Röka i Berlin 1923

När jag läser nyutgåvan av Hans Falladas nästan 1000-sidiga roman Varg bland vargar (Wolf unter Wölfen) är jag full av förtjusning för översättningens känslighet inför den period under vilken texten skrevs, det vill säga på 1930-talet.

Sedan inser jag att det naturligtvis inte är fråga om någon nyöversättning, utan en försiktig revidering av Knut Stubbendorffs översättning från 1939.

Mycket få nutida översättare hade tänkt på att det inte existerade några fimpar i slutet av trettiotalet. Inte heller fimpade man cigaretter. Nu har jag inte något svenskt slanglexikon till handa, men jag är nästan säker på att ordet fimp är ett 1950-talsord. Vad jag vet säkert är att det härrör ur den slangvariant som kallas fikon.

Som Stubbendorff mycket riktigt översätter, så hette en gång det som blir kvar av en cigg man inte längre kan röka helt enkelt stump.

Fikonspråket – som ju innebär att man sätter fi- som prefix framför ett ord och -kon efter ordet – skapade av ordet stump sammansättningen fimp stukon. Fimp kom att upptas i det allmänna svenska språket och blev dessutom också ett verb, fimpa.

En modern översättare skulle i nittionio fall av hundra inte tänka på detta, utan låta anakronismen ha sin gång. Jag hade säkert gjort så själv.
Nu använder Stubbendorff stump, och när någon i romanen – som utspelar sig 1923 och något år framåt – fimpar så heter det att cigaretten släcks eller dödas.

Leif Erikssons översyn av Stubbendorffs tolkning är diskret och mycket bra gjord. Man bör vara försiktig med nyutgivningen av tidigare översatta klassiker, och förlaget Lind & Co som ger ut Fallada – Varg bland vargar är den tredje romanen på kort tid: tidigare har utgivits Ensam i Berlin och Hur ska det gå för Pinnebergs? –  bör omfamnas och hedras för diskretion och elegans.

Till Fallada återkommer jag så småningom.
Rökningen återkommer jag möjligen till när jag har blivit för gammal för att bry mig om hur jag luktar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Fast en fimp är ju stumpen plus filtret. Och det var på 50-talet filtercigaretter började komma.

116, 23:43, 7 februari 2015. Anmäl

Några ytterligare litteraturkritiska insikter

En undersökning utförd av Bokbloggen analytikerteam har kommit fram till detta:

Det enskilda ord som oftast felstavas av yngre svenska författare är skadskjuten.

Desto mer tragiskt eftersom två tredjedelar av böckerna handlar om personer som är det. Skadskjutna alltså.

När jag tänker efter så låter det faktiskt som ett ganska ok efternamn att ta: Jonas T Skadskjuten. Låter adligt på något sätt.

…………….

En annan kommission har utrett rationaliserandet av litteraturrecensionerna, mot bakgrund av det faktum att det kommer ut alldeles för många böcker för att hinna med.

Ett förslag är att använda de tre kategorierna ”mjukt och bärigt”, ”friskt och fruktigt” samt ”kryddigt och mustigt” och inget mer.

……………..

Ett tredje team håller på att utvärdera effekterna av mitt twittrande på mitt bloggande på mitt pappersskrivande.
Delresultatet skvallrar om tendens mot kortare, lustigare och mer korkat meningslösa texter.
Vi återkommer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När parenteserna tar över (skulle varit: Anmälan: Garay, Melker)

Avdelningen för kufisk och litteratur och metalitterära provokationer besöker jag så snart något nytillkommit. Jag rusade dit genom hall A, B och C samt tog de åtta trapporna ner och sedan till vänster och genom den gröna dörren när jag fick besked om en ny bok som heter mcv och är författad av den för mig hittills okände Melker Garay.

Förlaget heter Norlén & Slottner. Utgåvans hemsida finns via denna länk.

Bokens rygg påminner om de där Det Bästa-specialerna, som bestod av förkortade romaner. Man brukade få fyra romaner per bok och det som kortats var i allmänhet miljöbeskrivningar, inre monologer och mer högstämt existentiellt tjafs som inte angick fokusgruppen. Jag minns till exempel Peter Benchleys Hajen i en Det bästa-version. Hela poängen med lokalpolitiska hänsynstaganden var försvunnen.

