.

Modern Severina är sjuklig och längtar tillbaka till Jönköping, var­ifrån familjen tvingats bryta upp och fly från en tattarhatisk mobb.
Men andra delar av släkten – eller stammen – skjuter till medel även om Amandus ses med oblida ögon. Det hör till folkhedern att ta hand om sin familj och Amandus saknar heder. Men nu är det en gång som det är.

Thom Lundberg inleder många kapitel i denna släkthistoria med diverse högtravande levnadsvis­domar. De gränsar till pekoral, men mest kanske för att de skär sig mot det som verkligen utspelas i romanen.

Visdomarna handlar om arvsynder, familjeband och framför allt om hur var och en har en livshistoria som i mycket bygger på andras, de som kommit före, livshistorier.
Barnen håller tyst och lyssnar på de vuxnas berättelser och sånger, för att själva en dag kunna tradera och sjunga. Så håller man ihop sig själv, sin släkt och sitt folk.

Men det är som sagt 1950-tal. Konsumtionsmönstren förändras och de resande sticker ut än mer än tidigare, och får svårare att försörja sig. Samtidigt – och detta tycks vara Lundbergs bärande tema – ändras samhällets syn på individen. Nu gäller det att bryta upp från det förutbestämda, skapa en helt egen berättelse oberoende av var man kommer ifrån.

Thom Lundberg ritar en ond cirkel när det gäller resandefolket versus det etablerade samhället. Här förekommer några scener av slentrianmässig förnedring av de resande. Men antagonismen riktas också åt andra hållet: de svenska arbetarna och bönderna är korkade och förtjänar att bli bestulna. Den slutna minoritetsgruppens försvar blir en självkänsla som tappar alla proportioner.

I en episod berättas med stolthet om en resande vars häst blev biten av en orm. Som hämnd satte han eld på ladugården intill, eftersom ormen fanns på bondens mark. Detta är alltså en av många skrockande livsberättelser som anses vara sedelärande i familjen.

I en annan scen reser Olof till den läkarvilla där hans tvångsadopterade syster lever ett idylliskt liv långt från fattigdom och alkoholism. Tårögd av glädje betraktar han systern på avstånd och talar med hennes adoptivfar. Innan han åker därifrån ser han till att stjäla brevlådan. Så den som hade hoppats på en mer endimensionell och tillrättalagd indignationsroman kommer att bli besviken.

I slutet av boken listar Lundberg en imponerande mängd vetenskapliga och skönlitterära källor som legat till grund för hans arbete. Hans egen släkt har också fungerat som källa.
Mest uppseendeväckande är det att romanen använder mängder av ord och uttryck från romani. Många känns igen eftersom de blivit slangord, även om de numera är något föråldrade: sjukker (snygg), mula (dö), bikkna (slangens ”beckna” för sälja), jycklo (hund) och bascht (år) till exempel. Somliga ord är helt integrerade i rikssvenskan, som tjej, grejj (häst på romani) och haja.

På det hela taget är det en intressant debut, som tar ett rejält grepp om ständigt akuta frågor om samhälle, minoriteter och integration. Med tanke på att de resandes berättelser av tradition är muntliga, är För vad sorg och smärta också något av ett pionjärverk.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Per Johansson: ”Kungsträdgårdens svarta hål”

[papperspublicerad 29/3 2016]

 

Per Johansson
Kungsträdgårdens svarta hål
Norstedts

Det sitter en man i Kungsträdgården, i trädkronornas skugga. Han heter Paul Werke och är ende son till Sveriges enväldige finanskung. Det är någon gång kring 1970-talets mitt och ödet tynger ner honom.

Ungefär fyrtio år senare ringer en representant för hovet till författaren Per Johansson. Drottningen har läst hans senaste roman – Kricket, som delvis handlar om Karl XII – och tycker nu att han skall skriva en bok om Kungsträdgårdens historia. Särskilt intresse har hon för Erik XIV:s kålodlingar på platsen.

Eftersom Johansson redan håller på att skriva en roman om finansmannen Paul Werke, som hade sitt kontor vid Kungsträdgården, och dessutom frestas av möjligheten att sitta och dricka konjak med drottningen på slottet, tackar han ja till uppdraget.

