Fredag den 25:e

De skjuter raketer på andra sidan rullgardinen. Fyrverkerier: det ljudligaste uttrycket för potlatchprincipen vi har i det västerländska ekonomiska systemet.
Jag undrar när Georges Bataille får sitt erkännande som utopisk ekonom. 

I övrigt finns det få saker som är tristare än andras drömmar.
Och det slår mig nu – när jag står i begrepp att redogöra för min mest återkommande – att det knappast utkommer en enda roman som inte innehåller fullständigt meningslösa, eller för den delen alltför meningsfulla, skildringar av huvudpersonens drömmar.
Man vill rikta en vädjan till alla författare: snälla, inte mer drömmar. Hitta något annat sätt att berätta.

Det enda som är mer irriterande än drömmar är den särskilt svenska romankonventionen att foga in kursiverade stycken som utgör berättarjagets inre monolog. Jag tror att det kommer från filmen: the narrator som både är med och inte med i handlingen. Billigt. Fast i sanningens namn har trenden mer eller mindre passerat.

Min varje natt återkommande dröm är generande simpel.

På ett eller annat sätt går det ut på att jag har väldigt bråttom och måste packa. Alltid samma sak. Mina prylar ligger utspridda i tågkupén, på hotellrummet, vid hållplatsen eller var än jag befinner mig. Det är alltid sent, strax före avgång, och ibland är det medpassagerare som skall med men som har försvunnit och som jag måste hitta. Ofta är resväskorna för små för allt jag måste ha med mig.

Jag har drömt tiotusen varianter.

För några nätter sedan dök en riktigt listig version upp.

Det var ett hotellrum, och jag letade förtvivlat efter allt som skulle packas. Under soffbordet hittade jag låneböcker och en mängd vhs-kassetter. Låneböckerna hade Maciej Zaremba lånat åt mig, för att övertyga om en eller annan tes, och jag hade glömt lämna tillbaka dem.

Kassetterna var samtliga märkta med slarvigt textade etiketter där det stod ”recension”.

Han tyckte att han hade varnat dem för att det skulle bli tråkigt. Simpelt, hade han sagt. Men han kände ändå hur det dåliga samvetet högg till som en begynnande hjärtattack.

Det lustiga här var min kollega Maciejs uppdykande. Jag tror att han stod för seriositeten mot mitt eget slarvande. Det var liksom det mest pinsamma i den här drömvarianten. Att jag skulle få förklara varför hans lånekort blivit spärrat.

Men nog av detta. Nu har jag några recensioner och en krönika att skriva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag tycker också att drömskildringar är helt meningslösa och blir förbannad när de dyker upp. Likafullt är det en drömskildring i mitt eget romanprojekt. Som är oerhört väsentlig för romanen. Hur gick det till?

Helena T, 23:43, 3 mars 2011. Anmäl

Torsdag den 24:e

I dag har jag svårt att släppa den obehagligt störande, livligt om-buzzade och paradoxalt vackra trailern till spelet Dead Island.
Spelen börjar dra ifrån filmen rejält när det gäller trailers. Har gjort det åtminstone sedan Fallout 3.

Jag borde städa mitt skrivbord, men jag är rädd att hitta något viktigt. Som det nu är så lägger sig det senaste över det näst senaste, som ligger över det tidigare akuta som täcker en oöverskådlig mängd böcker och bråte som breder ut sig som en storstadstipp och måsarna väsnas och en kåkstad börjar växa upp i fjärran där mina dåliga samveten har slagit sig ner.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tisdag den 23:e

Ljuset sticker i ögonen.
Det finns snart bara en enda ficka i konsumtionssamhället där man kan vara unik, och det är när man har något hardwareproblem med datorn. Google hänvisar till symptom som liknar, men ändå inte är desamma som de ens egen dator dras med. Därmed hittar man heller ingen lösning, så man får stå där med sin unicitet i kön till försäljaren av grafikkort.

Två tidskrifter från Norge på bordet. Agoras 400-sidiga temanummer om Borges och Samtiden, i vilken Thomas Hylland Eriksen och Anders Högmoen har besökt Norges Rinkeby, som heter Groruddalen.

Fantastisk ingress till det reportaget: ”Groruddalen är det motsatte av Norge: urbant, komplekst, industrielt och moderne [sic]”.
Norge är en alltid lika förbryllande paradox. Postindustriellt och coolt i vissa avseenden och två decennier efter i andra. Lite som Japan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Måndag den 21:e

Gravitationen gör sig påmind allt oftare. Jag orkar knappt sitta, än mindre stå eller gå omkring och leka engagemang i det ena eller det andra. Utopin för dagen är att få vara en mycket gammal person i en lågmäld dokumentärfilm. Han bor i ett litet hus i ett litet samhälle. Där går han upp på morgonen och brygger en kopp kaffe. Det tar två timmar, och så tittar han ut genom fönstret, noterar en talgoxe. Och man hör filmaren mumla en fråga och jag svarar ”Nä” med skrovlig gammelmansröst fastän jag inte har hört frågan, och tittar ut genom fönstret igen. Talgoxen är kvar.

Jag läser i London Review of Books, en artikel av Anne Enright om Angela Carter. Hon summerar mot slutet:

”The most important thing I have to say about Angela Carter is that she was kind to me. She read my work. She said: ‘Well this is all fine'”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Den gamla skalliga vanligheten

Då jag häromdagen promenerade under Skogskyrkogårdens höga hösthimmel, stötte jag på en gammal man.

Mannen ville vara anonym, men han hade något att förtälja.

Det var, sade han, på en spårvagnshållplats i Barcelona någon gång på femtiotalet. Jag stod väl där och rökte en cigarett i väntan på 27:an, då jag noterade en gråsprängd herre som högljutt talade i sin mobil och ideligen utropade Mais Dieuuuuu!
Plötsligt insåg jag att det var författaren Jean Genet och jag blev så häpen att jag högt sade ”Genet, det var som fan” och det hörde han förstås.
Han störtade upp, omfamnade och kysste mig och försökte så dra in mig i den mörklagda kuren och betedde sig på det hela taget oanständigt.

Gubben suckade och tycktes rysa till då minnena strömmade över honom.

Så var det på den tiden, fortsatte han efter ett tag. Nu har jag arbetat för Tankepolisen i fyrtio år och jag hoppas få uppleva den dag då vi slutligen har lyckats sätta stopp för sexualiseringen av det litterära samtalet och sett till att kön, läggningar och generationer överhuvudtaget inte kommer i kontakt med varandra. 

Långt senare hörde jag att han blivit misshandlad till döds vid en incident på en busshållplats.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det var väl ändå "mon dieu" som gubben utropade. I övrigt inget att anmärka.

Le francais, 14:47, 14 september 2010. Anmäl

Bara 96 kvar då Jonas, eller? ;)

Intellektuella tjejen som glänser me att hon läser franskt :D, 18:52, 11 september 2010. Anmäl

va bra du är jonas.

Sara, 14:29, 11 september 2010. Anmäl

Jag tror att det flesta förstår dig Jonas, förtvivla inte. (Bara att de andra är mycket ivrigare att kommentera. Dessutom verkar censurfiltret lite osynkat eller slumpartat eller väldigt långsamt.)

blabarspaj.se (Webbsida), 13:22, 11 september 2010. Anmäl

Hahahaha! Först trodde jag det var en erotisk dröm du refererade.

Loke, 12:06, 11 september 2010. Anmäl

Mobiler på femtiotalet? Humor? Var? Hela tiden titta under "lugg"? Varför?

