Murnau och andra skallar på vift

Den tyske expressionistiske regissören F W Murnaus skalle har stulits från familjegraven, meddelade Der Spiegel på onsdagskvällen.

Detta är ett utmärkt tillfälle att påminna om två saker:

1. Sajten openculture.com som bland 700 andra streamade filmer har samlat Murnaus klassiska drama Nosferatu. Här finns för övrigt en mängd annat att utforska.

2. Colin Dickeys bok Cranioklepty: Grave Robbing and the Search for Genius från 2009, som tar upp bland andra de stulna skallar som tillhör Haydn, Beethoven, Thomas Browne och vår egen Emmanuel Swedenborg.

På bokens hemsida finns resultatet av en tävling med titeln ”Whose skull would you dig?”. Murnau hamnar inte på listan, men den något avlägset relaterade skådespelaren Lon Chaney (”the man with a thousand faces”) finns med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Gotham” och den kluvna uppfattningen

Gotham är verkligen en dum tv-serie, så jag är inte helt tillfreds med att jag ändå tycker mycket om den.

Den lider delvis av precis samma åkomma som de flesta andra thriller- och detektivaktiga tv-serier för tillfället – man ska lära känna huvudkaraktärerna på djupet, vilket innebär att det inte står länge på förrän varje intrig måste kretsa kring någon eller flera av dem personligen.

De blir kidnappade, utpressade, mordhotade, rånade, inblandade eller också blir någon av deras närstående det.

Den annars utmärkta Crossing Borders är ett primärexempel där man känner att det bästa sättet att bli av med brottsligheten inom EU skulle vara att omedelbart upplösa den jävla avdelning som verkar utlösa åtminstone hälften av alla brott.

Hur många deckarserier har jag inte följt där de två första avsnitten bådar gott, varpå de hundra följande handlar om hur huvudpersonerna an sich orsakar allt elände.

Jag menar, plocka bort Sherlock och Watson från Sherlock-ekvationen eller polisstationen i Whitechapel från Ripper Street, så kommer Moriarty att förtvina och brottsligheten i London överhuvudtaget att närapå förintas.

Ni är inte lösningen – vrålar den rättfärdige tolvåringen inom mig åt bildskärmen – ni är problemet!

Och just detta var ju en av poängerna med den Batman-figur som Bob Kane skapade och senare Frank Miller utvecklade: Batman och hans många motståndare är inbegripna i en superhjälte/skurkaktig kapprustning, där varje hjältens upptrappning leder till mer potenta psykopater.

Ed Brubaker/Greg Rucka har på ett utomordentligt intelligent sätt understrukit detta i serien Gotham Central, som betraktar kriminaliteten utifrån de patrullerande polisernas perspektiv. Att säga att vanliga poliser är starkt skeptiska till Batman och hans inverkan på brottsligheten är att uttrycka det milt.

Tv-serien Gotham – som snart har klarat av sin första säsong – korkar till alltihop och inleds som en bilderbok för förståndshandikappade femåringar.

Den utspelar sig medan Bruce Wayne fortfarande är liten, just sedan hans föräldrar mördats. Så det är den ännu rookie-aktige kommissarie Gordon som står i fokus.

Och kan man tänka sig: i princip alla de grandiosa blivande fienderna har på ett eller annat sätt med varandra att göra. Catwoman hänger med Poison Ivy, The Riddler jobbar med Gordon på polisstationen, Penguin (iofs oförglömligt gestaltad av Robin Lord Taylor) är alltid med på ett hörn och The Scarecrow kommer att dyka upp i vilket avsnitt som helst, gissningsvis som 12-årig jordgubbsplockare eller något.

Visst låter det som en av alla de där omarbetningarna av etablerade franchisehjältar som görs för att sälja till yngre generationer, som Young Indiana Jones och Young Sherlock Holmes?

Patetiskt.

Men när jag har kommit över den inledande besvikelsen fastnar jag alltså i alla fall. Mest på grund av fotot och scenografin, men här finns också stora dramaturgiska stunder.

Den brittiske grungeskådespelaren Sean Pertwee är fantastiskt som en betydligt mer hårdför Alfred än någon tidigare. Den här betjänten har helt tydligt växt upp i Whitechapel snarare än på en cricketplan i Oxford.

Nämnde Robin Lord Taylor som spelar Penguin, neurotisk som en fiolsträng och med den karaktäristiska gångarten förvärvad till följd av en grov misshandel snarare än någon fånig uppväxt tillsammans med pingviner.