Bra romaner brukar ofta delvis handla om sig själva, eller om romankonsten i stort. Per Johansson är inte alltid helt övertygande, men han har gjort det till en dygd att skriva in sig själv och sitt arbete i de egna böckerna. Debuten 2006 med proletärromanen Göteborg i päls handlade om erfarenheter av disken på några Göteborgskrogar men också om hans psykiska oro.

Nästa roman hette Cancersurfare och handlade om hur författaren Johansson försökte skriva en uppföljning på Göteborg i päls medan han arbetade inom hemvården.
Och så kom Kricket för tre år sedan, där en psykiskt alltmer nedbruten historiker skriver en romanliknande avhandling om Karl XII.

Som romantiteln antyder bygger estetiken i den nya romanen Kungsträdgårdens svarta hål på instabila förbindelser mellan tider och platser. Framför allt tider, eftersom platsen övervägande är just Kungsträdgården i Stockholm. Utgångspunkten är en populärvetenskaplig uppfattning om universums mystiska svarta hål och korrespondenserna de möjligen upprättar.
Tillsammans med författaren har läsaren att dra slutsatser om huruvida de olika tidslagren korresponderar eller ej. Har till exempel mördaren Mijailo Mijailovic över huvud taget något med romanen att göra? Har Palmemordet eller utsmyckningen i tunnelbanan – med möjliga kopplingar till frimurarna – någon relevans?
Det är inte riktigt klart för läsaren, eller för författaren. Det är platser i tiden som möjligen, bara möjligen, är förbundna med vår tid.
Så man får ta fasta på de två lager som utan tvekan är kopplade till varandra, även om de är fiktiva. Först och främst är det alltså finansmannen Paul Werke. Han är arvtagaren i klanen Werke, som man bör utläsa som en sorts Wallenberg-ätt men starkare. Hans far är Sveriges mäktigaste man, och familjen har så mycket pengar att de inte längre betyder något. I stället verkar de ”i tysthet” för Sverige.

I hemlighet umgås den alltmer trängde Paul med alkoholister och en amfetaminberoende kirurg, som fungerar i den här boken ungefär som äldre tiders ”resonörer”: levnadsvise män som betraktar och kommenterar skeendet lite på avstånd. Han går också ofta ut från banken och sätter sig i Kungsträdgården. Väntar på de oundvikliga sammanbrotten.
Samtidigt skriver Per Johansson på sin roman och mår inte särskilt bra han heller. Han växlar mellan att bo i en gisten stuga utanför Borås och i förlagets lägenhet i Stockholm. Han gör research och upprätthåller en korrespondens med drottningen. Under hans stuga bor ett obestämt djur som gör ljud i natten. Vi känner igen varelsen från Johanssons tidigare böcker: det där djuriska som finns i väggarna eller under golvet.
Det är en fascinerande men svårhanterlig roman. Reda för den får man göra själv. Den utvecklar inte direkt några av karaktärerna, utan lämnar dem obestämda, flyktiga. Men vad Per Johansson gör är att mer än de allra flesta fördjupa den mänskliga psykologin. Han tränger en smula djupare och stannar inte där de allra flesta skulle nöja sig med en lyckad formulering.
Johanssons Paul Werke påminner mer om abstrakt komplicerade gestalter som Primo Levis herr Palomar, Fernando Pessoas Bernardo Soares och Paul Valérys monsieur Teste.

Och bara Per Johansson kan beskriva en gammal mans hud ”som den man får när man odlat olivträd i flera generationer”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Madeleine Hessérus: ”Elefantens fot”

[papperspublicerad 17/3 2016]

 

Madeleine Hessérus
Elefantens fot
Natur & Kultur

Tidigt på morgonen den 28 april 1986 gick larmet om förhöjda strålningsvärden på Forsmarks kärnkraftverk. Så småningom medgav ryska myndigheter att det var reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl som hade havererat.

I dag är området en av människan i princip övergiven zon, förutom av militärer som patrullerar och äventyrsturister som vill uppleva landet där tiden stannade den 26 april för snart 30 år sedan, där bilder på Lenin fortfarande pryder de förfallna offentliga byggnaderna i spökstaden Pripjat. Och så finns där forskare, som använder den avspärrade zonen som en ofantligt petriskål för undersökningar om radioaktivitetens härjningar i det ekologiska systemet.

