När bokhandeln blir riktigt subversiv

Den subversiva skyltningen är en tradition som har odlats av seriösa bokhandlare sedan begynnelsen. Under Donald Trump har kreativiteten börjat flöda när det gäller att spefullt sätta samman böcker, rubricera fakta som fiktion och vice versa, och skapa nya sammanhang och specialavdelningar.

Flera amerikanska boklådor har således skyltat med ämnet ”The Bowling Green Massacre” – som pekar på en tom hylla.
Den av presidentrådgivaren Kellyanne Conway som ett skräckexempel omtalade, men aldrig inträffade, muslimska massakern är också tema för Harvard Bookstores nya hylla, som ”hedrar offren för massakern i Bowling Green”.

På hyllan står bland annat Richard Hofstadters bok om amerikansk antiintellektualism, Kareem Abdul-Jabbars antirasistiska Writings on the Wall, Philip Roths Konspirationen mot Amerika, åtskilliga titlar om fascism och lögnens anatomi, samt filosofen Aaron James uttömmande studie Assholes.

Åter i de amerikanska högländerna tycker över hälften av Trumps väljare att massakern i Bowling Green är ett utmärkt exempel på varför muslimer bör förbjudas.

C4PmNcRWQAQrcMs

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Omvärldsnotiser

# Den mest ömsint humana av filosofer, Zygmunt Bauman, är död, vilket tidigare meddelats. Björn Wiman skriver om honom här och Ola Larsmo här.
Som ingång kan jag varmt rekommendera hans essäsamling Vi vantrivs i det postmoderna (självklart en replikerande uppdatering av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen) från 1997 som översattes av Sven-Erik Torhell för Daidalos två år senare och förhoppningsvis fortfarande går att få tag på via daidalos.se.
Börja gärna med essän ”Kulturen som konsumentkooperativ” och sörj därefter att mannen är borta och tycks sakna ersättare.

 

# Efter att ha grubblat några månvarv på Malte Perssons i höstas utkomna bok Om Ofissism (Albert Bonniers förlag) har jag slutligen kommit fram till att Ofissim är ett anagram för Sfmoisi – den värmländske dödsguden.

 

# Katalogen från Polity Books kom precis med en annons för Zygmunt Baumans sista bok. Retrotopia utgår ifrån att mänskligheten har gett upp hoppet om en utopi, för att istället ägna sig åt att söka sig tillbaka till ett gyllene förflutet som bara högst eventuellt har existerat.

Känns det igen? Bullerbyn? Folkhemmet?

Visst.

Ur förlagstexten:
Imagined aspects of the past, genuine or putative, serve as the main landmarks today in drawing a road-map to a better world.

Carl Henrik Fredriksson meddelar mig att bokens titelessä står att läsa i hans översättning i senaste numret av Glänta (2/16). Det har jag gjort och det bör ni också göra.

 

# Det finns två skönlitterära författare jag värderar högt på grund av deras särdeles skarpa, ofta profetiska blick på oss och vårt västerländska samhälle. Det är William Gibson och Douglas Coupland – fascinerande nog bägge kanadensare.

I Couplands samling Bit Rot (2015) läser jag om hur han missat alla möjligheter att investera i företeelser som han visste skulle bli stora.

Själv minns jag hur jag recenserade spelhuset Blizzards strategispel Warcraft II i mitten av 1990-talet och hävdade att om man var smart så borde man köpa aktier i bolaget.

Själv köpte jag inga aktier i bolaget. Och nu sitter jag här.

 

# Jag noterar att denna uppdatering inte innehåller några kvinnor, vilket är en beklaglig slump. Kvoterar in några här: Ulla Nilsson, Tamara Reynolds, Juliette LeBrouge.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fyrverkerieländet och Knausgård

Nyårsfyrverkerierna är en av dessa samhällsteoretiska hubbar som fylls med nytt och utökat innehåll för varje år.
I år överröstades hundlobbyisterna inte otippat av xenofoberna, som hävdade att verkanseld medelst raketer är ett migrantpåfund.

