Anmälan: Mare Kandre: ”Punkserier”

[Papperspublicerad 5/3 2016]

 

Mare Kandre
Punkserier
Kartago

De var de bästa av tider, de var de värsta av tider.
Sverige, kring sekelskiftet 1980. Det värsta var kalla krigets kärnvapenhot och det bästa var samma sak – med ett cyniskt facit i handen. För det var ändå ett mycket abstrakt hot, det där med det totala kärnvapenkriget, och de två supermakterna kapslade i stort sett in de konflikter som skulle explodera ett decennium senare.

Sverige var fantastiskt tryggt och friktionsfritt. Man kan avläsa det i tidens punktexter, som mest handlar om att allt är tråkigt. I den politiska punkens urhem England hade man en utbred fattigdom, ett benhårt klassystem och ett monster vid makten, Margaret Thatcher, vars regim bland mycket annat förbjöd folksamlingar och homosexuella romaner på offentliga bibliotek.

I Sverige hade vi inget sådant. Våra dilemman var mindre, skall vi säga, akuta. Som när något ­departement ville förbjuda Johnny Thunders från att spela i Sverige ­eftersom vi faktiskt hade egna, svenska popartister som var ­arbetslösa och behövde spelningar.

Vänsterrörelsen fick i brist på konflikter förlita sig på syd­amerikanska diktaturer och kärnkraftsomröstningen rörde upp lite politiska känslor. Annars handlade det alltså mest om den omänskliga tråkigheten – känslor som togs ut på ”Svensson”, vilket var kodnamnet för de personer som via skatten betalade uppehälle, instrument och replokaler åt de frustrerade.

Det var alltså en intressant tid, som man nu kan återvända till i och med boken Punkserier. Det handlar om den tidiga Mare Kandre. Hon som skulle växa till att bli en av sin författargenerations starkaste och mörkaste stjärnor. Punkserier dyker ner i hennes kvarlåtenskap och hittar serier, teckningar, inspelningar, vittnesbörd från det förgångna.
Mare Kandre minns perioden: ”När punken kom kände jag att jag var mitt i tiden. Trots att vi var så deppiga gjorde vi alltid en massa saker. Det var det som var kärnan. Att uttrycka sig.”

För en nutida betraktare är det slående hur mycket ”på riktigt” det känns. Autentiskt, jämfört med dagens demokratiska men strömlinjeformade digitala uttryck. I dag har alla en potentiell möjlighet att med några knapptryck nå ut till miljoner. Kring 1980-talet krävdes det en satans massa arbete och engagemang. Skit under naglarna, som en proletärromantiker hade sagt.

Fortfarande kommer det ut fanzine som har gjorts på det gamla sättet, med skrivmaskin, sax och kopiator – den intima autenticitetens protest mot den luftigt digitala lättjan. För det är nog så: om man tar ett skitjobb bara för att arbetsplatsen har en kopiator som man kan utnyttja om nätterna till att trycka upp 50 ex av ett fanzine – då skall det till att budskapet känns angeläget.

Serierna i boken är inte märkvärdiga. Den första är en Romeo och Julia-historia som utspelar sig i – naturligtvis – London. Mare Kandre läste på konstskola där från hösten 1979. De andra två är mer introverta, om tillvarons existentiella besvikelser, kan man säga. Det är mer sammanhanget som gör serierna intressanta, snittet i tiden. Huvudmaterialet utgörs snarare av Jonas Ellerströms mycket initierade efterord om Kandre och de där formativa åren. Samt en mp3-skiva som samlar en del mycket svåråtkomligt musikmaterial.

Det handlar om inspelningar av Mare Kandres tre band: Kramp, Ruhr och Global infantilists.
De avtecknar sig mot dåtidens intressanta musiklandskap. Där fanns industrimusiken, postpunken, nyromantiken, gothrocken, syntpoppen, den gryende hiphoppen och en hårdrock som ännu inte dränkts i hårsprej.

Punken var, som Jonas Ellerström konstaterar i sitt efterord, måhända misslyckad som socialt uppror, men musikaliskt var den en ­vitamininjektion. Och inte bara musikaliskt, måste man tillägga. Boken Punkserier visar hur uttrycken och attityderna självklart sprider sig i serier, bilder, skrifter och texter. Det var en kraftsamling för Gör det själv-rörelsen, några år innan tiden gjorde om devisen till ”satsa på dig själv” och så småningom också översatte dess personliga uttryck till individuell branding och samhällsnyttigt entreprenörskap.

Namnlös

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Täby satsar på änglarna

Hade jag grubblat över vilka tio platser jag minst av allt skulle vilja bo på, så hade Täby utan tvekan hamnat någonstans mellan ar-Raqqah och Phuket.

Och detta redan innan jag läste Christer Sturmarks bok Upplysning i det 21:a århundradet (Fri tanke förlag) som kom ut i april i år.

Sturmark berättar om hur han oanmäld deltog i ett möte anordnat av Täby kommuns personalförening 2010. Huvudtalaren var den certifierade klärvoajanta änglaterapeuten Branka Okeijn, som bland annat kunde berätta för de anställda på Täby socialförvaltning att personer födda med en funktionsnedsättning föds sådana för att de har varit dåliga på att ta emot hjälp i sina förra liv, och således i sina nuvarande måste lära sig detta.

Personalföreningen i fråga får 200 000 skattekronor årligen för sin verksamhet.

Christer Sturmark blev – som han skriver – utkastad från mötet sedan det stått klart att han var där som oanmäld journalist. Några dagar senare fick han ett mail från en kommunanställd, som klargjorde kommunens ståndpunkt:

”jag personligen hade gärna slängt ut dig genom fönstret från 5:e våningen.”

Ah….Täby. Den moderata spjutspetskommunen.

Änglar verkar vara mer inne nu än någonsin under renässansen. Jag är övertygad om att Branka Okeijn eller hennes gelikar kan härja vilt lite varstans. Men just nu är jag mest intresserad av att få veta vad som försiggår i Täby.
Och varför.
Och för vilka pengar.

Som fiktivt stoff fungerar änglar däremot utmärkt. Jag kan rekommendera till exempel Karl Ove Knausgårds roman En tid för allt samt Mike Careys Sandman-spinoff Lucifer.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inget SS på SF

Igår stötte jag kollegan Jenny Högström, som stolt förärade mig ett ex av det nyutkomna samarbetet mellan henne och Lars Krantz: den nazi-sexualsadistiska porrnovellen Achtung Blitzkrieg.

Det är en kärleksfull, halvallvarlig text garanterat fri från mäns övergrepp på kvinnor men inte tvärtom. Den eminente Krantz har gjort frodiga illustrationer i svartvitt. En perfekt matchning.

Nu fick jag ett mail från förlaget, Apart, om att distributören Science Fictionbokhandeln har tagit avstånd från novellen och tänker sälja den enbart under disk.

