Otroliga bilder: se hur stjärnan har åldrats!

En av Sveriges bästa kulturjournalister, Susanne Ljung, har börjat skriva för DN.
Det är fantastiskt roligt och hedrande.
Jag har följt henne sedan hon skrev i den i positiv bemärkelse schizofrena rocktidskriften Schlager.
Tabloidperioden.

Något dåligt samvete får jag alltid när jag läser eller hör henne i radio.
Hon intresserar sig för stil, och jag har ingen längre.

Efter ett tag ger man liksom fan i det.
Man är ändå på förhand dömd som ett repressivt patriarkat på två ben, så varför bry sig, och i slutändan blir man den farbror med beige jacka man i vilket fall som helst kategoriseras som.

För något år sedan läste jag i en bok en lista över tecken på benägenhet för självmord. Det kan ha varit i Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, men jag är inte säker och orkar i skrivande stund inte kolla.

Ett av tecknen var i alla fall att man inte längre bryr sig om hur man ser ut.

Det fanns en mängd andra kriterier som jag också uppfyller – som att sky folk och inte bry sig om andras korkade åsikter och sånt – men just det där med att man ger fan i att variera sin klädsel kommer jag särskilt ihåg.

Den som inte shoppar loss på junirean hör mao hemma på psykakuten.

Låt gå för det, om psykakuten har en trevlig bar och ett ok bibliotek.

Jag betraktar mig lite mer som Mickey Rourkes rollfigur i … eh … ja, ni vet vilken film jag menar, Nio och en halv timme? där hans garderob innehåller 30 uppsättningar av samma svarta kostym och vita skjorta.

När jag köper kläder så köper jag alltid tre par av samma, förutom när det gäller t-shirts, som jag köper fem par av varje gång jag handlar, vilket är någon gång vart tredje år.

Jag är en kapitalistisk mardröm eller en affischfigur för planekonomin.
Förutom att jag då och då – när jag är i New York eller London – köper ett diskret plagg som kostar ungefär som en trerummare i Mjölby.

Jag brukar hitta det där plagget några år senare, längst in i garderoben när jag letar efter hagelbössan i ett helt annat ärende.
I regel är det för sent då.

Och det mest förnedrande självmordet måste vara att strypas av sin egen designskjorta.
Så jag brukar bränna skiten.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pest över er, 1900-talsspöken!

The Terminator.
Första filmen i serien, från 1984.
Det mest stilbildande i den är att den förbannade maskinen aldrig dör. Man tror att allt är över, men lik förbannat kommer en metallisk kroppsdel krypande med sikte på strupen.

Det är förstås en stapelvara i skräckfilmstraditionen – slutscenen med en vattenyta som trots allt börjar bubbla, ett seriemördarfinger som rycker till, en regnblöt grav som öppnas underifrån.

”Either he is dead, or awaiting sequel”, som en gerillahjälte konstaterar i ett spel jag ofta återkommer till, efter det att skurken jag sparkat från ett tåg på väg mot Kairo försvunnit.

Och så är det med 1900-talet.

Det känns som tydligast det här året, när all den värsta skiten med det förra seklet – allt det vi trodde vi hade besegrat och tagit död på – kommer tillbaka, obevekligt krypande mot det här seklets strupe.

Och det känns som om 2016 har beslutat sig för att mörda på så många bra 1900-talsmänniskor som möjligt. Inte så många att det blir för uppenbart, men tillräckligt för att modet skall sjunka och motståndarens – vår – moral försvagas.

Det började med Kjell Alinge, och så följde Bodil Malmsten, Lars Gustafsson och Göran Palm – vars runa jag skrev för dagens DN. Och det är bara personer inom mitt eget, nära intresseområde.

Samtidigt formerar sig uppdaterade versioner av fascismen, nazismen och kommunismen under nya namn.

Gamla spöken dansar på nya klubbar och de nya generationer som har haft chansen att bilda sig bortom 1900-talets misslyckanden är så nerdummade av kapitalismens krav på genomströmning, arbetsmarknadens krav på färgstark exponering och mediernas krav på braskande Entlösung – att de aldrig någonsin kommer begripa att de utgör en utsökt kombination av RAF, Hitlerjugend, Elizabeth Báthory och Gordon Gekko.

