När bokhandeln blir riktigt subversiv

Den subversiva skyltningen är en tradition som har odlats av seriösa bokhandlare sedan begynnelsen. Under Donald Trump har kreativiteten börjat flöda när det gäller att spefullt sätta samman böcker, rubricera fakta som fiktion och vice versa, och skapa nya sammanhang och specialavdelningar.

Flera amerikanska boklådor har således skyltat med ämnet ”The Bowling Green Massacre” – som pekar på en tom hylla.
Den av presidentrådgivaren Kellyanne Conway som ett skräckexempel omtalade, men aldrig inträffade, muslimska massakern är också tema för Harvard Bookstores nya hylla, som ”hedrar offren för massakern i Bowling Green”.

På hyllan står bland annat Richard Hofstadters bok om amerikansk antiintellektualism, Kareem Abdul-Jabbars antirasistiska Writings on the Wall, Philip Roths Konspirationen mot Amerika, åtskilliga titlar om fascism och lögnens anatomi, samt filosofen Aaron James uttömmande studie Assholes.

Åter i de amerikanska högländerna tycker över hälften av Trumps väljare att massakern i Bowling Green är ett utmärkt exempel på varför muslimer bör förbjudas.

C4PmNcRWQAQrcMs

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Yeats kom med posten

Julhelgen tillbringade jag till viss del i sällskap med en gigantisk volym, William Butler Yeats samlade dikter.
Till nyårsafton skanderade jag naturligtvis hotfullt ”The Second Coming”.

I dag kom Carl-Johan Malmbergs nya bok – Var hemlig och gläds. Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar – och jag känner ett ofantligt behov av att skapa en ficka i tiden att krypa in i och läsa den.

Det är också en mycket vacker bok som Wahlström & Widstrand ger ut. Gudabenådad formgivning av Annika Lyth. Färgbilder. Notsiffrorna och kapitelrubrikerna i rött. Utsökt.

9789146225270

 

Att Malmberg bär sin lärdom lätt visste man om inte annat efter hans William Blake-bok Stjärnan i foten från 2013. Han rör sig bland de internationella auktoriteterna men viker aldrig från sin egen väg.

Han har särskilda förutsättningar när han i kapitlet ”Svenska och bysantinska resor” skriver in Yeats passionerade förhållande till Stockholms stadshus som en avgörande instans för den unge Nobelpristagaren. Malmberg skriver: ”Tillkomsten av Stockholms stadshus ser han som resultatet av en idealsituation: det genuint bildade hos en prins, framsynta politiker och en konstälskande nation – aristokrati, politisk makt och folk i förening”.

Malmberg går sedan in mer specifikt på Einar Forseths guldmosaiker och särskilt den då hätskt kritiserade ”Mälardrottningen”.

Än en gång: jag behöver en ficka.
Men: ”It seems that I must bid the Muse go pack”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Olav, blev lite upptagen så beklagar sent svar. Nej, jag tror inte anteckningarna har samlats i bokform, om man inte räknar Facebook. Varför inte bli den förste att skriva en bok om boken i böckerna?

Jonas Thente, 21:19, 11 februari 2017. Anmäl

Förlåt Jonas, det är ju rubbat av mig att kläda uppskattning i sarkasm. Tack för att du skriver. Antidepressivt.

Rickard Färdig, 10:51, 7 februari 2017. Anmäl

Virker som en interessant bok og forfatter! Jeg liker Yeats og Blake. Jeg leste nettopp artikkelen din om David Markson, vet du om noen av margnotatene i bøkene du skriver om er publisert noe sted? I blogger eller lignende? Jeg hadde likt å lese dem. Olav.

Olav Øvrebø (Webbsida), 21:20, 1 februari 2017. Anmäl

Rickard, Ok, ok jag gittar driften. Förläng bara, och sprid det goda budskapet. Tack för att du läser.

