Yeats kom med posten

Julhelgen tillbringade jag till viss del i sällskap med en gigantisk volym, William Butler Yeats samlade dikter.
Till nyårsafton skanderade jag naturligtvis hotfullt ”The Second Coming”.

I dag kom Carl-Johan Malmbergs nya bok – Var hemlig och gläds. Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar – och jag känner ett ofantligt behov av att skapa en ficka i tiden att krypa in i och läsa den.

Det är också en mycket vacker bok som Wahlström & Widstrand ger ut. Gudabenådad formgivning av Annika Lyth. Färgbilder. Notsiffrorna och kapitelrubrikerna i rött. Utsökt.

9789146225270

 

Att Malmberg bär sin lärdom lätt visste man om inte annat efter hans William Blake-bok Stjärnan i foten från 2013. Han rör sig bland de internationella auktoriteterna men viker aldrig från sin egen väg.

Han har särskilda förutsättningar när han i kapitlet ”Svenska och bysantinska resor” skriver in Yeats passionerade förhållande till Stockholms stadshus som en avgörande instans för den unge Nobelpristagaren. Malmberg skriver: ”Tillkomsten av Stockholms stadshus ser han som resultatet av en idealsituation: det genuint bildade hos en prins, framsynta politiker och en konstälskande nation – aristokrati, politisk makt och folk i förening”.

Malmberg går sedan in mer specifikt på Einar Forseths guldmosaiker och särskilt den då hätskt kritiserade ”Mälardrottningen”.

Än en gång: jag behöver en ficka.
Men: ”It seems that I must bid the Muse go pack”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Olav, blev lite upptagen så beklagar sent svar. Nej, jag tror inte anteckningarna har samlats i bokform, om man inte räknar Facebook. Varför inte bli den förste att skriva en bok om boken i böckerna?

Jonas Thente, 21:19, 11 februari 2017. Anmäl

Förlåt Jonas, det är ju rubbat av mig att kläda uppskattning i sarkasm. Tack för att du skriver. Antidepressivt.

Rickard Färdig, 10:51, 7 februari 2017. Anmäl

Virker som en interessant bok og forfatter! Jeg liker Yeats og Blake. Jeg leste nettopp artikkelen din om David Markson, vet du om noen av margnotatene i bøkene du skriver om er publisert noe sted? I blogger eller lignende? Jeg hadde likt å lese dem. Olav.

Olav Øvrebø (Webbsida), 21:20, 1 februari 2017. Anmäl

Rickard, Ok, ok jag gittar driften. Förläng bara, och sprid det goda budskapet. Tack för att du läser.

Jonas Thente, 19:51, 22 januari 2017. Anmäl

Slant med fingret på bokmärkesraden och se där! Tre inlägg på lika många dagar. Är nu hela 2017 års produktion avklarad eller ska man förlänga prenumerationen?

Rickard Färdig, 21:23, 15 januari 2017. Anmäl

Anmälan: Johannes Heldén: ”Evolution”

Detta är en väsentligen utvidgad version av en recension som papperspublicerades 9/8 2014. Tilläggen står inom klammer och är kursiverade.

 

Johannes Heldén/ Evolution/ OEI editör

Den multimediala poeten Johannes Heldén har sedan 2003 gått från klarhet till klarhet under loppet av minst tio böcker, fyra digitala verk och fem musikaliska sekvenser.
Nu är det slut, i alla fall med böckerna, om man får tro inlagan till det senaste bokprojektet Evolution [Vilket jag inte för en sekund gör, även om jag uppskattar dramatiken och tänker mig Heldéns författarskap, plåtat av en granne genom häcken, där det ligger med en hagelbössa bredvid sig i garaget och ackusativobjekten som har splattat upp på väggen och snuten som rullar ut avspärrningen har ett par år kvar till pensionen och säger luttrat till den ökande skaran fotografer att Hey! Låt den här poesin få vara ifred goddamn asgamar]

Den nya boken kan ses som en katalog till det digitala projektet med samma namn, där samtliga Heldéns tidigare texter blir källmaterial för en artificiell intelligens som på siten textevolution.net skriver dikt som genomgår ett par evolutionära steg i sekunden. Programmet har utvecklats i samarbete med utvecklaren och konstnären Håkan Jonson [jag utgår ifrån att det är han som har knackat kod, men jag känner inte till tidigare eventuella konstnärliga meriter]  och fungerar på svenska och engelska.

”Utgivningen av Evolution innebär att Johannes Heldén slutar skriva poesiböcker. Han har, kan man säga, blivit ersatt”, står det i programförklaringen.
Ett mål är att den diktande AI:n skall klara matematikern Alan Turings berömda ”Imitation game test” från 1951, som går ut på att ett datorprogram skall klara av att lura en människa att det också är en människa. [Alltså … i skrivande stund har jag inte möjlighet att ta reda, men har inte Turingtestet klarats av vid det här laget, även om reglerna omtolkas stup i kvarten? Dessutom skulle jag gärna se ett omvänt test: kan Du skilja på en aspirerande kulturskribent och en AI?

(mobilsignal)

-DN Jonas Thente…
-Jahej. Jag har en artrrri…artikel om könsmaktordni…rrrrrrbzzzz…….maktordningen och om ni inte publlllllll….ublicerrrr…cerar den så hänger jag ut eeeeeeeerrr ….. är ni sexister på mi mi mi mi min blogg..bzzzzz…
-Ahaa! Försök inte med mig! Eller… Jag menar: mina djupt kända ursäkter… Jag har en familj att försörja, Fräulein Überdenkkopf…ehhh…. Sverker heter jag som sagt och jag kopplar Er genast till kulturchefen]

Man kan tänka sig en del spydigheter från kritiker av den språkmaterialistiska poesin, som säkert kan hävda att AI:ns i skrivande stund minst sagt slumpmässiga och grammatiskt kontroversiella formspråk svårt kan skiljas från mer radikala poeters. Tanken går också till surrealismens automatiska skrift och den svenska konkretismens tidiga fascination av datorer och språklig materia.

[Alldeles för lite har skrivits om de få år i världshistorien när Sverige faktiskt stod i centrum för konstevolutionens ständigt skiftande geografi, nämligen under 1960-talets andra hälft. Okej, litteraturforskaren i Göteborg Jonas Ingvarsson har fattat grejen sedan länge, men de där få åren är faktiskt mer intressanta och influentiella än hela stormaktstiden sammantagen. Jag tror att någon – Ingvarsson, om han är tillräckligt journalistiskt/dramatiskt driven, och om inte det så i samarbete med typ Magnus Haglund som är det och kan det mesta i ämnet – borde göra med det svenska 1960-talet vad Peter Englund har gjort med första världskriget mm. Jag tror inte att någon som läser det här fattar hur über Sverige var på den tiden. Och vad jag skulle komma till var att en av de ledande skuggfigurerna i hela den konkretistiska rörelsen var matematikern Mats G Bengtsson – känd för svenska folket som Hilding i skräckeposet Tårtan. I skrivande stund har jag inte tillgång till hans sista bok (den ligger på redaktionen) men jag återkommer till det. Jag är i alla fall övertygad om att han var den främste att insistera på att introducera William S Burroughs i Sverige i och med den konkretistiska tidskriften Gorilla, samt att det berodde på Burroughs samarbete med den tidige datorkodknackaren Ian Sommerville – vilket leder oss ut ur denna parentes och tillbaka till papperstexten]

Mer intressant att begrunda är de frågor och reflektioner som väcks av Evolutions utmaning mot den biografiska författarens roll som upphovsman. Kan en AI ersätta en poet? Frågan har ställts på svenska tidigare i år, i Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. [Som jag recenserade och inte var särskilt förtjust i, trots att jag läste den ett par gånger eller kanske just därför. Den refererade på ett mycket självmedvetet sätt till en del sf-klassiker, men det kan knappast ha varit det jag ogillade, tvärtom. Vi gör såhär: jag letar upp Ghazi-recensionen och lägger in den här, snart.]