En hel generation av ofrivilligt nyttiga idioter, 1990-talisterna.

A plague on them!
A plague on you!

I morgon tänker jag börja minnas våra döda på denna sida.
Främst för att jag hoppas att det är hot mot de levande.
Krossa 1900-talets sequel!

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En usel dag att plocka upp saker

Det var tänkt att jag skulle återuppta aktiviteten härinne i dag, efter månader av leda vid klimatet. Men just i dag beskedas det om att David Bowie är död och allt det som känts så kväljande rasar in med förlamande tyngd.

Jag tänker inte skriva om honom. Orden stockar sig, för det finns för många i mig själv och för många överallt runtomkring.

En hel del av de organismer som skall konsumera oss och återbörda oss till det naturliga kretsloppet, finns redan i oss under vår livstid och aktiveras i dödsögonblicket.

För kända och beundrade människor gäller detta i än högre grad, eftersom miljoner krönikörer och åsiktsmaskiner manifesteras i det sista andetaget och börjar konsumera den döde till dess att han eller hon bara är en kokande gryta av äckel.

Inte en rad tänker jag läsa om Bowie. Och med detta tänker jag inte skriva en ytterligare rad heller.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En sista göteborgsvits

-Dö Kålle! Du har ju fått Stolen nu som sessta göbbe att läsa böcker. Blir de likström elle växelström, änna?

– Det blir la Witt-Brattström!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Titta hästen!!

Igår och idag har jag ägnat många långa timmar åt att göra ett så kallat påsk-quiz till de tre läsare som längre bryr sig om slikt. Det tog ett par timmar att hitta tillräckligt många kluriga frågor, men sedan slog tidsandan till.
Måste vara aktuell, måste vara tidsenlig.
Gick igenom Tranströmers – för att vara aktuell – samlade verk utan att hitta några direkta hänvisningar till påsk.
Tog en dryg timme.
Gick igenom boxen Den finlandssvenska dikten utan att hitta något om påsken.
Tog två och en halv timme.
Kollade nätet och hittade mest Yeats dikt ”Easter, 1916″ som inte handlar om påsken utan om påskupproret på Irland.
Insåg att genuskvoteringen måste iakttagas, because it’s there, because it’s us and because it’s all that really matters right now.
Sökte igenom mina hyllor efter kvinnliga, uttalat kristna författare.
Lade en timme på att åter läsa igenom några romaner av Birgitta Trotzig. Trevligt, men ingen påsk.
Påmindes om andra kvoteringstekniska aspekter och läste igenom Djuna Barnes Nightwood för att jag hade för mig att Dr Matthew O’Connor säger något om Golgata. Det gör han inte, direkt.
En timme.
Läste den alldeles nyutkomna översättningen av Marguerite Duras fantastiska Vicekonsuln.
Ingen påsk, en timme.
Läste Janet Frame, Kerstin Ekman, Mare Kandre, Wislawa Szymborska och ett tjugotal yngre svenska kvinnliga poeter. Inte tillräckligt mycket påsk, fyra timmar.
William S Burroughs har ett bra saker som kretsar kring påsk, men jag vet inte riktigt hur man räknar: karlar är ju minus, men homosexualitet är plus. Borde bli plus minus noll, så han gick bort. Fast jag kan honom utantill så det tog bara fem minuters arbetstid.
Till slut fick jag någorlunda ihop det, på bara drygt fjorton timmar.

Men det var värt det.

För längs vägen uppmärksammade jag en dikt av Gunnel Ekelöf som jag inte har fastnat för tidigare.
Den kändes som en ofantlig tröst i en samtid där man förväntas stå med en skock snorungar framför en stor målning och peka och säga Titta hästen!! när målningen är Picassos Guernica.

Jag vill att följande dikt läses på min begravning, som känns allt mer stundande.

När livet upphört vara mig till frestelse,
när sav och syra slutat stiga inom mig,
när jag kan säga: Människa som människa!
när jag har levt mig lugn, när jag har lärt
att foga mig och hävda mig som vattnet,
på väg att bli mig själv
– låt mig få gå,
låt mig få leva här en tid
fri mot andra, fri mot mig själv!
Låt mig få gå här, på väg att gå,
och vara vän med träden,
med havet och stenarna, regnet och solen,
utan skyldighet, utan förbindelse,
utan fordran och utan skuld:
Ensam för mig.