Jag vet vad ni tänker: allting blir lite mer intressant på ett 1950-talsvis, när pornografiskt material säljs under disk. Man ser SF-bokhandeln invaderas av skygga män med uppfällbara trenchcoatkragar och kvinnor i gigantiska solglasögon som väser

Giv mig ett paket Matanzas samt hrmmhrmm i en dubbel påse. Men sno sig på!

Jag vet att ni också tänker: Men, alltså, SF-bokhandeln säljer ju Garth Ennis/Steve Dillons serie The Preacher. Som vi alla vet förekommer däri just en SS-klädd sekreterare som torterar slakteriets arbetare under sina dubiösa orgier. För att inte tala om hennes chef, som har en gigantisk kvinna gjord av slakteriprodukter i ett lager.

Men där ser man.

 

 

 

Achtung_cover

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Gotham” och den kluvna uppfattningen

Gotham är verkligen en dum tv-serie, så jag är inte helt tillfreds med att jag ändå tycker mycket om den.

Den lider delvis av precis samma åkomma som de flesta andra thriller- och detektivaktiga tv-serier för tillfället – man ska lära känna huvudkaraktärerna på djupet, vilket innebär att det inte står länge på förrän varje intrig måste kretsa kring någon eller flera av dem personligen.

De blir kidnappade, utpressade, mordhotade, rånade, inblandade eller också blir någon av deras närstående det.

Den annars utmärkta Crossing Borders är ett primärexempel där man känner att det bästa sättet att bli av med brottsligheten inom EU skulle vara att omedelbart upplösa den jävla avdelning som verkar utlösa åtminstone hälften av alla brott.

Hur många deckarserier har jag inte följt där de två första avsnitten bådar gott, varpå de hundra följande handlar om hur huvudpersonerna an sich orsakar allt elände.

Jag menar, plocka bort Sherlock och Watson från Sherlock-ekvationen eller polisstationen i Whitechapel från Ripper Street, så kommer Moriarty att förtvina och brottsligheten i London överhuvudtaget att närapå förintas.

Ni är inte lösningen – vrålar den rättfärdige tolvåringen inom mig åt bildskärmen – ni är problemet!

Och just detta var ju en av poängerna med den Batman-figur som Bob Kane skapade och senare Frank Miller utvecklade: Batman och hans många motståndare är inbegripna i en superhjälte/skurkaktig kapprustning, där varje hjältens upptrappning leder till mer potenta psykopater.

Ed Brubaker/Greg Rucka har på ett utomordentligt intelligent sätt understrukit detta i serien Gotham Central, som betraktar kriminaliteten utifrån de patrullerande polisernas perspektiv. Att säga att vanliga poliser är starkt skeptiska till Batman och hans inverkan på brottsligheten är att uttrycka det milt.

Tv-serien Gotham – som snart har klarat av sin första säsong – korkar till alltihop och inleds som en bilderbok för förståndshandikappade femåringar.

Den utspelar sig medan Bruce Wayne fortfarande är liten, just sedan hans föräldrar mördats. Så det är den ännu rookie-aktige kommissarie Gordon som står i fokus.

Och kan man tänka sig: i princip alla de grandiosa blivande fienderna har på ett eller annat sätt med varandra att göra. Catwoman hänger med Poison Ivy, The Riddler jobbar med Gordon på polisstationen, Penguin (iofs oförglömligt gestaltad av Robin Lord Taylor) är alltid med på ett hörn och The Scarecrow kommer att dyka upp i vilket avsnitt som helst, gissningsvis som 12-årig jordgubbsplockare eller något.

Visst låter det som en av alla de där omarbetningarna av etablerade franchisehjältar som görs för att sälja till yngre generationer, som Young Indiana Jones och Young Sherlock Holmes?

Patetiskt.

Men när jag har kommit över den inledande besvikelsen fastnar jag alltså i alla fall. Mest på grund av fotot och scenografin, men här finns också stora dramaturgiska stunder.

Den brittiske grungeskådespelaren Sean Pertwee är fantastiskt som en betydligt mer hårdför Alfred än någon tidigare. Den här betjänten har helt tydligt växt upp i Whitechapel snarare än på en cricketplan i Oxford.

Nämnde Robin Lord Taylor som spelar Penguin, neurotisk som en fiolsträng och med den karaktäristiska gångarten förvärvad till följd av en grov misshandel snarare än någon fånig uppväxt tillsammans med pingviner.

Och när min absolute B-skådisidol Christopher Heyerdahl (se honom som ”Swede” i Hells on Wheels (”But … I’m norwegian …”)) dyker upp som The Electrocutioner – då måste jag ge upp och svälja alla invändningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Azzarellos ”Spaceman” med mera

På Forbidden Planet i New York blev jag i vanlig ordning frustrerad över det enorma utbudet och hävdade mig genom att antasta personalen med frågor om obskyra franska serieskapare som de inte hade i sortimentet. Ha!
Billigt, jag vet, men frustration är dyrt och priserna måste dumpas till varje pris. Och jag köpte en Love & Rockets-tröja så jag betalade för mig.

Seriekonsten blir alltmer komplicerad, eller jag blir alltmer korkad. Det tar mig ett par tre genomläsningar för att förstå storheten i Kelly Sue Deconnick/Emma Rios Pretty Deadly, som jag fångade på just Forbidden Planet.
Men som med mycket annan litteratur och konst som är synbart svår, så får man desto mer tillbaka.

Jag tänker inte ens börja försöka beskriva Pretty Deadly. Jag kan bara uppmana till en investering.

Tillbaka i Stockholm hade jag trekvart på mig innan ett seminarium i tisdags om den isländska sagalitteraturen, så jag utsatte Science Fictionbokhandeln för mig och hittade där det mästerliga paret Brian Azzarello/Eduardo Rissos (100 Bullets) senaste – tror jag – samarbete som är en sammanbitet mediekritisk one-shot med titeln Spaceman.

Alltså. Alla vet ju hur Azzarello behandlar språket i 100 Bullets. Gatsnacket, som inte filtreras eller tillrättaläggs men som transkriberas som det låter.
Nå, eftersom Spaceman utspelar sig i framtiden har Azzarello tänjt dagens språkbruk 50 år som en postulativ lingvist och det är extremt besvärligt att läsa. Krävs 100 sidor innan man börjar bli obesvärad.

Om vi åsidosätter titelfigurens bakgrundsberättelse, så handlar det hela om hur en barnstjärna – Tara – i en global dokusåpa blir kidnappad och därefter av en slump räddad av den ofrivillige hjälten.
Här är pratbubblorna i dialogen mellan Spaceman och Tara från uppslaget 70-71 cirka:

T: Where arwee?
S: Shh. The yard. Get some funs, say. Stay low, Tara. Danger times.
T: But … you said you saved me.
S: I did do still. But I must take care with you. Don wanna get snatched gain, say?
T: No … You gonna take me home?
Skrothandlare: Thirty-five, say. Next time you go beyond, make it worth yer wild.
S: Youbee save with me, Tara, I prom.