I Madeleine Hessérus nya roman sitter berättarjaget Katarina Bergman i nutid och bläddrar bland fotografier från den period då hon arbetade på Centret. Det var då något decennium efter olyckan och forskningscentrat etablerat och beläget utanför zonen. Generation efter generation av möss, sorkar, pilgrimsfalkar, hundar och morötter har fötts och dött inne i zonen och förändrats på olika sätt. Halveringstiden för plutonium-239 är 24 110 år. Så processen har knappt börjat.

Romantitelns elefantfot är formen på den nedsmälta kökkenmödding – corium – av kärnbränsle, betong, sand och stålstruktur som blivit resultatet av haveriet. Man får väl säga att den är själva utgångspunkten för Centret. En del av romanen beskriver resor in i zonen, dess tystnad och enstaka truliga, illegala ”återvändare”. Men också på Centret utvecklas en sorts härdsmälta som inleds med Katarinas ankomst. Hon dimper ned i ett team bestående av knappt tio forskare från olika delar av världen, samtliga med bagage och fastslagna inbördes relationer.

Så dramat kan börja, även om det inte leder till några grandiosa katastrofer. Hos Hessérus forskarteam, eller mer bestämt den minst sagt överspända berättaren Katarina, kan även ett mycket tamt skämt bli till något oerhört. Hessérus smyger fram sin från början trovärdiga berättare och låter henne bli allt mer arbetsam att ha att göra med. Hon blir snabbt ett intressant exempel på opålitlig berättare, Katarina Bergman. Flera gånger under läsningen stönar jag: Men skärp dig, människa!

Den naturvetenskapliga språkvärlden blir hos Hessérus ett poetiskt verkningsmedel, vilket är vanligare i poesin än prosan. Ibland kan det bli parodiskt, som när Katarina beskriver ett kärleksmöte med en annan av forskarna, som kommer till hennes bostad och luktar vodka ”eller andra obestämda aldehyder”: ”Till ingen nytta mobiliserade jag mitt förnuft. Mängder av atomer bytte laddning, i spalten mellan våra kroppar hade tydligt ett starkt gravitationsfält bildats”.

Pornografi för inbitna natur- vetare, kan man tänka.

Nej, mest glöder Madeleine Hessérus när hon får vistas inne i zonen som i tystnad fylls av nytt och annorlunda liv. ”När människan försvinner, då blir alla andra glada”, säger en av forskarna. Det är inte utan att jag håller med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: David Norlin: ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”

[Papperspublicerad 27/3 2016]

 

David Norlin
Dagar utan ljus, nätter utan mörker
Weyler

Kalla krigets kärnvapenskräck minns jag mest som en påtvingad, mycket abstrakt och lätt befriande barndomsföreteelse. Det var kring decennieskiftet 1980 och världsordningen tycktes hålla terrorbalansen i schack. Varenda stridsspets var räknad och atomkriget var monstret under sängen som ingen trodde på, egentligen.

Det var efter Östblockets fall som de mer realistiska skälen till rädsla uppenbarade sig, när stormakterna inte längre klarade av att hålla reda på alla spetsar i den allmänna röran och östra Europa och nordvästra Asien över huvud taget verkade löpa amok och vilken tillfällig galning till diktator vilken dag som helst kunde upptäcka ett par hundra taktiska laddningar bland syltburkarna i källaren. För att inte tala om begreppet ”smutsiga bomber” som kändes mer hotfullt än fyrtio år av bröderna Grimm-aktig ”duck and cover”.

Numera har vi mer omedelbara och handgripliga bekymmer att ligga sömnlösa över.

David Norlin återuppväcker det sugande atomhotet i sin skräckromantiskt, eller möjligen ulflundellskt, betitlade debutroman. En atombomb har utplånat Stockholm och en tredjedel av Sveriges befolkning. Ingen verkar veta vem som är angripare, men romanens berättarjag har kallats in som signalist i besättningen till en knappt färdigbyggd atomubåt som hastigt lämnar bergrummets docka med ett uppdrag som bara kaptenen känner till.
Men berättarjaget har också ett annat, hemligt uppdrag. Romanen består av de meddelanden han sänder till en kvinna han aldrig har träffat. Meddelandena är numrerade och sammanlagt 113 stycken. Den som har någorlunda koll på de senaste 50 årens mer eller mindre science fictionaktiga berättelser inser snart att den kvinna vårt berättarjag sänder meddelanden till är hans – med myndigheternas försorg – tilltänkta partner.

