Nu jävlar: Tuxedomoon

Jag har en gammal historia med Tuxedomoon – de amerikanska postpunkarna som sökte exil i Europa och tolkade denna vår världsdel så väl att inget europeiskt band har gjort det bättre.

Ta deras version av Strindbergs symbolistiska örhänge Spöksonaten. I den tuxedomoonska versionen går allt ut på att folk tar livet av sig på olika sätt och jag är övertygad om att August hade drabbats av slaget om han hade hört den musikaliska tolkningen.
Eller projektet i samarbete med koreografen Maurice BèjartDivine – som kretsar kring tio Greta Garbo-filmer.
Eller överhuvudtaget den intuition som kommer sig av att man står utanför, med överblick.

Det vill säga samma överblick som – omvänt USA-Europa – har gjort att de bästa westernfilmerna har gjorts av italienaren Sergio Leone, den bästa amerikanska skräckfilmen av britten Stanley Kubrick (The Shining) den bästa deckaren av polacken Roman Polanski (Chinatown), den bästa road-movien av tysken Wim Wenders (Paris, Texas) och den bästa sf-filmen av engelsmannen Ridley Scott (Bladerunner).

Ja, ni fattar. Blicken utifrån. Det vanliga är att europeiska konstnärer tar sig an att tolka USA, men Tuxedomoon gör tvärtom, och svinbra.

Albert Camus-tonsättningen ”L’etranger” är svårslagen och naturligtvis använde Wim Wenders Tuxedomoons ”Some Guys” som soundtrack till inzoomningen av Berlins bosättningar i filmen Wings of Desire – eller Himmel över Berlin som den hette här hemma.

 

London to Paris, Amsterdam to Berlin
Walking the same streets
thinking the same thoughts
Walk down Waurdour to Saint-Germain

One big lonely city, but I don’t care
One big Eurocity, but I don’t care

You see my heart remains the same, the same
Inside my heart remains the same
Mon coeur reste toujours le même

Första gången jag missade Tuxedomoon var i mitten av 1990-talet, och sedan dess har jag missat dem en handfull gånger på diverse platser i världen och livet.
Den här gången köpte jag biljett i förväg – jag vet, det betyder otur – och självklart blev konserten inställd.

 MEN.

Hyfsat säkra källor säger att de istället spelar i kväll, på biografen Tellus i Midsommarkransen, ett par hundra meter från mina bopålar.
Antingen är det ett mycket grymt skämt, eller också träffas vi där klockan 19:00.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Självgod efter ett lyckat initiativ; Stenbock, Parland etc

Note to self:

Musikaliskt har det varit en ovanligt kreativ månad då jag bevistat konserter med The War on Drugs, Pixies och igår Arcade Fire.

Gröna Lund är förvisso ett Helvete men jag skyller mig själv ity jag kom alldeles för tidigt till området, vid fyra, på grund av ansvarsfullt föräldraskap.

Så jag hängde med böcker jag stoppat på mig och läste en och en halv av dem. Det var förlaget Hasturs utgåva med tre noveller av den dekadente, tillika besynnerlige greven Eric Stenbock (titeln: Dödens andedräkt) samt Henry Parlands oundgängliga roman Sönder i pocketutgåva. Jag har läst samtligt förut, och Parlands protohipsterism rentav ett dussin gånger, men det kändes tryggt i en miljö som präglades av det lokala tivolits femkamper i whack-a-mole mellan företag som jag gissar heter Köttnacke AB, Handelsbolaget Värdetransportrån och Fnissmödis Ablator Invest. Jag drack öl under tiden jag läste och väntade, och eftersom det inte finns några toaletter på tivolits etablissemang så måste man lämna sin surt förvärvade plats och lokalen som sådan för att ställa sig i kö till den Allmänna Urinoaren, varpå man får ställa sig i kö för att komma tillbaka in i den lokal man just lämnat, vilket tar en halvtimme under vilken man hinner bli kissnödig igen och en känd bild som Albert Camus har skissat på anmäler sig. Helvetet, det är Gröna Lund, som co-existentialisten J P Sartre så riktigt kunde ha uttryckt det, men när Arcade Fire förlöser konfettimaskinen är alla sorger glömda och jag hittar konfetti från konserten på golvet i Liljeholmens t-banestation och i frisyren och nästan hela vägen hem.

Jag återkommer till Stenbock och Parland.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stjärnornas musik

Om 40 000 år beräknas den komma fram, Voyager 1. Fram till någon fjärran stjärna eller galax eller vad de än tänkte sig 1977 när den sändes iväg.
Jag tänker på den ibland och dess plakett och skivor som bär på hälsningar från jorden till någon därute eller bara tomrummet.

Den kompromisslöst edgiga brittiska musiktidskriften Wire ägnar sitt nya nummer åt temat samlingsskivor och recenserar självklart musiken som följer med på färden för att representera oss. Man konstaterar att redan de schematiska instruktionerna för att spela upp dem känns en aning … pinsamma kanske. Sätt en nål i skivans början och snurra.

Som de förtjusande nördar de är på Wire muttrar de också om att omslaget har tillverkats av en radioaktiv, uraniumbaserad isotop med en halveringstid på 4,5 miljarder år – ”a packaging concept missing from even the most ambitious of 1970s album designs”.

Nasas lista över vad som ingår i budskapet finns här.
Nej, Abba är inte med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0