Full av tillförsikt, eller … ja … kanske bara full

Man börjar det nya arbetsåret med goda föresatser.
Ett personligt exempel är uppspårandet av mitt gamla twitter-konto, som jag öppnade ungefär när Twitter lanserades, i mars 2009, för att kunna beskriva det i tidningen, och därefter omedelbart stängde.

Till min förfäran upptäcker jag att jag har 11 följare, trots en absolut frånvaro de senaste fem åren.
Brooks Jefferson är kvar mot all förmodan. Hon ser ut som en 16-årig Los Angelit och har troget följt min tystnad sedan i juni 2009.
Kudos, Brooks!
Hon följer också Woody Allen, Will Smith och en herre som beskriver sig som ”Retired, christian businessman”.

Som spelare är jag van vid bottar, och jag misstänker starkt att Brooks är en sådan. Sociala program brukar ofta komma med ett par, tre bottar för att få även den mest alienerade användare att känna sig populär.
Jag antar att inspirationen kommer från porrsajterna, vilkas inspiration i sin tur kommer från gatan och ”Hey honey, wanna have a good time?”

………

För något år sedan kom rapporter från Storbritannien om att anställningskraven för nya journalister inbegrep 20 tweets om dagen.
Det var som att ta del av ett avsnitt ur en självmördares dagbok, fast självmördaren var journalistiken.
Jag tvekar inte att avslöja att ett välfyllt twitterkonto är något som ivrigt uppmuntras av även min tidning, men än har inga exekutiva order utgått.
Inte heller har det antytts att icke-tweetande betraktas som en fientlig handling. Än.

Historikern E P Thompsons mest kända studie heter – på svenska – ”Tid, arbetsdisciplin och industrikapitalism” och handlar om klockans och tidens genomslag i produktionen.
Före klockan var arbetet ”uppgiftsorienterat” och följde de gränser som bland annat naturen stakade ut.
Med klockans införande börjar tid bli pengar.
Thompson skriver:

De som anställs upplever en åtskillnad mellan företagarens tid och sin ”egen” tid, och företagaren måste använda sin arbetskrafts tid och se till att den inte slösas bort. Det som dominerar är inte uppgiften, utan tidens värde när tiden reduceras till pengar. Tid är nu valuta. Den fördrivs inte, den investeras.

Thompson upplevde aldrig det tredje stadium som vi nu har fösts in i, där all tid är potentiell arbetstid och arbetarens värde mäts i uthållighet snarare än i faktisk produktivitet.

I dag har jag i alla fall tweetat, like it’s 2009, fastän jag inte är helt hundra på att det har gått ut i världen och nått exempelvis Brooks Jefferson.

Thompsons essä om klockan översattes av Gunnar Gällmo till antologin Herremakt och folklig kultur som utkom på Författarförlaget 1983.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Årsredovisning 2014

Åter i allvaret var jag tillbaka på redaktionen i dag. För en halvtimme sedan höll vi en tyst minut för de mördade kollegerna i Paris.

Den grövsta och mest kränkande karikatyren av profeten står som vanligt islamisterna själva för.

………………..

Efter ett flera minuter långt jullov kan jag summera årets besöksstatistik. 121 702 unika besökare.

Jag tycker att det är ganska uselt och att ni faktiskt får skärpa er inför detta nya år.
Nu kommer uppåt 200 anställda på den här bloggen att varslas och det är på ert samvete.

Somliga andra tycker tydligen att denna bokblogg är välbesökt, för jag får allt fler skumma pressreleaser, artikelförslag och skumma saker adresserade till mig i egenskap av bloggare snarare än som grumsande gubbdjävel i antikmedias tjänst.

Även internationella tokskallar hör av sig och undrar om jag inte – exklusivt för Skandinavien – vill publicera deras synpunkter i diverse ämnen.

Visst, show me the Money.

Men ärligt talat så börjar jag formulera planer på ett koncept till nylansering.
Med all denna uppmärksamhet, ju.
Varför inte? Om det är någonting som 2010-talet hittills har lärt oss så är det att inga ideal är för nobla att omsättas i intäkter, att ingenting är sant, så allt är tillåtet (med en hänvisning som ni mer införstådda läsare naturligtvis identifierar), samt att dumhet, enkelspårighet och masturbatoriska reflexer numera är en tillgång i kulturdebatten.

Så jag smider planer på att döpa om denna blogg till Thentes Bok- och Kreditkortsblogg.
Skicka mig recensionsexemplar av era kreditkort så recenserar jag dem.

För övrigt har jag inga särskilda minnen av 2014, vare sig som bloggare eller medmänniska. Det är bara ett år. Folk blev mer korkade eller jag blev visare, det går på ett ut. Så många mindre andfådda tänkare än jag genom tiderna har konstaterat hur människans förbannelse är att gradvis tappa intresset för saker och ting just som man har kommit underfund med dem.

En lärdom jag har dragit sistlidna år är att de storvulna ideologiska ståndpunkterna tydligare än någonsin står i den individuella karriärismens tjänst. ”Intresset ljuger aldrig”, som Karl Marx en gång konstaterade, och vem är jag att kritisera unga radikala kulturstekares försök att ta plats med hjälp av påstått humanitär idealism?

En mer allomfattande visdom är den som förekommit på gravstenar och andra monument sedan hedenhös:

Den du är har jag en gång varit
Den jag är skall du en gång bli

Och där har vi människans förbannelse än en gång.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism

Jag önskar att jag hade haft lika lätt att bedöma författarskap och deras enskilda verks värde som somliga av mina företrädesvis yngre, förmenta kollegor i mediesverige har.
De blir fler och mer högröstade för varje år, mina förmenta kollegor,  och jag kan inte låta bli att avundas dem den lätthet med vilken de bedömer litteratur.

Tänk att kunna hoppa över allt det där besvärliga med att sätta sig in i och försöka begripa sig på det verk man har som jobb att bedöma – att slippa navigera mellan grynnorna och blindskären, luftgroparna och åskstormarna, i jakten på den mest rimliga läsningen av tiotusen möjliga; att kunna slå dövörat till för allt man inte har hört förut, att trampa fram som en entusiastisk pensionär med en billig metalldetektor längs en sotig sandstrand och hitta gamla 25-öringar, utan en tanke på att man kanske missar sedlarna.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är en vit, europeisk man född på 1940-talet.
För en mängd bedömare räcker dessa uppgifter som underlag för att gradera hans författarskap.

Det har suckats och stönats. Siffror har framlagts som ger vid handen att årets pris, statistiskt sett, inte borde ha förärats Modiano eftersom mantalsräkningen anses övertrumfa författarskapets egentliga kvaliteter.

