En självbibliografi (6): Acker, Kathy

Kathy Acker

Algeria (Aloes Books, 1984)
Blod och tarmar i plugget (övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1986)
Blood and Guts in High School ( Grove Press/Evergreen, 1984)
Don Quijote (Don Quixote, övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1987)
Lysande utsikter (Great Expectations, övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1986)
Portrait of an Eye: The Childlike Life of the Black Tarantula by the Black Tarantula; I Dreamt I Was a Nymphomaniac; The Adult Life of Toulouse-Lautrec by Henri Toulouse-Lautrec (Pantheon Books, 1992)
Pussy, King of the Pirates (Grove Press, 1996)

1986 såg alla svenska författare ut som vikarierande förskolelärare. Det gör de förresten fortfarande, men det spelar inte längre någon större roll för mig.
1986 gjorde det det. Spelade roll.
Nyss utsläppt från tonårens konformistiska koncentrationsläger var det sista jag ville lägga lästid på böcker av författare som skrev och såg ut som fackligt förtroendevalda, alternativt flärdfulla ginhaggor från Dallas.

Inte konstigt då att jag grep tag i den svenska översättningen av Kathy Ackers debutroman Blod och tarmar i plugget som vore det första körkortet.
Ett mycket lyckat omslag, måste jag säga. En av Robert Mapplethorpes ikoniska bilder av Acker i wrap-around solglasögon och LES-chick punkfetischparafernalia, massakrerad i ett bad av collageklipp och författarnamnet bildat av slarvigt klippta bokstäver ur hårdpornografiska bilder. (Bernt Danielsson gjorde den layouten)

Och när jag började bläddra föll jag som en sten. Precis som det var meningen.
En kaotisk, desperat, kvidande, rasande gallerfri litteraturblasfemi som käftigt varvade prosa, dramatik, schematiska skisser, trams och bilder med fullständig kontroll och målmedvetenhet.

Jag var i New York när Kathy Acker dog. Jag läste om det i notiser där. Det var nära helgerna 1997 och snöblandat regn föll över julskyltningen och granarna. En uteliggare utan klocka och kalender skrålade Auld Lang Syne utanför St. Peter’s.
När jag kom hem till Sverige hade ingen uppmärksammat det, så jag skrev följande runa till Göteborgs-Posten. Jag var jetlaggad och förkyld: impulsen att redigera den är stor, men sanningen är större:

Den 30 november avled Kathy Acker på en klinik för alternativ medicin i Tijuana, Mexiko. Hennes cancer hade vid det laget angripit hela kroppen, men in i det sista undvek hon att lyssna på den västerländska medicinens rekommendationer. De västerländska sanningarna är inga objektiva sanningar, påpekade hon många gånger, de är trossystem.
Och Kathy Acker hade för länge sedan slutat tro.
Pussy, King of the Pirates blev hennes sista bok. Det rör sig om en öververklig bildningsroman, en drömlik kvinnoskildring löst baserad på Stevensons klassiska pojkbok Skattkammarön. Att omskriva den klassiska litteraturen var ett av Ackers kännemärken: förutom ett otal spridda referenser har hon mest genomfört utnyttjat Hawthornes Den eldröda bokstaven, Cervantes Don Quijote och Dickens Lysande utsikter, varav de två senare romanerna (det vill säga Ackers varianter) utgavs i svensk översättning 1986 respektive 1987.
Detta med att parafrasera den västerländska litteraturskatten var ett led i Kathy Ackers övergripande estetiska och filosofiska program. Genom att blotta de förutsättningar och övertygelser som döljer sig mellan raderna, kan man också avslöja det system och den värld som ligger till grund för uttrycken. På samma sätt vränger hon ofta de psykoanalytiska och sociologiska modeller som i modern tid etablerats som svar på frågorna om människan och samhället. Den som vill associera till poststrukturalistisk teori är fri att göra så. Kathy Acker diskuterade gärna själv sina egna och andras litterära bevekelsegrunder, som avhoppad forskare i litteraturvetenskap, essäist och lärare i olika estetiska ämnen.
För Acker, liksom för så många andra moralistiska satiriker, framstår språket som det absolut viktigaste maktinstrumentet. Hennes romaner blir därför till provkartor över olika strategier som strävar efter att välta vedertagna regler för berättande över ända, samtidigt som hon bibehåller ett rimligt mått av koncentration – bland annat just genom att parafrasera redan kända verk.
Som läsare måste man vara beredd på att när som helst byta perspektiv, berättare och tema – ibland i mitten av meningar. Fragment, drömmar, teckningar och kartor, fakta och citat vältras i en centrifug.
När jag läser den sista romanen, Pussy, King of the Pirates, slås jag av hur smutsigt, tröttkört och nedgånget hennes landskap är, vare sig det gäller Afrika, Europa eller Amerika. Jag förstår nu att det beror på hennes märkliga förmåga att få själva språket att framstå som nött och brukat, som en tummad sedel kvar i fickan från ett land man aldrig mer kommer att besöka.
Odlare av outsiderromantiken har fastnat för hennes trashlook och för den oförblommerade sexualitet som alltsedan genombrottet Blod och tarmar i plugget (på svenska 1985) hamnat i förgrunden. Feministiska uttolkare har gärna läst in ett kvinnligt språks attack mot ett dominerande manligt. Men i Pussy, King of the Pirates mynnar önskedrömmen om ett matriarkalt och anarkistiskt samhälle i ett kvinnligt piratkollektiv ut i lika mycket grymhet och ondska som någonsin i den gamla världen. Acker tycks i stället kalla på något helt annat, bortom hävdvunna skyttegravar.
Vi kommer aldrig att få reda på vad detta andra egentligen var.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (5)

