Åldersindelning av barn- och ungdomsböcker, del 2

Jag diskuterar den här frågan med en läsare: ska man åldersindela barn- och ungdomsboksrecensionerna i DN? Det kommer både läsaren och jag fram till att vi nog bör göra. Inte för att det blir så himla bra, men det är i alla fall en fingervisning.

Sen säger hon att hon skulle vilja veta när böckerna har lite för avancerat innehåll, som kanske inte är så jättelämpligt för alla. Det kan man naturligtvis avfärda med att Mammor Vet Aldrig Hur Mycket Deras Döttrar Har Varit Med Om, och så kan det naturligtvis vara. Men i det här fallet tror jag att hon har rätt, hon tycker bara att det är lite synd att dottern missar en massa referenser genom bristande erfarenhet.

Där håller jag inte med henne, i kraft av att jag har missat åtskilligt genom att läsa böcker alldeles för tidigt. Jag tror nästan att jag tycker att det är en poäng!

Det finns redan i barnlitteraturen. Jag läste Irmelin Sandman Lilius Fru Sola-trilogi som barn och undrade tillsammans med Halterssystrarna vad mamman hade hittat på att sälja när de var efter med hyran. ”En liten sak som jag inte har tänkt på på länge”, säger mamman diffust och försvinner i flera timmar. Barnen fattar ingenting, alla deras fina saker är ju redan sålda? Men mamman får ihop till den hyran och barnen vänjer sig vid att mamman ofta är ute om nätterna.

Det tog förvånansvärt många år innan jag fattade att mamman prostituerade sig. Då läste jag om böckerna igen och såg Haltersmamman i ett nytt ljus, en annan människa, en annan värld än den jag hade sett tidigare.

Samma sak med Laura Ingalls Wilders ”Den långa vintern”, inte begrep jag att de svalt när jag läste den som barn. Trots att Royal och Almanzo Wilder till och med diskuterar det.

Jag tycker om det där, att den finkänsliga författaren har uttryckt sig så att aningslösa barn kan missa det helt. Man kan läsa en bok på så många nivåer, man växer i begrepp med tiden, boken ändrar sig, töjer sig till nya erfarenheter. Bra böcker är så oerhört rika.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: ”Tystnadens gåta” av Steve Hamilton

Min favorit bland förra årets (2012) översatta deckare var Steve Hamiltons ”Tystnadens gåta” (övers. Boel Unnerstad, förlag Ekholm & Tegebjer). Den är bland det fiffigaste jag har läst, med en skickligt flätad intrig med flera olika trådar som löper om varandra, försvinner i bakgrunden ett tag och sedan återkommer när man minst anar det.

I centrum: Mike. Knäpptyst efter en olycka, oförmögen att säga ett ord sedan dess. Uppvuxen i utkanten av samhället, och sen kom det där lovet när han började fundera på hur lås fungerade. Och försökte öppna dem. Och försökte igen, och igen, och igen. Och plötsligt kunde.

Steve Hamilton skriver så väl att man efter ett tag tror sig kunna öppna lås själv, man förstår i alla fall principen (det gör man inte alls, påpekar författaren, han lär inte ut någon verklig metod). Framför allt kan Steve Hamilton beskriva tjusningen i att sakta, sakta leta sig fram till det där läget där låset kan öppnas. Det är mycket långt från stressade tevedeckare som viftar lite med några ståltrådar: Mike ägnar sig åt en skön konst (och mycket riktigt heter boken ”The Lock Artist” i original).

Nu är ju karriären begränsad för någon som kan öppna lås, så Mike blir brottsling. Han är den där experten som vanliga skurkar kallar in, och han är dessutom en extra bra expert eftersom han inte kan prata. Och han är ju så himla bra på att öppna lås också, så alla vill ha honom. Till detta ändamål har han fyra mobiltelefoner, graderade efter brottshierarkin. På en av dem måste han alltid svara (det vill säga lyssna), då är det maffian som ringer. De har honom i sina klor.

Själva brotten är bara en del av boken, men det blir förstås några riktigt spännande kupper och Mikes registrerar tyst olika brottslingars ibland väldigt bristande kompetens.