Det är det ju definitivt inte, kan vi med någorlunda intakta minnen från tidigare decennier konstatera. Det är snarare ett generellt ungjävelpåfund och jag personligen har varit medskyldig vid några nu preskriberade tillfällen.

how-to-photograph-fireworks-600x507

I Karl Ove Knausgårds Om vintern – en av fyra årstidsböcker utformade som brev till en ofödd dotter – skriver han kärleksförklaring till nyårsfyrverkerierna.
Inte de markbundna (den som tycker illa om fyrverkerier kallar dem för övrigt inte så, utan väljer det nedsättande ”smällare”) utan de som ”vecklar ut sin prakt högt, högt däruppe under natthimlen”.

Hemma hos Knausgårds var det en hederssak för patriarken att perfekt tajma den största raketens blomning till tolvslaget. Hans korta impression är en prosapsalm om en kort stund av lycka och centrering i radhusvärlden.

I svenska radhusområden är nyårsfyrverkerierna motsvarigheten till de amerikanska neonrenarna, girlanderna och smaklöst hoande ljustomtarna. Ett lågintensivt krig där flash-bangen är föredömet och familjefadern en kombination av Montgomery och Arthur ”Bomber” Harris.

Knausgård:

Andra grannar kunde skjuta upp bara en eller två raketer, och inte ens särskilt praktfulla, då var de gnidna, humorbefriade. Det var hela tiden underförstått att han, och genom honom vi, vår familj, både visste exakt hur man skulle göra och varken överdrev eller underdrev, varken slösade eller snålade, utan lyckades få till det perfekt, vilket alla de andra familjerna snart skulle få bevittna och erkänna.

[översättning Staffan Söderblom för Norstedts]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Otroliga bilder: se hur stjärnan har åldrats!

En av Sveriges bästa kulturjournalister, Susanne Ljung, har börjat skriva för DN.
Det är fantastiskt roligt och hedrande.
Jag har följt henne sedan hon skrev i den i positiv bemärkelse schizofrena rocktidskriften Schlager.
Tabloidperioden.

Något dåligt samvete får jag alltid när jag läser eller hör henne i radio.
Hon intresserar sig för stil, och jag har ingen längre.

Efter ett tag ger man liksom fan i det.
Man är ändå på förhand dömd som ett repressivt patriarkat på två ben, så varför bry sig, och i slutändan blir man den farbror med beige jacka man i vilket fall som helst kategoriseras som.

För något år sedan läste jag i en bok en lista över tecken på benägenhet för självmord. Det kan ha varit i Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, men jag är inte säker och orkar i skrivande stund inte kolla.

Ett av tecknen var i alla fall att man inte längre bryr sig om hur man ser ut.

Det fanns en mängd andra kriterier som jag också uppfyller – som att sky folk och inte bry sig om andras korkade åsikter och sånt – men just det där med att man ger fan i att variera sin klädsel kommer jag särskilt ihåg.

Den som inte shoppar loss på junirean hör mao hemma på psykakuten.

Låt gå för det, om psykakuten har en trevlig bar och ett ok bibliotek.

Jag betraktar mig lite mer som Mickey Rourkes rollfigur i … eh … ja, ni vet vilken film jag menar, Nio och en halv timme? där hans garderob innehåller 30 uppsättningar av samma svarta kostym och vita skjorta.

När jag köper kläder så köper jag alltid tre par av samma, förutom när det gäller t-shirts, som jag köper fem par av varje gång jag handlar, vilket är någon gång vart tredje år.

Jag är en kapitalistisk mardröm eller en affischfigur för planekonomin.
Förutom att jag då och då – när jag är i New York eller London – köper ett diskret plagg som kostar ungefär som en trerummare i Mjölby.

Jag brukar hitta det där plagget några år senare, längst in i garderoben när jag letar efter hagelbössan i ett helt annat ärende.
I regel är det för sent då.

Och det mest förnedrande självmordet måste vara att strypas av sin egen designskjorta.
Så jag brukar bränna skiten.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör (3): Jenny Diski har gått in i det vita

Hon skrev flera gånger om hur hon hatade att vänta, hur hon gjorde allt för att slippa vänta.
För ett och ett halvt år sedan fick Jenny Diski beskedet om en lungcancer som helt säkert skulle ta livet av henne.
I går var hennes väntan över. Men hon fyllde den tid hon hade kvar. Vi som läser London review of books har kunnat följa hennes dagbok efter beskedet.
Det var en cancerdagbok, men ändå inte. Bland mycket annat hon var mästerlig på, var hon en mästare i att avvika från ämnet.