Bestulen och rasande rafsade jag alltså till sist fram mina flugprickiga försäkringsbrev.

Utan förhoppningar ringde jag det bolag (Folksam – I’m such a moron!) jag skadesfri hade hållit under armarna i så många år.
Jag hade aldrig tidigare haft med slika institutioner att göra, men folk jag känner som har haft det konstaterade att de är ens förtrolige husläkare Jekyll uteslutande när det är dags att betala premien, men att det är Mr Hyde man får att göra med om man någonsin stöter på för att få valuta för det man betalat. 

Försäkringsbolag är en lose-win-situation.  

Jag hade nog föredragit en rättfram sydeuropeisk maffia: betala för beskydd och vi garanterar att inget händer, och om något ändå skulle hända så är det nån till oss icke ansluten frilansare på gång och då knäcker vi vartenda ben i hans kropp och återbördar dina ägodelar till dig. 

Med försäkringsbolag är det snarare: betala för beskydd och vi garanterar att vi är för klena och okunniga att kunna göra ett skit om något händer, men att vi har mängder av klausuler som fråntar oss allt ansvar. 

Århundradets brott, med andra ord.
Och – enligt framstående forskare inom pseudovetenskapen nationalekonomi – en förutsättning för den moderna marknadsliberalismen och tillväxttanken.  

Jag kontaktade mitt försäkringsbolag strax efter den ohyggliga bokstöld jag erfarit och berättat om tidigare. 

-Visst, oookej…
Hånskrattade skadereglerare Sven Hyde på Folksams suckeravdelning:
-Vi kan naturligtvis ersätta dig för de stulna möblerna till ett belopp som uppgår till en tredjedel av självrisken.

-Ahh…du menar..

-Precis. You are my bitch! Men officiellt: du betalar oss tretusen spänn varpå vi reglerar din förlust med tusen kronor exklusive administrationsavgift. Du bör dock vara införstådd med att en eventuell utkvittning enligt ovan innebär att dina bonusår anses vara förverkade och den årliga premien stiger med åttahundra procent. Det står i ditt försäkringsbrev, fast på försäkringska. 

Det lät ju som ett klipp i sammanhanget – jag har hört om försäkringsbolag som kräver tolv jungfrur och tre svarta getter födda i jungfruns tecken som självrisk –  men jag var mer intresserad av de stulna böckerna. 

-Vi betalar 35 kronor hyllmetern. 

-Nu måste jag ha hört f

-35 kronor hyllmetern, bitch. Såvida vi inte på förhand är underrättade om vilka enskilda titlar som förverkats, och därmed beretts möjlighet att uppskatta desammas reella värde på marknaden, kan vi inte ersätta böcker med en summa utöver det rent fysiska värdet. Pappersvärdet alltså. 

