Loppisfynd, samt hur jag blev blåst av bröderna von Wright.

I allmänhet är jag mer intresserad böckers idéinnehåll än av deras proveniens och utformning.

Ändå sträckläser jag alltid tidskriften Biblis, som – för att göra det hela kort – är ett vackert utformat organ för Kungliga bibliotekets vänförening med samma namn och – för att göra det än kortare – är ett måste för övertygade livsstilsbibliofiler: det vill säga den subkultur som tänder sexuellt på förstautgåvor och som ännu inte har en egen avdelning i Prideparaden, Gutenberg vet varför.

Nej, maila mig inte. Jag överdrev for the lulz.

I senaste numret av
Biblis (nr 66) fastnar jag för en insändare av bokhandlare Peter Bodén, som utan tvekan har fastnat i bibliofilträsket för länge sedan.

Han berättar om hur han på en loppmarknad i Strängnäs köper en bok för 20 spänn. Det är ett korrekturexemplar av Pär LagerkvistsMyten om människorna.
Men när Bodén några veckor senare kollar upp vad det egentligen är för en bok upptäcker han att den inte existerar.
Redan här kan man höra kassaapparaten skena.

Det visar sig att detta var en bok som Lagerkvist var så missnöjd med att han drog tillbaka den.

Till Karl Otto Bonnier skriver han att ”Genomläsningen av [korrekturet] har berett mig en mycket stor missräkning. Jag har funnit mitt arbete fullt av de största brister och förstått att jag inte kan stå för det”.
(populärkulturellt minnesgoda läsare kan jämföra detta brev från 1922 med vår postindustriella tolkning av ”stå för” som gestaltas i en modern-klassisk Hassanuppringning där en klädaffär via telefon antastas av en Ulf Lundell-imitatör som vill lämna tillbaka ett par strumpor som han beslutat sig för att han inte kan stå för) (Igen: for the lulz)

29 år senare fick Lagerkvist Nobelpriset i litteratur och hänvisade och citerade i sitt tal storligen till den outgivna bok som han vid det laget hade omvärderat.

Peter Bodén sålde korrekturexemplaret till en samlare för 75 000.

……….

I samma Biblis finns en banner för en aktuell bok.

Jag studerade boken när den anlände en vecka senare till redaktionen, och gnisslade tänder mest hela tiden.

Björn Dal har gjort en av allt att döma föredömlig bok om en annan bok – eller snarare tre, nämligen bröderna von Wrights klassiska trebandsutgåva Svenska fåglar, med vackra planscher. Dals grafi heter Bröderna von Wrights fågelverk, utgives på förlaget Orbis Pictus och kan efterfrågas på antikvariat och boklådor.

Mitt elände består i att jag äger detta tunga verk. Jag fick de tre foliovolymerna av min mormor och morfar för sådär 35 år sedan, efter att jag lyckligen hade kunnat peka ut en talgoxe vid fågelbordet (min mormor brukade på äldre dagar mata småfåglarna med rester av sina kycklinggrytor och jag har fortfarande etiska problem med att de kastade sig över skrovmålet)

Mormor brukade skicka mig urklipp från Östgöta-Correspondenten som handlade om hur ohyggligt mycket pengar von Wrights fågelböcker gick för på diverse auktioner. Kort innan hon dog var de uppe i 30 000.

Redan då var jag övertygad om att fågelböckerna skulle garantera mitt inköp av en mellanstor ö i en tempererad zon lagom till pensionen.

Via Björn Dal lär jag mig att det finns åtskilliga upplagor av böckerna. Min trilogi är från 1929 och auktionerades för sådär 4 000 spänn tidigare i år i USA.

Nu hoppas jag på att kunna sälja Stig ”Slas” Claessons debutbok Berättelse från Europa i osprättat skick för åtminstone en halv miljard, för det är den enda litterära kapitalvara som återstår mig.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Finlands sak igen

Lördagen har jag tillbringat i sällskap med Historiska och litteraturhistoriska studier nummer 88, utgivet av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Jag har alltid varit en smula avundsjuk på finlandssvenskarna med avseende på deras kvantitativt sett mer begränsade litterära tradition och, framför allt, samtid.
Viss om att allt jag här säger kan och kommer att vändas emot mig, om jag känner den finlandssvenska intelligentians frontlinje av munsnörpare rätt, vilket jag gör sedan tidigare duster på den här bloggen, så skall jag försöka formulera mig otvetydigt. Som om det skulle hjälpa det bittersta.

I alla fall.
Vad jag avundas är den procentuellt sett högre kvaliteten på de finlandssvenska verken i jämförelse med de präktsvenska.
Men en annan viktig och därtill bidragande faktor är just den relativa småskaligheten.
Det fanns en tid då jag faktiskt satte en ära i att läsa och hålla koll på alla svensksvenska debutanter som gavs ut – med undantag för de utgivningar som jag av olika anledningar inte var underkunnig om.

Så är det ju inte längre, eftersom varenda jävel skall ge ut en bok nuförtiden för att det ser coolt ut i cv:t.
Det är där min avund gentemot finlandssvenskarna kommer in. De kan fortfarande ha koll, både bakåt och framåt. Jag har inga siffror, men jag förmodar att det fortfarande är möjligt att faktiskt ta del av hela den finlandssvenska skönlitterära årsutgivningen och dessutom hålla koll på aktuell forskning.

Vad detta innebär begriper varenda nörd: familiarity breeds respect.  En nationallitteratur berikas av korskopplingar och blir mindre intressant ju fler lösa trådar som hänger och dinglar i återvändsgränder som ligger i spökstäder utanför krisorter, kulvertar i nedlagda köpcentra och plundrade vinkällare under nedgångna stjärnkrogar på spekulationsytor. Vad som återstår är enskilda verk och författarskap, och de kan ju vara bra. Men oftast är de inte det.

