Vad ska ni köpa för deckare på bokrean?

Tove Alsterdal
”Låt mig ta din hand”
Lind & co
Helenes syster faller från elfte våningen i Jakobsberg, men är det verkligen självmord? Spåren leder bakåt i tiden, till en mamma som försvann och ett Argentina under militärjuntan. Intensivt driv från en av Sveriges bästa.

Belinda Bauer
”Livets & dödens villkor”
Övers. Leif Janzon
Modernista
Belinda Bauer när hon är som bäst: en modern klasskildring i en fridsam brittisk kustby, en farlig seriemördare och ett oskyldigt barn som inte förstår vad hon ser. Dessutom absurt rolig mellan skräckscenerna.

Erik Axl Sund
”Glaskroppar”
Ordfront
Sveriges punkdeckarförfattare inleder en ny serie, där en självmordsserie bland ungdomar väcker frågor. Vad har deras besatthet av enmansbandet Hunger betytt? Våldsam, intensiv berättelse om musik och självdestruktivitet.

Eva Dolan
”Lång väg hem”
Övers. Carla Wiberg
Modernista
Familjen Barlow vågar inte gå ut: en polsk gästarbetare har ockuperat deras trädgårdsskjul. Som plötsligt brinner ner en natt, låst utifrån. Polisen utreder en intrikat väv av gästarbete och människohandel.

Peter May
”Lewismannen”
Övers. Charlotte Hjukström
Modernista
Andra delen i Peter Mays Lewistrilogi, från Yttre Hebriderna i Skottland. Där hittas ett lik i en torvmosse: ett eget arkeologiskt fynd? Nej, inte så gammalt. En dement man har en historia att berätta, men kan han?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Årets bästa deckare 2015 (långa listan)

(Texterna är de jag har skrivit i DN om respektive bok.)

1. Gilly Macmillan
”Bränd himmel”
Övers. Johan Nilsson
Modernista

En av de mest gastkramande, uppslukande berättelser jag har stött på i år: Rachel låter sin åttaårige son springa i förväg till lekplatsen i skogen, man vill ju inte vara alltför överbeskyddande. Och så försvinner han. Fasan är näst intill outhärdlig, och Rachel blir dessutom misstänkt av såväl polisen som allmänheten. Osedvanligt skickligt upplagd deckargåta med dagens pöbelbeteende i sociala medier som viktigt inslag.

2. Karin Slaughter
”De vackraste”
Övers. Villemo Lindgård Oksanen
Harper Collins

Det är en förstås en bra intrig, där en anonym pappas brev till sin försvunna dotter blir en ram. Det försvinner unga flickor, gång på gång, och det har pågått länge.
Men det finns också en annan berättelse, om Claire vars man Paul blir mördad framför hennes ögon.
Egentligen är det inte därför jag blir så totalt uppslukad av ”De vackraste”. Det är kvinnoporträtten som är avgörande: mångfasetterade och roligt ilskna, med kvinnor som blir genuint irriterade på den korkade omvärlden och svär inom sig. Eller redigerar vad de egentligen vill säga.
Claire verkar vara en välpolerad övre medelklassfru när hon sitter på baren med sin man Paul, men har precis blivit fri från sin elektroniska fotboja och kämpar med sin irritation över den terapi hon har dömts till. Vilket brott hon har begått framgår inte förrän senare i boken.
Lydia å sin sida är inte ett smack välpolerad utan fattig, överviktig och stressad. När hon kommer farande med andan i halsen till dotterns basketmatch har hon med sig en chipspåse och försöker gömma sig för de andra Mammorna. Hon tänker alltid på dem som Mammorna, och hatar dem med befriande uppriktighet, för Lydia är den enda som kommer från jobbet. De andra har män som försörjer dem.
”De vackraste” utvecklar sig till en stökig, rasande och spännande thriller om män som hatar och föraktar kvinnor, och om ett par medelålders kvinnor som gör upp med sitt förflutna. Det är en ganska klassisk seriemördarthriller, men Karin Slaughter gör den till ett krig på samma tema som Stieg Larssons Millenniumtrilogi.
Karin Slaughter (med ett namn som hon måste ha utstått otaliga ordvitsar om) ges ut tämligen nyckfullt i Sverige, trots att hon publicerat sig länge. Även om hon är ojämn vore det roligt med en sammanhållen återutgivning.

3. Alan Bradley
”Mord är ingen barnlek”
Övers. Ylva Stålmarck
Lind & co

Elvaåriga Flavia de Luce, en ovanlig detektiv inte bara på grund av åldern, dök upp i förra årets ”Den bittra pajens sötma”. Framför allt var hon amatörkemist, sysselsatt med ständiga entusiastiska experiment och blodtörstiga förgiftningsförsök på en av sina systrar. Det naturvetenskapliga intresset spillde över åt alla håll, vilket gjorde att hon blev glad som en lärka när hon hittade ett lik i familjens egen trädgård. Inte så bra när familjens äldre medlemmar blev misstänkta för mord, förstås.
Den här gången kommer en dockteater till byn, eller nåja, får motorstopp och tvingas stanna. Flavias skarpa blick missar inget i relationen mellan dockspelaren Rupert och hans unga assistent Nialla, som får slå läger på en äng hos paret Ingleby inför ett improviserat framträdande i kyrkans församlingssal.
Man ska ha en viss sorts humor för att älska Flavia de Luce, och man ska njuta hejdlöst av alla referenser till världslitteratur, musik och konst. Flavia är det respektlösa barnet som citerar Edgar Allan Poe, muttrar över Anthony Trollope, och som rättframt och mycket roligt sågar Beethovens femma, enligt henne är ett perfekt exempel på att Beethoven var förfärlig t dålig på att avsluta sina symfonier. ”Jag mindes att slutet av den, allegrot, var ett av de tillfällen då Beethoven helt enkelt inte verkade hitta ’av’-knappen.”
Hon vore naturligtvis en outhärdligt självgod och beskäftig unge, Flavia, om man mötte henne på riktigt. Men i bokform är hon en pigg berättare, lätt aningslös och med blick för det vi andra inte ser.
”Den bittra pajens sötma” var rolig, men i ”Mord är ingen barnlek” är både intrigen och gestaltningen ännu bättre. Beskrivningen av dockteatern är så noggrant utmejslad att man som läsare blir avundsjuk på publiken som faktiskt fick se denna föreställning.
Kanadensiska Alan Bradley skriver mysdeckare som utspelar sig i ett slags mytiskt Storbritannien, ett sago-England, fast på femtiotalet. Han målar upp en idyllisk bild av en förfallen, lantlig miljö där en vetgirig unge kan flänga runt på sin cykel och upptäcka världen, och äventyren aldrig blir för blodiga.
Dessutom har ”Mord är ingen barnlek” nästan det snyggaste omslag jag har sett.