Något svar har vi inte än, men under tiden jag har skrivit [dvs under tiden jag för papperstidningen skrev] denna text har programmet kommit fram till den 1803:e generationen av evolutionär utveckling [som nedan presenteras utan hänsyn tagen till blankrader och blanksteg]

det som benen
men smyga
vind senare
pustar
öde men

Utan tvekan föredrar jag Heldén som författare, för jag håller hans postindustriella teknokyrkogård av civilisationsmelankoli högt. Å andra sidan är en modern poet resultatet av betydligt fler evolutionära generationer än 1803, så man får ha tålamod.

Johannes Helden – A Garden

[Och eftersom jag har en tvångsmässig kampanj som är svår att undertrycka men som i princip går ut på att Ray Bradbury redan har täckt ALLT, så påminner jag här om en av RB:s noveller, som kommer mot slutet av The Martian Chronicles. Den heter ”There Will Come Soft Rains” (bara det!) och är ett av mycket få skönlitterära verk som inte har en människa eller antropomorfierad varg, häst, kanin eller alien eller något i den stilen som hegemonisk röst i sig. Det är bara beskrivningen av ett hus, efter atomkatastrofen får man anta, och hur det helautomatiska huset kör sin vanliga rutin med att servera frukost, städa och sånt, till dess att rutinen havererar. Och det är där jag tänker mig Heldén/Jonsons poesiautomat som en monitor halvt begravd i sanden tusen år sedan den sista människan försvunnit men alltjämt räknande och evolutionerande fram mot den slutliga dikten. Heldén måste vara en avkomma av oraklet i Delphi, om oraklet hade haft en trekant med Eliot och Yates. Tre elegiska apokalyptiker och en enda son.  Jag kan bara beklaga Johannes Heldén]

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I bakruset efter min personliga Augustvinst

Något slags personligt rekord slog jag möjligen i går kväll, när jag var ålagd att kommentera Augustprisets skönlitterära kategori.

Eftersom det hela hade med kultur att göra så fattade jag ju att live-streamen från galan skulle skita sig. Jag har hittills aldrig varit med om att någonting tekniskt har fungerat i kultursammanhang. Kulspetspennor visar sig vara uttorkade, linjalerna är böjda, mikrofonerna ska vi inte tala om eftersom man får tinnitus bara av att tänka på rundgången som ofelbart anmäler sig så snart någon med kulturanknytning tar tag om stativet.

Så självklart hackade utsändningen från Augustgalan som en experimentvideo anno 1973 med genuskritiskt perspektiv.

Jag och Lotta Olsson och Jan Eklund skulle skriva kommentarer om pristagarna och självklart annonseras skönlitteraturen sist.

Men jag var ganska lugn.
Minnesgoda fans vet att jag redan i samband med nomineringarna kunde konstatera att Lena Andersson skulle vinna.
Och visst. Så tio sekunder efter bekräftandet kunde jag lämna en kommentar till en förbluffad redaktion.
I wish.

Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek var i mina ögon en given vinnare. Den har ett sällsamt sug som – tror jag – beror på att den är en sorts idéroman så som de skrevs förr i tiden, när saker och ting var viktiga att diskutera i litteraturen. Innan gardinen drogs ner och romaner blev underhållning eller självrättfärdig identitetsskit.

Fast jag hade nog jublat lite extra om Athena Farrokhzad hade vunnit för sin diktbok Vitsvit. Den är så totalgehörig och svårenkel att alla kommentarer känns överflödiga. Men om man vill gräva i språkmaterien så är det mest grundläggande man finner att texten är utformad som 1970-talets textremsor i svensk tv. Vit text på svarta remsor, mot en vit bakgrund.
Bara det är så bra.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

abcd: Vi kanske har nått idéernas slut. Det är en teori i alla fall. Och "abcd"?? "qwerty" heter det väl?

Jonas Thente, 00:05, 29 november 2013. Anmäl

Håller helt med angående dagens brist på idéromaner. Sen när blev läsning bara en "mysig" underhållning, när skedde detta och hur? Fast det är väl som med allt annat: Ge folk vad de (egentligen) vill ha.

abcd (Webbsida), 15:52, 27 november 2013. Anmäl

Jay: Amen till det.

Jonas Thente, 23:59, 26 november 2013. Anmäl

Lena Andersson är en sådan där person som man brukar tänka att vi inte har i Sverige, för det är ett för litet land och det är en töntig ankdamm och vi har inga riktiga intellektuella och så vidare. Men så dyker hon upp och förbluffar en på riktigt.

Jay-D, 11:45, 26 november 2013. Anmäl

Arthur Rimbauds sista brev

Alastor Press har givit ut en kompletterad Samlade skrifter av Arthur Rimbaud, i den gåtfulle Elias Wraaks översättning. Det är alltså drygt 930 sidor essentiell modernism i hårdpocketform.

Samlingen har sedan den tidigare utgåvan backats på med en del småplock såsom utsagor om författaren, hans anteckningar under engelskastudierna samt ”en satirisk text om Bismarck”.

Det där sista låter som något en patafysiker kunnat hitta på, men det är sant.

Och så finns här en lång avdelning med de brev A.R skrev från Nordafrika, när han hade lämnat litteraturen och försökte livnära sig i exportbranschen.

Det sista brevet är daterat Marseille, 9 november 1981. Det är tillställt Direktören för rederiet Messageries Maritimes och citeras här i sin helhet:

ETT PARTI: ETT ENDA ELFENBEN
ETT PARTI: TVÅ ELFENBEN
ETT PARTI: TRE ELFENBEN
ETT PARTI: FYRA ELFENBEN
ETT PARTI: TVÅ ELFENBEN

Monsieur direktör,

Jag vill veta om jag glömt något på er räkning. I dag önskar jag byta från denna förbindelse, som jag inte ens känner till namnet på, men låt det i alla fall vara Aphinarlinjen. Alla dessa förbindelser löper överallt, men jag är hjälplös, olycklig, och kan inte hitta någonting, första bästa hund på gatan kan säga er det.
Skicka mig priset på linjen från Aphinar till Suez. Jag är fullkomligt förlamad: därför vill jag komma ombord så tidigt som möjligt. Säg mig vilken tid jag måste bäras ombord…

Rimbaud var vid det laget svårt cancersjuk och hade amputerat ena benet.
En fotnot av översättaren efter detta sista brev anger om Aphinarlinjen att ”Ingen sådan förbindelse är känd”.

Rimbaud dog dagen därpå , 37 år gammal.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

På trots mot alla försäkringar: Lovecraft. Igen!

Detta inlägg på tal om det ganska nypremiärade spektaklet på Dramaten – Necronomicon – en skräckmusikal.

Sålunda försvarar jag mitt härmed brutna löfte att aldrig mer tjata om H P Lovecraft.
Men vad gör man? Lovecraft är litteraturens Zlatan – han har varit ständigt närvarande i den svenska utgivningen ända sedan den magiska dag då han varit död så länge att upphovsrätten till hans texter löpt ut, vilket var för ungefär fem år sedan.

Sex eller sju svenska förlag har publicerat översättningar sedan dess, och nu har alltså Dramaten – eller rättare sagt Gustav Tegby och regissören Rikard Lekander – gjort en musikal utifrån texter av Lovecraft och några andra mindre namnkunniga författare.

En musikal!
En ”skräckmusikal” ffs!!

I min värld – den riktiga världen – är musikaler lika angelägna som getingar, böldpest och termonukleära krig. Varför man har velat utsätta den arme enslingen Lovecraft för detta vet jag inte, men sanna mina ord om det inte starkt talar för ett evigt perpetuerande av upphovsrätten i alla fall.

Okej, jag har inte sett uppsättningen i fråga. Recensionerna ger inte direkt mersmak  och jag är mycket skeptisk till idén att överföra Lovecraft till något annat medium än den litterära text där hans mytologier hör hemma.

