Nätets tjurar är också tjurar.

Det litterära fältet – för att tala med Pierre Bourdieu – har liksom alla andra fält förändrats i med allt detta digitala och sociala. Och inte alltid till det bättre.

Jag läser långt om länge ett reportage av Molly McArdle, som är litteraturredaktör på Brooklyn Magazine.
Det finns i sin helhet här.

Det handlar om bokbloggaren Ed Champions uppgång och fall och är en rysare. Berättelsen om Ed Champion är en påminnelse om bokbranschens karaktär av camorra + viktoriansk hederskultur + något annat som det är svårt att klä i ord, men vi kan kalla det generad ängslighet.

Ed Champion tillhör/tillhörde det nya litterära trasproletariat som har växt fram i och med den digitala revolutionen. Den vanliga karriären. Det börjar med en bokblogg, fortsätter med energisk twitteraktivitet, podcasts, frilansuppdrag, insta, mer twitter och dylikt.

Plötsligt har Champion en maktposition i den ängsliga bokbranschen och börjar hota folk som inte gör vad han vill att de skall göra. Han hotar även folk som gör vad han vill att de skall göra, och författare som inte dansar efter hans pipa, och vänner som väljer att sitta vid släktingars dödsbäddar snarare än att gå ut och ta ett glas med honom.

Det är ganska tydligt att Champion är ett nutcase som borde låsas in, men vid det här laget har han fått symbolisk makt i branschen. Dessutom har han ett förhållande med en kvinna som har reell makt, eftersom hon är redaktör för en tongivande branschtidskrift. Hon skyddar honom till varje pris.

Tillsammans kan de terrorisera den amerikanska bokmarknaden, för det är en bransch som hellre tystar ner än hamnar i rampljuset.

Något liknande har vi inte sett i Sverige, än. Bara tendenser.

Men vi har sett tillräckligt många nätrelaterade lokala skandaler för att vilja stå beredda.

Nätet har ju den fördelen att vem som helst kan uttrycka sig. Nätet har också den nackdelen att vem som helst kan uttrycka sig.

En poäng med den gamla uttrycksindustrin är ju att alla som ville uttrycka sig filtrerades av redaktörer eller någon annan som var den som sa att Ey! Gå hem och ta ett par Resorb och sov på det här, så diskuterar vi saken imorgon.

Att någon verkar på nätet innebär inte diplomatisk immunitet eller automatisk respekt. De flesta branscher, inklusive och kanske särskilt bokbranschen, faller dagligen platt inför digitala omdömen eftersom det ännu inte står helt klart vad de har för egentlig betydelse. Men om man faller platt inför något så ger man det betydelse.

Det faktum att vi sedan 1990-talets början har begåvats med ett nytt medium innebär inte automatiskt att samtliga som verkar inom det bör respekteras – det är snarare motsatsen som gäller, utifrån premissen Upp till bevis.

Fallet med den misogyna, omogna, paranoida galningen Ed Champion bör stämma till eftertanke.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Montergate, en fördjupning.

Strindbergsfejden, Tredje ståndpunkten och Strömkantringen. Nu står vi mitt uppe i den här tidens stilbildande kulturdebatt – den som kallats Montergate.

Med allt mer rynkade ögonbryn har jag först idag tagit del av denna ödes- och hatmatch, som bäst refereras av Nöjesguidens Greta Thurfjell

Problemet är förstås att DN inte är med i bråket, och man måste vara med i bråk om det är kulturbråk, annars är man bara en liten lort.

Så:

Nej, Ola Larsmo, det var du som skulle hämta kaffet i DN:s monter och jag som skulle vänta vid tidningsstället. Inte tvärtom, som du påstår. Och dig har jag lärt mig allt jag kan och kallat dig morbror! Det är sorgligt att se yttrandefrihetsfrontisterna förfalla i girighet och egennytta och smita iväg med ens kaffe, när det dessutom var en kopp per person som gällde. !!!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Översättarens lov (Paul Enokssons)

Jag bloggade för någon månad sedan om en bok som luktade fruktansvärt illa.
Det gör den i och för sig fortfarande, vilket är häpnadsväckande.

Men vid det här laget har jag läst och recenserat den. Fascinerats av den.

Och när recensionen av Giambattista Gellis dialog Kirke publicerats i tidningen fick jag ett mail om att den översättare och introduktör som är ansvarig för att jag obehindrad fått läsa denna och många andra böcker – Paul Enoksson – avled i våras.

Han blev 92.

Vid beskedet om detta vill jag tillägga följande till den papperspublicerade (21/7) recension som repeteras nedan:

Det råder utan tvekan ett symbiotiskt förhållande mellan översättare och det övriga så kallat intellektuella Sverige – och utan tvekan är det den senare storheten som är parasiten.

Hur många översättares värv har inte i kritikers händer förvandlats till kritikerns upptäckt? Hur många passionerade inledningar, kommentarer eller efterord skrivna av översättaren har inte annekterats av kritikern med en diskret hostning för att dölja källan?

