En ny väskdröm

Först på plan stormar jag in vid 7-tiden efter en sömnlös natt i sällskap med en tung amerikansk roman och en nattfjäril.
Redan 45 grader varmt.

Gårdagsnattens väskdröm var en intressant variant.

Det var ett stort och nyinvigt Lustiga hus där man började på översta våningen och tog sig nedåt genom diverse lustifikationer. Naturligtvis hade jag en resväska med mig som ställde till problem. Jag har alltid minst en resväska med mig i mina drömmar.

Man fick inte ta med sig väskan i själva attraktionerna, så jag tvingades lämna den på varje våning, åka ner och därpå ta baktrapporna upp för att hämta väskan. Det gick okej, till dess att den försvann i garderoben och personalen rafsade bland galgarna och sa att näe, var den svart sa du?

Och så vaknade jag, skrikande.

Jag vet inte hur jag skall tolka detta. Kan det vara något med att arbetet är lustfyllt an sich men att det finns så mycket man bör göra som man inte hinner, som måste vänta och ofelbart ligger kvar och ger en ett allt sämre samvete?
Eller kan det vara som den store Freud säkert hade konstaterat efter att ha sugit på sin cigarr en stund: penisar?

Hur det än är så bävar jag inför nästa variant.

The War On Drugs – Under The Pressure

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Även drömmarna förråder oss

På ett mycket personligt plan, som jag kan behandla eftersom ingen läser den här bloggen i den här vämjeliga hettan under den här vidriga årstiden, börjar mina drömmar bli till den grad bisarra att Myndigheten nog borde spärra in mig, om den längre har budget. Eller facket uppröras och kräva skadestånd å mina vägnar – jag föreslår 80 miljoner i förlikning.

Det är alltid väskor, i drömmarna.
Bagage.

Sedan fem år drömmer jag minst en om natten och alla handlar om väskor som måste packas inför transporter som måste göras.

Jag vet att andras drömmar är något av det absolut tråkigaste man kan utsättas för och att jag som litteraturkritiker ser som min förbannade plikt att alltid dra ifrån ett poäng för varje ovidkommande utfyllnadsdrömdröm som förekommer i romaner jag recenserar.
Men nu gäller det ju mig!
som Pirinens Socker-Conny så riktigt påpekar. Och att anförtro sig här är billigare än att gå till psykakuten.
 

Det gäller alltså resväskor och extremt kort om tid att packa dem.
Det kan också vara hastigt påkomna tågbyten och därmed glömt bagage på tåget jag nyss lämnat.
Variationerna på temat är outtömliga, men i de flesta fall bygger mina drömmar på att bagagets innehåll har spritts vida över landskapet och att det är bråttom att samla ihop det igen innan transporten far iväg enligt tidtabell.

I ett särskilt komplicerat fall hade väskornas innehåll tagits om hand av diverse gårdfarihandlare och jag måste köpa tillbaka prylarna, fast jag hade inga pengar för byxorna och dess fickor och innehåll var också försvunna.

I går natt var jag på Bokmässan och klagade på att jag hade fått en säng precis bredvid receptionsdisken – (”Vet ni inte vem jag är!?”) – och förflyttades temporärt till ett annat rum, som jag var tvungen att lämna, varpå det visade sig att hela rummet var fullt av leksaker som min dotter värdesatte för tio år sedan och som jag försökte hinna med att packa ner i mina två väskor innan något outsagt men fruktansvärt hände, fast leksakerna blev bara fler och fler och väskorna färre medan sekunderna tickade.

Hur många timmar per dygn drömmer man?
Två eller tre?
Under den tiden lever i alla fall jag under fruktansvärda förhållanden och utsätts för en stress som jag inte önskar min värsta fiende.

Eller, ok, det gör jag, och du vet vem du är.

Nu funderar jag på att ge ut en gåtfull, esoteriskt, existentiell prosalyrisk samling som skall heta 1000 väskor, 1000 helveten där alla drömmar skall nedtecknas. Den freudianska tolkningen ger säkert vid handen att mina drömmar handlar om att väskan = det kvinnliga könet, och ägodelarna = säd, vilket tyder på kastrationskomplex.
Freud – liksom Cagliostro, Rasputin och Hans Scheike – hade möjligen sina poänger, men jag hade inte anförtrott någon av dem nycklarna till duvskitkomposten.

Istället konstaterar jag att det rätt och slätt handlar om deadline-komplex och otillräcklighetsneuros. Så alla vi som fortfarande har arbeten: vi möts på perrongen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] är Jonas Thente alldeles ovanligt kul att [...]

Gonggongen klämtar på perrongen | nya © MELLERTID (Webbsida), 15:41, 1 augusti 2014. Anmäl