Så jag tröstar mig då och då med den finlandssvenska litteraturen, där alla verkar vara släkt eller i alla fall umgås med varandra.

Fast med nr 88 stöter jag på Mirjam Tuominen, som jag missat tidigare. Hon skulle ha fyllt 100 i år, nämligen, så Tuva Korsström och Monika Fagerholm skriver varsin essä om henne i nr 88 av H&LS.
I och för sig är det knappast någon överraskning att Tuominen är Tuva Korsströms mamma och att hon brukade dinera och pokulera med Rabbe Enckell och Eva Wichman bland andra.
Tuominen började som prosaist, skapade om sig till prosalyriker och fullfjädrad lyriker – men gled också fortlöpande in i de psykiska problemens skuggdagrar. Titeln på Fagerholms essä är ”Bördan av att vara jag”.

Jag skall inte gå längre in i ämnet, annat än att rekommendera numret och försäkra att jag skall leta upp Tuominen. Hon har fattats mig, tycks det, att döma av de utdrag som förekommer i de två essäerna.

För ett dussin år sedan kom en box från Albert Bonniers förlag – en box med 16 häften, vart och ett antologiserande en finlandssvensk poet, från Runeberg till Tua Forsström. Jag tycker att det kunde vara dags för en box 2. Det har hänt en del, och dessutom skulle jag gärna vilja se Tuominen inlemmad i familjen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vårt dagliga bröd

Jag stötte samman med någon som avundades mig det fjäderlätta liv jag tillbringar med att blogga lite då och då.
I hate kids…
Följande är mina papperspublikationer från de senaste 20 dagarna . Översättningar, ingresser, blogginlägg och pedagogiska mailsvar undantagna.

[recension]

Aurora Ljungstedt
En jägares historier
Hastur förlag

Fallet Aurora Ljungstedt (1821-1908) är ett utmärkt exempel på att ingen kulturkanon någonsin är fastställd en gång för alla. Efter att ha varit i stort sett bortglömd under förra seklet, har Ljungstedts författarskap revitaliserats under de senaste två decennierna. Nyutgivningen av En jägares historier är ett aktuellt exempel. Dessa svärmiska gåtfullheter publicerades som följetong i början av 1860-talet men reviderades för en Samlade berättelser tjugo år
senare. De följer fritt på de noveller som samlats under titeln Dagdriverier och drömmerier.
Vi stiftar alltså åter möte med den sensibelt kultiverade jägare som rör sig likt en proto-modernistisk flanör i såväl storskog som stadsdjungeln. Det finns mycket att säga om Aurora Ljungstedts gåtfulla karaktärer och mycket drivna berättarteknik. Minnesvärd är den återkommande italienska intrigmakare vid namn Testa, som dyker upp på bland annat Medevi brunn för att leka med den förnäma societeten. Han är som en blandning av kosmopolit, taskspelare, Svengali, Mesmer och kanske en smula Dracula, och han växer i karaktär för varje möte.
Rickard Berghorn skriver i efterordet att denne Testa kan ha haft en verklig förebild. Den biografiske Testa verkar ha varit en vänlig filantrop, så varför författade Ljungstedt ett sådant nidporträtt av honom? Frågan får hänga i luften, som om det vore ett av de mysterier som hennes jägare stöter på då han strövar i de trolska skogarna.

[recension]

Fienden måste vara Sveriges mest kompromisslösa kulturtidskrift. Den handlar om datorspel som giltigt kulturuttryck utan de reservationer eller skygglappade hyllningar som brukar följa med ämnet. Här är det långa, intelligenta texter om spel och spelutvecklare för att de är intressanta – inte för att de är stora. I nyss utkomna nummer 2/2013 närmar man sig ämnet ”Spel som konst” från bägge hållen: dels konstnärer som närmat sig spelformen, dels spelutvecklare vars spel anses hålla hög konstnärlig halt.
Roligast är intervjun med den japanske Fumito Ueda, som argt och bestämt slår ifrån sig att hans Ico och Shadow of the colossus skulle vara konst.

[kul förströelsenotis]

En folkrörelse mobiliserar inför skolstarten. Föräldrar skriver på för studiecirklar om grundläggande matematik för att kunna hjälpa sina små
när de kommer hemstultande med ”roliga mattekluringar för hela familjen”. Förlaget Lind & Co har noterat detta och släpper nu handboken
Matematik för föräldrar skriven av två brittiska, tålmodiga pedagoger.
Personligen har jag lärt mig mycket av avdelningen ”Saker att undvika”, som till exempel att man som förälder inte skall berätta att man själv är hopplös på matte. Det står dock ingenting om att man inte får ventilera sin frustration, vråla, slita sitt hår och bränna elva­åringens mattekluringar i en tunna på gården. Så det tänker jag nog fortsätta med.

[kul förströelsenotis]

Det är min uppfattning att det behövs tre av varandra oberoende exempel för att kunna utropa en hipp trend. Jag har två. Specialutgåvan av sommarens mest toppnoterade Playstationspel – Naughty dogs The last of us – innehåller ett skitigt kassettband med musik ur spelet. Och med senaste numret av fansin-tidskriften Det grymma svärdet, nummer 15, följer ett band med diverse kuriositeter under titeln ”Summer camp 2013″.

Kassettbandsmediet borde ha fått en hausse redan när Clas Ohlson började sälja vinylskivspelare, så det är verkligen på tiden. Jag väntar fortfarande på ett tredje exempel, men noterar för säkerhets skull den potentiella trenden redan här och nu. Antagligen är jag långt ifrån först.

