När parenteserna tar över (skulle varit: Anmälan: Garay, Melker)

Avdelningen för kufisk och litteratur och metalitterära provokationer besöker jag så snart något nytillkommit. Jag rusade dit genom hall A, B och C samt tog de åtta trapporna ner och sedan till vänster och genom den gröna dörren när jag fick besked om en ny bok som heter mcv och är författad av den för mig hittills okände Melker Garay.

Förlaget heter Norlén & Slottner. Utgåvans hemsida finns via denna länk.

Bokens rygg påminner om de där Det Bästa-specialerna, som bestod av förkortade romaner. Man brukade få fyra romaner per bok och det som kortats var i allmänhet miljöbeskrivningar, inre monologer och mer högstämt existentiellt tjafs som inte angick fokusgruppen. Jag minns till exempel Peter Benchleys Hajen i en Det bästa-version. Hela poängen med lokalpolitiska hänsynstaganden var försvunnen.

(Det var väl den eminente Jan Stenmark som nyligen gjorde en bild som behandlade chocken när en helt ung man inser att originalutgåvan av tidskriften Det bästa inte heter The Best. Snarare Reader’s Digest. Jag kan häftigt identifiera mig med denne unge man. Jag har ännu inte hämtat mig riktigt)

(På tal om förkortningar slår mig nu följande lustighet: när jag var ung och letade efter svenska översättningar av den notoriske markisen de Sades verk, var jag hänvisad till The Elephant Press, som var någon sorts bolag inom den lika notoriske pornografen Curt H:sons imperium.

Där fanns de Sades Justine, översatt och bearbetad av en Nore Hell. Bearbetningen består av allt att döma i amputerandet av alla romanens mer filosofiska och intressanta utläggningar. Bara det monotona sexet är kvar.

Många år senare hittade jag på antikvariat en svensk översättning av Octave Mirbeaus Le journal d’une femme de chambre, som fått den svenska titeln En kammarsnärtas bekännelser.

Romanen har filmatiserats tre gånger, bland annat av Buñuel 1964, och samtliga filmer är ungefär lika småtråkiga.

Det var B Wahlströms som gav ut den 1941. Översättaren heter Algot Rune och han har också skrivit ett förklarande förord, som bland annat behandlar hans försiktiga bearbetning av originalet.

Det är en fröjd att läsa:

På ställen där författarens fantasi irrat in sig på perversiteternas område eller där han upptar till behandling politiska och litterära förhållanden, för vilka intresset numera bleknat, eller där han råkat förfalla till longörer som kunna väntas besvära vår svenska publik, har det ansetts befogat att till fromma för bokens helhetsintryck vidtaga en del förkortningar.

Ha! Vad sägs om den? Är det inte en pärla i genren nationell anständighet och publicistiskt ansvar?)

Ja, nu distraherade ni mig.
Jag fortsätter resonemanget kring det jag egentligen började tala om någon annan dag, men parenteserna ovan har trots allt mycket med saken att göra, så de är inte bortkastade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tillvaratagna effekter: Ruben Wätte

Jag vill påpeka lite om Ruben Wätte.
Inte för att jag riktigt vet vem han är, men han är bra i böcker. Bättre,  faktiskt, än de flesta hallstämplade svenska författare jag läser – och det räcker för mig.

Han kommer från något halvanonymt ställe som heter … e … Järna? Eller är Järna en förort till något i stil med Nyköping? Jag får kolla det.

Jag kan Östergötland väldigt bra, och Småland och Skåne hyfsat, men det där landskapet mellan Stockholm och Linköping är fly-over-states för mig. Regndroppande granskogar, gistna förråd och brädgårdar, mexiparaboler, slaktade mopedvrak fastfrusna i skogsgölar, vissna kondomer bakom grillbaren,”valfri tjockkorv med pommes”.

Jag vet vad Norrtuna är, eftersom Wättes första bok – som såg ut som en fet tidskrift – hette Visit Norrtuna.

Och vid det här laget har jag sonderat pressarkivet och försäkrat mig om den recension jag skrev om Visit Norrtuna, så nu kan jag konstatera att japp: en förort till Järna.
Saken är klar.
Förort till Järna, som är någon sorts förort till Södertälje.
Imagine that.

Jag bifogar recensionen här nedanför.