Jonas Thente, 19:51, 22 januari 2017. Anmäl

Slant med fingret på bokmärkesraden och se där! Tre inlägg på lika många dagar. Är nu hela 2017 års produktion avklarad eller ska man förlänga prenumerationen?

Rickard Färdig, 21:23, 15 januari 2017. Anmäl

Omvärldsnotiser

# Den mest ömsint humana av filosofer, Zygmunt Bauman, är död, vilket tidigare meddelats. Björn Wiman skriver om honom här och Ola Larsmo här.
Som ingång kan jag varmt rekommendera hans essäsamling Vi vantrivs i det postmoderna (självklart en replikerande uppdatering av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen) från 1997 som översattes av Sven-Erik Torhell för Daidalos två år senare och förhoppningsvis fortfarande går att få tag på via daidalos.se.
Börja gärna med essän ”Kulturen som konsumentkooperativ” och sörj därefter att mannen är borta och tycks sakna ersättare.

 

# Efter att ha grubblat några månvarv på Malte Perssons i höstas utkomna bok Om Ofissism (Albert Bonniers förlag) har jag slutligen kommit fram till att Ofissim är ett anagram för Sfmoisi – den värmländske dödsguden.

 

# Katalogen från Polity Books kom precis med en annons för Zygmunt Baumans sista bok. Retrotopia utgår ifrån att mänskligheten har gett upp hoppet om en utopi, för att istället ägna sig åt att söka sig tillbaka till ett gyllene förflutet som bara högst eventuellt har existerat.

Känns det igen? Bullerbyn? Folkhemmet?

Visst.

Ur förlagstexten:
Imagined aspects of the past, genuine or putative, serve as the main landmarks today in drawing a road-map to a better world.

Carl Henrik Fredriksson meddelar mig att bokens titelessä står att läsa i hans översättning i senaste numret av Glänta (2/16). Det har jag gjort och det bör ni också göra.

 

# Det finns två skönlitterära författare jag värderar högt på grund av deras särdeles skarpa, ofta profetiska blick på oss och vårt västerländska samhälle. Det är William Gibson och Douglas Coupland – fascinerande nog bägge kanadensare.

I Couplands samling Bit Rot (2015) läser jag om hur han missat alla möjligheter att investera i företeelser som han visste skulle bli stora.

Själv minns jag hur jag recenserade spelhuset Blizzards strategispel Warcraft II i mitten av 1990-talet och hävdade att om man var smart så borde man köpa aktier i bolaget.

Själv köpte jag inga aktier i bolaget. Och nu sitter jag här.

 

# Jag noterar att denna uppdatering inte innehåller några kvinnor, vilket är en beklaglig slump. Kvoterar in några här: Ulla Nilsson, Tamara Reynolds, Juliette LeBrouge.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör (3): Jenny Diski har gått in i det vita

Hon skrev flera gånger om hur hon hatade att vänta, hur hon gjorde allt för att slippa vänta.
För ett och ett halvt år sedan fick Jenny Diski beskedet om en lungcancer som helt säkert skulle ta livet av henne.
I går var hennes väntan över. Men hon fyllde den tid hon hade kvar. Vi som läser London review of books har kunnat följa hennes dagbok efter beskedet.
Det var en cancerdagbok, men ändå inte. Bland mycket annat hon var mästerlig på, var hon en mästare i att avvika från ämnet.

Hennes böcker – 18 stycken – var oavsett genre reselitteratur, om man i begreppet resa inbegriper utflykter i själen, vandringar i den egna biografin. Hennes sista bok kom för ett par veckor sedan. In gratitude börjar med att handla om hennes cancer, vilket hon suckade över. ”Ytterligare en jävla cancerdagbok”, skriver hon, och: ”Samma story, samma slut”.

Men hon tappar förstås tråden så småningom och skriver bland annat om Doris Lessing, som i princip adopterade henne i unga år och räddade henne från en hemsk mamma som Diski har bearbetat gång på gång i olika böcker.