[recension]

Den amerikanske författaren Richard Brautigans dikter förlorar sig i min späda ungdoms magiska skog av maskulin americana från det hoppfullt brunstiga, vemodiga 1960-talet. Jag blandar ihop honom med än Donald Barthelme, än Leonard Cohen (poeten), än Jim Morrison, än Frank O”Hara, Lawrence Ferlinghetti och Charles Bukowski.
Som författare var Brautigan ett barn av 1960-talets postmodernistiska lekstuga, med en tydlig ton av den särskilda melankoli, det mörker, som tycks prägla städerna på den västkust där den amerikanska drömmen har sin geografiska och ofta nog existentiella gräns. Han sköt sig 1984, 50 år gammal; ensam, bortglömd och alkoholiserad.
På svenska finns prosan tidigt översatt. Mina favoriter är Öringfiske i Amerika och I sockret av melonerJonas Ellerström har tidigare översatt novellsamlingen Gräsmattans hämnd och nu kommer dikt­urvalet Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms).
I Brautigans märkliga poesikarneval likställs döden och livet, högt och lågt. ”Månen är Hamlet på motorcykel”, Baudelaire öppnar ett hamburgerställe i San Francisco, böckerna blir grönsaker och snöflingorna över New York liknar tvättmaskiner. Det är drömskt, naivt, hallucinatoriskt och lekfullt men alla hans dikter har en skugga som syns tydligt om man håller upp dem mot eftermiddagssolen.

[recension]

Véronique Tadjo
Långt från min far (Loin de mon père)
Övers: Ragna Essén
Leopard

En effekt av det senaste halvseklets urbanisering och globalisering är att hemresan blivit ett allt vanligare tema. Kanske det allra vanligaste i den nutida litteraturen.
På det lokala planet är det en storstadsbo som lämnar ett surrande civilisationscentrum och mer eller mindre motvilligt, återvänder till sina blygsamma rötter. På ett globalt plan handlar det gärna om den till västerlandet utflyttade som återvänder till ursprunget i tredje världen.
Den här sortens berättelser bygger på kulturkrocken mellan nytt och gammalt, med huvudpersonen i en besvärlig position där emellan, och har möjlighet att varva vemod, komik och geografiundervisning.
Långt från min far från 2010, är Véronique Tadjos senaste roman. Nina återvänder från Paris till Elfenbenskusten där hennes pappa har dött.
Hon blir högsta ansvarig för en begravningsmaskin som för en normalsekulariserad västerlänning ter sig ytterligt komplicerad. När kistan väl sänks i jorden har Nina begåvats med fyra nya, dittills okända, syskon. Mutor har betalats, falska släktingar avvisats, stamledarna har konsulterats och okända muntliga penningskulder har diskuterats.
Mitt i allt detta har Nina att fundera på sitt eget liv, och på den samhällsbärande pappans – som haft en hel del hemligheter varav dubbel-, eller snarare trippelliv bara varit en. Som en mörk bakgrund står landets oroligheter, som får Nina att känna sig främmande i sin egen historia. I slutändan blir det en fråga om att bita ihop och ta ansvar, trots allt. Varför man skall göra det framgår inte riktigt av den här romanen.

[recension]

Elias Ericson
Åror 
Galago

Att tonåren är de jävligaste åren råder det inget tvivel om. Är man född i fel kropp så blir det ännu lite jäv­ligare. Elias Ericsons debutseriebok Åror handlar om Mika, som fötts till kvinna men egentligen är man. Han är redan trasig när hon i bokens inledning börjar gymnasiet. Att han ganska omgående möter en punktjej som verkar gilla honom gör saken bara värre eftersom Mikas nerver svajar utanpå, som hos en havsanemon. Inte ens det faktum att punktjejen är felaktigt född till man gör saken särskilt bättre, till en början. Elias Ericsons kärleksberättelse vibrerar av längtan efter bekräftelse och
trygghet i en värld som kanske känns mer oförstående och hotfull än den egentligen är.
Åror är ett föredömligt enkelt, vackert och utmärkt väl berättat porträtt av en ung människa som förtvivlat vill bli till.

[krönika]

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det
samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin Läsning, som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh…?

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger ”kärlek” och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet
”kärlek” så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
På samma sätt kan vi säga ”Kafka-lik” och det fungerar på samma sätt – förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler
(obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som ”kärlek” och ”demokrati” (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.

[kul förströelsenotis]

Ibland får man hålla tidsandan. Tidskriften Hemslöjden grundades 1933 och bytte för ett par år sedan namn till Hemslöjd – utan att ta bort prickarna över ö:et. Senaste numret (4/2013) ser ut som något man kan hitta på soffbordet i svindyra visningslägenheter söder om Folkungagatan. På omslaget: en skäggig hipsterati klädd i något kåpliknande som syr en klänning av näver. Inuti kan man läsa om ”craftivism”, som använder slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Här finns också Kiwa Saito, som på svenska och japanska broderar sin dagbok, ett år kräver cirka 28 meter tyg.
Någon gammal prenumerant på insändarsidan klagar och känner inte igen sig i tidningen.
Det gör jag.

[marginalnotis]

Något för dig som är inne …
För ganska exakt 96 år sedan skickade Franz Kafka ett brev till sin förläggare. ”Det Ni säger om min oro för framtiden är utomordentligt vänligt och fullt tillräckligt för att lugna mig tills vidare”. Bakhåll fortsätter sin utgivning av Kafkas samlade verk i översättning och kommenterade av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

… och för dig som är ute

De första hösttecknen har redan visat sig. Systemets roséhyllor är lika välfyllda som fyrans buss i rusningstid och sommarpratarna har börjat rugga. I veckan öppnar skolor och kontor, DN Kultur byter till svart vinterpolo och allt blir som vanligt igen. Så ta en promenad, köp en glass och försök låtsas som ingenting.