För pinsamt få år sedan gjorde västerländska, manliga kritiker något liknande med kvinnliga författarskap.
Man himlade med ögonen och försäkrade varandra att fruntimmer inte hade i världslitteraturen att göra.
Jag kan inte se poängen med att tankeslött bara vända på steken.

Hämnd är ett av mina favoritmotiv vad gäller blodiga actionfilmer (Exterminator är B-skitigt bra och Harry Brown med Michael Caine i huvudrollen är fantastisk även om jag har en soft spot för rape and revenge-filmer som I Spit on Your Grave (originalet från 1978, inte remaken)), men jag tror inte att just det motivet är en särskilt lukrativ grund för seriös litteraturkritik.

Bra författare är bra författare oavsett vilket kön, vilken tro, vilken nationalitet, vilka sexuella preferenser, vilken föredragen bilmodell, huruvida de gillar katter eller hundar, deras politiska övertygelser, matvanorna, musiksmaken, synpunkterna på genetisk manipulering inom jordbruket med särskild hänsyn tagen till majs, Bajen eller AIK, plopp eller snickers, hårdrock eller synth.

Folk som är vana vid att läsa böcker känner inom sig vad en bra författare är.
Man bara vet.
Folk som är mer ovana vid att läsa böcker, eller bara har läst massor av böcker av en och samma kategori, men ändå vill ha en byline på kultursidorna måste nöja sig med att snabbfixera en uppfattning utifrån enkla och mer konkreta fakta, som författarens härkomst, hudfärg, kön, huruvida författaren är hund- eller kattmänniska eller om den till färgen är en vårmänniska eller kanske snarare mer lutar åt vinter.

Den som bygger en bokrecension kring sådant – den recensenten är en lika god representant för kritikerkåren som en reva-registrator är för rättsväsendet eller Magnus Uggla för rockmusiken.

Litteraturen kommer att förändras så som den alltid har förändrats.

Det har funnits tider när litteraturen har tvingats följa vissa estetiska regler eller rådande ideologier, doktriner och religioner för att ens få komma i fråga för spridning. För att inte tala om att de allra flesta som under historisk tid kan tänkas ha haft något att säga inte har kunnat göra det eftersom skrivkonsten varit förunnad ett fåtal. Och så har vi fördomarna mot klasser, kön, läggningar och härkomster som först har motarbetat de litterära uttrycken och därefter förringat dem när de ändå inte har kunnat stoppas.

Vi upplysta kan skratta åt den gamla tidens inskränkta idioter och häckla dem.

Och kanske har den luttrade toleransen och den i det närmaste likgiltiga acceptansen av litteraturens provokationer lämnat ett fruktansvärt vakuum, vilket gör att varje förment provokatör i det litterära gebitet upplevs som vare sig mer eller mindre skandalös än morbror Erik, vars fräckis till konjaken alltid är den samma och fungerar som en signal till släktingarna att bryta upp från begravningskaffet och fundera på om de ändå inte hinner köra via Lidl innan det stänger.

I alla fall…

Om 30 år kommer en majoritet av Nobelpristagarna i litteratur att vara kvinnor. Helt enkelt för att de flesta av världens betydande, yngre författare i dag är kvinnor och för att den trenden nog kommer att hålla i sig.
Det är ett faktum.
Möjligen måste man vänta till år 2090 innan antalet kvinnliga pristagare statistiskt sett är lika många som de manliga (om det nu är denna balans man är intresserad av snarare än den faktiska litteratur som premieras, vilket ofta är fallet) men det kommer att ske.
De kommande tio prisen kommer gissningsvis att fördelas på 7 manliga och 3 kvinnliga författare, men därefter kommer det att börja bli jämnt och småningom fördelas med kvinnliga författare i majoritet.

Valen kommer vara välmotiverade och förhoppningsvis lyfta fram författarskap vi inte hade en aning om att vi skulle komma att älska. Det är de bästa Nobelprisen: wtf-prisen. De val som lyckats lokalisera författarskap som lyckats med något av det svåraste och viktigaste en människa kan göra: att bredda uppfattningen om mänsklighetens minsta gemensamma nämnare och översätta de delade erfarenheternas språk över de avgrunder som skiljer oss individer åt.

Emellertid:

Den yngre generationens svenska kulturskribenters problem är att de har fått alltför många curlingklot i skallarna under uppväxten och nu, som halvvuxna, väsnas om att allt skall ske nu och omedelbart, på samma sätt som när de satt i sina design-strollers och skränade som skitiga måsar efter sötsaker när de var små, vilket inte var för så särskilt många år sedan.

Men allt kommer inte att ske nu.
Get used to it!
Det kommer att ske så småningom, som det alltid har gjort.
Historien beter sig på det viset.
Den beter sig så småningom.

Historien är inte en glass som skyndar sig på om man ilsket stampar upprepade gånger i golvet och säger vill ha vill ha vill haaaa… vill haaaaaaaaaaaaaaa!!
Historien är inte din sucker till designskäggspappa.

Och om man vill påskynda historien så gör man bättre i att ge positiva argument för dess påskyndande än att fördöma dess sorgliga skepnad igår. Det senare alternativet är iofs enklare men det underlättar för motståndaren att definiera en som den lättfällda idiot man utan tvekan framstår som. 

Jag har ett tips till den hungriga skara unga kulturskribenter som kallar sin hunger för engagemang och har fått vettet bortpiskat på förvirrade ip-seminarier vid University of Götgatspuckeln:

Revitalisera frenologin!
Lansera den som litteraturkritisk princip!
Hur svårt kan det va typ?
I ett enda grepp kan man helt undanröja det tidskrävande arbetet med att läsa och försöka begripa de böcker man har att recensera – det är bara att palpera författarens skallbas så vet man om det hen har skrivit är ok och kan godkännas eller om hensamma ska skickas vidare till korrektionsanstalt.

This critic welcomes our new insect overlords!

Som post-spenglerian välkomnar jag utan tvekan detta naturliga nästa steg i litteraturkritikens och -vetenskapens stadiga och taktfasta marsch tillbaka till det trygga 1930-tal när man senast slog hårt mot böcker och författare som inte följde rådande konsensus.

Snart inför vi bokbålen igen och ersätter Svenska Akademiens ledamöter med mer progressiva och certifierade soldater från Södertörn.

Augustpriset bör förstatligas och utdelas till representativa författare till tonerna av ”Die Fahne Hoch”.
Alla andra priser också.

Personligen ser jag mig guppa i en släcktkalkdammig massgrav utanför Södertälje märkt Döda Vita Män. Men det sista som syns av mig skall vara en knuten näve bland näckrosor som häcklar de mina fuktörade bödlar som inte ens fattar denna min sista litterära referens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nu skriver jag för nästan ingen

 

Puscifer – Toma (Five Knives Burn out Remix)

 

Det blir allt svårare att upprätthålla den här verksamheten, som någon kanske har märkt. Entusiasmen falnar en smula för varje dag.

