Fränder dör

Det börjar alltså kännas som en personlig förolämpning, det här med ledsagare genom ens liv som dör kors och tvärs. Eller också är det – som jag i förra inlägget befarade – ett skurksekel som bereder marken genom att ta död på det som 1900-talet trots allt gjorde bra.

2016 är ett skitår, hittills. Först var det David Bowie, sedan var det Kjell Alinge. Därefter följde än fler.

Han ringde mig ibland, Kjell, och när jag svarade utbrast han JONAS! med betoning på samtliga fem bokstäver.

Därefter kommenterade han något han hade läst eller hört som jag eller någon annan hade givit upphov till och de första gångerna var jag tillbaka i sommarnätternas Eldorado på mormors trätransistor med upplyst display som signalerade Krakow och Frankfurt.

Alltså, att höra den rösten i sin egen telefon var som att höra själva Etern tala till en.

Men jag vande mig efterhand, och han blev Kjell. Vi smidde planer, när han var som argast på SR, om att han skulle göra podradio för DN.

Det var flera år innan podradion blev allmän och lukrativ, men Kjells vision var klar.

Vi träffades några gånger och slog hans kloka huvud ihop med mitt mindre kloka. Det var alltid på Östermalm för han ville inte röra sig utanför sin turf. En av gångerna var rentav en av DN:s överchefer med och vi trodde att det faktiskt skulle bli något avantgardistiskt och extremt publikt av det.

Tänk Eldorado men uncut, utan public services krav på anständighet. Det var tanken.

Men det sket sig förstås.

DN:s ledning på den tiden – tja, kanske sju år sedan – trodde väl inte att nätet skulle bli särskilt viktigt, så projektet dissades. Pod-vaddå??
För Alinges del var det nog bara en i raden av sentida besvikelser.
För min egen del innebar det slutet för alla ambitioner att övertyga min arbetsgivare om strategier som jag ansåg vara framtidskompatibla, som till exempel en ambitiös spelsite för bevakning av datorspelskulturen och en utökad bevakning av sociala medier.

Numera håller jag käft och försöker inte ens förklara, för loppcirkusliknelsen spelar in igen. Jag har förklarat den tidigare: att man tämjer loppor genom att spärra in dem i en burk med lock, så att de slår skallen varje gång de försöker hoppa, och slutar hoppa för att börja krypa istället.

Men yay! Nu kryper vi oss ändå fram långt om länge. Snitslarna fanns där för tio år sedan, de är bara lite solblekta nu men det är väl okej antar jag.

En av de forna chefredaktörerna korrigerade mig när jag uppbragt mailat honom. Det gällde bristande eller obefintlig budget för spelbevakningen. Jag hade skrivit att jag kände mig som en flygpassagerare med en galen pilot som för allas bästa borde skjutas.
Han svarade att jag var en idiot: skall man skjuta piloten, så skall det vara i bägge knäna eller liknande – vem skall annars kunna landa?

Jag hoppas fortfarande att Kjell Alinge skall ringa med nya insikter och outsläcklig entusiasm. Han hade gillat följande:

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Täby satsar på änglarna

Hade jag grubblat över vilka tio platser jag minst av allt skulle vilja bo på, så hade Täby utan tvekan hamnat någonstans mellan ar-Raqqah och Phuket.

Och detta redan innan jag läste Christer Sturmarks bok Upplysning i det 21:a århundradet (Fri tanke förlag) som kom ut i april i år.

Sturmark berättar om hur han oanmäld deltog i ett möte anordnat av Täby kommuns personalförening 2010. Huvudtalaren var den certifierade klärvoajanta änglaterapeuten Branka Okeijn, som bland annat kunde berätta för de anställda på Täby socialförvaltning att personer födda med en funktionsnedsättning föds sådana för att de har varit dåliga på att ta emot hjälp i sina förra liv, och således i sina nuvarande måste lära sig detta.

Personalföreningen i fråga får 200 000 skattekronor årligen för sin verksamhet.

