Anmälan: Garay, Melker: ”mcv” (en ansats till)

Ni slarvade häromsistens bort det som skulle ha varit en anmälan av Melker Garays bok, men jag tycker att den är alldeles för oviktig för att inte nämnas.

Med Garays bok tillfogas – en aning fegt, faktiskt – ett sexsidigt ark med titeln ”En kort essä om mcv”. Somliga kan anse att denna essä är upplysande. För det är den.

Den 410 sidor långa och vackert inbundna boken mcv härbärgerar ett inledande citat ur den argentinske författaren och bibliotekarien J L Borges novell ”Biblioteket i Babel” samt därefter (från sidan 1) sammansättningen mcv.

Jag hatar matematik mer än jag fruktar mänsklighetens fullständiga utplåning, men mindre än jag uppskattar spekulativ litteratur, så jag har räknat.

Formeln mcv förekommer 26 gånger per rad.
Antalet rader per boksida är 40.
Antalet sidor är 410.

Vilket torde innebära att fenomenet mcv uppträder  426 400 gånger i boken.

Detta säger mig ingenting.
Naturligtvis googlar jag siffran och stöter på något som tycks vara en pappersvarufirma baserad i USA.
Siffran jag har sökt på hänvisar till varunumret för en produkt som heter ”Avery Label Dispenser for 25x50mm White Ref 24-426 [400 Labels]”
Det är någonting som har med etiketter att göra, och där är jag ju i alla fall någorlunda rätt ute eftersom en av kritikerns uppgift är att etikettera, och om ni tycker det låter förmätet så kan ni ju gå ut och plocka och käka vilka svampar ni vill i naturen för ätlig/giftig är ju bara konventionella etiketter dude!

Ett villospår med andra ord.

Ah, men det här börjar ju bli en thriller. Så jag slutar här, med läsarens fingrar klyfthängandes.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När parenteserna tar över (skulle varit: Anmälan: Garay, Melker)

Avdelningen för kufisk och litteratur och metalitterära provokationer besöker jag så snart något nytillkommit. Jag rusade dit genom hall A, B och C samt tog de åtta trapporna ner och sedan till vänster och genom den gröna dörren när jag fick besked om en ny bok som heter mcv och är författad av den för mig hittills okände Melker Garay.

Förlaget heter Norlén & Slottner. Utgåvans hemsida finns via denna länk.

Bokens rygg påminner om de där Det Bästa-specialerna, som bestod av förkortade romaner. Man brukade få fyra romaner per bok och det som kortats var i allmänhet miljöbeskrivningar, inre monologer och mer högstämt existentiellt tjafs som inte angick fokusgruppen. Jag minns till exempel Peter Benchleys Hajen i en Det bästa-version. Hela poängen med lokalpolitiska hänsynstaganden var försvunnen.

(Det var väl den eminente Jan Stenmark som nyligen gjorde en bild som behandlade chocken när en helt ung man inser att originalutgåvan av tidskriften Det bästa inte heter The Best. Snarare Reader’s Digest. Jag kan häftigt identifiera mig med denne unge man. Jag har ännu inte hämtat mig riktigt)

(På tal om förkortningar slår mig nu följande lustighet: när jag var ung och letade efter svenska översättningar av den notoriske markisen de Sades verk, var jag hänvisad till The Elephant Press, som var någon sorts bolag inom den lika notoriske pornografen Curt H:sons imperium.

Där fanns de Sades Justine, översatt och bearbetad av en Nore Hell. Bearbetningen består av allt att döma i amputerandet av alla romanens mer filosofiska och intressanta utläggningar. Bara det monotona sexet är kvar.

Många år senare hittade jag på antikvariat en svensk översättning av Octave Mirbeaus Le journal d’une femme de chambre, som fått den svenska titeln En kammarsnärtas bekännelser.

Romanen har filmatiserats tre gånger, bland annat av Buñuel 1964, och samtliga filmer är ungefär lika småtråkiga.

Det var B Wahlströms som gav ut den 1941. Översättaren heter Algot Rune och han har också skrivit ett förklarande förord, som bland annat behandlar hans försiktiga bearbetning av originalet.

Det är en fröjd att läsa:

På ställen där författarens fantasi irrat in sig på perversiteternas område eller där han upptar till behandling politiska och litterära förhållanden, för vilka intresset numera bleknat, eller där han råkat förfalla till longörer som kunna väntas besvära vår svenska publik, har det ansetts befogat att till fromma för bokens helhetsintryck vidtaga en del förkortningar.

Ha! Vad sägs om den? Är det inte en pärla i genren nationell anständighet och publicistiskt ansvar?)

Ja, nu distraherade ni mig.
Jag fortsätter resonemanget kring det jag egentligen började tala om någon annan dag, men parenteserna ovan har trots allt mycket med saken att göra, så de är inte bortkastade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Europa före regnet

I all förra veckoslutets röra glömde jag att ordentligt förorda Florian Illies bok Århundradets sommar 1913.

Illies är alltså tysk – få andra än tyskar skulle döpa sin son till Florian – och verksam som konstkritiker, journalist, konsthandlare och en del annat.