Det finns inte så många kvar att skriva för.

Män läser inte böcker, så de kan man räkna bort direkt såvida man inte vill tjata om Bukowski i varje bloggpost.

De yngre generationerna saknar överhuvudtaget läskunnighet så de kan man också räkna bort.

Återstår kvinnor, men där har den senaste debatten gjort klart att Kulturmannen är en löjeväckande figur som nog helst borde skjutas.

Per debattens definition är en Kulturman en man som talar om böcker med kvinnor och har åsikter om vad som är bra och vad som inte är bra.

Det dömer ju liksom ut upplägget för den här bloggen, ja hela min yrkesverksamhet.

Om jag är löjeväckande när jag pratar om Kultur med kvinnor så kan jag inte prata med kvinnor eftersom Kultur är det enda jag kan och har lust att prata om. Fotboll kan jag inget om så män går ju bort direkt.

Återstår att skriva bara för mig själv. Men då hamnar man i facket för dem som har pluggat Neil Strauss instruktionsbok The Game – som ju bland annat handlar om hur man skall dissa kvinnor för att de skall bli intresserade. Dessa figurer är också löjeväckande och borde också nog helst skjutas.

Som vanligt står jag i ett hörn som andra har målat in mig i.

Fast vänta. En kategori återstår. Kvinnor över, skall vi säga, 70? De kan väl ändå inte tro att mitt huvudsyfte som bokbloggare är att förföra dem?

Vi säger så.

Ni andra är inte längre välkomna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ytterligare anteckningar till starta-uppkursen

 

Eels – Novocaine For The Soul

 

Det känns lite skakigt att dra igång sideshowen igen.

Du vet ju själv hur det är med projekt som man tar en smula paus ifrån. Tiden blir en hög med tvätt som bara växer sig högre och hur många fempack strumpor kan man köpa innan expediterna börjar titta konstigt på en?

Men jag har skjutit upp mitt bloggande.

Jag har inte riktigt kommit överens med den figur (i Hjalmar Bergmans farmors betydelse) som skriver inläggen. Jag hade inte överlevt hans cynism i det långa loppet.
Så jag pensionerade honom och det senaste jag hörde var att han sökte jobb på ett konservativt antikvariat eller ”nåt inom media”.

En av mina chefer surnade till på mig en gång och fräste: ”Act your position!”

Vad det än innebär så vägrar jag, men det känns allt mer angeläget att agera min ålder.

Jag är så väldigt medveten om hur tiden går medan man vänder sig om för att titta på något annat. När skrev jag senast något på den här platsen? I mitten av december 2013 eller så, eller hur?

Å andra sidan kan jag inte säga att någonting professionellt sett viktigt går förlorat om man vänder sig om.

Inte nuförtiden.

Vad som händer är att man blir en smula överraskad och besviken när man återvänder från var det än var man tog vägen.

Hela 2010-talet har jag hittills mer eller mindre givit fan i, känns det som, och när jag återkom till det Ni kallar verkligheten så hade en skock idioter tagit över problemformuleringsprivilegiet och jag fattar fortfarande inte vem till exempel Patrik Birro är och varför det är så ohyggligt viktigt vad han tycker om det ena eller det andra.

Och vad är det här med kock- och dansprogrammen på tv och varför tittar Ni överhuvudtaget på tv längre? Är det ett sorts perverst behov av att återuppleva barndomen med människor som jollrar med Er och reklamsnuttar med lustiga tecknade figurer som säger roliga saker med roliga smurfröster?

Alltså – för att tala klarspråk – de där som jollrar och flamsar och håller på är i regel yngre än de genomsnittliga tittare som av allt att döma njuter av det.

Jag är extremt liberal i fråga om sexuella preferenser, men det där är ju för fan äckligt!

Vad är det med Er egentligen?

Hmm, ja, så jag antar att en av de viktigaste anledningarna till att jag har skjutit upp reintroduceringen av den här bloggen är att jag inte riktigt vet vemovilka jag riktar mig till. I papperstidningen vet jag: det är de pensionerade svensklärarna som mailar mig om grammatiska misstag jag i hastigheten har gjort (man kunde verkligen vänta sig att DN…) men här inne vet jag inte riktigt.

Jag ger det ytterligare en säsong och hoppas att både Ni och jag skärper till oss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

You are no longer marked as ”idle”

 

Destroyer – 3000 Flowers

 

Det är väl hög tid att dra igång den här sideshowen igen.

Det var väl det bloggar var, när de bedrovs av folk som egentligen skriver papper men var mer eller mindre beordrade att hänga med, som om detta att hänga med vore ett självändamål annat än för idioter, vilket de flesta av oss i grunden är.

En sideshow, alltså, som har blivit en huvudsak av ovan nämnda skäl.

När jag hängde vid New Yorks Coney Island under andra hälften av åttiotalet – det rörde sig om kanske tre kvart, men i alla fall – så skyltade nöjesfältet fortfarande med en sideshow.

Jag har läst någonstans att Coney Island var det sista amerikanska tivolit som höll sig med en sideshow.

Jag vet inte om det är sant.

Jag vet däremot att det inte var öppet när jag hängde där men att det gjordes reklam för skäggiga damen och andra attraktioner, på protoretro målade affischer.

Vill man avhandla sideshowens plats i kulturhistorien så får man se till att inte missa – vad gäller filmen – Tod Brownings skandalösa klassiker Freaks eller den dessvärre blott tvesäsongiga amerikanska tv-serien Carnival.

Väsentliga litterära verk är Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes, Angela Carters Nights at the Circus och Erin Morgensterns The Night Circus. Vad gäller musik/multimedia så lyckönskar jag den som – likt mig själv – upplevde The Residents mardrömsaktiga Freak Show på cd-rom för Macintosh när det begav sig.

Hursomhelst så går den här sideshowen igång för sjätte året, eller sjunde eller vad det kan vara. Det blir inga pukor och trumpeter.

Jag lovar att inte skriva något retweetaktigt.

Jag sköter mina kort som en dealer på en lönnkrog.

Allting är som det är, med hälsningar från den stockholmska kultureliten – detta pinsamma bromsspår i det offentliga samtalets kalsong.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett tillrättaläggande

Efter ett nyss timat betraktande av Kenneth Branaghs excellenta filmversion av Henry V börjar denna film konkurrera med övriga filmer som jag har sett fler än 15 gånger hittills, det vill säga Blade Runner, Apocalypse Now, The Big Lebowski, La Jeteè och Turner & Hooch – den senare beroende på att det fanns en period när jag hade tv och den gick i princip dygnet runt på olika kanaler och jag älskar scenen när Turner sitter och konverserar med Hooch i bilen under en stake-out.