Å andra sidan hatade hon slut också. ”När slutet kommer står man där i det vinande tomrummet i ett landskap utan berättelse”, skriver hon i inledningen till Främling på tåg.

Hon skrev i många genrer, men det är framför allt hennes essäböcker och reportage som har gjort henne älskad. Hon odlar en stil som ser förrädiskt enkel ut, men som får läsaren att känna att hon faktiskt sitter mitt emot och berättar, med gester och ibland himlande ögon, för guud så pinsamt.

Mina Diski-böcker är fulla av lappar från olika läsningar. Det är kvalitetsmarkörer, förstås: ju fler lappar desto bättre bok.
Sex av hennes böcker är översatta till svenska, vilket är alldeles för få. Men de är omtyckta.

Hur många böcker om förhållandet mellan människor och djur har inte skrivits – men ingen har gjort det lika bra som Diski i Allt jag inte vet om djur från 2010.
Hon köper inte gullandet rakt av, utan behåller avståndet och ställer frågor om till exempel varför vi har så svårt att älska insekter. Utom nyckelpigor. Som hon omedelbart tar heder och ära av.

Och den ovan citerade Främling på tåg från 2012, vars undertitel sammanfattar projektet tämligen utmärkt: ”Hur jag med vissa avbrott dagdrömde och rökte mig runt Amerika”.
Hon konstaterar inledningsvis att hon inte är mycket till resenär. Hon vill helst vara stilla, i en tom händelselöshet.

Och det är till denna tomma, vita händelselöshet hon söker sig i den bok jag själv håller för hennes bästa. I På tunn is från 1997 reser hon till Antarktis just för att hitta intigheten, vitt som ett oskrivet papper och med en kravlös horisont för blicken att irra förbi.
Trots att hon värjer sig inser hon också lika väl som läsaren att längtan efter det vita också är psykologiskt motiverad.
Redan i början frammanas de vita lakanen på mentalsjukhuset där hon var intagen, ”Inte under min första vistelse”, understryker hon, ”utan senare”.

Tungt? Nja, drygt hundra sidor senare kan hon göra en sån här fulländat brittisk karaktäristik av djurlivet på Antarktis: ”Fångad mellan evolutionens två grundläggande principer, det naturliga urvalet och det sexuella urvalet, ligger sjölejonhannen och tjurar i havsbrynet. Evolutionen måste ha kliat sig i huvudet, lite generad över denna mycket oeleganta lösning på dess egen logik, men dragit slutsatsen att principer är principer”.

Jenny Diskis närmast sörjande är Den stora litteraturen och dess miljoner barn och grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nobelpriset i litteratur 2015

Det var ett bra pris.
Vi är nöjda.

Gratulerar också till förlaget Ersatz, som nu har så mycket att göra att de inte hunnit uppdatera sin webbsajt.

I går kväll förproducerade jag en lista över de böcker av Svetlana Aleksijevitj som finns på svenska och jag kan lika gärna publicera den här också.
Samtliga alltså på Ersatz.

 

Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

Svetlana Aleksijevitjs genombrottsbok är ett korus av kvinnoröster; monologer som ger nya perspektiv på det andra världskrig där också sovjetiska kvinnor stred, men utan att få den hjältestatus som deras manliga motsvarigheter fick efter kriget. Tvärtom. Boken var färdig redan 1983 men förstördes på order av kommunistpartiet. Aleksijevitj kallades för statsfientlig och hotades sägas upp från sitt arbete. Först med perestrojkan kunde hennes bok publiceras och hundratals djupintervjuer med de dittills förnekade hjältinnorna se ljuset.

 

De sista vittnena: solo för barnröst (1985)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

”Mamma hade blivit skjuten tvärs över bröstet, med en kulsprutesalva. Det syntes en rand på koftan. Och ett litet svart hål i tinningen … Jag ville att man snabbt skulle knyta på henne en vit sjalett, så att jag slapp se det där lilla svarta hålet. Det kändes som om hon fortfarande hade ont”. Minns Andrej, som då var 7 år. Det kallas det stora Fosterländska kriget i Ryssland. Aleksijevitj låter de som då var små barn minnas 1941 och det blir naturligtvis något helt annat än när historieböckerna minns. Det är små detaljer, förskjutna verkligheter, obegripligheter och fasansfullheter som omtolkas för att bli gripbara.