Det kan vara fan på tiden att kritikens primadonnor åtminstone nämner sina källor.

Paul Enoksson var läkare.

Han har översatt bland annat följande titlar, som jag har i mitt bibliotek:

Giovanni Boccaccio: Decamerone
Giordano Bruno: Askonsdagsmåltiden
Niccolò Machiavelli: Fursten
Galilei Galileo: Breven om solfläckarna
Galilei Galileo: Kopernikanska brev: om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet
Giambattista Vico: Självbiografi

Paul Enokssons gärning var pedagogisk, litterär och arkitektonisk – i det han byggde broar mellan oss och världen, mellan vår tid och andra tider.

Han borde fått en statsbegravning, men vi kan önska honom bättre: vår ödmjuka och djupt kända tacksamhet.

[här följer recensionen]

 

Giambattista Gelli
Kirke
[La Circe]
Övers. Paul Enoksson
Atlantis

Ära den som äras bör, heter det. I litteratursfären är det ofta översättarna som äras bör.

När läsare och kritiker berömmer ett svenskt förlag för att ha introducerat ett utländskt författarskap, en förbisedd klassiker, en hittills oupptäckt pusselbit i den kulturhistoriska helheten – då är det snarare en översättare vi bör tacka. Ett proffs som kan ha lagt ner decennier på att övertyga och tjata på ett förlag om att satsa på just detta författarskap.

En bra översättare
är inte bara en omskrivare av redan skrivna texter. En översättare är introduktör, agitator, taktiker, diplomat, passionerad och intellektuell. Framför allt intellektuell.

Mer intellektuella och bildade människor än professionella översättare av skönlitteratur till svenska finns inte i Sverige. Att översätta en text är att hitta den, omfamna den, tjafsa med den, diskutera den med dess i de flesta fall avlägsna eller döda upphov, hata den, älska den och slutligen hitta den igen. Det är en kärleksaffär.

Man kan nämna flera namn på prominenta svenska översättare, men jag vill lyfta fram Paul Enoksson. Hans senaste översättning är Giambattista Gellis dialog Kirke, som gavs ut i Italien första gången 1549.

1549?

???

Visst, men häng kvar nu kära läsare, för denna dialog är sprängstoff även i dagens västlitterära utgivning, som ideligen ställer frågor om huruvida vi verkligen är lyckliga som människor nu när vi knappast har något kvar att drömma om – och i allmänhet svarar nej.

Giambattista Gellis dialog
– tänk roman, för man märker knappast av att det är en genre som sällan brukas längre – utgår från en av episoderna i Homeros Odysséen.

Odysseus sysslar med sin ständigt uppskjutna återresa hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Han har efter åtskilliga umbäranden bekvämt slagit sig ner hos häxan Kirke och börjar falla tillbaka i lättja och kättja. Så småningom tvingar han sig emellertid att fortsätta resan hem.

Men det är strax före avresan som Gelli smyger in en moralistisk passage, som alltså utgör dialogen Kirke.
Det är nämligen så, att häxan Kirke har för vana att förvandla människor till djur.

Odysseus tycker att detta är snudd på mord och kräver att Kirke släpper dessa en gång så fria greker fria på nytt.
Problemet är att dessa fria greker ingalunda går på Odysseus linje.

Alltmer desperat diskuterar den grekiske hjälten med ett ostron, en mullvad, en orm, en hare, en bock, en hind, en häst och så vidare.

Samtliga tackar någorlunda vänligt men mycket bestämt nej till att få återgå till livet som människa och fri grek. För människan är den mest beklagansvärda existensformen av alla som gudarna har skapat.

Och man tror Giambattista Gelli, som repeterar samma dialogform som en gång Platon nyttjade men mer förkrossande.

Gelli lyckas dessutom från sitt 1500-tal förebåda såväl marxismen och existentialismen, som postkolonialismen och feminismen. Den getabock som Odysseus försöker övertyga om att bli människa igen, är nog den av alla dessa avfällingar som grundligast summerar dilemmat.
Uppbragt och utan tvekan på knä frågar Odysseus bocken om han ärligt talat menar att till och med tidsuppfattningen är en mänsklig förbannelse.
Och bocken svarar:

Ni som är medvetna om tiden ser alltid döden framför er. Ni räknar timme för timme och tänker ständigt på vad ni ska behöva från den ena stunden till den andra. Det händer inte oss som lever gynnade av naturen.

”Men vad anser du?” frågar bocken den grekiske hjälten Odysseus, som nyligen har lämnat det trojanska kriget och nu vill återvända till sin civilisations vagga för att fostra framtiden.

På samma sätt som i de andra samtalen i den här boken blir Odysseus svarslös.
Som en trotsig skolgrabb vänder han sig till Kirke och menar att det där var ju ett dåligt exempel. Den där typen var ju bonde i sitt mänskliga liv. Eller fiskare. Eller advokat. Eller läkare, eller rik, eller något annat som man kanske inte längtar tillbaka till.