4. Ingrid Hedström
”Måltavla”
Alfabeta

Ska jag välja en aktuell, begåvad och fruktansvärt spännande samhällsskildrare bland dagens deckarförfattare så är det Ingrid Hedström. I de sex deckarna om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot i Villette kartlade hon Europas historia och samtid, men frågan är om hon inte är ännu bättre i sin nya serie om diplomaten Astrid Sammils. Första boken, ”Bortfall”, kom förra året, och nu är det dags för den andra.
Detta är Sverige i dag: å ena sidan den skickliga Astrid Sammils, som elegant sköter sitt arbete som tillförordnad protokollchef i Stockholm, där hon planerar statsbesök och galakvällar och vant rör sig bland kunglighet och högt uppsatta politiker. Å andra sidan, böckernas andra huvudperson, den slitna Carina Svahn i Dalarna, som äntligen läst in gymnasiekompetensen på komvux men skaffar sig extrainkomster genom att sälja stenar med föregivet läkande egenskaper via internet. Det är en underbar kombination av personer, fullständigt fri från nedlåtande tonfall. Ingrid Hedström gillar sina huvudpersoner.
De är väninnor, med befriande lätthet och respekt både mot varandra och omvärlden. De pratar med tiggare och gästarbetare, med finansmän och författare. Ingrid Hedström är fördomsfri i ordets bästa bemärkelse och man blir faktiskt glad av att läsa henne.
Även brotten befinner sig kors och tvärs längs skalan: En rumänsk gästarbetare hittas död i Dalarna, en finansman dör i London. Astrid Sammils utsätts för dagens vidriga småbrott med en flod av näthat, men finns det nättroll som är tillräckligt hatiska för att ta till våld?
Trots att berättelsen kränger vilt mellan ytterligheterna håller Ingrid Hedström den i ett fast grepp; det är först efteråt jag inser hur mycket hon faktiskt har lyckats få med. Hon bubblar av uppslag och små, genomtänkta bisatser, med samma intelligenta, klarsynta blick som Dorothy Sayers hade på sin tid.
Boken börjar och slutar på Lejonbacken i Stockholm, med en iakttagelse som är rätt otäck: ska man låta de flaggviftande, jublande undersåtarna komma så nära tronföljaren och hennes barn? Kan fel personer komma för nära?

5. Sharon Bolton
”Små svarta lögner”
Övers. Karl G och Lilian Fredriksson
Modernista

Catrin Quinn förlorade sina två söner i en fruktansvärd olycka: bilen stod parkerad vid ett stup med pojkarna i, och började plötsligt rulla. Det var Rachel, Catrins bästa vän, som hade ställt bilen där.
Tre år senare är Catrin ett skal, en låtsasmänniska som imiterar mänskligt liv. Innanför skalet finns bara drömmen om att äntligen få hämnas på Rachel.
Vi befinner oss på Falklandsöarna, där det är glest mellan människorna. Mellan Catrin och hennes vän Callum, en krigsveteran, finns rent bokstavligen ett minfält. Och på öarna försvinner barn, små pojkar som påminner alldeles för mycket om Catrins pojkar.
Boken är delad i tre delar, med varsin huvudperson som berättar sin egen historia. Catrins berättelse kommer först, men berättar hon sanningen? Callum lider av minnesluckor genom posttraumatisk stress, och Rachels historia är en helt annan.
Opålitliga berättare i en karg miljö.

6. Tony Parsons
”Murder bag”
Övers. Gabriel Setterborg
EA förlag

En av veckans allra bästa. Den inleds slentrianmässigt, med polisen Max Wolfe som börjar nytt jobb i London och genast får en seriemördare på halsen (vilket skulle kunna vara en vits just här). Men det blir mer och mer som att läsa en variant på Elizabeth George när hon är som bäst. De olika offren hade en gemensam bakgrund, men vad hände egentligen, den där gången för länge sedan? Bra miljöer och ruggigt läskig.

7. Paula Hawkins
”Kvinnan på tåget”
Övers. Jessica Hallén
Massolit förlag

En kvinna åker pendeltåg, morgon och kväll, varje vardag, från Ashbury till London och tillbaka. På vägen tittar hon ut genom fönstret, tittar på hus och människor. Speciellt på ett ställe, där ett signalljus är trasigt och tåget alltid stannar till en liten stund. Blenheim Road. Viktorianska parhus längs tågspåret; brittisk idyll för de tämligen välbeställda.
Rachel har ett favorithus, nummer 15, där det bor ett par som hon brukar kalla för Jason och Jess. Hon känner dem inte, hon ser dem bara när tåget stannar. Men de ser rätt lyckliga ut och hon fantiserar om deras liv tillsammans, hur bra de har det, hur fint deras gemensamma liv artar sig. Hon dagdrömmer tills en dag, när hon plötsligt ser något helt annat i trädgården. En annan sanning.
Och sen försvinner Jess. Det vill säga, hon heter förstås inte Jess, hon heter något helt annat och i tabloidtidningarna läser Rachel om misstankar mot Jason, som också heter något helt annat i verkligheten.
Det är en fin vinkning till bland andra Agatha Christies ”4.50 från Paddington”, men underströmmarna i Paula Hawkins deckare virvlar åt helt andra håll. Kan man lita på Rachel? Hon avslöjar, bit för bit, djupt störande detaljer om sig själv.
Som att hon befann sig på Blenheim Road den kvällen när Jess försvann.
Vi har med en totalt opålitlig berättare att göra, men Rachel har skäl, många skäl. Hon vill bara inte tala om dem, särskilt inte för jobbiga poliser som tydligt visar hur mycket de föraktar henne.
Paula Hawkins berättar oerhört skickligt, håller kvar sympatierna på Rachels sida även om hon lägger in genomtänkta falluckor som gång på gång öppnar sig, just när man trodde att man visste vem Rachel var. Det påminner lite om Gillian Flynns teknik i ”Gone Girl”, men förvänta er inget i samma stil för det. Rachels alla lögner bygger på en helt annan sorts liv, ett kvinnoliv som gick i kras av de där gamla vanliga orsakerna. Kvinnors drömmar och mäns drömmar kan vara så olika.
Det är en tät sträckläsningsbok där spänningen stegras obönhörligt mot det fruktansvärda slutet, men länge tänker jag att det enbart är en osedvanligt skicklig thriller, som man glömmer efteråt.
Fast det där porträttet av Rachel stannar kvar: vem var hon – och vem blev hon?