Det där kunde jag faktiskt förstå. Det är en gigantisk skillnad mellan att få två decimeter pocketböcker av Camilla Läckberg, Paolo Coelho och Clas Ohlson stulna, och att bli av med de lika breda Bröderna von Wrights Svenska fåglar i tre band eller en av författarna signerad utgåva av Gamla Testamentet

I can dig it. 

Och jag kan äntligen komma till slutet av den här långa prologen. 

Vad jag i det kommande avser att göra under denna rubrik, är att redovisa samtliga titlar i mitt bibliotek och i processen uppskatta deras värde. Det är en förebyggande grej, att köra ner i försäkringsbolagets hals och kväva dess protester, om det värsta skulle hända igen.

I skrivande stund börjar hyllorna med Acker, Kathy och slutar med Östergren, Klas.
Däremellan vilar hundratals författares böcker och i förebyggande syfte tänker jag redovisa och rådbråka dem alla.  

De hyllor som kommer att komma ifråga är fem till antalet, omfattar cirka 36 meter och rymmer en huvuddel av den skönlitteratur jag kommit att besitta efter drygt ett halvt liv.

Ytterligare 20 meter böcker finns på vinden. En ansenlig mängd (25 meter kanske) av i synnerhet de senaste tio årens svenska skönlitterära produktion – framför allt lyriken – finns på redaktionen, där den i bästa fall är bättre bevakad.

Men en rejäl del av även de senare svenska författarskapen finns hemma hos. Antingen för att jag tycker om dem, för att jag avskyr dem, för att jag behöver dem eller för att jag ännu inte har bildat mig en uppfattning om dem.  
Facklitteratur, serier, spel, tidskrifter, folianter, uppslagsverk, digitala otympligheter, de flesta böcker på originalspråk samt essäer och essäsamlingar står i andra hyllor och kommer än så länge icke att beröras.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (4)

Att anlita en transportfirma för att flytta objekten X från position A till position B, är möjligen praktiskt. Om man har med flyglar och oräkneliga kartonger böcker att göra till exempel.

Men när man räknar på det hela bör man inte glömma de dolda kostnader som en sådan outsourcing innebär. Nämligen att de muskulösa diverseanställda som hyrs in av bud- och transportfirmorna har ett entreprenörskap lite vid sidan om, som innebär att de säljer information om en.
Eller behåller informationen, investerar den enligt alla företagsekonomiska grundkurser och förmerar kapitalet för den informella repositionsfirma de driver i vargtimmen.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört berättelsen om märkliga stöldraider cirka två veckor efter flytten av vänner och bekanta som anlitat firmor.
Senaste gången jag nästan bevittnade det var för kanske tre år sedan, fast i Stockholm. Det var en vän och granne som hade köpt en fabulös tv eftersom han jobbade med att sälja sändningsrättigheter och sånt.
Tv:n kom med budtjänst.

Två veckor senare stals den mystiskt från hans lägenhet – pinsamt nog medan jag och uppåt 50 andra grannar satt tjugo meter därifrån och åt kräftor vid långbord.

Det var nog de stärkande kräftorna som gjorde att jag – vid den snara upptäckten av den fräcka stölden – organiserade en lynchmobb att leta upp förövarna och skipa en lika vederbörlig som omedelbar justis.

När jag emellertid, berusad av närapå heligt rättvisepatos, upptäckte en budfirmebil ett par kvarter därifrån, med öppna bakdörrar och tre casual-looking krigsveteraner från restjugoslavien visslandes falskt in i augustihimlen – upptäckte jag att jag var ensam.
Så mycket för lynchmobbar.
Jag betraktade bistert det basebollträ jag borde ha hållit i ena handen, blängde surt på sergeanterna som visslande studerade Karlavagnen, och genomförde en taktisk reträtt.

Jag kunde trösta mig med att det inte var min tv och att den var försäkrad. 

Men det var mina böcker.

Järntorget hade alla böcker fått plats i våningen och något källar- eller vindsförråd hade jag inte kommit när.
Men i den tarvligare lägenheten var det hårdare bandage och en hel del böcker måste placeras i källarförrådet.

Ni anar vartåt det lutar.