Och när min absolute B-skådisidol Christopher Heyerdahl (se honom som ”Swede” i Hells on Wheels (”But … I’m norwegian …”)) dyker upp som The Electrocutioner – då måste jag ge upp och svälja alla invändningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skräckgenrer vi inte ens visste att vi behövde

Jag får be om ursäkt för att jag inte har följt bloggus decorum och uppdaterat stup i kvarten, men jag har varit sjuk.
Tyfus, förmodligen.
Var och en sin egen diagnostisör.

Det har varit som vanligt under perioder av svåra krämpor. Man sliter termometern ur munnen, försöker fokusera blicken till att konstatera dödliga nivåer, och man vaknar tre dagar därpå inuti ett lönnrum inuti en pyramid av böcker som pockar på uppmärksamhet.

Bokutgivningen nuförtiden – ja, jag har tjafsat om det förut – är som yoghurtutgivningen: det är alltid någon ny bisarr smak som ska trängas in i mejeriavdelningen när det enda man söker är naturell.

NY SMAK: Bildäck och måsskit, med en touche av kanel och Floridakaktus.
Undertecknat ditt närlokala Skånemejerier.

Tidigare i dag fick jag en pressinbjudan till förhandsvisning av en ny film som heter It Follows.
Jag vet inte varför de envisas att skicka mig inbjudningar till bio.
Bio är bara en övergående fluga.

Men jag fastnade för den här på grund av den nya subgenre jag inte kände till: STD-skräck.

Jag citerar ur pressmaterialet:

Efter ett one night stand börjar 19-åriga Jay jagas av en oförklarlig känsla av att någon – eller något – förföljer henne. Det som börjar som en paranoid känsla övergår dock snart till verkliga syner. Med hjälp av sina vänner tar hon till flykten från terrorn som alltid verkar vara bara ett par steg bakom henne.

It follows kan kallas för en ny variant på den klassiska tonårsskräckisen, eller placeras i en helt egen genre: STD-skräck (där STD står för den amerikanske förkortningen för sexuellt överförbara sjukdomar).

Sexually Transmitted Disease-Horror var något helt nytt för mig.
Jag ser fram emot mer utvecklade och explicita filmer som Gonorrhea on Halloween, Bride of Herpes och Bride of Herpes 2: Clamydia.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tillkortakommanden: Min utsikt från trappan i Berlins Staatsbibliothek

Den mest rörande skildringen av alltings jävlighet finns i Wim Wenders moderna klassiker till film, Der Himmel über Berlin – som liksom allting annat är mer bekant på engelska, där den typidiotiskt nog, eftersom filmen trots mer än hundra år under västen fortfarande är en väldigt barnslig kulturform, heter Wings of Desire.

På svenska heter den mer korrekt Himmel över Berlin och den premierade 1987.

Kanske är det egentligen inte allting jävlighet som skildras, utan mer specifikt åldrandets speciella jävlighet som i en kort scen får en så drabbande gestaltning.
Varje gång jag inte minns, skriver fel, tar fel nyckel, drar fel kort eller knappar in fel lösenord spelas den där scenen upp för min inre blick.

Rollen som Homeros i Wenders mästerverk var den sista roll som skådespelaren Curt Bois någonsin gjorde. Han dog på juldagen 1991.

Det är bara i rollförteckningen man får reda på att den gamle mannen som kämpar sig fram genom Staatsbibliothek zu Berlin kallas Homeros.
Det är en sån där liten detalj som via diskretionen förmerar ett konstverk. Att smyga in förklaringar istället för att hojta och slå sig för bröstet om dem – det är värt respekt. Nuförtiden skulle vi kalla såna diskreta grepp för easter eggs och kväva dem under den allmänt blöjiga upptäckarförtjusningen och besserwisseriet.

Det är den där scenen där den gamle mannen – andtruten efter att ha tagit sig till två tredjedelar upp för trappan till bibliotekets övre galleri – försöker ta på sig glasögonen och den ena skalmen faller ner och vid nästa försök den andra.

Hans knappt hörbara suckande när en så enkel sak som att ta på sig glasögonen blir en bergsbestigning.

Hans kroppsspråks samtidiga uttryck för otålighet, stoicism, självförakt, fat beslutsamhet och defaitism.

Det är en scen jag ser framför mig mycket oftare än jag hade önskat.