Christer Sturmark blev – som han skriver – utkastad från mötet sedan det stått klart att han var där som oanmäld journalist. Några dagar senare fick han ett mail från en kommunanställd, som klargjorde kommunens ståndpunkt:

”jag personligen hade gärna slängt ut dig genom fönstret från 5:e våningen.”

Ah….Täby. Den moderata spjutspetskommunen.

Änglar verkar vara mer inne nu än någonsin under renässansen. Jag är övertygad om att Branka Okeijn eller hennes gelikar kan härja vilt lite varstans. Men just nu är jag mest intresserad av att få veta vad som försiggår i Täby.
Och varför.
Och för vilka pengar.

Som fiktivt stoff fungerar änglar däremot utmärkt. Jag kan rekommendera till exempel Karl Ove Knausgårds roman En tid för allt samt Mike Careys Sandman-spinoff Lucifer.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om den fortfarande grasserande Kulturmannen

… talade Lena Andersson och Åsa Beckman i DN:s monter.

De gladdes bägge åt fenomenet med kvinnor som skriver självbiografiskt om män som de känner sig känslomässigt svikna av.

En animerad diskussion om det etiska i att hänga ut sitt ex i romanform utbröt också bland valda delar av redaktionen på en restaurang igår i Göteborg.

Först idag såg jag den givna kopplingen till myten: det är skönanden Orfeus som slits sönder av vansinniga kvinnor.

Lena Andersson i montern övervägde lite försiktigt det faktum att kvinnor helt enkelt kan ge fan i att ligga med narcissistiska kulturmansskitstövlar.
Det låter som en rimlig och inte helt oöverkomlig strategi. Har man rösträtt så borde man också kunna ta ansvar för sitt eget liggande, om det inte är något allvarligt fel på en.

Frågan är om inte både Kulturmän och Kulturkvinnor skulle må bra av ett tvingande och obligatoriskt celibatslöfte. Så mycket skräp man skulle slippa.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En sista göteborgsvits

-Dö Kålle! Du har ju fått Stolen nu som sessta göbbe att läsa böcker. Blir de likström elle växelström, änna?

– Det blir la Witt-Brattström!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Den mest stinkande boken någonsin!

Det är en fascinerande text.
Jag är glad att den har introducerats på svenska av översättaren och eldsjälen Paul Enoksson.

Det är inte det.

Giambattista Gelli levde och verkade i Florens under första hälften av 1500-talet. Han var samtida med folk som Cosimo Medici och Machiavelli. Han var en stor proto-intellektuell.

Det är inte det heller.

Gellis dialog Kirke är tillägnad Cosimo I och skrevs på 1540-talet. Den utgår ifrån Homeros Odysséen – passagen där Odysseus lämnar häxan Kirke som förvandlat hans besättning till svin.

Gelli fantiserar fram en ytterligare episod vari den grekiske hjälten noterar att Kirke sedan länge haft en vana att förvandla greker till djur. Eftersom Kirke av allt att döma har inlett ett förhållande med Odysseus är hon okej med att han får ta med sig de förtrollade grekerna hem, efter avförtrollning.

Det är inte ens detta.

Så Odysseus inleder sin mission att rädda dessa stackars greker som förvandlats till ostron, ormar, harar och annat. De är minst sagt oävna att bli människor igen, och dissar en allt mer frustrerad Odysseus’ hjältesträvan.

Jag vill inte säga mer – ty jag har inte recenserat boken än. Måste tänka lite först.

Men det är detta:

Jag har aldrig någonsin tidigare mött en bok som stinker så som denna.
Jag vet inte vad förlaget Atlantis, den grafiska formgivaren Annika Lyth eller tryckeriet Balto print i Vilnius har gjort. Men denna utgåva har fullständigt saboterat min väska, mitt arbetsrum, hälften av mitt kök samt cirka 35 % av Midsommarkransen.

Ni bibliofiler vet … ahhh, ni vet …. hur man i lönndom kan öppna böcker bara för att vällustigt sniffa deras ryggrad.

Den här boken stinker som en blandning av Tjernobyl, Karmex 80, Hormoslyr, Senapsgas, Zyklon B och en packad snubbe på Folkets kebab som har envisats med extra stark.