Mycket riktigt. Två veckor senare hade någon länsat källarförrådet.
Där hade stått ett fullständigt medeltida matsalsmöblemang – eller, enligt det inkompetenta försäkringsbolaget, ett osäljbart köksbord och ett dussin stolar från 1940-talet – och en mängd annat lösöre som inte fick plats däruppe. Jag minns särskilt en förgylld väggklocka som lät som en mycket gammal människa som hostar strax innan den slog, mycket hemtrevligt en gång i kvarten. Till denna dag är jag övertygad om att en själ död i spanskan flugit in den gyllene pjäsen och bosatt sig där. 

Det är enklare att räkna upp vad som återstod av det plundrade källarförrådet.

Två vita bokhyllor lystrande till namnet Ivar.

Två klädhängare.

En mycket ful, grön lodenrock.

Ett massakrerat exemplar av ”Årets Ehrenmark” – dock inget av de tre som på NK i Stockholm signerats av den förbryllade men tålmodige författaren med ”Till min gode vän Tente”. (I mitten av 1970-talet hade jag en period då jag betraktade mitt förnamn som en orättvis bestraffning. Även h:et i mitt efternamn ansåg jag av numera bortträngd anledning vara pinsamt).

Ett likaså söndertrampat exemplar av en pocketutgåva av samlade strippar av serien ”B.C”.

Några lösa blad från en tysk lärobok i anatomi. 

Det var allt. Möblerna, klockan, porslinet, glasen, kläderna, flickvännerna, julgransbelysningen, pusslen och brilloboxarna – vem bryr sig?
Men böckerna.

Vad är det för ned i roten ondskefulla skitmänniskor som själ någons böcker?

Alla deckare försvann, inklusive samtliga Sjöwall-Wahlöö, två dussin Stieg Trenter i förstautgåvor, ett trettiotal delar i Ed McBains 87:e-saga, Chandler, Hammett, Sayers med mycket mera.

Alla sönderlästa barnböcker, från Milne och Lindgren till Hans Hellberg och Jan Guillou stal de jävlarna. Tove Janssons mumintrollböcker stod naturligtvis uppe i lägenheten, så de har jag kvar.

Men all science fiction.
Å gud. Säkert fem hyllmeter med under 20 år surt förvärvade klassiker, inklusive gåtfulla kioskutgåvor signerade svenska pseudonymer som ingen längre vill kännas vid, svenska och amerikanska fanzine, digra antologier och mängder av övrigt.

Och så alla dubbelexemplar som jag räddat på reor för att lura papperskvarnarna. Tre exemplar av Patafysisk antologi, tio ex av Nietzsches Hammaren talar i Caveforsutgåvan. Sånt där som man tycker sig rädda åt evigheten och skänker till värdiga mottagare. 

I princip all min värdefulla genrelitteratur stals alltså en natt ur ett källarförråd i Haga i Göteborg.

Jag ägnade fem år åt att i tur och ordning konvertera till varenda religion som postulerar ett eller annat sorts helvete, bara för att innerligt kunna boka tjuvarna en garanterad plats.
I synnerhet den restjugoslaviske partitions- och tortyrguden Zrôsjwtjabán har tålmodigt fått stå ut med mina böner.
Men det var inte förrän jag kontaktade mitt försäkringsbolag som jag erfor vad riktig smärta innebär.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (3)

Det var en ganska smärtfri flytt, från Järntorget till en mer deprimerande lägenhet bara två kvarter bort i Hagas västra ram.
Gatan som lite på skuggsidan löper mellan Järntorget och den, i alla fall på den tiden, krogtäta Linnégatan heter idylliskt nog Landsvägsgatan. Men den är långt ifrån något av det som namnet antyder av stillhet, långsamhet och en mjölkskjuts var fjortonde dag.