Jag minns namnet från hans bok Generation Golf (2000), som jag inte har läst men omedelbart föraktar så som jag omedelbart föraktar alla böcker vars titel börjar med ”generation”, utom möjligen den första i den långa raden, Douglas Couplands Generation X.
Jag har för mig att Generation Golf syftade på bilen, snarare än fritidsintresset, och att det var en hel del miljöfrågor och konsumtionskritik i den.

Nåallafall.

Den här boken – 1913 – bör man köpa billigt, eftersom den nyss kom i pocket.
Vad Illies gör är att han scannar året i fråga, och alla vet att det är året innan den gamla världen faller samman i första världskriget efter vilket ingenting någonsin är sig likt.

Det går kronologiskt i små notiser. Första notisen är alltså från januari och handlar om hur den tolvårige skitungen Louis Armstrong med pistol skjuter in nyåret i New Orleans.
Redan dagen därpå hamnar han på en uppfostringsanstalt där föreståndaren sätter en trumpet i händerna på honom.

Illies behöver inte understryka det ödesmättade i scenen, i alla fall inte för oss som läser den här bloggen.

De huvudsakliga stationerna detta år är städerna New York, Paris och den centraleuropeiska café-axeln Berlin, München, Wien och Prag. Det tyskspråkiga har ett visst företräde i denna historieskrivning och i och för sig lysande konstnärer som Kirchner och Marc får en smula mer uppmärksamhet än de brukar få i internationella översikter av perioden.

Men desto bättre, skulle jag vilja säga. Picasso är så ihjältjatad att han känns som konsthistoriens Lille Skutt.

Folk man får följa i Illies notiser: Freud, Jung, Rilke och Lou Andreas-Salomé; Kafka och Joyce, Oswald Spengler, Karl Kraus och kejsar Frans Josef, Virginia Woolf, Hitler och Stalin, bröderna Mann och Ernst Jünger. Med många fler som jag inte orkar fetstila.

Några svenskar? Nja, Nils Dardel omnämns som hastigast som vacker med fullständigt obegåvad. Selma Lagerlöf förekommer också någon gång.

En typisk notis, från augusti, lyder:

För att få in mer folk till armén dras jakten på värnpliktssmitare igång över hela Österrike-Ungern. Den 22 augusti utfärdar polismyndigheten en efterlysning: ”Hietler (!), Adolf, senast bosatt ungkarlshotellet, Meldemannstrasse, Wien, nuvarande uppehållsort okänd, efterforskningarna kommer att fortsätta.

Den flinka översättningen är gjord av Karin Andrae och jag rekommenderar denna bok till var och en som älskar att se historiens facit svindla för ögonen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Valanalysen 2014

Härmed erkännes: jag är en smula bitter såhär efter valet.

För jag hade tänkt åka hem till New York om ett tag, men erfar att resten av världen et finansmarknaden, till skillnad från svenska väljare, inte tycks ha något större förtroende för Åsa Romson och Gustav Fridolin.

Så den svenska kronan störtdyker och räntorna stiger.

Jag har alltid haft en släng av ekonomisk idioti. (Det var därför jag tipsade alla om att investera pengar i Blizzard-aktier cirka två år innan Blizzard släppte World of Warcraft. Grattis ni som följde mitt råd, jag gjorde det inte.)
Jag borde ha växlat semesterkassan till dollar i fredags, men antagligen hade jag en recensionsbok att läsa så jag glömde att det var val i helgen.

Nu lär jag få betala tusen spänn för en kopp kaffe i Brooklyn.

Thank’s Löfven!

Som konstintresserad allmänhet kan jag däremot glädja mig.
Som vi alla vet har ju den provokativa konstavantgardismen spelat ut sin roll – den konst som utmanar förbud, konventioner och reglementen och som vid det här laget har blivit tröttsam.

Nu är det 2000-tal och det regeringsaktuella Miljöpartiet framstår som avant-avantgardister i konst- och kulturfrågor.

Jag har för mig att det var i Ronneby som Miljöpartiet i förra veckan klädde på kvinnoskulpturer för att protestera mot något genusrelaterat – jag minns inte riktigt vad, men jag tror att det var för att klassiska skulpturer av kvinnor på orten var nakna men motsvarande av män inte var det.

Det är så genialt.

Man tar den helt motsatta vägen.

Istället för att filma när man demolerar en tunnelbanevagn så filmar man när man städar den!
Istället för att fejka ett självmordsförsök så fejkar man att man är en rättskaffens medborgare och går omkring och klappar folk på ryggen och önskar dem lycka till i största allmänhet.Istället för installationer och andra konstigheter: figuration och älgar i månsken!
Istället för framställningar av genusvidriga kroppar: älgar i månsken!
Istället för Niki de Saint-Phalles gigantiska, provokativt öppna och förment frigörande kvinnoskrev vid den stora och epokgörande Moderna-utställningen 1966: älgar i månsken!