 

Zinkpojkar (1989)
Övers: Hans Björkegren

Det sågs inte med blida ögon av militären och de statliga medierna att Aleksijevitj avmytologiserade Sovjetunionens krig i Afghanistan. Hon drogs inför rätta men målet lades så småningom ned. Bokens titel anspelar på de zinkkistor som skeppades hem från kriget och som innehöll massakrerade kroppar. För många sovjeter innebar boken att de för första gången konfronterades med något annat än militärens officiella, fosterländskt blommiga, version av det blodiga kriget. Aleksijevitj samlade material och träffade veteraner och anhöriga under fyra år för boken.

 

Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika (1997)
Övers Hans Björkegren

Det går rykten om gravarna i Mitino utanför Moskva, där brandmännen från Tjernobyl vilar. Det sägs att det stiger ett ljussken över gravarna om natten. Att de strålar. Detta berättar Valentina Timofejevna Anasevitj, vars make arbetade som sanerare. Hela hans brigad gick bort, sju stycken. I Bön för Tjernobyl berättar de som var med. Hur de boende i Pripjat väckte barnen och stod på balkongerna för att beundra det hallonröda ljuset från reaktorn. Sorgen, skammen, glåporden och den stora glömskan. Och barnen som lär sig att inte plocka blommorna eller klättra i träd.

 

Tiden second hand (2013)
Övers Kajsa Öberg Lindsten

Allt utgår från den enskilde. En typisk underrubrik i Tiden second hand lyder: ”Om lidandets vällust och den ryska själens egendomlighet”, varpå följer tre monologer, utskrivna intervjuer med tre kvinnor. Det är osammanhängande ibland; tveksamt och uppskruvat om vartannat. Ibland gråter de, alla före detta sovjetmänniskor och numera post-sovjetmänniskor som Aleksijevitj har träffat i de olika republikerna under drygt 20 år. Det är ett majestätiskt och rörande körverk. Aleksijevitj finns där hela tiden i det kursiva, för att hålla sina vittnen i handen och trösta när det blir för svårt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Täby satsar på änglarna

Hade jag grubblat över vilka tio platser jag minst av allt skulle vilja bo på, så hade Täby utan tvekan hamnat någonstans mellan ar-Raqqah och Phuket.

Och detta redan innan jag läste Christer Sturmarks bok Upplysning i det 21:a århundradet (Fri tanke förlag) som kom ut i april i år.

Sturmark berättar om hur han oanmäld deltog i ett möte anordnat av Täby kommuns personalförening 2010. Huvudtalaren var den certifierade klärvoajanta änglaterapeuten Branka Okeijn, som bland annat kunde berätta för de anställda på Täby socialförvaltning att personer födda med en funktionsnedsättning föds sådana för att de har varit dåliga på att ta emot hjälp i sina förra liv, och således i sina nuvarande måste lära sig detta.

Personalföreningen i fråga får 200 000 skattekronor årligen för sin verksamhet.

Christer Sturmark blev – som han skriver – utkastad från mötet sedan det stått klart att han var där som oanmäld journalist. Några dagar senare fick han ett mail från en kommunanställd, som klargjorde kommunens ståndpunkt:

”jag personligen hade gärna slängt ut dig genom fönstret från 5:e våningen.”

Ah….Täby. Den moderata spjutspetskommunen.

Änglar verkar vara mer inne nu än någonsin under renässansen. Jag är övertygad om att Branka Okeijn eller hennes gelikar kan härja vilt lite varstans. Men just nu är jag mest intresserad av att få veta vad som försiggår i Täby.
Och varför.
Och för vilka pengar.