8. Stephen King
”Mr Mercedes”
Övers. Boo Cassel
Albert Bonniers förlag

Oroväckande nog lanseras ”Mr Mercedes” med att Stephen King överger skräcklitteraturen för att skriva sin “första renodlade thriller”. Dessutom i hårdkokt stil.
Vad ska det vara bra för? Han som är så bra på det han gör.
Men hurra: det är fortfarande Stephen King! Han kan inte alls få ner sitt vindlande, mångordiga språk till korta, sakliga meningar som hos de hårdkokta deckarförfattarna. Han kan som tur är inte ens reducera sina vanliga utvikningar eller de snabba personbeskrivningarna av perifera människor som bara är med under ett par sidor.
Inledningskapitlet är typiskt Kingskt, med arbetslöse Augie som en kväll tar bussen tvärs över stan med dunsovsäcken under armen. Borgmästaren utlovar tusen nya jobb åt de första som anmäler sig, och Augie vill vara först.
Det är han förstås inte. Numera är världen full av gråslitna arbetslösa som söker alla jobb som går att söka. Även om det innebär att de måste ha med sig ett spädbarn, som Janice. Hon hade inte pengar till både hyran och barnvakten. Augie själv hade inte råd med bensin till bilen, och tänker förundrat på allt som har hunnit hända de senaste två åren. Förut gick ekonomin ihop, nu gör den det inte. Förut hade han ett jobb, nu har han det inte. Det verkar inte finnas några utsikter att få något heller.
Augie står i sin kö och tänker på John Steinbecks ”Vredens druvor”, om depressionen på trettiotalet och de fattiga lantarbetarna som följde skördesäsongen och tog de jobb de fick. Trodde ni att det var gångna tider? Nej, de är här igen, i en trött gryning där snart flera tusen köar för en dimmig dröm om ett jobb.
Augie är en av Stephen Kings typiska hjältar: en hederlig, stukad man med böjt huvud, som gör vad han kan för att hjälpa även främlingar. Varför? ”För att vi är här”, svarar Augie. Finns det ett Evangelium enligt Stephen King så är det just det: förr eller senare tvingas vi ned på knä, men tar vi hand om varandra kan vi åtminstone hålla ryggen rak.
När skräcken kommer är det inte som ett monster utan som den vardagligast tänkbara: en bil. En grå Mercedes accelererar in i kön. Det är inte en bil med övernaturliga krafter, som i ”Christine” från 1983 eller ”Om en Buick 8” från 2003, här finns en förare. Det sitter en människa bakom ratten, människan försvinner spårlöst och någon måste hitta honom.
Den pensionerade kriminalinspektören Bill Hodges sitter hemma framför teven i sitt allt tommare liv. En ömklig, överviktig äldre man som vet att livsinnehållet tog slut långt innan själva livet har gjort det. Arbetet gav hans liv mening, familjen gav livet mening. Han har ingenting kvar. Tills brevlådan smäller till, något landar på hallgolvet.
Stephen King manövrerar skickligt runt genrens klichéer och låter inte Bill Hodges resa sig ur fåtöljen utan anledning. Han får förstås en bra (och överraskande trovärdig) anledning att först bara höra efter lite, sedan sätta sig in i fallet, gradvis vakna till, tassa försiktigt kring sina forna kollegor och försöka hitta nya infallsvinklar. Hodges märker knappt att livsglädjen kommer tillbaka med arbetet, men kommer snart längre än de utarbetade kollegorna gjorde som till slut gav upp fallet.
I andra änden av den moraliska skalan finns mördaren, Brady Hartsfield, som får vartannat kapitel och visar sig vara en typisk psykopatisk mördare i dagens populärkultur (arg-från-barndomen, fördärvad-av-sin-hemska-mamma, ser-trevlig-ut-men-är-ondskan-själv). Men det passar bra med en kliché, för just i skildringen av det konventionella är Stephen King bäst: vardagslivet i förorten, där glassbilen pinglar omkring och barnen radar upp sig för att handla. Och så områdets egen galna psykopat.
Det blir en spännande thriller som accelererar våldsamt på slutet, när Hodges till slut inser vad mördaren planerar. Men ju mer jag läser Stephen King, desto mer är spänningen bara det som möjliggör den underliggande berättelsen. Det han verkligen gör är alltid att resonera kring lidande och moral, kring förödmjukelser och människans förmåga att hantera dem utan att knäckas. Insikten om vad som håller människan uppe. Man skulle kunna sammanfatta Stephen Kings moral till en broderad bonad: Godheten är sin egen belöning (och räkna inte att få mer än så).
Han skildrar en luggsliten amerikansk samtidsvardag, en värld som hans trötta gamla polis står allt mer undrande inför. Men han lyckas låta bli att bli gnällig. Det finns hopp, om inte annat så bara hoppet om att träffa ett fåtal individer att älska och ta hand om under våra korta liv.
Och nog finns det gott om monster. Skillnaden är bara att Stephen King här skrämmer vettet ur läsaren med vår alldeles vanliga värld. Här finns mördare och terrorister, här finns döden och åldrandet som drabbar oss alla och fattigdomen som hotar de flesta.
Det vore ju trevligare med monster som bara funnes i fantasin, men Stephen King har blivit gammal nog att tvinga även läsarna att se den verkliga skräcken i ansiktet.

9. Jo Nesbö
”Blod på snö”
Övers. Per Olaisen
Piratförlaget

Nej, jag är inte alls road av hårdkokta deckare, men Jo Nesbös kioskdeckarpastisch är så elegant berättad att jag faller handlöst, ungefär som offren för den anspråkslöse yrkesmördaren Olav i ett vintrigt Oslo. Han har blivit en habil yrkesmördare för att han inte kan något annat, men när han får i uppdrag att ta livet av chefens fru går allt överstyr. En skimrande liten berättelse på knappa tvåhundra sidor.

10. Peter May
”Lewispjäserna”
Övers. Charlotte Hjukström
Modernista

Schackpjäserna från Yttre Hebriderna är ett arkeologiskt fynd, 78 schackpjäser från 1100-talet. De finns numera på British Museum i London, och några är i Edinburgh.
På Yttre Hebriderna finns de däremot inte. Men Whistler Macaskill har karvat ut stora och förvånansvärt exakta kopior av schackpjäserna. De står i Whistlers gamla ruffiga svarthus, och själv är han en överbegåvad, udda man som lever som man gjorde förr: av det som landet ger.
Fast det får man ju inte göra. Whistler är den första tjuvjägaren Fin Mcleod måste ta itu med när han börjar som säkerhetschef på Red River Estate, och öarna är inte större än att de är gamla vänner.
Peter Mays Lewistrilogi började med ”Svarthuset”, när kriminalkommissarien Fin Mcleod återvände till Isle of Lewis för att utreda ett mord som visade sig ha kopplingar till hans egen barndom. Fin hade tillbringat arton år i Edinburgh; hans liv där slutade i en tragedi. Sen blev Fin kvar på Hebriderna, och i ”Lewismannen” hittades ett lik i en torvmosse på Isle of Lewis. Ett arkeologiskt fynd? Nej, från betydligt senare datum.
I trilogins avslutande del, ”Lewispjäserna”, börjar det med ett av naturens mer absurda fenomen: en hel sjö försvinner. På botten står ett flygplan som inte borde ha funnits där, med ett lik i.
Hela Lewistrilogin myllrar av naturbeskrivningar, men egentligen handlar de om att bli vuxen och omvärdera sin barndom och ungdom. Fin Mcleods och hans generationskamraters livsberättelser står i centrum: hoppfulla ungdomar blir besvikna vuxna, somliga får vad de längtar efter men ångrar sig ändå.
Man känner, konstigt nog, igen sig själv i Peter Mays deckare från en liten vindpinad ö i Skottland.

11. Monica Kristensen
”Kolbarnet”
Övers. Ulf Gyllenhak
Leopard

En femårig flicka försvinner från förskolan, som dessutom ligger i Longyearbyen på Svalbard. Ella kommer inte att överleva länge ensam i snön. Eller i fel sällskap. Norska Monica Kristensen berättar säkert och skrämmande om smuggling och otrohet, men mest fasaväckande är miljöskildringen. Svalbard är kyla, ensamhet och storm, men också klaustrofobiska gruvgångar och spökhistorier. Vem är den sjätte, okände mannen i gruvlaget?