Men det här inlägget riktar sig i princip uteslutande till fasta läsare  – hej Tindra och Oliver – och vill be om ursäkt för att kategorin inlägg som rubricerats ”Mellanstolar” redan hade ett bättre, mer spirituellt namn, nämligen ”Tillvaratagna effekter”.

Bokbloggens marknads- och logistikavdelning har avskedats – 17 fick gå – och de inlägg som tidigare rubricerats ”Mellanstolar” (the shame) återfinnes nu under den korrekta kategorin ”Tillvaratagna effekter”.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Öppet hus

Det har gått ett par dagar och jag har på känn att kommentarspöbeln har givit upp hoppet om den här bloggen och dragit vidare till grönare ängder.

Så länge ovanståendes motsats icke bevisas är kommentarsfältet öppet igen och vi kan återgå till vardagen.

Jag lovar (för tillfället) att inte skriva mer om samhällsaktuella ämnen, utan hålla mig till tyngre och mer viktiga saker som litteratur och sånt.
I gengäld måste ni lova att aldrig, aldrig nämna den här bloggen för den där snubben i tvättstugan som droppar flatlöss överallt och skyller luddet i maskinen på ”svartingarna”.

Jag vill aldrig mer sitta 36 timmar i sträck och ploppa bort kommentarer som Ansvarige Utgivaren skulle få skaka galler för. I alla fall inte så länge Företaget vägrar acceptera mina kvitton för speed.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Sanna: Inga som helst problem. Det enda jag tycker man borde besvära sig om innan man kommenterar är att faktiskt läsa det man kommenterar. Du gjorde det. Andra gjorde det inte.

Jonas Thente, 21:37, 29 november 2013. Anmäl

Hej igen Jonas! Jag är av den åsikten att, precis som Ann, att man måste kunna belysa samhällsproblem och kunna skapa en debatt kring dem för att kunna utvecklas samhället. Däremot ska det ju kunna göras på ett snyggt sätt utan påhopp eller att vara alltför aggressiv. Jag skrev själv kommentarer på "veckoinventering v 44" om jag inte minns fel på rubriken och känner väl att jag kanske tog i lite väl mycket. Med det sagt står jag för mina kommentarer, men ber naturligtvis om ursäkt om jag gick för långt eller på något vis kränkt någon. Det var aldrig min avsikt.

Sanna Sjöberg, 18:47, 29 november 2013. Anmäl

Hoppas du fick övertidsersättning åtminstone. Forstätt sätta sökarljuset på samhällsproblem, utan debatt kommer vi aldrig till rätta med problemen.

Ann, 00:23, 16 november 2013. Anmäl

kontorsråttan: Själv kämpar jag fortfarande med marginalinställningarna i Word. På ett sexigt sätt.

Jonas Thente, 21:07, 15 november 2013. Anmäl

Jay: Allting gör alltid saker värre.

Jonas Thente, 21:04, 15 november 2013. Anmäl

Bäste Jonas! Tack för din blog, den ger ett befriande rättframt perspektiv på vår aankdamm. Varje morgon innan jag tar Itu med dagens exceldiagram brukar jag rutinmässigt procrastinera framför dn.se (eftersom jag fortfarande inte har kunna fylla I rätt sifferkombination för att komma åt dagensnyheter.se). Idag hamnade jag på din blog och känner mig upplyft och lite fnissig. Nu är jag reda för de utmaningar Excel och SCB:s statistikatlas kommer att ställa mig framför.

kontorsråttan, 09:36, 15 november 2013. Anmäl

Om du maskerar dina samtidskommentarer i litterära metaforer kanske de inte fattar. Det kanske å andra sidan gör saken ännu värre.

Jay-D, 11:51, 14 november 2013. Anmäl

Vårt dagliga bröd

Jag stötte samman med någon som avundades mig det fjäderlätta liv jag tillbringar med att blogga lite då och då.
I hate kids…
Följande är mina papperspublikationer från de senaste 20 dagarna . Översättningar, ingresser, blogginlägg och pedagogiska mailsvar undantagna.

[recension]

Aurora Ljungstedt
En jägares historier
Hastur förlag

Fallet Aurora Ljungstedt (1821-1908) är ett utmärkt exempel på att ingen kulturkanon någonsin är fastställd en gång för alla. Efter att ha varit i stort sett bortglömd under förra seklet, har Ljungstedts författarskap revitaliserats under de senaste två decennierna. Nyutgivningen av En jägares historier är ett aktuellt exempel. Dessa svärmiska gåtfullheter publicerades som följetong i början av 1860-talet men reviderades för en Samlade berättelser tjugo år
senare. De följer fritt på de noveller som samlats under titeln Dagdriverier och drömmerier.
Vi stiftar alltså åter möte med den sensibelt kultiverade jägare som rör sig likt en proto-modernistisk flanör i såväl storskog som stadsdjungeln. Det finns mycket att säga om Aurora Ljungstedts gåtfulla karaktärer och mycket drivna berättarteknik. Minnesvärd är den återkommande italienska intrigmakare vid namn Testa, som dyker upp på bland annat Medevi brunn för att leka med den förnäma societeten. Han är som en blandning av kosmopolit, taskspelare, Svengali, Mesmer och kanske en smula Dracula, och han växer i karaktär för varje möte.
Rickard Berghorn skriver i efterordet att denne Testa kan ha haft en verklig förebild. Den biografiske Testa verkar ha varit en vänlig filantrop, så varför författade Ljungstedt ett sådant nidporträtt av honom? Frågan får hänga i luften, som om det vore ett av de mysterier som hennes jägare stöter på då han strövar i de trolska skogarna.

[recension]

Fienden måste vara Sveriges mest kompromisslösa kulturtidskrift. Den handlar om datorspel som giltigt kulturuttryck utan de reservationer eller skygglappade hyllningar som brukar följa med ämnet. Här är det långa, intelligenta texter om spel och spelutvecklare för att de är intressanta – inte för att de är stora. I nyss utkomna nummer 2/2013 närmar man sig ämnet ”Spel som konst” från bägge hållen: dels konstnärer som närmat sig spelformen, dels spelutvecklare vars spel anses hålla hög konstnärlig halt.
Roligast är intervjun med den japanske Fumito Ueda, som argt och bestämt slår ifrån sig att hans Ico och Shadow of the colossus skulle vara konst.

[kul förströelsenotis]

En folkrörelse mobiliserar inför skolstarten. Föräldrar skriver på för studiecirklar om grundläggande matematik för att kunna hjälpa sina små
när de kommer hemstultande med ”roliga mattekluringar för hela familjen”. Förlaget Lind & Co har noterat detta och släpper nu handboken
Matematik för föräldrar skriven av två brittiska, tålmodiga pedagoger.
Personligen har jag lärt mig mycket av avdelningen ”Saker att undvika”, som till exempel att man som förälder inte skall berätta att man själv är hopplös på matte. Det står dock ingenting om att man inte får ventilera sin frustration, vråla, slita sitt hår och bränna elva­åringens mattekluringar i en tunna på gården. Så det tänker jag nog fortsätta med.

