Sokal, igen.

Den vänsterinriktade, amerikanske professorn i sociologi Peter Dreier redovisar i American Prospect ett projekt han nyligen genomfört. Syftet har varit att dra ner byxorna på de mer avartiga av uttrycken för de på västerländska universitet så populära cultural studies. Dvs det som slarvigt brukar kallas postmodernism.

Vi minns ju hur lurifaxen Alan Sokal 1996 fick en artikel publicerad i prestigefulla Social Text – en artikel som med många snåriga populärformuleringar argumenterade för att gravitationen är en social konstruktion. På samma sätt som vi ju har lärt oss att allt annat är en social konstruktion.

Dreier har inte gått så långt. Han svarade istället på en kallelse till ett seminarium om ”The absence of absence” med ett synopsis fullt av avsiktliga obegripligheter och fejkade Heidegger-citat. Han bjöds omgående in till seminariet i Tokyo.

Hans poäng är självklart att visa hur somliga akademiska institutioner har huvudet så långt uppkört i röven att verkligheten i sanning kan sägas vara en helt subjektiv konstruktion.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Okej, Lars. Bara vi inte glömmer komma ihåg att Saussure, Nietzsche och Heidegger hade en del viktigt att säga också.

Jonas Thente, 23:45, 29 februari 2016. Anmäl

Bra Thente! Den fullkomligt osannolika obskurantism som härjar inom vissa akademiska discipliner (och bekostas med skattepengar) behöver avslöjas in till sin absurda kärna. Som för att bevisa att inga sanningar finns kallar sig dessa postmoderna dyrkare av Saussures, Nietzsches och (nazisten) Heideggers sämsta tankar för "vänster", naturligtvis ointresserade av att vänster ursprungligen stod för det rakt motsatta, nämligen Upplysning och strävan efter sanningar.

Lars Schaff (Webbsida), 08:03, 28 februari 2016. Anmäl

Översättarens lov (Paul Enokssons)

Jag bloggade för någon månad sedan om en bok som luktade fruktansvärt illa.
Det gör den i och för sig fortfarande, vilket är häpnadsväckande.

Men vid det här laget har jag läst och recenserat den. Fascinerats av den.

Och när recensionen av Giambattista Gellis dialog Kirke publicerats i tidningen fick jag ett mail om att den översättare och introduktör som är ansvarig för att jag obehindrad fått läsa denna och många andra böcker – Paul Enoksson – avled i våras.

Han blev 92.

Vid beskedet om detta vill jag tillägga följande till den papperspublicerade (21/7) recension som repeteras nedan:

Det råder utan tvekan ett symbiotiskt förhållande mellan översättare och det övriga så kallat intellektuella Sverige – och utan tvekan är det den senare storheten som är parasiten.

Hur många översättares värv har inte i kritikers händer förvandlats till kritikerns upptäckt? Hur många passionerade inledningar, kommentarer eller efterord skrivna av översättaren har inte annekterats av kritikern med en diskret hostning för att dölja källan?

Det kan vara fan på tiden att kritikens primadonnor åtminstone nämner sina källor.

Paul Enoksson var läkare.

Han har översatt bland annat följande titlar, som jag har i mitt bibliotek:

Giovanni Boccaccio: Decamerone
Giordano Bruno: Askonsdagsmåltiden
Niccolò Machiavelli: Fursten
Galilei Galileo: Breven om solfläckarna
Galilei Galileo: Kopernikanska brev: om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet
Giambattista Vico: Självbiografi

Paul Enokssons gärning var pedagogisk, litterär och arkitektonisk – i det han byggde broar mellan oss och världen, mellan vår tid och andra tider.

Han borde fått en statsbegravning, men vi kan önska honom bättre: vår ödmjuka och djupt kända tacksamhet.

[här följer recensionen]

 

Giambattista Gelli
Kirke
[La Circe]
Övers. Paul Enoksson
Atlantis

Ära den som äras bör, heter det. I litteratursfären är det ofta översättarna som äras bör.

När läsare och kritiker berömmer ett svenskt förlag för att ha introducerat ett utländskt författarskap, en förbisedd klassiker, en hittills oupptäckt pusselbit i den kulturhistoriska helheten – då är det snarare en översättare vi bör tacka. Ett proffs som kan ha lagt ner decennier på att övertyga och tjata på ett förlag om att satsa på just detta författarskap.

En bra översättare
är inte bara en omskrivare av redan skrivna texter. En översättare är introduktör, agitator, taktiker, diplomat, passionerad och intellektuell. Framför allt intellektuell.

Mer intellektuella och bildade människor än professionella översättare av skönlitteratur till svenska finns inte i Sverige. Att översätta en text är att hitta den, omfamna den, tjafsa med den, diskutera den med dess i de flesta fall avlägsna eller döda upphov, hata den, älska den och slutligen hitta den igen. Det är en kärleksaffär.

Man kan nämna flera namn på prominenta svenska översättare, men jag vill lyfta fram Paul Enoksson. Hans senaste översättning är Giambattista Gellis dialog Kirke, som gavs ut i Italien första gången 1549.

1549?

???

Visst, men häng kvar nu kära läsare, för denna dialog är sprängstoff även i dagens västlitterära utgivning, som ideligen ställer frågor om huruvida vi verkligen är lyckliga som människor nu när vi knappast har något kvar att drömma om – och i allmänhet svarar nej.

Giambattista Gellis dialog
– tänk roman, för man märker knappast av att det är en genre som sällan brukas längre – utgår från en av episoderna i Homeros Odysséen.

Odysseus sysslar med sin ständigt uppskjutna återresa hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Han har efter åtskilliga umbäranden bekvämt slagit sig ner hos häxan Kirke och börjar falla tillbaka i lättja och kättja. Så småningom tvingar han sig emellertid att fortsätta resan hem.

Men det är strax före avresan som Gelli smyger in en moralistisk passage, som alltså utgör dialogen Kirke.
Det är nämligen så, att häxan Kirke har för vana att förvandla människor till djur.

Odysseus tycker att detta är snudd på mord och kräver att Kirke släpper dessa en gång så fria greker fria på nytt.
Problemet är att dessa fria greker ingalunda går på Odysseus linje.

Alltmer desperat diskuterar den grekiske hjälten med ett ostron, en mullvad, en orm, en hare, en bock, en hind, en häst och så vidare.