Samtliga filmatiseringar, till exempel, är hopplösa. Det ryktas att Guillermo del Toro har en Mountains of Madness-film på gång som avlägset projekt (uppgiften hämtad ur geekologernas kommentarer till hans vinjett till The Simpsons senaste Halloween Special, jag ber om ursäkt), men om den blir bra så vore det en sensation.

Några serier har lyckats sådär, och jag tänker framför allt på William Messner-Loebs/Andrew Ritchies skrifttrogna Necronomicon och Alan Moore/Jacen Burrows mer vidareutvecklade och ”based on”-aktiga Neonomicon.

I spelvärlden är det Bethesdas Call of Cthulhu från 2005 som utklassar de många andra försöken.

I grund och botten är det som jag alltid brukar hävda: riktigt bra litteratur kan kännas igen på att den inte kan översättas till något annat medium utan att förlora de kvaliteter som gjorde den riktigt bra.
Undantagen (till exempel Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep/Scotts Blade Runner, Conrads Heart of Darkness/Coppolas Apocalypse Now, Mallarmés L’après-midi d’un faune/Debussys Prélude à l’après-midi d’un faune, Sven Delblancs Hedebysvit/Håkan Ersgårds tv-klassiker Hedebyborna) beror på att de litterära urkunderna kraftigt har bearbetats och i princip skrivits om.

(Förutom vad gäller många av John Hustons filmatiseringar av klassiska litterära verk, där framför allt Wise Blood (O’Connor), Under the Volcano (Lowry) och The Dead (Joyce) står ut. Jag kan inte förklara Huston)
(Och bröderna Tavianis bedövande vackra episodfilm Kaos, baserad på fyra noveller av Luigi Pirandello)
(Men nu håller jag på att förlora greppet om mitt eget argument, så back off!!)

En annan sak som är svår med till exempel Lovecraft, är att de passionerade läsarna är vansinnigt skeptiska gentemot andra passionerade läsare, eftersom de förmodligen inte är passionerade på rätt sätt och av rätt anledningar.

Upphovspersonerna bakom skräckmusikalen på Dramaten måtte mot bakgrund av detta vara passionerade intill blindhet, eller bara helt enkelt lite naiva.

För egen del har jag givit upp alla löften om att aldrig mer nämna Lovecraft härinne.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Tilia: Mitt team och jag tackar för uppmärksamheten.

Jonas Thente, 10:10, 18 oktober 2013. Anmäl

Fy sjuttsingen vad välformulerad du är. En ren njutning att läsa.

Tilia, 16:42, 17 oktober 2013. Anmäl

igra: Låt oss - för att sprida ordet - erinra om webadressen: http://www.cthulhulives.org

Jonas Thente, 23:08, 16 oktober 2013. Anmäl

Finns även en ganska kul stumfilmsfilmatisering av CoC gjord av HP Lovecraft Historical Society. In Mythoscope!

igra, 11:38, 16 oktober 2013. Anmäl

zonk: När du nu nämnde den så plockade jag fram mitt ex. Baksidestexten är rena centrallyriken: "And so begins titan of terror, H P Lovercraft's terrible tale, cutting like a scythe through the most dreadful darkness, unleashing a horror from the very depths of the darkest hell ... the horror of DAGON". Epic.

Jonas Thente, 19:54, 15 oktober 2013. Anmäl

Anders: Fair enough, men jag kan bara rekommendera företeelser jag har erfarenhet av. Bethesdas digitala variant bygger på brädspelet, och jag litar på ditt goda omdöme i det här fallet. Tack för uppdateringen.

Jonas Thente, 19:44, 15 oktober 2013. Anmäl

I huvudsak kan jag inte ge dig annat än rätt. Lovecraft-filmatiseringar är i synnerhet ett sorgligt kapitel. Själv är jag dock lite svag för Dagon, i all sin b-films-charm. Av Stuart Gordon, vars Re-animator kanske annars inte hade fått en att hoppas på en bra Lovecraft-filmatisering..

zonk, 18:15, 15 oktober 2013. Anmäl

Den mest lyckade spelversionen av Lovecrafts verk nämner du inte, nämligen Chaosiums rollspel "Call of Cthulhu" som har funnits kontinuerligt på marknaden i mer än 30 år med många expansioner.

Anders (Webbsida), 14:36, 15 oktober 2013. Anmäl

Lars Jakobsons flikar

Jag kan inte rekommendera Lars Jakobsons senaste roman John & Denise.
För det första brukade jag känna honom och för det andra är han en vit man – om än inte död – och därmed en del av den infrastrukturella könsmaktspolitikens sexistiska patriarkalmekanismer med särskilt avseende på romanverksamhet, sorterande under Konsensuella Kulturministeriets Kontrollorgan (K3) avdelning 451 F.
Inget man vill tjafsa med direkt.

Men jag kan uppmärksamhetspåfästa själva utformningen av hans senaste.

Vi dinosauriska gengångare känner genast igen utformningen från Forumbibliotekets klassikerserie, som rakt och enkelt publicerade kanoniska klassiker under devisen ”Böcker av bestående värde från alla tider till priser som passar alla”.

Visst lösgör sig ett par tårar ur de kanaler vi trodde igenslammade av cynism och kontemporär kompost?

Följande Forums design listar Jakobsons innerflikar en lista över klassiker från alla tider – även om devisen denna gång utelämnar devisens ”till priser…”. Det är en läslista så god som någon, och jag vill gärna lista några av de svenska inslagen på listan:

Eva Ström: Kärleken till matematiken
Willy Granqvist: Natten
Pauline Wolff: Swede och Vi är nattens drottning
Sven Christer Swahn: Enhörningens död, Vår man i Nyhavn och 7 X framtiden
Konny Isgren: Övning
Sara Villius: Battle och Sex
Lennart Hellsing: Sju fikon
Helena Eriksson: Tholos

och några till, bland annat Lars Jakobsons Kanalbyggarnas barn och Vid den stora floden. Okej, fair enough, men att inte nämna I den röda damens slott av samme författare är gaaanska  småsint.

Slutligen vill jag återcitera något smått genialt som Jakobson hittat hos Stig Saetterbakken fast jag inte vet var:

”Den kontrafaktiske jaevelen. Faen ta ham. Når den tid kommer, vel å merke.”

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Finlands sak igen

Lördagen har jag tillbringat i sällskap med Historiska och litteraturhistoriska studier nummer 88, utgivet av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Jag har alltid varit en smula avundsjuk på finlandssvenskarna med avseende på deras kvantitativt sett mer begränsade litterära tradition och, framför allt, samtid.
Viss om att allt jag här säger kan och kommer att vändas emot mig, om jag känner den finlandssvenska intelligentians frontlinje av munsnörpare rätt, vilket jag gör sedan tidigare duster på den här bloggen, så skall jag försöka formulera mig otvetydigt. Som om det skulle hjälpa det bittersta.

I alla fall.
Vad jag avundas är den procentuellt sett högre kvaliteten på de finlandssvenska verken i jämförelse med de präktsvenska.
Men en annan viktig och därtill bidragande faktor är just den relativa småskaligheten.
Det fanns en tid då jag faktiskt satte en ära i att läsa och hålla koll på alla svensksvenska debutanter som gavs ut – med undantag för de utgivningar som jag av olika anledningar inte var underkunnig om.

Så är det ju inte längre, eftersom varenda jävel skall ge ut en bok nuförtiden för att det ser coolt ut i cv:t.
Det är där min avund gentemot finlandssvenskarna kommer in. De kan fortfarande ha koll, både bakåt och framåt. Jag har inga siffror, men jag förmodar att det fortfarande är möjligt att faktiskt ta del av hela den finlandssvenska skönlitterära årsutgivningen och dessutom hålla koll på aktuell forskning.