[kul förströelsenotis]

Det är min uppfattning att det behövs tre av varandra oberoende exempel för att kunna utropa en hipp trend. Jag har två. Specialutgåvan av sommarens mest toppnoterade Playstationspel – Naughty dogs The last of us – innehåller ett skitigt kassettband med musik ur spelet. Och med senaste numret av fansin-tidskriften Det grymma svärdet, nummer 15, följer ett band med diverse kuriositeter under titeln ”Summer camp 2013″.

Kassettbandsmediet borde ha fått en hausse redan när Clas Ohlson började sälja vinylskivspelare, så det är verkligen på tiden. Jag väntar fortfarande på ett tredje exempel, men noterar för säkerhets skull den potentiella trenden redan här och nu. Antagligen är jag långt ifrån först.

[recension]

Den amerikanske författaren Richard Brautigans dikter förlorar sig i min späda ungdoms magiska skog av maskulin americana från det hoppfullt brunstiga, vemodiga 1960-talet. Jag blandar ihop honom med än Donald Barthelme, än Leonard Cohen (poeten), än Jim Morrison, än Frank O”Hara, Lawrence Ferlinghetti och Charles Bukowski.
Som författare var Brautigan ett barn av 1960-talets postmodernistiska lekstuga, med en tydlig ton av den särskilda melankoli, det mörker, som tycks prägla städerna på den västkust där den amerikanska drömmen har sin geografiska och ofta nog existentiella gräns. Han sköt sig 1984, 50 år gammal; ensam, bortglömd och alkoholiserad.
På svenska finns prosan tidigt översatt. Mina favoriter är Öringfiske i Amerika och I sockret av melonerJonas Ellerström har tidigare översatt novellsamlingen Gräsmattans hämnd och nu kommer dikt­urvalet Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms).
I Brautigans märkliga poesikarneval likställs döden och livet, högt och lågt. ”Månen är Hamlet på motorcykel”, Baudelaire öppnar ett hamburgerställe i San Francisco, böckerna blir grönsaker och snöflingorna över New York liknar tvättmaskiner. Det är drömskt, naivt, hallucinatoriskt och lekfullt men alla hans dikter har en skugga som syns tydligt om man håller upp dem mot eftermiddagssolen.

[recension]

Véronique Tadjo
Långt från min far (Loin de mon père)
Övers: Ragna Essén
Leopard

En effekt av det senaste halvseklets urbanisering och globalisering är att hemresan blivit ett allt vanligare tema. Kanske det allra vanligaste i den nutida litteraturen.
På det lokala planet är det en storstadsbo som lämnar ett surrande civilisationscentrum och mer eller mindre motvilligt, återvänder till sina blygsamma rötter. På ett globalt plan handlar det gärna om den till västerlandet utflyttade som återvänder till ursprunget i tredje världen.
Den här sortens berättelser bygger på kulturkrocken mellan nytt och gammalt, med huvudpersonen i en besvärlig position där emellan, och har möjlighet att varva vemod, komik och geografiundervisning.
Långt från min far från 2010, är Véronique Tadjos senaste roman. Nina återvänder från Paris till Elfenbenskusten där hennes pappa har dött.
Hon blir högsta ansvarig för en begravningsmaskin som för en normalsekulariserad västerlänning ter sig ytterligt komplicerad. När kistan väl sänks i jorden har Nina begåvats med fyra nya, dittills okända, syskon. Mutor har betalats, falska släktingar avvisats, stamledarna har konsulterats och okända muntliga penningskulder har diskuterats.
Mitt i allt detta har Nina att fundera på sitt eget liv, och på den samhällsbärande pappans – som haft en hel del hemligheter varav dubbel-, eller snarare trippelliv bara varit en. Som en mörk bakgrund står landets oroligheter, som får Nina att känna sig främmande i sin egen historia. I slutändan blir det en fråga om att bita ihop och ta ansvar, trots allt. Varför man skall göra det framgår inte riktigt av den här romanen.

[recension]

Elias Ericson
Åror 
Galago

Att tonåren är de jävligaste åren råder det inget tvivel om. Är man född i fel kropp så blir det ännu lite jäv­ligare. Elias Ericsons debutseriebok Åror handlar om Mika, som fötts till kvinna men egentligen är man. Han är redan trasig när hon i bokens inledning börjar gymnasiet. Att han ganska omgående möter en punktjej som verkar gilla honom gör saken bara värre eftersom Mikas nerver svajar utanpå, som hos en havsanemon. Inte ens det faktum att punktjejen är felaktigt född till man gör saken särskilt bättre, till en början. Elias Ericsons kärleksberättelse vibrerar av längtan efter bekräftelse och
trygghet i en värld som kanske känns mer oförstående och hotfull än den egentligen är.
Åror är ett föredömligt enkelt, vackert och utmärkt väl berättat porträtt av en ung människa som förtvivlat vill bli till.

[krönika]

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det
samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin Läsning, som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh…?

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger ”kärlek” och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet
”kärlek” så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
På samma sätt kan vi säga ”Kafka-lik” och det fungerar på samma sätt – förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler
(obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som ”kärlek” och ”demokrati” (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.

[kul förströelsenotis]

Ibland får man hålla tidsandan. Tidskriften Hemslöjden grundades 1933 och bytte för ett par år sedan namn till Hemslöjd – utan att ta bort prickarna över ö:et. Senaste numret (4/2013) ser ut som något man kan hitta på soffbordet i svindyra visningslägenheter söder om Folkungagatan. På omslaget: en skäggig hipsterati klädd i något kåpliknande som syr en klänning av näver. Inuti kan man läsa om ”craftivism”, som använder slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Här finns också Kiwa Saito, som på svenska och japanska broderar sin dagbok, ett år kräver cirka 28 meter tyg.
Någon gammal prenumerant på insändarsidan klagar och känner inte igen sig i tidningen.
Det gör jag.

[marginalnotis]

Något för dig som är inne …
För ganska exakt 96 år sedan skickade Franz Kafka ett brev till sin förläggare. ”Det Ni säger om min oro för framtiden är utomordentligt vänligt och fullt tillräckligt för att lugna mig tills vidare”. Bakhåll fortsätter sin utgivning av Kafkas samlade verk i översättning och kommenterade av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

… och för dig som är ute

De första hösttecknen har redan visat sig. Systemets roséhyllor är lika välfyllda som fyrans buss i rusningstid och sommarpratarna har börjat rugga. I veckan öppnar skolor och kontor, DN Kultur byter till svart vinterpolo och allt blir som vanligt igen. Så ta en promenad, köp en glass och försök låtsas som ingenting.