Samtliga tackar någorlunda vänligt men mycket bestämt nej till att få återgå till livet som människa och fri grek. För människan är den mest beklagansvärda existensformen av alla som gudarna har skapat.

Och man tror Giambattista Gelli, som repeterar samma dialogform som en gång Platon nyttjade men mer förkrossande.

Gelli lyckas dessutom från sitt 1500-tal förebåda såväl marxismen och existentialismen, som postkolonialismen och feminismen. Den getabock som Odysseus försöker övertyga om att bli människa igen, är nog den av alla dessa avfällingar som grundligast summerar dilemmat.
Uppbragt och utan tvekan på knä frågar Odysseus bocken om han ärligt talat menar att till och med tidsuppfattningen är en mänsklig förbannelse.
Och bocken svarar:

Ni som är medvetna om tiden ser alltid döden framför er. Ni räknar timme för timme och tänker ständigt på vad ni ska behöva från den ena stunden till den andra. Det händer inte oss som lever gynnade av naturen.

”Men vad anser du?” frågar bocken den grekiske hjälten Odysseus, som nyligen har lämnat det trojanska kriget och nu vill återvända till sin civilisations vagga för att fostra framtiden.

På samma sätt som i de andra samtalen i den här boken blir Odysseus svarslös.
Som en trotsig skolgrabb vänder han sig till Kirke och menar att det där var ju ett dåligt exempel. Den där typen var ju bonde i sitt mänskliga liv. Eller fiskare. Eller advokat. Eller läkare, eller rik, eller något annat som man kanske inte längtar tillbaka till.

Gelli var – berättar Enoksson i sin introduktion- utbildad till bland annat skomakare men blev en del av Niccolò Machiavellis krets i Florens.

Han förordade folkspråk, sekularisering och tolerans, undervisade om Petrarca och Dante och framstår överhuvudtaget som en mycket upplyst människa med goda intentioner och hopp om mänskligheten.

Den som tvivlar om detta kan glädjas vid beskedet att Odysseus på väg till sin båt faktiskt stöter på ett djur som han lyckas övertyga. Det visar sig vara en filosof från Aten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Glädjande att du tänker på oss, Jonas! Dina ord värmer o roligt för Enoksson i översättarnas himmel. Hoppas själv komma med ett litet tillskott i höst. Japanen Tokuda Shusei. Hört talas? Jaså inte. En gigant, kanske större än Kawabata. Nobelpristagaren talar om Tokuda som en av de 3 banbrytarna i japansk litteratur, Murasaki år 1000, Saikaku på 1600-talet och Tokuda på 1900 talet. Om mina pengar räcker till tryckkostnaden så kanske det blir något efter 8 års kamp mot och med en svår text. :-)

Hans Göran Ankarcrona, 14:03, 16 augusti 2015. Anmäl

En sista göteborgsvits

-Dö Kålle! Du har ju fått Stolen nu som sessta göbbe att läsa böcker. Blir de likström elle växelström, änna?

– Det blir la Witt-Brattström!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm kommer alltid att tvingas kräla på knä

Som försvuren förortsbo gladde jag mig åt planerna på Tellus Tower – den 75 våningarna höga skyskrapa som skulle ha skymt solen för mig under ett par minuter och fått mig att tycka bättre om Stockholm.

Ja, jag gladde mig när jag först hörde planerna. Gladde mig i cirka 20 sekunder, innan jag återfann sansen och insåg att det aldrig skulle bli av.

-Vänta bara, krösamajade jag skadeglatt åt de fränder som såg fram emot Tellus Tower. Vänta bara – de kommer att hitta någon anledning att stympa projektet.

För Stockholm lider av en förbannelse.

Det finns en skräckfilm.
Jag tror att den är italiensk eller kanske spansk. Jag tror (jag såg den när jag var liten) att den utspelar sig i en biograf. När filmen är slut skall publiken gå därifrån, men för samtliga gäller att de ideligen hittar anledningar att inte lämna lokalen.
Slutligen kommer någon på att de faktiskt är inspärrade i biografen. Inga synliga hinder, bara att det faktiskt tycks vara omöjligt att gå därifrån.

Så fungerar Stockholm när det gäller höga hus. En ond kraft tvingar med alla medel staden att fortsatt befinna sig på knä. Är det inte kulturminnesskäl så är det stämningar, är det inte grannsamverkan så är det naturskydd, är det inte lokalpolitik så är det regionalpolitik, är det inte miljöskäl så är det kollektivtrafikutlåtanden, är det inte geologiska undersökningar så är det socialparagrafer.

Det kommer aldrig att byggas ett riktigt högt hus i Stockholm.

Stockholm är som den där loppcirkusen.

Jag har dragit liknelsen förut, men den passar utmärkt även här:
Sättet att träna loppor är att spärra in dem i något med ett lågt lock. De kommer att hoppa, slå skallen, hoppa, slå skallen, hoppa slå skallen – och slutligen ger de upp och hoppar inte mer, utan krälar sig fram.

Det är Stockholms arkitektoniska modernitet: en krälande skräckfilm.

För tillfället är det – hör och häpna – Försvarsmakten, som av lika outgrundliga som sekretessbelagda skäl vill kapa de 240 metrarna till 45.

”Höga objekt riskerar alltid att störa Försvarsmaktens tekniska system av olika slag”, hävdar Försvarsmakten.

Jag antar att det tekniska systemet som här avses är någon löjtnant som sitter med en termos i Hägerstensåsen och spanar mot öster.

Mitt förslag är att istället kapa Försvarsmakten till 45 pers, och så kan lägenhetsinnehavarna på 75:e våningen i Tellus Tower turas om att spana.

Om inte så får vi ytterligare ett Tellus Torp, att skämmas för jämte Hötorgspörtena och Kista Science Stuga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Elge: Det måste det vara. Stämningen och de särpräglade finborgardeltagarna tyder på det. Stort tack för hjälpen.