(Det var väl den eminente Jan Stenmark som nyligen gjorde en bild som behandlade chocken när en helt ung man inser att originalutgåvan av tidskriften Det bästa inte heter The Best. Snarare Reader’s Digest. Jag kan häftigt identifiera mig med denne unge man. Jag har ännu inte hämtat mig riktigt)

(På tal om förkortningar slår mig nu följande lustighet: när jag var ung och letade efter svenska översättningar av den notoriske markisen de Sades verk, var jag hänvisad till The Elephant Press, som var någon sorts bolag inom den lika notoriske pornografen Curt H:sons imperium.

Där fanns de Sades Justine, översatt och bearbetad av en Nore Hell. Bearbetningen består av allt att döma i amputerandet av alla romanens mer filosofiska och intressanta utläggningar. Bara det monotona sexet är kvar.

Många år senare hittade jag på antikvariat en svensk översättning av Octave Mirbeaus Le journal d’une femme de chambre, som fått den svenska titeln En kammarsnärtas bekännelser.

Romanen har filmatiserats tre gånger, bland annat av Buñuel 1964, och samtliga filmer är ungefär lika småtråkiga.

Det var B Wahlströms som gav ut den 1941. Översättaren heter Algot Rune och han har också skrivit ett förklarande förord, som bland annat behandlar hans försiktiga bearbetning av originalet.

Det är en fröjd att läsa:

På ställen där författarens fantasi irrat in sig på perversiteternas område eller där han upptar till behandling politiska och litterära förhållanden, för vilka intresset numera bleknat, eller där han råkat förfalla till longörer som kunna väntas besvära vår svenska publik, har det ansetts befogat att till fromma för bokens helhetsintryck vidtaga en del förkortningar.

Ha! Vad sägs om den? Är det inte en pärla i genren nationell anständighet och publicistiskt ansvar?)

Ja, nu distraherade ni mig.
Jag fortsätter resonemanget kring det jag egentligen började tala om någon annan dag, men parenteserna ovan har trots allt mycket med saken att göra, så de är inte bortkastade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Språkpolisen siktar på tomburkar vid skjutbanan

The Phantom Band – The Howling

 

De kallas för stelnade metaforer – ord som stolsben och prisregn, som man använder helt oreflekterat utan att tänka ens ett ögonblick på att det från början är fråga om metaforer.

Inga problem där: allt som förmerar språket och groddar fram nya ord är bra.

En annan sak är det med de där slentriansatserna som utmattar språket och får en att känna sig som om man befunne sig i ett lingvistiskt akvarium där syresättningen har havererat.

Oftast har det med televiserade reklamslogans eller populära etermediaserier att göra.

Har ni fest eller?
Because I’m worth it.
(jag är medveten om att mina exempel är gamla men jag har inte tittat på tv sedan 11/9 2002 så ni får fylla i med nutida avarter) (Och apropå att profilera sig i tv-rutan så minns jag när televisionen lanserades i Sverige och den populära programledaren Ria Wägner hade instruerats att folkligt säga hej – istället för det mer korrekta godafton – och vinka med handen bakvänt. Kulturdebatten nästan sprack av åsikter om detta bakvända vinkande. Okej, det har jag inga belägg för men jag extraherar från dagens kulturdebatter. Jag var dessutom vid tillfället i 30-årsåldern och hade inte råd med television – kritikerlönerna då – så detta är hörsägen)

Åter till språket så har jag tidigare bannlyst uttrycket Först till kvarn…
Jag har också vädrat mitt missnöje med Finns inte på kartan.
Nu är det dags att lägga Det finns en särskild plats i Helvetet för… till de uttryck som bör förbjudas med hänvisning till inflationsmålet.
Vi är alla medvetna om det numera går tretton krönikörer på dussinet, men deras mandat tycks mig vara att förnya språket snarare än att begränsa det.

Förresten känns det befogat att sätta även tretton på dussinet på svarta listan.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En språklig fråga

Om man är uppe med tuppen men ännu inte har gått och lagt sig, är man då nere med tuppen?

En fråga som det gamla bondesamhället aldrig behövde ställa sig, men här är vi i moderniteten och i mitt fall post festum tidskriften Gläntas årliga baluns. Den här gången hade de kommit på att sälja prenumerationer som inträdesbiljett och det kan man inte tjafsa med.