Mandrake, 11:02, 11 september 2010. Anmäl

Vem? Gubben eller Genet? (Vem blev misshandlad till döds?)

N, 10:53, 11 september 2010. Anmäl

Ja, nu ska väl poletten ramla ner, tycker man. Men man tycker så mycket.

blabarspaj.se (Webbsida), 10:17, 11 september 2010. Anmäl

Den gamla vanliga skamligheten

Ett gammalt minne dök upp.

Jag var väl tjugo och satt på en station i väntan på nåt pendeltåg, djupt begraven i Erica Jongs roman Rädd att flyga.

I närheten fanns den där obligatoriska kulturkärringen, som strök omkring bänkarna och sneglade på mig och min bok sådär äckligt.
Hon var väl runt 40, doppad i henna och full av till välvilja sublimerad lust. 

Jag hade ingen bokläsaruniform på mig. Ingen svart kavaj eller polo, inget av manchester och ingen gauloise i mungipan. Bara helt vanlig. 

Okej, jag är medveten om att Rädd att flyga är sexuellt explicit till stora delar, men det innebär inte att den som läser den signalerar att han vill bli uppraggad av biblioteksdoftande gummor. 

Till slut nickade hon i alla fall mot boken och sa nåt i stil med ”Erica Jong, det var som fan”. Jag hummade och hon rusade iväg.

Hon hade i alla fall vett att skämmas.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Linda, 20:38: Lysande! :D

Civilekonomen, 22:13, 11 september 2010. Anmäl

Nice try....den gick vi inte på.

Yvonne, 16:44, 11 september 2010. Anmäl

Du läste, hon antog. Tråkmåns där!

Vadå kärring., 21:00, 10 september 2010. Anmäl

Jag kan själv vila trygg vid ett liknande intellektuellt möte på en buss mellan Stockholm och Sköve för ett par år sen. Jag satt för mig själv och studerade intesivt en text av skriftställerskan Liza Marklund. "Prime Time", på svenska, jag föredrar att läsa böcker på deras orginalspråk, jag vill inte riskera att nyanserna försvinner i översättningen. Då kom det fram en yngre solariebrun herre och ville konversera om mitt litteraturval. Det ena ledde ju till det andra kan man ju säga.

Linda, 20:38, 10 september 2010. Anmäl

Älska alla, tjäna alla, alla ska vara snälla.

Facebookanvändare, 19:37, 10 september 2010. Anmäl

Erica Jongs bok heter Fanny : being the true history of the adventures of Fanny Hackabout-Jones. Fanny Hill skrevs på 1700-talet av John Cleland.

Tompa, 19:34, 10 september 2010. Anmäl

Är detta något att publicera öht. ?? Det är ju rena rama " dravlet ", gör ngt vettigt istället !

Håkan, 18:05, 10 september 2010. Anmäl

Underbart! <br/>Har inte läst denna blogg tidigare, o började med detta inlägg, vilket först kändes lite obehagligt. Men så läste jag oxå det föregående inlägget o blev tvungen att tänka lite över mina egna reaktioner o fördomar. Tack för dagens uppvaknande:)

Annica, 15:00, 10 september 2010. Anmäl

Det här med ironi är svårt för många som kommenterar.

Martin, 12:45, 10 september 2010. Anmäl

Ett bra försök Jonas, men om du ska ha en motsvarighet till litteratur med lite mer tja, finess och intellekt så skulle du väl läsa Szymborska eller Kristeva, inte Erica Jong? Annars blir det som att du i den andra texten skulle säga "Stieg Larsson, det var som fan".

anna, 11:58, 10 september 2010. Anmäl

Den biennala förnedringen

Det må vara fjantigt och prosaiskt, men jag blir blixtförälskad sådär en gång vartannat år, när jag ser en eller annan tjej som sitter försjunken i en riktigt avancerad bok. 

Som senast för någon vecka sedan.
Det var på en busshållplats och hon var högst 20 och såg vanlig ut fast mycket vackrare – kvinnotypen för vilken omvärldens uppskattning är så given att självsäkerheten gränsar till arrogans. 

Egentligen borde hon ha suttit som alla andra Amen guuud-himlare av hennes sort och pillat på mobilen, men hon satt alltså med en bok. 

Folkskolläraren i mig ville ge henne en komplimang.
Lite uppskattning.
Men dels får jag alltid tunghäfta i såna här fall, dels läste hon en engelsk utgåva av en roman av Jean Genet

Alltså.
Det finns en oskriven lag, som är oskriven just för att den är så självklar att den inte behöver sättas på pränt:

En karl får inte inleda en diskussion om Jean Genet med en 20 år yngre kvinna.

Alla som något känner till Genets författarskap inser hur vansinnigt ett sådant tilltag skulle te sig, hur välvillig förövaren än är. 

Jag bröt mot lagen.

Strax före min hållplats mumlade jag något i stil med ”Genet, det var som fan” och hon tittade hastigt, skrämt upp ur läsningen och tillstod att så var fallet.  

Innan jag hastigt snubblade ut genom dörrarna såg jag min spegelbild i bussfönstret. En tunnhårig snuskhummer i 70-årsåldern, blank i pannan och med fläckig trenchcoat, gula fingrar och ett vällustigt leende.  

Jean Genet skriver: 

Visst är jag allt detta, tänkte jag, men jag är åtminstone medveten om att vara det och det medvetandet bryter udden av skammen och fyller mig med en känsla som få känner till: högmodet. Ni som föraktar mig är just gjorda av en rad liknande olyckor, men det kommer ni aldrig att bli medvetna om och därför skall ni inte heller lära känna högmodet, det vill säga medvetandet om en kraft som ger en förmågan att hålla stånd mot nöden – inte ens egen nöd utan den som hela mänskligheten är sammansatt av. 

Tjuvens dagbok
, (Journal du voleur) övers: Bengt Söderbergh och Marc Ribes

      

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (63)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 63

skrattar mig harmynt!

Facebookanvändare, 19:01, 14 september 2010. Anmäl

Det är som att människor bara går omkring i vardagen och bara väntar på något att bli arga på eller kränkta av och helst båda delar. Och så pang råkar ni läsa ett inlägg i Thentes blogg! Är det bara på nätet eller gör ni så i vardagslivet också?

SN, 15:05, 12 september 2010. Anmäl

Intressant att läsa kommentarerna där de flesta försöker låta mer intelligenta än vad de är. Håll politiken och snack om patriarkatet borta Yvonne (Hirdman eller?) jag har inte läst Genet men visst låter det som en ironisk betraktelse ur ett litterärt tema och inte som en självupplevd situation för undermedvetna härskartekniker? <br/>Har ni hört talas om humor?

Chris, 21:38, 10 september 2010. Anmäl

hehehe, imponerande hur mkt man kan läsa in i så få rader; kommentarerna tog längre tid att läsa än inlägget :D <br/>jag blir snarare av texten sugen att läsa lite Jean Genet, precis som det aldrig är för sent för en lycklig barndom är det är aldrig för tidigt att bli en snuskhummer

Jack (Webbsida), 09:13, 9 september 2010. Anmäl

Hade det varit jag hade jag friat till henne. Oavsett hur många besöksförbud hade polisen skickat till mig *fniss* :)

Ain Soph Aur (Webbsida), 03:45, 9 september 2010. Anmäl

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, angående kommentarerna. :) <br/><br/>Snuskhummer är du måhända, men så jävla gammal är du allt inte än.

Slyndrrich (Webbsida), 20:24, 8 september 2010. Anmäl

(fortsättning) ...orerat här har fantiserat ihop? Ehhhh, inte jag, borde jag väl påpeka om någon missförstår mig.