Landsvägsgatan är livligt trafikerad av svirande fotgängare, i synnerhet mellan midnatt och klockan fyra på morgonen. Jag vet inte hur många pargräl jag hörde under mina cirka tre år i kvarteret, men det var minst trettio. Trottoaren utanför mitt sovrumsfönster var av allt att döma en exemplarisk plats för par att skrika åt varandra på.
En gång slog en tjej en flaska i skallen på sin kille varpå hon hastigt avlägsnade sig från brottsplatsen.
Jag hörde honom muttra därnere på trottoaren.
-Kul, konstaterade han bittert för sig själv med blodet rinnande ner över ögonen.
– Jävligt kul vettu…

En annan gång iakttog jag fascinerad en mer seriös, professionell alkis som stod lutad mot husfasaden mittemot helt enkelt för att han var för berusad för att kunna ta sig därifrån. Det tog honom en halvtimme att förflytta sig en decimeter så jag bedömde att han, om han varit hemmahörig i närmsta portuppgång, hade kommit hem och varit utom fara tre månader senare.
Sannolikheten för att han inte bodde i närmsta uppgång, utan typ i Majorna, fick mig att faktiskt ringa polisen och be om en patrullbil som kunde hjälpa hem den arma själen. Vilket de gjorde, efter att ha bytt hjärtliga vänskapligheter med varandra, som gamla nästkusiner. 

Det var alltså dit jag flyttade, till kanten av stadsdelen Haga. Paret som bodde där före mig träffade jag när jag tittade på lägenheten.

Han var en göteborgsk protostekare som konstant snackande guidade mig runt i rummen och försökte sälja mig en mängd möbler, husgeråd och armaturer, föreskickande att det var frågan om ”designermöbler”.
Han tillhörde yrkesgruppen köposälj men var alldeles för inoljad i billig eau d’begbil för att någonsin kunna kroka fast någon annan än sin egen sort.
Jag köpte ingenting, förutom ett par persienner som han kallade designerpersienner eftersom de var måttade för att passa balkongdörrarna.

Väggarna hade de svampat. Jag tror att det var inne i Göteborg på 90-talet, och kanske på andra ställen också. Hallen var rödsvampad, vardagsrummet gulsvampat, sovrummet blåsvampat och köket grönsvampat.
Det såg ut som om de hade haft kul när de gjorde det där. Man kunde föreställa sig dem stående i overaller med dignande svampkorgar i händerna, fläckiga betraktande resultatet och pussande varandra.

Hon var nog det suraste jag sett. Det var som om hon hade fått en kropp som var en storlek för liten och stramade överallt, särskilt runt munnen.
En buddhist hade gissat att hon varit citron i sin tidigare inkarnation. En dålig citron med ingen vidare karma.
När jag väl flyttat in hittade jag – eftersom deras flyttstädning lämnade en del övrigt att önska – en packe polaroidbilder på övre hyllan i en av garderoberna. Gissningsvis var det designerbilder.
De flesta porträtterade henne på någon solsemester och hon exponerade stolt sina designerbröst.

Men det var bara två kvarter att flytta.

Jag och en bunt ölmutade vänner flyttade det mesta mellan Våningen och Lägenheten. De tyngre möblerna fick en flyttfirma ta hand om.

Detta skulle naturligtvis visa sig vara ett ödesdigert misstag.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (2)

Jag brukade nämligen sitta uppe långt inpå småtimmarna och arbeta. 
Så gör jag fortfarande, och det är en i mångas ögon uppenbarligen suspekt och rentav vidrig vana förutan vilken jag hade gått miste om många av de besynnerliga episoder som bara berättas om natten.

Mina närmsta grannar vid Järntorget utgjorde en sådan episod. 

Det var sent på vintern, eller mycket tidigt om våren. Kallt och stjärnklart.
Och de bråkade.
Jag hörde det tydligt, men utan att kunna urskilja orden, eftersom jag satt i mitt kök som jag antar gränsade till deras sovrum.
Självklart hade jag stött på dem förut, i trappan. Hälsat även om jag kanske varit mer hjärtlig än någon av dem någonsin hade varit vid sådana tillfällen. Man är på väg ut och står och låser dörren när grannen öppnar sin dörr och sträcker sig efter tidningen. Eller man står och svär medan man letar igenom tiotusen fickor efter nycklarna när bakom ryggen grannarnas dörr öppnas och man får en snabb skymt av en soppåse innan dörren hastigt men diskret stängs igen. 

Jag fick alltid känslan av att ingen av dem riktigt kunde komma underfund med hur det kom sig att jag var deras granne. Hur hade jag hamnat där, och representerade jag inte precis den sortens människor som man klättrar i karriären för att slippa hälsa godmorgon åt?   