Poeten UKON, som satt i biljettluckan, var mycket plågad av uppgiften.
I övrigt avlöpte nog allt som det skulle. Jag samlade information och drack öl. När jag lämnade stället stod en piketbil utanför, men jag smet in i en taxi i stället.

Detta skriver jag i vargtimmen för att kunna ta en smärre sovmorgon, men det är väl uppenbart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Högsta betyg

I helgen läser jag Jan Guillous senaste roman och konstaterar att han – även om det nog inte inhöstar det Nobelpris i litteratur han förmodligen anser sig vara värd – i alla fall kan stava till skadskjuten (utan e), vilket är mer än vad 95 procent av svenska författare och journalister förmår.

Rejoice therefore!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pratar med någon från Egypten och grunnar kring publicistik

Jag pratade flera gånger igår med Assa i telefon.
Hon är från Egypten och ringde mig för att jag för ett par veckor sedan översatte en text av den egyptiska författaren Nawal El Saadawi som publicerades i DN.

Assa håller inte med Saadawi och vill inte låta henne stå oemotsagd. Så långt förstår vi varandra.

Problemen börjar när hon vill veta vilka som får publiceras i svenska tidningar, vem som bestämmer vilka som får publiceras och varför DN inte låter motsatta åsikter till Saadawis komma till tals.
Assa är utan tvekan en skärpt, intelligent och mycket engagerad person – så engagerad att hon ringer mig flera gånger en fredagskväll och ställer precis de frågor som tvingar mig ner som en gruvarbetare i den publicistiska traditionens demokratiska fundament.

Jag har blivit lika paff en gång tidigare.

Det var på en annan svensk morgontidning – GP – och jag hade bjudit in en herre som tidigare varit högt uppburen journalist i Iran eftersom jag hade fått känslan att han var betydligt mer värd min tid än de flesta andra men saknade riktigt grepp om hur journalistik funkar häruppe i fridsamheten.

Det var när han frågade hur mycket det kostar att få en bokrecension införd som jag baxnade första gången.
För helvete! började jag försiktigt, varpå jag förklarade de intrikata regler som styr det kritikindustriella komplexet och med många färger utmålade den nesa och livslånga vanära som väntar den kritiker som skulle påkommas med jäv.

Där han kom ifrån var det självklart att kunna muta sig till en hyllande recension – ja, rentav en regel.

Det andra baxnandet kom när han förklarade att han aldrig hade fått för sig att ta en av tidningens provprenumerationer.
Ehh, så varför inte?
För att han ville ha den riktiga tidningen, inte nån provtidning.
Och jag förklarade att – för helvete igen – det är ju den riktiga tidningen fast prenumerationen är på prov.
Han lyste upp av insikten och sa Jaha!!
…och jag noterade i mitt inre linjerade anteckningsblock att mycket enkla och enkelt överkomna lingvistiska dilemman står mellan svenska morgontidningar och en stor grupp intellektuella potentiella prenumeranter.

Åter till Assa.

Jag försökte förklara för henne ungefär hur vi tänker när vi översätter och publicerar en text av en egyptisk författare; hur det kommer sig att en dagstidning kan vara fri från rådande regim men ändå ha en politisk agenda och varför; hur den nyhetsvärdering ser ut som måste skifta fokus mellan lokala och globala härdar och ändå täcka aktuell bokutgivning, ränteläge och korgbollsresultat, samt varför det är värdefullt att publicera somligas åsikter men inte andras.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var svårt. Spelregler som känns så märgiga kan vara väldigt svåra att förklara. I synnerhet för någon som har betydligt större intressen i det som händer i Egypten än någon av oss som just nu mest grubblar kring kantarellställen och huruvida det finns nåt ställe där man kan käka brunch utan att beställa bord.

Om Assa ringer igen så ska jag bjuda in henne till mitt jobb och försöka förklara poängen. Jag tror att den fortfarande finns.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stop me if you think…

Genom eminenta The Gawker hittar jag ett tumblrarkiv (ett helt normalt svenskt ord ju) där en grafisk designer som heter Lauren LoPrete genialt nog har tagit sig före att kombinera Peanuts (Snobben på svenska, av lika okänd som mysteriös anledning) med The Smiths.

Här är länken till This Charming Charlie: länken till This Charming Charlie.