[kul förströelsenotis]

Ni trodde att claqueur var ett utdött yrke? Inte alls. I The New York Times skriver Ellen Barry från Bolsjojteatern där hon har träffat chefen för de många fasta claqueu-rerna. Professionell hejaklacks­ledare hade vi nog kallat honom i Sverige. Yrkesgruppen fick sitt namn i 1500-talets Frankrike och var länge ett välorganiserat och hedervärt värv. I dag anses det vara mindre hedervärt med inhyrda applåderare. Mr Abramov i Moskva får beställningar från balettens osäkra debutanter och från proffs som behöver en minuts applådåska för att hämta andan efter särskilt svåra passager. Claquerens lön? Enbart platserna som reserverats för artisternas anhöriga. Påstår mr Abramov i alla fall.

[kul förströelsenotis]

Brittiska tidskriften PC ­Gamer är för datorspelen vad The Times ­Literary Supplement är för bokmarknaden. Men det hade varit en smula udda om den senare hade haft som huvudtema: ”Åt helvete med Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Zadie Smith och Paul Eggers”. Det har PC Gamer i sitt septembernummer, fast här gäller det spel som Call of Duty, Starcraft, Fifa och Skyrim. I stället framhåller tidskriften de oberoende, små utvecklarna, som står för nytänkandet och de innovativa sprången. Bland exemplen hittar man två svenskutvecklade spel: Minecraft och Hotline Miami. Inget av dessa succéer hade rörts ens med tång av de stora bolagen.

[recension]
Patrik Godin
Gimokrönikan
Albert Bonniers förlag

Man skulle kunna tro att Patrik Godins debut­roman Gimokrönikan handlar om Gimo. I och för sig: den norduppländska småorten finns där som fond. En del lokalspecifika iakttagelser görs. Men vilken svensk bruksort som helst hade kunnat ta Gimos plats i denna roman, som snarare handlar om en mans uppgörelse med sitt förflutna.
Låter rafflande, inte sant? Det är inte särskilt rafflande. Den nyskilde läraren Patrik återvänder från storstaden till det Gimo där han har sina rötter – ett tema som vi känner igen från cirka 100 svenska böcker per år. Tidigt får vi veta att Patrik aldrig kunnat glömma sin strulige barndomsvän Jussi, som försvann på isen efter ett bråk. Där finns också en kvinna på orten – Camilla – som hade en relation med Jussi och Patrik. Patrik är väsentligen ointressant, så som vi är lite till mans, och hans själssökande känns inte så angeläget.
Men Patrik Godin har något annat i kikaren. Det är som om utmaningen bestått i att låta en i grunden ganska platt historia genomgå den vedertagna romanprocessen, för att komma ut på andra sidan i mer intressant, ”litterariserad” skepnad. På flera ställen i romanen återkommer han till detta att lägga pussel, kombinera om, klippa sönder berättelsen och kasta upp den i luften för att sedan klistra ihop bitarna. Berättaren Patrik skriver också mot slutet att han frestats att lägga till rätta och förklara, men ”då märkte jag att jag inte gärna kunde stryka allt som inte gick att förklara. För då slutade texten andas.”
Så kommer Gimokrönikan att handla mest om sig själv som konstruktion. Hade den skrivits på ett rakt och enkelt sätt så hade intrigen hållit för kanske fem sidor. Detta gäller för de flesta romaner, men sällan har skarvarna mellan berättelse och utförande synts så tydligt som i Gimokrönikan. Det är en debut som säger oss att vilket liv som helst kan bli intressant beroende på hur man väljer att berätta det. Det är skickligt gjort, och jodå: den som vurmar för
Gimo har ändå en del att glädjas åt.

[recension]

Kjell Johansson
Mammas gata. Berättelser från förorten
Weyler

Ingen förort till Stockholm har fått en så mytisk status som Midsommarkransen, och det är en enda mans verk. I dag utkommer Kjell Johanssons nya bok, i vilken han återvänder – efter att tidigare ha skrivit en hel trilogi om denna sin plats på jorden – till Kransen och de nostalgiska skrönor han bemålar den gamla arbetarstadsdelen med.
Inte för att Kransen skulle ha något behov av att upprättas eller försvaras. När jag spanar ut över Svandammsparken ser jag nästan uteslutande kapitalstyrkor bevuxna med glesa retroskägg, nedklädda för tiotusentals kronor och med designade tvillingvagnar i släptåg.
Liksom de flesta andra förstäder har Midsommarkransen gått från att under 1900-talets första hälft vara en utpräglad, fattig arbetarförvaring, via att under 1970- och 80-talen omtalas som narkomaniserade getton, till att i våra dagar gentrifieras och tämjas till den grad där fastighetsmäklare i sina annonser använder ord som ”genuint”, ”charmigt” och ”pittoreskt” för att sälja ettor för dryga miljonbelopp.
Vad Kjell Johansson gör i Mammas gata är vackert, på ett rörande och ibland alltför tydligt desperat sätt. Han vill påminna oss om att en attraktiv förstad som Midsommarkransen faktiskt har en historia som föregår mäklarobjektens tidevarv.
Johansson må överdriva ett par megaton när han drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens alla kufar, tjuvar, butiksinnehavare, hederliga arbetare, ohederliga arbetare, tjommar, pilsnergubbar, fnask, skit­ungar och historieberättare som han påstår fylkades i Kransen fordomdags. Han må göra det alltför enkelt för sig när det gäller somliga skrönor, som vore de skrivna med vänster armbåge och tillämpliga på vilken förstad till vilken tätort som helst.
Men poängen går hem, och det är det viktigaste. Poängen går ända hem till Per Albins tröskel, och mellan skrönorna undervisar Johansson oss förtjänstfullt om stadsdelens uppkomst, uppgång och – ja, fall kan man väl ändå inte kalla det.
Konnässörer av lokalpatriotisk nostalgi bör tycka mycket om den här boken. För att inte tala om mäklarna i söderort.