Vad detta innebär begriper varenda nörd: familiarity breeds respect.  En nationallitteratur berikas av korskopplingar och blir mindre intressant ju fler lösa trådar som hänger och dinglar i återvändsgränder som ligger i spökstäder utanför krisorter, kulvertar i nedlagda köpcentra och plundrade vinkällare under nedgångna stjärnkrogar på spekulationsytor. Vad som återstår är enskilda verk och författarskap, och de kan ju vara bra. Men oftast är de inte det.

Så jag tröstar mig då och då med den finlandssvenska litteraturen, där alla verkar vara släkt eller i alla fall umgås med varandra.

Fast med nr 88 stöter jag på Mirjam Tuominen, som jag missat tidigare. Hon skulle ha fyllt 100 i år, nämligen, så Tuva Korsström och Monika Fagerholm skriver varsin essä om henne i nr 88 av H&LS.
I och för sig är det knappast någon överraskning att Tuominen är Tuva Korsströms mamma och att hon brukade dinera och pokulera med Rabbe Enckell och Eva Wichman bland andra.
Tuominen började som prosaist, skapade om sig till prosalyriker och fullfjädrad lyriker – men gled också fortlöpande in i de psykiska problemens skuggdagrar. Titeln på Fagerholms essä är ”Bördan av att vara jag”.

Jag skall inte gå längre in i ämnet, annat än att rekommendera numret och försäkra att jag skall leta upp Tuominen. Hon har fattats mig, tycks det, att döma av de utdrag som förekommer i de två essäerna.

För ett dussin år sedan kom en box från Albert Bonniers förlag – en box med 16 häften, vart och ett antologiserande en finlandssvensk poet, från Runeberg till Tua Forsström. Jag tycker att det kunde vara dags för en box 2. Det har hänt en del, och dessutom skulle jag gärna vilja se Tuominen inlemmad i familjen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vårt dagliga bröd

Jag stötte samman med någon som avundades mig det fjäderlätta liv jag tillbringar med att blogga lite då och då.
I hate kids…
Följande är mina papperspublikationer från de senaste 20 dagarna . Översättningar, ingresser, blogginlägg och pedagogiska mailsvar undantagna.

[recension]

Aurora Ljungstedt
En jägares historier
Hastur förlag

Fallet Aurora Ljungstedt (1821-1908) är ett utmärkt exempel på att ingen kulturkanon någonsin är fastställd en gång för alla. Efter att ha varit i stort sett bortglömd under förra seklet, har Ljungstedts författarskap revitaliserats under de senaste två decennierna. Nyutgivningen av En jägares historier är ett aktuellt exempel. Dessa svärmiska gåtfullheter publicerades som följetong i början av 1860-talet men reviderades för en Samlade berättelser tjugo år
senare. De följer fritt på de noveller som samlats under titeln Dagdriverier och drömmerier.
Vi stiftar alltså åter möte med den sensibelt kultiverade jägare som rör sig likt en proto-modernistisk flanör i såväl storskog som stadsdjungeln. Det finns mycket att säga om Aurora Ljungstedts gåtfulla karaktärer och mycket drivna berättarteknik. Minnesvärd är den återkommande italienska intrigmakare vid namn Testa, som dyker upp på bland annat Medevi brunn för att leka med den förnäma societeten. Han är som en blandning av kosmopolit, taskspelare, Svengali, Mesmer och kanske en smula Dracula, och han växer i karaktär för varje möte.
Rickard Berghorn skriver i efterordet att denne Testa kan ha haft en verklig förebild. Den biografiske Testa verkar ha varit en vänlig filantrop, så varför författade Ljungstedt ett sådant nidporträtt av honom? Frågan får hänga i luften, som om det vore ett av de mysterier som hennes jägare stöter på då han strövar i de trolska skogarna.

[recension]

Fienden måste vara Sveriges mest kompromisslösa kulturtidskrift. Den handlar om datorspel som giltigt kulturuttryck utan de reservationer eller skygglappade hyllningar som brukar följa med ämnet. Här är det långa, intelligenta texter om spel och spelutvecklare för att de är intressanta – inte för att de är stora. I nyss utkomna nummer 2/2013 närmar man sig ämnet ”Spel som konst” från bägge hållen: dels konstnärer som närmat sig spelformen, dels spelutvecklare vars spel anses hålla hög konstnärlig halt.
Roligast är intervjun med den japanske Fumito Ueda, som argt och bestämt slår ifrån sig att hans Ico och Shadow of the colossus skulle vara konst.

[kul förströelsenotis]

En folkrörelse mobiliserar inför skolstarten. Föräldrar skriver på för studiecirklar om grundläggande matematik för att kunna hjälpa sina små
när de kommer hemstultande med ”roliga mattekluringar för hela familjen”. Förlaget Lind & Co har noterat detta och släpper nu handboken
Matematik för föräldrar skriven av två brittiska, tålmodiga pedagoger.
Personligen har jag lärt mig mycket av avdelningen ”Saker att undvika”, som till exempel att man som förälder inte skall berätta att man själv är hopplös på matte. Det står dock ingenting om att man inte får ventilera sin frustration, vråla, slita sitt hår och bränna elva­åringens mattekluringar i en tunna på gården. Så det tänker jag nog fortsätta med.

[kul förströelsenotis]

Det är min uppfattning att det behövs tre av varandra oberoende exempel för att kunna utropa en hipp trend. Jag har två. Specialutgåvan av sommarens mest toppnoterade Playstationspel – Naughty dogs The last of us – innehåller ett skitigt kassettband med musik ur spelet. Och med senaste numret av fansin-tidskriften Det grymma svärdet, nummer 15, följer ett band med diverse kuriositeter under titeln ”Summer camp 2013″.

Kassettbandsmediet borde ha fått en hausse redan när Clas Ohlson började sälja vinylskivspelare, så det är verkligen på tiden. Jag väntar fortfarande på ett tredje exempel, men noterar för säkerhets skull den potentiella trenden redan här och nu. Antagligen är jag långt ifrån först.

[recension]

Den amerikanske författaren Richard Brautigans dikter förlorar sig i min späda ungdoms magiska skog av maskulin americana från det hoppfullt brunstiga, vemodiga 1960-talet. Jag blandar ihop honom med än Donald Barthelme, än Leonard Cohen (poeten), än Jim Morrison, än Frank O”Hara, Lawrence Ferlinghetti och Charles Bukowski.
Som författare var Brautigan ett barn av 1960-talets postmodernistiska lekstuga, med en tydlig ton av den särskilda melankoli, det mörker, som tycks prägla städerna på den västkust där den amerikanska drömmen har sin geografiska och ofta nog existentiella gräns. Han sköt sig 1984, 50 år gammal; ensam, bortglömd och alkoholiserad.
På svenska finns prosan tidigt översatt. Mina favoriter är Öringfiske i Amerika och I sockret av melonerJonas Ellerström har tidigare översatt novellsamlingen Gräsmattans hämnd och nu kommer dikt­urvalet Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms).
I Brautigans märkliga poesikarneval likställs döden och livet, högt och lågt. ”Månen är Hamlet på motorcykel”, Baudelaire öppnar ett hamburgerställe i San Francisco, böckerna blir grönsaker och snöflingorna över New York liknar tvättmaskiner. Det är drömskt, naivt, hallucinatoriskt och lekfullt men alla hans dikter har en skugga som syns tydligt om man håller upp dem mot eftermiddagssolen.