Jonas Thente, 22:05, 23 februari 2015. Anmäl

tänkte du kanske på El angel exterminador av Bunuel? Den börjar med ett party som ingen kan lämna (förrän efter en längre tids förtvivlan) och slutar med samma låsning i kyrkan dit resten av festens gäster gått för att tacka för sin räddning.

elge larsson, 11:54, 22 februari 2015. Anmäl

Och jag ska tillägga, att det som gjorde mig ännu mer chockad var att reaktionerna på denna galenskap i stort sett uteblivit (din artikel ett av få undantag), och alla andas total uppgivenhet. Snälla Jonas gör detta till din hjärtesak och se till att DN driver frågan. Jag har arbetat med både som broker av kommersiella fastigheter och som med finansiering av fastighetsportföljer - min bild är att om PBL tillåts toppas med ett veto av detta slag från militären, utan att kunna ifrågasättas, så ökar riskerna för alla framtida projekt av liknande slag (>45m) på ett sätt som sannolikt tar knäcken av varje seriöst förslag redan innan det kommer på ritbordet. Det är en inte oväsentlig samhällskostnad som denna nya praxis skulle skapa, för ny är den - mig veterligen har militären aldrig tidigare gjort invändningar (offentligt).

Magnus Stenlund, 11:08, 18 februari 2015. Anmäl

Ditt inlägg var mitt i prick Jonas, jag känner att vi lever i denna skräckfilm och jag blev så ledsen, arg och besviken när jag läste om detta, eftersom jag faktiskt lyckats inbilla mig att vi hittat ut.

Magnus Stenlund, 08:21, 18 februari 2015. Anmäl

Magnus: Sedan jag kontinuerligt har förlorat hoppet om bloggmediet som tillgång för det öppna samtalet och journalistiken - kommer du och lyfter denna den ännu mycket tvivelaktiga demokratiformen ur pixelgraven genom att faktiskt ta saker och ting på det allvar de kräver. Tack, Magnus. Jag befarade att du inte existerade. Du är min nominerade till stora journalistpriset.

Jonas Thente, 00:15, 18 februari 2015. Anmäl

Trodde nästan detta var ett aprilskämt först. Det finns hur många frågor som helst att besvara - men tydligen skall man bara acceptera att allt är konfidentiellt! 1 Hur kan Försvaret efter tio års projektering kräva detta - nu, när bara spadtaget återstod? Har man inte avlyssnat någon enda person som läser dagstidningarna? 2 Efter hur många miljoner kronor nedlagda i planarbeten och arkitektritningar - har man ändå rätt att göra detta? 3 Ponera att detta verkligen var en jätteviktig hemlighet. I så fall hade man väl under konfidentialitetskrav påtalat detta för ett par berörda inom stad och fastighetsbolag, som fått dem att släppa projektet på ett tidigt stadium. Men nu vet alla! Var hemligheten inte viktigare än så? Eller menar försvarsmakten att signalstörningsveto kommer kunna inläggas mot all bebyggelse i Stockholmsområdet? 4 I så fall- Bara skadeståndet - för det måste väl ändå Lst/militären räkna med? - borde motsvara några dussin JAS-plan, för man lägger då ytterligare en stokastisk faktor till listan över alla hinder en fastighetsägare ska ta sig förbi, en våt filt över alla liknande projekt - därmed risktillägg också från såväl projektörer som finansiärer. Priset för Stockholm. Men militären betalar? 5 Är detta frågan om världens mest känsliga signalsystem? Borde man inte fråga t ex amerikanerna hur de löst liknande problem? Bara i Stockholm - som i stort sett saknar hus över 45 m höjd - tycks militären drabbas av dessa svårigheter, dags att bebyggelseanpassa systemen istället för tvärtom kanske? 6 Och hur har man kunnat mäta sig till detta på ett tillförlitligt sätt, utan att byggnaden stod på plats? Gissade man liksom? Och vad betyder försämring? Att man går från 1,000 till 0,999? 7 Hur vore det med en cost-benefit-analys, tänk om det går att flytta en militär hub för några tusenlappar? Slutsats: Någon/några på Lst driver alltså en egen anti-höghus-kampanj backade av lövtunna försvarsargument. Om detta hjärnsläpp accepteras utan att någon ens kräver öppen argumentation, så är detta kanske den värsta skandalen hittills i Stockholms byggnadshistoria. De som gjort denna huvudlösa (brist på) analys på Lst bör sparkas omgående.

Magnus Stenlund, 23:18, 17 februari 2015. Anmäl

Bertil: Man bör också överväga det faktum att hus överhuvudtaget torde utgöra ett hinder för infanteriet.

Jonas Thente, 21:09, 14 februari 2015. Anmäl

Christer: Ah, Verkligheten - så mycket mer surrealistisk än satiren.

Jonas Thente, 21:07, 14 februari 2015. Anmäl

Joel: Tre rejäla skrapor på Möja! Bara en tanke...

Jonas Thente, 21:06, 14 februari 2015. Anmäl

Blu etc: Fascinerande. Ni kommer nog att få läsa om grundlagen mer i högstadiet, men till dess vill jag gärna understödja din heroiska kamp genom att blogga denna din kommentar. Okej? Fast då får du underteckna med ditt riktiga namn.

Jonas Thente, 21:05, 14 februari 2015. Anmäl

Kulturtidskrifternas Hiroshima nalkas (kanske ändå inte)

Uppdatering: Under eftermiddagen yrkade Per Bill på en återremittering av ärendet. Bra. Han försökte ta poäng på att ha ”lyssnat”, vilket i och för sig inte förklarar varför man inte lyssnade innan man lade budgeten.
Om de nu går som alla hoppas så dras förslaget tillbaka. Återstår för Sveriges kulturtidskrifter att fortsatt demonstrera varför de är nödvändiga så att spektaklet inte dyker upp igen om några år. 

 

Det kommer mail efter mail från förtvivlade tidskrifter. I eftermiddag debatterar man i riksdagen den borgerliga alliansens budgetförslag och dess förestående mord på de svenska kulturtidskrifterna.

Kulturutskottet består av Per Bill (M), Cecilia Magnusson (M), Saila Quicklund (M), Per Lodenius (C), Gustaf Hoffstedt (M), Bengt Eliasson (FP) och Lars-Axel Nordell (KD) – om du vill notera partier och personer som bör skys som pesten av er som håller tidskrifter som Glänta, Paletten, OEI, Ord & Bild, Bild & Bubbla, Galago och andra nödvändigheter högt; och vars hållning i fråga om kultur och demokratifrågor allt framgent bör begrundas utifrån detta ställningstagande.

På fredag fattas beslutet.

Här är länken till protestlistan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Se om Per Bill på fyllan med barnvagn. Prio för honom är annars vin-och gastrotidningar där han varit flitig skribet: http://www.unt.se/uppland/uppsala/riksdagsman-fran-uppsala--i-slagsmal-med-vakt-625955.aspx

Anonym, 12:56, 18 december 2014. Anmäl

P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, heter det.