För ett tag sedan ställdes jag en fråga av Moa de Torquemada (inte hens rätta namn) om varför jag och en bunt andra kättare envisades med att kalla identitetspolitiska inkvisitorer för identitetspolitiska inkvisitorer, när de i själva verket anser sig vara rättskaffens hens som kämpar för den enda rätta läran för allas välsignelses skull.

Om trettio år kommer man naturligtvis att nämna dem jämte de lika övertygade troende som på sin tid högg av marmorsnoppar och smetade fikonlöv i skrevet på nakna antika skulpturer.

Varför har förresten ingen skrivit en roman om en av de hantverkare som arbetade med att tillverka fikonlöv i cement och marmor?
Den idén står öppen.
Alla jämförelser med verkliga företeelser torde vara uppenbara.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om Edward Gorey

I ett sista försök att vitalisera denna blogg lanserar dess strategiska kommando Alla Ska Mé-doktrinen och publicerar denna redan i papperstidningen tryckta text.

Edward Gorey
De förryckta kusinerna och andra historier
Övers: Erik Andersson
Sanatorium

En märklig figur vandrade omkring på Manhattan från 1950-talets mitt och tre decennier framåt. Han var nästan två meter lång med yvigt skägg. Alltid klädd i jeans, gympaskor, långhårig päls och ett överdåd av bijouterier blev han en av New Yorks sevärdheter under det halvår då balettsäsongen varade.

Han såg varenda en av New York City Ballets föreställningar, inklusive matinéerna. Resten av året bodde han hos släktingar i Cape Cod.
Edward Gorey var ett original på flera sätt. Många skulle nog kalla även hans konstnärliga och litterära gärning för unik, och det är helt klart så att man genast känner igen en av Goreys teckningar. Men samtidigt fungerar han som ett svårdefinierat kraftfält som samlar upp mängder av föregångare, stilar, genrer och stämningar. Räknar man in alla de som influerats av honom, blir uppgiften att definiera honom omöjlig.

Jag vet ingen – faktiskt ingen – konstnär eller författare som har förknippats med så många andra konstnärer, författare, epoker, -ismer, och stilar. Jag räknar till ett hundrafemtiotal i Jonas Ellerströms utmärkta efterord till denna samling Gorey-berättelser i svensk översättning. Hade man frågat någon annan beundrare så hade man kanske bjudits helt andra associationer.

Kanske är det helt enkelt så att Edward Gorey i en enda person sammanfattar alla dessa hundratals referenser – att hans namn borde användas som substantiv för att beskriva denna helhet som är större än summan av dess delar.

Som Ellerström mycket riktigt konstaterar i efterordets inledning: Edward Gorey känns som om han borde ha varit engelsman och verksam kring sekelskiftet 1900. I Själva verket levde han alltså på den amerikanska nordöstkusten 1925-2000.  Han reste utomlands en gång i sitt liv, till Hebriderna, Orkneyöarna och näraliggande kargheter.

Antalet ingångar till fenomenet Edward Gorey är närapå oändligt. Men om man bara får välja att beträda en, så tror jag att barndomens värld är den rimligaste. Det är den värld vi levt eller lever i innan vuxendomaren inom oss satt på sig peruken och slagit klubban i bordet. Det är den värld i vilken ingenting är säkert, språket flyger fritt, skuggorna kan vara skydd eller hot och trafiken mellan verkligheten och det imaginära flyter obehindrat.

Det är anledningen till att alla på något sätt känner igen sig i Edward Goreys verk, och samtidigt har så svårt att sätta fingret på exakt vad det är vi känner igen. Som om vi såg avtecknad en dröm vi hade för länge, länge sedan.

Denna svenska utgåva innehåller åtta berättelser som utgör en bra introduktion. Erik Andersson har översatt de korta men ytterst utmanande bildtexterna. Utmanande därför att Gorey ansluter sig till den brittiska traditionen av nonsensvers – som är den språkliga versionen av högre matematik. (En av de mer kända utövarna av denna konst var mycket riktigt matematikern Charles Dodgson, dvs pseudonymen Lewis Carroll).

Makaber är ett ord som återkommer i beskrivningar av Goreys berättelser. Ond bråd död förekommer ofta hos honom, som i sviten ”De försvinnande små” där en rad barns dödsfall beskrivs, ett barn för varje bokstav i alfabetet. Eller samlingens titelberättelse i vilken tre kusiner dör på gruvliga sätt. Minst 41 personer dör i denna svenska samling.

Samtidigt känns Goreys avbildningar av dylika förlopp mest som teatraliska tablåer; poser och dekorer inspirerade av opera eller de balettföreställningar han hängav sig åt. Hans teknik är omständlig och tidskrävande. Tålmodig som ett litet barn som ägnar sig åt en hemlighetsfull lek är han; också när det gällde att utforma de över hundra böcker han själv publicerade. Som pop up-böcker, kinesiska askar, kalendrar, kuvert och en mängd annat.

Goreys arv bärs vidare, vare sig bäraren är medveten om det eller har inspirerats i andra eller tredje ledet. Framför allt i barnböckernas bild- och textvärldar möter vi hans inkarnationer, som i sin tur blir ytterligare delar av den stora, gåtfulla helhet som vi kallar Edward Gorey.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0