(Gunnar Ekelöf: Färjesång, 1941)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Gunilla: NoWay jag glömde Strindberg. Har man skrivit ett drama som heter "Påsk" så är man ganska given.

Jonas Thente, 23:27, 16 april 2015. Anmäl

Hej! Krånglig inloggnings access men kul kunna inlägga: Du glömde Strindbergs Påsk. Vad tycker Du om evangelisternas berättelser om påsken? Hur ser Du på påskharen? Det finns mer att säga men redax' s restriktioner v.g. tecken gör det svårt. Med vänlig hälsning :-)

Gunilla Stenberg Båth, 14:13, 5 april 2015. Anmäl

Fallada, och det litterära intressets absoluta nollpunkt

I lördags papperspublicerades en av mig skriven text om den tyske författaren Hans Fallada.

Den finns på INTERNET!! Här.

Min korrespondens fylldes – okej, kanske 10 mail – av hyllningar.

Med tanke på att jag har läst uppåt 3000 sidor och under någon vecka genom min frånvaro gjort mig så hopplös på redaktionen att mina kolleger spydigt räckte fram händerna och presenterade sig när jag åter dök upp, så hoppas jag verkligen att det blev någorlunda.

Men så finns det alltid den där mailaren…

 

Varje gång man skriver något om en författare som på ett eller annat sätt har utsatts för Nazityskland – det kan vara någon som har utrotats i ett läger eller som (likt Fallada) har försökt överleva i inre exil – så får man alltid mail från Per Ahlmark.

Eller, inte direkt Per Ahlmark, men någon vars känsla för balans påminner om den stridbare liberalens.

Även så vad gällde Fallada.

”Tack för din intressanta artikel”, mailade någon. Som fortsatte: ”Ser fram emot att du skriver något liknande om Moskva och Leningrad under kommunismen”.

Logiken här, är förstås att eftersom den kommunistiska ideologins praktik också var skit, så bör 10 000 tidningstecken om Hans Falladas romaner om livet under nazismen balanseras med 10 000 tecken om någon sovjetisk författares motsvarande lidanden.

Det är ju som Per Ahlmark, som ständigt räknade lik som om 10 000 001 lik gjorde förövaren till en större skurk än den som bara hade tio miljoner blankt.

Kraven på en skribent blir ganska hårda om man måste balansera varje text utifrån ideologier, som den här snubben som tycker att jag skall hitta en sovjetisk Fallada tjatar om.

En nyhetsnotis:

En man i 30årsåldern hittades på söndagsmorgonen knivhuggen i en lägenhet i Hägerstensåsen. Han förklarades död av sjukvårdare på platsen. Polisen har ännu inga uppgifter om förövare, men bedömer det som ett brott. Vilket är fucking ingenting om man jämför med Josef Stalins brott mot de ryska bönderna, som han under en lång period systematiskt utrotade, och Beria ffs! Bara begrunda det rövhålet ett tag så fattar ni!

Personligen tycker jag att det finns goda skäl till att ödsla mer intellektuellt krut på att undersöka, diskutera och samla vittnesmål om Tysklands väg till nazismen än Rysslands väg till kommunismen.
Tyskland var en av Europas intellektuella, demokratiska supermakter. Tyska var viktigare än engelska och franska (hyfsat nyttiga men vulgära språk) att kunna om man ville komma någon vart akademiskt i Sverige, med tanke på kurzlitteraturen. Och Goethe och Wagner, Schiller och Webern. Tyskland var das Scheiss!!

Ryssland? En feudal diktatur i utkanten av världen – en arvfiende fylld av ruralitet och utan någon som helst relevans – förutom militär – för någon utanför gränserna.

Kort sagt: att det tsaristiska Ryssland anammade en fortifierad neoelit av kommunistiska tsarer förvånar knappast. Att kulturnationen Tyskland av andra demokratier försattes i ett ekonomiskt vanmäktigt tillstånd och att det demokratiskt valde den väg det valde – det är betydligt mer intressant att diskutera eftersom det har visat sig att det kan hända igen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ingenting stärker ens självförtroende som att sparka in en öppen dörr. All heder åt Per Ahlmark, förresten...

stettiner, 12:25, 25 februari 2015. Anmäl

Ah! Fattar rubriken. Barthes - en annan död vit man...