En av kantstenarna lades i måndags av P3:s program Knyckare, som på sin hemsida lade ut en lista under rubriken ”Manliga kränkta författare som vart [sic] så kränkta att dom tagit livet av sig”.

Här gör man sig alltså lustig över människor som har begått självmord. Men lugn bara lugn: det är okej, för de är vita män. Djur, ni vet.

Hjalmar Gullberg har uppenbarligen kränkts av sin nervsjukdom och dränkte sig hellre än att plågas längre.

Harry Martinson uppges har skurit upp sin mage efter att ha tvingats dela Nobelpriset med en kvinna. Exakt varifrån P3 har fått den uppgiften kan man grubbla över, med tanke på att Martinson delade priset med Eyvind Johnson.

Men jag har för längesedan begripit att saker som faktakunskap eller ens litteraturintresse knappast tillhör en av de viktigare prioriteringarna i det viktiga ideologiska arbetet för jämställdheten i litteraturbranschen.

Den som till skillnad från P3 kan sin historia, vet också att självgoda krig och ideologiska program alltid hotar att bli självändamål och vändas i sin motsats.

Att det ligger en fara i att i alltför hög grad se sig som förtryckt och uteslutande omge sig med människor som har identiska uppfattningar, vet var och en som kan räkna upp Josef Stalin, Idi Amin, Andreas Baader, Adolf Hitler, Anders Behring Breivik och Pol Pot och notera hur deras självrättfärdighet gjorde dem blinda för de värden vi räknar som mänskliga.

Harry Martinson var en proletärförfattare som på senare år sträckte tanken bortom det omedelbara, närmade sig det österländska tänkandet och tidigt såg den moderna människans självdestruktiva sida med atomkriget och den ekologiska katastrofen som akuta hot.

I och med Nobelpriset 1974 blev han häftigt attackerad av kritiker som i tidens anda krävde mer omedelbara politiska ställningstaganden. Korkade människor brukar ju sakna förmågan att se bortom datumlinjen och betänka de större sammanhangen – det är därför de ofta blir politiker: ett yrke vars kvalifikationer mest liknar en neurologisk diagnos ställd av Oliver Sachs.

Antagligen var det detta Martinson inte orkade leva med. Trots att han arbetat inom några av de hårdast tänkbara yrken och som ung sjöman sett världen, var han för vek för att kunna axla rollen som en Cassandra i en tid av självgoda politruker.

Så i ett obevakat ögonblick skar han upp sin mage med en sax. Exakt hur desperat man måste vara för att göra en sån sak kan man bara spekulera i.

P3:s lilla program tycker att det är värt några skämtpoäng. De visste ju att polarna skulle tycka det var en skitkul grej typ. Wooo … kränkta vita män. Hem till Möllevången och smacka ihop i en high-five bah!

Formuleringar som ”diktaturens kreatur” anmäler sig…

Men.

Programmet ”Knyckare i P3″ är helt uppenbart resultatet av ett möte med dräkt- och kostymnissar som har bestämt att man måste ha ett program för den yngre publiken.

Konceptet innebär att man ska stava lite fel, säga ”typ” och ”liksom” väldigt ofta och vara lite ung och väsnas i största allmänhet. Patetiskt, visst, men det här är en produkt med säljvärde.

Och jag kan mycket väl tänka mig att programledningen har en anställd språkovårdare som sätter ner foten om språket blir för vårdat:

– Skärpning nu ”tjejer”, sådär korrekt talar ni inte i ”verkligheten”.

Måste vara väldigt medvetet också, programmet. Solstollarna 2014. Måste vara mot typ rasismsexism. Måste provocera mot eh…strukturerna. Det känns medvetet, som unga radiolyssnare är nu. Aware.

Jag begrundar programledarna och de medverkande i det här programmet. Det är ju i grund och botten inte deras fel att sådana här missöden sker. De är kids och berusade av sina etermediala privilegier.

Problemet sitter i ledningen.

I själva verket kan jag inte se någon direkt skillnad mellan detta P3-upplägg och amerikanska morsor som tränar sina ungar till att vinna skönhetstävlingar.

No Amber: waggle your hips for God’s sake, i told you a thousand times…

Och här:

Nej Tindra: ta upp könsperspektivet för fan, det har jag ju lovat SR:s egalitetskommitté tusen gånger.

Men det som mest oroar mig är att den människosyn som här framskymtat blir allt vanligare, oavsett vem som företräder den och enligt vilken ideologi.

Det kanske bara är jag som hör klapprandet av fyra ryttare som närmar sig.

Jag och Harry.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

[…] mekanismerna till hur såna här fadäser kan uppstå, får även sina fiskar varma av Jonas Thente på DN. Emma Knyckare har gjort sig känd för att vilja kvotera kvinnliga komiker (d.v.s. sig […]

Årets värsta manshat 2014 | Bashflak (Webbsida), 12:26, 1 januari 2015. Anmäl

ja, det är för sorgligt. ett problem, ja en tragedi, som inte heller kulturredaktionen på dn precis är förskonad ifrån.

e askestad, 23:31, 30 december 2014. Anmäl

men nu glömmer du väl ändå bort Doris Lessing?

Anonym, 23:54, 27 december 2014. Anmäl

[…] minst sagt tama. Den enda jag sett som skrivit något riktigt vettigt om saken är Jonas Thente: P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas. Jag håller med […]

Lite roliga våldtäktsskämt för julstämningen @SverigesRadio & @Knyckare | Genusdebatten (Webbsida), 13:56, 23 december 2014. Anmäl

Fantastiskt, någon i mainstream media som har skrivit en vettig respons på knyckares katastrof

dolf (a.k.a. Anders Ericsson) (Webbsida), 01:51, 23 december 2014. Anmäl

[…] Ja, utom ett par okunniga, kvinnohatande, vita kränkta män då – som den här. Och den här. Och den här. Besök inte deras […]

Sveriges Radio visar det komiska i mäns självmord – och Adam Tensta FATTAR att sexuellt våld är fel | Jämställdhetsfeministerns blogg (Webbsida), 23:28, 19 december 2014. Anmäl

[…] När jag skriver ”småungar” menar jag inte deras ålder utan hur Emma Knyckare, Jesper Hagenborn och Anna Emanuelsson verkar tycka att bara man sopar smutsen under mattan  så är problemet med att håna författares självmord och psykiska hälsa samt ljuga om fakta i public service avklarat. Jonas Thente påpekar under rubriken P3:s uppdrag behöver uppenbarligen akut omförhandlas: […]

Sveriges radio ber INTE om ursäkt för Knyckares självmordshånande lista i Public service | Genusdebatten (Webbsida), 22:22, 18 december 2014. Anmäl

Sven: En del utländska kritiker gillade inte att okända svenskar fick priset. I dag är Martinson känd som den ende sf-författare som fått priset ("Aniara"). Hmm.. Att de själva satt i Akademien är klandervärt med dagens mått mätt. Däremot var det inte den diskussionen som drev Martinson i döden och fick en del andra författare att tystna.