12. Viveca Sten
”I sanningens namn”
Forum

Vi sitter på ett plan från Tromsø när jag öppnar ”I sanningens namn” och omedelbart blir uppslukad. Efter en stund blir resab skakig, blåsten tilltar. Planet viker brant nedåt. Min flygrädsla accelererar blixtsnabbt, tills jag plötsligt tänker: jaja, ramlar vi ner så gör vi. Men den här boken var så himla spännande så jag bara MÅSTE se hur det går. (Flyget fortsatte under ordnade former längre ner, tror jag, men jag märkte inte så mycket.)
Huvudpersonen i ”I sanningens namn” är den lilla tilltufsade grabben Benjamin Dufva (och den som kan sina barnböcker får genast obehagliga associationer till Fridrik Erlingssons isländska ”Benjamin Duva” från 1996) som tvingas åka på seglarläger utanför Sandhamn. Pappas idé, förstås. Pappa hade ju så trevligt där på sin tid, goda kontakter och sportmansship och vad det nu var.
Benjamin får det inte alls lika trevligt, men Viveca Sten gör ingen enkel berättelse av mobbningen. Det finns visserligen riktiga plågoandar och vuxna som vägrar se vad som pågår, men det finns också andra barn, mer stabila, som vågar säga ifrån. Och det finns halvvuxna ledare som far illa.
Emellertid finns det också fler rovdjur än mobbarna i lägrets närhet. En pedofil vandrar milt leende genom Sandhamn, och självklart, självklart ser han vilka barn som är möjliga offer.
Som om inte detta vore nog pågår det också en rättegång där advokaten Nora Linde försöker avslöja ett ekonomiskt bedrägeri. Och jodå, även detta kommer att ha en koppling till seglarlägret.
Viveca Sten är inte alltid bra, men hon är alltid läsvärd. Och i den här boken är hon bättre än någonsin tidigare: hon bollar med sina olika möjligheter, vrider och vänder så att läsaren ohjälpligt går vilse i alla möjliga ledtrådar, och levererar överraskningar ända till sista sidan.

13. Denise Mina
”Blod salt vatten”
Övers. Boel Unnerstad
Forum

Det finns egentligen inga vinnare i Denise Minas värld, och de värsta skurkarna är inte de som åker fast. Mördarna är luggslitna stackare som bara gör det de måste göra, offren är ännu klantigare och bakom alltsammans döljer sig de som drar i trådarna, de som alltid kommer undan.
Här börjar det på en brygga i Loch Lomond, där ett ynkligt mord på en kvinna begås av två lejda hejdukar. I Glasgow arbetar polisen Alex Morrow med ett försvinnande, en tvåbarnsmamma som hon själv, men en som har haft lite för mycket med den kriminella världen att göra.

14. Katarina Wennstam
”Skymningsflickan”
Albert Bonniers förlag

Ett ylande skrik väcker grannarna i bostadsrättsföreningen. Som vanligt. Den unga kvinnan skriker nätterna igenom, grannfamiljen står inte ut.
Längre upp i huset bor en frånskild och sjukskriven kriminalkommissarie, Charlotta Lugn, som börjar undra varför kvinnan skriker. Charlotta Lugn har en egen ångest att mota bort efter ett begånget tjänstefel, och all tid i världen att engagera sig i någon annan. Allt gungar i hennes liv.
Katarina Wennstam berättar om våldtäkt i sin sjunde deckare och är på hemmaplan: det finns få brott hon är så inläst på. Hon har varit kriminalreporter och debuterade som författare med faktaboken ”Flickan och skulden” 2002, en kunnig bok som ändrat såväl synen på offrets skuld som på vem som begår våldtäkter. (Det är sällan kvinnor överfalls av någon som de inte känner.)
I ”Skymningsflickan” går berättelsen nästan av sig själv, om tonårsflickor som chattar med trevliga killar på nätet, flickor som blir fulla på fester. Flickor som gör sådant som är självklart i ungdomskulturen, men som drabbas av katastrofer. Katarina Wennstam berättar om de bråddjupa konsekvenserna för alla inblandade, för flickorna, för deras vänner, för familjerna. Om bortförklaringar och missuppfattningar, om hur lätt det är att, fortfarande!, skylla på flickorna. Och om de otäckaste brottslingarna, om de vuxna och etablerade som lever ett gediget medelklassliv och bara har en fasansfull liten hobby i hemlighet. Doktor Jekyll och mister Hyde i verkligheten. Det kan låta som en konstruktion för att göra boken mer oförutsägbar, men det är svårt att ifrågasätta Wennstams slutsatser; hon är alltid väl påläst på såväl rättsfall som statistik.
Jag är beredd att anbefalla ”Skymningsflickan” som obligatorisk läsning – för tonåringar, tänkte jag först, för boken skulle lätt kunna etiketteras som crossoverlitteratur, lämplig även för ungdomar. Men egentligen önskar jag att alla läste den, för den handlar om oss, om vårt samhälle och brotten vi blundar för när de kommer för nära.
Dessutom är det (förstås!) en bok som är osedvanligt svår att lägga ifrån sig, så svår att jag nästan blir arg. Ska ett sådant ämne vara så här lättläst, så spännande underhållning? ”Skymningsflickan” skulle bli en utmärkt teveserie om svenskt medelklassliv i dag.
Och om det kväljande mörkret som när som helst kan sluka vem som helst.

15. Peter Robinson
”Själens dunkla rum”
Övers. Jan Malmsjö
Forum

Fallen korsar varandra i Peter Robinsons nya Alan Banks-deckare: Annie Cabbot är ute och letar efter en försvunnen traktor medan Winsome Jackman undersöker en mystisk blodfläck i en övergiven hangar. Så småningom leder spåren till olika slakthus, vilket blir betydligt äckligare än själva morden eftersom det är obehagligt verkligt. Lite väl förutsägbar, men Robinson är skickligare än de flesta även på en dålig dag.

16. Christoffer Carlsson
”Mästare, väktare,
lögnare, vän”
Piratförlaget

Titeln alluderar självklart på John Le Carrés klassiska ”Tinker, taylor, soldier, spy” från 1974 (på svenska ”Mullvaden”). Men det är också tredje boken i berättelsen om polisen Leo Junker, vars gamla chef Charles Levin hittas mördad i en småländsk småstad, Bruket. En bok med många bottnar och komplex intrig, men framför allt en vacker, välskriven och sorgsen bok om Sverige, om svek och misslyckanden och försoning.

17. Louise Doughty
”Kvinna inför rätta”
Övers. Manni Kössler
Forum

Prologen beskriver en katastrof: ögonblicket i rättssalen när allt hopp är ute. Men hur hamnade den väletablerade genetikforskaren där? Yvonne Carmichael är lyckligt gift och har två vuxna barn, men står åtalad för ett grovt brott tillsammans med en man.
Hennes liv har rasat samman, och det är i början omöjligt att ens se vilket brott som har begåtts.
Louise Doughty berättar i exakt avvägda kapitel, där vart och ett lägger ytterligare en bit till helheten. Berättartekniken med en opålitlig (alltid kvinnlig!) berättare som gradvis avslöjar sina hemligheter har blivit vanlig sedan Gillian Flynns ”Gone Girl” (2012). ”Kvinna inför rätta” är en av de lyckade efterföljarna (och Paula Hawkins ”Kvinnan på tåget” en annan).
Upprinnelsen till Yvonne Carmichaels fall är en kärlekshistoria. Förstås! Vad får annars kvinnor på fall? Hon sköter den diskret, men just när jag börjar tycka att det är lite banalt dyker orosmoment upp: vardagliga scener som inger ett vagt obehag. Livet knakar i fogarna.
Överraskningsmomenten är viktiga, så mer ska inte avslöjas.
Det kulminerar vid en kusligt spännande rättegång, och ändå släpper Louise Doughty aldrig Yvonne Carmichaels neutralt registrerande forskarton. Varje konkret detalj redovisas med ömklig saklighet, som om tonen är det enda som går att hålla kvar av det gamla forskarlivet.
Åtskilliga brott och svek begås, men ansvar, rätt och fel glider undan. Det finns ingen sanning; det handlar om vad och vem vi bestämmer oss för att tro på.
Det finns en oändligt skrämmande undertext, en hopplöshet inför hur kvinnor fortfarande alldeles för ofta döms efter sin vandel. I det ögonblick Yvonne Carmichael gav efter för en främmande man försvann allt skydd. Tro inte att vi har kommit längre.