Gelli var – berättar Enoksson i sin introduktion- utbildad till bland annat skomakare men blev en del av Niccolò Machiavellis krets i Florens.

Han förordade folkspråk, sekularisering och tolerans, undervisade om Petrarca och Dante och framstår överhuvudtaget som en mycket upplyst människa med goda intentioner och hopp om mänskligheten.

Den som tvivlar om detta kan glädjas vid beskedet att Odysseus på väg till sin båt faktiskt stöter på ett djur som han lyckas övertyga. Det visar sig vara en filosof från Aten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Glädjande att du tänker på oss, Jonas! Dina ord värmer o roligt för Enoksson i översättarnas himmel. Hoppas själv komma med ett litet tillskott i höst. Japanen Tokuda Shusei. Hört talas? Jaså inte. En gigant, kanske större än Kawabata. Nobelpristagaren talar om Tokuda som en av de 3 banbrytarna i japansk litteratur, Murasaki år 1000, Saikaku på 1600-talet och Tokuda på 1900 talet. Om mina pengar räcker till tryckkostnaden så kanske det blir något efter 8 års kamp mot och med en svår text. :-)

Hans Göran Ankarcrona, 14:03, 16 augusti 2015. Anmäl

AB Tidningen Vi möter Doctor Who.

Tidskriften Vi läser har fått en hel del infam kritik sedan man beslutat sig för att avskaffa litteraturrecensionerna – en publicistisk form som brukar anses naturligt hänga vid alla någorlunda seriösa organ för bokutgivning.

Faktum är att litteraturrecensionerna presshistoriskt sett kom före nyhetsartiklarna i de första tidningarna.

Men jag antar att ledningen för Vi läser nu vill satsa på hemmahosreportage hos aktuella författare. Den sortens texter har aldrig någonsin intresserat mig – författares biografiska tråkighet övertrumfas bara av skådespelares och möjligen journalisters – men det är möjligt att jag tillhör i en likgiltig minoritet här.

Själv har jag hittills alltid läst Vi läser med stort intresse. Även om man då och då har kört såna där förment populära men i grunden loja och oengagerade ledarargument som att: År 1901 fick 100 procent manliga författare Nobelpriset i litteratur och 0 procent kvinnor! Siffrorna talar för sig själva!!

Men jag fattar grejen med Vi läsers nya inriktning när jag studerar en pressrelease jag fick i dag.

Säkert är jag en aning påverkad av det faktum att jag för tillfället gör en ansats att sätta mig in i BBC:s långkörare Doctor Who – eftersom det finns en gräns där antalet svårbegripliga populärkulturella referenser blir mig alltför talrika för att kunna ignorera.

Ni som känner er Doctor Who känner också till rasen Dalek, och dess pragmatiska civilisationsekonomi. I så fall uppskattar ni nog den episod av serien i fråga som nedan citeras.

Ni som inte följer serien kan ändå göra ett litet helgpyssel av pressreleasen nedan: hitta alla moderna managementklichéer! Det skall finnas 2 miljarder. Finner du alla?

Kraftwerk – The Robots – 2009 Digital Remaster

AB Tidningen Vi går mot strömmen när både upplagan och vinsten ökar rejält!
Under 2014 ökade Tidningen Vi med 11 procent och Vi Läser med 15 procent – helt unika siffror i dagens tidskriftslandskap! Samtidigt ökar alltså lönsamheten för det lilla kvalitetsförlaget.
– Att vi ökar så starkt – både vad gäller lönsamhet och upplaga – är smått unikt! Det är nu tredje året i rad som vi ökar vinsten. År efter år bevisar sig alltså AB Tidningen Vi som en allt stadigare och starkare spelare på en i övrigt rätt så svajig marknad. Jag blir så stolt. Över siffrorna, förstås. Men mest över det extremt vassa team som gör det här möjligt. Bakom de här siffrorna ligger en laginsats i ordets rätta bemärkelse, säger Sofia Wadensjö Karén, vd för AB Tidningen Vi.
Omsättningen 2014 uppgår till 44 Mkr (fg år 42 Mkr) Rörelseresultatet efter finansiella poster landar på drygt + 2,5 Mkr, vilket är en resultatförbättring sedan förra året om knappt 1,1 Mkr.
AB Tidningen Vi går nu in i ett intensivt 2015. Arbetet med att utveckla titlarna Vi och Vi Läser fortsätter, liksom både rese- och eventverksamheten som är knuten till dessa båda tidningar. I mars avgår tre fulla Litteraturbåtar med sammanlagt 3000 resenärer. Vidare kommer under året även det nya kulturkvällskonceptet Vi & Våra vänner att dra igång.
Kvalitet – i samtliga led och produkter – är företagets devis. Det gäller givetvis såväl magasin, event och resor som den allt mer framgångsrika kundtidningsverksamheten.
–Tack vare den fina medvinden får vi nu arbetsro att ännu bättre kunna fokusera på konceptutveckling och nya affärsidéer. Det känns fantastiskt, avslutar Sofia Wadensjö Karén.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Några ytterligare litteraturkritiska insikter

En undersökning utförd av Bokbloggen analytikerteam har kommit fram till detta:

Det enskilda ord som oftast felstavas av yngre svenska författare är skadskjuten.

