Omvärldsnotiser

# Den mest ömsint humana av filosofer, Zygmunt Bauman, är död, vilket tidigare meddelats. Björn Wiman skriver om honom här och Ola Larsmo här.
Som ingång kan jag varmt rekommendera hans essäsamling Vi vantrivs i det postmoderna (självklart en replikerande uppdatering av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen) från 1997 som översattes av Sven-Erik Torhell för Daidalos två år senare och förhoppningsvis fortfarande går att få tag på via daidalos.se.
Börja gärna med essän ”Kulturen som konsumentkooperativ” och sörj därefter att mannen är borta och tycks sakna ersättare.

 

# Efter att ha grubblat några månvarv på Malte Perssons i höstas utkomna bok Om Ofissism (Albert Bonniers förlag) har jag slutligen kommit fram till att Ofissim är ett anagram för Sfmoisi – den värmländske dödsguden.

 

# Katalogen från Polity Books kom precis med en annons för Zygmunt Baumans sista bok. Retrotopia utgår ifrån att mänskligheten har gett upp hoppet om en utopi, för att istället ägna sig åt att söka sig tillbaka till ett gyllene förflutet som bara högst eventuellt har existerat.

Känns det igen? Bullerbyn? Folkhemmet?

Visst.

Ur förlagstexten:
Imagined aspects of the past, genuine or putative, serve as the main landmarks today in drawing a road-map to a better world.

Carl Henrik Fredriksson meddelar mig att bokens titelessä står att läsa i hans översättning i senaste numret av Glänta (2/16). Det har jag gjort och det bör ni också göra.

 

# Det finns två skönlitterära författare jag värderar högt på grund av deras särdeles skarpa, ofta profetiska blick på oss och vårt västerländska samhälle. Det är William Gibson och Douglas Coupland – fascinerande nog bägge kanadensare.

I Couplands samling Bit Rot (2015) läser jag om hur han missat alla möjligheter att investera i företeelser som han visste skulle bli stora.

Själv minns jag hur jag recenserade spelhuset Blizzards strategispel Warcraft II i mitten av 1990-talet och hävdade att om man var smart så borde man köpa aktier i bolaget.

Själv köpte jag inga aktier i bolaget. Och nu sitter jag här.

 

# Jag noterar att denna uppdatering inte innehåller några kvinnor, vilket är en beklaglig slump. Kvoterar in några här: Ulla Nilsson, Tamara Reynolds, Juliette LeBrouge.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Mircea Cartarescu: ”Levanten”

Efter en del grubbel har jag beslutat mig för att ge The Secret World en andra chans. Jag rage-quittade ju för tre år sedan på grund av Funcoms vägran att ta itu med obalansen i pvp.

Men nu är jag åter. Svårt att låta bli med ett sådant upplägg.

Dessutom är det rentav mer skoningslöst än jag mindes det. Ett par uppdrag i Transsylvanien kräver att man kan läsa rumänska, till exempel. Som om det inte räckte med japanska och hieroglyfer.

Ett liknande dilemma stöter jag på när jag parallellt skall recensera den svenska översättningen av Mircea Cartarescus prosaversion av verseposet Levanten. Till formen borde ju höra att man jämför prosaversionen med versversionen, men det låter sig helt enkelt inte göras.

Här följer i alla fall recensionen [papperspublicerad 2015-10-02]

 

 

Mircea Cartarescu
Levanten. Österlandet
(Levantul)
Övers. Inger Johansson.
Albert Bonniers förlag

Den rumänska litteraturens mesta affischnamn Mircea Cartarescus dagböcker publicerades i svensk översättning 2011. De utspelar sig mellan åren 1994 och 2003 och som en röd tråd framstår skrivandet av den väldiga trilogin Orbitor. Det är svåra år för författaren. Man får intrycket att alla år är svåra år för Cartarescu, som hanterar skrivkramper, mer fysiska åkommor och känslan av obemärkthet i framför allt hemlandet.