18. Anna Lihammer
”Än skyddar natten”
Historiska Media

Man blir ju nervös, hon blev ju så hyllad för debuten förra året. Kanske var det nybörjartur? Men nej, hon berättar nu ännu bättre om överklasskommissarie Carl Hells och polissystern Maria Gustavssons liv i trettiotals-Sverige. Nazisterna är på arkeologibesök och vill hitta sina ariska rötter. En av nazisterna blir mördad vilket kan utlösa en diplomatisk kris. Intelligent tidskänsla från en mycket vaken författare.

19. James Oswald
”Själarnas bok”
Övers. Gunilla Roos
Modernista

En gammal seriemördare dör, och kommissarie Tony McLean går till och med på hans begravning. Det finns inga tvivel: mördaren är död. Varpå det dyker upp nya offer, mördade på exakt samma sätt. Lyckades McLean sätta dit den verklige mördaren? Tvivlen ökar, och mitt i finns en underlig bok som sägs ta kontroll över läsaren. Suggestiv skräck och ruskigt spännande realism i en ovanligt lyckad kombination.

20. Lucy Whitehouse
”Före dig”
Övers. Maria Bodner Gröön
Etta

Den här kommer ut först om ett par dagar, men var så ruskigt spännande att jag inte kunde låta bli att läsa den i förväg. Klassisk bladvändare, krypande otäck, om en ung kvinna, Hannah, som lever ett lyxigt liv med maken Mark i ett viktorianskt hus i London. Allt är perfekt, förutom att Hannah är arbetslös. Allt gick så fort när Hannah träffade Mark. Hannah bodde i New York och arbetade i reklambranschen, men gav upp allt för att följa med Mark till London.
Varpå Mark inte kommer hem när han ska, och inte går att nå. Vad är det Hannah inte har fått veta? När hon börjar ta reda på mer visar det sig hur lite av det hon trodde sig veta som stämmer.

21. Jörn Lier Horst
”Grottmannen”
Övers. Per Olaisen
Lind & co

Jörn Lier Horst skriver hederliga, ruggigt spännande polisdeckare med utredningen i centrum. En ensam man hittas död, och det har tagit fyra månader utan att någon märkt det. Sorgligt, men inte helt ovanligt. Ute i skogen hittas en annan död man som legat där sedan sommaren, men spåren leder till något ovanligt oroväckande. Polisen William Wisting och hans journalistdotter Line blir inblandade från varsitt håll. (Däremot är den nya, ”Vinterstängt”, inte lika bra.)

22. Arnaldur Indridason
”Den som glömmer”
Övers. Ylva Hellerud
Norstedts

Året är 1979 och Islands främsta turistfälla, badparadiset Blå Lagunen med badkarsvarmt mineralhaltigt vatten, är inte byggt än. Det är bara en avrinningsplats för värmeverket, men en kvinna kommer dit för att flera har börjat säga att leran lindrar hudsjukdomar. Varpå hon hittar ett lik, en man från den amerikanska militärbasen, med mystiska skador. Indridason fyller i en av luckorna i sin berättelse om Erlendur Sveinsson, och skildrar om hans tid som nyskild

23. Anne och Even Holt
”Sudden death”
Övers. Margareta Järnebrand
Piratförlaget

Jag brukar inte vara överförtjust i Anne Holt, men uj uj, den här var ruggigt spännande! En engelsk fotbollsspelare rasar ihop efter en match, och lagets norske läkare börjar ana att något inte står rätt till. Det kan väl inte handla om dopning? Men proffsfotboll genererar stora vinster och någon vill inte ha frågan utredd. Fotbollsläkaren Ola Farmen och hjärtläkaren Sara Zuckerman har ingen aning om hur bevakade de är.

24. Elly Griffiths
”De öde fälten”
Övers. Gunilla Roos
Forum

Böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway är bedårande brittiska mysdeckare som hör till mina favoriter, mest för den ironiska humorn och en del fullständigt knäppa inslag. Här, precis som i Peter Mays ”Lewispjäserna”, hittas ett flygplan med ett lik i. Men Ruth Galloway upptäcker att flygplanet är från andra världskriget, och kopplat till en gammal godsägarfamilj med udda medlemmar och en fallfärdig herrgård.

25. Mo Hayder
”Behandlingen”
Övers. Anders Bellis
Modernista

Mo Hayder skriver svarta berättelser om sin trasiga polis Jack Caffery, och så är hon fruktansvärt blodig. Men det finns ett sug i själva historien: poliserna i London jagar en man som tagit en hel familj till fånga och försvunnit med sonen, och i förorten skrämmer barnen varandra med trollet. Akta dig! Trollet kommer! Lokal folklore? Men när Caffery börjar lägga ihop historierna framträder ett otäckt mönster.

26. Karin Fossum
”Helveteselden”
Övers. Margareta Järnebrand
Forum

Man vet ganska snabbt hur det ska gå i Karin Fossums böcker numera, men det gör inget. Man kan ändå inte sluta läsa om Bonnie som jobbar på hemtjänst och inte får pengarna att räcka till sig och sonen Simon, och om tjugoettårige Eddie som bor hemma hos sin allt tröttare mamma. Mammor och söner, kärlek och frustration. Och ett trots allt överraskande slut som den sorgsne kommissarie Sejer till sist kommer fram till.

27. Ninni Schulman
”Vår egen lilla hemlighet”
Forum

En socialsekreterare går upp i rök när hon är på väg att göra hembesök. Vad pågår i familjen som hon skulle besöka? Det finns åtskilliga spår och åtskilliga potentiella mördare, men kvinnan själv är spårlöst försvunnen. Poliserna leds av en allt tröttare Petra Wilander som inte hinner med sitt jobb. Skicklig vardagsrealism som visar hur varje hem är en stängd värld, där omgivningen inte vet vad som försiggår.

28. Sara Larsson
”Den första lögnen”
Norstedts

Det är till och med så att jag undrar om det är en deckare. Deckare är ofta otrolig underhållning, abstrakta moraliska resonemang om sådant som aldrig händer. Morden reduceras gärna till en intellektuell lek, trots att dagens deckare i övrigt inte liknar gamla tiders pusseldeckare. Mördarna är utstuderade seriemördare som sällan har någon motsvarighet i verkligheten.
Det här är något annat, och otäckt verkligt. Navet i berättelsen är en brutal gruppvåldtäkt på en ung flicka, där de tre förövarna frias i rättegången. Tretton år senare är männen äldre och etablerade, och utsätts plötsligt för någon form av angrepp. Är det den våldtagna flickan själv som har inlett sin hämnd, eller någon annan?
Sara Larssons debutroman är så skickligt berättad att den faktiskt är underhållande, trots att den är så obehagligt realistisk. Hon beskriver noggrant, utan att spara på detaljerna, men låter aldrig känslorna ta överhanden. Tvärtom låter hon alla de tre förövarna få sin egen berättelse, sitt eget försvar.
Oskar är gammal landslagsspelare i fotboll, med en ny karriär och en välartad familj med fru och två barn. Under ytan bubblar våldet, och under en semester i Thailand går saker, tja, lite överstyr. Skulle nog Oskar säga. Men han kunde ju inte veta vad som skulle hända. Väl?
Jonas har blivit en schyst kille som lämnar sonen på dagis och lyssnar mycket på sin sambos resonemang kring genusvetenskap, inte ska väl han behöva få sitt liv förstört? Medan Rikard har gått ner sig på droger som han började med redan som ung, och utan att tänka på det råkat förstöra sitt liv rätt ordentligt.
Det där som hände i Visby sommaren 1997 har de lämnat långt bakom sig. Det är över. De blev ju friade i rätten.
Men det finns så mycket annat man kan förlora, och kanske är det just där som Sara Larsson blir som mest fascinerande. Hon låter sina romanfigurer resonera kring rättssystemet och våldtäktsbevisning, och jo: fallet är solklart feldömt. Vad gör man då? Ger upp? Nej, det går alltid att göra något.
Det är där det blir underhållande. Sara Larsson blandar elegant bort korten om vem som är hämnaren, så att man in i det sista tvekar. Det är ju så många som skulle ha anledning.
Och när man inser det, då sätter man i halsen.