Anonym, 15:56, 24 februari 2015. Anmäl

Bra rutet, lejon! Det jag främst fäste mig vid i Hur ska det gå för Pinnebergs var skildringen av två unga människors vardagliga liv under denna svåra tid. Ingen analys, bara en redogörelse dag för dag om hur Lämmchen och hennes man levde. Jag var i deras ålder när jag läste den och den grep mig djupt. De kom mig så nära, allrahelst som jag hade facit, jag visste hur deras liv snart skulle förändras. Det är de små människorna och deras vardagliga liv som är viktigast, som Agatha Christie skrev i They came to Bagdad. Jag önskar att många ville läsa den här boken. Den är viktig. Hälsningar från Ingegerd.

Ingegerd Hosinsky, 23:42, 23 februari 2015. Anmäl

Engagerade litteraturkritiker vs. posörer

Förresten, apropå datorspel, som jag behandlade i förra inlägget: jag brukar alltid mäta mina kollegers seriositet utifrån hur de bemöter och bearbetar det faktum att jag också intresserar mig för datorspel.

Alla med någorlunda insikt begriper ju att spelen står för en ny berättarform. Som romanen en gång gjorde. Som den fria versen en gång gjorde. Som filmen en gång gjorde.
Ändå stöter jag ideligen på folk som känner behovet av att markera.

Som min favorithårfrisörska på en salong nere i SoFo, som en dag meddelade att hon skulle falla tillbaka på sin parallella karriär som cirkusartist och försvann. Hon insisterade på att småprata, som frisörer brukar göra, och när vi efter sådär fem sessioner kom fram till vad jag egentligen skrev om, och jag nämnde bland annat spel, så liksom frös hon till och snappade av med att hon tyckte det lät barnsligt.

Och visst: inte mycket man kan göra när man sitter med sin frisyr bokstavligen i händerna på någon.
Men när jag stöter på den där attityden hos kolleger som inte står med rakapparaten i högsta hugg, så gör jag en inre notering om att aldrig någonsin intressera mig för någonting de till äventyrs har att säga om fiktion, berättande eller litteratur.
Att arbeta med skönlitteratur måste – i mina ögon – innebära att man intresserar sig för konstruktionen av intrig och berättande, och till exempel hur man kan förädla detta till romanform.

Jag är medveten om att majoriteten av litteraturkritiker tycks nöja sig med att få fram det budskap som, om man i hastigheten skulle missa det, även framhävs i fetstil på bokens baksida.
Det brukar handla om att relationer kan vara bra, eller dåliga. Oftast dåliga.

Det är – antar jag – okej att sköta sitt jobb på så vis. Många läsare nöjer sig med detta och man kan riva av ett par recensioner om dagen och planera helgen.

Men om man utan vidare förklaring avfärdar en berättarform som spelen, som blir alltmer sofistikerad för varje månad och ställer frågor om och utmanar sådant som berättarformer, narrativitet, receptionsestetik, distribution, gestaltning och i princip allting annat som ingår i det skönlitterära paketet  – då är man fan vare sig klippt eller skuren att överhuvudtaget uttala sig om nutida litteratur.

Jag kan acceptera gamla människor som säger att det är för ansträngande att sätta sig in i ett nytt medium.
Det är mycket begripligt, för jag kan tänka mig att det är lika arbetsamt för en förstagångsläsare att ge sig i kast med till exempel Bolaños romaner som det är för en förstagångsspelare att begripa sig på This War of Mine. I bägge fall är det den slappe som förlorar.

Men jag kan inte acceptera det slappt rutinmässiga avfärdandet hos de som kallar sig mina kolleger, av en berättande konstart som fascinerande nog alltmer liknar uppfyllandet av 1800-talets idé om ett Gesamtkunswerk men undandrar sig de associationerna eftersom de människor som vet vad Gesamtkunstwerk betyder och implicerar aldrig är desamma som de människor som vet vad ett mmorpg eller en tank är.