Hennes böcker – 18 stycken – var oavsett genre reselitteratur, om man i begreppet resa inbegriper utflykter i själen, vandringar i den egna biografin. Hennes sista bok kom för ett par veckor sedan. In gratitude börjar med att handla om hennes cancer, vilket hon suckade över. ”Ytterligare en jävla cancerdagbok”, skriver hon, och: ”Samma story, samma slut”.

Men hon tappar förstås tråden så småningom och skriver bland annat om Doris Lessing, som i princip adopterade henne i unga år och räddade henne från en hemsk mamma som Diski har bearbetat gång på gång i olika böcker.

Å andra sidan hatade hon slut också. ”När slutet kommer står man där i det vinande tomrummet i ett landskap utan berättelse”, skriver hon i inledningen till Främling på tåg.

Hon skrev i många genrer, men det är framför allt hennes essäböcker och reportage som har gjort henne älskad. Hon odlar en stil som ser förrädiskt enkel ut, men som får läsaren att känna att hon faktiskt sitter mitt emot och berättar, med gester och ibland himlande ögon, för guud så pinsamt.

Mina Diski-böcker är fulla av lappar från olika läsningar. Det är kvalitetsmarkörer, förstås: ju fler lappar desto bättre bok.
Sex av hennes böcker är översatta till svenska, vilket är alldeles för få. Men de är omtyckta.

Hur många böcker om förhållandet mellan människor och djur har inte skrivits – men ingen har gjort det lika bra som Diski i Allt jag inte vet om djur från 2010.
Hon köper inte gullandet rakt av, utan behåller avståndet och ställer frågor om till exempel varför vi har så svårt att älska insekter. Utom nyckelpigor. Som hon omedelbart tar heder och ära av.

Och den ovan citerade Främling på tåg från 2012, vars undertitel sammanfattar projektet tämligen utmärkt: ”Hur jag med vissa avbrott dagdrömde och rökte mig runt Amerika”.
Hon konstaterar inledningsvis att hon inte är mycket till resenär. Hon vill helst vara stilla, i en tom händelselöshet.

Och det är till denna tomma, vita händelselöshet hon söker sig i den bok jag själv håller för hennes bästa. I På tunn is från 1997 reser hon till Antarktis just för att hitta intigheten, vitt som ett oskrivet papper och med en kravlös horisont för blicken att irra förbi.
Trots att hon värjer sig inser hon också lika väl som läsaren att längtan efter det vita också är psykologiskt motiverad.
Redan i början frammanas de vita lakanen på mentalsjukhuset där hon var intagen, ”Inte under min första vistelse”, understryker hon, ”utan senare”.

Tungt? Nja, drygt hundra sidor senare kan hon göra en sån här fulländat brittisk karaktäristik av djurlivet på Antarktis: ”Fångad mellan evolutionens två grundläggande principer, det naturliga urvalet och det sexuella urvalet, ligger sjölejonhannen och tjurar i havsbrynet. Evolutionen måste ha kliat sig i huvudet, lite generad över denna mycket oeleganta lösning på dess egen logik, men dragit slutsatsen att principer är principer”.

Jenny Diskis närmast sörjande är Den stora litteraturen och dess miljoner barn och grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Tommi Kinnunen: ”Där vägarna möts”

[papperspublicerad 15/2 2016]

 

Tommi Kinnunen
Där vägarna möts
Övers. Ann-Christine Relander
Norstedts

Hur många gånger har jag inte sett följande innehållsdeklaration på baksidan av nya romaner: ”en gripande släktkrönika som följer tre generationers kvinnor”. Det är ett vinnande koncept, uppenbarligen, och därmed en av vår tids mest prominenta litterära klichéer. Omslagstexten till finska debutanten Tommi Kinnunens roman preciserar temat: ”en gripande släktkrönika som skildrar Finlands 1900-talshistoria genom tre generationer starka kvinnor”.

Stark är utan tvekan den första generationen, det vill säga barnmors­kan Maria, som till nöds kallas in när de lokala jordegummorna har misslyckats. Hon kämpar alltså mot fördomar och rent suicidala yttringar i den finska landsbygdens natalvård kring sekelskiftet 1900. Ensam med en dotter lever hon, tyst och träget vandrar hon från bonde­samhälle till spirande modernitet.