Han är missnöjd med det allra mesta han skrivit, men det finns en titel som han aldrig förringar; som framstår som den enda klart lysande prestation han någonsin gjort. Verket heter Levantul. Man får aldrig riktigt klart för sig vad det är för sorts verk, men genom dagboksåren dramatiseras det, blir hörspel, radioteater och musikal.

Naturligtvis blir man nyfiken.

Nu utkommer Levanten i svensk översättning. Mircea Cartarescus svenska parhäst, den oumbärliga och mångförslagna översättaren Inger Johansson, förklarar i sitt efterord att originalet från 1990 är ett rimmat versepos skrivet på författarens moderdialekt muntenska, fullt av språkhistoriska finesser och i princip omöjligt att översätta till något annat språk.

2013 presenterade dock Cartarescu en prosaversion för sina översättare och Inger Johansson hörde till dem som nappade.

Levanten är en saga, ett rebelliskt spex, en karnevalisk frihetssång och en postmodernistisk kalabalik full av dofter och exotism.

Till det idéhistoriska Levanten – som betyder Österlandet – hör i princip alla länder runt östra Medelhavet bortom Italien samt länderna på Balkan. Hos Cartarescu blir Levanten till något som liknar det sagornas Bagdad som frammanas i Tusen och en natt, med ett kosmopolitiskt myller av folkslag, likheter och skillnader.

Tiden är 1820-tal och det grekiska frihetskriget rasar som värst. I västvärlden sågs den grekiska självständighetskampen mot det osmanska riket som ett kulturkrig mellan väst och islam och det engagerade hela Europa. Lord Byron var en av de frivilliga som reste för att slåss för det antika arvet och något är Cartarescu skyldig den stupade brittiske poeten – bland många andra.

Levanten i Cartarescus tappning är full av soldater och spioner, pirater och lycksökare, flyktingar och handelsmän. Huvudpersonen Manoíl är en ung rumänsk poet som drömmer om Valakiets (läs: Rumänien) frihet från turkarna. Tillsammans med ett gäng muntra kumpaner iscensätter han ett uppror mot den styrande vojvoden i Bukarest.

Berättelsen löper i ett rasande tempo. Hallucinatoriska scener avbryts med diktdeklameringar, sånger och känslosamma utbrott, anakronismer förekommer flitigt och skyggas inte för, rumänska och internationella författare citeras och parafraseras. Man får intrycket av minst tio högljudda operor som spelas på samma gång på samma scen.

Alltihop är indelat i tolv sånger. I den femte stirrar ett stort öga ner från molnen på våra hjältar. ”Det är Gud! gastade gamle Ghiorghi och kliade sig kvickt”. Men han har fel, ty ögat är författarens. Följande Heisenbergs principer om att man inte kan studera subatomära fenomen utan att påverka dem, drar han sig emellertid tillbaka och låter berättelsen ha sin gång.

Men till slut går det inte längre. Efter flera liknande interventioner lyfter författaren Mircea upp sin huvudperson från skrivmaskinspapperet för att göra en existentiell poäng. Men Manoíl lyssnar inte på det örat utan börjar slåss med sin författare, som skriker efter sin hustru på hjälp. Sedan en vapenvila ingåtts skriver han en kort programförklaring: ”Jag, Mircea Cartarescu, skrev ’Levanten’ vid trettioett års ålder i ett svårt skede av mitt liv när jag hade mist tron på poesin”.

För så var det. 1988 var den kommunistiska repressionen i Rumänien som hårdast och naturligtvis kan – eller kanske rent av bör – man läsa ”Levanten” som en desperat, befriande fantasi om uppror mot de moderna turkarna: kommunistpartiet och dess säkerhetstjänst.

I det tidiga 1800-talet drömmer Manoíl om en demokratisk republik i Valakiet, men han ömkas av en kumpan som påpekar att i politiken offras drömmaren snabbt: ”Åh, jag fruktar att vår dröm går ett sorgligt öde till mötes”.

Levanten framstår så allt mer som ett räddningsprojekt för Mircea Cartarescu, där han sitter med blaskigt te i en grå omvärld. Han frammanar nästan tvångsmässigt sin Levant – detta färgsprakande jubelrop – för att få ett skäl att leva.