Johan, 20:07, 8 september 2010. Anmäl

Försöker alltid se vad alla andra läser på tåg eller bussar. Oftast är det som tidigare sagts deckare, men ibland möter man något annat, inte nödvändigtvis svårare, men bättre (japp!) och vackrare. Då blir jag direkt intresserad av den människan, oavsett kön eller ålder eller vad som. När man ser någon med en Nostalgia eller så, så kanske man trillar av pinn eller rymmer med dem, om de vill. <br/>Och dessutom: Vem tror på allvar att kvinnor är dummare än män förutom de som ryggradsreaktionarna som fl

Johan, 20:05, 8 september 2010. Anmäl

Alla borde undvika att läsa i offentliga rum så att sådana löjliga debatter skulle inte kunna uppstå * anpassar sig till nivån i kommentarerna*

L. Caution, 15:48, 8 september 2010. Anmäl

Genial text. Tack! <br/>Apropå kommentarerna så har några redan försvarat texten väl tycker jag, men är man lite mer bekant med den här bloggen skulle man inse att dess författare antagligen också skulle "bli jätteförvånad när han ser en snygg [tjej]/KILLE som har intellektuella intressen." <br/>Själv blir jag förvånad så fort någon på tuben eller bussen läser något annat än en deckare. De behöver inte ens vara snygga för att det ska förvåna mig

J P S, 13:42, 8 september 2010. Anmäl

De Profundis

Inte helt oväntat får jag en mängd tasksparkar från folk som tycker att jag borde ha ägnat de 2500 tecken inklusive mellanslag som är standard för så kallade ”Kommentarer” på DN Kultur, åt att formulera ett eget estetiskt program för den svenska litteraturen, istället för att bara bekvämt klanka på andras. 

Fair enough, men 2500 tecken är ungefär vad man får rum med på ett vykort från Ibiza, om man skriver tätt och smått. Dessutom måste man i en dagstidning ägna merparten av dessa tecken åt att rekapitulera, förtydliga och sammanfatta det som har skrivits tidigare, eftersom den nutida läsaren är betydligt mycket mer korkad än läsaren var för typ 20 år sedan och på grund av informationsflödet har ett minne som skulle skämmas inför en hamsters dito.

Japp. Jag syftar på dig, fucker.

Till yttermeravisso får man inte utestänga några prenumeranter, som exempelvis snubben som bara är intresserad av tv-programmen och sporten och inte skulle känna igen Tegners ”Det eviga” om den så knäade honom i skrevet, snodde hans bilnycklar och övertrasserade hans Ikea Family-konto.  

Så har jag i alla fall förstått nutida mediestrateger. Fler ingångar per sida, hojtas det. Det betyder fler och kortare texter per sida, snarare än längre och betydelsefulla.
Så att ni inte drabbas av hjärtflimmer och dör, eller går över till Metro. 

Så nej, jag kan inte formulera några manifest eller övertygelser i en svensk dagstidning. Inte på ett någorlunda klart och begripligt sätt i alla fall. Det ska till en skickligare mediestrateg och skribent än jag för att spika fast teser på kyrkoporten. Goebbles kanske. 

Men visst.
Jag beställde en bunt dvd:er från England för en vecka sedan och hade hoppats att de skulle hinna fram till idag. Bland annat en märkligt vacker episodfilm som heter Aria, i vilken tio av 1980-talets hippaste regissörer (Altman, Godard, Roeg, Jarman, Temple…) har tolkat varsin operaaria, och som jag har hoppats skulle komma i dvd-format i tio år. 

Ah, men de jävlarna.
Inga talonger i dagens post. 

Så i frustration kanske jag istället skriver en text om vad som är rätt och vad som är fel med dagens svenska litteratur, eftersom jag vet precis. 
Och för att föregripa en förfrågan från papperstidningens ledningsgrupp: nej, jag kan inte korta ner den till 1200 tecken. 

Å andra sidan blir det nog inget. Jag må vara passionerad vad gäller litteratur, men pervers är jag inte att jag ägnar helgen åt att ödsla sanningar på folk som bah: öööhhhh?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Kommentarer ska hålla en respektfull ton. Borde gälla bloggarna också! <br/>Olika format passar för olika media. Bloggformatet fungerar utmärkt till en följetong av intressanta inlägg runt ett ämne, förutsatt att man har något att säga. Det här inlägget hade passat bättre på Twitter där maxlängden är 140 tecken. "Jag har inget att skriva om".

Ordbajs, nej tack, 12:35, 7 september 2010. Anmäl

go jonthe tennis go

sune, 17:06, 6 september 2009. Anmäl

Robert: <br/>My pedestal was too tall to climb off, <br/>In fact that's the reason for the high horse. <br/>Sage Francis: "Slow Down Gandhi"

J., 23:30, 29 augusti 2009. Anmäl

Förmodligen är det så att mänskligheten är besatt av regelverk. Det är väl därför vi har skapat saker såsom tio guds bud, offside-regeln och dansk dogmafilm. Inte ens gäng som skryter om att vara laglösa undanhåller sig från att formulera och dela ut lämpliga straff för det fall att medlemmar bryter mot det interna regelverket. Är man varken ledare för ett utvalt folk, ett idrottsförbund eller en skock laglösa paragrafryttare suktar man således efter att få skriva ett manifest. Jag förmodar att även du har ett på lager, men att du av ren blygsamhet inte vill eller vågar redogöra för hur världen borde styras. Kom igen. Help us. Ge oss ett manifest. You’re our only hope.

Håkan Tendell (Webbsida), 22:08, 29 augusti 2009. Anmäl

Sorry det fanns en till "s" i webbsida adressen men adressen vid slutet av kommentar 10 är rätt. Larry

Larry Lundgren (Webbsida), 20:27, 29 augusti 2009. Anmäl

Vojne. Antar att bloggen är länkad från framsidan idag. Jag som själv tycker att jag är ganska litteraturintresserad och har vissa ambitioner att lära mig nya saker känner att jag tvekar inför längre texter med avancerade resonemang. Min hjärna är alltför van vid lättuggad input. :(

Mirjam, 20:24, 29 augusti 2009. Anmäl

Detta gäller 3 inlägg av JT: Vilken ”timing”! 22/8 kunde vi läsa i DN Jonas Thentes recension av Inherent Vice av Thomas Pynchon (Amerikansk författare) och även Manifest för ett nytt litterärt decennium av sju svenska författare. JT kunde då koppla ihop dessa två händelser med att skriva i bloggen - Efter en roman som Pynchons – eller som många andra internationella författares – känns den svenska stugan mig alltför trång. Några dagar senare (27/8) kom Motmanifest i DN (ungefär 30 svenska författare). Only in Sweden – Always in Sweden: Författare skall bråka med varandra och DN ger dem ringen. Men att en av dem skulle sätta sig ner och skriva någon typ New York Review of Books artikel som utforskar Thentes påstående om svenska författare – aldrig i livet! Larry only-neverinsweden.blogspot.com

Larry Lundgren (Webbsida), 18:52, 29 augusti 2009. Anmäl

Tegner borde iofs förpassas till den litteraturhistoriska skräphögen. Har man missat honom har man inte missat något. <br/>/f d plågad student

Fredriko, 17:21, 29 augusti 2009. Anmäl

Det är något med denna artikel som känns väldigt trist. Visst har du poänger, men det känns som om du sätter dig på en väldigt hög piedestal gentemot gemene man. Informationsflödet och snuttifieringen av diskussion och debatt är olidligt trist, javisst, men folk nödvändigtvis inte korkade. Vare sig de är intresserade av litteratur eller inte. Alla kan inte förväntas vara intresserade av böcker.