Hennes dotter Lahja är något av centralperson i Där vägarna möts. Hon framstår i romanen som en mycket självcentrerad och obehaglig figur, mån om att till vilket pris som helst leva ett vanligt, borgerligt liv i en vanlig, borgerlig familj. Hennes kompromisslöshet gör henne till en isolerad kvinna – skydd av omgivningen, fruktad av sin kuschade make och avskydd av sina barn.

Den tredje generationen representeras av Kaarina, som är hustru till Lahjas son och som sätter ner foten med en skräll när svärmodern går för långt i sina diktatoriska later.

Det är Lahjas make, Onni, som är den verkligt tragiska figuren i detta släktdrama. Den djupare anledningen till detta skall inte avslöjas här, men porträttet av honom har Tommi Kinnunen uppenbarligen fäst störst vikt vid när han komponerade sin roman.

Och väl komponerad är den. ­Maria, Lahja och Kaarina får i tur och ordning varsin avdelning med underkapitel som följer deras väg genom livet. Det innebär att somliga nyckelhändelser skildras på olika sätt, beroende på vems perspektiv man för tillfället delar. Det är ett enkelt men mycket effektivt upplägg – man kan föreställa sig post it-lapparna på väggen i Kinnunens arbetsrum.

Slutligen får Onni en avdelning, som knyter samman denna tragedi. Hans är den sista vägen som följande romantiteln möter de andra.

Längs släktvägen får man ta del av Finlands 1900-talshistoria betraktad ur vanligt folks synvinklar. Särskilt målande skildrar Kinnunen tiden efter andra världskriget, återuppbyggnaden och strävan att hitta tillbaka till ett normalt liv. Det är en intressant och bitvis engagerande pusselroman, även om den är långt ifrån oumbärlig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Thom Lundberg: ”För vad sorg och smärta”

[papperspublicerad 8/2 2016]

 

Thom Lundberg
För vad sorg och smärta
Albert Bonniers förlag
Fördomar. Mot bakgrund av det senaste decenniets upphetsade strid mellan olika minoriteter om vem som blir och blivit mest kränkt av de andra, trodde jag att Thom Lundbergs debutbok skulle vara en indignationsroman. Så är det inte. Hans ärende är mer angeläget och genomtänkt än så.

Den minoritet han ambitiöst vill skildra är resandefolket. Platsen är Sverige, utanför samhället Silte­bruk vid den halländska kusten, och tiden är 1950-talets första hälft. Familjen heter Klosterman och dess patriark Amandus är knappast någon vidare förebild för sina söner Olof och Valentin. Amandus arbetar ogärna och de pengar han trots allt får in går till icke ringa del till sprit.

Modern Severina är sjuklig och längtar tillbaka till Jönköping, var­ifrån familjen tvingats bryta upp och fly från en tattarhatisk mobb.
Men andra delar av släkten – eller stammen – skjuter till medel även om Amandus ses med oblida ögon. Det hör till folkhedern att ta hand om sin familj och Amandus saknar heder. Men nu är det en gång som det är.

Thom Lundberg inleder många kapitel i denna släkthistoria med diverse högtravande levnadsvis­domar. De gränsar till pekoral, men mest kanske för att de skär sig mot det som verkligen utspelas i romanen.

Visdomarna handlar om arvsynder, familjeband och framför allt om hur var och en har en livshistoria som i mycket bygger på andras, de som kommit före, livshistorier.
Barnen håller tyst och lyssnar på de vuxnas berättelser och sånger, för att själva en dag kunna tradera och sjunga. Så håller man ihop sig själv, sin släkt och sitt folk.

Men det är som sagt 1950-tal. Konsumtionsmönstren förändras och de resande sticker ut än mer än tidigare, och får svårare att försörja sig. Samtidigt – och detta tycks vara Lundbergs bärande tema – ändras samhällets syn på individen. Nu gäller det att bryta upp från det förutbestämda, skapa en helt egen berättelse oberoende av var man kommer ifrån.