Han såg ut ungefär som en sextioårig vd på Volvo eller motsvarande storföretag. Faktum är att jag minns honom som helt och hållet porträttlik den nuvarande vd:n för Volvo vars namn jag för tillfället missminner mig. Å andra sidan behöver det inte ligga något i det. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera den sortens människor som individer, med unika särdrag – lika lite som jag skulle kunna peka ut en enda fotbollshuligan bland tusen likadana.   

Hon var minst 20 år yngre. Hon såg ut och uppträdde som om hennes närmsta vän var någon läkare som utan att fråga försåg henne med en avsevärd mängd recept, som hon flitigt använde.
De var annars alltid mycket tystlåtna. Sådär som den lite smartare minoriteten av klassresenärerna är –  de som anar att det är bättre att vara tyst och låta fint folk misstänka att man kanske är en uppkomling, än att vädra sina synpunkter om teaterrepertoaren och litteraturen och undanröja allt tvivel.
De bodde i mittvåningen. Jag gissar att det var fastighetens dyraste och största, även om jag inte är helt säker eftersom jag aldrig sett den.

Den kalla natt jag talar om försiggick emellertid en diskussion som hastigt gick från infekterad till hetsig. Jag kunde ju inte höra några detaljer, bara tonfall.
Det var som när man är liten och ens föräldrar bråkar och man försöker vara så tyst som möjligt för att höra om det är en själv de bråkar om, men man blir aldrig riktigt klar över det så man utgår ifrån att det nog är så i alla fall, och man somnar och är uppriven och fjär hela nästa dag.

Plötsligt smällde det i dörrar därute i det tysta och varsamt restaurerade trapphuset. Det var hastiga rörelser i trappan, en ytterdörr som knakade och slog igen två gånger. En upprörd kvinnoröst i falsett och porten mot torget som dundrade.
Det är vid sådana tillfällen som man sparar dokumentet eller viker ett hastigt hundöra i romanen. Man släcker alla lampor och sonderar noggrant terrängen utanför, vilken alltså var Järntorget.

Till en början såg jag inte en enda människa.
Det slår mig nu att detta måste ha varit en vardag, och förmodligen en måndag eller snarare natten-till-tisdag. Övriga dagar och nätter var det full trafik på torget, och Burger King snett under min våning brukade locka till sig efterfestare som högljutt manifesterade sin berusning på trottoaren nedanför.

Men där fanns inga biroller under de fyrtiofem minuter jag stod i fönstret och vakade som en katolsk kyrkskulptur. Möjligen var det också ett lätt snöfall den natten. Jag tror att jag minns det, eller är det den inre dramatikern som fyller i?
Just nu är det betydelselöst. Vi säger att tjocka, tunga och ljudlösa snöflingor löstes upp mot asfalten. 

Där fanns bara två personer.
Hon hade sprungit ut i nattlinnet. Han hade kommit efter i pyjamas. Bägge var barfota.

Till en början var jag könsmaktsordningens motriddare med pekfingret vilande på 112 vid minsta tecken på patriarkalt övergrepp.
Men det blev inte så. Istället kom jag att bli den ensliga publiken till en snudd på outhärdligt sorglig pjäs om något jag inte alls hade att göra med.
Jag hade redan bevittnat första akten. Nu var det tyst. Synfältet var tomt och den typiskt göteborgska dimblötan från havet famnade Järntorgets stumma kuliss i en enda rå pust.  

Då kom hon springande från höger scenkant, längs spårvagnsspåren, med honom tio meter efter. Så stannade hon tvärt och han stannade lika tvärt, och hon vände sig om och lutade överkroppen framåt som en sylvass havsörn, gestikulerade med armarna och skrek något åt honom, jag vet inte vad. Och han var tyst och andfådd efter löpningen och såg nästan tacksam ut för att få vänta på att hon skulle komma till punkt.
När hon gjort det vände hon om och började springa igen och han efter, hela tiden tio meter efter. Jag hörde aldrig vad det var hon skrek, men skrek gjorde hon hela tiden.

Det upprepade sig, från höger till vänster och tillbaka igen, som en commedia dell’arte som hängt upp sig i brist på regi. Hon vrålade ilsket medan han var tyst, andfådd och avvaktande, kanske också en smula rädd. Ja, säkert ganska rädd för att någon som jag skulle bryta fram ur anonymiteten.