Men tänker samtidigt att det låter lite för bra. Om vi tittar på svenska romaner och framför allt svenska självbiografiska serier med klass-, etno-, genus, hbqt- eller harjagglömtnåt-perspektiv, så är ju de habitat som däri beskrivs inte så förbannat illa ändå. Det är förorter till Umeå, Kristianstad, Stockholm, Borås och så vidare.
Men en förort till Järna???

Vi måste kalla in Heidegger för att ens börja förstå.

Jag minns vad jag tänkte när jag hotfullt kom viftande på redaktionen med min långa recension av Visit Norrtuna.

Jag tänkte att det här är min kabinettsfråga: minsta tvivel om att publicera och jag avgår och tar mina nålar och mina dockor av er med mig.
Men jag hade nog en dålig dag och missbedömde min pondus eller såg mer än vanligt otillräknelig ut, så det var lugnt.

Jag tror att jag tänkte att jag skulle göra skillnad och försöka övertyga de där hyllade salongsjournalisterna som kartlägger varandra om att den här skribenten är fan något annat.
Mmm, visst…

Vad jag vet om Ruben Wätte är att han åkte skateboard och tyckte att neongröna tags i busskurer var en högtstående konstform. Samt att han kom in på – som det heter – Konstfack och examinerades i år.

Det är vad jag vet, resten har jag glömt, förutom det faktum att han tänker på riktigt och inte på skoj eller för att någon konsulent eller mentor har sagt det.

I våras – tror jag – fick jag Wättes andra bok med posten. En examen var det, som heter Farligt land. Det låter bättre på latin: Terra Pericolosa (eller om det är italienska).

Jag vet inte hur jag ska beskriva Farligt land. Mottot som inleder den är av Sven Lindqvist – ur Praktika, om ”mod att anse livet viktigt”.
Förmodligen ska man kalla Wättes bok för ”projekt” eller rentav ”examensprojekt”. Jag föredrar reportage, för att det finns alldeles för många projekt och alldeles för få bra reportage.

Det börjar med ett klipp uppladdat på Youtube. Det är en grupp unga män från Hölö som attackerar ett läger med irländska romer med en gödselspridare. Jag skall inte försöka beskriva hur det utvecklar sig, utan nöja mig med att konstatera att tre sidor senare har Wätte funnit en parallell i Disneyfilmen Skönheten och odjuret och vad som följer är en vindlande resa genom det medvetande som är Ruben och ett tjurskalligt klafsande genom vår tid med guilt by association, eller kanske bara helt enkelt association, som metod.

Eller nej. Farligt land är inget reportage utan en nyskapande essä som är något av det bästa på svenska jag har läst i år, och förra året. Det är en drygt 250-sidig essä skriven av en författare som ännu inte är förstörd av kamaraderi, priser, omnämnanden och förlagsfester. Inte ens Konstfack verkar ha polerat bort autenticiteten och den yrvakna nyfikenhet på vad man kan åstadkomma när man låter erfarenheten möta den språkliga gestaltningen och skapa ett tredje.

Här finns inga identitetspolitiska klichéer som vädjar uppskattning från likar, ingen avprickad agenda. Wättes identitetspolitiska ambitioner börjar och slutar med hans egen identitet.

Det finns två webbadresser:
farligtland.se
rubenwatte.com

Här följer min recension, papperspublicerad i augusti 2010,  av Wättes förra bok.

Ruben Wätte
Visit Norrtuna
Ruben Wätte förlag

På senare år har vi välsignats med en mängd svenska reportageböcker. Det finns stormkråkor som menar att det gedigna reportaget har vräkts från dagstidningar och tidskrifter för att hitta ett nytt hem hos bokförlagen. Men reportage i bokform är med förlov sagt inget nytt. Förr eller senare vill alla journalister skriva om det de kan bättre än andra och har sett med egna ögon i en form som tillåter mästerskap utan att annonstillströmningen eller en och annan inrikespolitisk skandal sätter punkt. Klassiska reportage inom hårda pärmar har skrivits av så skilda skribenter med så skilda uppsåt och stilar som Lubbe Nordström, Elin Wägner, John Steinbeck, Stig Dagerman, Hunter S Thompson, Ryszard Kapuscinski, Jenny Diski och Tom Wolfe.

Den nutida reportageboken måste på ett eller annat sätt vara spektakulär för att komma i fråga för svenska förlag. Utmärkta böcker har hittills handlat om kokainekonomin, Palestinakonflikten, de sexuella övergreppens när var hur och varför, diverse aktuella brottsmål och fotboll.