Thom Lundberg ritar en ond cirkel när det gäller resandefolket versus det etablerade samhället. Här förekommer några scener av slentrianmässig förnedring av de resande. Men antagonismen riktas också åt andra hållet: de svenska arbetarna och bönderna är korkade och förtjänar att bli bestulna. Den slutna minoritetsgruppens försvar blir en självkänsla som tappar alla proportioner.

I en episod berättas med stolthet om en resande vars häst blev biten av en orm. Som hämnd satte han eld på ladugården intill, eftersom ormen fanns på bondens mark. Detta är alltså en av många skrockande livsberättelser som anses vara sedelärande i familjen.

I en annan scen reser Olof till den läkarvilla där hans tvångsadopterade syster lever ett idylliskt liv långt från fattigdom och alkoholism. Tårögd av glädje betraktar han systern på avstånd och talar med hennes adoptivfar. Innan han åker därifrån ser han till att stjäla brevlådan. Så den som hade hoppats på en mer endimensionell och tillrättalagd indignationsroman kommer att bli besviken.

I slutet av boken listar Lundberg en imponerande mängd vetenskapliga och skönlitterära källor som legat till grund för hans arbete. Hans egen släkt har också fungerat som källa.
Mest uppseendeväckande är det att romanen använder mängder av ord och uttryck från romani. Många känns igen eftersom de blivit slangord, även om de numera är något föråldrade: sjukker (snygg), mula (dö), bikkna (slangens ”beckna” för sälja), jycklo (hund) och bascht (år) till exempel. Somliga ord är helt integrerade i rikssvenskan, som tjej, grejj (häst på romani) och haja.

På det hela taget är det en intressant debut, som tar ett rejält grepp om ständigt akuta frågor om samhälle, minoriteter och integration. Med tanke på att de resandes berättelser av tradition är muntliga, är För vad sorg och smärta också något av ett pionjärverk.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Per Johansson: ”Kungsträdgårdens svarta hål”

[papperspublicerad 29/3 2016]

 

Per Johansson
Kungsträdgårdens svarta hål
Norstedts

Det sitter en man i Kungsträdgården, i trädkronornas skugga. Han heter Paul Werke och är ende son till Sveriges enväldige finanskung. Det är någon gång kring 1970-talets mitt och ödet tynger ner honom.

Ungefär fyrtio år senare ringer en representant för hovet till författaren Per Johansson. Drottningen har läst hans senaste roman – Kricket, som delvis handlar om Karl XII – och tycker nu att han skall skriva en bok om Kungsträdgårdens historia. Särskilt intresse har hon för Erik XIV:s kålodlingar på platsen.

Eftersom Johansson redan håller på att skriva en roman om finansmannen Paul Werke, som hade sitt kontor vid Kungsträdgården, och dessutom frestas av möjligheten att sitta och dricka konjak med drottningen på slottet, tackar han ja till uppdraget.

Bra romaner brukar ofta delvis handla om sig själva, eller om romankonsten i stort. Per Johansson är inte alltid helt övertygande, men han har gjort det till en dygd att skriva in sig själv och sitt arbete i de egna böckerna. Debuten 2006 med proletärromanen Göteborg i päls handlade om erfarenheter av disken på några Göteborgskrogar men också om hans psykiska oro.

Nästa roman hette Cancersurfare och handlade om hur författaren Johansson försökte skriva en uppföljning på Göteborg i päls medan han arbetade inom hemvården.
Och så kom Kricket för tre år sedan, där en psykiskt alltmer nedbruten historiker skriver en romanliknande avhandling om Karl XII.

Som romantiteln antyder bygger estetiken i den nya romanen Kungsträdgårdens svarta hål på instabila förbindelser mellan tider och platser. Framför allt tider, eftersom platsen övervägande är just Kungsträdgården i Stockholm. Utgångspunkten är en populärvetenskaplig uppfattning om universums mystiska svarta hål och korrespondenserna de möjligen upprättar.
Tillsammans med författaren har läsaren att dra slutsatser om huruvida de olika tidslagren korresponderar eller ej. Har till exempel mördaren Mijailo Mijailovic över huvud taget något med romanen att göra? Har Palmemordet eller utsmyckningen i tunnelbanan – med möjliga kopplingar till frimurarna – någon relevans?
Det är inte riktigt klart för läsaren, eller för författaren. Det är platser i tiden som möjligen, bara möjligen, är förbundna med vår tid.
Så man får ta fasta på de två lager som utan tvekan är kopplade till varandra, även om de är fiktiva. Först och främst är det alltså finansmannen Paul Werke. Han är arvtagaren i klanen Werke, som man bör utläsa som en sorts Wallenberg-ätt men starkare. Hans far är Sveriges mäktigaste man, och familjen har så mycket pengar att de inte längre betyder något. I stället verkar de ”i tysthet” för Sverige.