[kul förströelsenotis]

Ni trodde att claqueur var ett utdött yrke? Inte alls. I The New York Times skriver Ellen Barry från Bolsjojteatern där hon har träffat chefen för de många fasta claqueu-rerna. Professionell hejaklacks­ledare hade vi nog kallat honom i Sverige. Yrkesgruppen fick sitt namn i 1500-talets Frankrike och var länge ett välorganiserat och hedervärt värv. I dag anses det vara mindre hedervärt med inhyrda applåderare. Mr Abramov i Moskva får beställningar från balettens osäkra debutanter och från proffs som behöver en minuts applådåska för att hämta andan efter särskilt svåra passager. Claquerens lön? Enbart platserna som reserverats för artisternas anhöriga. Påstår mr Abramov i alla fall.

[kul förströelsenotis]

Brittiska tidskriften PC ­Gamer är för datorspelen vad The Times ­Literary Supplement är för bokmarknaden. Men det hade varit en smula udda om den senare hade haft som huvudtema: ”Åt helvete med Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Zadie Smith och Paul Eggers”. Det har PC Gamer i sitt septembernummer, fast här gäller det spel som Call of Duty, Starcraft, Fifa och Skyrim. I stället framhåller tidskriften de oberoende, små utvecklarna, som står för nytänkandet och de innovativa sprången. Bland exemplen hittar man två svenskutvecklade spel: Minecraft och Hotline Miami. Inget av dessa succéer hade rörts ens med tång av de stora bolagen.

[recension]
Patrik Godin
Gimokrönikan
Albert Bonniers förlag

Man skulle kunna tro att Patrik Godins debut­roman Gimokrönikan handlar om Gimo. I och för sig: den norduppländska småorten finns där som fond. En del lokalspecifika iakttagelser görs. Men vilken svensk bruksort som helst hade kunnat ta Gimos plats i denna roman, som snarare handlar om en mans uppgörelse med sitt förflutna.
Låter rafflande, inte sant? Det är inte särskilt rafflande. Den nyskilde läraren Patrik återvänder från storstaden till det Gimo där han har sina rötter – ett tema som vi känner igen från cirka 100 svenska böcker per år. Tidigt får vi veta att Patrik aldrig kunnat glömma sin strulige barndomsvän Jussi, som försvann på isen efter ett bråk. Där finns också en kvinna på orten – Camilla – som hade en relation med Jussi och Patrik. Patrik är väsentligen ointressant, så som vi är lite till mans, och hans själssökande känns inte så angeläget.
Men Patrik Godin har något annat i kikaren. Det är som om utmaningen bestått i att låta en i grunden ganska platt historia genomgå den vedertagna romanprocessen, för att komma ut på andra sidan i mer intressant, ”litterariserad” skepnad. På flera ställen i romanen återkommer han till detta att lägga pussel, kombinera om, klippa sönder berättelsen och kasta upp den i luften för att sedan klistra ihop bitarna. Berättaren Patrik skriver också mot slutet att han frestats att lägga till rätta och förklara, men ”då märkte jag att jag inte gärna kunde stryka allt som inte gick att förklara. För då slutade texten andas.”
Så kommer Gimokrönikan att handla mest om sig själv som konstruktion. Hade den skrivits på ett rakt och enkelt sätt så hade intrigen hållit för kanske fem sidor. Detta gäller för de flesta romaner, men sällan har skarvarna mellan berättelse och utförande synts så tydligt som i Gimokrönikan. Det är en debut som säger oss att vilket liv som helst kan bli intressant beroende på hur man väljer att berätta det. Det är skickligt gjort, och jodå: den som vurmar för
Gimo har ändå en del att glädjas åt.

[recension]

Kjell Johansson
Mammas gata. Berättelser från förorten
Weyler

Ingen förort till Stockholm har fått en så mytisk status som Midsommarkransen, och det är en enda mans verk. I dag utkommer Kjell Johanssons nya bok, i vilken han återvänder – efter att tidigare ha skrivit en hel trilogi om denna sin plats på jorden – till Kransen och de nostalgiska skrönor han bemålar den gamla arbetarstadsdelen med.
Inte för att Kransen skulle ha något behov av att upprättas eller försvaras. När jag spanar ut över Svandammsparken ser jag nästan uteslutande kapitalstyrkor bevuxna med glesa retroskägg, nedklädda för tiotusentals kronor och med designade tvillingvagnar i släptåg.
Liksom de flesta andra förstäder har Midsommarkransen gått från att under 1900-talets första hälft vara en utpräglad, fattig arbetarförvaring, via att under 1970- och 80-talen omtalas som narkomaniserade getton, till att i våra dagar gentrifieras och tämjas till den grad där fastighetsmäklare i sina annonser använder ord som ”genuint”, ”charmigt” och ”pittoreskt” för att sälja ettor för dryga miljonbelopp.
Vad Kjell Johansson gör i Mammas gata är vackert, på ett rörande och ibland alltför tydligt desperat sätt. Han vill påminna oss om att en attraktiv förstad som Midsommarkransen faktiskt har en historia som föregår mäklarobjektens tidevarv.
Johansson må överdriva ett par megaton när han drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens alla kufar, tjuvar, butiksinnehavare, hederliga arbetare, ohederliga arbetare, tjommar, pilsnergubbar, fnask, skit­ungar och historieberättare som han påstår fylkades i Kransen fordomdags. Han må göra det alltför enkelt för sig när det gäller somliga skrönor, som vore de skrivna med vänster armbåge och tillämpliga på vilken förstad till vilken tätort som helst.
Men poängen går hem, och det är det viktigaste. Poängen går ända hem till Per Albins tröskel, och mellan skrönorna undervisar Johansson oss förtjänstfullt om stadsdelens uppkomst, uppgång och – ja, fall kan man väl ändå inte kalla det.
Konnässörer av lokalpatriotisk nostalgi bör tycka mycket om den här boken. För att inte tala om mäklarna i söderort.