[kommentar]

I den stora lönnens skugga har kopternas barn brukat leka när predikningarna dragit ut på tiden. I sommar har de fått en studsmatta också, hastigt uppskruvad på en liten grusplan och lika hastigt demonterad efter mörkrets inbrott. Om kvällarna har man hört körsång stiga över Midsommarkransen från församlingslokalens öppna fönster. Späda barnröster varvade med mörkare stämmor. En romantisk orientalist kan tycka sig höra faraoniska harmonier i den ganska monotona sången.
Om söndagarna står de vuxna utomhus i små grupper och pratar. Någon gång ser man prästerna med sina vita skägg och mörka kaftaner.
De har en del att diskutera i den koptiska diasporan. Som en av de äldsta kristna kyrkorna i världen har den koptiska hunnit ta sig igenom ett och annat. De första århundradena präglades av kyrko­politiska spel med romerska kejsare som jokrar. Man kom slutligen överens, bara för att se Egypten erövras av araberna på 600-talet. Därefter har det varit si och så med synen på och behandlingen av den koptiska minoriteten i Egypten. Religionsfriheten har fått köpas med skatter.
Men islam brukar hålla idén om ahl al-kitâb högt. Det betyder ”Bokens folk” och syftar på anhängare till de religioner som tagit emot Guds skrifter av profeter före Muhammed. Till skillnad från somliga andra stora religioner vi känner väl till, har islam tolererat exempelvis judar och kristna, buddister, hinduer och zoroastrier. De kallas
dhimmî – skyddsfolk.
Den avart av islam som i dag härjar i Egypten och kallar sig Muslimska brödraskapet är paradoxalt nog mer traditionellt västerländskt kristen än muslimsk i behandlingen av kopterna när de systematiskt bränner och skändar.
Så när jag lyssnar till körsången och hör studsmattan fjädra i väg barnen upp i Midsommarkransens lönntak, tänker jag att detta är våra dhimmî. Förr eller senare behöver vi alla vara någons skyddsfolk.

[kommentar]

Internatskola. Blotta ordet har för de flesta en obehaglig klang; som anstalt, barnavårdsnämnd, smittskyddsinstitut och andra institutioner man helst inte vill ha något att göra med.
Jag vet inte om den finns kvar, men det fanns en gång en temarestaurang i London som särskilt vände sig till nostalgiska internatskoleelever. Konceptet byggde på att man blev uselt behandlad av personalen och fick rapp på fingrarna av linjalen om man spillde soppa. Det spilldes ganska mycket.
Det är förstås Storbritanniens internatsystem som blivit mest känt av alla. Här lät – och låter – eliten sina barn fostras in i ett liv där de svagaste går under i pennalismens alla ritualer. Kompletterade med den brittiska utbildningsidén att piskandet av uppstudsiga barn är av godo har ”boarding schools” givit många generationer britter djupa ärr.
Fransmännen, som aldrig drar sig för att driva med folket på andra sidan kanalen, började på 1800-talet kalla sadomasochistiskt motiverad piskning för Le vice Anglais – den engelska lasten.

Internatskolorna har givit upphov till en helt egen litterär genre. Tidiga författare som Charles Dickens, Sarah Fielding och Charlotte Brontë har använt miljön, liksom sentida författare som J K Rowling och Libba Bray. Nu för tiden omges miljön av ett mer romantiskt skimmer och är en populär spelplats för ungdomsböcker.
Annat var det i till exempel ­George Orwells självbiografiska Such, such were the joys som publicerades efter författarens död. Det är en förödande skildring av förnedring i händerna på ondsinta ungar och sadistiska lärare. Den bestående ­lärdom Orwell tar med sig från skolan är att man inte kan kosta på sig att vara god om man vill överleva.
I Sverige har vi ett annat förhållande till internatskolorna. Man kan se dem på två sätt, varav det ena är folkhögskolornas påstådda prägel av flum och korridorsfester, skrivarkurser och akvarellteckning.
Det andra sättet att associera till inhemska internatskolor är mer sinistert och klassrelaterat. De så kallade riksinternaten Lundsberg, Grenna och Sigtuna associeras sedan länge med bortskämda rikemansungar uppdelade i hierarkier bestämda av föräldrarnas namn eller förmögenhet.
Den svenska grenen av internat­litteraturen består i princip bara av en bok. Jan Guillous ­delvis självbiografiska skildring av skolan Solbacka, Ondskan från 1981, används som elevunderlag för diskussioner om pennalism och etik och har ytterligare förstärkt den allmänna misstänksamheten gentemot internatformen.
Med de senaste händelserna på Lundsberg har en djup misstänksamhet mot denna skönlitterärt lukrativa arena förbytts i insikt. I går fick Lundsberg stifta bekantskap med en annan av de där obehagligt klingande institutionerna – i alla fall för ledningen – nämligen Skolinspektionen, som stängde skolan tills vidare.

[söndagsspalt]

Fem favoriter. Vecka 35. Bäst just nu enligt DN:s Jonas Thente

1 Roman
Marisha Pessl
.
Night film
Random house

Sju år efter den bejublade romandebuten Special Topics in Calamity Physics är amerikanska Marisha Pessl tillbaka med en intrikat och hårdkokt art noir-deckare. Som ett svart hål i intrigens mitt finns den undandragne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars filmer är så mörka och upprörande att de inte kan visas annat än på hemliga platser. Tänk en korsning mellan Polanski, Kubrick, Argento, Bergman och Welles, så når man halvvägs. Undersökande reportern Scott McGrath är den gåtfulle på spåren, med en oplockad gås under armen. Tidsandan fångar Pessl utmärkt med inlagt kvasidokumentärt material i form av webbsajter, broschyrer, tidningsartiklar med mera.