I hemlighet umgås den alltmer trängde Paul med alkoholister och en amfetaminberoende kirurg, som fungerar i den här boken ungefär som äldre tiders ”resonörer”: levnadsvise män som betraktar och kommenterar skeendet lite på avstånd. Han går också ofta ut från banken och sätter sig i Kungsträdgården. Väntar på de oundvikliga sammanbrotten.
Samtidigt skriver Per Johansson på sin roman och mår inte särskilt bra han heller. Han växlar mellan att bo i en gisten stuga utanför Borås och i förlagets lägenhet i Stockholm. Han gör research och upprätthåller en korrespondens med drottningen. Under hans stuga bor ett obestämt djur som gör ljud i natten. Vi känner igen varelsen från Johanssons tidigare böcker: det där djuriska som finns i väggarna eller under golvet.
Det är en fascinerande men svårhanterlig roman. Reda för den får man göra själv. Den utvecklar inte direkt några av karaktärerna, utan lämnar dem obestämda, flyktiga. Men vad Per Johansson gör är att mer än de allra flesta fördjupa den mänskliga psykologin. Han tränger en smula djupare och stannar inte där de allra flesta skulle nöja sig med en lyckad formulering.
Johanssons Paul Werke påminner mer om abstrakt komplicerade gestalter som Primo Levis herr Palomar, Fernando Pessoas Bernardo Soares och Paul Valérys monsieur Teste.

Och bara Per Johansson kan beskriva en gammal mans hud ”som den man får när man odlat olivträd i flera generationer”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Madeleine Hessérus: ”Elefantens fot”

[papperspublicerad 17/3 2016]

 

Madeleine Hessérus
Elefantens fot
Natur & Kultur

Tidigt på morgonen den 28 april 1986 gick larmet om förhöjda strålningsvärden på Forsmarks kärnkraftverk. Så småningom medgav ryska myndigheter att det var reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl som hade havererat.

I dag är området en av människan i princip övergiven zon, förutom av militärer som patrullerar och äventyrsturister som vill uppleva landet där tiden stannade den 26 april för snart 30 år sedan, där bilder på Lenin fortfarande pryder de förfallna offentliga byggnaderna i spökstaden Pripjat. Och så finns där forskare, som använder den avspärrade zonen som en ofantligt petriskål för undersökningar om radioaktivitetens härjningar i det ekologiska systemet.

I Madeleine Hessérus nya roman sitter berättarjaget Katarina Bergman i nutid och bläddrar bland fotografier från den period då hon arbetade på Centret. Det var då något decennium efter olyckan och forskningscentrat etablerat och beläget utanför zonen. Generation efter generation av möss, sorkar, pilgrimsfalkar, hundar och morötter har fötts och dött inne i zonen och förändrats på olika sätt. Halveringstiden för plutonium-239 är 24 110 år. Så processen har knappt börjat.

Romantitelns elefantfot är formen på den nedsmälta kökkenmödding – corium – av kärnbränsle, betong, sand och stålstruktur som blivit resultatet av haveriet. Man får väl säga att den är själva utgångspunkten för Centret. En del av romanen beskriver resor in i zonen, dess tystnad och enstaka truliga, illegala ”återvändare”. Men också på Centret utvecklas en sorts härdsmälta som inleds med Katarinas ankomst. Hon dimper ned i ett team bestående av knappt tio forskare från olika delar av världen, samtliga med bagage och fastslagna inbördes relationer.

Så dramat kan börja, även om det inte leder till några grandiosa katastrofer. Hos Hessérus forskarteam, eller mer bestämt den minst sagt överspända berättaren Katarina, kan även ett mycket tamt skämt bli till något oerhört. Hessérus smyger fram sin från början trovärdiga berättare och låter henne bli allt mer arbetsam att ha att göra med. Hon blir snabbt ett intressant exempel på opålitlig berättare, Katarina Bergman. Flera gånger under läsningen stönar jag: Men skärp dig, människa!