Robert Halvarsson (Webbsida), 17:01, 29 augusti 2009. Anmäl

vilken oförskämd smörja

cen cyr, 17:00, 29 augusti 2009. Anmäl

Sandas ej/Dagens outfit

Dagens outfit: nattsvart polo från Oswald Spengler, matchande byxor från Beyond retro, glasögon av Vasuma från Bågar och glas.
Bild: Stina Wirsén.

The future’s so bright I gotta wear shades.

 

………………….

[cont] Men för att kort återvända till Henry Jenkins och hans konvergenskultur, som alltså innebär kollision och sammansmältning mellan gamla och nya medier, gamla och nya tekniker samt gamla och nya förhållanden mellan producent och konsument. Helt nyligen såg vi ju ett utmärkt exempel på en sådan kollision, när det svenska hovet lade upp en eklatering på YouTube och så småningom valde att ta bort kommentarerna som följde på sajten. Självklart drar den reptilsnabba allmänheten (reptiler är snabba men har hjärnor som ärtor) slutsatsen att hovet censureeerar, att hovet inte pallar trycket, att hovet är såna losers. I själva verket är det frågan om en diskrepans i djupare bemärkelse mellan en gammal institution och en ny. Jag tror faktiskt på hovets förklaring till incidenten: att de inte har resurser att svara på alla kommentarer som strömmar in och att de därför valt att stänga av kommentarerna. Jag tror också att det som åsyftas inte är en dementimaskin, utan ren, skär och hopplöst gammeldags artighet och god ton. Vad hovet inte har fattat är att den tiden sedan länge är förbi. Ingen som kommenterar någonting på en sajt förväntar sig på allvar ett svar. Man pissar ner lite och känner sig bra med det och sedan går man vidare till nästa lyktstolpe.
Det är en kulturkrock liknande den både handgripliga och symboliska scen från den första Indiana Jones-filmen som så ofta brukar citeras och parafraseras. Jag tänker på den scen som utspelar sig i Kairo (är det väl?) där hjälten efter att ha jagats genom gränderna av svärdsbeväpnade män plötsligt finner vägen spärrad av en jättelik skurkboss som virtuost briljerar med ett svärd i varje hand. Varpå dr Jones suckar lätt, drar den pistol som han tydligen burit på under hela jakten, och skjuter ihjäl skurken med ett enda nonchalant skott. Scenen är mästerlig som exempel på metagrepp inom actionfilmen men alltså också en sorts allegori över mötet mellan det svenska hovet och nätets otaliga hjältar. För övrigt var denna den mest minnesvärda scenen i Spielbergs film improviserad. Harrison Ford var magsjuk och hade kraftig diarré, så han ville inte riskera byxorna genom att briljera med svärd just den dagen. Här finns alltså fler paralleller att dra mellan nätkultur och filmscen, men den får ni själva fylla i.
Jag måste också återvända till ett av de genomgående temata i denna modeblogg, nämligen att vi av naturliga skäl saknar övergripande och trovärdiga teoretiska modeller av nät- och mobilkulturens omdaning av det västerländska samhället. Det man väntar sig skall vara just det, visar sig i själva verket vara okritiskt fascinerade fältstudier av partikulariteter som inte mycket skiljer sig från det tidiga 1990-talets extatiska knäböjande framför den digitala erans altare (Nicholas Negroponte, Sherry Turkle, Michael Benedikt et al)
En som inte håller med om att 1900-talets filosofer och teoretiker under det senaste decenniet har blivit inaktuella, är sociologen Simon Lindgren, verksam vid Umeå universitet. I en mycket intressant text från 2007 försöker han använda Walter Benjamin och dennes metoder som verktyg för att bena upp även detta sekel. Det är framför allt Benjamins stora ofullbordade – det så kallade Passagearbetet, eller som den tredelade svenska översättningen från 1990 heter: Paris, 1800-talets huvudstad (jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ha detta verk i ens närhet)
I jämförelse med de allra flesta internationella nät- och kulturanalytiker känns Lindgren befriande klar, redig och nykter. Han har inte försupit sig på glittrande digitala detaljer utan försöker hitta förklaringsmodeller att fungera som bågar till samhällsanalysens linser (ber om ursäkt för staplandet av dess metaforer och den kommande). Såvitt jag vet sover han inte heller under näringslivets täcke, vilket exempelvis Henry Jenkins gör.
Walter Benjamin var alltså den tyskjudiske, spränglärda och blida tänkare som i september 1940 anslöt sig till en grupp som försökte fly från nazisterna över Pyrenéerna till Spanien, men som dog vid gränsstaden Port Bou. Teorierna skiljer sig åt. Somliga menar att han tog en överdos morfin då han trodde att gruppen av flyktingar blivit påkommen. En mer poetisk version gör gällande att han dog av ett kroniskt hjärtfel som förvärrades av att han envisades med att över bergen släpa de tungt vägande anteckningarna till Das Passagen-Werk. Vid tiden för sin död hade han arbetat med manuskriptet i tretton år.
Mest citerad av hans prestationer är emellertid den nionde punkten i hans uppsats Historiefilosofiska teser. Teserna finns översatta till svenska, men antingen har jag läst sönder mitt ex, lånat ut det till någon oredig kumpan eller kan helt enkelt inte hitta de på hyllorna. Min egen översättning av den nionde tesen lyder: 

Det finns en målning av Paul Klee som heter ”Angelus Novus” och föreställer en ängel som ser ut som om den förflyttar sig baklänges från något den ihärdigt betraktar. Ögonen stirrar, munnen är öppen och vingarna utspända. Så kan man tänka sig historiens ängel. Ansiktet vänder sig mot det förgångna. Där vi ser en kedja av händelser, ser ängeln en enda stor katastrof som lämnar växande ruinhögar framför dess fötter. Ängeln skulle vilja dröja kvar, ge de döda livet åter och laga allt det som gått sönder. Men det blåser en stormvind från Paradiset som så kraftfullt har grabbat tag i ängelns vingar att den inte längre kan sluta dem. Stormen blåser ängeln obevekligen baklänges in framtiden medan ruinhögarna framför den växer till himlen. Det är denna storm vi kallar framåtskridande. 

Benjamin ägde Klees målning och hade den uppsatt vid sitt skrivbord.
En stående figur bland flera i Benjamins Passagearbete är flanören. I Sverige känner vi typen från exempelvis Hjalmar Söderberg men helt säkert var monsieur cool, Charles Baudelaire, det första exemplet på denna modernismens blaserat urbana samvete. När Simon Lindgren i sin artikel söker jämställa Benjamins flanör – som i Passagearbetet på sätt och vis fungerar som en flegmatisk sond utsänd från framtiden att undersöka det parisiska storstadslivets seder & bruk – med samtidens Internetluffare, måste han först modifiera originalflanören. Först och främst har Lindgren att insistera på att Benjamins flanör också var en aktiv deltagare i samhällslivet; en skohornsbökig manöver som ter sig en aning dubiös i mina ögon. Men i övrigt lyckas Lindgren övertyga mig – det är i och för sig inte så svårt – om att Benjamins, skall vi säga, metodlösa metod där även det mest marginella fenomen blir en viktig pusselbit är en giltig väg om man vill tackla samtiden.
Simon Lindgrens huvudsakliga exempel är flickr och YouTube och i och med detta kan han hämta hem många poänger eftersom Benjamin noterade hur speglar blev en så viktig del av det parisiska 1800-talslivet. Bland annat. För att citera en passage ur Lindgrens artikel som hyfsat sammanfattar hans uppdrag:

< p>The tendency towards images dominating narrative, style taking over at the expense of substance […], the rise of irony, and the celebration of all that is irrelevant, which is generally regarded as characteristic of the present day […] could also be read in Benjamin’s terms. The web surfer who is given the opportunity to take a look at what 353,111 individuals – unknown to him – around the globe had for lunch […], is perhaps driven by an intoxicated curiosity similar to that of the flâneur. They both represent a social type that is in constant search of ever new sensations: An “intoxication” comes over him; he feels “the magnetism of the next streetcorner” and he wants to satisfy “the deep human need for daydreaming

Vad Lindgren välvilligt gör är att uppgradera den moderne internetbrukaren till flanör, men han glömmer ganska omgående att han också ville ta denna flâneur 2.0 i beaktande som aktant, deltagare. Exempelvis borde han ha funderat mer på fortsättningen av denna tanke:

the flâneur is not wandering aimlessly, but rather assembles “raw materials” […] for the production of culture and identity. So, if early users of the initial incarnations of the web were more “alienated” and passive, the active users of the Web 2.0 might reflect a desire to take control of the “alienating space” by “aestheticising” and “colonising” it

Det låter imponerande, men om vi överväger det ”råmaterial” som dagens flanörer använder som identitetsgrundare så kan vi notera att en hög procent av detta identitetsgrundande stoff i hög grad består av tvåradiga diskussioner om någon programledares företräden, vidarebefordrande av photoshoppade lustigheter samt nätpoker. Släpp medborgaren fri och låt henne/honom åtnjuta fri tillgång till ett globalt medium och en kunskapsbank som får det antika biblioteket i Alexandria att framstå som en broschyr i jämförelse. Vad händer? Man lägger upp en modeblogg där man tar kort på sina kläder, berättar vad man skulle vilja köpa och positionerar sig gentemot andra modebloggar för att komma in på bloggtoppen.
För att ytterligare understryka: jag har absolut inga problem med den här utvecklingen. För det första behöver det ena inte utesluta det andra på webben. För varje skitsida finns det en bra och jag kan själv välja. För det andra så var jag där redan före uppfinnandet av webben och såg hur ett jubel spred sig genom det vetenskapssamhälle som var det första att knäppa på modemen. Atomfysikern, immunologen och matematikern plockade fram sin inre homo ludens och koncentrerade en allt större del av stipendierna på att programmera primitiva rollspel, försvara Patrick Stewart mot William Shatner-traditionalisterna och parodiera sina professorers avhandlingar. Det var med andra ord samma sak som nu, även om den genomgående tonen var något mer studentikos och något mindre särskoleaktig.
Vad jag däremot har problem med är det faktum att den digitala atmosfären får ett allt större inflytande över och alltmer dikterar villkoren för resten av världen. I synnerhet i ett land som Sverige, där bondekulturens antiintellektualism och benägenhet att nita alla som använder ord med fler stavelser än två och argument som är längre än den tid det tar att repa upp ett fång gödsel – i synnerhet här blir effekterna beklagliga. Det är lätt att förstå hur tankarna går: nät och mobiler är folkliga, folklig betyder inkomstbringande så om man gör som man gör i Digitalia kan man överleva, raka in tittarsiffror eller rentav dra in lite cash.
Jag ska ta ett exempel. För vad är Debatts Janne Josefsson om inte en twittrare? Här har vi en man som redan tidigare har agerat bjäbbig knähund åt de – det vill säga i princip samtliga – kommersiella krafter som föredrar content som strävar efter den minsta gemensamma nämnaren, det vill säga den minoritetsmajoritet jag tidigare definierat. Josefsson har byggt sin karriär på att utföra förment grundlig och väldokumenterad journalistik som inte sällan i själva verket stannar redan vid första basen: att hitta ett ansikte, en perp som man kan rikta sin vrede mot. Tid för djupare och mer konstruktiva analyser av samhälleliga sammanhang finns det naturligtvis inte, eftersom det skulle bli alltför komplicerat för den demografiska grupp som i tv-sammanhang kallas ”tittaren”. I public services Debatt har Josefsson dummat ner konceptet ytterligare ett par snäpp och gjort sms:et till princip för offentlig diskussion. Om någon inbjuden debattör har ägnat ett 40-årigt yrkesliv åt att studera en fråga som plötsligt hamnat på tapeten, men knappast någon tid alls åt att titta på tv och därmed helt har missat att hans roll redan är färdigskriven, så är det kört. Josefsson kommer att se förorättat förvirrad ut inför alla resonemang eller svar som tar längre än två meningar att fullfölja, avbryta med en spydighet in i kameran och gå till nästa debattdeltagare. Som oftast är någon som egentligen inte kan eller vet ett skit, men på ett kortfattat sätt. Jag är övertygad om att Josefsson tror sig gå ”den vanliga människans” ärenden, men hans metoder hör snarare hemma i ideologier som vi långt ifrån brukar förknippa med demokrati. Ge honom en säsong och han kommer att avrätta människor som Walter Benjamin (glasögonbärare) med nackskott istället för att, som nu, mer omständligt förlöjliga dem och deras kunskaper inför en förtjust publik. Men det är egentligen inte Josefssons fel. Han gör vad han är tillsagd att tro är det rätta av sin arbetsgivare och möjligen sitt samvete; medan hans arbetsgivare också gör vad den är tillsagd att tro är det rätta av uppdragsgivaren: du.
Det är nätkulturens klick som skriver agendan, eftersom det inte finns några publicister kvar på gammelmedias beslutande poster utan bara folk som kan stava till vinstmaximering i sömnen men som skulle ha svårt att definiera begreppet integritet om de så fick en fet bonus för det. Här råder konvergenskultur så det smattrar om det. En medioker och knappt vuxen skvallerbloggare med många klick får omgående kontrakt som krönikör på vilken tidning han vill, in blanco-kontrakt med ett bokförlag och på sikt en egen show i SVT, till dess att en ny generation dömer ut honom som gammelmedial.
Jag skulle så väldigt gärna vilja se somliga dikotomiska debattörers önskedrömmar slå in. Skulle vilja se den dag som följer på den dag då den sista publicistiskt drivna dagstidningen går i graven, då människor som Janne Josefsson chefar över SVT:s Rapport och Aktuellt, då nyhetsbyråer, lokalreportrar och frilansjournalister i det närmaste har försvunnit eftersom arbetsgivarna har gjort det. Det kanske händer, och jag kanske har fel när jag förutspår att den dagen är det inte så väldigt kul och lattjo längre, ens för dem som mest njutningsfullt ser fram emot den.
För det är ju inte bara på medie- och varumarknaden som tendensen är i full verkan. Den kommunaliserade och konkurrensutsatta svenska skolan fungerar på samma sätt: om det visar sig att eleverna inte uppnår kraven (vanligtvis för att de ägnar fritiden och ofta också skoltiden åt att konsumera) så sänker skolan kraven i rädsla för att förlora elever eftersom föräldrarna – som dittills inte har brytt sig ett jota om sina barn – har lärt sig att man kan spela på konkurrensen och hota med att byta skola om ungen inte får högre betyg.
Liknar medievärlden eller hur? Och, om man ska tala politiska, vilka är det som i förlängningen drabbas värst av denna infantilisering? Ni vet svaret, medan budskapet helt har undgått folk vars uttalade mission det är att värna om just de grupperna; folk som socialdemokratiska partistrateger, Janne Josefsson och hans vänner i journalistkåren med flera.
Om livet hade varit en dan
s på rosor så hade det varit fullt tillräckligt att propagera för att alla skulle utbildas i tango och botanik. Nu är det tyvärr inte så. Livet är så jävla hårt och komplicerat, på andra sätt än för tidigare generationer, så var och en som yrkar på förenkling och sänkta krav är en fiende till själva livet.
Men det skrivs så mycket om det här livet vi har kommit att bedriva. Och när Simon Lindgren hävdar att man visst kan använda sig av 1900-talets tänkare om man vill försöka förstå sig på samtiden, så kan jag efter att ha funderat ett tag ge honom rätt. Jag läser en recension av en av många nyutkomna böcker som avsiktligt eller oavsiktligt snarare fungerar som indicium än som den klarsynta analys de vill vara. Det gäller sociologen Dalton Conleys nya bok Elsewhere, USA: How We Got From the Company Man, Family Dinners, and the Affluent Society to the Home Office, Blackberry Moms, and Economic Anxiety. Ju längre titel, desto mindre brukar en bok ha att säga. Conley driver en intressant tes: att det snarare är de privilegierade som har förlorat mest på det postindustriella samhällets uppdrivna arbetstempo som skall kombineras med idealbilderna av den perfekta föräldern, älskarinnan etc. Vad han talar om är alltså det vi i Sverige brukar kalla för livspussel – i alla fall om det inte ”går ihop” (går pussel verkligen ihop?). För att trendriktigt fortsätta lokaliseringen och dra svenska paralleller så skulle Conley nog gå som kristdemokratisk debattör här hemma. Det är det där med familjen och kvinnors förvärvsliv, hur arbetsliv och fritid alltmer kläggar samman i en enda ångestfull helhet och hur människor nuförtiden alltid känner att de borde vara någon annanstans än där de är vilket leder till stress och ruelse. Det är det som ligger till grund för titelns ”Elsewhere USA”. Forskare som vill göra uppmärksamhet idag måste inte nödvändigtvis ha något att säga, men de måste komma på en uppsättning klatschiga ord som eventuellt kan locka producenter till att erbjuda tv-framträdanden. Någonannanstans-samhället är Conleys försök, men han garderar med ytterligare ett: intravid. Istället för individ då alltså, fast fragmenterad.
Vi säger lycka till till Dalton Conley och tar istället fasta på den franske (graeca sunt, non leguntur) 1900-talstänkare som tidigare har tänkt Conleys tankar fast bättre, ohyggligt mycket mer intressant och dessutom på ett sätt och i en omfattning som gör att vi nog har hittat en av våra preliminära guider in i resten av 2000-talet.
Stadsplaneraren och teknikfilosofen Paul Virilio har på egen hand utvecklat en disciplin som han kallar dromologi. Läran om farten, hastigheten, som civilisatorisk kraft. Jag har tidigare starkt uppmanat – dock utan att hota – dig som läser den här bloggen att försäkra dig om att du har tillgång till Walter Benjamins Passagearbete. Nu kommer det andra diktatet: Paul Virilio: Försvinnandets estetik (Esthétique de la disparition), övers: Peter Handberg, Korpen 1996.
Just det. När Negroponte och de andra svensexorna firade nätsamhällets giftermål med var och en och på kuppen blev alldeles för packade på punköl och ormolja, hade Virilio redan avläst deras framtid och byggt upp en fortfarande i hög grad giltig vetenskap kring den. Översättaren Peter Handberg skriver i ett förord:

Det stora värdet i Virilios teknikfilosofi ligger i att den försöker att också genomlysa utvecklingen och inte bara dras med i den. Hastigheten är varken något gott eller ont, varken eftersträvansvärd eller något som man bör undvika. Den finns där och måste tuktas, kontrolleras och fördelas på ett demokratiskt vis. Det är som med upplysningens låga, som om den fås att brinna för starkt snarare bränner ned än lyser upp.

Om någon tror att Virilio är för svår så har denne någon överhuvudtaget problem med sin självbild, men jag kan nämna några ämnen som avhandlas i Försvinnandets estetik (som är knappt 100 sidor lång): Disney, Howard Hughes, Edgar Allan Poe, femme fatalen, Jean Luc-Godard, actionfilm med mera. Så du kan också läsa den, och bör. Nu blev det hotfullt.
Poängen för Virilio är alltså att se hastigheten som grundläggande maskineri i samhällsutvecklingen. En högre hastighet kommer alltid att slå ut en lägre, oavsett innehållet. Handberg igen:

Teknikens utveckling genom historien är ett enda sökande efter proteser för en rent subliminal komfort, som gör att känslan av att vi försvinner ur världen bedövas. Det gäller att tillintetgöra alla ursprungliga upplevelser, att skapa en tomhet som släcker alla gnistor, gnistor som skulle kunna väcka förgängligheten ur dess skenbara slummer. Hastigheten är förvandlad till primär livslögn; ungefär som att likt åsnan rusa efter moroten i hela sitt liv utan att någonsin få den.

Vad menar Virilio då med att vi med hastighetens hjälp besvärjer ”känslan av att vi försvinner ur världen”? I korthet är hans poäng ändå uppenbar. En sådan sak som demokrati kräver tid, vilket innebär att en ständigt ökande hastighet inom alla samhällsfunktioner till slut kommer att hota demokratins fundament. Eller som Handberg tolkar det vi har att vänta oss: ”Alltings upplösning. Världshistorien i quick-motion medan trasor av ’antika’ människor ännu ett tag famlar sig fram i ultrarapid. Konst, filosofi och litteratur som övergivna hållplatser, förbipasserade av den rasande farten. Hädanefter bara en sista evig fest i den rangliga busskuren till sinnenas utsläckande…”.

Informationens hastighet är viktigare än informationen själv. Förneka det om ni kan. Man kan med fördel bygga vidare på Virilios dromologi med tanke på att en så överväldigande procent debattörer och teoretiker fortfarande tror att innehållet har någon som helst relevans för samtidens kommunikation.
Har de någonsin hört en fjortis prata i mobilen?
Och fjortisen, med dess typiska idiom och genomsnittliga bildning, är ju numera modellen för dagstidningar, etermedia, reklam, politik och alla andra som vill nå ut. Vad jag saknar hos Virilio är sambandet mellan hastighet och underhållning. Men fältet ligger öppet. För den som kan axla hawaiiskjortan och uttrycka sin tes i en catchy tvårading.
Men jag börjar få ont om tid och måste enligt mina egna utfästelser posta detta innan det blir måndag, oredigerat eller ej.
I blame society.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Långt inlägg ;) Men också ett väldigt intressant och insiktsfullt inlägg.

Emil (Webbsida), 10:28, 31 maj 2010. Anmäl

läste pappersdn, krönika om filosofiska rummet, laddade ned på podradion, där talades det om Virilio, googlade honom, kom till det här fantastiska inlägget, ska köpa boken i morgon!

anna, 21:29, 11 april 2010. Anmäl

fick klar deja vú när jag läste det här inlägget. Har ni skrivit detta tillsammans? : <br/>http://folivora.blogspot.com/2009/02/drommar-om-fr amsteg-fruktan-for.html

Martin, 09:12, 1 april 2009. Anmäl

Kan vara det längsta blogginlägget i västvärldens blogghistoria. Men bra.

Jonas (Webbsida), 23:13, 27 mars 2009. Anmäl

Fantastiskt skrivet! <br/>Såklart är det ju informationens hastighet som är den viktiga, är det inte det som Johan Asplund också alltid har påstått: vi dras oavbrutet och till kvicka responsorier, till sociala pingpongmatcher där avståndet mellan svar och gensvar är det minsta möjliga.