[recension]

Véronique Tadjo
Långt från min far (Loin de mon père)
Övers: Ragna Essén
Leopard

En effekt av det senaste halvseklets urbanisering och globalisering är att hemresan blivit ett allt vanligare tema. Kanske det allra vanligaste i den nutida litteraturen.
På det lokala planet är det en storstadsbo som lämnar ett surrande civilisationscentrum och mer eller mindre motvilligt, återvänder till sina blygsamma rötter. På ett globalt plan handlar det gärna om den till västerlandet utflyttade som återvänder till ursprunget i tredje världen.
Den här sortens berättelser bygger på kulturkrocken mellan nytt och gammalt, med huvudpersonen i en besvärlig position där emellan, och har möjlighet att varva vemod, komik och geografiundervisning.
Långt från min far från 2010, är Véronique Tadjos senaste roman. Nina återvänder från Paris till Elfenbenskusten där hennes pappa har dött.
Hon blir högsta ansvarig för en begravningsmaskin som för en normalsekulariserad västerlänning ter sig ytterligt komplicerad. När kistan väl sänks i jorden har Nina begåvats med fyra nya, dittills okända, syskon. Mutor har betalats, falska släktingar avvisats, stamledarna har konsulterats och okända muntliga penningskulder har diskuterats.
Mitt i allt detta har Nina att fundera på sitt eget liv, och på den samhällsbärande pappans – som haft en hel del hemligheter varav dubbel-, eller snarare trippelliv bara varit en. Som en mörk bakgrund står landets oroligheter, som får Nina att känna sig främmande i sin egen historia. I slutändan blir det en fråga om att bita ihop och ta ansvar, trots allt. Varför man skall göra det framgår inte riktigt av den här romanen.

[recension]

Elias Ericson
Åror 
Galago

Att tonåren är de jävligaste åren råder det inget tvivel om. Är man född i fel kropp så blir det ännu lite jäv­ligare. Elias Ericsons debutseriebok Åror handlar om Mika, som fötts till kvinna men egentligen är man. Han är redan trasig när hon i bokens inledning börjar gymnasiet. Att han ganska omgående möter en punktjej som verkar gilla honom gör saken bara värre eftersom Mikas nerver svajar utanpå, som hos en havsanemon. Inte ens det faktum att punktjejen är felaktigt född till man gör saken särskilt bättre, till en början. Elias Ericsons kärleksberättelse vibrerar av längtan efter bekräftelse och
trygghet i en värld som kanske känns mer oförstående och hotfull än den egentligen är.
Åror är ett föredömligt enkelt, vackert och utmärkt väl berättat porträtt av en ung människa som förtvivlat vill bli till.

[krönika]

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det
samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin Läsning, som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh…?

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger ”kärlek” och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet
”kärlek” så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
På samma sätt kan vi säga ”Kafka-lik” och det fungerar på samma sätt – förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler
(obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som ”kärlek” och ”demokrati” (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.

[kul förströelsenotis]

Ibland får man hålla tidsandan. Tidskriften Hemslöjden grundades 1933 och bytte för ett par år sedan namn till Hemslöjd – utan att ta bort prickarna över ö:et. Senaste numret (4/2013) ser ut som något man kan hitta på soffbordet i svindyra visningslägenheter söder om Folkungagatan. På omslaget: en skäggig hipsterati klädd i något kåpliknande som syr en klänning av näver. Inuti kan man läsa om ”craftivism”, som använder slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Här finns också Kiwa Saito, som på svenska och japanska broderar sin dagbok, ett år kräver cirka 28 meter tyg.
Någon gammal prenumerant på insändarsidan klagar och känner inte igen sig i tidningen.
Det gör jag.

[marginalnotis]

Något för dig som är inne …
För ganska exakt 96 år sedan skickade Franz Kafka ett brev till sin förläggare. ”Det Ni säger om min oro för framtiden är utomordentligt vänligt och fullt tillräckligt för att lugna mig tills vidare”. Bakhåll fortsätter sin utgivning av Kafkas samlade verk i översättning och kommenterade av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

… och för dig som är ute

De första hösttecknen har redan visat sig. Systemets roséhyllor är lika välfyllda som fyrans buss i rusningstid och sommarpratarna har börjat rugga. I veckan öppnar skolor och kontor, DN Kultur byter till svart vinterpolo och allt blir som vanligt igen. Så ta en promenad, köp en glass och försök låtsas som ingenting.

[kul förströelsenotis]

Ni trodde att claqueur var ett utdött yrke? Inte alls. I The New York Times skriver Ellen Barry från Bolsjojteatern där hon har träffat chefen för de många fasta claqueu-rerna. Professionell hejaklacks­ledare hade vi nog kallat honom i Sverige. Yrkesgruppen fick sitt namn i 1500-talets Frankrike och var länge ett välorganiserat och hedervärt värv. I dag anses det vara mindre hedervärt med inhyrda applåderare. Mr Abramov i Moskva får beställningar från balettens osäkra debutanter och från proffs som behöver en minuts applådåska för att hämta andan efter särskilt svåra passager. Claquerens lön? Enbart platserna som reserverats för artisternas anhöriga. Påstår mr Abramov i alla fall.

[kul förströelsenotis]

Brittiska tidskriften PC ­Gamer är för datorspelen vad The Times ­Literary Supplement är för bokmarknaden. Men det hade varit en smula udda om den senare hade haft som huvudtema: ”Åt helvete med Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Zadie Smith och Paul Eggers”. Det har PC Gamer i sitt septembernummer, fast här gäller det spel som Call of Duty, Starcraft, Fifa och Skyrim. I stället framhåller tidskriften de oberoende, små utvecklarna, som står för nytänkandet och de innovativa sprången. Bland exemplen hittar man två svenskutvecklade spel: Minecraft och Hotline Miami. Inget av dessa succéer hade rörts ens med tång av de stora bolagen.

[recension]
Patrik Godin
Gimokrönikan
Albert Bonniers förlag

Man skulle kunna tro att Patrik Godins debut­roman Gimokrönikan handlar om Gimo. I och för sig: den norduppländska småorten finns där som fond. En del lokalspecifika iakttagelser görs. Men vilken svensk bruksort som helst hade kunnat ta Gimos plats i denna roman, som snarare handlar om en mans uppgörelse med sitt förflutna.
Låter rafflande, inte sant? Det är inte särskilt rafflande. Den nyskilde läraren Patrik återvänder från storstaden till det Gimo där han har sina rötter – ett tema som vi känner igen från cirka 100 svenska böcker per år. Tidigt får vi veta att Patrik aldrig kunnat glömma sin strulige barndomsvän Jussi, som försvann på isen efter ett bråk. Där finns också en kvinna på orten – Camilla – som hade en relation med Jussi och Patrik. Patrik är väsentligen ointressant, så som vi är lite till mans, och hans själssökande känns inte så angeläget.
Men Patrik Godin har något annat i kikaren. Det är som om utmaningen bestått i att låta en i grunden ganska platt historia genomgå den vedertagna romanprocessen, för att komma ut på andra sidan i mer intressant, ”litterariserad” skepnad. På flera ställen i romanen återkommer han till detta att lägga pussel, kombinera om, klippa sönder berättelsen och kasta upp den i luften för att sedan klistra ihop bitarna. Berättaren Patrik skriver också mot slutet att han frestats att lägga till rätta och förklara, men ”då märkte jag att jag inte gärna kunde stryka allt som inte gick att förklara. För då slutade texten andas.”
Så kommer Gimokrönikan att handla mest om sig själv som konstruktion. Hade den skrivits på ett rakt och enkelt sätt så hade intrigen hållit för kanske fem sidor. Detta gäller för de flesta romaner, men sällan har skarvarna mellan berättelse och utförande synts så tydligt som i Gimokrönikan. Det är en debut som säger oss att vilket liv som helst kan bli intressant beroende på hur man väljer att berätta det. Det är skickligt gjort, och jodå: den som vurmar för
Gimo har ändå en del att glädjas åt.