Man måste ha ett sexigt ämne för att bli publicerad. Att skriva om till exempel en helt vanlig svensk förort, som inte ens har utmärkt sig för blodiga kravaller eller lyckade sociala experiment, hade varit helt dödfött.

Ruben
 Wättes reportagebok Visit Norrtuna handlar om en helt vanlig svensk förort. Det rör sig inte ens om någon av de ofta tröskade och genomanalyserade problemförorterna Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen. Den här förorten heter Norrtuna och ligger utanför Järna.

Det finns inga dramatiska cliffhangers i Wättes text; inga journalistiska special effects eller kvällspressade standardknep som när man plötsligt stannar i den löpande texten.

Byter rad.

Tystnar och liksom låter allt stå och väga ett ögonblick.

För att så med en enda lång mening etablera en slutsats som kan vara sanning eller lögn, men som utan tvekan framstår som sanning därför att den retoriska manegen är krattad i den iver som förhoppningsvis bara sanningen kan inspirera.

Wätte
 behärskar nog inga sådana knep. Hans bok om den förort där barn han lekt saknar helt den alarmistiska puls som brukar vara ett måste för svenska reportage. Själv försöker han kalla boken för reseguide, självbiografi, konstprojekt, historiebok och etnografi. Han har rätt i att den är allt detta, men jag tänker i det kommande fortsätta kalla Visit Norrtuna för ett reportage eftersom den bäst behövs som ett sådant.

Bilden här här ovanför är tagen från boken och visar Ruben Wätte i en provokativ gängpose i Södertuna. I det segregerade Sverige tycks ju varje förort ha en motpol, där miljonbyggen står mot villor och Hassan mot Johansson.

Wätte
 har några dagar tidigare promenerat in i Norrtunas motpol Södertuna och blivit trakasserad av dem som bor där. Nu är han tillbaka tillsammans med sin flickvän, som håller i kameran. De hinner inte långt förrän den första grannsamverkande privatväktaren dyker upp och hotar med att ringa polisen. Det kommer att komma fler. Utlänningar har siktats i Södertuna och man fruktar en stöldvåg.

På en webbsida för grannsamverkan står det: ”Målet för grannsamverkan är att minska brottsligheten och öka tryggheten och därmed också trivseln.”

Wätte försöker häpet
förstå sig på denna nästintill hysteriskt paranoida trygghet och analyserar mötet bland annat med hjälp av de klädkoder och andra etnografiska kännetecken som sedan åtminstone 1950-talet präglar Kalifornien. Fel färg på fel gata och du är död.

Han försöker också förstå varför och på vilka sätt hans eget Norrtuna är en mycket tryggare plats.

Han kommer att fortsätta göra så i sitt reportage: bläddra ömsom i den teoretiska litteraturen och ömsom i de egna erfarenheterna. I ett parti låter han litteraturteoretikern Roland Barthes uppdelning mellan skrift och text bilda utgångspunkt för en analys av graffitins märkliga existensform mellan konst och brott, mellan maktspråk och språkmakt.

Hans egen bakgrund är sammansatt av skejtkultur, folkölsfyllor, tv-spel, grabbgemenskap och en moral och medvetenhet som han egentligen inte borde ha, med tanke på den sociala determinismens kvarnstenar som brukar hängas kring halsen på offer som Ruben Wätte.

Säkert är Wättes primära poäng att visa hur politisk och sociologisk statistik gömmer människor bakom siffrorna. Han hävdar envetet att han har haft en alldeles utmärkt uppväxt i Norrtuna, bland fyllgubbarna, kufarna, de ensamstående morsorna och färgburkarna.

Och när det kommer an på sanningslidelse så skulle jag vilja se den journalist eller forskare som – likt Wätte – utan omsvep erkänner ett par brott för att inte förringa något som kan grumla bilden.

Visit Norrtuna är ett journalistiskt praktverk och ett utmärkt exempel på att devisen ”gräv där du står” fortfarande fungerar. Om man vet var man står och inte bara tycker sig veta. Och om man undrar varför man står där och inte bara vill förklara för sig själv och andra varför man står så uppenbart fel.

Den som någonsin har grubblat över huruvida journalistik är – eller bör vara – helt och hållet objektiv, bör fråga sig vad det egentligen är man vill att journalistiken skall åstadkomma. Beröra? Det kan en Disneyfilm göra på en timme och en kvart. Avslöja? Förvisso, men allt oftare dränks viktiga avslöjanden i mediala sensationalistiska distraktioner som bara ytterligare beslöjar.