Men i grunden är det en utvecklingsroman, en sinnrik mekanism där läsaren är med och lirkar upp Mikes inlåsta hemligheter. Mike lever en ordnad tillvaro med sin tystnad och sin brottsliga förmåga, tills han träffar Amelia och får en anledning att försöka prata. För att kunna berätta för henne om sitt liv börjar han rita en serie. Vad hände egentligen, den där dagen när han blev stum?

Den är en av de intressantaste deckarna jag har läst, skyhögt över de flesta trötta mordutredningarna. Missa den inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nordiska rådets första barnbokspris

Om en timme får vi reda på vilken bok som får Nordiska rådets barnbokspris, som delas ut för första gången i år. Jag har just deltagit i ett barnlitteraturseminarium i Oslo i två dagar, och i eftermiddags satt jag och två norska kritiker och viskade om vem som möjligen får priset.

Vi tror mest på danske författaren Oscar K och bilderbokskonstnären Dorte Karrebaek, som tillsammans har gjort boken ”Biblia Pauperum Nova”, med underrubriken ”ny bibel for de fattige i ånden”. En märklig, rolig och storslagen konstbilderbok där Nya Testamentet gjorts om till teater, med evangelisterna som regissörer. Ingen bilderbok för små barn, utan för ungdomar och vuxna.

Fast sen pratade jag med en svensk författare och när vi resonerat en stund kom vi fram till att vi tycker att svenska Sara Lundbergs ”Vita Streck och Öjvind” borde få priset. För visst är ”Biblia Pauperum Nova” imponerande – men ”Vita Streck och Öjvind” skulle bli älskad av en massa barn i Norden, och självklart översättas till alla de nordiska språken.

Ingen av oss hade tyvärr läst den finska ungdomsboken ”Karikko” av Seita Vuorela och Jani Ikonen, men den lät också väldigt intressant. Och norska Aina Bassos ungdomsbok ”Inn i elden” om häxprocesserna. Och färöiska Marjun Syderbö Kjelnaes ungdomsbok ”Skriva í sandin”. Och svenska Jessica Schiefauers ”Pojkarna” är förstås lysande, den fick ju en August i Sverige.

Övriga nominerade är:

danske Kim Fupz Aakeson och svenska Eva Eriksson med bilderboken ”Söndag”

isländska Birgitta Sif med bilderboken Óliver

grönländska Nuka K Godtfredsen och Martin Appelt med bilderboken ”Hermelinen”

norska Inga H. Saetre med den tecknade ungdomsromanen ”Fallteknikk”

åländska Isela Valve med bilderboken ”Joels färger”

samiska Signe Iversen och Sissel Horndal med bilderboken ”Mánuganda ja Heike”

finlandssvenska Minna Lindeberg och Linda Bodestam med bilderboken ”Allan och Udo”

och

isländska Áslaug Jónsdóttir, svenska Kalle Güettler och färöiska Rakel Helmsdal med bilderboken ”Skrímslaerjur” (”Monsterbråk”).

Nå, jag skulle nog bli glad över nästan vilken pristagare som helst av de här, med några undantag. En timme kvar nu! Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag att missa prisceremonin på teve, och glömma att titta efter på nätet. Jag känner mig alltid som Aksel Sandemose, som en gång lär ha blivit tillfrågad om sin favoritfärg. ”Röd”, sa han. ”Jaha”, sa journalisten intresserat, ”varför det?” ”Ja blå då för fanden”, fräste Sandemose.

Sådär är det ju. Det roligaste med litterära priser är att man blir uppmärksammad på nya böcker. Och det är man ju nu, så vem som får priset är inte så jätteväsentligt, åtminstone inte för mig.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Behövs ungdomsböcker?

Jamen det är klart att de behövs!

Ändå sitter jag på ett litteraturseminarium i Oslo och funderar. Själv får jag ju lust att läsa både Aina Bassos norska ”Inn i elden” och Marjun Syderbö Kjelnaes färöiska ”Skriva i sandin”, de är båda nominerade till Nordiska rådets nyinstiftade barn- och ungdomslitteraturpris (pristagaren offentliggörs i morgon kväll).

Det verkar finnas en uppsjö djärva, experimentella, roliga, spännande ungdomsromaner i de nordiska länderna (och även nyskapande bilderböcker, men nu är det ungdomsböcker jag funderar över).