Azzarello gör med språket vad varje sf-författare värd namnet gör med idéer och samhälleliga tendenser: han tittar på igår, begrundar idag och föreställer sig imorgon.
Dialogen i Spaceman är ett misch-masch av genvägar, förkortningar, sms-akronymer och gatslang. ”Funs” i dialogen ovan till exempel, är ett talspråkligt ”funds” som är lika med pengar. ”Prom” är förstås en praktisk förkortning av det skitjobbigt tvåstaviga ”promise”.

Men Azzarello lämnar sånt åt läsaren att begripa. Som vilken poet som helst gör.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Förfuskandet av den magiska disciplinen

I nuläget har jag läst igenom Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens så kallade Cirkel-trilogi. Sista bandet har recensionsdag på måndag, så jag tänker inte föregripa publiceringen av min recension mer än att konstatera att det inte är någon hemlighet att jag gillar projektet.

Men i samband med min research av hela denna ofantliga, internationella kids-with-wands-genre har jag surnat till på det övriga,  frivola schackrandet med hävdvunnen magisk teori.

Och det värsta är att jag kommer i konflikt med mig själv när jag ser hur dussinförfattare lite allmänt korkskalligt plockar stapelvaror från Tolkien och Dungeons & Dragons för att tråckla ihop ett universum. För det är ju precis det jag brukar rekommendera litteraturen i alla andra fall: för satan, kasta loss och skapa lite i stället för att bara mimetisera.

Skillnaden är väl att den författare vars roman innehåller förutsättningar som att 1+1=35, att Olof Palme aldrig blev mördad, att himlen är grön eller att backlinjen får använda händerna i fotboll – att denna författare, liksom läsarna, är medveten om att han eller hon har gått på tvärs mot gängse förståelser. Vad gäller det magiska tänkande som vi har burit med oss sedan vi klottrade på grottväggarna, så håller grundkunskaperna på att underhållas ihjäl av slappa klåpare.

Det är som den geniale Alan Moore (Watchmen, From Hell, V for Vendetta mm) understryker i en intervju, att magi och konst är samma sak, men att i vår epok har man glömt bort det och tycker att ett lyckat konstverk är det som säljer bäst. Han talar också om hålen vi nuförtiden bär omkring på, sedan Guds och utopiernas död, och vad vi måste fylla dem med och en mängd annat.

Intervjun, som gjordes för tio år sedan, finns här.

Och vart jag ville komma med detta var egentligen det gamla vanliga: ju fler ögon man sluter desto gråare blir världen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

På trots mot alla försäkringar: Lovecraft. Igen!

Detta inlägg på tal om det ganska nypremiärade spektaklet på Dramaten – Necronomicon – en skräckmusikal.

Sålunda försvarar jag mitt härmed brutna löfte att aldrig mer tjata om H P Lovecraft.
Men vad gör man? Lovecraft är litteraturens Zlatan – han har varit ständigt närvarande i den svenska utgivningen ända sedan den magiska dag då han varit död så länge att upphovsrätten till hans texter löpt ut, vilket var för ungefär fem år sedan.

Sex eller sju svenska förlag har publicerat översättningar sedan dess, och nu har alltså Dramaten – eller rättare sagt Gustav Tegby och regissören Rikard Lekander – gjort en musikal utifrån texter av Lovecraft och några andra mindre namnkunniga författare.

En musikal!
En ”skräckmusikal” ffs!!

I min värld – den riktiga världen – är musikaler lika angelägna som getingar, böldpest och termonukleära krig. Varför man har velat utsätta den arme enslingen Lovecraft för detta vet jag inte, men sanna mina ord om det inte starkt talar för ett evigt perpetuerande av upphovsrätten i alla fall.

Okej, jag har inte sett uppsättningen i fråga. Recensionerna ger inte direkt mersmak  och jag är mycket skeptisk till idén att överföra Lovecraft till något annat medium än den litterära text där hans mytologier hör hemma.

Samtliga filmatiseringar, till exempel, är hopplösa. Det ryktas att Guillermo del Toro har en Mountains of Madness-film på gång som avlägset projekt (uppgiften hämtad ur geekologernas kommentarer till hans vinjett till The Simpsons senaste Halloween Special, jag ber om ursäkt), men om den blir bra så vore det en sensation.

Några serier har lyckats sådär, och jag tänker framför allt på William Messner-Loebs/Andrew Ritchies skrifttrogna Necronomicon och Alan Moore/Jacen Burrows mer vidareutvecklade och ”based on”-aktiga Neonomicon.

I spelvärlden är det Bethesdas Call of Cthulhu från 2005 som utklassar de många andra försöken.

I grund och botten är det som jag alltid brukar hävda: riktigt bra litteratur kan kännas igen på att den inte kan översättas till något annat medium utan att förlora de kvaliteter som gjorde den riktigt bra.
Undantagen (till exempel Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep/Scotts Blade Runner, Conrads Heart of Darkness/Coppolas Apocalypse Now, Mallarmés L’après-midi d’un faune/Debussys Prélude à l’après-midi d’un faune, Sven Delblancs Hedebysvit/Håkan Ersgårds tv-klassiker Hedebyborna) beror på att de litterära urkunderna kraftigt har bearbetats och i princip skrivits om.

(Förutom vad gäller många av John Hustons filmatiseringar av klassiska litterära verk, där framför allt Wise Blood (O’Connor), Under the Volcano (Lowry) och The Dead (Joyce) står ut. Jag kan inte förklara Huston)
(Och bröderna Tavianis bedövande vackra episodfilm Kaos, baserad på fyra noveller av Luigi Pirandello)
(Men nu håller jag på att förlora greppet om mitt eget argument, så back off!!)

En annan sak som är svår med till exempel Lovecraft, är att de passionerade läsarna är vansinnigt skeptiska gentemot andra passionerade läsare, eftersom de förmodligen inte är passionerade på rätt sätt och av rätt anledningar.

Upphovspersonerna bakom skräckmusikalen på Dramaten måtte mot bakgrund av detta vara passionerade intill blindhet, eller bara helt enkelt lite naiva.

För egen del har jag givit upp alla löften om att aldrig mer nämna Lovecraft härinne.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Tilia: Mitt team och jag tackar för uppmärksamheten.

Jonas Thente, 10:10, 18 oktober 2013. Anmäl

Fy sjuttsingen vad välformulerad du är. En ren njutning att läsa.