Desto mer tragiskt eftersom två tredjedelar av böckerna handlar om personer som är det. Skadskjutna alltså.

När jag tänker efter så låter det faktiskt som ett ganska ok efternamn att ta: Jonas T Skadskjuten. Låter adligt på något sätt.

…………….

En annan kommission har utrett rationaliserandet av litteraturrecensionerna, mot bakgrund av det faktum att det kommer ut alldeles för många böcker för att hinna med.

Ett förslag är att använda de tre kategorierna ”mjukt och bärigt”, ”friskt och fruktigt” samt ”kryddigt och mustigt” och inget mer.

……………..

Ett tredje team håller på att utvärdera effekterna av mitt twittrande på mitt bloggande på mitt pappersskrivande.
Delresultatet skvallrar om tendens mot kortare, lustigare och mer korkat meningslösa texter.
Vi återkommer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sista svenska bokbloggen att kommentera Augustvalet

Informationsdöden inföll i går ikväll när mitt bredband lade av. Det händer inte så ofta, men för var gång inser man hur sårbar den digitaliserade människan är.
Visst, jag kan läsa böcker – men just i måndags var jag sprängfull av boklig lärdom och behövde göra annat.

Först fick jag ge upp tanken på att blogga om Augustpriset, som delades ut i går. Sedan insåg jag att inte bara datorn, utan också övriga plattformar var avkopplade. Så ingen Netflix, inget Mubi, inget Destiny eller något annat adrenalinstint spel.

P1 körde bara saker jag redan hört, eftersom jag lyssnar en hel del på P1.

Tv tror jag inte att jag har. I alla fall har jag inte uppdaterat lådan, sladdarna och antenneländet på ett par år och jag skulle nog hellre upprepade gånger slå huvudet hårt i en betongvägg än att titta på tv, eftersom jag utgår ifrån att underhållningsvärdet i det förra är större, att döma av kvällstidningarnas nöjesbevakning.

Så jag tänkte rensa ut lite strunt från ITunes, men ITunes insisterade på att kolla något med sin server och vägrade acceptera trådlöshet.

Därefter svor jag ve och förbannelse över att inte kunna logga in i åtminstone två spel som kräver daglig inloggning för att generera särskilda favörer.

I ett av fallen loggar man in minst en gång per dygn, ber till sin gud och tilldelas därpå en medalj. Sju medaljer och man kan byta dem mot nåt hyfsat värdefullt krimskrams. Missa ett dygn och räknaren börjar om från noll. Nu hade jag varit inloggad i sex dagar och … ja … jag var inte alls glad på föreningens nätleverantör.

Nu är det löst och det gällde alltså Augustpriset.

Ah, någon borde ha filmat det. Ilskan och frustrationen när Augustgalan bara malde på och på, långt bortom alla löften om när resultaten skulle komma.

Själv var jag iskall, eftersom jag som vanligt visste vem som skulle få det skönlitterära priset, men editionschefen och chefsredigeraren och AD:n och nyhetsdesken och förstasidesredaktören och alla var vansinniga eftersom en papperstidning har en deadline när den måste tryckas.

Personligen orkar jag inte med att lyssna på dessa själfulla människor som på Augustgalan själfullt läser litterära texter som om alltihop vore en enda stor parodi på LITTERATUREN.
Om jag någonsin har längtat efter en sjöblöt Charles Bukowski eller rejält speedad Stig Larsson så är det här och då.
Det känns som P1:s helgmålsbön fast i en utsändning från 1959.

Men jag hörde bortifrån desken hur man tjöt av hes aggression när Margareta Winberg en minut före absolut sista deadline började berätta vad hon upplevde när hon läste någon av de nominerade böckerna:
För fagerlund!!? Är det MER?? Raska på nu för allt vad heligt är!!

Ungefär så, fast mycket grövre.
Ja, vi ville ju ha ett besked att kabla ut även i de tidigare upplagor som distribueras utanför Stockholm.

Som lekman begriper jag mig inte riktigt på Augustarrangörens taktik. Min omedelbara tanke är att om man har ett litteraturpris så vill man gärna sprida information om det, för att maximera det publika intresset.
Ett sätt att göra detta är att se till att informationen i tid når den tryckta pressen – vars äldre och ännu icke självklart digitaliserade läsare utgör den förmodligen viktigaste fokusgruppen för bokförläggare.
Många andra kulturpriser som delas ut kvällstid har kommittéer och arrangörer som är medvetna om detta. De brukar läcka pristagarna i hyfsad tid, och sätta ett embargo – det vill säga en tid före vilken resultatet icke får publiceras.
Fungerar utmärkt. Gentlemens or -womens agreement.