Jonas Thente, 17:30, 18 december 2014. Anmäl

Huvudanledningen till kritiken mot Martinson och Johnssons Nobelpris var att de satt i Akademien och därmed gav till sig själva.Det var också kritik mot att svenska författare fick Nobelpriset.

sven, 13:16, 18 december 2014. Anmäl

De fyra ryttarna, ja... (Jonas Thente) René Girard talar om dem (eller i alla fall om apokalypsen) i det femte och sista avsnittet i serien "CBC interview part 5 of 5": https://www.youtube.com/watch?v=wimFvlhKQcU#t=2733 Han talar här också om hur offerstatus är hårdvara i dagens samhälle och att en ny totalitarism kommer att ha sin grund i detta (35:19- 43:10 i videon).

John Nilsson (Webbsida), 02:01, 18 december 2014. Anmäl

Bill dödar inte tidskrifter; människor dödar tidskrifter

Man kan beundra Per Bill.
Det är trångt på kulturtoppen och många människor arbetar och har arbetat hårt för att ta sig fram och bli känd i kulturvärlden.

Per Bill är decenniets kulturrookie. Alla vet vem han är nu. En sorts kulturlivets och det demokratiska samtalets superskurk, som inte bara väser ”Lagd budget ligger” – i en kulturpolitisk motsvarighet till ”No Mr Bond, i expect you to die” – utan också mördar sitt partis strimma kulturell sofistikering som moderaterna trots allt brukar låta lysa fram.

I natt sitter han otvivelaktigt och gör mwohahaaa i sin bas i en slocknad vulkan utanför Danderyd eller var det nu är slika moderatpolitiker bor.

Men ärligt talat.

Per Bill kan inte hjälpa att han är en ytterligare en av de där muf-gossarna vars polityr rasar i tid och otid. Han följer bara sina instinkter, som i fabeln om skorpionen och grodan.

Vad vi måste fråga oss är vem eller vilka som utnämnde honom till ordförande i Kulturutskottet. Det är där ansvaret ligger.

 

Per Bill

Kulturutskottets ordförande

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Har jag gått och lagt mig, så har jag gått och lagt mig!

igra, 08:54, 17 december 2014. Anmäl

Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism

Jag önskar att jag hade haft lika lätt att bedöma författarskap och deras enskilda verks värde som somliga av mina företrädesvis yngre, förmenta kollegor i mediesverige har.
De blir fler och mer högröstade för varje år, mina förmenta kollegor,  och jag kan inte låta bli att avundas dem den lätthet med vilken de bedömer litteratur.

Tänk att kunna hoppa över allt det där besvärliga med att sätta sig in i och försöka begripa sig på det verk man har som jobb att bedöma – att slippa navigera mellan grynnorna och blindskären, luftgroparna och åskstormarna, i jakten på den mest rimliga läsningen av tiotusen möjliga; att kunna slå dövörat till för allt man inte har hört förut, att trampa fram som en entusiastisk pensionär med en billig metalldetektor längs en sotig sandstrand och hitta gamla 25-öringar, utan en tanke på att man kanske missar sedlarna.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är en vit, europeisk man född på 1940-talet.
För en mängd bedömare räcker dessa uppgifter som underlag för att gradera hans författarskap.

Det har suckats och stönats. Siffror har framlagts som ger vid handen att årets pris, statistiskt sett, inte borde ha förärats Modiano eftersom mantalsräkningen anses övertrumfa författarskapets egentliga kvaliteter.

För pinsamt få år sedan gjorde västerländska, manliga kritiker något liknande med kvinnliga författarskap.
Man himlade med ögonen och försäkrade varandra att fruntimmer inte hade i världslitteraturen att göra.
Jag kan inte se poängen med att tankeslött bara vända på steken.

Hämnd är ett av mina favoritmotiv vad gäller blodiga actionfilmer (Exterminator är B-skitigt bra och Harry Brown med Michael Caine i huvudrollen är fantastisk även om jag har en soft spot för rape and revenge-filmer som I Spit on Your Grave (originalet från 1978, inte remaken)), men jag tror inte att just det motivet är en särskilt lukrativ grund för seriös litteraturkritik.

Bra författare är bra författare oavsett vilket kön, vilken tro, vilken nationalitet, vilka sexuella preferenser, vilken föredragen bilmodell, huruvida de gillar katter eller hundar, deras politiska övertygelser, matvanorna, musiksmaken, synpunkterna på genetisk manipulering inom jordbruket med särskild hänsyn tagen till majs, Bajen eller AIK, plopp eller snickers, hårdrock eller synth.

Folk som är vana vid att läsa böcker känner inom sig vad en bra författare är.
Man bara vet.
Folk som är mer ovana vid att läsa böcker, eller bara har läst massor av böcker av en och samma kategori, men ändå vill ha en byline på kultursidorna måste nöja sig med att snabbfixera en uppfattning utifrån enkla och mer konkreta fakta, som författarens härkomst, hudfärg, kön, huruvida författaren är hund- eller kattmänniska eller om den till färgen är en vårmänniska eller kanske snarare mer lutar åt vinter.

Den som bygger en bokrecension kring sådant – den recensenten är en lika god representant för kritikerkåren som en reva-registrator är för rättsväsendet eller Magnus Uggla för rockmusiken.

Litteraturen kommer att förändras så som den alltid har förändrats.