2 Teater
Vems lilla mössa flyger?
Orionteatern
Spelas från den 14 september

Har du inget barn som är sådär fem år så kan du kanske låna ett, för Orionteatern har snart nypremiär för Lars Rudolfssons dramatisering av Barbro Lindgrens fantastiska Vems lilla mössa flyger? Hittar man inget barn att låna så kan man ersätta det med en surrealist i lagom ålder som förmår uppskatta Barnhans märkliga värld och längtar efter att bli invald i det hermetiska sällskapet V.L.M.F.

3 Seriebok
JoeHill/Gabriel Rodriguez
Locke & Key. Clockworks
IDW

Femte samlade delen i berättelsen Locke & Key är också den näst sista. Här får vi veta mer om det ominösa nyckelhuset med dess mystiska dörrar i samhället Lovecraft, New England. En vacker korsning mellan klassiska barndomsteman, splatterthriller och lovecraftiana.

4 Spel
Papers, please
Lucas Pope

Att datorspel är utmärkta plattformar för politisk idédebatt är ingen nyhet. Ännu ett exempel är Papers, please, där man spelaren immigrationsbyråkrat som granskar pass och papper och får löneavdrag för varje misstag. Man väljer själv om man vill släppa in den ”illegala” hustrun till en ”godkänd” invandrare. Och om man vill samarbeta med motståndsrörelsen.

5 Klassiker
John Milton
Det återvunna paradiset
övers: Ingvar Björkeson
N&K

Miltons uppföljare till Det förlorade paradiset för första gången i svensk tolkning. Satan!


[recension]
Karl Ove Knausgård
Min kamp 6
Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts

Detta är andra gången jag i Dagens Nyheter recenserar Karl Ove Knausgårds avslutande del av det monumentala, självbiografiska projektet Min kamp. Första gången var för två år sedan, då den utkom på norska. Jag kan inte påminna mig någon annan samtida skandinavisk författare vars böcker recenseras i svenska tidningar då de utkommer på originalspråket.
Jag har än svårare att påminna mig någon utländsk författare över huvud taget, vars böcker omfattande recenseras i såväl original som översättning.
Eftersom del 6 av Knausgårds Min kamp i dag utkommer i svensk översättning finns det anledning att försöka utröna vari hans utvaldhet består.
Men först en innehållsdeklaration för den som har bott under en sten de senaste tio åren och missat fenomenet Knausgård: Min kamp är en sexdelad biografisk bokserie av en norsk författare vars tidigare författarskap består av blott två romaner men som i och med sitt självbiografiska projekt har rönt stort intresse hos en internationell kritiker- och läsarkår. Den engelska översättningen har applåderats av bland andra James Wood, som är i alla fall den engelskspråkiga världens tyngsta, mest namnkunniga litteraturkritiker.
Karl Ove Knausgård i sig är inte särskilt intressant. Han föds och växer upp i Norge, vit medelklass, går i skolan, vill bli författare, tar en del småjobb på vägen, skriver och blir så småningom publicerad, strular med tjejer och möter den rätta som han gifter sig och skaffar barn med.
Det låter inte så vansinnigt fascinerande. I alla fall inte om vi jämför med fritt fabulerat romanstoff eller ens med självbiografiska skildringar av människor som har rest till Saturnus eller nästintill.
Och det är just i jämförelsen vi finner Knausgårds storhet. Eller kanske hans norska hasard-förläggares storhet. För Knausgård är en Jederman – en helt vanlig människa med anspråk men dessutom med stilistiska möjligheter att uppfylla dem. Anspråken, de består i att vara en människa med unika erfarenheter värda att berättas.
Någon har säkert räknat det sammanlagda antalet sidor som Knausgårds Min kamp sträcker ut sig över. Med tanke på att del 6 i sin svenska översättning är 1 120 sidor lång uppskattar jag hela projektet till sådär 4 000 sidor. Den underförstådda frågan Knausgård ställer är huruvida vi kan sammanfatta ett människoliv så som han har försökt göra.
Rockpoeten Jim Morrisons fråga anmäler sig: ”Did you have a good life before you died; enough to base a movie on?” Karl Ove Knausgård har med projektet Min kamp besvarat frågan med ett: visst, bara man får tillräckligt med tid och utrymme att berätta.
Så – i slutet av denna tour de force – vem är då denne Karl Ove Knausgård vars anspråk på att begripas mest liknar en anatomisk plansch med nerver och känsloliv särskilt markerade?
Den sammanfattande bild av honom jag själv har fått liknar mest serieskaparen Martin Kellermans. I Kellermans Rocky-universum avbildas Knausgård som en ständigt rökande , långhårig byracka; blaserad, alltid sur som en gammal pipa, inåtvänd och grubblande men med potentialen att plötsligt slå upp som en stålfjäder från en gammal fåtölj för att med vassa nävar svara på någon verklig eller inbillad oförrätt.
Precis den bilden av sig själv förmedlar Knausgård, vare sig han vill eller ej.
Och det är detta ”vare sig han vill” som utmärker och medaljerar Karl Ove Knausgårds provokativt betitlade Min kamp. I floden av mer eller mindre seriöst syftande självbiografier kan vi jämföra Knausgårds med den samtidigt aktuella Lars Noréns uppföljare till sin Dagboken. Där den geniförklarade svenske poeten och dramatikern Norén ideligen skyddar sig bakom sin fåfänga och småborgerligt positionerar sig, ställer sig den – vid projektets inledning relativt okände – Knausgård helt naken i all mänsklig skröplighet. Bägge författarna är intressanta och läsvärda, men Knausgård är den ende av de två som når in i läsarens hjärta, känns uppriktig och faktiskt satsar allt.
För i grund och botten handlar Karl Ove Knausgårds projekt om autenticitet. Äkthet: detta begrepp som snart kommer att kännas oss lika främmande som någonsin ”dygd” eller ”synd”. I del 6 av Min kamp anländer han så småningom till Adolf Hitler. Det är extremt provokativt, naturligtvis, men det är ett flera hundra sidor långt parti som Knausgård har förberett i de föregående fem volymerna. Som om han ville ställa läsaren inför den avslutande frågan: Har du begripit något av vad jag har försökt säga på föregående tretusen sidor? Eller har du bara låtsats begripa?
Jag är inte säker på att Knausgårds ansats ens kommer att uppfattas som underlag till en diskussion. Vi är alltför vana vid att tolka världen och historien som en glättig men i grund och botten svartvit historia där vi själva alltid är hjältar, för att vilja begripa ett resonemang som Knausgårds, där han läser Hitler som en människa bland andra och konstaterar att det är vi – folket – som av olika anledningar väljer att tro.
(Den norska utgåvan av Min kamp 6 recenserades i DN 25/11 2011)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