Så, det hela tilldrar sig i huvudsak på en ubåt och det gör att man förväntar sig att författaren har talang att skapa en känsla av inneslutenhet, en klaustrofobisk fysisk och existentiell atmosfär som kan vägas emot mer rymliga barndomsminnen och dylikt. David Norlin har den talangen. Han lyckas till och med komma undan med plattityder som ”Det är som om det inte var vi som styrde ubåten, utan den som styrde oss, som om den levde och vi var musklerna som arbetade innanför dess hud”.

Ja, jag ser hur det låter, men tro mig: det fungerar i det stora hela.

Den nutida svenska författare man mest kommer att tänka på är Jerker Virdborg, som i ett par romaner lyckosamt har eftersträvat att åkalla samma känsla av sammanbiten, målmedveten vanmakt i orimliga situationer.

I ett litteraturklimat vars utövare och avnämare numera helst retirerar till att ”göra upp med” mjukostiga medelklassrelationer, fem år efter det att de mest tragiska av tv-kanaler gav upp formatet, känns David Norlins debutroman som en liten befrielse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Mare Kandre: ”Punkserier”

[Papperspublicerad 5/3 2016]

 

Mare Kandre
Punkserier
Kartago

De var de bästa av tider, de var de värsta av tider.
Sverige, kring sekelskiftet 1980. Det värsta var kalla krigets kärnvapenhot och det bästa var samma sak – med ett cyniskt facit i handen. För det var ändå ett mycket abstrakt hot, det där med det totala kärnvapenkriget, och de två supermakterna kapslade i stort sett in de konflikter som skulle explodera ett decennium senare.

Sverige var fantastiskt tryggt och friktionsfritt. Man kan avläsa det i tidens punktexter, som mest handlar om att allt är tråkigt. I den politiska punkens urhem England hade man en utbred fattigdom, ett benhårt klassystem och ett monster vid makten, Margaret Thatcher, vars regim bland mycket annat förbjöd folksamlingar och homosexuella romaner på offentliga bibliotek.

I Sverige hade vi inget sådant. Våra dilemman var mindre, skall vi säga, akuta. Som när något ­departement ville förbjuda Johnny Thunders från att spela i Sverige ­eftersom vi faktiskt hade egna, svenska popartister som var ­arbetslösa och behövde spelningar.

Vänsterrörelsen fick i brist på konflikter förlita sig på syd­amerikanska diktaturer och kärnkraftsomröstningen rörde upp lite politiska känslor. Annars handlade det alltså mest om den omänskliga tråkigheten – känslor som togs ut på ”Svensson”, vilket var kodnamnet för de personer som via skatten betalade uppehälle, instrument och replokaler åt de frustrerade.

Det var alltså en intressant tid, som man nu kan återvända till i och med boken Punkserier. Det handlar om den tidiga Mare Kandre. Hon som skulle växa till att bli en av sin författargenerations starkaste och mörkaste stjärnor. Punkserier dyker ner i hennes kvarlåtenskap och hittar serier, teckningar, inspelningar, vittnesbörd från det förgångna.
Mare Kandre minns perioden: ”När punken kom kände jag att jag var mitt i tiden. Trots att vi var så deppiga gjorde vi alltid en massa saker. Det var det som var kärnan. Att uttrycka sig.”

För en nutida betraktare är det slående hur mycket ”på riktigt” det känns. Autentiskt, jämfört med dagens demokratiska men strömlinjeformade digitala uttryck. I dag har alla en potentiell möjlighet att med några knapptryck nå ut till miljoner. Kring 1980-talet krävdes det en satans massa arbete och engagemang. Skit under naglarna, som en proletärromantiker hade sagt.

Fortfarande kommer det ut fanzine som har gjorts på det gamla sättet, med skrivmaskin, sax och kopiator – den intima autenticitetens protest mot den luftigt digitala lättjan. För det är nog så: om man tar ett skitjobb bara för att arbetsplatsen har en kopiator som man kan utnyttja om nätterna till att trycka upp 50 ex av ett fanzine – då skall det till att budskapet känns angeläget.

Serierna i boken är inte märkvärdiga. Den första är en Romeo och Julia-historia som utspelar sig i – naturligtvis – London. Mare Kandre läste på konstskola där från hösten 1979. De andra två är mer introverta, om tillvarons existentiella besvikelser, kan man säga. Det är mer sammanhanget som gör serierna intressanta, snittet i tiden. Huvudmaterialet utgörs snarare av Jonas Ellerströms mycket initierade efterord om Kandre och de där formativa åren. Samt en mp3-skiva som samlar en del mycket svåråtkomligt musikmaterial.