Tilia, 16:42, 17 oktober 2013. Anmäl

igra: Låt oss - för att sprida ordet - erinra om webadressen: http://www.cthulhulives.org

Jonas Thente, 23:08, 16 oktober 2013. Anmäl

Finns även en ganska kul stumfilmsfilmatisering av CoC gjord av HP Lovecraft Historical Society. In Mythoscope!

igra, 11:38, 16 oktober 2013. Anmäl

zonk: När du nu nämnde den så plockade jag fram mitt ex. Baksidestexten är rena centrallyriken: "And so begins titan of terror, H P Lovercraft's terrible tale, cutting like a scythe through the most dreadful darkness, unleashing a horror from the very depths of the darkest hell ... the horror of DAGON". Epic.

Jonas Thente, 19:54, 15 oktober 2013. Anmäl

Anders: Fair enough, men jag kan bara rekommendera företeelser jag har erfarenhet av. Bethesdas digitala variant bygger på brädspelet, och jag litar på ditt goda omdöme i det här fallet. Tack för uppdateringen.

Jonas Thente, 19:44, 15 oktober 2013. Anmäl

I huvudsak kan jag inte ge dig annat än rätt. Lovecraft-filmatiseringar är i synnerhet ett sorgligt kapitel. Själv är jag dock lite svag för Dagon, i all sin b-films-charm. Av Stuart Gordon, vars Re-animator kanske annars inte hade fått en att hoppas på en bra Lovecraft-filmatisering..

zonk, 18:15, 15 oktober 2013. Anmäl

Den mest lyckade spelversionen av Lovecrafts verk nämner du inte, nämligen Chaosiums rollspel "Call of Cthulhu" som har funnits kontinuerligt på marknaden i mer än 30 år med många expansioner.

Anders (Webbsida), 14:36, 15 oktober 2013. Anmäl

Vårt dagliga bröd

Jag stötte samman med någon som avundades mig det fjäderlätta liv jag tillbringar med att blogga lite då och då.
I hate kids…
Följande är mina papperspublikationer från de senaste 20 dagarna . Översättningar, ingresser, blogginlägg och pedagogiska mailsvar undantagna.

[recension]

Aurora Ljungstedt
En jägares historier
Hastur förlag

Fallet Aurora Ljungstedt (1821-1908) är ett utmärkt exempel på att ingen kulturkanon någonsin är fastställd en gång för alla. Efter att ha varit i stort sett bortglömd under förra seklet, har Ljungstedts författarskap revitaliserats under de senaste två decennierna. Nyutgivningen av En jägares historier är ett aktuellt exempel. Dessa svärmiska gåtfullheter publicerades som följetong i början av 1860-talet men reviderades för en Samlade berättelser tjugo år
senare. De följer fritt på de noveller som samlats under titeln Dagdriverier och drömmerier.
Vi stiftar alltså åter möte med den sensibelt kultiverade jägare som rör sig likt en proto-modernistisk flanör i såväl storskog som stadsdjungeln. Det finns mycket att säga om Aurora Ljungstedts gåtfulla karaktärer och mycket drivna berättarteknik. Minnesvärd är den återkommande italienska intrigmakare vid namn Testa, som dyker upp på bland annat Medevi brunn för att leka med den förnäma societeten. Han är som en blandning av kosmopolit, taskspelare, Svengali, Mesmer och kanske en smula Dracula, och han växer i karaktär för varje möte.
Rickard Berghorn skriver i efterordet att denne Testa kan ha haft en verklig förebild. Den biografiske Testa verkar ha varit en vänlig filantrop, så varför författade Ljungstedt ett sådant nidporträtt av honom? Frågan får hänga i luften, som om det vore ett av de mysterier som hennes jägare stöter på då han strövar i de trolska skogarna.

[recension]

Fienden måste vara Sveriges mest kompromisslösa kulturtidskrift. Den handlar om datorspel som giltigt kulturuttryck utan de reservationer eller skygglappade hyllningar som brukar följa med ämnet. Här är det långa, intelligenta texter om spel och spelutvecklare för att de är intressanta – inte för att de är stora. I nyss utkomna nummer 2/2013 närmar man sig ämnet ”Spel som konst” från bägge hållen: dels konstnärer som närmat sig spelformen, dels spelutvecklare vars spel anses hålla hög konstnärlig halt.
Roligast är intervjun med den japanske Fumito Ueda, som argt och bestämt slår ifrån sig att hans Ico och Shadow of the colossus skulle vara konst.

[kul förströelsenotis]

En folkrörelse mobiliserar inför skolstarten. Föräldrar skriver på för studiecirklar om grundläggande matematik för att kunna hjälpa sina små
när de kommer hemstultande med ”roliga mattekluringar för hela familjen”. Förlaget Lind & Co har noterat detta och släpper nu handboken
Matematik för föräldrar skriven av två brittiska, tålmodiga pedagoger.
Personligen har jag lärt mig mycket av avdelningen ”Saker att undvika”, som till exempel att man som förälder inte skall berätta att man själv är hopplös på matte. Det står dock ingenting om att man inte får ventilera sin frustration, vråla, slita sitt hår och bränna elva­åringens mattekluringar i en tunna på gården. Så det tänker jag nog fortsätta med.

[kul förströelsenotis]

Det är min uppfattning att det behövs tre av varandra oberoende exempel för att kunna utropa en hipp trend. Jag har två. Specialutgåvan av sommarens mest toppnoterade Playstationspel – Naughty dogs The last of us – innehåller ett skitigt kassettband med musik ur spelet. Och med senaste numret av fansin-tidskriften Det grymma svärdet, nummer 15, följer ett band med diverse kuriositeter under titeln ”Summer camp 2013″.

Kassettbandsmediet borde ha fått en hausse redan när Clas Ohlson började sälja vinylskivspelare, så det är verkligen på tiden. Jag väntar fortfarande på ett tredje exempel, men noterar för säkerhets skull den potentiella trenden redan här och nu. Antagligen är jag långt ifrån först.

[recension]

Den amerikanske författaren Richard Brautigans dikter förlorar sig i min späda ungdoms magiska skog av maskulin americana från det hoppfullt brunstiga, vemodiga 1960-talet. Jag blandar ihop honom med än Donald Barthelme, än Leonard Cohen (poeten), än Jim Morrison, än Frank O”Hara, Lawrence Ferlinghetti och Charles Bukowski.
Som författare var Brautigan ett barn av 1960-talets postmodernistiska lekstuga, med en tydlig ton av den särskilda melankoli, det mörker, som tycks prägla städerna på den västkust där den amerikanska drömmen har sin geografiska och ofta nog existentiella gräns. Han sköt sig 1984, 50 år gammal; ensam, bortglömd och alkoholiserad.
På svenska finns prosan tidigt översatt. Mina favoriter är Öringfiske i Amerika och I sockret av melonerJonas Ellerström har tidigare översatt novellsamlingen Gräsmattans hämnd och nu kommer dikt­urvalet Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms).
I Brautigans märkliga poesikarneval likställs döden och livet, högt och lågt. ”Månen är Hamlet på motorcykel”, Baudelaire öppnar ett hamburgerställe i San Francisco, böckerna blir grönsaker och snöflingorna över New York liknar tvättmaskiner. Det är drömskt, naivt, hallucinatoriskt och lekfullt men alla hans dikter har en skugga som syns tydligt om man håller upp dem mot eftermiddagssolen.