+1 Anonym! Nått jobb sa han la få lägga ner för den lönen han sitter å lyfter den där Jonas...

Anonym, 02:41, 5 september 2013. Anmäl

ahh, dagens kulturgärning, kanske veckans. underbart att kunna parasitera på 20 dagars lättviktsarbete genom ett enkelt knapptryck. jag, och många med mig, skulle uppskatta en dylik återblick, ska vi säga, en gång i veckan? så slipper vi tröska genom dns erbarmliga sökfunktion (stavas jonas med stort eller litet j?) fridens!

Anonym, 17:34, 4 september 2013. Anmäl

Endast för den som känner igen citatet endast för förryckta.

I denna stund grunnar jag mest över en lista jag måste prestera till i morgon bitti. Det handlar om 5 bästa och är fem saker man verkligen vill rekommendera andra människor att ta del av. Helst skall det vara en blandning av medier och genrer, men jag har varken tid eller råd att gå på teater, operor och konstutställningar så det brukar mest bli trycksaker.

Det tråkigaste är emellertid att det skall vara nya saker man rekommenderar. Aktuella. Problemet är att Sturgeon’s lag gäller – 90 procent av allt är skit – och när man blivit så gammal som jag har man tröttnat på besvikelser och insett att chansen är större att något är bra ju äldre det är. Kulturell darwinism med andra ord, där det svagaste slås ut, förhoppningsvis, och med sedvanliga reservationer för den eurocentriska patriarkatshegemoniens urvalsprocesser.
Idag har jag läst Peter Cornells Den hemliga källan från 1981.  Konst och mystical shit i en fascinerande kulturhistorisk blandning.

Men det ordnar sig med de 5 bästa.

Gårdagens grävjobb om Galago visade sig ha lösa kanter. Tidskriften trycks enligt uppgift på ”det gamla tryckeriet”, så de förklenande leden blir alltför många för att försvara en direkt association. Och även om anfallet av allt att döma lockade hit en del mindre begåvade figurer – det blir så när man fiskar – så tror jag att jag har utöka mitt mediala inflytande enligt den klassiska devisen Kass PR är också PR.

Jag har också kunnat konstatera att de nytillkomna generationerna inte ens är postironiska. De har en känsla för stilnivåer och en läsförståelse som kan jämföras med den i trädgårdar och parker så vanliga vinbärssnäckans.

En ytterligare sak jag inte begriper är varför man ens orkar käfta emot en blogg i kommentarsfältet. Det är liksom inte så att det här är världens enda blogg, eller att DN är världens enda tidning.
Bara. Gå. Vidare.
Inget att se här för er.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Ms: Strålande. Okvädena är bara mitt sätt att väcka De Sövda Generationerna i syfte att frambära litteraturtips.

Jonas Thente, 22:45, 5 oktober 2012. Anmäl

Johan: Absolut. Felet ligger helt och hållet hos dig. Gå vidare.

Jonas Thente, 22:29, 5 oktober 2012. Anmäl

Daniel: Jag har ett kommentarsfält för att folk skall kunna komma med relevanta sakuppgifter och dito reflektioner. Är det okej i din årskurs?

Jonas Thente, 22:28, 5 oktober 2012. Anmäl

Hur var det med ditt försvar av rasistiska nidbilder och tal om "akademiutbildade kärringar" och "kvoterade kvasiforskarna", låg felet hos läsarnas läsförståelse den gången också? Med tanke på vad du skriver i din blogg och i DN är det väl ganska förståeligt ifall många helt enkelt tolkar det som att du faktiskt står för de märkliga och obehagliga åsikter och tankar du för fram.

Johan, 21:44, 4 oktober 2012. Anmäl

varför har ett kommentatorsfält om du inte vill att folk ska kommentera dina artiklar? galago är uppenbarligen inte det enda du fått om bakfoten.

Daniel, 16:24, 4 oktober 2012. Anmäl

Jag har försökt. Blundat. Vänt ryggen till. Raderat RSS-beställningen. Men i dagens cybersamhälle, där ytterligheterna ljummet kafferep å ena sidan och imbecillt hat å andra regerar, är det lätt att åka dit och bli smått beroende av eder spalt. Intellektuell fist fucking, om jag får uttrycka det i samma anda. Det har gått så långt att jag börjat fundera på att faktiskt läsa de obskyra författare som omnämns mellan okvädesorden.

Ms (Webbsida), 14:35, 4 oktober 2012. Anmäl

Jag vet inte vad jag saknat mest, dina blogginlägg eller kommentarerna som skapas därefter. De kanske lever i en slags symbios, nu påstår du nog direkt att de inte alls tillför något till dina alster men låt mig då påstå motsatsen; bidrar de inte med att visa hur grunda vikar det finns en förståelse hur djupt du dykt? Tjing från ditt näst näst näst störa fan.