Svenska förläggareföreningen, som administrerar Augustpriset, riskerar emellertid hellre att få en liten notis i onsdagens tidning, när allt är over & done, än ser till att bereda möjligheterna för ett braskande jätterabalder i tisdagens dito.
Dess seder tycks mig främmande år 2014.

Detta skriver jag inte i egen sak, utan för att jag värnar om mina kolleger.
Och jag uppskattar inte kraftuttryck på min arbetsplats.

Min uppgift var att kommentera mottagaren av det skönlitterära priset, och min kommentar var självklart redan klar när annonseringen kom. Jag vet, jag är skiten. På flera sätt än jag skulle önska.

1997 recenserade jag Kristina Sandbergs debutroman I vattnet flyter man, som jag tyckte mycket om. But that was in another newspaper, and besides … nej, glöm det. Sedan skrev jag i DN om hennes nästa, Insekternas sång, och tyckte mindre om den. Jag ska ta reda på exakt varför senare.
I alla fall ledde den recensionen dels till en schism mellan mig och min kollega Ulrika Milles – saken var att romanen i fråga utspelar sig på ett ridskoleläger och det kvittade ganska mycket för mig, men implicerade tydligen någon genusgrej som gör manliga läsare diskvalificerade – och dels mellan Sandbergs likaså författande make och DN, som han vägrade medverka i på grund av min recension.
Weird but true story, och jag kan uppskatta kärlek och lojalitet, även när den går banan.

Sedan dess har jag nöjt mig med att läsa Sandberg, snarare än nämna henne, och hennes trilogi om hemmafrun Maj är en litterär prestation som tycks låna av samtliga svenska litterära decennier sedan andra världskriget och excellerar i dofter, smaker och andra sinnesstämmare för att berätta om det moderna Sveriges misskända ryggrad.
Följande är nästan vad jag skrev om pristagaren i papperet, de senare upplagorna. Jag tror att jag i sista minuten lade till nåt catchy på slutet, för rubrikernas skull, men i princip:

Många kommentatorer, bland annat jag själv, enades redan i och med nomineringarna till årets Augustpris om att det skönlitterära priset skulle föräras Kristina Sandberg. I några fall yrkade man på Sandberg redan före nomineringarna. Och nu står vi med faktum: Sandbergs avslutande del i romansviten om hemmafrun Maj föll även de 63 elektorerna på läppen, och konstigt vore det annars. Bland många andra förtjänta böcker står Kristina Sandbergs tredelade projekt för sig. I en tid när litteraturen gärna handlar om minoritetsgrupper som på olika sätt är och har varit förfördelade, skriver Sandberg fram hemmafrun Maj -representant för majoriteten, kvinnorna som under 1900-talet skapade det moderna Sverige men som fått försaka sina egna drömmar på kuppen. De är många och vi bör minnas dem. Ulrika Milles skrev i sin recension av Liv till varje pris att sviten bör bli referenslitteratur för alla levande svenskar. Jag håller med.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Exklusiviteten som motståndshandling, ännu ett exempel

Härom dagen fick jag ett litet paket, avsänt från Järfälla.
Ah, jag har besökt Järfälla norr-om-Stockholm en gång när jag var en helt ung man och det var under märkliga och ganska svåra omständigheter – bland annat för att jag inte behärskade det lokala språket, som var finska – som skulle visa sig bli bara svårare.

Hursomhelst var det ett paket  i format av en normal pocketbok och det innehöll en oinbunden roman.
Jag vet att jag inte borde säga det (eftersom alla har en roman eller självbiografi eller antologi egenkomponerade snapsvisor eller nåt som de gärna vill ha recsentierad över ett uppslag i DN (”och kan du skicka tio ex av tidningen när den har tryckts är du bussig”)) men jag tycker faktiskt om sånt här på flera sätt.

Boken ifråga är alltså oinbunden. Lösblad.
Det är inget nytt, egentligen. Akademiledamoten och kamraten Lotta Lotass gav till exempel ut boxen Den vita jorden 2007 och den innehöll 148 häften som kan kunde läsa i vilken ordning som helst.

Den här saken är författad av O M Jansson och heter Morfar blåser idag.
Den första associationen är naturligtvis till en val, eftersom valar blåser, och jag tänker att morfar måhända har en fruktansvärd snuva.
Men jag vet inte.
Jag har fasansfullt mycket annat att göra och hade bara hunnit läsa några sidor innan akuta saker inträffade.

Regeln säger ju att alla författarpretendenter först skickar sina manus till de största förlagen, därefter till de mellanstora och sedan till de små. Vilket innebär att deras böcker har dissats av en ganska omfångsrik och kunnig skara lektörer och redaktörer när de till slut bestämmer sig för att ge fan och starta ett eget förlag istället för att ta emot ett enda refuseringsbrev till.