[recension]

Véronique Tadjo
Långt från min far (Loin de mon père)
Övers: Ragna Essén
Leopard

En effekt av det senaste halvseklets urbanisering och globalisering är att hemresan blivit ett allt vanligare tema. Kanske det allra vanligaste i den nutida litteraturen.
På det lokala planet är det en storstadsbo som lämnar ett surrande civilisationscentrum och mer eller mindre motvilligt, återvänder till sina blygsamma rötter. På ett globalt plan handlar det gärna om den till västerlandet utflyttade som återvänder till ursprunget i tredje världen.
Den här sortens berättelser bygger på kulturkrocken mellan nytt och gammalt, med huvudpersonen i en besvärlig position där emellan, och har möjlighet att varva vemod, komik och geografiundervisning.
Långt från min far från 2010, är Véronique Tadjos senaste roman. Nina återvänder från Paris till Elfenbenskusten där hennes pappa har dött.
Hon blir högsta ansvarig för en begravningsmaskin som för en normalsekulariserad västerlänning ter sig ytterligt komplicerad. När kistan väl sänks i jorden har Nina begåvats med fyra nya, dittills okända, syskon. Mutor har betalats, falska släktingar avvisats, stamledarna har konsulterats och okända muntliga penningskulder har diskuterats.
Mitt i allt detta har Nina att fundera på sitt eget liv, och på den samhällsbärande pappans – som haft en hel del hemligheter varav dubbel-, eller snarare trippelliv bara varit en. Som en mörk bakgrund står landets oroligheter, som får Nina att känna sig främmande i sin egen historia. I slutändan blir det en fråga om att bita ihop och ta ansvar, trots allt. Varför man skall göra det framgår inte riktigt av den här romanen.

[recension]

Elias Ericson
Åror 
Galago

Att tonåren är de jävligaste åren råder det inget tvivel om. Är man född i fel kropp så blir det ännu lite jäv­ligare. Elias Ericsons debutseriebok Åror handlar om Mika, som fötts till kvinna men egentligen är man. Han är redan trasig när hon i bokens inledning börjar gymnasiet. Att han ganska omgående möter en punktjej som verkar gilla honom gör saken bara värre eftersom Mikas nerver svajar utanpå, som hos en havsanemon. Inte ens det faktum att punktjejen är felaktigt född till man gör saken särskilt bättre, till en början. Elias Ericsons kärleksberättelse vibrerar av längtan efter bekräftelse och
trygghet i en värld som kanske känns mer oförstående och hotfull än den egentligen är.
Åror är ett föredömligt enkelt, vackert och utmärkt väl berättat porträtt av en ung människa som förtvivlat vill bli till.

[krönika]

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det
samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin Läsning, som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh…?

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger ”kärlek” och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet
”kärlek” så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
På samma sätt kan vi säga ”Kafka-lik” och det fungerar på samma sätt – förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler
(obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som ”kärlek” och ”demokrati” (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.

[kul förströelsenotis]

Ibland får man hålla tidsandan. Tidskriften Hemslöjden grundades 1933 och bytte för ett par år sedan namn till Hemslöjd – utan att ta bort prickarna över ö:et. Senaste numret (4/2013) ser ut som något man kan hitta på soffbordet i svindyra visningslägenheter söder om Folkungagatan. På omslaget: en skäggig hipsterati klädd i något kåpliknande som syr en klänning av näver. Inuti kan man läsa om ”craftivism”, som använder slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Här finns också Kiwa Saito, som på svenska och japanska broderar sin dagbok, ett år kräver cirka 28 meter tyg.
Någon gammal prenumerant på insändarsidan klagar och känner inte igen sig i tidningen.
Det gör jag.

[marginalnotis]

Något för dig som är inne …
För ganska exakt 96 år sedan skickade Franz Kafka ett brev till sin förläggare. ”Det Ni säger om min oro för framtiden är utomordentligt vänligt och fullt tillräckligt för att lugna mig tills vidare”. Bakhåll fortsätter sin utgivning av Kafkas samlade verk i översättning och kommenterade av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

… och för dig som är ute

De första hösttecknen har redan visat sig. Systemets roséhyllor är lika välfyllda som fyrans buss i rusningstid och sommarpratarna har börjat rugga. I veckan öppnar skolor och kontor, DN Kultur byter till svart vinterpolo och allt blir som vanligt igen. Så ta en promenad, köp en glass och försök låtsas som ingenting.

[kul förströelsenotis]

Ni trodde att claqueur var ett utdött yrke? Inte alls. I The New York Times skriver Ellen Barry från Bolsjojteatern där hon har träffat chefen för de många fasta claqueu-rerna. Professionell hejaklacks­ledare hade vi nog kallat honom i Sverige. Yrkesgruppen fick sitt namn i 1500-talets Frankrike och var länge ett välorganiserat och hedervärt värv. I dag anses det vara mindre hedervärt med inhyrda applåderare. Mr Abramov i Moskva får beställningar från balettens osäkra debutanter och från proffs som behöver en minuts applådåska för att hämta andan efter särskilt svåra passager. Claquerens lön? Enbart platserna som reserverats för artisternas anhöriga. Påstår mr Abramov i alla fall.

[kul förströelsenotis]

Brittiska tidskriften PC ­Gamer är för datorspelen vad The Times ­Literary Supplement är för bokmarknaden. Men det hade varit en smula udda om den senare hade haft som huvudtema: ”Åt helvete med Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Zadie Smith och Paul Eggers”. Det har PC Gamer i sitt septembernummer, fast här gäller det spel som Call of Duty, Starcraft, Fifa och Skyrim. I stället framhåller tidskriften de oberoende, små utvecklarna, som står för nytänkandet och de innovativa sprången. Bland exemplen hittar man två svenskutvecklade spel: Minecraft och Hotline Miami. Inget av dessa succéer hade rörts ens med tång av de stora bolagen.