29. Louise Penny
”Ett förbud mot mord”
Övers. Charlotte Hjukström
Modernista

Louise Pennys deckare om kommissarie Gamache läser man inte för spänningen, utan för att de är roliga, kärleksfulla och synnerligen vassa porträtt av framför allt invånarna i den lilla byn Three Pines, på den kanadensiska sidan av gränsen mot USA. Här är Gamache och hans fru på semester på det charmiga hotellet Manoir Bellechasse, där en annan familj återförenas och ett överraskande mord begås – av en staty.

30. Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
”De underkända”
Norstedts

Författarna är mycket skickliga spänningsförfattare. Men ändå är jag inte helt nöjd med dem den här gången, kanske för att utgångspunkten är en så trött samtidskritik. En mördare kidnappar vår tids pseudokändisar, dokusåpastjärnorna, och utsätter dem för ett allmänbildningstest. Som de givetvis inte klarar. Fram med bultpistolen! Samtidigt kämpar gärningsmannaprofilgruppen med sina egna privatliv, och boken slutar i en rejäl cliffhanger.


31. Lene Kaaberböl & Agnete Friis
”Näktergalens död”
Övers. Margareta Järnebrand
Albert Bonniers förlag

Sjuksköterskan Nina Borg fortsätter att försöka rädda världen trots att hon aldrig lyckas rädda sig själv. Hon har skilt sig och försöker leva varannanveckasliv med barnen, men allt havererar när en åttaårig flicka på en flyktingförläggning utsätts för kidnappningsförsök. Vem, förutom mamman, letar efter flickan? En gammal historia från Ukraina berättas i vartannat kapitel, om tröstlös svält och Stalins terror.

32. Unni Lindell
”Brudkistan”
Övers. Margareta Järnebrand
Piratförlaget

En bra intrig som börjar på ett mentalsjukhus, där några barn leker. Men ett barn dör. Många år senare har ett av barnen blivit journalist och tar kontakt med en av barndomskamraterna. Det var ju mord den gången, och det är bara några veckor kvar tills mordet är preskriberat. Givetvis begås nya mord, och Unni Lindell excellerar i skräckscener med ensamma människor som inte ser vem som rör sig utanför huset.

33. Kristina Appelqvist
”Flickan framför muren”
Piratförlaget

Jag har inte hittat in i Kristina Appelqvists deckarserie tidigare, men nu är jag glatt överraskad. Hon har ju hittat en helt egen ton med dragning åt både Maria Lang och Dorothy Sayers: lågmälda pusseldeckare, snälla kärlekshistorier. En tysk forskare ska promoveras till hedersdoktor vid universitetet i Skövde, där samtidigt en stor omorganisation planeras och den vikarierande rektorn får mystiska dödshot.

34. Anna Jansson
”Alla kan se dig”
Norstedts

Naturligtvis syftar titeln på dagens samhälle, där alla riskerar att bli filmade av närmaste mobilkamera och hamna på nätet som en evig pinsamhet. Men vem filmar sin misshandel av gamla människor på Gotland? Anna Jansson laborerar klokt och genomtänkt med olika tiders offentlighet och utnyttjande, berättar om skolfotografen som blir nerslagen och hur alla brott till en början spretar åt olika håll.

35. Carin Gerhardsen
”Falleri fallera falleralla”
Norstedts

Åttonde och sista boken om Hammarbypoliserna är som ett avslutande fyrverkeri: det händer saker hela tiden, tempot trissas upp och i finalen blir det så himla mycket att man knappt hinner se allt. Men det är spännande! Någon har mördat en tant och ett barn med en hammare på en gata vid Hornstull, en ny elak chef motarbetar Sjöberg, Gerdin råkar ut för kidnappare och vad Jamal sysslar med ska vi bara inte tala om.

36. Megan Abbott
”Om du vågar”
Övers. Ylva Stålmarck
Bokfabriken

Ämnet kunde inte vara längre ifrån mig: amerikanska cheerleaders, tonåringar som viftar med pompoms och dansar vid killarnas matcher. Men Megan Abbotts rakbladsvassa språk gör det outhärdligt spännande från början, och snart utvecklas ett fruktansvärt triangeldrama mellan två flickor och deras nya tränare. Det är en psykologisk thriller mer än något annat, och frågan är om mordet är det värsta som händer.

37. Emma Healey
”Elizabeth är försvunnen”
Övers. Lena Torndahl
Forum

Det enda åttioåriga Maud minns är att hennes väninna Elizabeth är försvunnen. Dottern suckar, hemtjänstpersonalen suckar och Elizabeths son blir mer och mer rasande på den tjatiga gamla tanten. Maud går vilse, gräver upp trädgården, minns lösryckta delar från sitt liv. Som när storasyster Sukey försvann. Fast det var ju längesen, efter kriget. Välskrivet om tilltagande demens, och deckaren lämpar sig sällsynt väl för att beskriva demensens skrämmande känsla av att något viktigt försvunnit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Intressant och matnyttig lista men är det inte lite konstigt att David Lagercrantz Millenium-fortsättning inte är med? Borde klart platsa på en 37-bästalista

Jan Tillenius, 13:59, 23 december 2015. Anmäl

Årets bästa deckare 2015

Gilly Macmillan: ”Bränd himmel”
Övers. Johan Nilsson, Modernista

Karin Slaughter: ”De vackraste”
Övers. Villemo Lindgård Oksanen, Harper Collins

Alan Bradley: ”Mord är ingen barnlek”
Övers. Ylva Stålmarck, Lind & co

Ingrid Hedström: ”Måltavla”
Alfabeta

Sharon Bolton: ”Små svarta lögner”
Övers. Karl G och Lilian Fredriksson, Modernista