Det tidigare doftrekordet i mina hyllor hölls av Aleister Crowleys The Book of the Law, som jag köpte nån gång på 1980-talet på Magical Childe i New York (till min förtvivlan nedlagd när jag skulle återbesöka den i höstas), där det stank av ond rökelse som satte sig i varenda bok. Den slutade inte lukta fan förrän för knappt tio år sedan.

Ett annat fenomen i den stilen var Karolina Ramqvists More Fire, som var bunden i skarpt doftande skinn och stank fetischklubb till den grad att jag förpassade den till vinden.

Jag har slagit in mitt ex av Kirke i tre lager ICA-kasse, men det hjälper inte.
Soffan där jag började läsa Gelli är död för mig och för alla andra med normalt luktsinne.

Förr i tiden kom ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” ut som hederliga publikationer med ett blågrönt virvelmönster som i och för sig såg ut som galla-kräks men inte luktade nåt.

Nu har man uppenbarligen strävat mot den motsatta polen.

Jag hoppas att det är ett trycktekniskt, tillfälligt och erkänt olyckligt misstag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När parenteserna tar över (skulle varit: Anmälan: Garay, Melker)

Avdelningen för kufisk och litteratur och metalitterära provokationer besöker jag så snart något nytillkommit. Jag rusade dit genom hall A, B och C samt tog de åtta trapporna ner och sedan till vänster och genom den gröna dörren när jag fick besked om en ny bok som heter mcv och är författad av den för mig hittills okände Melker Garay.

Förlaget heter Norlén & Slottner. Utgåvans hemsida finns via denna länk.

Bokens rygg påminner om de där Det Bästa-specialerna, som bestod av förkortade romaner. Man brukade få fyra romaner per bok och det som kortats var i allmänhet miljöbeskrivningar, inre monologer och mer högstämt existentiellt tjafs som inte angick fokusgruppen. Jag minns till exempel Peter Benchleys Hajen i en Det bästa-version. Hela poängen med lokalpolitiska hänsynstaganden var försvunnen.

(Det var väl den eminente Jan Stenmark som nyligen gjorde en bild som behandlade chocken när en helt ung man inser att originalutgåvan av tidskriften Det bästa inte heter The Best. Snarare Reader’s Digest. Jag kan häftigt identifiera mig med denne unge man. Jag har ännu inte hämtat mig riktigt)

(På tal om förkortningar slår mig nu följande lustighet: när jag var ung och letade efter svenska översättningar av den notoriske markisen de Sades verk, var jag hänvisad till The Elephant Press, som var någon sorts bolag inom den lika notoriske pornografen Curt H:sons imperium.

Där fanns de Sades Justine, översatt och bearbetad av en Nore Hell. Bearbetningen består av allt att döma i amputerandet av alla romanens mer filosofiska och intressanta utläggningar. Bara det monotona sexet är kvar.

Många år senare hittade jag på antikvariat en svensk översättning av Octave Mirbeaus Le journal d’une femme de chambre, som fått den svenska titeln En kammarsnärtas bekännelser.

Romanen har filmatiserats tre gånger, bland annat av Buñuel 1964, och samtliga filmer är ungefär lika småtråkiga.

Det var B Wahlströms som gav ut den 1941. Översättaren heter Algot Rune och han har också skrivit ett förklarande förord, som bland annat behandlar hans försiktiga bearbetning av originalet.

Det är en fröjd att läsa:

På ställen där författarens fantasi irrat in sig på perversiteternas område eller där han upptar till behandling politiska och litterära förhållanden, för vilka intresset numera bleknat, eller där han råkat förfalla till longörer som kunna väntas besvära vår svenska publik, har det ansetts befogat att till fromma för bokens helhetsintryck vidtaga en del förkortningar.

Ha! Vad sägs om den? Är det inte en pärla i genren nationell anständighet och publicistiskt ansvar?)