[recension]
Patrik Godin
Gimokrönikan
Albert Bonniers förlag

Man skulle kunna tro att Patrik Godins debut­roman Gimokrönikan handlar om Gimo. I och för sig: den norduppländska småorten finns där som fond. En del lokalspecifika iakttagelser görs. Men vilken svensk bruksort som helst hade kunnat ta Gimos plats i denna roman, som snarare handlar om en mans uppgörelse med sitt förflutna.
Låter rafflande, inte sant? Det är inte särskilt rafflande. Den nyskilde läraren Patrik återvänder från storstaden till det Gimo där han har sina rötter – ett tema som vi känner igen från cirka 100 svenska böcker per år. Tidigt får vi veta att Patrik aldrig kunnat glömma sin strulige barndomsvän Jussi, som försvann på isen efter ett bråk. Där finns också en kvinna på orten – Camilla – som hade en relation med Jussi och Patrik. Patrik är väsentligen ointressant, så som vi är lite till mans, och hans själssökande känns inte så angeläget.
Men Patrik Godin har något annat i kikaren. Det är som om utmaningen bestått i att låta en i grunden ganska platt historia genomgå den vedertagna romanprocessen, för att komma ut på andra sidan i mer intressant, ”litterariserad” skepnad. På flera ställen i romanen återkommer han till detta att lägga pussel, kombinera om, klippa sönder berättelsen och kasta upp den i luften för att sedan klistra ihop bitarna. Berättaren Patrik skriver också mot slutet att han frestats att lägga till rätta och förklara, men ”då märkte jag att jag inte gärna kunde stryka allt som inte gick att förklara. För då slutade texten andas.”
Så kommer Gimokrönikan att handla mest om sig själv som konstruktion. Hade den skrivits på ett rakt och enkelt sätt så hade intrigen hållit för kanske fem sidor. Detta gäller för de flesta romaner, men sällan har skarvarna mellan berättelse och utförande synts så tydligt som i Gimokrönikan. Det är en debut som säger oss att vilket liv som helst kan bli intressant beroende på hur man väljer att berätta det. Det är skickligt gjort, och jodå: den som vurmar för
Gimo har ändå en del att glädjas åt.

[recension]

Kjell Johansson
Mammas gata. Berättelser från förorten
Weyler

Ingen förort till Stockholm har fått en så mytisk status som Midsommarkransen, och det är en enda mans verk. I dag utkommer Kjell Johanssons nya bok, i vilken han återvänder – efter att tidigare ha skrivit en hel trilogi om denna sin plats på jorden – till Kransen och de nostalgiska skrönor han bemålar den gamla arbetarstadsdelen med.
Inte för att Kransen skulle ha något behov av att upprättas eller försvaras. När jag spanar ut över Svandammsparken ser jag nästan uteslutande kapitalstyrkor bevuxna med glesa retroskägg, nedklädda för tiotusentals kronor och med designade tvillingvagnar i släptåg.
Liksom de flesta andra förstäder har Midsommarkransen gått från att under 1900-talets första hälft vara en utpräglad, fattig arbetarförvaring, via att under 1970- och 80-talen omtalas som narkomaniserade getton, till att i våra dagar gentrifieras och tämjas till den grad där fastighetsmäklare i sina annonser använder ord som ”genuint”, ”charmigt” och ”pittoreskt” för att sälja ettor för dryga miljonbelopp.
Vad Kjell Johansson gör i Mammas gata är vackert, på ett rörande och ibland alltför tydligt desperat sätt. Han vill påminna oss om att en attraktiv förstad som Midsommarkransen faktiskt har en historia som föregår mäklarobjektens tidevarv.
Johansson må överdriva ett par megaton när han drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens alla kufar, tjuvar, butiksinnehavare, hederliga arbetare, ohederliga arbetare, tjommar, pilsnergubbar, fnask, skit­ungar och historieberättare som han påstår fylkades i Kransen fordomdags. Han må göra det alltför enkelt för sig när det gäller somliga skrönor, som vore de skrivna med vänster armbåge och tillämpliga på vilken förstad till vilken tätort som helst.
Men poängen går hem, och det är det viktigaste. Poängen går ända hem till Per Albins tröskel, och mellan skrönorna undervisar Johansson oss förtjänstfullt om stadsdelens uppkomst, uppgång och – ja, fall kan man väl ändå inte kalla det.
Konnässörer av lokalpatriotisk nostalgi bör tycka mycket om den här boken. För att inte tala om mäklarna i söderort.

[kommentar]

I den stora lönnens skugga har kopternas barn brukat leka när predikningarna dragit ut på tiden. I sommar har de fått en studsmatta också, hastigt uppskruvad på en liten grusplan och lika hastigt demonterad efter mörkrets inbrott. Om kvällarna har man hört körsång stiga över Midsommarkransen från församlingslokalens öppna fönster. Späda barnröster varvade med mörkare stämmor. En romantisk orientalist kan tycka sig höra faraoniska harmonier i den ganska monotona sången.
Om söndagarna står de vuxna utomhus i små grupper och pratar. Någon gång ser man prästerna med sina vita skägg och mörka kaftaner.
De har en del att diskutera i den koptiska diasporan. Som en av de äldsta kristna kyrkorna i världen har den koptiska hunnit ta sig igenom ett och annat. De första århundradena präglades av kyrko­politiska spel med romerska kejsare som jokrar. Man kom slutligen överens, bara för att se Egypten erövras av araberna på 600-talet. Därefter har det varit si och så med synen på och behandlingen av den koptiska minoriteten i Egypten. Religionsfriheten har fått köpas med skatter.
Men islam brukar hålla idén om ahl al-kitâb högt. Det betyder ”Bokens folk” och syftar på anhängare till de religioner som tagit emot Guds skrifter av profeter före Muhammed. Till skillnad från somliga andra stora religioner vi känner väl till, har islam tolererat exempelvis judar och kristna, buddister, hinduer och zoroastrier. De kallas
dhimmî – skyddsfolk.
Den avart av islam som i dag härjar i Egypten och kallar sig Muslimska brödraskapet är paradoxalt nog mer traditionellt västerländskt kristen än muslimsk i behandlingen av kopterna när de systematiskt bränner och skändar.
Så när jag lyssnar till körsången och hör studsmattan fjädra i väg barnen upp i Midsommarkransens lönntak, tänker jag att detta är våra dhimmî. Förr eller senare behöver vi alla vara någons skyddsfolk.

[kommentar]

Internatskola. Blotta ordet har för de flesta en obehaglig klang; som anstalt, barnavårdsnämnd, smittskyddsinstitut och andra institutioner man helst inte vill ha något att göra med.
Jag vet inte om den finns kvar, men det fanns en gång en temarestaurang i London som särskilt vände sig till nostalgiska internatskoleelever. Konceptet byggde på att man blev uselt behandlad av personalen och fick rapp på fingrarna av linjalen om man spillde soppa. Det spilldes ganska mycket.
Det är förstås Storbritanniens internatsystem som blivit mest känt av alla. Här lät – och låter – eliten sina barn fostras in i ett liv där de svagaste går under i pennalismens alla ritualer. Kompletterade med den brittiska utbildningsidén att piskandet av uppstudsiga barn är av godo har ”boarding schools” givit många generationer britter djupa ärr.
Fransmännen, som aldrig drar sig för att driva med folket på andra sidan kanalen, började på 1800-talet kalla sadomasochistiskt motiverad piskning för Le vice Anglais – den engelska lasten.