Det blir mycket rörande när berättelsen är slut, men Cartarescu kan inte förmå sig att sluta. Det vanliga sättet att få en roman att fortsätta i evighet är att låta den sluta där den börjar – som James Joyce gjorde i Finnegan’s wake. Cartarescu låter sin roman sluta som ett hack i slutet av en lp-skiva.

Det är fantastiskt att äntligen få en smak av denna märkliga sång till friheten. Inger Johansson har uträttat storverk då hon behållit det rytmiska, ibland rimmade, och frodiga i denna vision. Heder åt dem bägge.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söker hämnd på den brasilianska federationen

Ja okej jag mår bättre, det var tjafs kring zoloft-receptet bara.
Inga fler epitafier in spe för tillfället.

Det var väl drygt 20 år sedan, när jag och Claes och Malcolm satt och spelade Civilization i syfte att knäcka något civilisationsprocentrekord som hade åstadkommits på någon konkurrerande korridor på Smålands nation i Lund.
Märkliga prioriteringar gjordes. Den inbitne nyliberalen Claes förordade uppbyggnad av universitet och bibliotek. Den marxistiskt anstuckne nationalekonomen Malcolm förvandlades till en kolonialist och själv vrålade jag på höjda skatter för att betala det militärindustriella komplexet och kicka röv.

Ahh, men vi lyckades.

I förrgår kväll gav jag mig i min ensamhet på Sid Meiers nya Civilization: Beyond Earth och vid tiotiden morgonen därpå väcktes jag ur spelet av någon från redaktionen som undrade om jag inte kunde skriva en kommentar om något jag för tillfället inte minns.
Det kunde jag ju inte.
Den brasilianska federationen hade precis övertagit min huvudstad med hjälp av propaganda, spioneri och cyberattacker och jag kunde ha beskrivit exakt hur mycket en kommentar i en tidning på jorden betydde i det stora hela.
Men jag lyckades växla från det stora till det lilla.
Det var som att krypa tillbaka genom garderoben från Narnia till det blitzendrabbade England, fast Stockholm.
Listig som jag är – emellertid – så sparade jag en position tio år innan de förhatliga brasilianarna överrumplade mig.
Vill ni något, så är jag inte här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Go for the eyes, Boo! For the eyes!!”

Bokbloggens sektion för idoliserandet av fiktiva hamstrar meddelar att två av spelvärldens mest bedårande karaktärer nu skall inkorporeras i D&D- spelet Neverwinter Online.

Ja, det rör sig om den något hjärnskadade krigaren Minsc och hans vapendragare, hamstern Boo, som kommer att förekomma i en stundande uppdatering.

Tidigare är paret kända från klassiska Baldur’s Gate och Minscs stridsrop ”Go for the eyes Bo!” samt hans betryggande försäkran ”Every hamster has its day” har blivit bevingade.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Johan: Min nästa dotter ska döpas till Minsc. Eller Boo. Hur som helst: "Kicking butt [kort tankepaus] For goodness!!!"

Jonas Thente, 21:54, 20 februari 2015. Anmäl

Holy Shit. Äntligen någon mer än jag som vet att uppskatta livets goda sidor. Minsc är spelhistoriens roligaste NPC. Glöm inte: "Minsc will lead with sword and boot... Boo will take care of the details" och "Sword, meet EVIL"

Johan, 20:37, 20 februari 2015. Anmäl

Engagerade litteraturkritiker vs. posörer

Förresten, apropå datorspel, som jag behandlade i förra inlägget: jag brukar alltid mäta mina kollegers seriositet utifrån hur de bemöter och bearbetar det faktum att jag också intresserar mig för datorspel.

Alla med någorlunda insikt begriper ju att spelen står för en ny berättarform. Som romanen en gång gjorde. Som den fria versen en gång gjorde. Som filmen en gång gjorde.
Ändå stöter jag ideligen på folk som känner behovet av att markera.