Tony Parsons: ”Murder bag”
Övers. Gabriel Setterborg, EA förlag

Paula Hawkins: ”Kvinnan på tåget”
Övers. Jessica Hallén, Massolit förlag

Stephen King: ”Mr Mercedes”
Övers. Boo Cassel, Albert Bonniers förlag

Jo Nesbö: ”Blod på snö”
Övers. Per Olaisen, Piratförlaget

Peter May: ”Lewispjäserna”
Övers. Charlotte Hjukström, Modernista

Monica Kristensen: ”Kolbarnet”
Övers. Ulf Gyllenhak, Leopard

Viveca Sten: ”I sanningens namn”
Forum

Denise Mina: ”Blod salt vatten”
Övers. Boel Unnerstad, Forum

Katarina Wennstam: ”Skymningsflickan”
Albert Bonniers förlag

Peter Robinson: ”Själens dunkla rum”
Övers. Jan Malmsjö, Forum

Christoffer Carlsson: ”Mästare, väktare, lögnare, vän”
Piratförlaget

Louise Doughty: ”Kvinna inför rätta”
Övers. Manni Kössler, Forum

Anna Lihammer: ”Än skyddar natten”
Historiska Media

James Oswald: ”Själarnas bok”
Övers. Gunilla Roos, Modernista

Lucy Whitehouse: ”Före dig”
Övers. Maria Bodner Gröön, Etta

Jørn Lier Horst: ”Grottmannen”
Övers. Per Olaisen, Lind & co

Arnaldur Indridason: ”Den som glömmer”
Övers. Ylva Hellerud, Norstedts

Anne och Even Holt: ”Sudden death”
Övers. Margareta Järnebrand, Piratförlaget

Elly Griffiths: ”De öde fälten”
Övers. Gunilla Roos, Forum

Mo Hayder: ”Behandlingen”
Övers. Anders Bellis, Modernista

Ian Rankin: ”Knutar och kors”
Övers. David Nessle, Modernista

Karin Fossum: ”Helveteselden”
Övers. Margareta Järnebrand, Forum

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet”
Forum

Sara Larsson: ”Den första lögnen”
Norstedts

Louise Penny: ”Ett förbud mot mord”
Övers. Charlotte Hjukström, Modernista

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt: ”De underkända”
Norstedts

Lene Kaaberböl & Agnete Friis: ”Näktergalens död”
Övers. Margareta Järnebrand, Albert Bonniers förlag

Unni Lindell: ”Brudkistan”
Övers. Margareta Järnebrand, Piratförlaget

Kristina Appelqvist: ”Flickan framför muren”
Piratförlaget

Anna Jansson: ”Alla kan se dig”
Norstedts

Carin Gerhardsen: ”Falleri fallera falleralla”
Norstedts

Megan Abbott: ”Om du vågar”
Övers. Ylva Stålmarck, Bokfabriken

Emma Healey: ”Elizabeth är försvunnen”
Övers. Lena Torndahl, Forum

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Läsarnas deckarfavoriter

Den nionde januari började DN publicera min lista över mina hundra egna deckarfavoriter, en titel per dag på dn.se och på den här bloggen. Den 18 april var det dags för nummer ett, min absoluta favorit: Dorothy Sayers ”Kamratfesten” från 1935.
Men jag har långtifrån läst alla deckare, och dessa var dessutom bara mina favoriter. Jag har svårt för den hårdkokta stilen, till exempel.
Alltså uppmanade jag läsarna att skicka in sina egna tips, och det gjorde de onekligen. Jag tappade räkningen efter drygt hundra mail, men förde hyggligt noggranna anteckningar om hur många som tipsade om respektive författare.
I dag, lördag den 16 maj, finns i papperstidningen en sida om de nio mest populära författarna, presenterade med en titel vardera. Donna Leons Venedigdeckare om kommissarie Brunetti tipsade flest om, tätt följda av Ian Rankin och Michael Connelly, Fred Vargas, Minette Walters, Ellis Peters, Sue Grafton, Sara Paretsky och Dorothy Gilman.
Sen kom en ofantligt lång lista, en del med rekommenderade titlar, en del bara med författarnamn. Här nedan är den, och den är inte komplett – jag håller fortfarande på att gå igenom alla mail. Men jag fortsätter och uppdaterar vartefter, för den här listan kommer jag själv att ha stor glädje av. Tack för alla tips!

Rennie Airth: “Mörkrets flod” (“River of darkness”), “The Blooddimmed Tide”, “The Dead of Winter”, “The Reckoning”.
Margery Allingham
Tomas Arvidsson
Paul Austers New Yorktrilogi
Bo Balderson
Bill S Ballinger: “Tand för tand”
Marc Behm: ”The Eye of the Beholder”
E C Bentley: “Trents sista fall”
Jenny Berthelius: “Skräckens ABC”
Mark Billingham
Benjamin Black: ”Christine Falls”
K A Blom
Jean Bolinder
Giles Blunt
John Buchan: “De 39 stegen”
James Lee Burke
Carina Burman: “Babylons gator”
Michael Byrnes: ”The Sacred Bones”, “The Sacred Blood” (Bättre än “Da Vinci-koden”, framhåller en läsare).
G K Chesterton: berättelserna om Fader Brown
Erskine Childers: “Sandbankarnas gåta” (“The riddle of the sands”)
Agatha Christie: “Dolken från Tunis”, “Tio små negerpojkar” (nyutgiven under titeln “Och så var de bara en”)
Harlan Coben: “Six years”
Liza Cody: “Bucket Nut”
Wilkie Collins: “Månstenen”
Michael Connelly: “Poeten”, “Svart eko, “Svart is”
John Connolly
Patricia Cornwell
Colin Cotterill: ”Trettiotre tänder” (om en sjuttiotvåårig rättsläkare utan utbildning, som arbetar i Laos)
Freeman Wills Crofts: ”Vinfatet” (”The Cask”), “Skeppsbrottet” (“The loss of the ‘Jane Vosper’”)
James Crumley: ”The wrong case” och ”One last good kiss”
Leif Davidsen: ”Den lejde mördaren”
Lindsey Davis: “Silvergrisarna”, ”Venus i koppar” – deckare som utspelar sig under antiken, om detektiven Falco.
Len Deighton: ”Fallet Ipcress”
Colin Dexter: ”Flicka försvunnen”, ”The daughters of Cain”, “The silent world of Nicholas Quinn”
Michael Dibdin: ”Råttkungen”
Charles Dickens: ”Oliver Twist”
Fjodor Dostojevskij: ”Brott och straff”
Friedrich Dürrenmatt: ”Kommissariens löfte”
Åke Edwardson
James Ellroy
Giorgio Faletti
Ian Fleming: ”Casino Royale”
Dick Francis
Nils-Åke Franzén: ”Agaton Sax och vita mössmysteriet”
Frances Fyfield
Erle Stanley Gardner: “The Case of Restless Redhead”
Robert Goddard
Caroline Graham
John Grisham
Robert van Guliks: ”De kinesiska sylmorden”
Lars Gustafsson: ”Den amerikanska flickans söndagar
Adam Hall
Terry Hayes: ”I am pilgrim”
Frank Heller: ”Kejsarens gamla kläder”
Carl Hiaasen
Susan Hill: Simon Serrailler-serien
Tami Hoag
Gretelise Holm: ”Paranoia”
Anne Holt
Peter James: ”Want you dead”
Sebastian Japrisot: ”Dödens kupé”
Mons Kallentoft: ”Vattenänglar”
Faye Kellerman
Jonathan Kellerman
Harry Kemelman: ”På fredag sov han över”
Lars Kepler: ”Paganinikontraktet”, ”Sandmannen”
Lynda LaPlante
Maurice Leblanc: ”Tigertänderna”
Dennis Lehane: “En drink före kriget”, “Mörker tag min hand”, ”Patient 67”
Leena Lehtolainen: ”Snöjungfrun”
Elmore Leonard
Unni Lindell: ”Nattsystern”
Pontus Ljunghill: ”En osynlig”
Pierre Magnan: “Stenängeln”, “Cyklisternas tysta död”, ”Guldsvampen”
Ngaio Marsh: ”Döden och den dansande betjänten”
Set Mattsson: ”Ondskans pris”, ”Svekets offer”
James McClure
Ross McDonald: ”Den blå hammaren”, ”Mannen som gick under jorden”
Jill McGown
Jan Mårtenson
Maureen O’Brian: ”Döden inpå livet”
Per Odenbrant/Joel Ohlsson
Jacob Palme
Robert B Parker: ”Looking for Rachel Wallace”
James Patterson
Eliot Pattison: “Dödsmantrat”
George Pelecanos
Akif Pirincci: “Felidae”
Anthony Price: ”Blindgångaren”
Arturo Perez-Reverte: ”Vem dödade riddaren?”, ”The Nautical Chart”
Ellery Queen
Anne Rambach: “Bombyx”
Kathy Reichs
Craig Rice: ”Mord lilla mor” (”Home sweet homicide”)
Stein Riverton: “Järnvagnen”
Lawrence Saunders
C J Sansom: ”Upplösningen” (den enda som finns på svenska), ”Black Fire”
Dorothy Sayers: ”Drama kring ung dansör” (”Have his carcase”), “Mördande reklam” (“Murder must advertise”)
Gunnar Staalesen
Boris Starling: ”Messias”
Viveca Sten
Rex Stout
Josephine Tey: “The man in the queue”, “Oskulden bedrar” (“The franchise affair”), “Sjungande sand” (“The singing sands”), “En stjärna dör” (“A shilling for candles”), “Den misstänkte” (“Brat Farrar”)
Aino Trosell: ”Järngreppet”
Sven Westerberg: ”Judinnans tystnad”
Staffan Westerlund: ”Svärtornas år”, ”Ljusa sjöar”, ”En sång för Jenny”
Charles Willford/Willeford
R D Wingfield
Jacqueline Winspear
Stuart Woods: “Delano, Georgia, USA”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