Ja, nu distraherade ni mig.
Jag fortsätter resonemanget kring det jag egentligen började tala om någon annan dag, men parenteserna ovan har trots allt mycket med saken att göra, så de är inte bortkastade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Försändelsen ”Being or Nothingness”

Det var så sant.
Jag stod ju i begrepp att berätta om den märkliga försändelse jag tvingades hämta ut på Coop Forum, men jag kom bort mig i ett resonemang om bokflod och kritikrutiner.

Tidigare inlägg i saken finns här och här.

Det var alltså ett paket och jag hämtade ut det, efter att jag givit fan i den att hämta ut det första gången, varpå det sändes åter avsändaren, som skickade det åter till mig. Den uppenbara angelägenheten drev mig till sagda matvaruaffärs postdetalj.

Inuti låg det två paket i presentförpackning.
Det har hänt många tidigare att förlag sänder utgåvor i presentförpackningar eller med något extra tingetangel. För bara någon vecka sedan kom
Malin Billers serietolkningar av Gustaf Fröding i ett paket med bifogade tallbarr.

Men detta var något alldeles extra.

I det första paketet låg en bokkassett – vilket är ett fantastiskt ord med tre dubbelkonsonanter – med en Sherlock Holmes-outfittad mus på omslaget som gav tummen upp och i en pratbubbla sade ”Don’t panic”.

Ja, jag vet: mottot för The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy i Douglas Adams blott halvroliga sf-svit som inleds med romanen med samma namn. Eftersom jag har extremt svårt för brittisk, ”galen” humor av Douglas Adams-snitt så blev jag rätt avog där.

Ovanför denna ganska trista t-shirtbild stod titeln Being or Nothingness, vilket komplicerade det hela en smula. Det är ju den engelska titeln på Jean-Paul Sartres existensfilosofiska klassiker som på svenska heter Varat och intet.

Ett vykort var också bifogat, frankerat och med mitt namn. Där stod något på japanska, jag vet inte vad.

På framsidan ståtade samma tecknade mus, nu med liftartummen (från Adams romaner) påslagen och med pratbubblan: ”Stay calm and solve the puzzle!” samt en webbadress.

Inuti kassetten låg själva boken, med en Joe K angiven som författare.
Jag har sällan sett en så påkostad bok. Här finns inklistrade frimärken, utskurna hål och gud vet vad. Albert Bonnier själv hade aldrig lagt ner så mycket möda och pengar på en utgåva. 

Fast jag tänker inte tråka någon ytterligare med detta, eftersom – som jag upptäckte – så mycket redan har skrivits om detta märkliga bokfenomen.

Jag hänvisar till den uttömmande, grävjournalistiska aktivitet som gjorts av Jack Werner och Kolbjörn Guwallius på Metro via den här länken.

Jag kan tillägga att även jag – likt alla andra – fick två av dessa böcker, varav den ena var ställd till mig och den andra till språkforskaren Alvar Ellegård, som avled 2008 och på ålderns höst gjorde sig känd som en idog kritiker av kristendomen.

Jag kan också tillägga att jag, efter att ha läst Joe K:s Being and Nothingness från pärm till pärm (det tog 35 minuter-and-change) mest associerar till den komik hos de klassiska patafysikerna som kommer sig av petitesser och banaliteter presenterade som storvulna anspråk och djupa sanningar med hjälp av det auktoritativa språket och den drivna retoriken. Det är mycket. mycket väl genomfört med en språklig finess som man bara kan beundra.

Men döm själva, om ni inte har fått boken med posten. En webb-faksimil finns här.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Försändelsen ”Being or Nothingness” … som kommer sig av petitesser och banaliteter presenterade som storvulna anspråk och djupa sanningar med hjälp av det auktoritativa språket och den drivna retoriken. Det är mycket. mycket väl genomfört med en språklig finess som man bara kan beundra. Read more on Dagens Nyheter [...]

Försändelsen ”Being or Nothingness” | luckynd (Webbsida), 06:18, 22 augusti 2014. Anmäl

Det börjar luta åt att jag inte alls tycker om er

Gårdagens uppdrag bestod i att följa presskonferensen i samband med presentationen av Pisa 2012, läsa rapporten och skriva en kommentar kring den.