[kommentar]

I den stora lönnens skugga har kopternas barn brukat leka när predikningarna dragit ut på tiden. I sommar har de fått en studsmatta också, hastigt uppskruvad på en liten grusplan och lika hastigt demonterad efter mörkrets inbrott. Om kvällarna har man hört körsång stiga över Midsommarkransen från församlingslokalens öppna fönster. Späda barnröster varvade med mörkare stämmor. En romantisk orientalist kan tycka sig höra faraoniska harmonier i den ganska monotona sången.
Om söndagarna står de vuxna utomhus i små grupper och pratar. Någon gång ser man prästerna med sina vita skägg och mörka kaftaner.
De har en del att diskutera i den koptiska diasporan. Som en av de äldsta kristna kyrkorna i världen har den koptiska hunnit ta sig igenom ett och annat. De första århundradena präglades av kyrko­politiska spel med romerska kejsare som jokrar. Man kom slutligen överens, bara för att se Egypten erövras av araberna på 600-talet. Därefter har det varit si och så med synen på och behandlingen av den koptiska minoriteten i Egypten. Religionsfriheten har fått köpas med skatter.
Men islam brukar hålla idén om ahl al-kitâb högt. Det betyder ”Bokens folk” och syftar på anhängare till de religioner som tagit emot Guds skrifter av profeter före Muhammed. Till skillnad från somliga andra stora religioner vi känner väl till, har islam tolererat exempelvis judar och kristna, buddister, hinduer och zoroastrier. De kallas
dhimmî – skyddsfolk.
Den avart av islam som i dag härjar i Egypten och kallar sig Muslimska brödraskapet är paradoxalt nog mer traditionellt västerländskt kristen än muslimsk i behandlingen av kopterna när de systematiskt bränner och skändar.
Så när jag lyssnar till körsången och hör studsmattan fjädra i väg barnen upp i Midsommarkransens lönntak, tänker jag att detta är våra dhimmî. Förr eller senare behöver vi alla vara någons skyddsfolk.

[kommentar]

Internatskola. Blotta ordet har för de flesta en obehaglig klang; som anstalt, barnavårdsnämnd, smittskyddsinstitut och andra institutioner man helst inte vill ha något att göra med.
Jag vet inte om den finns kvar, men det fanns en gång en temarestaurang i London som särskilt vände sig till nostalgiska internatskoleelever. Konceptet byggde på att man blev uselt behandlad av personalen och fick rapp på fingrarna av linjalen om man spillde soppa. Det spilldes ganska mycket.
Det är förstås Storbritanniens internatsystem som blivit mest känt av alla. Här lät – och låter – eliten sina barn fostras in i ett liv där de svagaste går under i pennalismens alla ritualer. Kompletterade med den brittiska utbildningsidén att piskandet av uppstudsiga barn är av godo har ”boarding schools” givit många generationer britter djupa ärr.
Fransmännen, som aldrig drar sig för att driva med folket på andra sidan kanalen, började på 1800-talet kalla sadomasochistiskt motiverad piskning för Le vice Anglais – den engelska lasten.

Internatskolorna har givit upphov till en helt egen litterär genre. Tidiga författare som Charles Dickens, Sarah Fielding och Charlotte Brontë har använt miljön, liksom sentida författare som J K Rowling och Libba Bray. Nu för tiden omges miljön av ett mer romantiskt skimmer och är en populär spelplats för ungdomsböcker.
Annat var det i till exempel ­George Orwells självbiografiska Such, such were the joys som publicerades efter författarens död. Det är en förödande skildring av förnedring i händerna på ondsinta ungar och sadistiska lärare. Den bestående ­lärdom Orwell tar med sig från skolan är att man inte kan kosta på sig att vara god om man vill överleva.
I Sverige har vi ett annat förhållande till internatskolorna. Man kan se dem på två sätt, varav det ena är folkhögskolornas påstådda prägel av flum och korridorsfester, skrivarkurser och akvarellteckning.
Det andra sättet att associera till inhemska internatskolor är mer sinistert och klassrelaterat. De så kallade riksinternaten Lundsberg, Grenna och Sigtuna associeras sedan länge med bortskämda rikemansungar uppdelade i hierarkier bestämda av föräldrarnas namn eller förmögenhet.
Den svenska grenen av internat­litteraturen består i princip bara av en bok. Jan Guillous ­delvis självbiografiska skildring av skolan Solbacka, Ondskan från 1981, används som elevunderlag för diskussioner om pennalism och etik och har ytterligare förstärkt den allmänna misstänksamheten gentemot internatformen.
Med de senaste händelserna på Lundsberg har en djup misstänksamhet mot denna skönlitterärt lukrativa arena förbytts i insikt. I går fick Lundsberg stifta bekantskap med en annan av de där obehagligt klingande institutionerna – i alla fall för ledningen – nämligen Skolinspektionen, som stängde skolan tills vidare.

[söndagsspalt]

Fem favoriter. Vecka 35. Bäst just nu enligt DN:s Jonas Thente

1 Roman
Marisha Pessl
.
Night film
Random house

Sju år efter den bejublade romandebuten Special Topics in Calamity Physics är amerikanska Marisha Pessl tillbaka med en intrikat och hårdkokt art noir-deckare. Som ett svart hål i intrigens mitt finns den undandragne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars filmer är så mörka och upprörande att de inte kan visas annat än på hemliga platser. Tänk en korsning mellan Polanski, Kubrick, Argento, Bergman och Welles, så når man halvvägs. Undersökande reportern Scott McGrath är den gåtfulle på spåren, med en oplockad gås under armen. Tidsandan fångar Pessl utmärkt med inlagt kvasidokumentärt material i form av webbsajter, broschyrer, tidningsartiklar med mera.

2 Teater
Vems lilla mössa flyger?
Orionteatern
Spelas från den 14 september

Har du inget barn som är sådär fem år så kan du kanske låna ett, för Orionteatern har snart nypremiär för Lars Rudolfssons dramatisering av Barbro Lindgrens fantastiska Vems lilla mössa flyger? Hittar man inget barn att låna så kan man ersätta det med en surrealist i lagom ålder som förmår uppskatta Barnhans märkliga värld och längtar efter att bli invald i det hermetiska sällskapet V.L.M.F.

3 Seriebok
JoeHill/Gabriel Rodriguez
Locke & Key. Clockworks
IDW

Femte samlade delen i berättelsen Locke & Key är också den näst sista. Här får vi veta mer om det ominösa nyckelhuset med dess mystiska dörrar i samhället Lovecraft, New England. En vacker korsning mellan klassiska barndomsteman, splatterthriller och lovecraftiana.

4 Spel
Papers, please
Lucas Pope

Att datorspel är utmärkta plattformar för politisk idédebatt är ingen nyhet. Ännu ett exempel är Papers, please, där man spelaren immigrationsbyråkrat som granskar pass och papper och får löneavdrag för varje misstag. Man väljer själv om man vill släppa in den ”illegala” hustrun till en ”godkänd” invandrare. Och om man vill samarbeta med motståndsrörelsen.

5 Klassiker
John Milton
Det återvunna paradiset
övers: Ingvar Björkeson
N&K

Miltons uppföljare till Det förlorade paradiset för första gången i svensk tolkning. Satan!