Akademiledamöter och perukstockar må för tusende gången sondera djupen hos kanoniserade författare och krafsa sina ängsliga anteckningar i deras marginaler.
Det är deras uppdrag, och de sköter det ofta riktigt bra.

Men av aktiva litteraturkritiker med uppdrag att sondera den samtida och framtida litteraturen kräver jag en rejäl smula mer nyfikenhet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Årets bästa anledning att avsky december

Man kan tro att det är julklappspaniken, gransbelysningen, lutfisken, släktgrälen, trillingnöten eller den mörksvarta snöslaskdepressionen.

För mig och många av mina kolleger är det listorna.
Påbuden duggar tätt från alla möjliga håll om att summera saker i listform.
På mitt bord ligger i skrivande stund betingen att göra listor eller bidra till listor om Årets böcker, Årets spel, 150 års bästa kulturhändelse och Årets bästa döda. Förmodligen har jag glömt ett par, men jag har lämnat mitt bidrag till Veckans bästa, om det räknas.

Det är inte det att jag inte förstår principen.
Jag brukar också fastna i sådana där listor.
Dels kan man ta sig för pannan och uttala sig förklenande om listurvalet och dess skapare. Dels kan man inbilla sig att man faktiskt har läst något nyttigt och bildande trots att allting bara är blixtsnabb returinformation.
För det tredje Dels är det som att inte kunna undvika att glo på en trafikolycka, med listförfattarna som blodiga offer.

Utan mer eller mindre märkliga listor hade aldrig mediesajter som Buzzfeed och Gawker blivit gigantiska. Tio sätt att dränka en söt katt. Tjugo mest ansiktslyfta företagsledarna. Osv.

(Det slår mig nu att jag måste börja göra listor på den här bloggen, för att locka miljarder och klämma till cheferna vid nästa löneförhandling. Se upp för: De tio mest hyllade kulturkändisarna som dissas mest när DN:s kulturredaktion håller det internt. Samt Fem folkkära författare som är svin, egentligen!)

Men jag gör mitt jobb och låtsas att jag faktiskt har läst alla böcker, spelat alla spel och känt alla döda, på det att jag kompetent kan uttala mig om Årets bästa.
Som sagt, jag förstår ju grejen, men jag tror att det är den konsensuella lögnen som får det att skava.
Jag vet ju att man inte kan utnämna något till Årets bästa. Och läsaren vet att det inte går. Men det är mediernas motsvarighet till tomtemasker och tidningsköp – en offentlig lögn att mysa tillsammans kring. Om man inte behöver skriva den.

Och jag tänker som alla andra tänker: en lista över årets bästa årets bästa-listor. Med kändiskommentarer. Och en trisslott för varje registrerad fan. Men det blir inte på den här bloggen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Swedish rubber dominates nasty subordinate literature amateur

Ni läsare är så lösaktiga. Uppenbarligen måste man följa Neil Gaimans råd för upprättandet av en populär blogg – ”skriv varje dag och börja för tio år sedan” – för att få er uppmärksamhet.
Säkert måste man ha något intressant att skriva om också.
Hmpff.
Men när ingen annan behagar dyka upp har jag alltid de där som kommer hit på grund av den utsökt taktiska rubriken ”Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism” från härom veckan. Tretton läsare på den hittills sedan i måndags.

Övriga nyheter: jag har fruktansvärt mycket att göra, skriva och framförallt läsa.
Vad jag än läser så längtar jag efter något annat – för tillfället Jonathan Franzens nya bok The Kraus Project, vari Franzen översätter en av mina favoritcyniker till engelska och samtidigt skriver essäer om honom.

Jag sysslar också med den förbannelse som har drabbat oss seriösa publicister i och med digitaliseringen av pappersmedierna.
På den gamla goda tiden hade vi tidningsfria dagar – vilket innebar röda dagar då journalister kunde komma upp till ytan för att andas och läsare slapp ha dåligt samvete för att de inte läste tidningen.

Numera ersätter digitala upplagor det papper som inte kommer ut på till exempel juldagen.
Så de måste också skrivas.
Och helt ofelbart får man senare svara på en massa mail som undrar varför vi inte skriver om det-eller-det och man får förklara att det har jag ju för fan gjort!!! Fast, okej, i den digitala utgåvan. Tog mig bara en vecka att skriva.