Som fiktivt stoff fungerar änglar däremot utmärkt. Jag kan rekommendera till exempel Karl Ove Knausgårds roman En tid för allt samt Mike Careys Sandman-spinoff Lucifer.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vid beskedet om Göran Häggs frånfälle

Vid beskedet om att Göran Hägg är död ser jag en bild framför mig. Det är författarporträttet på romanen Den stora kometen från 1975.

Han har pussmun, polisonger och – har jag för mig – en virkad tröja med hög krage. Jag minns att bilden skrämde mig, men inte varför. Jag läste romanen alldeles för ung, kanske 11 år, för att jag trodde det var sf, men det var samhällskritik av något slag och jag minns ingenting av den heller.

Jag tror att jag recenserade hans roman Anders och Dafne, som verkligen var en sf-roman. Det var 1987 och jag gillade den.
Som ung snobb kunde jag och mina orediga kumpaner häckla hans sexskildringar i de följande försöken att skriva det som då kallades tantsnusk. Det var nog framför allt hans uppenbara blyghet i beskrivningen av knullandet som gjorde det hela roligt.

Därefter inföll min allra mest poststrukturalistiska fas och Göran Hägg var en av de där som drygt uttalade sig mot allt det jag höll för heligt och alla de författare jag helst läste.

Men han var ohyggligt kunnig och strävade efter att göra litteraturen tillgänglig för så många som möjligt. Han skrev en egen svensk litteraturhistoria och en världslitteraturhistoria. Han värderade högre än andra sådana saker som spänning och bladvändargrad.

Hans sista bok handlar om Gabriele d’Annunzio. Själv har jag läst romanen Elden (1946) men bara för att den kom i en dubbelutgåva där den andra var Huysmans Mot strömmen.
På baksidan av Häggs monografi står det att d’Annunzio fått ett felaktigt eftermäle som fascist. Det har han hos mig, och jag kan inte tänka mig en bättre ciceron genom ett författarskap än just Göran Hägg.
Jag kan också rekommendera förra årets bok om familjen Medici.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Murnau och andra skallar på vift

Den tyske expressionistiske regissören F W Murnaus skalle har stulits från familjegraven, meddelade Der Spiegel på onsdagskvällen.

Detta är ett utmärkt tillfälle att påminna om två saker:

1. Sajten openculture.com som bland 700 andra streamade filmer har samlat Murnaus klassiska drama Nosferatu. Här finns för övrigt en mängd annat att utforska.

2. Colin Dickeys bok Cranioklepty: Grave Robbing and the Search for Genius från 2009, som tar upp bland andra de stulna skallar som tillhör Haydn, Beethoven, Thomas Browne och vår egen Emmanuel Swedenborg.

På bokens hemsida finns resultatet av en tävling med titeln ”Whose skull would you dig?”. Murnau hamnar inte på listan, men den något avlägset relaterade skådespelaren Lon Chaney (”the man with a thousand faces”) finns med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ferdinand de Saussure – alive and well

I förra veckan fick jag den nya och förbättrade svenska utgåvan av Ferdinand de Saussures Kurs i allmän lingvistik, mig tillsänd från tillförlitliga Arkiv förlag.

The Magnetic Fields – The Death of Ferdinand de Saussure

Jag har skrivit tidigare om Arkiv förlag och håller dem för att vara en av jordens mest potenta saltarter.

Känslan man får av Arkiv förlag (bara namnet är fantastiskt) är att de har möten en gång i månaden och utvärderar verksamheten.

[Scenen är en källarlokal i Lund. Kaffet har kokat till beck i bryggarmodellen från 1973. Toaletten står och rinner på avstånd och i fjärran hörs doften av blåstencil, raggsocka och benhård idealism. I garderoben sitter skelettet av en sociologiprofessor vars sista önskan det var att få sitta just där, mellan grötrockarna. Man har redaktionsmöte.