Som min favorithårfrisörska på en salong nere i SoFo, som en dag meddelade att hon skulle falla tillbaka på sin parallella karriär som cirkusartist och försvann. Hon insisterade på att småprata, som frisörer brukar göra, och när vi efter sådär fem sessioner kom fram till vad jag egentligen skrev om, och jag nämnde bland annat spel, så liksom frös hon till och snappade av med att hon tyckte det lät barnsligt.

Och visst: inte mycket man kan göra när man sitter med sin frisyr bokstavligen i händerna på någon.
Men när jag stöter på den där attityden hos kolleger som inte står med rakapparaten i högsta hugg, så gör jag en inre notering om att aldrig någonsin intressera mig för någonting de till äventyrs har att säga om fiktion, berättande eller litteratur.
Att arbeta med skönlitteratur måste – i mina ögon – innebära att man intresserar sig för konstruktionen av intrig och berättande, och till exempel hur man kan förädla detta till romanform.

Jag är medveten om att majoriteten av litteraturkritiker tycks nöja sig med att få fram det budskap som, om man i hastigheten skulle missa det, även framhävs i fetstil på bokens baksida.
Det brukar handla om att relationer kan vara bra, eller dåliga. Oftast dåliga.

Det är – antar jag – okej att sköta sitt jobb på så vis. Många läsare nöjer sig med detta och man kan riva av ett par recensioner om dagen och planera helgen.

Men om man utan vidare förklaring avfärdar en berättarform som spelen, som blir alltmer sofistikerad för varje månad och ställer frågor om och utmanar sådant som berättarformer, narrativitet, receptionsestetik, distribution, gestaltning och i princip allting annat som ingår i det skönlitterära paketet  – då är man fan vare sig klippt eller skuren att överhuvudtaget uttala sig om nutida litteratur.

Jag kan acceptera gamla människor som säger att det är för ansträngande att sätta sig in i ett nytt medium.
Det är mycket begripligt, för jag kan tänka mig att det är lika arbetsamt för en förstagångsläsare att ge sig i kast med till exempel Bolaños romaner som det är för en förstagångsspelare att begripa sig på This War of Mine. I bägge fall är det den slappe som förlorar.

Men jag kan inte acceptera det slappt rutinmässiga avfärdandet hos de som kallar sig mina kolleger, av en berättande konstart som fascinerande nog alltmer liknar uppfyllandet av 1800-talets idé om ett Gesamtkunswerk men undandrar sig de associationerna eftersom de människor som vet vad Gesamtkunstwerk betyder och implicerar aldrig är desamma som de människor som vet vad ett mmorpg eller en tank är.

Akademiledamöter och perukstockar må för tusende gången sondera djupen hos kanoniserade författare och krafsa sina ängsliga anteckningar i deras marginaler.
Det är deras uppdrag, och de sköter det ofta riktigt bra.

Men av aktiva litteraturkritiker med uppdrag att sondera den samtida och framtida litteraturen kräver jag en rejäl smula mer nyfikenhet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En inställd text är också en text: mmorpg revisited

”Everything is broken up and dances”, skaldade Jim Morrison en gång, i en nittonhundrasextiotalifierad variant av alla intelligenta läsares favoritpoeter, William Butler Yeats, som uttryckte det bättre i dikten ”The Second Coming”: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.

Detta med hur allt faller samman i förvirring upplever vi tidningsarbetare dagligen, sedan ett enda pappersmedium blev ett tiotal digitala och arbetstiden utökades från 12 timmar per dag till drygt 20.

Texten nedan är ett exempel. Jag slet som fan med researchen, dag och natt i veckor, eftersom ämnet datorspel kräver sin tid och artiklarna dessutom attraherar så många assholes som bara väntar på att få korrigera, anmärka, briljera och jävlas i största allmänhet. Och jag plöjde ner så mycket pengar.

Den skulle ha publicerats under någon av de där röda dagarna som tidigare var tidningsfria men numera inte alls är det, eftersom det kommer ut digitala upplagor som läses av hur många tiotal personer som helst.
Men eftersom allt befinner sig i sammanbrott så glömdes den bort. Kanske saknade den det normkritiska perspektivet, jag vet inte.