[recension]
Karl Ove Knausgård
Min kamp 6
Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts

Detta är andra gången jag i Dagens Nyheter recenserar Karl Ove Knausgårds avslutande del av det monumentala, självbiografiska projektet Min kamp. Första gången var för två år sedan, då den utkom på norska. Jag kan inte påminna mig någon annan samtida skandinavisk författare vars böcker recenseras i svenska tidningar då de utkommer på originalspråket.
Jag har än svårare att påminna mig någon utländsk författare över huvud taget, vars böcker omfattande recenseras i såväl original som översättning.
Eftersom del 6 av Knausgårds Min kamp i dag utkommer i svensk översättning finns det anledning att försöka utröna vari hans utvaldhet består.
Men först en innehållsdeklaration för den som har bott under en sten de senaste tio åren och missat fenomenet Knausgård: Min kamp är en sexdelad biografisk bokserie av en norsk författare vars tidigare författarskap består av blott två romaner men som i och med sitt självbiografiska projekt har rönt stort intresse hos en internationell kritiker- och läsarkår. Den engelska översättningen har applåderats av bland andra James Wood, som är i alla fall den engelskspråkiga världens tyngsta, mest namnkunniga litteraturkritiker.
Karl Ove Knausgård i sig är inte särskilt intressant. Han föds och växer upp i Norge, vit medelklass, går i skolan, vill bli författare, tar en del småjobb på vägen, skriver och blir så småningom publicerad, strular med tjejer och möter den rätta som han gifter sig och skaffar barn med.
Det låter inte så vansinnigt fascinerande. I alla fall inte om vi jämför med fritt fabulerat romanstoff eller ens med självbiografiska skildringar av människor som har rest till Saturnus eller nästintill.
Och det är just i jämförelsen vi finner Knausgårds storhet. Eller kanske hans norska hasard-förläggares storhet. För Knausgård är en Jederman – en helt vanlig människa med anspråk men dessutom med stilistiska möjligheter att uppfylla dem. Anspråken, de består i att vara en människa med unika erfarenheter värda att berättas.
Någon har säkert räknat det sammanlagda antalet sidor som Knausgårds Min kamp sträcker ut sig över. Med tanke på att del 6 i sin svenska översättning är 1 120 sidor lång uppskattar jag hela projektet till sådär 4 000 sidor. Den underförstådda frågan Knausgård ställer är huruvida vi kan sammanfatta ett människoliv så som han har försökt göra.
Rockpoeten Jim Morrisons fråga anmäler sig: ”Did you have a good life before you died; enough to base a movie on?” Karl Ove Knausgård har med projektet Min kamp besvarat frågan med ett: visst, bara man får tillräckligt med tid och utrymme att berätta.
Så – i slutet av denna tour de force – vem är då denne Karl Ove Knausgård vars anspråk på att begripas mest liknar en anatomisk plansch med nerver och känsloliv särskilt markerade?
Den sammanfattande bild av honom jag själv har fått liknar mest serieskaparen Martin Kellermans. I Kellermans Rocky-universum avbildas Knausgård som en ständigt rökande , långhårig byracka; blaserad, alltid sur som en gammal pipa, inåtvänd och grubblande men med potentialen att plötsligt slå upp som en stålfjäder från en gammal fåtölj för att med vassa nävar svara på någon verklig eller inbillad oförrätt.
Precis den bilden av sig själv förmedlar Knausgård, vare sig han vill eller ej.
Och det är detta ”vare sig han vill” som utmärker och medaljerar Karl Ove Knausgårds provokativt betitlade Min kamp. I floden av mer eller mindre seriöst syftande självbiografier kan vi jämföra Knausgårds med den samtidigt aktuella Lars Noréns uppföljare till sin Dagboken. Där den geniförklarade svenske poeten och dramatikern Norén ideligen skyddar sig bakom sin fåfänga och småborgerligt positionerar sig, ställer sig den – vid projektets inledning relativt okände – Knausgård helt naken i all mänsklig skröplighet. Bägge författarna är intressanta och läsvärda, men Knausgård är den ende av de två som når in i läsarens hjärta, känns uppriktig och faktiskt satsar allt.
För i grund och botten handlar Karl Ove Knausgårds projekt om autenticitet. Äkthet: detta begrepp som snart kommer att kännas oss lika främmande som någonsin ”dygd” eller ”synd”. I del 6 av Min kamp anländer han så småningom till Adolf Hitler. Det är extremt provokativt, naturligtvis, men det är ett flera hundra sidor långt parti som Knausgård har förberett i de föregående fem volymerna. Som om han ville ställa läsaren inför den avslutande frågan: Har du begripit något av vad jag har försökt säga på föregående tretusen sidor? Eller har du bara låtsats begripa?
Jag är inte säker på att Knausgårds ansats ens kommer att uppfattas som underlag till en diskussion. Vi är alltför vana vid att tolka världen och historien som en glättig men i grund och botten svartvit historia där vi själva alltid är hjältar, för att vilja begripa ett resonemang som Knausgårds, där han läser Hitler som en människa bland andra och konstaterar att det är vi – folket – som av olika anledningar väljer att tro.
(Den norska utgåvan av Min kamp 6 recenserades i DN 25/11 2011)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

+1 Anonym! Nått jobb sa han la få lägga ner för den lönen han sitter å lyfter den där Jonas...

Anonym, 02:41, 5 september 2013. Anmäl

ahh, dagens kulturgärning, kanske veckans. underbart att kunna parasitera på 20 dagars lättviktsarbete genom ett enkelt knapptryck. jag, och många med mig, skulle uppskatta en dylik återblick, ska vi säga, en gång i veckan? så slipper vi tröska genom dns erbarmliga sökfunktion (stavas jonas med stort eller litet j?) fridens!

Anonym, 17:34, 4 september 2013. Anmäl

Kontrakt med ungdomen

På Bokmässan mötte jag en del ungdomar.
Ungdomen säger:
– För fan, mannen, du måste blogga varje dag, fattar du? Det är viktigt. Behöver inte vara långt men varje dag.

Så jag skriver kontrakt med Ungdomen om detta. I gengäld vill jag att ni motar bort obehöriga läsare som råkar hamna här. Det är också viktigt.

En annan sak har dykt upp.
Det gäller den förnämliga tidskriften Galago, vars – förvisso också förnämlige – Mats Jonsson i ledaren går till attack mot medelklassiga livsstilar med bland annat följande ord:

Nu är ju mat och inredning ganska basala mänskliga behov, men det jag syftar på är förstås den närmast sexuella besatthet av obskyra råvaror och stålborstade ytor som spritts i livsstilsmagasin och tv-komedier de senaste åren, och varit en starkt bidragande orsak till att exempelvis Dagens Nyheter inte går att läsa längre.

Hmmm….
I nästa uppdatering skall jag avslöja resultaten av mitt grävjobb om Galagos egentliga hemmahörighet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0