O M Jansson kommer ut på Lodda förlag och har tidigare begått två böcker på Lavagrodan Bokförlag – bägge för mig okända institutioner.

Jag befarar att det är en sån där rolig roman – och jag hatar prosa som försöker vara rolig eftersom det lyckas i blott ett fall av tusen – men eftersom jag är en välvillig själ innerst inne ger jag den en chans.

Så här inleds Morfar blåser idag:

Från toppen av mitt träd ser man hela världen. Åtminstone min värld. Det är Parkhallen och parkeringen framför den, älven en bit bakom, båthamnarna, stationshuset och konditoriet. Två kullar ser jag. På toppen av den ena står Sveas lilla röda sportbil parkerad utanför Elofs och hennes hus. På den andra står Krille och Sofia i varsitt fönster och vinkar. Vi ska inte ses idag men förmodligen i morgon.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag blir full av tillförsikt här. Det finns något stillsamt, sömnigt men ändå fullt av förväntan över denna inledning. Han kan skriva, vem han än är.

Jag får läsa vidare.

Fast ja, rubriken här ovan. Det var meningen att det skulle handla om hur idén om boken som materia förstärks i dessa tider av nedladdad text. Hur numrerade upplagor frodas, de handgjorda fanzinens återkomst, hantverket och autenticiteten.
Jag får återkomma till det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[…] Exklusiviteten som motståndshandling, ännu ett exempel Ah, jag har besökt Järfälla norr-om-Stockholm en gång när jag var en helt ung man och det var under märkliga och ganska svåra omständigheter – bland annat för att jag inte behärskade det lokala språket, som var finska – som skulle visa sig bli bara … Read more on Dagens Nyheter […]

Apotti – a patient data system that costs more than a children's hospital - Scandinavian Windows (Webbsida), 12:52, 3 oktober 2014. Anmäl

Forts på den rafflande storyn om ett För Stort Att Bäras Ut

Med tanke på det antal böcker som på min arbetsplats plågar mig genom att pocka på uppmärksamhet, betraktar jag mitt hem som något av en frizon. I och för sig tornar bokhögarna upp sig även där, men det är för att jag själv har släpat hem dem, på frivillig basis.

Ändå finns det somliga som spårar upp min adress och skickar sin utgivning till mig privat.

Som alla förstår innebär det i praktiken att jag får en lapp i min brevlåda som säger att jag måste resa till en förort till Sigtuna för att hämta ut det brev som definieras som ”för stort att bära ut” och som är vad jag minst av allt behöver eller efterfrågar.
Okej, inte Sigtuna kanske, men Aspudden – som är en helt annan stadsdel, fjärran från den jag befolkar. (Ahhhh….privatiseringen av väsentliga samhällsfunktioner … eftersom det inte finns något Helvete så vill jag här hjärtligen önska er ingenjörer bakom denna privatisering ett mycket, mycket plågsamt jordeliv och en utdragen dödskamp. Ärligt. Ni har lämnat världen i ett mycket sämre skick än den befann sig i när ni kom hit, och gjort en karriär på att medvetet skita ner människors livsbetingelser och försvåra våra redan komplicerade liv. Tre steg tillbaka för civilisationens Gemeinshaft. Den banala ondskan i Rosenbad. Skräckfilmskaraktärer är vad ni är, men sjaskigare, beigare. Vi minns er.)

[han harklar sig]

Det säger sig självt: när jag tvingas gå med lappen i handen till en främmande stadsdel med soundtracket till The Warriors i huvudet för att hämta ut ett paket, och jag upptäcker att detta paket innehåller en bok som är mig tillsänd av någon som tyckt sig vara smart nog att förbipassera det Kulturindustriella komplexet, så betraktar jag avsändaren med avsky. Jag betraktar honom eller henne som en stalker eller värre.

Barry de Vorzon – Theme From ”The Warriors” – The Warriors Soundtrack Version

Gör inte så.
Uppmanar jag förläggare, författare, konstnärer, dj:s och alla andra som har triggats av något ord jag har nämnt (”Hej Jonas. Jag såg i tidningen att du nämnde Borges. I min bok finns det många ord som börjar på B så jag tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att läsa den. Skickar 50 exemplar om du kanske vill dela ut den till alla kulturredaktioner du känner”)

Bara gör det inte.

Och så finns undantagen som bekräftar regeln.

I början av juli noterade jag en sådan där ”stort brev”-lapp i brevlådan.
Orka!
En dryg vecka senare kom påminnelsen.
Orka!!
Det kändes lite trist att inte Orka för jag tänkte att det kanske var nya numret av tidskriften Glänta, som jag har en prenumeration på men aldrig fått, eftersom jag antagligen aldrig har meddelat någon adressändring. (Jag prenumererar på två tidskrifter – Glänta och OEI – för att de har störst rådjursögon när de säljer, för att de är bra och för att de inte har råd att skicka recensionsexemplar) (I ärlighetens namn prenumererar jag på Glänta för att jag var tvungen att köpa en prenumeration för att få komma in på deras fest på senaste bokmässan, som tidigare meddelats, men jag tycker det var en fair deal)

Detta paket var emellertid inte Glänta. Det var något helt annat. Och trots att jag hade disrespekterat paketet två gånger, varpå det gått i retur till avsändaren, så sändes det åter till mig och jag fick den förhatliga lappen i brevlådan i fredags.