(En depesch, andfådd): Lyss, kamrater! Ty jag kommer från Skellefteå med bud.
(Redaktionsassistent 1): Kamrat, ni bryter mot dagordningen…
(Förläggare): Låt oss förekomma punkten Övriga frågor och öppna våra öron!
(Redaktionsassistent 2): Kan vi verkligen frångå protokollet på detta vis?
(Förläggare): STFU! Låt höra.
(En depesch): Nyss från Skellefteå kommen bringar jag digra bud. Man säger där att 1970 års utgåva av Kurs i allmän lingvistik [Caveforsutgåvan] icke längre står att finna. Våra fiender vältrar sig i beskedet och smider ränker.
(Mötet skriker i munnen på sig]
(Förläggare): Ordning! Ordning! Alla permissioner är indragna till dess att vi fått ut en nyutgåva. Och det skall vara en utgåva som bringar våra fiender på knä!!]

 

Man kan lita på Arkiv förlag. Och man behöver det.
Från den plats där jag just nu sitter och skriver detta – under en brinnande stridsvagn – kan jag se essentiella Arkivutgåvor som Theodor Adornos Minima moralia, Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas, Claude Lévi-Strauss Det vilda tänkandet, Paul Feyerabends Mot metodtvånget, Michel Foucaults Vansinnets historia, Roland Barthes Mytologier, Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet, Louis Althussers Filosofi från proletär klasståndpunkt, David Risemans Den ensamma massan och Quintin Hoares Antonio Gramsci. En politisk biografi.

Det är nyckeltexter och man kan alltid räkna med att Arkiv håller dem levande – på samma sätt som Karen Berger på Vertigo med sitt liv har garanterat att Neil Gaimans Sandman-album alltid skall finnas tillgängliga.

Saussures Kurs i allmän lingvistik är en av de där böckerna jag anser att man måste ha läst om man vill göra anspråk på titeln litteraturkritiker, snarare än bara åsiktsmaskin i bokindustrin.

Den nya Arkiv-utgåvan innehåller bland annat ett förord av Göran Sonesson, och jag tänker inte kommentera det eftersom jag känner mig jävig där. Efter att ha bevistat några av Sonessons semiotikseminarier i Lund då det begav sig reste jag – av andra skäl – åstad för att börja jobba med kritik istället. Jag är inte säker på att valde rätt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Även fackbokskapitel har hitlåtspotential

Sedan gårdagens premiär på filmatiseringen av Cirkeln har jag haft Kate BushsRunning Up that Hill” på hjärnan.

Det har jag i och för sig haft sedan september 1985, så det är inget nytt. Vilket inte hindrade att jag hulkade till lite där i biofåtöljen, när trummorna drog igång.

(För övrigt förtjänar Benny Anderssons soundtrack till filmen många, många priser)

Häromveckan insåg jag att även fackböcker kan ha hitspår som man gärna återvänder till.

Enskilda dikter – visst: jag läser William Butler Yeats ”The Second Coming” och Paul Celans ”Todesfuge” minst en gång i månaden och T S Eliots ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” minst varannan.

Men när Santérus förlag härom månaden gav ut Allan Janik/Stephen Toulmins Wittgensteins Wien på nytt, var det som att hitta en gammal ep man trodde man supit sönder för länge sedan.
Det är en fantastisk studie i förra sekelskiftets Wien och en av de kanske tio viktigaste fackböckerna om man vill begripa dagens Europa. Jag har för mig att den var kurslitteratur på Idé och lärdomshistorian i Lund. Hursomhelst är mitt första exemplar sedan länge försvunnet, säkert i samband med någon efterfest.

Nu hoppas jag att veckan får ett snart slut, varpå jag skall sänka nålen i kapitlet ”Språk, etik och framställning – om Mach, Kant, Schopenhauer, Tolstoj med flera. Eller kanske kapitlet ”Kultur och kritik” – om Schönberg, Loos, Kokoschka, Hofmannsthal och Musil.

Jag skall nicka takten med huvudet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0