Ändå återkommer flera av oss på seminariet till problemet med pojkarna som inte läser. Både i Sverige och Finland minskar antalet läsande pojkar.

Det där diskuterar vi från alla upptänkliga vinklar. Men, tänker jag plötsligt, när pojkarna läser – väljer de ungdomsböcker då? Det gör de ju inte! De läser ”Jag är Zlatan” eller boken om skaparen av Minecraft, ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka”. Kanske läser de också Petters ”Sexton rader”, jag hoppas det i alla fall.

Men ungdomsböckerna, dem läser oftast flickorna.

Kanske måste vi ställa frågan: vad är det som saknas i ungdomsböckerna? Vad är det i biografierna som är så mycket mer lockande?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: Agatha Christies ”Miss Marples sista fall”

Om jag minns rätt så skrev Agatha Christie såväl ”Miss Marples sista fall” som den sista boken om Hercule Poirot, ”Ridå”, ganska tidigt. Sen låste hon in dem någonstans till dess att det var dags.

Hon var rätt ojämn, Agatha Christie. En del av hennes böcker är sorgligt försumbara, andra är små deckarmästerverk. När jag läser om dem upptäcker jag alltid att jag har byggt en stor del av min livsfilosofi på henne. Det låter ju oändligt platt, men jag misstänker att man kan bygga sin livsfilosofi på Ronald McDonald och få ut något ganska bra – tolkningen blir så ofta större än verket.

Just ”Miss Marples sista fall” fortsätter att vara min absoluta favorit av Agatha Christies böcker. Jag har en faiblesse för spökhistorier, och det är fruktansvärt läskigt när den unga kvinnan upptäcker att hon vet saker hon inte borde veta om huset hon just har köpt i södra England. Hon börjar renovera (långt från dagens renoveringsångest: här är alla hantverkare extremt kompetenta och gör precis det de ska, plus att de är gamla farbröder med stor erfarenhet och goda historier att berätta) och hantverkaren meddelar gång på gång att det här blir fint, det blir som det var förr.

Sen kommer det en riktigt otäck scen, den unga kvinnan tror att hon håller på att bli galen och vips blir miss Marple inkopplad. Det begicks nog ett mord i huset, för länge sedan. Kvinnans man (som har varit upptagen i arbetet) kommer och tar entusiastiskt itu med den gamla gåtan, och miss Marple är förstås behjälplig.

Jag kommer på mig själv med att använda mig av hennes metoder gång på gång, i dagliga livet. I ”Miss Marples sista fall” rusar det unga paret i väg och talar med alla möjliga som var med förr, och bildar sig snabbt en uppfattning. Miss Marple betraktar dem bekymrat. Varför? Ni litar för mycket på vad folk säger, påpekar hon.

Hur många gånger har jag läst den här boken? Ett otal. Det är omåttligt roligt att läsa om den och se hur Christie elegant berättar historien så att även läsaren rycks med, ja, så här måste det vara, nog var det så det gick till… och efteråt upptäcker man hur mycket som berodde på att en enda person påstod det.

Jag använder det där ifrågasättandet till vardags numera, som en välbeprövad analysmetod. Vad baserar jag mina antaganden på? Varför tycker jag det jag tycker? Skrämmande ofta upptäcker jag att en enda, som jag uppfattar som trovärdig, har påstått något. Till och med i min egen bransch, den journalistik där utövarna påstår sig granska skeenden kritiskt.

Lilla miss Marple. Hon borde vara obligatorisk läsning för alla som tror sig vara rationella och ifrågasättande. Vi människor är otäckt lättledda (man kan också läsa Gillian Flynns ”Gone girl”, på svenska 2013, som mycket handlar om just detta).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Resa i mörkret

Åker tåg till Oslo, kvällen blir allt svartare utanför fönstret och killen bredvid tittar på ”The Hobbit” på sin dator. Jag slänger ett getöga på hans skärm då och då (det ser inte ut som min fina gamla upplaga med Tove Janssons bilder, så sen bojkottar jag den), men mest sitter jag med näsan i två böcker.

Först en gammal Stieg Trenter, vilket är hur roligt som helst. Han fyller hundra nästa år, visste ni det? Detta bör firas. Vesper Johnson lyfter på plommonstopet och utropar ”Ta mig fastern”, vilket är nästan det roligaste svärord jag har hört.