Det handlar om inspelningar av Mare Kandres tre band: Kramp, Ruhr och Global infantilists.
De avtecknar sig mot dåtidens intressanta musiklandskap. Där fanns industrimusiken, postpunken, nyromantiken, gothrocken, syntpoppen, den gryende hiphoppen och en hårdrock som ännu inte dränkts i hårsprej.

Punken var, som Jonas Ellerström konstaterar i sitt efterord, måhända misslyckad som socialt uppror, men musikaliskt var den en ­vitamininjektion. Och inte bara musikaliskt, måste man tillägga. Boken Punkserier visar hur uttrycken och attityderna självklart sprider sig i serier, bilder, skrifter och texter. Det var en kraftsamling för Gör det själv-rörelsen, några år innan tiden gjorde om devisen till ”satsa på dig själv” och så småningom också översatte dess personliga uttryck till individuell branding och samhällsnyttigt entreprenörskap.

Namnlös

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Madeleine Bäck: ”Vattnet drar”

[Papperspublicerad 26/3 2016]

 

Madeleine Bäck
Vattnet drar
Natur & Kultur

Sverige har fått en alldeles egen postapokalyptisk tradition. Grunden byggdes av unga novellister och romanförfattare under 1990-talet som beskrev förfallna, till hälften bortglömda småorter och de varelser som bodde där. I genrelitteraturen etablerades scenen mest uppmärksammat i och med Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi i början av 2010-talet.

Nu debuterar Madeleine Bäck med cross over-romanen Vattnet drar, som naturligtvis är inledningen på en trilogi. Spelplatsen är det postapokalyptiska Gästrikland. Och med apoka­lypsen menar jag då den långdragna process av nedläggning, avfolkning och förslumning som drabbat de svenska bruks- och småorterna.

Madeleine Bäcks Gästrikland är bergsbygden i lätt skräckbelysning. Politikerna är svårt korrumperade, brottsligheten galopperande och försäljningen av droger och hembränd sprit till den lokala ungdomen har nått industriella nivåer. Antiintellektualism, vardagsrasism och våldskultur har fyllt tomrummen efter lokalbiblioteken och arbetstillfällena. De som bygger samhället reser därifrån så snart de gått ut grundskolan och lämnar kvar de som hellre river ned. Resten är gubbar som lägger sina f- och a-kassepengar eller socialbidrag på tipset.

Lottakårens möteslokal har sålts till mc-gänget Outlaws.

I denna miljö bryter sig ett gäng ungdomar runt tjugo in i en kyrka för att stjäla en värdefull madonnabild. En av dem, Viktor, upptäcker en märklig anomali i altarets stenläggning. En inpassad sten som känns varm och som han plockar med sig.

Någonting väcks ur själva naturen; något som inleder med att mörda en flicka vid den lokala badplatsen.

Bäck varvar på vedertaget sätt en handfull olika perspektiv. Det är Viktor och hans sten, den blaserade lokalreportern som utreder mordet, den unge veterinären som drabbas av mystiska slaganfall och djurattacker, tonårstjejen Beata som alltmer desperat försöker rädda sin väninna från en ny, mystisk pojkvän, samt en äldre kvinna som bor i skogen och bär på ett urgammalt uppdrag hon hade hoppats få slippa utföra.

Åldrig naturmystik möter svensk postapokalyptik när Madeleine Bäck med lätt och varsam hand bygger sin intrig. Skräckelement och socialrealism har blivit en svensk specialitet med lyckosamma företrädare som nämnda Elfgren/Strandberg, Anders Fager, John Ajvide Lindqvist och Frida Andersson Johansson.

Det är för tidigt att säga exakt vad det är som stiger upp ur det brunblå skogsvattnet för att ta trakten i besittning. De kallas vandrare. Mycket återstår för Madeleine Bäck att göra med den här stämningsfulla och våldsamma historien när den letar sig fram genom kommande delar av trilogin. Men helt klart är att man vill veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Stina Stoor: ”Bli som folk”

Stina Stoor
Bli som folk
Norstedts

Stina Stoor debuterar med en samling om nio noveller som präglas av den västerbottniska litteraturens alla kännetecken. Inga andra svenskspråkiga landsändar har en sådan trohet till det dialektala idiomet som Västerbotten. Litteratur från Skåne, Gotland, Bohuslän, Helsingfors, Dalarna, Linköping ståtar bara undantagsvis med utpräglad dialekt, och då i princip bara i dialogen.