(Jag glömde Youtube, men nu hittar jag klippet – fast det är dubbat på franska. Självutnämnda kulturnationer som dubbar film [Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien…] är inte kulturnationer. De är skämt. Om Marcel Carné och Agnès Varda ger Frankrike ett poäng vardera, så drar otyget med filmdubbande ändå ifrån en miljard)

(När Homeros väl har tagit sig upp och satt sig att läsa levererar han en av filmhistoriens mest tänkvärda reflektioner: ”Vad är det för fel med freden, som gör att ingen kan skriva ett epos om den?” Och där sätter han fingret rätt på mänsklighetens pulsåder) (klippet finns här, och för er som inte har sett filmen kan jag berätta att figurerna i flätor och mörka kappor är änglar) (När jag tänker efter så vill jag inte ha något att göra med människor som inte har sett och älskar den filmen) (Ni är portade och måste sluta läsa här)

Förutom det där med nycklar, kort och lösenord märker jag att saker och ting som tidigare gick per automatik inte längre är så självklara.
I går på redaktionen blev jag konfronterad av Filifjonkan mitt emot – Lotta Olsson som dopnamn – som bistert frågade mig hur jag egentligen såg på ordet ”husera”.

Efter en kort period av förvirring mindes jag att jag hade använt ordet i en recension jag skrev när jag jobbade som jourredaktör i söndags, och insåg genast att jag hade missbrukat det till följd av en teckenrevision.

Teckenrevision – ja, det är när man under en mycket kort period och pressande deadline får ständigt uppdaterade instruktioner om hur lång texten egentligen skall vara för att passa in på sidan, och man går in lite hursomhelst i texten för att förlänga och … nej förkorta … och nu har vi fått en bild, så korta mer … och nu visar det sig att bilden kostar för mycket att använda så skriv 500 tecken till … nej korta förresten med några rader för rubriken måste vara treradig annars ser det konstigt ut på sidan … nej det går inte att använda ordet neorealapokalyptik i enspalt, du får skriva om det stycket …

Så jag förlorade uppenbarligen fokusarna.

Ångesten föranledd av husera-debaclet kommer att räcka i en vecka och det enda märkliga med saken är att ingen pensionerad svensklärare har mailat mig med triumferande spydigheter i saken.

Däremot fick jag ett par barska mail sedan jag i min recension av Klas Östergrens nya roman Twist förlagt utgivningen av orkestern The Beatles ”Twist and Shout” till 1964, medan alla fria män i Athen vet att den i själva verket kom 1963.

Återigen brådskan och stressen. Jag råkade titta på datum för det amerikanska skivsläppet istället för det ursprungligt engelska och sen in med texthelvetet utan att tveka.

Och så skrev jag hastigt en recension av en svensk bok om Commodore 64 och dess folkhemsliga genomslag (jag lovar att blogga in den snart). Där inledde jag med att referera en skämtteckning, men jag hade inte de två timmar som krävdes för att ta mig hem och kolla vem som egentligen var upphovsman.
Dagen efter fick jag ju tjugo mail som välvilligt upplyste mig att det var ett av Gary Larsons alster, vilket jag misstänkte.
Men hade jag skrivit det och haft fel så hade jag fått uppåt en miljard mail med domännamn från Hästhuvudsnebulosan, och bortom, av den mindre välvilliga men mer hånfulla sorten.
Nu är jag glad att ha sluppit undan som bara en fåkunnig klåpare i behov av hjälp och uppmuntran.

Förr i tiden hade vi ett korrektur som kollade och rättade sån där saker. Varje namn, årtal och förment språklig men i praktiken havererad finess.
Det har vi inte längre.
Istället lägger 100 skribenter 1000 arbetstimmar per vecka på att svara på mail och be om ursäkt för att det blivit lite fel i hastigheten.
Jag är övertygad om att det döljer sig någon företagsekonomisk strategi bakom detta. Kanske vill man öka kundinteraktiviteten eller så.
Det känns modärnt.
Goin’ digital, dude.

Själv skyller jag bara på mig själv, tro inget annat. Man får resa sig mot tillfället, sätta hårt mot hårt, resa sig på nio, jobba crowden, ducka för crowden på nio, vara snubben som ligger på en gata i LA och uppmanas svara på frågan ”Well, do ya punk?”.

Allt det där som tycktes så själv-klart en gång är inte så självklart längre, på flera sätt jag inte skall plåga någon med.

Sedan jag allt oftare har börjat slarvskriva och dessutom slå mig sönder och samman mot gatlyktor och trafikskyltar har jag i alla fall insett att jag behöver glasögon (de skall vara kopior av Walter Benjamins).

4-eyes och en hjärntransplantation.
Det är svaret.
Varje hen for henself.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0