Vad Ruben Wätte gör är att berätta och omformulera. I hans reportage finns det en hel del intervjuer – han föredrar talande nog att kalla dem för ”fältsamtal” – men det är alltid hans egna erfarenheter som bildar utgångspunkt och slut.

Ett exempel på hur Wätte så känsligt och skickligt berättar:

En dag får honkatten Sven ungar. Hon bor tillsammans med Ruben och de andra grabbarna i en polares lägenhet. Det visar sig vara omöjligt att sälja eller skänka bort ungarna och uppdraget går till en ”hårdhudad man i 40-årsåldern”.

När man har kommit så här långt i den nästan 90-sidiga reportageboken litar man helt och fullt på Wätte när han säger att ingenting i hans liv varit värre än att sitta och pressa handflatorna mot öronen och ändå höra pipen när kattungarna slås ihjäl.

”Professionell avlivning hos veterinär kostar drygt 500 kronor per kattunge, pengar som ingen av oss har.”

Den nusvenska fattigdomen har nog aldrig beskrivits så konkret, känsligt och desperat som här.

Några sidor senare kommer Wätte att dra fram kattungarna när han diskuterar kopparstöder från kyrkor, ondska och godhet med den lokala prästen.

Jag vet inte var eller hur man får tag i Visit Norrtuna. Den är utgiven på eget förlag och tryckt i Trosa. Men det finns en webbsida: www.rubenwatte.com. Besök den gärna.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag vill bara "korrigera" en sak; Norrtuna är inte en förort utanför Järna, utan bara ett vanligt bostadsområde c:a 15 minuters väg till fots från centrala delen av Järna, 10 minuter från pendeltågsstationen. Möjligen kan man däremot kalla Järna för en förort till Södertälje. Ha en bra JUL :)

Angelika Seger, 14:37, 14 december 2013. Anmäl

[...] grädde på moset skriver Jonas Thente så här idag i sin bokblogg på dn.se om min senaste bok Farligt [...]

Maxad vecka! : rubenwatte.com (Webbsida), 21:23, 13 december 2013. Anmäl

Tillvaratagna effekter: Lorànt Deutsch

Lorànt Deutsch
Metronom
(Metronome)
Övers: Alexandra Duma
Laurella & Wallin

Helt på trots mot de svårigheter man föreställer sig att en fransman med efternamnet Deutsch bör genomlida på hemmaplan, har denne skådespelares guidebok om Paris metrostationer blivit en formidabel succé i hemlandet.

Själv har jag hamnat i Paris ett femtontal gånger, för kortare eller längre perioder. När jag nyligen grävde fram förra årets vindtäta höstjacka visade det sig att fickorna var fulla av begagnade och oanvända carneter från senaste gången och jag lät de oanvända ligga kvar, för alla vägar leder till Paris.

Liksom Londons ofta förbryllande betitlade tube-stationer (”Elephant & Castle” är en favorit att förklara för stadens guider), är Paris metrostationer inkörsportar till stadens, och i förlängningen Frankrikes, historia.

Det är detta Lorànt Deutsch har tagit fasta på och den något fransktalande läsaren kan uppskatta titelns dubbeltydighet.

Det är alltså en bok där varje kapitel utgår ifrån namnet på en metrostation och breder ut sig kring dess historia. Namnets alltså, inte stationens. Metronom utkom på svenska i februari eller mars, jag minns inte riktigt.

Det börjar med Cité och slutar med det inte längre så hypermoderna La Défense. Däremellan ligger stationer som Saint-Martin, Saint-Germain des Prés, La Chapelle, Bastille och annat sådant. Deutschs utläggningar är intressanta om än något pratiga och barnprogramaktiga.

Det är förmodligen en alldeles utmärkt bok att ta med sig för den som tar med sig historiska verk till Paris och tror att hon eller han faktiskt kommer att orka eller ha tid att läsa dem. Metronom är lagom nog att faktiskt kunna fungera.