Men Stina Stoor följer den språkliga tradition som gjort och gör Västerbotten till en nästan sagoaktig litterär miljö, skild från resten av världen. Det heter inte ”den gamla ängen” eller ”Åsas kalla fingrar”. Det heter ”gammängen” och ”kallfingrarna Åsas”.

Hon berättar om folk. Vanligt folk i Västerbotten som lever ganska vanliga liv. Men hon har en fantastisk förmåga att smälta samman människorna med omgivningen, sakerna, detaljerna. Här är hjortronen, gofikat och skidstugans brunflagiga väggfärg. Här är vaxduken, blinningarna och den gummivarma vindrutetorkaren.

Hon håller sig på den här sidan det fantastiska, utom i en av novellerna, den kanske bästa, som för in mytiskt övernaturliga element.

Det är ofta barn i Bli som folk. Stina Stoor strålar i noveller som ”Ojura”, där en liten flicka skall gå på fint födelsedagskalas i samhället. Gräddtårta och ballonger och allt. Hennes trassliga pappa hjälper henne att slå in presenten i en gammal kartong – en handfull levande grodor från bäcken.

Så det är en stillsamt vacker debut som doftar av pors och skvattram, uthållighet och ursinnigt spott i nävarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: John Williams: ”Butcher’s Crossing”

John Williams
Butcher’s crossing
Övers. Eva Johansson
Natur & Kultur

John Williams är ett namn som är lätt att glömma, anonymt som i en liggare på ett billigt hotell. Wikipedia anger upp emot 130 personer med det namnet. Men säger man Stoner så går det upp ett ljus, i alla fall för den litteraturintresserade.

Stoner publicerades 1965 och var litteraturprofessorn Williams tredje roman. Han skulle komma att ge ut en till under sitt liv, som avslutades 1994.

För några år sedan upptäcktes Stoner på nytt i den engelskspråkiga världen, blev ett kritik- och läsarfenomen och översattes också snabbt till svenska. Romanen om den inbundne men passionerade universitetsläraren Stoner var inte längre ”den bästa roman du aldrig har läst”. Den var nu väldigt läst, och väldigt älskad västvärlden över.

Romanen Butcher’s crossing” är John Williams andra roman, publicerad 1960. Trots att dess huvudperson skiljer sig avsevärt från Stoner i både tid och rum, liknar de till viss del varandra till temperamentet.

Den 23-årige Will Andrews anländer per diligens till den nödtorftigt hoprafsade präriehålan Butcher’s crossing en varm dag i början av 1870-talet. Han har efter tre år avslutat sina studier vid Harvard och drivits till Kansas av en känsla, en längtan, något han har svårt att riktigt sätta fingret på och formulera:

”Det var frihet och godhet, det var ett hopp och en livskraft som han tyckte sig ana under allt det välbekanta i sitt liv, som inte var fritt eller gott eller hoppfullt eller livskraftigt.”

Han blir erbjuden en anställning som kontorist hos en man som handlar i buffelskinn, men han tackar nej. Will Andrews vill vidare, ut i detta vilda och outsägliga. Handlaren undrar om han verkligen har för avsikt att ge sig i lag med slöddret som jagar bufflarna.

Men nej, Andrews tror inte att han vill jaga. Han vill lära känna landet, som han säger.

Så han hänvisas till den lokala saloonen. Där möter han den buskige, ärrade och enstörige jägaren Miller, som för många år sedan stötte på en sagolik ravin långt upp i bergen – dold för mänskliga ögon men ett paradis för den sista stora buffelhjorden.

Will satsar sitt sparkapital. Han och Miller ger sig av tillsammans med Millers något svagsinte protegé och en inhyrd, smålömsk expert på att flå djur. Fyra män rider ut i vildmarken med varsin dröm.

Låter det som en klassisk västernromans? Det kan man kalla den, om man ­lägger till den djupare existentiella dimension som annars brukar vara upp till läsaren att tillsätta.

Man brukar säga om den svenska litteraturen – särskilt lyriken – att det som utmärker den är kärleken till naturen. Det må vara sant, men det är en natur som iakttas utifrån, på håll, från den på kartorna noggrant utsatta promenadstigen eller i ett präktigt herbarium.