[recension]

Kjell Johansson
Mammas gata. Berättelser från förorten
Weyler

Ingen förort till Stockholm har fått en så mytisk status som Midsommarkransen, och det är en enda mans verk. I dag utkommer Kjell Johanssons nya bok, i vilken han återvänder – efter att tidigare ha skrivit en hel trilogi om denna sin plats på jorden – till Kransen och de nostalgiska skrönor han bemålar den gamla arbetarstadsdelen med.
Inte för att Kransen skulle ha något behov av att upprättas eller försvaras. När jag spanar ut över Svandammsparken ser jag nästan uteslutande kapitalstyrkor bevuxna med glesa retroskägg, nedklädda för tiotusentals kronor och med designade tvillingvagnar i släptåg.
Liksom de flesta andra förstäder har Midsommarkransen gått från att under 1900-talets första hälft vara en utpräglad, fattig arbetarförvaring, via att under 1970- och 80-talen omtalas som narkomaniserade getton, till att i våra dagar gentrifieras och tämjas till den grad där fastighetsmäklare i sina annonser använder ord som ”genuint”, ”charmigt” och ”pittoreskt” för att sälja ettor för dryga miljonbelopp.
Vad Kjell Johansson gör i Mammas gata är vackert, på ett rörande och ibland alltför tydligt desperat sätt. Han vill påminna oss om att en attraktiv förstad som Midsommarkransen faktiskt har en historia som föregår mäklarobjektens tidevarv.
Johansson må överdriva ett par megaton när han drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens alla kufar, tjuvar, butiksinnehavare, hederliga arbetare, ohederliga arbetare, tjommar, pilsnergubbar, fnask, skit­ungar och historieberättare som han påstår fylkades i Kransen fordomdags. Han må göra det alltför enkelt för sig när det gäller somliga skrönor, som vore de skrivna med vänster armbåge och tillämpliga på vilken förstad till vilken tätort som helst.
Men poängen går hem, och det är det viktigaste. Poängen går ända hem till Per Albins tröskel, och mellan skrönorna undervisar Johansson oss förtjänstfullt om stadsdelens uppkomst, uppgång och – ja, fall kan man väl ändå inte kalla det.
Konnässörer av lokalpatriotisk nostalgi bör tycka mycket om den här boken. För att inte tala om mäklarna i söderort.

[kommentar]

I den stora lönnens skugga har kopternas barn brukat leka när predikningarna dragit ut på tiden. I sommar har de fått en studsmatta också, hastigt uppskruvad på en liten grusplan och lika hastigt demonterad efter mörkrets inbrott. Om kvällarna har man hört körsång stiga över Midsommarkransen från församlingslokalens öppna fönster. Späda barnröster varvade med mörkare stämmor. En romantisk orientalist kan tycka sig höra faraoniska harmonier i den ganska monotona sången.
Om söndagarna står de vuxna utomhus i små grupper och pratar. Någon gång ser man prästerna med sina vita skägg och mörka kaftaner.
De har en del att diskutera i den koptiska diasporan. Som en av de äldsta kristna kyrkorna i världen har den koptiska hunnit ta sig igenom ett och annat. De första århundradena präglades av kyrko­politiska spel med romerska kejsare som jokrar. Man kom slutligen överens, bara för att se Egypten erövras av araberna på 600-talet. Därefter har det varit si och så med synen på och behandlingen av den koptiska minoriteten i Egypten. Religionsfriheten har fått köpas med skatter.
Men islam brukar hålla idén om ahl al-kitâb högt. Det betyder ”Bokens folk” och syftar på anhängare till de religioner som tagit emot Guds skrifter av profeter före Muhammed. Till skillnad från somliga andra stora religioner vi känner väl till, har islam tolererat exempelvis judar och kristna, buddister, hinduer och zoroastrier. De kallas
dhimmî – skyddsfolk.
Den avart av islam som i dag härjar i Egypten och kallar sig Muslimska brödraskapet är paradoxalt nog mer traditionellt västerländskt kristen än muslimsk i behandlingen av kopterna när de systematiskt bränner och skändar.
Så när jag lyssnar till körsången och hör studsmattan fjädra i väg barnen upp i Midsommarkransens lönntak, tänker jag att detta är våra dhimmî. Förr eller senare behöver vi alla vara någons skyddsfolk.

[kommentar]

Internatskola. Blotta ordet har för de flesta en obehaglig klang; som anstalt, barnavårdsnämnd, smittskyddsinstitut och andra institutioner man helst inte vill ha något att göra med.
Jag vet inte om den finns kvar, men det fanns en gång en temarestaurang i London som särskilt vände sig till nostalgiska internatskoleelever. Konceptet byggde på att man blev uselt behandlad av personalen och fick rapp på fingrarna av linjalen om man spillde soppa. Det spilldes ganska mycket.
Det är förstås Storbritanniens internatsystem som blivit mest känt av alla. Här lät – och låter – eliten sina barn fostras in i ett liv där de svagaste går under i pennalismens alla ritualer. Kompletterade med den brittiska utbildningsidén att piskandet av uppstudsiga barn är av godo har ”boarding schools” givit många generationer britter djupa ärr.
Fransmännen, som aldrig drar sig för att driva med folket på andra sidan kanalen, började på 1800-talet kalla sadomasochistiskt motiverad piskning för Le vice Anglais – den engelska lasten.

Internatskolorna har givit upphov till en helt egen litterär genre. Tidiga författare som Charles Dickens, Sarah Fielding och Charlotte Brontë har använt miljön, liksom sentida författare som J K Rowling och Libba Bray. Nu för tiden omges miljön av ett mer romantiskt skimmer och är en populär spelplats för ungdomsböcker.
Annat var det i till exempel ­George Orwells självbiografiska Such, such were the joys som publicerades efter författarens död. Det är en förödande skildring av förnedring i händerna på ondsinta ungar och sadistiska lärare. Den bestående ­lärdom Orwell tar med sig från skolan är att man inte kan kosta på sig att vara god om man vill överleva.
I Sverige har vi ett annat förhållande till internatskolorna. Man kan se dem på två sätt, varav det ena är folkhögskolornas påstådda prägel av flum och korridorsfester, skrivarkurser och akvarellteckning.
Det andra sättet att associera till inhemska internatskolor är mer sinistert och klassrelaterat. De så kallade riksinternaten Lundsberg, Grenna och Sigtuna associeras sedan länge med bortskämda rikemansungar uppdelade i hierarkier bestämda av föräldrarnas namn eller förmögenhet.
Den svenska grenen av internat­litteraturen består i princip bara av en bok. Jan Guillous ­delvis självbiografiska skildring av skolan Solbacka, Ondskan från 1981, används som elevunderlag för diskussioner om pennalism och etik och har ytterligare förstärkt den allmänna misstänksamheten gentemot internatformen.
Med de senaste händelserna på Lundsberg har en djup misstänksamhet mot denna skönlitterärt lukrativa arena förbytts i insikt. I går fick Lundsberg stifta bekantskap med en annan av de där obehagligt klingande institutionerna – i alla fall för ledningen – nämligen Skolinspektionen, som stängde skolan tills vidare.

[söndagsspalt]

Fem favoriter. Vecka 35. Bäst just nu enligt DN:s Jonas Thente

1 Roman
Marisha Pessl
.
Night film
Random house

Sju år efter den bejublade romandebuten Special Topics in Calamity Physics är amerikanska Marisha Pessl tillbaka med en intrikat och hårdkokt art noir-deckare. Som ett svart hål i intrigens mitt finns den undandragne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars filmer är så mörka och upprörande att de inte kan visas annat än på hemliga platser. Tänk en korsning mellan Polanski, Kubrick, Argento, Bergman och Welles, så når man halvvägs. Undersökande reportern Scott McGrath är den gåtfulle på spåren, med en oplockad gås under armen. Tidsandan fångar Pessl utmärkt med inlagt kvasidokumentärt material i form av webbsajter, broschyrer, tidningsartiklar med mera.

2 Teater
Vems lilla mössa flyger?
Orionteatern
Spelas från den 14 september

Har du inget barn som är sådär fem år så kan du kanske låna ett, för Orionteatern har snart nypremiär för Lars Rudolfssons dramatisering av Barbro Lindgrens fantastiska Vems lilla mössa flyger? Hittar man inget barn att låna så kan man ersätta det med en surrealist i lagom ålder som förmår uppskatta Barnhans märkliga värld och längtar efter att bli invald i det hermetiska sällskapet V.L.M.F.