Den naturvetenskapliga språkvärlden blir hos Hessérus ett poetiskt verkningsmedel, vilket är vanligare i poesin än prosan. Ibland kan det bli parodiskt, som när Katarina beskriver ett kärleksmöte med en annan av forskarna, som kommer till hennes bostad och luktar vodka ”eller andra obestämda aldehyder”: ”Till ingen nytta mobiliserade jag mitt förnuft. Mängder av atomer bytte laddning, i spalten mellan våra kroppar hade tydligt ett starkt gravitationsfält bildats”.

Pornografi för inbitna natur- vetare, kan man tänka.

Nej, mest glöder Madeleine Hessérus när hon får vistas inne i zonen som i tystnad fylls av nytt och annorlunda liv. ”När människan försvinner, då blir alla andra glada”, säger en av forskarna. Det är inte utan att jag håller med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: David Norlin: ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”

[Papperspublicerad 27/3 2016]

 

David Norlin
Dagar utan ljus, nätter utan mörker
Weyler

Kalla krigets kärnvapenskräck minns jag mest som en påtvingad, mycket abstrakt och lätt befriande barndomsföreteelse. Det var kring decennieskiftet 1980 och världsordningen tycktes hålla terrorbalansen i schack. Varenda stridsspets var räknad och atomkriget var monstret under sängen som ingen trodde på, egentligen.

Det var efter Östblockets fall som de mer realistiska skälen till rädsla uppenbarade sig, när stormakterna inte längre klarade av att hålla reda på alla spetsar i den allmänna röran och östra Europa och nordvästra Asien över huvud taget verkade löpa amok och vilken tillfällig galning till diktator vilken dag som helst kunde upptäcka ett par hundra taktiska laddningar bland syltburkarna i källaren. För att inte tala om begreppet ”smutsiga bomber” som kändes mer hotfullt än fyrtio år av bröderna Grimm-aktig ”duck and cover”.

Numera har vi mer omedelbara och handgripliga bekymmer att ligga sömnlösa över.

David Norlin återuppväcker det sugande atomhotet i sin skräckromantiskt, eller möjligen ulflundellskt, betitlade debutroman. En atombomb har utplånat Stockholm och en tredjedel av Sveriges befolkning. Ingen verkar veta vem som är angripare, men romanens berättarjag har kallats in som signalist i besättningen till en knappt färdigbyggd atomubåt som hastigt lämnar bergrummets docka med ett uppdrag som bara kaptenen känner till.
Men berättarjaget har också ett annat, hemligt uppdrag. Romanen består av de meddelanden han sänder till en kvinna han aldrig har träffat. Meddelandena är numrerade och sammanlagt 113 stycken. Den som har någorlunda koll på de senaste 50 årens mer eller mindre science fictionaktiga berättelser inser snart att den kvinna vårt berättarjag sänder meddelanden till är hans – med myndigheternas försorg – tilltänkta partner.

Så, det hela tilldrar sig i huvudsak på en ubåt och det gör att man förväntar sig att författaren har talang att skapa en känsla av inneslutenhet, en klaustrofobisk fysisk och existentiell atmosfär som kan vägas emot mer rymliga barndomsminnen och dylikt. David Norlin har den talangen. Han lyckas till och med komma undan med plattityder som ”Det är som om det inte var vi som styrde ubåten, utan den som styrde oss, som om den levde och vi var musklerna som arbetade innanför dess hud”.

Ja, jag ser hur det låter, men tro mig: det fungerar i det stora hela.

Den nutida svenska författare man mest kommer att tänka på är Jerker Virdborg, som i ett par romaner lyckosamt har eftersträvat att åkalla samma känsla av sammanbiten, målmedveten vanmakt i orimliga situationer.

I ett litteraturklimat vars utövare och avnämare numera helst retirerar till att ”göra upp med” mjukostiga medelklassrelationer, fem år efter det att de mest tragiska av tv-kanaler gav upp formatet, känns David Norlins debutroman som en liten befrielse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0