Uppgiften växte i betydelse sedan det stod klart att Sverige suger fetast, men personligen hade jag inte väntat mig annat.

Kommentaren finns här.

Vad jag också väntade mig var alla de där mailen som kommer när kommentarsfältet är stängt. De där som är än mer hatiska för att de inte behöver ta hänsyn till andra läsare men vet att de riktar sig mot bara mot skribenten i fråga. Alla schatteringar är alltid representerade men faktum är att de allra flesta mail är bra mail. Det är antingen Hej, bra text, jag håller med dig eller Hej, dålig text, jag håller inte med dig.

Och så de där jag faktiskt tycker mest om: Hej, bra text, jag håller inte med dig. Jag uppskattar den antikrunda hövligheten – kommentarsmailandets motsvarighet till att hålla upp dörren för någon trots att man inte vill hoppa i säng med vederbörande.

Jag skulle vilja framhålla några av de mail jag har fått som reaktion på min ganska enkla och okomplicerade kommentar till Pisa 2012.

Varför? Antagligen för att jag söker er förståelse och vill förklara min kroniska cynism gentemot Just Dig, eller som man också kan kalla det: mina evolutionistiskt betingade försvarsmekanismer gentemot folk i allmänhet och deras synpunkter i synnerhet.

Jag misstror alla som vill mig något, och däri är jag både yrkesskadad och demokratisk. Antingen vill ni ha en bra recension för någon fasters brorson eller också vill ni jävlas och ha ett smaskigt citat att förvanska på Avpixlat eller i Genuskolonialistiskt Kampforum eller dylikt. I know you well, fuckers.

Nåja. Här följer i alla fall några autentiska mail jag fick igår – det finns många fler – som demonstrerar mitt hopplösa predikament att alltid ha röven bak åt vilket håll jag än vänder mig, och jag vänder mig inte ens.
Ty minnes detta: Om du inte står för någonting så faller du för allt.

Avsändare och identifierande uppgifter är borttagna.

Ja, och förresten: blott en av skribenterna har en given karriär som framgångsrik kulturskribent, om hen bara snabbar sig innan saker och ting skärper till sig och den fruktade tokskallepollineringen från Star Trek 1975 skingras för vinden.
Gissa vilken.

Förresten igen: inget kommentarsfält på ett tag. Det öppnas på nytt när jag skriver något väsentligt, om Paul Celans Ja! eller det vita hos Jenny Diski eller så.

Här kommer mailen:

# Uj vilken reporter. Du vågade skriva en SD-vinkel när du räknade upp Jan Björklund mfl, men kom snabbt på att du borde nog tillägga att inget i undersökningen tyder på yada yada. För ju inte direkt tankarna till mod, om man så säger. Det kanske jag som läsare klarar att bedöma själv? Eller har DN fullständigt bytt målgrupp? Tror iofs inte att det här ligger dig i fatet hos din nuvarande arbetsgivare.


#
Jonas,
Är du nationalist? Kanske rasist?
Jag har aldrig varit stolt över att vi inte var analfabeter . Självhävdelse mot andra från din sida?Varför var du stolt? Kände du dig överlägsen Peruaner?


#
I framtidens Sverige är det invandrarna och deras barn som styr och ställer svenskarna städar eller är arbetslösa.


#
Hej!
Det negativa utvecklingen kan självfallet har flera orsaker men en viktig bidragande orsak kan vara den massiva introduktionen av trådlösa nätverk och trådlöst uppkopplade datorer i skolorna de senaste åren.
Mikrovågsstrålningen från tekniken har i upprepad forskning såväl på människor som djur, visats försämra minne och inlärning.
Vanliga rapporterade symtom på trådlös teknik (mikrovågsstrålning) är huvudvärk, koncentrationsproblem, yrsel, försämrat minne och sömnsvårigheter och sämre psykisk hälsa. Barn har även rapporterat hjärtbesvär

[etc, förkortad]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vad är en feel good-deckare och behöver vi dem?

Ja, jag får ytterligare ett reklammail som vill sälja in en ”feel good-deckare”. Boken handlar bland annat om kremeringar, lik, försvunna personer och exhumeringar.