Det har funnits tider när litteraturen har tvingats följa vissa estetiska regler eller rådande ideologier, doktriner och religioner för att ens få komma i fråga för spridning. För att inte tala om att de allra flesta som under historisk tid kan tänkas ha haft något att säga inte har kunnat göra det eftersom skrivkonsten varit förunnad ett fåtal. Och så har vi fördomarna mot klasser, kön, läggningar och härkomster som först har motarbetat de litterära uttrycken och därefter förringat dem när de ändå inte har kunnat stoppas.

Vi upplysta kan skratta åt den gamla tidens inskränkta idioter och häckla dem.

Och kanske har den luttrade toleransen och den i det närmaste likgiltiga acceptansen av litteraturens provokationer lämnat ett fruktansvärt vakuum, vilket gör att varje förment provokatör i det litterära gebitet upplevs som vare sig mer eller mindre skandalös än morbror Erik, vars fräckis till konjaken alltid är den samma och fungerar som en signal till släktingarna att bryta upp från begravningskaffet och fundera på om de ändå inte hinner köra via Lidl innan det stänger.

I alla fall…

Om 30 år kommer en majoritet av Nobelpristagarna i litteratur att vara kvinnor. Helt enkelt för att de flesta av världens betydande, yngre författare i dag är kvinnor och för att den trenden nog kommer att hålla i sig.
Det är ett faktum.
Möjligen måste man vänta till år 2090 innan antalet kvinnliga pristagare statistiskt sett är lika många som de manliga (om det nu är denna balans man är intresserad av snarare än den faktiska litteratur som premieras, vilket ofta är fallet) men det kommer att ske.
De kommande tio prisen kommer gissningsvis att fördelas på 7 manliga och 3 kvinnliga författare, men därefter kommer det att börja bli jämnt och småningom fördelas med kvinnliga författare i majoritet.

Valen kommer vara välmotiverade och förhoppningsvis lyfta fram författarskap vi inte hade en aning om att vi skulle komma att älska. Det är de bästa Nobelprisen: wtf-prisen. De val som lyckats lokalisera författarskap som lyckats med något av det svåraste och viktigaste en människa kan göra: att bredda uppfattningen om mänsklighetens minsta gemensamma nämnare och översätta de delade erfarenheternas språk över de avgrunder som skiljer oss individer åt.

Emellertid:

Den yngre generationens svenska kulturskribenters problem är att de har fått alltför många curlingklot i skallarna under uppväxten och nu, som halvvuxna, väsnas om att allt skall ske nu och omedelbart, på samma sätt som när de satt i sina design-strollers och skränade som skitiga måsar efter sötsaker när de var små, vilket inte var för så särskilt många år sedan.

Men allt kommer inte att ske nu.
Get used to it!
Det kommer att ske så småningom, som det alltid har gjort.
Historien beter sig på det viset.
Den beter sig så småningom.

Historien är inte en glass som skyndar sig på om man ilsket stampar upprepade gånger i golvet och säger vill ha vill ha vill haaaa… vill haaaaaaaaaaaaaaa!!
Historien är inte din sucker till designskäggspappa.

Och om man vill påskynda historien så gör man bättre i att ge positiva argument för dess påskyndande än att fördöma dess sorgliga skepnad igår. Det senare alternativet är iofs enklare men det underlättar för motståndaren att definiera en som den lättfällda idiot man utan tvekan framstår som. 

Jag har ett tips till den hungriga skara unga kulturskribenter som kallar sin hunger för engagemang och har fått vettet bortpiskat på förvirrade ip-seminarier vid University of Götgatspuckeln:

Revitalisera frenologin!
Lansera den som litteraturkritisk princip!
Hur svårt kan det va typ?
I ett enda grepp kan man helt undanröja det tidskrävande arbetet med att läsa och försöka begripa de böcker man har att recensera – det är bara att palpera författarens skallbas så vet man om det hen har skrivit är ok och kan godkännas eller om hensamma ska skickas vidare till korrektionsanstalt.

This critic welcomes our new insect overlords!

Som post-spenglerian välkomnar jag utan tvekan detta naturliga nästa steg i litteraturkritikens och -vetenskapens stadiga och taktfasta marsch tillbaka till det trygga 1930-tal när man senast slog hårt mot böcker och författare som inte följde rådande konsensus.

Snart inför vi bokbålen igen och ersätter Svenska Akademiens ledamöter med mer progressiva och certifierade soldater från Södertörn.

Augustpriset bör förstatligas och utdelas till representativa författare till tonerna av ”Die Fahne Hoch”.
Alla andra priser också.

Personligen ser jag mig guppa i en släcktkalkdammig massgrav utanför Södertälje märkt Döda Vita Män. Men det sista som syns av mig skall vara en knuten näve bland näckrosor som häcklar de mina fuktörade bödlar som inte ens fattar denna min sista litterära referens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svar på frågan om jag är en lögnaktig skitmänniska

[Detta är en debattreplik – något förlängd – som papperspublicerades 23/10]

 

Det rimliga vore väl att skicka frågan vidare till Terry Eagleton, när Moa Matthis (DN 22/10) kräver besked om vilka som åsyftas sedan jag recenserat Eagletons bok ”How to read literature” – ett svar på den politiserande tendens inom litteraturdiskussionen som den engelske litteratur- och ideologikritikern ser som ett bekymmer.

Då jag uppenbart håller med Eagleton så förstår jag att Matthis riktar sin fråga till mig. Hon menar att det vore ”hederligt” att berätta exakt vilka jag åsyftar när jag talar förklenande om kulturdebattens inkvisitorer. Matthis och jag har helt uppenbart skilda uppfattningar om innebörden av begreppet hederlighet.

Jag ser ingen heder i att på DN:s kultursidor peka ut verkliga eller inbillade motståndare, eller spika upp en namnlista över människor jag anser missköta sitt arbete. Den sortens bannbullor må vara kutym i den miljö Mattis räknar som sin, men jag nöjer mig med att konstatera att de som tagit anstöt av min recension sannolikt är en lokal del av det problem som Eagleton bemöter.

Så får de peka ut sig själva bäst de vill.

Men eftersom Matthis tycks stå frågande inför hela verklighetsbeskrivningen, så går jag henne gärna till mötes och preciserar mig. I konkretionens namn håller jag mig till mig själv och ett par av mina erfarenheter av mötet med den sortens allt oftare förekommande inkvisitorer jag menar vill lägga ett identitetspolitiskt lock över kulturdiskussionen.