3 Seriebok
JoeHill/Gabriel Rodriguez
Locke & Key. Clockworks
IDW

Femte samlade delen i berättelsen Locke & Key är också den näst sista. Här får vi veta mer om det ominösa nyckelhuset med dess mystiska dörrar i samhället Lovecraft, New England. En vacker korsning mellan klassiska barndomsteman, splatterthriller och lovecraftiana.

4 Spel
Papers, please
Lucas Pope

Att datorspel är utmärkta plattformar för politisk idédebatt är ingen nyhet. Ännu ett exempel är Papers, please, där man spelaren immigrationsbyråkrat som granskar pass och papper och får löneavdrag för varje misstag. Man väljer själv om man vill släppa in den ”illegala” hustrun till en ”godkänd” invandrare. Och om man vill samarbeta med motståndsrörelsen.

5 Klassiker
John Milton
Det återvunna paradiset
övers: Ingvar Björkeson
N&K

Miltons uppföljare till Det förlorade paradiset för första gången i svensk tolkning. Satan!


[recension]
Karl Ove Knausgård
Min kamp 6
Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts

Detta är andra gången jag i Dagens Nyheter recenserar Karl Ove Knausgårds avslutande del av det monumentala, självbiografiska projektet Min kamp. Första gången var för två år sedan, då den utkom på norska. Jag kan inte påminna mig någon annan samtida skandinavisk författare vars böcker recenseras i svenska tidningar då de utkommer på originalspråket.
Jag har än svårare att påminna mig någon utländsk författare över huvud taget, vars böcker omfattande recenseras i såväl original som översättning.
Eftersom del 6 av Knausgårds Min kamp i dag utkommer i svensk översättning finns det anledning att försöka utröna vari hans utvaldhet består.
Men först en innehållsdeklaration för den som har bott under en sten de senaste tio åren och missat fenomenet Knausgård: Min kamp är en sexdelad biografisk bokserie av en norsk författare vars tidigare författarskap består av blott två romaner men som i och med sitt självbiografiska projekt har rönt stort intresse hos en internationell kritiker- och läsarkår. Den engelska översättningen har applåderats av bland andra James Wood, som är i alla fall den engelskspråkiga världens tyngsta, mest namnkunniga litteraturkritiker.
Karl Ove Knausgård i sig är inte särskilt intressant. Han föds och växer upp i Norge, vit medelklass, går i skolan, vill bli författare, tar en del småjobb på vägen, skriver och blir så småningom publicerad, strular med tjejer och möter den rätta som han gifter sig och skaffar barn med.
Det låter inte så vansinnigt fascinerande. I alla fall inte om vi jämför med fritt fabulerat romanstoff eller ens med självbiografiska skildringar av människor som har rest till Saturnus eller nästintill.
Och det är just i jämförelsen vi finner Knausgårds storhet. Eller kanske hans norska hasard-förläggares storhet. För Knausgård är en Jederman – en helt vanlig människa med anspråk men dessutom med stilistiska möjligheter att uppfylla dem. Anspråken, de består i att vara en människa med unika erfarenheter värda att berättas.
Någon har säkert räknat det sammanlagda antalet sidor som Knausgårds Min kamp sträcker ut sig över. Med tanke på att del 6 i sin svenska översättning är 1 120 sidor lång uppskattar jag hela projektet till sådär 4 000 sidor. Den underförstådda frågan Knausgård ställer är huruvida vi kan sammanfatta ett människoliv så som han har försökt göra.
Rockpoeten Jim Morrisons fråga anmäler sig: ”Did you have a good life before you died; enough to base a movie on?” Karl Ove Knausgård har med projektet Min kamp besvarat frågan med ett: visst, bara man får tillräckligt med tid och utrymme att berätta.
Så – i slutet av denna tour de force – vem är då denne Karl Ove Knausgård vars anspråk på att begripas mest liknar en anatomisk plansch med nerver och känsloliv särskilt markerade?
Den sammanfattande bild av honom jag själv har fått liknar mest serieskaparen Martin Kellermans. I Kellermans Rocky-universum avbildas Knausgård som en ständigt rökande , långhårig byracka; blaserad, alltid sur som en gammal pipa, inåtvänd och grubblande men med potentialen att plötsligt slå upp som en stålfjäder från en gammal fåtölj för att med vassa nävar svara på någon verklig eller inbillad oförrätt.
Precis den bilden av sig själv förmedlar Knausgård, vare sig han vill eller ej.
Och det är detta ”vare sig han vill” som utmärker och medaljerar Karl Ove Knausgårds provokativt betitlade Min kamp. I floden av mer eller mindre seriöst syftande självbiografier kan vi jämföra Knausgårds med den samtidigt aktuella Lars Noréns uppföljare till sin Dagboken. Där den geniförklarade svenske poeten och dramatikern Norén ideligen skyddar sig bakom sin fåfänga och småborgerligt positionerar sig, ställer sig den – vid projektets inledning relativt okände – Knausgård helt naken i all mänsklig skröplighet. Bägge författarna är intressanta och läsvärda, men Knausgård är den ende av de två som når in i läsarens hjärta, känns uppriktig och faktiskt satsar allt.
För i grund och botten handlar Karl Ove Knausgårds projekt om autenticitet. Äkthet: detta begrepp som snart kommer att kännas oss lika främmande som någonsin ”dygd” eller ”synd”. I del 6 av Min kamp anländer han så småningom till Adolf Hitler. Det är extremt provokativt, naturligtvis, men det är ett flera hundra sidor långt parti som Knausgård har förberett i de föregående fem volymerna. Som om han ville ställa läsaren inför den avslutande frågan: Har du begripit något av vad jag har försökt säga på föregående tretusen sidor? Eller har du bara låtsats begripa?
Jag är inte säker på att Knausgårds ansats ens kommer att uppfattas som underlag till en diskussion. Vi är alltför vana vid att tolka världen och historien som en glättig men i grund och botten svartvit historia där vi själva alltid är hjältar, för att vilja begripa ett resonemang som Knausgårds, där han läser Hitler som en människa bland andra och konstaterar att det är vi – folket – som av olika anledningar väljer att tro.
(Den norska utgåvan av Min kamp 6 recenserades i DN 25/11 2011)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

+1 Anonym! Nått jobb sa han la få lägga ner för den lönen han sitter å lyfter den där Jonas...

Anonym, 02:41, 5 september 2013. Anmäl

ahh, dagens kulturgärning, kanske veckans. underbart att kunna parasitera på 20 dagars lättviktsarbete genom ett enkelt knapptryck. jag, och många med mig, skulle uppskatta en dylik återblick, ska vi säga, en gång i veckan? så slipper vi tröska genom dns erbarmliga sökfunktion (stavas jonas med stort eller litet j?) fridens!

Anonym, 17:34, 4 september 2013. Anmäl

Söndag med TT, Reuters och Hölderlin

Jag har jour på redaktionen; bevakar ett nyhetsflöde som rinner som sommarsirap över presspannkakorna och lyssnar på fläktsystemets mummel.

Emellanåt sätter jag mig in i Hölderlin. En mycket vacker bok från förlaget Ersatz som heter Kom nu, eld! med dikter, utkast, brev och fragment i tolkningar och med efterord av Aris Fioretos. Texterna står både i original och tolkning, vilket borde vara regel när det gäller översättningar av lyrik.

Jag har alltid haft svårt med Hölderlin. Idealism är ofta svåruthärdlig och i synnerhet om den är tysk. Hölderlin tjatar alldeles för mycket om muser,  grekiska gudar och heroer samt fädernesland. Det blir alltför konkret och alltför abstrakt på amma gång.

Men eftersom han bodde i ett torn så ger jag honom ständigt nya chanser. Utan tornet i Tübingen hade han varit förlorad, men nu kan man sätta hans texter i det där tornet, med en nattlampa och flygfän som dunkar mot rutorna.

Yeats hade också ett torn, och Joyce. Fler författare borde få torn.