Den som hastigt skummar igenom kapitelrubrikerna kan dock notera att Deutsch håller sig till den mer högstämda 101-historien. Stationer med betydligt mer fantasieggande namn och alternativhistorisk potential hittar man inte i denna bok. Bolivar, Abbesses, Gaité, Bir-Hakeim, Danube, Wagram, Poissonniére, Bobigny-Pantin Raymond Queneau, Buzenval…

Men det finns mängder av stationer och såvitt jag vet håller Deutsch fortfarande på med inventeringen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Pia: Jag känner inte till någon enda socialantropoligisk fältstudie som inte är ifrågasatt. Det hör liksom till genren. Min poäng var hursomhelst att jämställa olika grupper av människor berövade även de grundläggande livsbehoven.

Jonas Thente, 23:33, 24 november 2013. Anmäl

(Går idag tydligen inte att kommentera på de två översta inläggen, så jag smiter in på det närmast kommenterbara). Apropå recensionen av Nekropolis, och referensen till Turnbulls studie av Ik-folket. Studien är rejält kritiserad och folkets rutinmässiga grymheter, utifrån desperation och förnedring, är knappast belagda. Apropå att klumpa ihop folkmord och bestialiteter. http://en.wikipedia.org/wiki/Ik_people#The_Mountain_People_.281972.29 och vidare.

Pia, 07:53, 21 november 2013. Anmäl

Tillvaratagna effekter: Josefin Hinders

Josefin Hinders
Fula Edith – En dag blev vi stora
Emotion

Någon sorts kosmos måste huka bakom varje bra dikt och låta sig anas bara mellan kanske var tredje rad. Känslan av något större, vidare än bara det som klart och tydligt manifesteras i språk och erfarenhet. En storhet större än Gudsriket som vi bara kan se i getögat. Det är den hisnande känslan av själ kanske. Det andliga i konsten, som Kandinsky for efter men var för rysk att riktigt kunna hitta. Eller Eliots objektiva korrelat, som han var för tjänstemannaaktig att utforska vidare. Eller Jungs kollektivt omedvetna, som han flummade till något alldeles förfärligt, med flummeriets alla lika nödvändiga som brunfärgade konsekvenser.

En dag blev vi stora kan beskrivas som en prosapoetisk självbiografi – i alla fall är styckena uppställda i någorlunda kronologisk ordning. De är 130 till antalet, var och en med rubrik så man kan väl kalla dem dikter om man är intresserad av att fastslå sådant.

En flicka föds och är barn i den norrländska skogen där hon skälls för tattarunge. Dessa tidiga barndomsår följs av allt att döma av andra mer osociga boenden: kollektiv, cirkusvagn och som inneboende hos en del vanligt aparta människor.
Så här långt associerar jag till Monika Fagerholms med rätta hyllade romanvärld som mejslades fram med Underbara kvinnor vid vatten och utforskades vidare i Diva och Den amerikanska flickan. Det är något med krocken mellan det naiva, det bitterljuva och det vuxet cyniska genomskådandet som gör detta så hemsökande.

Fula Edith har hon börjat kalla sig, och det blir också – så vitt jag begriper – författarens alter ego på så vis att det kanske är de tu som inbegrips i titelns En dag blev vi stora.
I alla fall så flyttar Edith och hennes ensamstående mamma till Stockholm och Edith stakar ut sin karriär med sprayburkar och tuschpennor på jungfruliga ytor. Ett och annat bryt ingår i karriären, samt robbande av peddon, stroboskopsurfande och allmänt omstörtande verksamhet.
En lyckligslutighet anas också, i form av tecknartalang och konsthögskola.

Hinders bildspråk är enklast tänkbara. ”Genom livet stöter man på saker som gör ont människor som slår på en tills det börjar att regna in” inleder hon en dikt som handlar om Fula Ediths pappa. Att han aldrig hämtade henne, och att hon bara träffade honom några minuter och då var det av en slump och han var full.
En annan dikt börjar: ”Det behövs alltid en Konsumkasse för att dra ner intrycket” och där är vi kanske i närheten av de objektiva korrelaten. I alla fall anar vi klarsyn och en viss illusionslöshet – vilket kanske är samma sak.
Förmodligen så.

Samtidigt är det ju ett rollspel det är frågan om, på flera plan. Jag är övertygad om att Hinders väl vet hur hon skall få fram den skärande sårbarhet som gärna projiceras på barn och ungdomar och som en handfull yrkeskårer (socialsekreterarna, ungdomsförfattarna och dokumentärfilmarna till exempel) har utbildats att försöka locka fram och anamma.
Utan att ta ifrån Hinders några av de jävla smärtor hon har rätt till, vill jag framhålla hennes samling som en uppvisning av strategier för överlevnad som trängt in även i hennes texter. Hon visar tydligt att varje poet någonstans, djupt inne, försöker gömma undan en schlagerförfattare.