Jag minns att jag tänkte någonting i stil med: han är gammal och kommer att få en hjärtattack. Han kommer att dö av allt detta springande i filtdimmiga minusgrader. Han dör i tjockan och snöfallet på Järntorget och hon störtar fram och hör hans sista ord som i en svartvit, raspig Hollywoodfilm och kommer aldrig att berätta för någon vad han sade, och så lever hon i sextio år till i sin våning med recepten som enda sällskap bakom fördragna gardiner som stänger Järntorget ute.

Där och då skrinlade jag planerna på att ringa någon som kunde ingripa, för det såg mest ut som om han ville skydda henne, så att hon inte gjorde något dumt. Vara där, vara nära men inte intill, och skydda henne från den rättmätiga vrede hon av allt att döma kände inför vad det nu än var han hade sagt eller gjort, eller inte sagt och gjort, eller sina egna livsval.  

Det var alldeles för tidigt på morgonen och alldeles för sorgligt för att ens dra på munnen inför synen av en vd klädd i pyjamas, snö och dimma klumpigt kutande fram och tillbaka efter sin troféhustru på Järntorget i gryningen.
Det finns tillfällen när de teoretiska överbyggnaderna bara rasar samman under tyngden av det mänskligt universella, och förmår man inte famna det så tror jag inte heller att man har rätt att kalla sig människa.

I alla fall så flyttade jag därifrån strax efteråt och det var i samband med det som ett av mitt livs tragedier inträffade.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (1)

(Det här är en gammal tråd, tappad och bortglömd men härmed upplockad och revitaliserad.) 


Sommaren 1998 flyttade jag ett par kvarter, från en luxuös och alldeles för dyr våning med utsikt över Järntorget i Göteborg, till en betydligt mindre fordrande lägenhet i Hagas utkanter.  

Den våning jag lämnade var något alldeles särskilt. Fastigheten var tydligen det stora kommunala bolaget Poseidons flaggskepp och när jag flyttade in fick jag en nyckelring i något som ville likna brons, med fasaden präglad därpå, samt en rikt illustrerad bok om husets historia och varsamma renovering. 

Renoveringen kände jag till sedan innan. Hörnvåningen på tre rum och kök hade liksom de övriga lägenheterna tidigare varit del av en mycket större paradvåning. Hälften av min göteborgska bekantskapskrets tycks någon gång ha bott i huset under halvillegala kollektivformer, medan den andra hälften åtminstone en gång med mer eller mindre minnesfähiga resultat har festat i lokalerna.
Det var förstås den vanliga historien med rivningskontrakt, som har försett en god del av min generation med några års tremeterstak över huvudet.

Men så kom den oundvikliga lyxrenoveringen, boken om den och nyckelringen. Jag kan inte säga att jag kände mig som en klassförrädare när jag flyttade in i den omsorgsfullt restaurerade sekelskiftesvåningen, för det fanns inget annat att få tag på för någon utomsocknes som bara plötsligt dyker upp en dag och behöver bo.
Alla som har den tvivelaktiga förmånen att födas eller drivas in i de regioner som kallas attraktiva – det vill säga större tätorter och universitetsstäder – vet att tak över huvudet är en karriär som man inleder med två tomma händer och därefter sköter med hjälp av kontakter, slump och väldigt mycket fritid.

Som inflyttad in spe saknade jag allt detta och var alltså tvungen att tjuvkoppla hela processen, vilket innebar att jag utan några som helst belägg hamnade i den uselt renommerade grupp som kallas välbeställd eftersom dess pappor är det.
I mitt fall var det snarare frågan om att två tredjedelar av lönen gick till hyran, men å andra sidan ingick en stege i våningen så att man kunde nå de tre metrarna upp till taket för att byta glödlampa.

Det var en kluven upplevelse att bo i den där våningen. Å ena sidan låg den tre våningar ovanför den krog som i alla fall på den tiden hette Gillestugan, och som en gång varit ett tillhåll för Stig Dagerman, även om man aldrig riktigt vet om en sådan uppgift innebär att Dagerman faktiskt brukade hänga där, eller att han en gång lånade toaletten i huset intill.(När jag tänker efter är jag till och med osäker på om det verkligen var Stig Dagerman krogen anförde som kulturellt alibi, eller om det kanske var någon annan. Men vem skulle det ha varit? Ulf Dageby? Nej, jag är ganska säker på att det var Dagerman.)