Bägge parter vinner på kombon. En ytterligare knorr är ju att de personer som på sådär 1960-talet vördade den förmenta visdom som finns i Charles M Schulz‘ syndikerade serie, förmodligen var av samma skrot och korn som Morrissey-dyrkarna ett par decennier senare och framåt.

Att jämföra med personer som sätter upp strippar med katten Gustaf på kylskåpet. De är utan tvekan Absolute Summer hits 43-typer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

ToT: Vet. Den här bloggen har långt tidigare behandlat den förbättring av Garfield som uteslutandet av titelfiguren innebär.

Jonas Thente, 23:44, 30 augusti 2013. Anmäl

Innan du klagar för mycket på katten Gustaf, beakta vilket existentiellt djup som döljer sig i den serien bara man tar bort katten: http://garfieldminusgarfield.net/

ToT, 17:38, 22 augusti 2013. Anmäl

Till filistéernas försvar

I tillägg till måndagens uppsats om fiktionens absoluta dominans som förklaringsmodell att applicera på såväl individ- som kollektivnivå, vill jag anföra filistéernas öde.

Man brukar ju konstatera att det är segraren som skriver historien.

Det låter både förnuftigt och snyggt. Men backar man ett steg från retoriken så hamnar man i den sannare truismen: det är historieskrivaren som skriver historien.

Segraren kan vara hur militärt, ekonomiskt och teknologiskt överlägsen som helst – om den saknar historieskrivare som kan konsten att berätta en bra story, så kommer segraren att förlora i det längre loppet.

Tag lärdom av filistéerna.

Även om vi i det moderna Sverige snarare tar till invektiv som motherfucker och fuckface än filister mot en individ vi vill onda, så lever filisté och filister kvar som mycket nedvärderande omdömen. Synonyma invektiv är borgarbracka, uppkomling.

Underlaget för förknippandet mellan filistéerna och något fult finns i den mest framgångsrika fiktion som någonsin har skapats: Bibeln.

I det följande lutar jag mig emot Hans Furuhagens vederhäftiga studie Bibeln och arkeologerna [Natur & Kultur, 2010].

Filistéerna var ett av de folk som, antagligen till följd av klimatförändringar och/eller trakasserier från grekerna, tvingades fly sina hemländer. En fullskalig migration med andra ord. Deras mykenska keramik tyder på att de kom från Cypern och den Egeiska övärlden. Andra källor pekar på Kreta.

De slog sig ner längs det nuvarande Palestinas kust. Palestina har för övrigt fått namn från det egyptiska namnet på filistéerna: Peleset.
Vid dessa kuster idkade filistéerna handel så som de förmodligen var vana.

Den viktigaste knutpunkten hette Gaza.

Furuhagen:

Främmande folk omnämns i Bibeln på drygt niohundra ställen, i hälften av fallen rör det sig om filistéerna, och det är berättelser fyllda av hat, fruktan och förakt. Israeliterna visste mycket väl att filistéerna var rikare, starkare och tekniskt mer avancerade, men filistéerna var ändå värda förakt ty de var inte omskurna, de åt griskött och de dyrkade främmande gudar [framför allt den assyrisk/babylonska Dagon]. En del forskare menar att det var i konfrontationen med filistéerna som israeliterna skärpte sina religiösa tabun och föreskrifter. Det var trycket från ‘den andre’ som skapade judendomen som en särskild religion. Det var också krigen mot filistéerna som frambringade israeliternas största hjältar: Simson, Samuel, David och Salomo.

I israeliternas förakt finner vi alltså kopplingen mellan filisteérna och den – numera snart utdöda – moderna betydelsen av kälkborgare.

Ty på samma sätt som israeliterna kunde säga att ok, visst, ni har makten och härligheten och stålarna och larmsystemen, men ni saknar våra sofistikerade regler och ritualer kring fläsk- och snoppkött så ni är bara sååå ägda – kan en CSN-belastad utfattig men högutbildad student i dag konstatera att finansmarknadens aktörer förvisso besitter makten, härligheten, stålarna och larmsystemen, men vad fan betyder det när de ligger och läser Camilla Läckberg och har Ernst Billgren på väggarna, de patetiska filistrarna, fniss…

Läs Pierre Bourdieu för en mer detaljrik analys av De intellektuellas överlevnadsstrategier.