David, 10:08, 27 mars 2009. Anmäl

Du borde inte göra reklam för Oswald Spengler! Den eviga rundstickningen är förfärlig. Man slipper visserligen skarvarna, men de vrider sig efter tvätten och är omöjliga att få på sig. Gillar man rundstickning kan man prova Khaldun eller Augustinus av Hippo.

Kicki, 19:25, 25 mars 2009. Anmäl

Fan, se nu till att det här ligger kvar så jag hinner i kapp med boklistan och de senaste börandena. Räkna med två år, haha. <br/>Jättebra! Din blogg är ett vattenhål.

Minima, 11:46, 24 mars 2009. Anmäl

så mycket sympati! <br/>kramkalas med dig i mitten <br/> kommer ihåg när kommentarsfältet var fyllt av missförstånd och anklagelser. <br/> thente längst ner med böghög runtom ftw

sollan, 21:55, 23 mars 2009. Anmäl

"I egenskap av fält påverkar journalistikens fält de andra fälten. Annorlunda uttryckt kan man säga att ett fält som självt blir alltmer dominerat av den kommersiella logiken alltmer tvingar på sina krav på alternativa universa. Genom det tryck som audiomat utövar drabbar ekonomins tyngd televisionen och via televisionen tyngd drabbas journalistiken, tidningarna (också de mest "rena") och journalisterna, vilka undan för undan låter sig påtvingas televisionens problem. Och på samma sätt tynger ekonomin, via det journalistiska fältets tyngd, på alla fält för kulturell prduktion" <br/>Pjärran i "Om televisionen"

Fredrik Federley, 13:47, 23 mars 2009. Anmäl

"I egenskap av fält påverkar journalistikens fält de andra fälten. Annorlunda uttryckt kan man säga att ett fält som självt blir alltmer dominerat av den kommersiella logiken alltmer tvingar på sina krav på alternativa universa. Genom det tryck som audiomat utövar drabbar ekonomins tyngd televisionen och via televisionen tyngd drabbas journalistiken, tidningarna (också de mest "rena") och journalisterna, vilka undan för undan låter sig påtvingas televisionens problem. Och på samma sätt tynger ekonomin, via det journalistiska fältets tyngd, på alla fält för kulturell prduktion" <br/>Pjärran i "Om televisionen"

Fredrik Federley, 12:08, 23 mars 2009. Anmäl

Handelmassan/Dagens outfit

Dagens outfit: signalsvart polo från ES, matchande byxor från Grosshandlarn.
Bild: Stina Wirsén  

…………….. 

[cont] den andra figuren som, förutom Massan, utgör ett problem för kultursociologerna är Makten. Redan Elias Canetti avhandlade klarsynt sambandet i den monumentala studien Massa och makt (den finns på svenska, leta på antikvariaten) och jag häpnar över att dagens analytiker fortfarande inte kan orientera analyserna om de inte får föreställa sig Makten som en sorts ond Cthulhu vid styrelsebordets högsäte iförd mörk kostym och ett halsband av spädbarnskallar, med jämna mellanrum utstötande ett diaboliskt och skadeglatt väsande när de underlydande direktörerna och marknadsmänniskorna tänkt ut någon ny plan för att förslava den oskyldiga Massan med skräp och enfald.
Ett faktum man tydligen glömmer är att en demokratis beståndsdelar väljer inte bara sina styrande politiker och ideologier, med mer eller mindre skrämmande resultat, utan också vilka varor och tjänster som är begärliga och vem eller vad som skall sälja dem. Makten är ingen ond konspiration, utan precis den vi väljer att behärska våra liv. Och kom inte dragandes med den gamla 30-talsidén om hur Makten alltmer förfinat manipulerar Massan med hjälp av reklam, propaganda och annan sorts manipulation. Var och en av oss har ett medvetet val att göra och med tanke på det senaste decenniets informationsexplosion är det mer än någonsin tidigare möjligt att enkelt förkovra sig på så sätt att reklam och propaganda automatiskt bemöts med skepsis: det vill säga att man inte behöver någon som helst sorts extern utbildning, begåvning över genomsnittet eller trygg uppväxtmiljö för att utveckla de antikroppar som genast formerar sig till anfall för att skydda kropp och själ från bullshit, i vilken form den än manifesterar sig.
De allra flesta av oss väljer att använda dessa tidens sant revolutionerande möjligheter till att på YouTube lägga upp bilder av polare som pruttar. Eller till att fylla dagarna med att via twitter hålla sig uppdaterade om vad 2006 års vinnare i Big Brother har för färg på strumporna. Eller som konsumismens nyttiga idioter blogga om vilka skor man bah skulle ääälska att ha råd att köpa, i förhoppning om att så pass många andra är intresserade av att veta det att skotillverkaren beslutar sig för att sponsra bloggaren.
Det fackliga organet Journalisten skriver i veckans nummer om den nya sajten Nyheter 24. Möjligen framtidens nyhetsförmedlare, om man får tro skadeglada debattörers utsägelser om gammelmedia förestående fall. Anställda journalister på Nyheter 24 får en grundlön och utöver det en ekonomisk bonus beroende på hur många klick deras artiklar får. Någon som heter Patrik Sandberg och kallar sig ansvarig utgivare säger att ”Anledningen till det här lönesystemet är väldigt enkelt, vi är en kommersiell produkt och vi vill att medarbetarna ska skriva om saker som engagerar folk, inte det som är deras eget specialintresse, Vi ska täcka de stora allmänna frågorna som berör allmänheten”. Artiklarna på Nyheter 24 är för övrigt omskriva texter av artiklar som stått att läsa i gammelmedia, men skitsamma: hade någon väntat sig något annat? Och väntar sig någon att den journalist som under två månader sysslar med att avslöja kommunala upphandlingsfiffel i saneringsbranschen kommer att få någon vidare bonus i jämförelse med den kollega som avslöjar att schlageridolen plågas svårt av en sticka i foten?
Det är antalet klick som gäller mina vänner, såväl i bokstavlig som överförd bemärkelse, och den som klickar är fan inte Cthulhu. Det är du.
Ahaa… så jag tycker alltså att vanligt folk borde sättas i läger och tvångsutbildas i konsumtions- och mediekritik bland annat. Jag tycker alltså att vanligt folk är för korkade för att anförtros de val som formar vår värld?
Inte alls. Jag är övertygad om att den västerländska 1990-talgenerationen överlag utgör ett paradigmskifte där vi stannar i mental utveckling vid ungefär 18 års ålder. Dit men inte längre. När basbehov och överbyggnad är avklarade, vad kan rimligen återstå för en organism annat än konsumtion och bloggande om konsumtion? Å andra sidan kommer en på hundra individer att uppväga de övriga nittionios 24/7-intresse av underhållning och förströelse. En på hundra kommer så att säga att ta ut de övriga nittionios vägran att delta i något mer än tresekundersblippande med tummen över en såphal stjärnhimmel. Det är i alla fall vad man kan hoppas, så att vi västerlänningar någorlunda kan hålla jämna steg med de regioner som fortfarande evolutionerar. 
I höstas utkom i svensk översättning medieprofessorn vid MIT Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Där nya och gamla medier kolliderar. (övers: Per Sjödén, Daidalos). Det är en utmärkt studie som lider av samma problem som alla andra försök att kultursociologiskt samla in samtiden i allmänhet och nätkulturens betydelse i synnerhet. I USA utkom den 2006 och ett kapitel ägnas åt att diskutera filmen The Matrix och dess intertextuella implikationer. The Matrix?? Håll med om att det känns som en evighet sedan den sist var på tapeten. 2006. Då hade YouTube precis presenterats på webben och Jenkins berör det förstås inte, än mindre Twitter av naturliga skäl.
Jenkins är intresserad av hur kulturer på Internet använder sitt medium och formerandet av det som kollegan Pierre Lévy kallat för kollektiv intelligens, för att bedriva kritiska undersökningar och fördjupa förståelsen av samhället.
Vänta nu ett tag. Kritiska undersökningar och fördjupad förståelse av vad? Jo, till exempel av den amerikanska upplagan av Operation: Robinson i syfte att på förhand avslöja vilka som kommer att bli utröstade. Hela första kapitlet i Jenkins bok går ut på att beskriva denna förbluffande utveckling av människans strävan efter kunskap och upplysning.
(Pierre Lévy förresten. Hans förankring i den faktiska kulturen på Internet är beundransvärd, då han talar om hur gräsrötterna kan möta varandra i förutsättningslösa samtal på nätet, lyssna på argument motsatta deras eget och omfamna motståndarna i en anda av ömsesidig respekt och tillit.
Yeah, right…)
Så länge Jenkins håller sig till att beskriva några av dåtidens fora på nätet och i populärkulturen, är han intressant att läsa. Det är när han försöker dra slutsatser som han blir antingen vag eller irrelevant. Hans jubel inför fräsch och tidigare omöjlig politisk aktivitet, inskränker sig till en bevakning av hur under presidentvalskampanjen 2004 det laddades upp photoshopade nidbilder. De var i flera fall jättekul. Och?
Inte ett ord ödslas på nätets textbanker, där man kan ta del av faktiska dokument, debatter, grävartiklar med mera. Och det är alltså ingenting jag kritiserar. Tvärtom tycker jag att det är en sund fokusering. Jenkins hänvisar till journalisten Jon Katz, som redan 1994 i en artikel i Rolling Stone hävdade att (jag citerar ur Jenkins bok) ”unga människor fick mycket av sin information om omvärlden från musikvideor och raplåtar, sketcher ur Saturday Night Live och standup-komiker, intrigerna i såpoperor och sitcom-serier”.
Jenkins anför också den brittiske barnforskaren David Buckingham, vars studier inte oväntat ger vid handen att barn och ungdomar finner den politiska och vetenskapliga jargongen alienerande och obekant medan populärunderhållninge
n är mer lättbegriplig och skojsig.
För att lämna Jenkins och dra mina egna slutsatser utifrån den självklara kommunikationen mellan de uppdaterade storheterna Massa och Makt. Hur reagerar den politiska och den kommersiella förmenta makten på insikter som de ovanstående? Det finns bara ett sätt: att sänka sig till den artonårsnivå som definierar den rådande kulturen. Enkla budskap, botoxade läppar, en kul liten blogg och twitter om vädret i Bryssel.
Jag läser en artikel av statsvetaren Alan Wolfe i amerikanska The New Republic. Den utgår ifrån att åtskilliga tidningar och republikanska politiker i USA har kallat Barack Obama för socialist. Läs gärna artikeln som ett gott exempel på den nivå man numera måste lägga sig i den politiska och samhälleliga debatten. Wolfes i och för sig pedagogiska tillbakavisande av anklagelserna mot den nye presidenten som förklarar skillnaden mellan liberalism och socialism, liknar något som för bara tjugo år sedan hade varit en lektion i en högstadieskola. Men nu är det 2009 och denna artikel publiceras i The New Republic. Just det. Inte på Bolibompas webbsajt utan i The New Republic.
Och denna infantilisering är långtifrån ett amerikanskt fenomen, även om världens största demokrati som vanligt står för avantgardet och utmärker sig just för medborgarmajoritetens i det närmaste fullständiga obildning i allt som inte gäller underhållning (vilket förstås i sig själv har blivit till underhållning i inslag som det nationalmasochistiska ”Jaywalking” i Jay Lenos show, där vanliga amerikaner tävlar i vem som är minst allmänbildad. Snart har vi formatet här i Sverige, folks).
Flera svensklärare har konstaterat att de romaner de själva fick läsa i högstadiet är omöjliga att sätta i händerna på dagens nior. Nuförtiden är det Suneböckerna (från 9 år) som gäller på högstadiet, annars fattar eleverna ingenting. Än mindre kan de skilja på en annons och ett ledarstick.
Men du där, du som har orkat läsa så här långt. Jag vet inte vem du är, men du ska ha tack. Tack för att du orkade hänga med så här långt. Jag fortsätter resonemanget i morgon.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jo tack, har man arbetat som bokhandlare någon gång under de senaste 15 åren har man haft parkettplats inför denna devalvering av den mänskliga hjärnkapaciteten. <br/>Hör här för övrigt vad den gode Ballard har att säga om konsumism: http://www.youtube.com/watch?v=b7yH7IHiN68