Jag hittade min text med hjälp av GPS när jag kom tillbaka från jullovet. Den var förstås opublicerad – eller okej: refuserad – och låg möglande på ett sunkigt liggunderlag i ett förrådsutrymme bredvid parkeringsgaraget under DN-skrapan. Den rosslade nåt om att den var missförstådd, att allt var samhällets fel och undrade om jag hade en spänn till tunnelbanan.

Jag väckte den till liv med hjälp av ett hjärt-och lungräddningskit jag snodde från det näraliggande gymmet, så här är den:

……………………………

Arbetarrörelsen är inte död.
Den lever i högönsklig välmåga i de virtuella världar som hundratals miljoner datorspelare upplever som verkligare, eller i alla fall mer engagerande, än verkligheten.

Den som loggar in i exempelvis Neverwinter online får en omedelbar smak av de avgrundsdjupa klassklyftorna.
På den öppna chattkanalen far glåporden mot de rika som kan köpa sig till det som andra får tillkämpa sig med svett och möda. Hierarkierna är lika självklara som en gång på fabriken när disponentens son kom färsk från universitetet och mötte gubbarna på golvet. Minsta misstag möts av högljudda suckar, menande blickar och råa skratt.

Men för att förklara klassamhället online måste vi först blicka tillbaka.
Karl Marx och Friedrich Engels beskriver i Kommunistiska manifestet urkommunismen. Bidraget till den historieskrivningen står framför allt Engels för, som fascinerats av antropologiska studier av Nordamerikas indiankulturer och däri funnit en sorts mänsklighetens guldålder när allas arbete gagnade alla och alla tillgångar var gemensamma.
Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Ungefär så fungerade det första mmo:t jag spelade cirka 1991.
Eller spelade och spelade – Lambda MOO var i och för sig en virtuell värld, men den var helt textbaserad och mycket high-brow.
På den tiden var det i princip bara akademiker som hade tillgång till Internet. Varje spelare bidrog med en del av den kod som utgjorde världen och det fanns inga egentliga spelmoment, vilket också innebar att det inte fanns någon konkurrens eller några anledningar att bli stressad. Man undersökte och upptäckte världen, häpnade och tackade Skaparen – vem det än råkade vara – för insatsen.
Om man kände att man ville ge något tillbaka – och det kände nästan alla – så bidrog man med sin lilla del.

Ett par år senare dök jag in i ett av de första kommersiella rollspelen byggda för många samtidiga spelare.
Det var inte längre bara text. Grafiken hade kommit. Ultima Online(1997) byggde på en av de mest stilbildande spelserierna och tanken var att den värld som dess författare, Richard Garriott, hade skapat skulle levandegöras i en gemensam arena.
En av de första sakerna som hände var att Garriotts egen karaktär, Lord British, mördades av ett gäng spelare.
Det var en stor skandal som demonstrerade farorna i att släppa spelarna alltför fria. I backspegeln kan man se att Ultima Onlines – och det nästan samtidiga Everquests – öde var att göra alla de fel som pionjärer kan göra.
Serien av Ultima-spel byggde mycket på moraliska val och önskan att göra gott. Det fungerade bra så länge en ensam spelare kastades in i ett universum befolkat av datorgenererade fiender och hjälpare. Men när människor ställdes mot människor blev resultatet alltför likt verkligheten: den starke slog ihjäl den svage och snodde hans få tillgångar.

I varje onlinespel finns det, precis som på alla andra arbetsplatser och i varje livsinstans, nybörjare och veteraner. En av lärdomarna som Ultima Online gav var att veteranerna, om de får fritt spelrum, kommer att överrumpla nybörjarna, ta livet av dem och sno allt de bär med sig.
Lika lite som detta är en hållbar samhällssituation, är det en god affärsidé för ett spelföretag som vill locka nya kunder.