Internatskolorna har givit upphov till en helt egen litterär genre. Tidiga författare som Charles Dickens, Sarah Fielding och Charlotte Brontë har använt miljön, liksom sentida författare som J K Rowling och Libba Bray. Nu för tiden omges miljön av ett mer romantiskt skimmer och är en populär spelplats för ungdomsböcker.
Annat var det i till exempel ­George Orwells självbiografiska Such, such were the joys som publicerades efter författarens död. Det är en förödande skildring av förnedring i händerna på ondsinta ungar och sadistiska lärare. Den bestående ­lärdom Orwell tar med sig från skolan är att man inte kan kosta på sig att vara god om man vill överleva.
I Sverige har vi ett annat förhållande till internatskolorna. Man kan se dem på två sätt, varav det ena är folkhögskolornas påstådda prägel av flum och korridorsfester, skrivarkurser och akvarellteckning.
Det andra sättet att associera till inhemska internatskolor är mer sinistert och klassrelaterat. De så kallade riksinternaten Lundsberg, Grenna och Sigtuna associeras sedan länge med bortskämda rikemansungar uppdelade i hierarkier bestämda av föräldrarnas namn eller förmögenhet.
Den svenska grenen av internat­litteraturen består i princip bara av en bok. Jan Guillous ­delvis självbiografiska skildring av skolan Solbacka, Ondskan från 1981, används som elevunderlag för diskussioner om pennalism och etik och har ytterligare förstärkt den allmänna misstänksamheten gentemot internatformen.
Med de senaste händelserna på Lundsberg har en djup misstänksamhet mot denna skönlitterärt lukrativa arena förbytts i insikt. I går fick Lundsberg stifta bekantskap med en annan av de där obehagligt klingande institutionerna – i alla fall för ledningen – nämligen Skolinspektionen, som stängde skolan tills vidare.

[söndagsspalt]

Fem favoriter. Vecka 35. Bäst just nu enligt DN:s Jonas Thente

1 Roman
Marisha Pessl
.
Night film
Random house

Sju år efter den bejublade romandebuten Special Topics in Calamity Physics är amerikanska Marisha Pessl tillbaka med en intrikat och hårdkokt art noir-deckare. Som ett svart hål i intrigens mitt finns den undandragne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars filmer är så mörka och upprörande att de inte kan visas annat än på hemliga platser. Tänk en korsning mellan Polanski, Kubrick, Argento, Bergman och Welles, så når man halvvägs. Undersökande reportern Scott McGrath är den gåtfulle på spåren, med en oplockad gås under armen. Tidsandan fångar Pessl utmärkt med inlagt kvasidokumentärt material i form av webbsajter, broschyrer, tidningsartiklar med mera.

2 Teater
Vems lilla mössa flyger?
Orionteatern
Spelas från den 14 september

Har du inget barn som är sådär fem år så kan du kanske låna ett, för Orionteatern har snart nypremiär för Lars Rudolfssons dramatisering av Barbro Lindgrens fantastiska Vems lilla mössa flyger? Hittar man inget barn att låna så kan man ersätta det med en surrealist i lagom ålder som förmår uppskatta Barnhans märkliga värld och längtar efter att bli invald i det hermetiska sällskapet V.L.M.F.

3 Seriebok
JoeHill/Gabriel Rodriguez
Locke & Key. Clockworks
IDW

Femte samlade delen i berättelsen Locke & Key är också den näst sista. Här får vi veta mer om det ominösa nyckelhuset med dess mystiska dörrar i samhället Lovecraft, New England. En vacker korsning mellan klassiska barndomsteman, splatterthriller och lovecraftiana.

4 Spel
Papers, please
Lucas Pope

Att datorspel är utmärkta plattformar för politisk idédebatt är ingen nyhet. Ännu ett exempel är Papers, please, där man spelaren immigrationsbyråkrat som granskar pass och papper och får löneavdrag för varje misstag. Man väljer själv om man vill släppa in den ”illegala” hustrun till en ”godkänd” invandrare. Och om man vill samarbeta med motståndsrörelsen.

5 Klassiker
John Milton
Det återvunna paradiset
övers: Ingvar Björkeson
N&K

Miltons uppföljare till Det förlorade paradiset för första gången i svensk tolkning. Satan!


[recension]
Karl Ove Knausgård
Min kamp 6
Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts

Detta är andra gången jag i Dagens Nyheter recenserar Karl Ove Knausgårds avslutande del av det monumentala, självbiografiska projektet Min kamp. Första gången var för två år sedan, då den utkom på norska. Jag kan inte påminna mig någon annan samtida skandinavisk författare vars böcker recenseras i svenska tidningar då de utkommer på originalspråket.
Jag har än svårare att påminna mig någon utländsk författare över huvud taget, vars böcker omfattande recenseras i såväl original som översättning.
Eftersom del 6 av Knausgårds Min kamp i dag utkommer i svensk översättning finns det anledning att försöka utröna vari hans utvaldhet består.
Men först en innehållsdeklaration för den som har bott under en sten de senaste tio åren och missat fenomenet Knausgård: Min kamp är en sexdelad biografisk bokserie av en norsk författare vars tidigare författarskap består av blott två romaner men som i och med sitt självbiografiska projekt har rönt stort intresse hos en internationell kritiker- och läsarkår. Den engelska översättningen har applåderats av bland andra James Wood, som är i alla fall den engelskspråkiga världens tyngsta, mest namnkunniga litteraturkritiker.
Karl Ove Knausgård i sig är inte särskilt intressant. Han föds och växer upp i Norge, vit medelklass, går i skolan, vill bli författare, tar en del småjobb på vägen, skriver och blir så småningom publicerad, strular med tjejer och möter den rätta som han gifter sig och skaffar barn med.
Det låter inte så vansinnigt fascinerande. I alla fall inte om vi jämför med fritt fabulerat romanstoff eller ens med självbiografiska skildringar av människor som har rest till Saturnus eller nästintill.
Och det är just i jämförelsen vi finner Knausgårds storhet. Eller kanske hans norska hasard-förläggares storhet. För Knausgård är en Jederman – en helt vanlig människa med anspråk men dessutom med stilistiska möjligheter att uppfylla dem. Anspråken, de består i att vara en människa med unika erfarenheter värda att berättas.
Någon har säkert räknat det sammanlagda antalet sidor som Knausgårds Min kamp sträcker ut sig över. Med tanke på att del 6 i sin svenska översättning är 1 120 sidor lång uppskattar jag hela projektet till sådär 4 000 sidor. Den underförstådda frågan Knausgård ställer är huruvida vi kan sammanfatta ett människoliv så som han har försökt göra.
Rockpoeten Jim Morrisons fråga anmäler sig: ”Did you have a good life before you died; enough to base a movie on?” Karl Ove Knausgård har med projektet Min kamp besvarat frågan med ett: visst, bara man får tillräckligt med tid och utrymme att berätta.
Så – i slutet av denna tour de force – vem är då denne Karl Ove Knausgård vars anspråk på att begripas mest liknar en anatomisk plansch med nerver och känsloliv särskilt markerade?
Den sammanfattande bild av honom jag själv har fått liknar mest serieskaparen Martin Kellermans. I Kellermans Rocky-universum avbildas Knausgård som en ständigt rökande , långhårig byracka; blaserad, alltid sur som en gammal pipa, inåtvänd och grubblande men med potentialen att plötsligt slå upp som en stålfjäder från en gammal fåtölj för att med vassa nävar svara på någon verklig eller inbillad oförrätt.
Precis den bilden av sig själv förmedlar Knausgård, vare sig han vill eller ej.
Och det är detta ”vare sig han vill” som utmärker och medaljerar Karl Ove Knausgårds provokativt betitlade Min kamp. I floden av mer eller mindre seriöst syftande självbiografier kan vi jämföra Knausgårds med den samtidigt aktuella Lars Noréns uppföljare till sin Dagboken. Där den geniförklarade svenske poeten och dramatikern Norén ideligen skyddar sig bakom sin fåfänga och småborgerligt positionerar sig, ställer sig den – vid projektets inledning relativt okände – Knausgård helt naken i all mänsklig skröplighet. Bägge författarna är intressanta och läsvärda, men Knausgård är den ende av de två som når in i läsarens hjärta, känns uppriktig och faktiskt satsar allt.
För i grund och botten handlar Karl Ove Knausgårds projekt om autenticitet. Äkthet: detta begrepp som snart kommer att kännas oss lika främmande som någonsin ”dygd” eller ”synd”. I del 6 av Min kamp anländer han så småningom till Adolf Hitler. Det är extremt provokativt, naturligtvis, men det är ett flera hundra sidor långt parti som Knausgård har förberett i de föregående fem volymerna. Som om han ville ställa läsaren inför den avslutande frågan: Har du begripit något av vad jag har försökt säga på föregående tretusen sidor? Eller har du bara låtsats begripa?
Jag är inte säker på att Knausgårds ansats ens kommer att uppfattas som underlag till en diskussion. Vi är alltför vana vid att tolka världen och historien som en glättig men i grund och botten svartvit historia där vi själva alltid är hjältar, för att vilja begripa ett resonemang som Knausgårds, där han läser Hitler som en människa bland andra och konstaterar att det är vi – folket – som av olika anledningar väljer att tro.
(Den norska utgåvan av Min kamp 6 recenserades i DN 25/11 2011)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

+1 Anonym! Nått jobb sa han la få lägga ner för den lönen han sitter å lyfter den där Jonas...

Anonym, 02:41, 5 september 2013. Anmäl

ahh, dagens kulturgärning, kanske veckans. underbart att kunna parasitera på 20 dagars lättviktsarbete genom ett enkelt knapptryck. jag, och många med mig, skulle uppskatta en dylik återblick, ska vi säga, en gång i veckan? så slipper vi tröska genom dns erbarmliga sökfunktion (stavas jonas med stort eller litet j?) fridens!

Anonym, 17:34, 4 september 2013. Anmäl

Vari vår hjälte nästan blir blind och därefter förvirras av valutans fluktuationer

Okej visst, jag är medveten om att speed beats gravity i den samtida medieverkligheten men jag har faktiskt läst som fan och inte hunnit uppdatera detta parasitnäste på ett tag.

Först läste jag en del skräp som jag redan har glömt, därefter Gabriella Håkanssons [jävvarning] mastodontroman Aldermanns arvinge, en del skräp jag har glömt, Karl Ove Knausgårds Min kamp 6 – igen, eftersom den kommer på svenska på måndag – , en del skräp jag har glömt, Paul Popes fantastiska serieverk The One Trick Rip-Off, lite skräp samt Marisha Pessls Night Film.

Om man undantar skräpet så blev det cirka 4 000 sidor och tro det eller ej, men halvvägs in i Night Filmhoppade högra ögongloben ut och jag fick riva upp hela soffan för att hitta den.

True story.

En sak jag grubblat över är emellertid detta med valuta.

Jag förstår mig inte på den.

Såhär:
jag såg en film på Netflix. Det var en ganska ny film vars titel jag har glömt och det var Christian Bale i huvudrollen och i Los Angeles och han dog på slutet, men någonstans i mitten skulle han sälja en pistol.

Han ville ha 300 dollar för den men blev erbjuden 200 dollar och han och hans buddy var så nöjda med det.
Intrycket var att det var deras livs affär.
Det var YIHAAAA!!

Jag kollar mot yahoos valutakonverterare och får fram att 200 dollar motsvarar 1 318 spänn.

I eftermiddags gick jag genom Kransen och två 10-åriga flickor approcherade mig och frågade om jag ville köpa handgjorda bokmärken för 5 kronor styck. Jag antar att jag inte såg ut att matcha deras fokusgrupp, så de insisterade inte och svepte förbi. Tyvärr, eftersom jag faktiskt hade en tiokrona i bakfickan. Suckers!

I alla fall så funderade jag på det där. Och räknade. Till priset av 564 handgjorda svenska bokmärken kan man uppenbarligen i Los Angeles tillförskansa sig en laddad, ny Ruger och få ett par kronor över att – jag vet inte – köpa en bil för.

I’m off!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stop me if you think…

Genom eminenta The Gawker hittar jag ett tumblrarkiv (ett helt normalt svenskt ord ju) där en grafisk designer som heter Lauren LoPrete genialt nog har tagit sig före att kombinera Peanuts (Snobben på svenska, av lika okänd som mysteriös anledning) med The Smiths.

Här är länken till This Charming Charlie: länken till This Charming Charlie.

Bägge parter vinner på kombon. En ytterligare knorr är ju att de personer som på sådär 1960-talet vördade den förmenta visdom som finns i Charles M Schulz‘ syndikerade serie, förmodligen var av samma skrot och korn som Morrissey-dyrkarna ett par decennier senare och framåt.

Att jämföra med personer som sätter upp strippar med katten Gustaf på kylskåpet. De är utan tvekan Absolute Summer hits 43-typer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

ToT: Vet. Den här bloggen har långt tidigare behandlat den förbättring av Garfield som uteslutandet av titelfiguren innebär.

Jonas Thente, 23:44, 30 augusti 2013. Anmäl

Innan du klagar för mycket på katten Gustaf, beakta vilket existentiellt djup som döljer sig i den serien bara man tar bort katten: http://garfieldminusgarfield.net/

ToT, 17:38, 22 augusti 2013. Anmäl