Någon har slagit sönder ruta på kiosk. Öppnar väska lastar i allt godis jag kommer åt sträcker mig på tå, vill till chipspåsar längst in. Skär sönder lillfingertopp på väg ut. I lägenheten lägger jag ut godis på golv sätter en bit tejp på fingret kryper ner under ett täcke vi hittade i en olåst bil. Täcket rosa låg i svart sopsäck det har små och stora blodfläckar på. Vi orkade aldrig tvätta det. Jag somnar.

Den heter ”Svart sopsäck” och visst manifesteras snittet mellan Stefan Jarl och Gullan Bornemark ganska väl här. Ett genomgående grepp är det där att beskriva skeenden som vore de regianvisningar till någon annans liv. Fula Ediths kanske – hon som bara nästan är diktjag för någon som bara eventuellt använder henne som alter ego.
Så har vi hela uppsättningen bifigurer. Mona Lisa Overdrive, Tefatssystrarna, Ormskinnsindianen, Röd, Target-flickan, Santa Junky Doktorn på Östermalm och Turknäsan. Med flera. Man anar Jeff Noon, William Gibson, Banksy, Los Bros Hernandez och Kathy Acker nickande någonstans i kulissen, och det är beröm.

Så bygger Josefin Hinders fram en surrealistisk hyperrealism som är så absolut nuatt den får i princip samtliga andra samtidsskildrare att skämmas lite.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

ryttarinnan har bestigit sin penna. ett äventyr utan like. bugar bockar tackar väntar mer

pilunge, 00:01, 3 juli 2010. Anmäl

http://fulaedith.blogspot.com/

m, 19:22, 25 juni 2010. Anmäl

Tillvaratagna effekter: Frippe Nilsson.

Frippe Nilsson
Mannen i Paradiset
Frixkultur

Den receptionsestetiska deldisciplinen inom det litteraturvetenskapliga studiet har mycket som talar för sig. Men i jämförelse med många av de andra fasetterna i studiet av litterära verk kan just denna uppfattas som särskilt provokativ, eftersom den per definition drar in den svärjande och sprattlande läsaren i tolkningen av den litterära texten.
Förförståelsen utgör inte oväntat en tröskel mot det receptionsestetiska och är överhuvud en grund för hela den hermeneutiska verksamhet som bedrivs i det vetenskapliga flygledartornet.

Förförståelse.

Kan vara verksam inför: tjock bok med lättklädd kvinna på omslaget, författarnamn och titel i snirklig guldskrift och en baksidestext som lovar en rafflande skildring av karriär, rikedom, erotik och dramatik. Lovord från tidskrifterna Burda och Elle.

Eller inför: tunn bok med minimalistisk grafik på omslagets tjocka papper; gåtfull titel och möjligen ett föga insmickrande referat. Faktiska citat av faktiska kritiker om tidigare titlar.

Eller: böcker med vapendetaljer, tapperhetsmedaljer och möjligen blod på omslaget. Lovord från tidskrifterna Soldier of Fortune och King.

Detta är några av de give-aways som ansluter sig till läsarens förförståelse, vilket naturligtvis också tidigare erfarenheter av författaren, genren, serien och/eller förlaget gör.
För min egen del blinkar varningslamporna rött inför en författare som kallar sig Frippe Nilsson.
Och inte bara blinkar. Ur en högtalare skräller en mekanisk röst som uppmanar mig att omedelbart evakuera området.

Vänligen notera att detta är min egen förförståelse, och den kan vara orättvis och den kan vara apart.
Det kan vara så att författaren till romanen Mannen i Paradiset faktiskt är döpt till Frippe, men jag garanterar att jag initialt hade förhållit mig skeptisk till författare som publicerade sig som Pelle Enqvist, Kalle Bellman eller Kärran Ekman.
Jag är inte du och bror, Noppe eller Sigge Sittfläsk, med någon innan han eller hon har gjort sig förtjänt av det.

Frippe Nilsson har tre tidigare böcker bakom sig. Jag har inte läst någon av dem, vilket jag egentligen borde ha gjort för att bedöma denna den senaste. Men nu är det så att den här bokbloggen är min egen och under rubriken Tillvaratagna effekter städar jag skrivbordet och ger en ärlig chans.