De hundra bästa deckarna/1

Dorothy Sayers
”Kamratfesten”
(”Gaudy night” 1935)
Övers. Sonja Bergvall
Bonniers 1940, nyutgåva 2011

Världens allra bästa deckare gavs ut för åttio år sedan, 1935, och innehåller ovanligt nog inte ett enda mord. I stället utsätts medlemmarna på ett kvinnligt college i Oxford för anonyma brev och skadegörelse, och Harriet Vane blir inblandad när hon är på återträff. Man kan läsa ”Kamratfesten” bara för spänningen och den välkomponerade intrigen, men Dorothy Sayers är så mycket mer: kvinnohistoria, skarp iakttagelseförmåga, eleganta formuleringar och en stor dos humor. Och en klarsynt insikt om hur människor bygger sina slutledningar på ogrundade rykten, vaga känslor och egna fördomar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Håller helt med om förstaplatsen för Kamratfesten/Gaudy Night. Om man sedan vill läsa uppföljningen lär man njuta också av Busman's Honeymoon, där Harriet Vane faktiskt gifter sig med Lord Peter - samma höga klass på det detektiva och med en touche av psykologisk studie och kärleksroman. (I original om man uppskattar poesikomplementen , för åtminstone den översättning jag sett, för övrigt utmärkt, saknade dem.)

Carolina Kockum Lybeck, 00:04, 21 april 2015. Anmäl

Hurra för topplatsen för Kamratfesten - den har jag läst med glädje genom åren-så psykologiskt tänkvärd och rafflande

Anne-Marie Nenzell, 22:50, 20 april 2015. Anmäl

Bra Lotta! Nu håller jag med dig helt och hållet. När du hade placerat "De nio målarna" på plats ca 35 trodde jag att du skulle missa "Kamratfesten".

KLAS FORSMAN, 19:47, 20 april 2015. Anmäl

De hundra bästa deckarna/2

Agatha Christie
”Miss Marples sista fall”
(“Sleeping murder” 1976)
Övers. Britte-Marie Bergström
Bonniers
Publicerades först efter Agatha Christies död, men hon hade förmodligen skrivit den under fyrtiotalet. Unga, nygifta Gwenda kommer från Nya Zealand till England för att köpa ett hus åt sig och maken. Hon hittar ett i södra England som känns alldeles rätt, men varför känner hon igen sig så otäckt väl? Det visar sig finnas ett försvinnande förknippat med huset, och miss Marple tillkallas. Ruskiga spökeffekter, genomtänkt och med kloka resonemang om trovärdighet. Agatha Christie kunde få mer sagt på 216 sidor än vad dagens deckarförfattare inte lyckas med på 450. Säger jag bara.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

De hundra bästa deckarna/3

Maj Sjöwall och Per Wahlöö
”Mannen på balkongen”
Norstedts 1967, Piratförlaget 2012
En het och dammig sommar i Stockholm på sextiotalet, och någon mördar små flickor i parkerna. Staden kokar av skräck och raseri, och poliserna måste inte bara försöka hitta mördaren utan även stoppa medborgarna från egna påfund om hur barnen ska skyddas. Samtidigt begås en rad rånöverfall som kanske, men inte alls säkert, hör ihop med flickmorden. Man kan naturligtvis diskutera vilken av Sjöwall och Wahlöös deckare som är den allra bästa, men detta är min favorit: en otäckt bra deckarintrig, underbara Stockholmsmiljöer, och en Kollberg som blir så arg att han inte kan prata.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

De hundra bästa deckarna/4

Kerstin Ekman
”Händelser vid vatten”
Bonniers 1993
Morden är bara navet i en vindlande, myllrande rik berättelse om livet i och omkring den jämtländska byn Svartvattnet. Där blir två turister mördade i sitt tält på sjuttiotalet, där hittas de av Annie och hennes dotter Mia som är på väg till ett bättre liv i ett kollektiv. Eller är det en sekt? Blir deras liv bättre? Kerstin Ekman berättar glasklart och uppmärksamt om hotande skogsavverkning och en svidande vacker natur, om de allt ensammare människorna, om ondska och hjälplöshet och om små öar av kärlek, längtan och lust. Mordgåtans lösning låter vänta på sig i arton långa år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

De hundra bästa deckarna/5

Gillian Flynn
”Gone Girl”
(”Gone Girl”)
Övers. Ulla Danielsson
Modernista 2013
Den börjar med den bekymrade Nick som undrar vart hans fru Amy försvann på deras femte bröllopsdag. Men ingenting är vad det ser ut att vara, och Gillian Flynn levererar en omkastning med varje nytt kapitel. Var de lyckliga eller inte? Det handlar om vem som berättar och i vilket syfte, i ett äktenskapsdrama som är så vasst att det tar en lång stund innan man inser hur djupt såret är. Rasande välskrivet, och även en stor berättelse om ett sargat USA efter finanskrisen. ”Jag hade arbete under elva år, och så plötsligt hade jag inte det, så fort gick det”, som Nick säger.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

De hundra bästa deckarna/6

Elizabeth George
”Pappas lilla flicka”
(”A great deliverance” 1988)
Övers. Madeleine Reinholdson
Prisma
Det är lätt att glömma nuförtiden, när Lynley och Havers stampar runt på rutinens brant som trötta Beckkommissarier i oändliga teveserier och allt sämre böcker. Men de var lysande i de första böckerna! Överklasspolisen Thomas Lynley mötte den tjocka arbetarklasspolisen Barbara Havers i en mordutredning i Keldale Valley, där mördaren satt bredvid det dekapiterade liket och omedelbart erkände. Men högg Roberta Teys verkligen huvudet av sin far? Amerikanska Elizabeth George grävde sig inte bara ner i en fruktansvärd mordhistoria, utan kartlade även det brittiska klassamhället.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!