Jag har alltid sett en fara i gettofieringen av litteraturen. Som jag ser det så strider det mot litteraturens heterogenistiska idé att maka in enskilda verk i diverse utomestetiska fack. Jag vägrar acceptera att Djuna Barnes och William S Burroughs reserveras till facket ”hbqt-litteratur”, att Sonja Åkesson och Kathy Acker kallas ”kvinnolitteratur” eller att samtliga författare som är födda utanför Europa och Nordamerika etiketteras under den välvilligt  patriarkala beteckningen ”världslitteratur”.

Fackindelning utifrån genre – okej. Men att sortera konst utifrån identitetspolitiska kriterier strider mot konstens syfte och natur, nämligen att just precis överskrida identiteter och lära oss att uppskatta alla de aspekter som människan härbärgerar.

Jag har uttryckt dessa åsikter i fråga om homosexuella författare, och en hbqt-forskare på ett svenskt universitet har ägnat energi och akademiska medel åt att fördöma mig som ”homofob”.

Jag har ifrågasatt det faktum att könet för somliga har företräde framför det litterära verket , och har därför kallats ”sexist”.

När min dotter googlar mig och har funktionen för automatisk sökning på, så får hon upp Jonas Thente Sexist, Jonas Thente Homofob och Jonas Thente Rasist. Grövre och mer sårande karaktäristiker har jag svårt att tänka mig, och dottern har förstås lärt sig i skolan precis hur vidrig en människa är som sorteras under den sortens rubriker.

Hade jag blivit mordhotad – och det har i och för sig hänt – så hade jag kunnat förklara för henne att det är såna där galningar… Men att förklara varför jag anses vara sexist och rasist är betydligt svårare.

Att identitespolitikens inkvisitorer så obesvärat slänger fruktansvärda, dehumaniserande epitet omkring sig, skvallrar om en inflation – att viktiga begrepp för dem har tuggats till trådiga dogmer. Detta hos människor som i min mening har ersatt en grundläggande erfarenhet av vad litteratur i grund och botten handlar om, med att följa den breda vägens identitetspolitiska jubelparad av självbelåtna ryggdunkningar och statliga anslag.

Var google-preciseringen ”rasist” kommer ifrån har jag inte vågat ta reda på. Kanske är det så att man får tre invektiv för priset av två i den identitetspolitiska forskningstraditionen. Förmodligen vet Moa Matthis det bättre än jag.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Way to go Thente, jag rootar på dig (värsta sortens svengelska bara på kul=D )

Jim R S Björklund, 12:29, 4 november 2013. Anmäl

Jo, men jag har ju påpekat att det har, mot min vilja, blivit ngn slags Mats B-P blogg. Tidigare var det ett intressant debattforum (Gästboken), men folk har dragit; Nya sociala medier? Jag hoppas att det inte är jag som skrämt bort folk..

Mats B-P, 13:11, 28 oktober 2013. Anmäl

Mats: Ahh... Mats B-P-bloggen? Hehe... Den lider av tekniska problem, så jag vet inte om jag borde vara smickrad eller motsatsen.

Jonas Thente, 00:39, 27 oktober 2013. Anmäl

Jag är en supporter av ditt inlägg (=har full förståelse för "situationen). Jag har själv skrivit några inlägg i Vertigos Gästbok; om du läser får du stå ut m stavfelen.

Mats B-P (Mats Bertil Pauls), 23:25, 25 oktober 2013. Anmäl

OA: Det var exemplifiering jag ägnade mig åt här, fast utan namns nämnande. Jag förklarade också på vilka grunder jag kallats saker som borde förbehållas allvarliga situationer. Om detta inte räcker för dig så ber jag dig lämna ditt riktiga namn så skall jag nog fan följa dina önskemål.

Jonas Thente, 20:37, 25 oktober 2013. Anmäl

Google föreslår de här sökningarna när jag provar: Jonas thente blogg Jonas thente dn Jonas thente matematik Google föreslår inte rasist, homofob och sexist, På den första sidan kommer visserligen ett blogginlägg, "Dagens sexist: Jonas Thente". Men hittar ingenting om rasist eller homofob. Och är det så farligt om en bloggare skriver att idag tycker jag att Jonas Thente har uttryck sig sexistiskt? En del mindre lyckade formuleringar från Thentes penna har man väl sett. För övrigt: man kan exemplifiera i en debattartikel utan att det är en bannbulla. Ett citat från en meningsmotståndare kan analyseras, det går inte om man bara tycker något på ett svepande sätt.

OA, 19:40, 25 oktober 2013. Anmäl

ja, har läst om och kan nog begripa det där med personlig exemplifiering i det här sammanhanget. keep up the good work är det snäll, det behövs.

barambaram, 13:31, 25 oktober 2013. Anmäl

bara: Tja, kanske det, men nu vet du hur det ligger till. Självcentreringen förklarar sig själv, eftersom det är jag som blir angripen och föredrar att hålla exemplifieringen nära mig och konkret.

Jonas Thente, 12:25, 25 oktober 2013. Anmäl

jonas: om informationen var så viktig hade den kunnat uttryckas tydligare. formuleringen "När min dotter googlar mig och har funktionen för automatisk sökning på" säger inget om att det inte skulle vara på din dator dottern har googlat. faktum är att man får intrycket att du själv har bevittnat googlingen med tanke på att du vet så exakt vilka reslutaten blivit. jag är som sagt med på allt i texten, men självcentreringen får mig att tänka på onödigt paranoida debattörer i stil johan lundberg, som tappar bort det viktiga i sakfrågan så fort de känner sig personligt angripna. två saker är viktiga att inse och tämligen ointressanta att älta: 1 - du är en offentlig person, knäppskallar kommer alltid att ge sig på dig på orättvisa grunder. 2 - knäppskallarna utgör säkert 70% av befolkningen om inte mer, att kultureliten skulle vara förskonad är tyvärr orealistiskt. men det vet du säkert själv med tanke på vilken redation det är du jobbar i.

barambaram, 09:57, 25 oktober 2013. Anmäl

Jess och baram: Viktig information tycks inte har gått fram. Jag känner också något till Googles logaritmer, men poängen här är att det inte är jag som googlat. Det gör jag sällan, på mig själv, av uppenbara skäl. Jag antar att min dotter har googlat på en skoldator som använts i diverse skolprojekt som handlar om vidriga företeelser som sexism, homofobi och rasism. Så det är i den kontexten jag dyker upp.