Mannen i Paradiset, alltså.
Paradiset är ett etablerat bostadsområde som motvilligt blivit fashionabelt.
Mannen heter Carl.
Han är 35 och liknar så väldigt många andra svenska män i svenska romaner.
Han har sin lägenhet på 24 kvadrat med balkong i vilken han fördriver fritiden med att inte göra en fluga förnär och vara sömnlös på nätterna.
Carl har haft en flickvän under några år, men hon lämnade honom.
Fast inte utan att först sätta stopp för hans karriär som gitarrist.
Det brukar vara en del sådana här chercher la femme i medelålders manliga kulturyttringar.

Carl har ett jobb.
Och redan när Nilsson antyder detta första gången tänker jag… gissar jag… men hehe … det kan väl ändå inte…. Jo!
Carl förestår en liten skivbutik med tonvikt på second hand.

Och den går inte bra.
”Ungdomarna” laddar ju ner all musik på internet nuförtin.
Men standardrekvisitan finns där i butiken: en skitig kaffekokare.

Okej, jag är nog alltför raljant.
Låt mig förklara varför.
När man har som vana att läsa en hel del svenska romaner – och då menar jag inte bara de som brukar recenseras, utan också de som sällan eller aldrig recenseras – så stöter man obevekligen på genomgående temata och bilder som läggs på hög och småningom spränger genom schablon- och klichévallen och bara fortsätter att växa till dess att man börjar frukta den dag då allt kommer att rasa ner över en och man börjar titta på tv eller tar livet av sig – vilket kan gå på ett ut.

Det sorgliga är att det säkerligen finns en mängd författare som inte känner till att de är långtifrån unika. Kanske är det så att de gör som de flesta andra: läser etablerade författare vars positioner i den litterära hackordningen är välmurade.
Och så tänker de att ingen av alla dessa författare skriver ju om ensamstående män i yngre medelåldern med bristande hygien som tappat greppet om sig och, allt mer olyckliga, bara flyter med dagarna som kommer och beklagar dagarna som gått.
Vi får väl kalla dem Legion.

Frippe Nilssons problem, i den senaste romanen, är att han alltför väl gestaltar den vardagens tristess som är hans huvudperson Carls.
Hade jag varit en vän av psykologisk realism och trovärdighet i romaner så hade jag uppskattat Carls mentala ålder till cirka sju.
När han i inledningskapitlen ligger sömnlös, börjar han fundera på vem som gjort hans klockradio. Och vilka som gjort bordet den står på: trädfällningen, snickeriet, målarfärgen etc etc:

Han blev matt av vetskapen att så många människor hade varit med och skapat hans lilla klockradio, den oskyldiga lilla klockradion blev plötsligt intressant. Hela världen rymdes i den. Hela världen fanns i hans lilla lägenhet på 24 kvadrat. Nu blev han obekväm med att vara naken, det fanns ju indirekt en massa personer hemma hos honom.

Sådär har vi ju alla tänkt när vi inte kunnat sova. Och handen på hjärtat: hur ofta tycker vi inte att det är pinsamt att gå nakna i rum där så många främlingar varit delaktiga i skapandet av möblemanget?

En liten antydan hade räckt, Nilsson. En subtil liten antydan som hade skänkt läsaren utrymme och givit henne syre att dra den trots allt intressanta idén in i det mer generella.
Jag tänker på kopplingen mellan var och ens privata sfär och den globala struktur som gjort den möjlig – på hur vi alla när det kommer till kritan är sammanbundna av den globala ekonomin och huruvida det är en bra eller dålig sak.
Något sånt.
Bara inte alla dessa övertydliga omständligheter.

Detta är ett så väldigt vanligt problem hos många oetablerade författare och pinsamt många etablerade för den delen.
När man läser en roman vill man i allmänhet inte ha den förtjuste författaren flåsande över axeln.
Och vad man framför allt inte vill är att börja misstänka att berättelsen uppkommit blott och bart för dess författares skull.
För att det är kul för honom eller henne att se vart det tar vägen.
Som det förströdda klottret när man talar länge i telefon.

Frippe Nilsson vet inte när han skall sluta. Betrakta dessa rader, som utspelar sig då den sömnlösa Carl beslutat sig för att ta en promenad:

Snart såg han en kvinna med en hund komma gående på andra sidan gatan, hon gick i motsatt riktning. Det var en stor hund och en liten kvinna. Lite väl sent att gå på promenad med hunden, tänkte han. Men hunden kanske hade blivit kissnödig och på sitt vid meddelat det till hundägaren, som då vaknat och gått en sväng med sin hund.