Nästa generations onlinerollspel hade lärt sig läxan. För det första måste man begränsa möjligheterna för rutinerade spelare att profitera på nybörjarna. Den mest praktiska lösningen var att skilja mellan PvE och PvP – det vill säga Player vs Environment och Player vs Player – vilket i praktiken innebar att var och en spelare var fredad mot andra spelare såvitt man inte aktivt valde motsatsen.
Det behövdes också en polisinstans i form av GM:s – Gamesmasters – som spökade runt i spelen, övervakade moralen, tog emot anmälningar och rapporter om konstigheter, samt bekämpade exploateringar av den ekonomi som nu hade växt sig så stor att den börjat bli intressant för tredje partens parasiter.

Jag minns ett typiskt möte med en GM under World of Warcrafts (2004) andra år.
Jag stod och fiskade, mekaniskt, för att fylla någon sorts kvot och få en belöning, och blev approcherad av någon som började ställa vänliga frågor till mig. Jag fattade direkt vad det var frågan om: han eller hon var en GM som ville ta reda på om jag var verkligen var en vanlig spelare, eller om jag var ett illegalt fiskarprogram eller möjligen en kinesisk student i en cyber-sweatshop, anställd att farma fyndigheter för försäljning mot reda pengar.

När vi skriver 2014 har dessa onlinespel vuxit explosionsartat. Medan spel som Ultima Online och World of Warcraft” tog ut en månatlig prenumerationsavgift, så kan dagens onlinespel knappast göra det.
Ultima har lagt ner och WoW är ett av ganska få spel som fortfarande har en månadsavgift, men det sker till priset av en vad många rutinerade spelare anser vara en fördumning. Hur länge det kommer att hålla är svårt att säga.
En hel del spel har startat som prenumerationsspel men tvingats bli gratis – The Lord of the Rings Online, Age of Conan, Dungeons and Dragons, The Secret World, Star Wars: the Old Republic – medan ett fåtal, som Elder Scrolls Online, ännu går emot strömmen, men gissningsvis på lånad tid. Konkurrensen är helt enkelt för stor.
Vad gratisspelen istället experimenterar med är olika sorters mikrotransaktioner.
Och det är ett snilledrag. Medan huvuddelen av spelet är gratis så kan spelaren köpa diverse favörer som till exempel snabbar på karriären. Mest lyckat i detta avseende är nog Neverwinter Online, som är ett uttalat Pay-to-win-spel. I alla fall till ytan.
Pay-to-win behöver förklaras. I spelvärlden är det något fruktansvärt omoraliskt. Det innebär att man kan köpa sig till samma saker som gratisspelare får kämpa hårt för att tillskansa sig.

Och det är här klassamhället kommer in.

Det finns spelare som har mycket tid och lite pengar. Och det finns spelare som har lite tid men desto mer pengar.
De kan mötas på någorlunda lika villkor i onlinespelen, eftersom de förra kan lägga tid på att skaffa sig exakt samma förmåner som de välbeställda måste köpa.
För den spelmakare som vill skapa ett virtuellt samhälle är det en balansgång. Man kan inte låta penningstinna magnater betala sig fram till de högsta positionerna – och å andra sidan kan man inte låta det trägna trasproletariatet triumfera utifrån blotta erfarenheten. Men det är snarare det senare som händer.

”Paypig” är ett av de snällare epiteten som kastas mot spelare som har köpt en eller annan förmån som andra har slitit hårt för att uppnå.
Man måste känna till att en trogen spelare av något av de större rollspelen har vistats i sin värld i många, många timmar och känner igen en rik uppkomling ganska direkt. Denne häcklas. Och försöker försvara sig med argumentet att poängen med gratisspel är att inkomsten kommer från spelare som betalar för diverse förmåner. Samt att de betalande spelarna på så vis understödjer gratisspelarna.

Det brukar sällan gå hem. För i stridens hetta – när 30 enskilda spelare går samman för att besegra en drake eller vad det än kan vara – då är det kompetens som gäller, och kompetensen har oftast den som har spelat sig fram, snarare än den som har köpt sina sporrar.
Själv har jag plöjt ner säkert 5000 spänn i Neverwinter för att gradera upp mig. Ändå ligger jag väldigt lågt när taktiksnacket går igång. I den här världen är det blod svett och tårar, erfarenhet och kompetens som räknas.
Det känns som en välkommen semester.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0