Jag antar att det är en transitionsfas.
Jag hoppas verkligen att det är det, för just nu känns det som att skriva i vatten och rista i sand.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anal Amateur Spanking Naughty Swedish Literature Criticism

Jag önskar att jag hade haft lika lätt att bedöma författarskap och deras enskilda verks värde som somliga av mina företrädesvis yngre, förmenta kollegor i mediesverige har.
De blir fler och mer högröstade för varje år, mina förmenta kollegor,  och jag kan inte låta bli att avundas dem den lätthet med vilken de bedömer litteratur.

Tänk att kunna hoppa över allt det där besvärliga med att sätta sig in i och försöka begripa sig på det verk man har som jobb att bedöma – att slippa navigera mellan grynnorna och blindskären, luftgroparna och åskstormarna, i jakten på den mest rimliga läsningen av tiotusen möjliga; att kunna slå dövörat till för allt man inte har hört förut, att trampa fram som en entusiastisk pensionär med en billig metalldetektor längs en sotig sandstrand och hitta gamla 25-öringar, utan en tanke på att man kanske missar sedlarna.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är en vit, europeisk man född på 1940-talet.
För en mängd bedömare räcker dessa uppgifter som underlag för att gradera hans författarskap.

Det har suckats och stönats. Siffror har framlagts som ger vid handen att årets pris, statistiskt sett, inte borde ha förärats Modiano eftersom mantalsräkningen anses övertrumfa författarskapets egentliga kvaliteter.

För pinsamt få år sedan gjorde västerländska, manliga kritiker något liknande med kvinnliga författarskap.
Man himlade med ögonen och försäkrade varandra att fruntimmer inte hade i världslitteraturen att göra.
Jag kan inte se poängen med att tankeslött bara vända på steken.

Hämnd är ett av mina favoritmotiv vad gäller blodiga actionfilmer (Exterminator är B-skitigt bra och Harry Brown med Michael Caine i huvudrollen är fantastisk även om jag har en soft spot för rape and revenge-filmer som I Spit on Your Grave (originalet från 1978, inte remaken)), men jag tror inte att just det motivet är en särskilt lukrativ grund för seriös litteraturkritik.

Bra författare är bra författare oavsett vilket kön, vilken tro, vilken nationalitet, vilka sexuella preferenser, vilken föredragen bilmodell, huruvida de gillar katter eller hundar, deras politiska övertygelser, matvanorna, musiksmaken, synpunkterna på genetisk manipulering inom jordbruket med särskild hänsyn tagen till majs, Bajen eller AIK, plopp eller snickers, hårdrock eller synth.

Folk som är vana vid att läsa böcker känner inom sig vad en bra författare är.
Man bara vet.
Folk som är mer ovana vid att läsa böcker, eller bara har läst massor av böcker av en och samma kategori, men ändå vill ha en byline på kultursidorna måste nöja sig med att snabbfixera en uppfattning utifrån enkla och mer konkreta fakta, som författarens härkomst, hudfärg, kön, huruvida författaren är hund- eller kattmänniska eller om den till färgen är en vårmänniska eller kanske snarare mer lutar åt vinter.

Den som bygger en bokrecension kring sådant – den recensenten är en lika god representant för kritikerkåren som en reva-registrator är för rättsväsendet eller Magnus Uggla för rockmusiken.

Litteraturen kommer att förändras så som den alltid har förändrats.

Det har funnits tider när litteraturen har tvingats följa vissa estetiska regler eller rådande ideologier, doktriner och religioner för att ens få komma i fråga för spridning. För att inte tala om att de allra flesta som under historisk tid kan tänkas ha haft något att säga inte har kunnat göra det eftersom skrivkonsten varit förunnad ett fåtal. Och så har vi fördomarna mot klasser, kön, läggningar och härkomster som först har motarbetat de litterära uttrycken och därefter förringat dem när de ändå inte har kunnat stoppas.

Vi upplysta kan skratta åt den gamla tidens inskränkta idioter och häckla dem.