Det här mångbottnade utkastet av Hölderlin lämnar jag er med:

Vad är Gud? okänd, ändå
Är himlens anlete fyllt
Av hans egenskaper. Ty blixtarna är
En guds vrede. Ju mer något är
Osynligt,     passar det i något främmande. Men åskan
Är Guds rykte. Kärleken till odödligheten,
Även egendom, såsom vår,
Är en guds.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Skriven av en väldigt märklig kvinna :)

Anonym, 16:51, 30 juli 2013. Anmäl

M: Ah, DEN romanen. Länge sedan jag tänkte på den men jag minns att den verkade sträva efter att plocka det bästa från olika kultursfärer snarare än att ställa dem emot varandra. Sällsynt numera.

Jonas Thente, 22:55, 29 juli 2013. Anmäl

Får mig att tänka på Keri Hulmes torn i hennes bok The bone people Helt underbart beskrivet.

Marianne, 18:39, 29 juli 2013. Anmäl

Anmälan: Johannes Heldén: ”Ljus”

I en av de noveller som utgör den amerikanske författaren Ray Bradburys mästerverk The Martian Chronicles bevittnar vi ett nattligt möte. Många år har förflutit sedan människan koloniserade Mars; många år sedan den finlemmade civilisationen där dukade under för de första mänskliga expeditionernas främmande bakterier.

Nu är det natt, och en väg löper genom ett bergspass i det öde landskapet. Det finns en märklig känsla av Tid i luften, tänker människan som färdas upp mot passet. Han vrider och vänder på tiden i tankarna:

Vad luktade Tiden? Som damm och klockor och människor. Och om man undrade över vad Tiden lät som, så lät den som vatten som rann i en mörk grotta och röster som ropade och jord som föll ner på locken till ihåliga lådor, och som regn. Och om man gick ännu längre, hur såg Tiden ut? Tiden såg ut som snö som föll i ett svart rum eller som en stumfilm på en gammal bio där hundra miljarder ansikten föll som nyårsballonger, ner och ner i ingenting.

(Olle Mobergs övers från 1973)

Jag kommer snart till Johannes Heldén, men vill berätta om detta möte först.

För på krönet möter den här människan någon annan, som är på väg åt motsatt håll. De stannar för att hälsa på varandra och inleder ett
samtal som blir alltmer smärtsamt. Den andre är på väg till en fest, men människan begriper ingenting. Där nere finns ju bara ruiner och röd öken. Det är en död planet.

”Ser ni verkligen inte staden som jag beskriver den?” utbrister den andre, alltmer desperat och med vädjan i de gyllene ögonen: ”De vita
pelarna och de smäckra båtarna och festljusen?” Människan förklarar att nej, där finns bara tysta ruiner. Ni är utdöda, allihop.

De kommer tyst överens om att lägga ner saken, inte gå närmare in på vems tid som gäller. De skiljs åt och Bradbury låter berättelsen sluta där uppe i bergspasset, vid vägen som nu är öde och så kommer att förbli resten av natten.

Johannes Heldéns lyriska verk rör sig kring just sådana platser där den mänskliga överhögheten tvingas vika för mer solida kategorier,
varav tiden är den mest orubbliga. Där poesin vanligen brukar ge tömmarna åt ett starkt subjekt som förmätet låter världen filtreras
genom sig, tecknar Heldén de betydligt större kosmiska rörelserna. Han erbjuder inga kvalmiga självbespeglingar, svassar inte med jaget på den styva linan.
Alltsedan debuten har han avkvistat det mänskliga subjektet till en mer rimligt blygsam nivå i världsordningen. Där, i Burner 2003,
kunde han beskriva adrenalinkicken efter ett inbrott i en bensinstation. Ett decennium senare i nya boken Ljus, finns det fortfarande ett jag som lyssnar, känner och ser. Men det är ett mycket diskret jag efter den inledande chocken då han krossar en spindel med trädgårdsspaden.

Annars får man lätt för sig att Ljus inträffar i ett dödsögonblick, hos någon som drabbas av döden medan han odlar sin trädgård. Associationerna är fria, men själv stannar jag vid inledningsscenen (1:40-3:45) till David Lynchs Blue velvet och John Downers video till Peter
Gabriels
”Digging in the dirt”.

Det är mycket gräs, gräsrötter, jord och multnande löv hos Heldén:

bakom mig tvinnas de sista rötterna ihop
färgglada löv blir till mylla
ett efter ett
försvinner sinnena
naturen
anpassar sig
ögonen har
ändrat sig
de speglar inte längre
något
de har slappnat av

Men det är alltså inte främst den mänskliga erfarenheten som står i fokus hos Johannes Heldén. Där poeter i allmänhet använder spegeln, förstoringsglaset eller tv:n som främsta projektionsytor, är elektronmikroskopet och teleskopet Heldéns föredragna redskap. Han har alltmer kommit att se människan i hennes kosmiska sammanhang, som knappast är ett sammanhang alls: snarare en slump, ett obetydligt
ögonblick i en obegriplig evighet. Eller som det heter i den bok som kom i höstas och heter System:

först fåglar på telefonledningar
sedan
många solar alldeles ofattbart många

Nu vill jag inte att ni skall tro att Johannes Heldén hör till de poeter som nöjer sig med att tvärställa det stora och det lilla – glo på en drönar­attack i Afghanistan och sedan på fågelbordet utanför köksfönstret och skriva vers om alltihop.

Heldén väljer snarare perspektiv genom att räkna ner solen: ”-4.000.000.000 år”.
Och på nästa sida:

mörkgrön djungel
vinden rycker
i bilen
-3.999.999.999

Det läcker en utmattning genom Heldéns texter. Och inte bara texter – han arbetar också multimedialt med datorgenererade landskap och ljud
som får mig att be om att han skall få en rejäl konsthall att gestalta i. Faktiskt går associationerna snarare till bildkonsten och framför
allt fotografiet. Heldéns tysta epitafier kan ställas bredvid till exempel den löst sammanhållna amerikanska gruppen New Topographics
deras folktomma industribyggnader, motell, parkeringsplatser, suburbana kluster – eller varför inte svenska Anna Berglinds brustna
institutionsbyggnader i sviten ”Mörkertal”.

Man kan också gå till musiken, där man hittar Heldénska själsfränder i utgivningen hos kanadensiska Constellation recordsGodspeed You! Black Emperor och A Zilver Mount Zion till exempel – och i Brian Enos ambientprojekt – i synnerhet Ambient 4: On land.

Det utmattade är hos Heldén den mänskliga civilisationen som sakta smälter samman med den mindre förgängliga naturen. Vi ser det oftast
på avstånd: motorvägarna, flygplanen, ljuset från industriområdena, tågkorsningarnas signaler, skrotupplagen, rymdskeppen som på tillfälliga besök från vår framtids sista skälvande timmar.

Johannes Heldéns poetiska utmattningar talar till alla som någon gång har skruvat på EM-bandet i natten och hoppat mellan stationer som lika gärna kunde ha kommit från fjärran galaxer. Alla som strövat genom tysta industriområden och rangerbangårdar och hört transformatorstationernas mumlande under natthimlens trasmoln.

Och överallt växer den natur som har funnits här långt innan vi uppfann åkerbruk och gräsklippare. Överallt frodas det djurliv som har sett oss komma och skall se oss försvinna som de parenteser i kosmos vi är. Heldén fyller sina böcker med namn på de växter vi kallar ogräs, och med insekter och djur som gräver gångar under marken och förvaltar våra rester.

Inget kommer att arkiveras och det muntliga går inte att lita på
en åttiotalsfläkt roterade långsamt i taket
klorofyll
undervattensrummen
bildas av gamla träd
en flock
brevinkastets smäll

(ur Ljus)

Johannes Heldén är en av dem jag håller högst av nu verksamma svenska poeter. Han har hittills givit ut mer än femton diktverk. De är som
angelägna men försenade rapporter från sonder han sänt ut längs de vägar där tiden är som mest instabil.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0