Den amerikanska litteraturen uppvisar däremot en natur som är besjälad på ett helt annat sätt och som är långt ifrån en vacker kuliss. Den är ett med nationen och ofta skoningslös. Den amerikanska naturen drar in den romantiskt lagde i sin oöverskådliga famn varpå den ofta har ihjäl sitt offer.

Så skildras den som en nyckfull övermakt som när som helst kan vända sig emot en. Det är ett känt faktum att den store naturalisten Henry David Thoreau ingalunda hade ett fast och naturligt boende vid sjön Walden, utan gick hem till stan om kvällarna.

Nu är det inte Thoureau som frammanas av John Williams i Butcher’s crossing, utan Thoureaus transcendentalistiske kollega och mentor Ralph Waldo Emerson. Han citeras i romanens motto och nämns också i själva texten. Naturen ställer allt annat i skuggan och dömer alla människor som kommer till henne lik en gud – mässar Emerson.

Det andra mottot till romanen är hämtat från Herman Melville, och vi vet ju hur det gick för dennes gestalt kapten Ahab när han försökte betvinga naturen.

Efter många umbäranden kommer kvartetten att nå fram till den paradisiska ravinen uppe i Colorados berg, där buffelhjorden majestätiskt driver fram i fjärran. Miller har packat ett halvt ton bly och tvåhundra femtio kilo krut.

När de kommer tillbaka ett halvår senare är de bara en trio och den unge Will har åldrats. Utanför har också världen förändrats och knappt någon minns dem längre i Butcher’s crossing.

I ett fascinerande förord till romanen skriver Kristoffer Leandoer att John Williams gestalter har det gemensamt att de söker kunskap, oavsett konsekvenserna.

Jag är inte säker på att det är just det dramat som framför allt gestaltas i hans böcker. Långa stycken i Butcher’s crossing må vara hyllningar till hantverk och strategier för överlevnad, men det känns som om Will snarare söker efter den svårfångade mening som kunskapen är till för att skydda. Som så många andra amerikanska författare, filmare och sångare har försökt finna i naturen både före och efter honom.

Och i förlängningen har vi Stoner, som har funnit sin mening i skönlitteraturen och gör allt för att skydda dess fundament.

I synnerhet den senare ger prov på en sorts naiv och mycket otidsenlig anständighet. Det kanske är därför som John Williams har blivit så viktig för oss i dag. Vi visste inte att det var anständigheten vi saknade, men vi kanske börjar lära oss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Anmälan: Mircea Cartarescu: ”Levanten”

Efter en del grubbel har jag beslutat mig för att ge The Secret World en andra chans. Jag rage-quittade ju för tre år sedan på grund av Funcoms vägran att ta itu med obalansen i pvp.

Men nu är jag åter. Svårt att låta bli med ett sådant upplägg.

Dessutom är det rentav mer skoningslöst än jag mindes det. Ett par uppdrag i Transsylvanien kräver att man kan läsa rumänska, till exempel. Som om det inte räckte med japanska och hieroglyfer.

Ett liknande dilemma stöter jag på när jag parallellt skall recensera den svenska översättningen av Mircea Cartarescus prosaversion av verseposet Levanten. Till formen borde ju höra att man jämför prosaversionen med versversionen, men det låter sig helt enkelt inte göras.

Här följer i alla fall recensionen [papperspublicerad 2015-10-02]

 

 

Mircea Cartarescu
Levanten. Österlandet
(Levantul)
Övers. Inger Johansson.
Albert Bonniers förlag

Den rumänska litteraturens mesta affischnamn Mircea Cartarescus dagböcker publicerades i svensk översättning 2011. De utspelar sig mellan åren 1994 och 2003 och som en röd tråd framstår skrivandet av den väldiga trilogin Orbitor. Det är svåra år för författaren. Man får intrycket att alla år är svåra år för Cartarescu, som hanterar skrivkramper, mer fysiska åkommor och känslan av obemärkthet i framför allt hemlandet.

Han är missnöjd med det allra mesta han skrivit, men det finns en titel som han aldrig förringar; som framstår som den enda klart lysande prestation han någonsin gjort. Verket heter Levantul. Man får aldrig riktigt klart för sig vad det är för sorts verk, men genom dagboksåren dramatiseras det, blir hörspel, radioteater och musikal.

Naturligtvis blir man nyfiken.