Mer om det i nästa uppdatering.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kritiken i tsunamiernas tid

Vid åtskilliga tillfällen har jag, ohörd, uppmanat till ett tioårigt moratorium av den svenska bokutgivningen.
Det kommer alldeles för många böcker nu och uppåt 99 procent försvinner i floden eftersom det varken finns tid eller plats att hederligt bedöma dem.
Så mitt recept är enkelt: inga fler böcker under kommande tio år, så hinner vi läsa och diskutera de böcker som redan kommit.

The War On Drugs – An Ocean In Between The Waves

För det stora problemet – förvisso ur mitt perspektiv – är att det litteraturkritiska uppdraget kontamineras då vi tvingas överlåta bedömningen av nyutkomna verk till andra instanser, framför allt förlag och försäljningsstatistik.
Ty kritikens första och viktigaste instans i dessa tider av översvämning är sållandet. Att besluta huruvida ett verk skall eller icke skall sändas vidare till en recensent för bedömning är också en del av den kritiska bedömningen, en mycket väsentlig sådan därtill, men i brist på tid överlåtes sållningen alltmer till andra än kritiker.

Det är inget konstigt med det, egentligen.

Somliga mindre etablerade författare och förlag ojar sig över att de stora kultursidorna övervägande recenserar böcker utkomna på de stora förlagen. Konspirationsteorierna avlöser varandra i ett ständigt duggregn.

Men det finns en krass logik bakom förfarandet.

För att publiceras på ett större förlag krävs att man har godkänts av en mängd instanser – lektörer och förläggare framför allt – som har intygat för sina överordnade kassakostymer att detta är en författare värd för företaget att betala och investera en hel del i – kanske rentav på livstid.

När boken så småningom hamnar på en kulturredaktion kommer den alltså med flera osynliga garantistämplar, och en mycket tydlig sådan: nämligen förlagsnamnet, själva kvalitetsstämpeln. (Tro mig: det räcker med ett par tre stolpskott under två på varandra följande säsonger för att även de största förlagen skall börja omgärdas av fnissningar, dissningar och himlande kritikerögon som konstaterar att greppet är fullständigt tappat.)

Dessa multinationella investeringar kan jämföras med en debut på eget förlag – som inte kostar särskilt mycket att åstadkomma nuförtiden – som ingen har läst utom författaren själv och kanske hennes devota mamma.
Man kan nog också kallt räkna med att en roman utgiven på eget förlag har refuserats av 20+ förlag innan författaren småsvärande tog steget att självpublicera, som en sista utväg.

Generellt sett kan jag alltså räkna med att en ensampublikation har avfärdats av ett 40-tal proffs innan den kom i mina händer.

Så: om man sitter med tio böcker (DN:s kulturredaktion får cirka 13 000 böcker per år för recension) och måste välja en, är man mer benägen att prioritera boken från Bonniers, Norstedts, N&K, W&W etc än den som kommer från Tindras förlag.
På samma sätt som man nog hellre köper en random liter mjölk från Arla eller Skånemejerier än den från Tindras mejeri; eller sätter in sitt sparkapital på Lehman Brothers Holdings Inc hellre än på Tindras Bank.
Hmmmm…. detta leder till nästa styckes kursiverade Men…

Men.
Problemet här är förstås att man ändå kan missa bra verk.
Jag brukar varje vecka bära iväg med meterhöga bokstaplar som inte har passerat Första Sållningen för att i lugn och ro ge dem en andra chans.
Oftast är det inte värt det, och ännu oftare har jag inte ens tid, men några gånger per år hittar jag något som bär.

Det är vid sådana tillfällen som allting känns mödan värd. Vid sådana tillfällen är jag den som hittar guld där 40+ giriga vaskare tidigare har gått bet.

Så jag vankar ut på redaktionen med ett överlägset leende, pekar med gevärspipan åt chefens rum och får hela ledningen att tjutande springa in och huka i bortre hörnet.
 Iiiiiiiiiiiii!!! låter de.
Och så visar jag boken och kräver en kvarts sidas recension och chefen säger att för fan Jonas, måste det verkligen bli så här varje gång? och jag säger att Jupp, jag upplever detta som viktigt.
En gång råkade jag i hastigheten skjuta editionschefen i ansiktet när jag bläddrade i en spännande relationsroman för att hitta en särskilt intressant passage, men det gick att reparera. Han mår bra nu och lyssnar gärna på mina förslag.

När recensionen väl är publicerad brukar den behandlade författaren i allmänhet kontrakteras av något större förlag och då känner jag att jag arbetar för Godheten, Sanningen och Kritiken.