Okej, så redan vid det laget har jag närapå fått spatt av de djupsinta grubblerierna kring hur det kommer sig att någon är ute med hunden. Men det fortsätter:

Det kunde också vara tvärtom, att hunden sovit, men att hundägaren inte kunde sova och liksom Carl bestämt sig för att gå en promenad. För att inte verka knäpp hade hundägaren väckt sin hund och dragit ut den yrvakna hunden på en promenad. När de kom hem igen sk
ulle kanske hundägaren somna bra, men det var inte säkert att hunden skulle somna, det var alltid svårt att somna om när man hade blivit väckt. Så var det för människor, men säkert också för hundar. Hunden skulle säkert ligga i sin korg och vrida och vända på sig och tänka på allt mellan himmel och jord.

Vid det här laget är man helt övertygad om att Mannen i Paradiset egentligen handlar om hur en helt reell, sömnlös Frippe Nilsson krokar tag i vargtimmen, låter tankarna gå och skriver, skriver, skriver utan en tanke på någon läsare.

Kontentan av hundresonemanget blir för övrigt att djur är klokare än människor för människor förstör Jorden.
En drabbande insikt.

Carl är huvudperson, men Nilsson ser till att reservera somliga kapitel åt människor med olika anknytning till Carl som slutligen kommer att kugga fast till ett sammanhang.
Det är inget revolutionerande grepp precis, men Nilsson genomför det utan anmärkningar.

Med tanke på att romanen av allt att döma handlar om något så allmängiltigt och samtidigt akut som dikotomin enskildhet eller gemenskap – eller individ och kollektiv om man så vill – så är det emellertid märkligt att Frippe Nilsson missar så många möjligheter att göra något mer av det än bara grafomani.
För det finns element i Mannen i Paradiset som helt klart skvallrar om viss begåvning.
Jag tänker på de inledande nattliga konversationerna mellan Carl och mannen på balkongen ovanför.
Först tänkte jag att Nilsson skulle göra allt mycket mer intressant genom att inte gå vidare in på den där mannen. Lämna det öppet kanske, huruvida han är Carls hjärnspöke, en balkongguru eller en vapendragare i eländet.
Men trots allt så porträtterar Nilsson balkongmannen på ett övertygande sätt.

Jag fastnar också för en passant-anekdoten som beskriver varför Carls mamma läser Hemmets Journal.
När hennes egen mamma dog återstod elva månader av den avlidnes prenumeration: ”hon hade tänkt att hon minst skulle leva elva månader till”.
När prenumerationen ändå löpte ut kunde Carls mamma inte förmå sig att avsluta den. Det hade inte känts rätt mot hennes mor. Så hon har prenumererat på Hemmets Journal sedan dess.
Sedär ett guldkorn till bild som Frippe Nilsson faktiskt inte drygat ut med kvicksand.
Det gjorde väl inte ont?

Nilsson älskar säkert att skriva, och han kommer utan tvekan att fortsätta med det.
Längs den vägen vill jag gärna råda honom att lita på sina läsares gestaltningsförmåga och påminna honom om att en aldrig så god historia kan pratas ihjäl intill likgiltighet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jonas Thente, du förgyller min vardag och mitt mediokra lilla liv. Stort tack.

Anna E, 19:12, 22 juni 2010. Anmäl

Det enda som varit roligare vore om Karlstad-Frippe hade finlandssvensk härkomst.

Mymlans dotter, 09:20, 22 juni 2010. Anmäl

Är det här en recension eller bara allmänt raljerande? <br/>Varför dyker inte den här artikeln upp när man söker på DN (på Frippe)? Fick gå via google. <br/>Varför är inte bokbloggen listad bå DN:s bloggsida?

NN, 19:42, 20 juni 2010. Anmäl

Din nya blogg är så kommersiell.

Rafael Correa, 14:40, 18 juni 2010. Anmäl

Jag har läst boken och tycker mycket om den, påminner lite om Erlend Loes Naiv.Super.

MS, 14:06, 18 juni 2010. Anmäl

Vad kan man säga? Jag skrattar nöjt åt det inledande överdrivna raderna som sedan vrids sakta men säkert, likt när man drar upp en gammal klocka till att istället beskriva något mer bagatellartat. På ett mycket målande sätt!

Acke, 10:48, 18 juni 2010. Anmäl