Jonas Thente, 00:18, 25 oktober 2013. Anmäl

Recension av Terry Eagletons ”How to Read Literature”

[Den här har jag ju bloggat om tidigare. Papperspublicerad 15/10]

 

Terry Eagleton
How to read literature
Yale university press

En gång, över en öl på en grekisk restaurang i Lund, hörde jag den engelske litteraturprofessorn Terry Eagleton sjunga sin egenkomponerade ballad om den brittiska litteraturen. Det var stor underhållning när en av vår tids mest inflytelserika kulturmarxister och litteraturanalytiker självironiskt drev med strikt politiserade läsningar av den engels­ka kanon.

En av verserna gick, till exempel:

Willie Yeats was a fascist
So were Eliot and Pound
Lawrence was a sexist
And Virginia Woolf was unsound.

I den avslutande versen sluter han sig till att det efter räfst och rättarting återstår blott tre godkända författare: ”Milton, Blake and Shelley/Will smash the ruling class yet!”

Men det var alltså i mitten av 1990-talet, när nya varianter av ideo­logisk litteraturkritik – influerade av den frambrytande disciplinen ”cultural studies” – fortfarande kändes fräscha och preliminära.

Det var ett drygt decennium före den första vågen av fanatiska allvarsmän- och kvinnor som självklart läser skönlitteratur ungefär som inkvisitionens förhörsledare en gång studerade predikningar, brev och anteckningar i jakt på avfällingar från den rätta läran. Här finns ingen självironi eller antydan till den självbetraktande problematisering som varje litteraturkritiker bör hålla högt – här finns bara korrekt eller felaktigt, pro eller anti, svart eller vitt.

Och nu sjunger inte Terry Eagleton längre. Han sätter ner foten och säger att nu får det fan vara nog med de här dumheterna.

Tidigare i år utkom Eagletons spydigt betitlade How to read literature. Det är en grundbok som går igenom precis vad titeln säger: hur man läser ett konstverk. Till skillnad från hur man läser till exempel en politisk pamflett, en debattartikel eller en levande människa.

Han gör sina avsikter helt klara i förordet: ”Jag antar att jag är mest känd som litteraturteoretiker och ideologikritiker, och några läsare kanske undrar vart dessa intressen har tagit vägen i föreliggande bok. Svaret är att man inte kan diskutera politiska eller teoretiska frågor kring litterära texter utan att äga ett mått av sensibilitet gentemot deras språk.”

Därefter refererar Eagleton ett samtal mellan litteraturstudenter som diskuterar huvudpersonerna i Emily Brontës Svindlande höjder. Samtalet är säkert fiktivt, men lika säkert något Eagleton hör varje gång han leder litteraturklasser. Han frågar oss: ”Vad är det som är fel med denna diskussion?” och svarar själv att ingenstans får man känslan av att dessa studenter diskuterar en roman. En förbipasserande åhörare hade snarare utgått ifrån att man diskuterade några märkliga grannar eller kursare.

Och så kommer han till sin ­poäng om dagens litteraturstudenter: ”Det vanligaste misstaget studenterna gör är att gå direkt på vad de tycker att dikten eller romanen säger, utan att ta hänsyn till sättet den säger det på.”
För bara ett drygt decennium sedan skulle det anses vara löjeväckande att peka på en skillnad mellan fiktion och verklighet. Men i dag, sedan ideologiskt betingade nyttoaspekter, mikrokurser i identitetspolitik och övergreppsvetenskap av olika slag, samt mediala krav på okomplicerade och korta texter blivit gängse inom litteratur- och konstdebatten – i dag blir också en så inbiten kulturkritiker som Terry Eagleton mörkrädd och famlar efter nödbromsen.

Som för att verkligen understryka ambitionen att vara pedagogisk och klar inför ett förvirrat auditorium använder sig Eagleton gärna av populära och garanterat lästa ­exempel. Här förekommer både Tolkien, Dan Brown, John Grisham och J K Rowling som analysexempel.

Men det pedagogiska trumfkortet är ändå den tio sidor långa analysen av ”Bä bä vita lamm” som i Eagletons läsning förvandlas från en enkel barnramsa till ett komplicerat under av existentiella, ideologiska och metafysiska undertoner. Vem är det till exempel som talar i denna text? Och varför adresseras fåret som Bä bä? Det kan vara en artighet, förutsatt att fårets namn är Bä bä – men det kan också vara adressatens sätt att nedvärdera och förödmjuka fåret genom att parodiera dess tal och språk: ”Han är helt tydligt något av en fårist, med en unket överlägsen uppfattning om våra fårbröder. Möjligen är han offer för en vulgär stereotyp som antar att får är för korkade för att bry sig om att de häcklas på detta sätt.”

I en förödande ironisk avslutning, efter att ha tvingat på ”Bä bä vita lamm” en politisk läsning, konstaterar Eagleton att barnramsan ”får Marx Kapitalet att likna Mary Poppins”. Men knappast, fortsätter han: ”en läsning som den jag just gjort är för fånig att ens ta ställning till”. Och han förklarar varför.

How to read literature är en mycket underhållande och lärorik bok skriven av en man som ställer vissa grundläggande krav på litteraturkritiken. Eagleton är väl den siste att fördöma politiska läsningar av skönlitterära verk, men han är också en av de första att kräva i alla fall en viss kritisk förförståelse och förmåga. Han säger en hel del insiktsfulla saker om litteratur och kritik som knappast skulle ha betraktats som särskilt insiktsfulla utan självklara för inte så länge sedan.
Ett exempel: ”Att njuta av ett konstverk är inte detsamma som att högt värdera det. Man kan gilla böcker man inte beundrar och beundra böcker man inte gillar.” Eller: ”Det finns kriterier för att avgöra vad som räknas som mästerligt i golf och skönlitteratur, men inte för att avgöra om persikor smakar bättre än ananas. Dessa kriterier är objektiva och inte bara en fråga om vad man personligen råkar tycka om.”

Så på många sätt är How to read literature en viktig bok. Den kommer inte att omvända några inkvisitorer eller släcka några av deras bål – ty de läser bara godkända skrifter, och jag är säker på att Eagletons bok hamnar i det sprängfulla giftskåpet. Men kanske kan den påminna oss andra om att litteraturen och konsten har ett egenvärde, och att en bra bok eller dikt överlever vilken modeideologi som helst.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0