Nu utkommer Levanten i svensk översättning. Mircea Cartarescus svenska parhäst, den oumbärliga och mångförslagna översättaren Inger Johansson, förklarar i sitt efterord att originalet från 1990 är ett rimmat versepos skrivet på författarens moderdialekt muntenska, fullt av språkhistoriska finesser och i princip omöjligt att översätta till något annat språk.

2013 presenterade dock Cartarescu en prosaversion för sina översättare och Inger Johansson hörde till dem som nappade.

Levanten är en saga, ett rebelliskt spex, en karnevalisk frihetssång och en postmodernistisk kalabalik full av dofter och exotism.

Till det idéhistoriska Levanten – som betyder Österlandet – hör i princip alla länder runt östra Medelhavet bortom Italien samt länderna på Balkan. Hos Cartarescu blir Levanten till något som liknar det sagornas Bagdad som frammanas i Tusen och en natt, med ett kosmopolitiskt myller av folkslag, likheter och skillnader.

Tiden är 1820-tal och det grekiska frihetskriget rasar som värst. I västvärlden sågs den grekiska självständighetskampen mot det osmanska riket som ett kulturkrig mellan väst och islam och det engagerade hela Europa. Lord Byron var en av de frivilliga som reste för att slåss för det antika arvet och något är Cartarescu skyldig den stupade brittiske poeten – bland många andra.

Levanten i Cartarescus tappning är full av soldater och spioner, pirater och lycksökare, flyktingar och handelsmän. Huvudpersonen Manoíl är en ung rumänsk poet som drömmer om Valakiets (läs: Rumänien) frihet från turkarna. Tillsammans med ett gäng muntra kumpaner iscensätter han ett uppror mot den styrande vojvoden i Bukarest.

Berättelsen löper i ett rasande tempo. Hallucinatoriska scener avbryts med diktdeklameringar, sånger och känslosamma utbrott, anakronismer förekommer flitigt och skyggas inte för, rumänska och internationella författare citeras och parafraseras. Man får intrycket av minst tio högljudda operor som spelas på samma gång på samma scen.

Alltihop är indelat i tolv sånger. I den femte stirrar ett stort öga ner från molnen på våra hjältar. ”Det är Gud! gastade gamle Ghiorghi och kliade sig kvickt”. Men han har fel, ty ögat är författarens. Följande Heisenbergs principer om att man inte kan studera subatomära fenomen utan att påverka dem, drar han sig emellertid tillbaka och låter berättelsen ha sin gång.

Men till slut går det inte längre. Efter flera liknande interventioner lyfter författaren Mircea upp sin huvudperson från skrivmaskinspapperet för att göra en existentiell poäng. Men Manoíl lyssnar inte på det örat utan börjar slåss med sin författare, som skriker efter sin hustru på hjälp. Sedan en vapenvila ingåtts skriver han en kort programförklaring: ”Jag, Mircea Cartarescu, skrev ’Levanten’ vid trettioett års ålder i ett svårt skede av mitt liv när jag hade mist tron på poesin”.

För så var det. 1988 var den kommunistiska repressionen i Rumänien som hårdast och naturligtvis kan – eller kanske rent av bör – man läsa ”Levanten” som en desperat, befriande fantasi om uppror mot de moderna turkarna: kommunistpartiet och dess säkerhetstjänst.

I det tidiga 1800-talet drömmer Manoíl om en demokratisk republik i Valakiet, men han ömkas av en kumpan som påpekar att i politiken offras drömmaren snabbt: ”Åh, jag fruktar att vår dröm går ett sorgligt öde till mötes”.

Levanten framstår så allt mer som ett räddningsprojekt för Mircea Cartarescu, där han sitter med blaskigt te i en grå omvärld. Han frammanar nästan tvångsmässigt sin Levant – detta färgsprakande jubelrop – för att få ett skäl att leva.

Det blir mycket rörande när berättelsen är slut, men Cartarescu kan inte förmå sig att sluta. Det vanliga sättet att få en roman att fortsätta i evighet är att låta den sluta där den börjar – som James Joyce gjorde i Finnegan’s wake. Cartarescu låter sin roman sluta som ett hack i slutet av en lp-skiva.

Det är fantastiskt att äntligen få en smak av denna märkliga sång till friheten. Inger Johansson har uträttat storverk då hon behållit det rytmiska, ibland rimmade, och frodiga i denna vision. Heder åt dem bägge.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0