Men vad jag egentligen skulle berätta om var försändelserna jag får på posten, hem till mig, och i synnerhet en mycket märklig jag fick härom dagen.
Det har en del med ovanstående att göra, men bara initialt, och jag snöade in i ett generellt resonemang.
Mer om det specifika nästa uppdatering. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Kritiken i tsunamiernas tid [...]

Försändelsen ”Being or Nothingness” - DN.se (Webbsida), 21:09, 20 augusti 2014. Anmäl

Detta inlägg börjar med att diskutera porr och våld. Gather ’round!!

Hur kan man låta bli att ömka en mänsklighet som inte klarar av att höra ord som anspelar på eller beskriver den fortplanting sagda mänsklighet är beroende av för sin fortlevnad?

Många växlar har redan dragits på det faktum att skildringar av tortyr, lemlästning och värre anses vara helt okej medan den juridiska statusen för skildringar av aktiviteter som brukar förknippas med fortplantning fortfarande är ifrågasatt.
Och jag syftar på fiktion och blotta omnämnanden här, och lämnar diskussionen om porrindustrin till en annan dag eftersom det är en annan fråga.

Intergalaktiska Spel-Diktatoriatet vägrar att ens ta emot bets rörande överlevnadsprognosen för en civilisation som censurerar skildringar av livets uppkomst och ingående applåderar beskrivningar av ond bråd död.
Vem kan klandra den i halva Vintergatan respekterade och ansedda aktören?

Men det var faktiskt inte detta jag hade på hjärtat.
Tanken var att blogga någon sorts exklusiv inledning till en text om nätbokhandeln Amazon som jag har skrivit och som publiceras i dagens papperstidning fast hälften så kort eftersom det är så det blir ibland.

Poängen var förmodligen att vi måste döda alla som drömmer om någon sorts hegemoni och domvärjo över vad man får skriva och vad man inte får skriva.
Det är vad jag tycker i alla fall.
En av många fördelar med den moderna tiden är att de allra flesta av oss har fötts med en sorts moralisk kompass i ryggraden som leder till illamående om den inte noterar att samtliga vädersträck är representerade.
En livligt uppmärksammad nackdel med den moderna tiden är att vi är så sövda av populärkulturella skitsaker att vi inte hinner reagera på det viktiga förrän det är för sent.

Och på tal om det: den här biffen mellan Justin Bieber och Orlando Bloom på Ibiza: woooooo …

Och under tiden vi koncentrerade oss på detta viktiga drama köptes ytterligare tio oberoende tidningar upp av det postindustriella komplexet och på deras ledarsidor kan vi fortsättningsvis  läsa att strontium är bra för matsmältningen, att det är mänskligt att utrota folk som inte liknar tidningens fokusgrupp samt att ingen ärligt kommer att sakna delfinerna, för vadå: vad har de egentligen bidragit med för Tillväxten?

Ja, det var förordet.

Följande text är en längre version av den som publiceras i dagens papper:

Det var inledningsvis svårt att beställa pocketutgåvan av grävjournalisten Brad Stones reportagebok från förra året, The everything store (Little, Brown), från Amazon. Inte undra på, eftersom boken handlar om hur Amazon och dess grundare Jeff Bezos hotat och utpressat sig fram till att bli den gigant företaget är i dag. Förmodligen var den avslöjande bokens uteslutning från Amazons lager ett alltför tydligt indicium på författarens tes, så sedan en del hånfulla insinuationer framlagts finns den nyutkomna pocketutgåvan till salu hos den nätjätten som ses som det största hotet någonsin – efter en akut global naturkatastrof – mot bokhandlar- och förläggarnäringen.

Riskkapitalisten Jeff Bezos vill gärna framstå som en bokälskare. Han är en I just löööööve books-guy.
Men Stones dokument pekar på att Bezos är och förblir en riskkapitalist som bara råkade slå sig på bokhandelsbranschen efter att ha valt mellan många olika branscher och nu vill vidga imperiet till att innefatta även förläggarledet.
Ta varje player, svindlare, järnvägsbaron eller lismande krämare ni vill: Jeff Bezos är deras överman, och var och en som värnar om litteraturen bör tänka en gång till innan en beställning till Amazon sänds iväg.

Bezos stannar inte vid böckerna. Förra året köpte han anrika The Washington post.
The New York Review of Books – som skriver om Stones bok i sitt nya nummer – antyder att Bezos motiv för tidningsköpet liknar dem han odlat för bokbranschen.
Bezos har redan informerat uppsatta redaktörer om att han planerar en sorts världsomspännande dagstidning för Amazons läsplatta kindle.

En enda person med all världens makt över bokdistribution och tidningspublicering?
Det låter som en vidrig science fiction-dystopi.
Som av en händelse är just science fiction Bezos favoritläsning.

Vid det här laget bör alla känna igen en superskurk när man ser honom.
Stöd din lokala bokhandlare!
Och din dagstidning…
Och mig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0