desill, 18:49, 31 mars 2009. Anmäl

Trevligt med ett blogginlägg längre än 20 rader, och då är jag ändå en okoncentrerad 80-talist som inte alltid orkar ta sig igenom informationsflödet med rätt prioriteringar. Men det kan hända att jag tillhör den revolterande en procenten. Man får ju hoppas. Hoppas du fortsätter.

Alexandra, 09:20, 23 mars 2009. Anmäl

Så länge som du skriver om dem, så länge kommer de läsa och kommentera. Sluta upp med inviterna. Du behöver inte sparka nedåt för att komma upp högre, du är tillräckligt lysande när du skriver.

Slyndrrich, 21:01, 21 mars 2009. Anmäl

Lön per klick, det är egentligen den demokratiska förlängningen av kvällstidningen. Resultatet blir givetvis att viktiga artiklar, som kräver eftertanke och fördjupad läsning, bortprioriteras till förmån för sådant som drar till sig uppmärksamhet genom skrikighet. Internets inneboende snabbhet kan leda till att den mänskliga håkomsten blir något fullkomligt överflödigt och icke-önskvärt.

Olle, 17:42, 21 mars 2009. Anmäl

Sören Olsson och Anders Jakobssons alldeles utmärkta böcker om Sune tar upp många problemkomplex som är signifikativa för dagens narkissus-samhälle. Vi har Håkan, denna egots obotliga fanbärare, som lagrar pepparkaksdeg i strumporna, utan att visa tecken på vare sig ånger eller svensk kvalitetstämplad solidaritet. Sedan har vi pappan - låt oss kalla honom Peter Haber - som håller sina idéer och ideal som de enda riktiga. Han vill, likt bloggpajsarna, bara uttrycka sig, inte låta sig intryckas. "Just output, no input", som de mondäna ungdomarna språkar. <br/>I övrigt undrar jag när den agatsvarta polotröjan visar sig i din i övrigt utsökta modeblogg.

Jan C. Höögh, 17:34, 21 mars 2009. Anmäl

Det var inte svårt att orka. Tvärtom. <br/>Din sakkunskap, din analytiska förmåga och din sylvassa glöd attackerar det neurala nätverket med lyckat resultat som följd.

Håkan Tendell (Webbsida), 15:54, 21 mars 2009. Anmäl

ugh, lön per klick låter hårt, får hoppas DN iaf har vett att hånskratta dem i ansiktet, sen till obama vs marx tänkte jag först skratta åt liknelsen mellan liberlism och socialism, men den är väl snart här också ... ser fram emot del 2

Jack, 15:05, 21 mars 2009. Anmäl

Tack själv! Och som ett tröstens ord bland miljoners miljarder andra är du inte ensam om att förfäras...

H., 13:51, 21 mars 2009. Anmäl