Men åter till Bibeln. Hans Furuhagen gläntar på dörren till en oomkullrunkelig sanning när han skriver:

Men hur kunde filistéerna som var framgångsrika producenter av vin och olivolja, skickliga vapensmeder och krukmakare och väldiga krigare få ett så dåligt eftermäle i historien? Kanske saknade de en kraftkälla som både greker och israeliter hade tillgång till, nämligen nationella poeter och historiker? Vi känner ju inte till någon filisteisk Homeros eller Herodotos, och inte heller någon filisteisk motsvarighet till det prästerskap i Jerusalem skrev de patriotiska myterna i den hebreiska Bibeln.

Och så är det nog.

Det folk som har bäst författare vinner.

Och nuförtiden behöver man inte hundratals år på sig för att etablera fiktiv hegemoni. Den moderna tidens överlägsna mästare på området patriotism är som bekant USA.

Vi som existerade före Sovjetunionens fall och hade huvudet lutat åt vänster har förmodligen alla fått frågan om var vi helst skulle vilja bo: New York eller Moskva.
Det givna svaret var förstås att vi alla redan bodde, och bor, i New York. Moskva lärde sig aldrig att jobba på djupet och göra lika suggestiva kampanjfilmer som Manhattan, Taxi Driver eller Apocalypse Now.

Vi tackar Dagon för det.

Och medge att det amerikanska folket är suveräna på att bygga sköldar av fiktion. De har till exempel fått oss att gå med på att det var USA som hjältemodigt och oegennyttigt vann andra världskriget åt oss.
Till och med det krig som de på många fronter, bland annat moraliskt, förlorade – Vietnamkriget – lyckas de i sina fiktioner vända till en seger.

För hur många superkritiska fiktioner som än USA-producerats om detta krig, om de påföljande, de innevarande och de nästkommande – så kommer subjektet alltid vara en rättfärdig eller ångerfull eller traumatiserad eller bedragen eller duperad eller naiv eller ifrågasättande eller hemlängtande amerikan.

[Åhh…jag önskar jag hade haft tillgång till Jules Feiffers sedvanligt talande serie där två småungar leker krig – amerikan mot nazist – och det slutar med att han som är amerikan surt konstaterar att nästa gång vill han vara nazisten, för det är mer av en karaktärsroll än den självklart goda hjälterollen]

Och filistéerna kommer alltid att vara namnlösa ris-slafsare eller fanatiska araber med goseuzin under kudden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Hela historien här. [...]

Bäst författare vinner « SMYG (Webbsida), 19:23, 31 januari 2013. Anmäl

En fråga om karaktär

De allra flesta anser det säkert vara en petitess, men mig plågar det att svenskan saknar ett lämpligt ord för fiktiva subjekt.

Vi lyckliga få som har till yrke att i text diskutera litteratur saknar detta ord så som en snickare hade saknat ett redskap att hamra in spikar med (”hammare”), en läkare ett instrument att mäta kroppstemperatur med (”termometer”) eller en finansman ett ställe att gömma sina pengar på (”Cayman Islands”).

På engelska skriver man character och har inga problem med det. Översätter man det till svenska blir det karaktär, vilket begrepp emellertid får en alltför stor slagsida åt dess dubbelbetydelse som har med personliga egenskaper att göra.

Korrekturet brukar klaga när jag någon gång kallar en roman- eller spelkaraktär för karaktär och jag bråkar aldrig om det.

Men vad kallar man på svenska exempelvis Arvid Falk om han inte får vara en karaktär?

Jag brukar försöka med figur eller gestalt. Men figur känns som ett pejorativt omdöme – jag har för mig att det var Farmor i Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre som brukade avfärda misshagliga människor med att de var figurer – och gestalt har en dragning åt det spiritistiska.

Person är för köttigt och roll är alltför teatermässigt – en kostym eller klänning för en skådespelare att gestalta. Protagonist fungerar enbart för att beteckna den som står i fokus och aktant är alltför formalistiskt litteraturvetenskapligt för att fungera i en dagstidningstext.

Det finns säkert några ytterligare möjligheter jag har glömt att nämna här, men jag har prövat och förkastat dem alla. Jag saknar alltjämt det ord som kan ersätta X i en mening som: ”En hel del av Agatha Christies X blir mördade”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] läste det här mycket intressanta inlägget av Jonas Thente på DN:s hemsida där han konstaterar att det finns [...]

Det är skillnad på ord och ord « Johan Lindback (Webbsida), 12:04, 15 januari 2013. Anmäl