Jag säger ingenting om makabra berättelser. Jag har bland oräkneligt annat lovordat en roman som i detalj beskriver en nekrofils göranden och låtanden, inklusive hur det luktar när partnern har legat lite för länge i otillräcklig temperatur.
Så det är inte det.
Det är begreppet ”feelgood” jag har svårt att placera i dylika sammanhang.

Feelgood började väl som ett sätt att beteckna somliga filmer, som Forrest Gump, franska kärlekskomedier, filmer av Lasse Hallström och så. Jag tror att det skall beskriva den känsla av varm mänsklighet och välvilja gentemot allt levande på jorden som varar åtminstone tills man slussas ut ur biografen och börjar muttra om att varför måste somliga  jävla skitmänniskor tränga sig så förbannat.

Nu hör jag väl inte till dem som läser deckare särskilt ofta. Det är för mycket måndag i början av mars för min förfinade sensibilitet. Alldeles för likt kluriga labyrinter i häften som ingår i förströelsepaket som delas ut till barn på längre flygresor.

I couldn’t care less, som vi säger till kabinpersonalen.

När jag hör talas om feelgood-deckare associerar jag till sånt som saltvanilj eller sockertacos. Det är garanterat ingenting man känner sig varm och mänsklig av.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

olle: Möjligen och troligen, men efterson jag inte har läst någon av dem själv så låter jag dig borga för förmodandet.

Jonas Thente, 23:59, 26 november 2013. Anmäl

borde inte Damernas Detektivbyrå falla i det här facket?

olle, 12:10, 25 november 2013. Anmäl

Kränkt av övervakningssamhället

Spotify, Netflix och alla andra tjänster med automattips baserade på ”mina preferenser” hittar ständigt nya sätt att locka fram mina allra mest omogna sidor.
Det är inte det att jag är särskilt oroad över att mina aktiviteter är övervakade av kommersiella intressen – jag hör till dem som accepterar den förmenta integritetskränkning det innebär om någon sömnig väktare råkar se hur jag petar mig i näsan i en övervakningsmonitor, om det bidrar till att minska antalet överfallsvåldtäkter och misshandelsincidenter – utan att jag blir så barnsligt förnärmad.

Spotify mailar mig och tipsar om Tuxedomoon, ”Because you’ve listened to Barry Adamson and Current 93”.
Inombords reser jag mig, hötter med näven åt Spotify och väser något rasande i stil med att ”jag lyssnade på Tuxedomoon 20 år innan du ens var en rad kod i din faders öga!!”

Samma sak med Netflix, som kör med sitt ”eftersom du tittade på” och rekommenderar idiotiska collegefilmer som heter Busty Boobies el. dyl. när jag har tittat på Hellraiser.

Men jag lugnar mig alltid efter några veckor och inser att allt det där är grundat i personlig osäkerhet och obearbetad stolthet.

Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar det här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Anon: Den siste som sade så ligger f.n bältad i ett subterranskt forskningsinstitut.

Jonas Thente, 23:03, 16 november 2013. Anmäl

Helst: Glad att kunna vara till hjälp. Frightened Rabbit spelar i Stockholm den 26 nov. Jag är såå där.

Jonas Thente, 23:00, 16 november 2013. Anmäl

The Loneliness & The Scream Oh my, hur har jag kunnat leva utan den låten? ' Tack för det tipset! Ja, texten var bra den också förstås.

Helst Inte, 17:11, 16 november 2013. Anmäl

Tack för din text. Det är en svår gränsdragning som du spelar upp. Det finns ingen tydligen gräns mellan personlig integritet respektive ett allmänt behov av rimlig ton sinsemellan. Vem sade att livet skulle vara enkelt?

Anonym, 00:45, 16 november 2013. Anmäl

Ja! Du sätter verkligen fingret på den oerhört svåra balansgången mellan att slå mot de skyldiga samtidigt som att inte alla faktiskt är skyldiga. Det är lättare sagt än gjort att hitta någon klar linje. Tack för dina texter /Tobbe

Anonym, 00:42, 16 november 2013. Anmäl