Jack (Webbsida), 10:46, 4 oktober 2012. Anmäl

en bästa- mariner books ger ut samtliga philip k dicks romaner, en strimma ljus för oss som tar sturgeon på allvar

igra, 08:33, 4 oktober 2012. Anmäl

Sanningen om livsstilsmagazinet Galago, typ.

Ja, nu tänkte jag leverera.
I ett samhällsklimat där man gör vad man kan för att skydda sig, kan jag inte annat än rasa mot Galagos Mats Jonsson för hans ledare i senaste numret.
Det är ju så man gör, i samhällsklimatet.

Betrakta förra inlägget på innevarande blogg – om ni orkar, vilket jag ärligen betvivlar – så noterar ni hur Jonsson äcklas och inte längre kan läsa DN på grund av – antar jag – att DN en gång i veckan har ett par sidor som är bostads- och inredningsgrejs och inleder bostadsannonserna.
Alla som har det minsta hum om gungor & karuseller, annonser och finansiering; fattar ju att det knappast är åttasidiga, postkolonialistiska genusanalyser av Ordförande Maos sonetter till Folket & Kampen som håller en dagstidning flytande.

Icke så Mats Jonsson.

Som melodramatiskt motdrag har jag undersökt Galago.
Man gör ju så, i samhällsklimatet.
Kalla det satir, så slipper jag ta ställning på riktigt.

Galagos senaste nummer har tryckts i Vimmerby, hos V-TAB, som för övrigt majoritetsägs av mediejätten AB Stampen.
Den 10 maj i år – i samband med inköpet av en ny tryckpress, skrev V-TAB i en pressrelease:

– Den nya tryckpressen är som gjord för livsstilsmagasin om resor, båtar, mat, mode och whisky med mellanstora upplagor. Det finns inget som slår den där, säger Joachim Andersson, försäljningschef magasin, V-TAB.

Försäljningschefen fortsätter förklara:

V-TAB i Vimmerby är specialiserade på så kallade ”short run magazines”, det vill säga magasin med mindre och mellanstora upplagor. Med den nya magasinspressen breddas möjligheterna, både vad det gäller sidantal och upplaga. Resemagasinet Vagabond och affärsmagasinet DI Weekend hör till de första som rullar mellan valsarna.

Möjligen trycktes Galago strax efter DI Weekend, jag vet inte, men med den generaliserande guilt-by-association som jag lärt mig av Jonsson kan jag konstatera att Galago är ett short run livsstilsmagazine och om jag hade varit oärlig så hade jag vidhållit detta.

Men jag försöker att inte vara oärlig.
Så jag diskvalificerar den analysen.
Det är så enkelt och lönar sig så mycket med intellektuell slapphet, men jag försöker undvika den.
Jag tycker väldigt mycket om Galago sedan 30 år tillbaka, ser tidskriften som oumbärlig idag,  och beklagar den bristande insikten om, och de postmarxistiska  lärdomarna av, hur djupt vi alla är insyltade i Pängarna.

Are We Clear, Jonsson?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Charles: Huh?

Jonas Thente, 22:18, 8 oktober 2012. Anmäl

Jonas: det är ju precis det den inte är. Kanske beror ojämvikten i respons på kvalité? Charles

Anonym, 13:42, 8 oktober 2012. Anmäl

Johan: Vänta nu ... du måste precisera vem och vilka du är spydig mot. Annars funkar det inte.

Jonas Thente, 22:39, 5 oktober 2012. Anmäl

Charles: Min sekt är än så länge mindre än hans, och?

Jonas Thente, 22:31, 5 oktober 2012. Anmäl

John-John: Demokrati är kul.

Jonas Thente, 22:30, 5 oktober 2012. Anmäl

Haha! Folk är för roliga - eller möjligtvis bits folk. Hur som, det här var kul.

John-John (Webbsida), 21:26, 5 oktober 2012. Anmäl

... Mats Jonssons artikel (Galago) har fortfarande lång över dubbelt så många shares som din artikel, Jonas. D.vs.G in effect. Hihi...

Charles, 11:04, 4 oktober 2012. Anmäl

Aaaah, ryggmärgsresponser utan tanke, vad skulle vi göra utan er? Tänka och läsa ordentligt? Nej, fy fan. Det vill jag inget veta av.

Johan, 08:32, 4 oktober 2012. Anmäl

bollfrans: Någonstans djupt inom oss finns det ändå alltid ett konto. Det är vår tragedi.

Jonas Thente, 21:39, 3 oktober 2012. Anmäl

Eddie: jag har tappat greppet i 30 år nu. Har du verkligen inte märkt det?

Jonas Thente, 21:37, 3 oktober 2012. Anmäl

Kontrakt med ungdomen

På Bokmässan mötte jag en del ungdomar.
Ungdomen säger:
– För fan, mannen, du måste blogga varje dag, fattar du? Det är viktigt. Behöver inte vara långt men varje dag.

Så jag skriver kontrakt med Ungdomen om detta. I gengäld vill jag att ni motar bort obehöriga läsare som råkar hamna här. Det är också viktigt.

En annan sak har dykt upp.
Det gäller den förnämliga tidskriften Galago, vars – förvisso också förnämlige – Mats Jonsson i ledaren går till attack mot medelklassiga livsstilar med bland annat följande ord:

Nu är ju mat och inredning ganska basala mänskliga behov, men det jag syftar på är förstås den närmast sexuella besatthet av obskyra råvaror och stålborstade ytor som spritts i livsstilsmagasin och tv-komedier de senaste åren, och varit en starkt bidragande orsak till att exempelvis Dagens Nyheter inte går att läsa längre.

Hmmm….
I nästa uppdatering skall jag avslöja resultaten av mitt grävjobb om Galagos egentliga hemmahörighet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0