Sen läser jag en nyutkommen deckare. Och när det för SJÄTTE gången står att något är fyllt ”till bredden” så är jag färdig att skjuta ner författaren med en välriktad Remingtonsalva (Remington är bedårande nog både namnet på ett gevär och en skrivmaskin, man vill ladda med ett helt ordförråd och bara avlossa salva efter salva). Det heter ”till brädden”, ”bräddfyllt” – det handlar inte om att man först fyller på höjden och sen på bredden.

För all del. Den nyutkomna deckaren hade sina poänger. Men Stieg Trenter kunde stava (eller så hade förlaget på den tiden råd med korrekturläsare).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Åldersindelning av barn- och ungdomsböcker?

Ganska ofta frågar läsare efter åldersindelning på DN:s barn- och ungdomsboksrecensioner. Förstås! Om man vill hitta en bra bok till ett närstående barn så ger ibland inte recensionerna tillräcklig vägledning.

Men det är baske mig en av de svårare nötterna att knäcka. Visst kan man göra en grov åldersindelning, som jag har gjort här i bloggen. Ibland fungerar det. Men ofta fungerar det ju inte alls! Man ger en typisk 9-12-årsbok till en elvaåring som visar sig vara långt förbi sin åldersgrupp i läsning. Man ger en typisk ungdomsbok till en fjortonåring som är läsovan och ger upp läsningen omedelbart när texten är för jobbig.

Egentligen är det ju inte konstigare än att ge böcker till vuxna. Inte sjutton kommer man sättande med Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” till nån som skulle behöva läsa Gillian Flynns ”Gone girl”. Och inte ger man Tolstojs ”Anna Karenina” till nån som vill läsa Göran Greiders ”Och dagarna är som små sekler”. (Själv har jag läst och tyckt om allihop, i och för sig. Så man vet aldrig.)

Det skulle behövas så många definitioner! För den läsvane, för den som vill bli underhållen, för den som läser sakta och noggrant, för den som vill ha hög fart i handlingen, för den som njuter av att bli lite oroad…

Ändå börjar jag, som alltid har vägrat att åldersindela, vackla. Visst behöver man välja individuellt, och det är inte konstigt att bibliotekariers favoritfråga är ”vad har du läst som du verkligen har tyckt om?”, för det är åtminstone en fingervisning. (Sen tycker ju läsare om olika saker ÄNDÅ: man kan läsa Tolkien för att man gillar Sams och Frodos picknickar vid vägkanten eller för att man gillar de stora striderna, man kan läsa ”En man som heter Ove” och tycka att det är skönt när han håller ordning eller att det är bättre när hans liv börjar luckras upp. Man tycker om olika saker i böcker, helt enkelt.)

Ja, men ändå. Man behöver nån sorts grov kategorisering, tror jag. Allt ska inte stå i en enda röra så att man måste ägna en massa tid åt att leta. Tittar man i en kategori, låt säga 9-12-årsböcker, så vet man ungefär vilken nivå de är på.

Det är nog rätt bra att åldersindela, har jag resonerat mig fram till. Trots att det är ett extremt trubbigt urvalsinstrument.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Litteraturdebatter

Folk har så mycket åsikter om deckare. Somliga tycker att deckare bara är illa skriven underhållningslitteratur, andra tycker att genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter. En del talar om deckaren som den bästa genren för modern samhällskritik, andra talar om deckare som något man skriver enbart för att tjäna pengar.

Det tycks ju som om floden av nya deckare aldrig sinar, och läsarna är fortfarande engagerade. Det är intressant. Varför överger läsarna de andra genrerna? Eller är det tvärtom: att de andra genrerna aldrig uppnått några högre läsarsiffror?

Ja, det är synd att deckarläsningen aldrig diskuteras – för förutfattade meningar är ju inte riktigt detsamma som diskussion.

(Nej, det är inte något speciellt jag syftar på, men jag pratade häromveckan med ett par andra deckarläsare. Alla hade vi mött många som ansåg att genren är helt värdelös – och som givetvis aldrig skulle nedlåta sig till att läsa deckare själva. Intressant bevisföring.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] morse läste jag ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är [...] dåligt skriven underhållningslitteratur [...]