Och kanske har den luttrade toleransen och den i det närmaste likgiltiga acceptansen av litteraturens provokationer lämnat ett fruktansvärt vakuum, vilket gör att varje förment provokatör i det litterära gebitet upplevs som vare sig mer eller mindre skandalös än morbror Erik, vars fräckis till konjaken alltid är den samma och fungerar som en signal till släktingarna att bryta upp från begravningskaffet och fundera på om de ändå inte hinner köra via Lidl innan det stänger.

I alla fall…

Om 30 år kommer en majoritet av Nobelpristagarna i litteratur att vara kvinnor. Helt enkelt för att de flesta av världens betydande, yngre författare i dag är kvinnor och för att den trenden nog kommer att hålla i sig.
Det är ett faktum.
Möjligen måste man vänta till år 2090 innan antalet kvinnliga pristagare statistiskt sett är lika många som de manliga (om det nu är denna balans man är intresserad av snarare än den faktiska litteratur som premieras, vilket ofta är fallet) men det kommer att ske.
De kommande tio prisen kommer gissningsvis att fördelas på 7 manliga och 3 kvinnliga författare, men därefter kommer det att börja bli jämnt och småningom fördelas med kvinnliga författare i majoritet.

Valen kommer vara välmotiverade och förhoppningsvis lyfta fram författarskap vi inte hade en aning om att vi skulle komma att älska. Det är de bästa Nobelprisen: wtf-prisen. De val som lyckats lokalisera författarskap som lyckats med något av det svåraste och viktigaste en människa kan göra: att bredda uppfattningen om mänsklighetens minsta gemensamma nämnare och översätta de delade erfarenheternas språk över de avgrunder som skiljer oss individer åt.

Emellertid:

Den yngre generationens svenska kulturskribenters problem är att de har fått alltför många curlingklot i skallarna under uppväxten och nu, som halvvuxna, väsnas om att allt skall ske nu och omedelbart, på samma sätt som när de satt i sina design-strollers och skränade som skitiga måsar efter sötsaker när de var små, vilket inte var för så särskilt många år sedan.

Men allt kommer inte att ske nu.
Get used to it!
Det kommer att ske så småningom, som det alltid har gjort.
Historien beter sig på det viset.
Den beter sig så småningom.

Historien är inte en glass som skyndar sig på om man ilsket stampar upprepade gånger i golvet och säger vill ha vill ha vill haaaa… vill haaaaaaaaaaaaaaa!!
Historien är inte din sucker till designskäggspappa.

Och om man vill påskynda historien så gör man bättre i att ge positiva argument för dess påskyndande än att fördöma dess sorgliga skepnad igår. Det senare alternativet är iofs enklare men det underlättar för motståndaren att definiera en som den lättfällda idiot man utan tvekan framstår som. 

Jag har ett tips till den hungriga skara unga kulturskribenter som kallar sin hunger för engagemang och har fått vettet bortpiskat på förvirrade ip-seminarier vid University of Götgatspuckeln:

Revitalisera frenologin!
Lansera den som litteraturkritisk princip!
Hur svårt kan det va typ?
I ett enda grepp kan man helt undanröja det tidskrävande arbetet med att läsa och försöka begripa de böcker man har att recensera – det är bara att palpera författarens skallbas så vet man om det hen har skrivit är ok och kan godkännas eller om hensamma ska skickas vidare till korrektionsanstalt.

This critic welcomes our new insect overlords!

Som post-spenglerian välkomnar jag utan tvekan detta naturliga nästa steg i litteraturkritikens och -vetenskapens stadiga och taktfasta marsch tillbaka till det trygga 1930-tal när man senast slog hårt mot böcker och författare som inte följde rådande konsensus.

Snart inför vi bokbålen igen och ersätter Svenska Akademiens ledamöter med mer progressiva och certifierade soldater från Södertörn.

Augustpriset bör förstatligas och utdelas till representativa författare till tonerna av ”Die Fahne Hoch”.
Alla andra priser också.

Personligen ser jag mig guppa i en släcktkalkdammig massgrav utanför Södertälje märkt Döda Vita Män. Men det sista som syns av mig skall vara en knuten näve bland näckrosor som häcklar de mina fuktörade bödlar som inte ens fattar denna min sista litterära referens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0