Hursomhelst så var det att dö en smula när Gunnar Danielsson och hans band för trettionde kvällen i rad spelade ”Som sommaren” som extranummer på den scen som låg tio meter under min säng. Under en mycket lång period hade jag den låten i huvudet under alla vakna timmar och fastän jag gillar Gunnar Danielssons käftigt släpiga frasering och väldigt göteborgska reträttframhet och sätt att behandla existentiella ting som blodig lek, så blev det helt enkelt lite för mycket.
Ironisk pop skiljer sig alltid från allvarlig dito i det att man tröttnar på den förra men sällan på den senare.

Den andra delen av den kluvenhet jag så väl minns manifesterade sig som tydligast på Första maj, när arbetarrörelsen samlades på Järntorget nedanför mina lyxrenoverade fönster och vecklade ut banderoller. Där stod jag och skådade ner på massorna som en ung gulaschbaron med imaginär cigarr och fiktiv konjakskupa.
Det var alltid några i det blivande tåget som bligade uppåt, som man gör när fönster tittar på en, och jag begrep att jag var Fienden. Jag var den andra klassen i parollen ”klass mot klass”. Jag var uteliggaren som hade fått en avlagd frack i gåva av någon ömhjärtad änkenåd och omgående fick spö av de forna polare som såg mig som en satans sprätthök.
Men jag åt knappast ananas och järpe till middag. De pengarna gick åt till hyran och jag hade alltid en deadline senare på kvällen.

Det var någonstans mitt emellan sunkproletären som var jag och snobben i karmfönstret som också var jag, som mina mystiska grannar gav sig till känna och gjorde en stjärnklar natt till rena fiktionen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Det var ju Dan Andersson, ju.

Karin Bojs, 10:25, 31 oktober 2010. Anmäl

Ja det här inlägget minns jag, ser fram emot fortsättningen. Kul med (1) som klon-markering. Men att tagga som "Min kamp" känns bara läskigt.

Leo, 08:38, 31 oktober 2010. Anmäl

För tydlighetens o KUNSKAPENS skull;den utomordentlige Gunnar Danielsson är INTE från Jötteborg.Han är från fina SKÅNE.

Salinger, 06:53, 31 oktober 2010. Anmäl

Jöttebörg är sååå patetiskt.jag som BORÅSARE har alltid fått utstå spott o spe från alla dessa GOA GÖBBAR med sina komplex.Samma spott o spe får alla som inte är från det goa Jötteborg utstå inte minst då 08-or.Jötteborg med sin spelade arbetarklasskultur o "rättframhet" är bara något för patetiska figurer som Birro,Glenn Hysén,Krasse Lonér,den hopplösa barnungen Hellström,Ingvar Oldsberg,Blovitt-barnen o Thente. <br/>Jag är stolt över huvudstaden o rakryggade Borås medan Thente leker poet i Haga...

Salinger, 06:49, 31 oktober 2010. Anmäl

salinger: hehe, ja, lägg ner Götlaborg, hela stan är uppenbarligen bara något DN kultur har uppfunnit en sysslolös fredageftermiddag för att racka ner på alla som älskar vår vackra huvudstaaad.

notorious, 12:37, 30 oktober 2010. Anmäl

Man! (läses på engelska, naturligtvis, och med indikerad emfas på uppåttjack) Jag säger bara: när kommer en knippe noveller i lämpligt pocketformat? Vem bryr sig om du har något att säga.

Johan, 11:44, 30 oktober 2010. Anmäl

Åh denna fjantiga jötteborgs-dyrkan...Jötteborg är världens största småstad med så mycket komplex att staden inte kan röra sig någonstans.Komplexen gentemot vår vackra huvudstad är såå barnsliga att man undrar hur det står till med självkänslan i det goa jötteborg.För självklart har man ingen självkänsla i komplex-staden utan bara en rädsla o ett hat mot allt o alla som tar sig uttryck i den goa humorn.För som alla vet;rädda pojkar skämtar alltid. <br/>Lägg ner Jötteborg! Nationalteatern finns inte.

salinger, 06:44, 30 oktober 2010. Anmäl