Litteraturdebatt: Är deckare bara dålig underhållning? | Tofflan - en tragisk komedi (Webbsida), 13:16, 28 oktober 2013. Anmäl

Min bokhylla: Harper Lees ”To kill a mockingbird”

En av de första böcker som jag läste så ofta att jag nästan kan den utantill, fortfarande, var Harper Lees berömda ”To kill a mockingbird”. Eller ”Dödssynden”, som den heter i den svenska översättningen, och i mammas gamla tummade Delfinpocket.

Jag tog den ur mammas bokhylla eftersom jag var på jakt efter spännande vuxenböcker, helst något med sex i. Jag hade inte kommit i puberteten än men var nyfiken, och ”Dödssynden” var en titel som ingav hopp.

Den var förbryllande rolig, spännande och blev en livslång kärlek. Jagberättaren Scout Finch var nio år och sprang barfota i dammet på gatorna i sydstatshålan Maycomb, Alabama. Hon lekte mest med sin storebror Jem, de bodde ensamma med sin pappa, änklingen Atticus Finch och hade kokerskan Calpurnia som lagade mat och lärde Scout att läsa och skriva vid sidan om för att hon inte skulle vara jobbig.

”Dödssynden” är en lysande roman, men när jag var barn var den bara en ovanligt lättläst och spännande historia. Scout klådde upp kusinen Francis som kallade Atticus ”niggerälskare”: ”Den gången spräckte jag knogen intill benet mot hans framtänder”, konstaterade hon lakoniskt. Atticus försvarar Tom Robinson som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna. Scout vet inte ens vad våldtäkt är, men stämningen i Maycomb blir allt mer otrevlig för henne och Jem. Till slut lyckas både Jem, Scout och kompisen Dill ta sig in på rättegången mot Tom Robinson, och Scout berättar detaljerat om alla vittnesmål.

Vissa böcker formar en för livet. ”Dödssynden” är en sån bok, kanske inte just för den skakande skildringen av sydstatsrasismen – den var bara en av barndomens grundläggande orättvisor för mig, lika fantasieggande och orealistisk som ”Greven av Montecristo”. Snarare är det alla de där människorna som Harper Lee berättar om, små enkla människoöden i den lilla staden. Miss Maude, mrs Dubose, den otäcke Bob Ewell, lille Chuck Little som ”var ännu en medlem av befolkningen som inte visste var han skulle få nästa mål mat ifrån, men han var den födde gentlemannen”. Chuck Little var bara med i några meningar, men jag var olyckligt kär i honom i flera månader.

När jag upptäckte att boken var en klassiker blev jag nästan arg. Den är min, och ingen ska sätta nån tråkig klassikerstämpel på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Hemulens moster

Så här års är Muministen i mig extra vaken. Ni vet, Muminkopparna? Varje jul kommer en ny kopp, en säsongskopp som inte finns mer än en kort tid (fiffiga försäljare, didär på Iittala). Sen kommer det drösvis med nya koppar ändå, då och då, och det hjälper inte hur mycket jag än håller emot: jag kan i alla fall inte låta bli.

Årets julkopp visar Hemulens moster, med hatt och flor och klänning, som kommer på julbesök hos Mumins. Jodå, den är fin. Men hur tänkte de? Inte sjutton skulle Mumintrollets pappa med förtjusning välkomna Hemulens moster, som han i ”Muminpappans bravader” råkade rädda från Mårran en mörk natt. ”Jag är ganska säker på att det var ett av de värre ögonblicken av min stormiga ungdom. Ty framför mig på det våta däcket, i hatt med fjädrar och körsbär, satt hemulen.”

Visserligen är det inte hemulen själv utan mostern, men det är inte roligt ändå. Hon skrubbar däcket med Joxarens pyjamas, serverar stärkande gröt till frukost (i stället för kaffe) och vill leka trevliga intelligenslekar. ”Nu ska det bli ordning ombord!” är hennes fältrop, och Joxaren hutar hon åt med att säga ”Han är alldeles för liten att röka. Han borde dricka mjölk, det är nyttigt, och då får man varken skakande tassar, gul näsa eller skallig svans.”

Inte sjutton skulle de bjuda hem henne till jul.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!