Klassisk bilderbok för vuxna: ”Titta Max grav!”

Det fanns tio pekböcker för barn om Max när djävulen for i Barbro Lindgren (fast uppriktigt sagt: hon har alltid haft minst en liten smådjävul bakom örat) och Eva Eriksson.

Föräldrar hade då läst Maxböcker framlänges och baklänges för sina barn, de gavs ut i ständigt nya upplagor, kultureliten hade grälat så stickor och strån rök om huruvida det var korrekt att skriva ogrammatikaliskt i pekböcker, och det tjatades från alla möjliga håll om att Barbro Lindgren och Eva Eriksson borde skriva fler Maxböcker (alternativt att de aldrig borde ha skrivit dem över huvud taget, ja tänk, så arga kan barnboksläsare bli).

Alltså skrev de 1991 ”Titta Max grav!”, ”den första svenska pekboken för vuxna”. Den har kommit i nytryck i höst (2013) och den är fortfarande bedårande stökig och omöjlig. Inte är det väl roligt med åldrande, sjukdom, skilsmässor och död?

”Det är ju svårt om man inte har humor”, sa Barbro Lindgren soligt en gång när hon fick kritik för Maxböckerna.

Själv älskar jag ”Titta Max grav!”, den är existentiellt, gastkramande rolig. Vi får följa Max genom hela livet, från späd barndom till vuxenliv på bank (”Max jobbar banken”) och med stökigt småbarnsliv (”Max trött på bebisar”). En detalj är genomgående: den stackars hunden som hänger med alldeles för länge. Så småningom blir den uppstoppad och hamnar på Naturhistoriska Riksmuseet.

Det blir inte Max, han blir begravd och bokens sista rad är också bokens titel.

Tycker man inte att sånt här är roligt ska man förstås bara strunta i boken. Men för oss som skrattar kommer gärna följdfrågan: varför gjorde Barbro Lindgren och Eva Eriksson inte fler pekböcker för vuxna? De behövs.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stephen Booth: ”Redan död”

Vissa deckarserier är så ofantligt trevliga att en ny bok är som att återse en gammal vän: kära Ben Cooper, hur mår du nu? Du hade det inte så kul sist vi sågs, för att uttrycka det milt.

Stephen Booth har hunnit till den trettonde boken i serien om poliserna Ben Cooper och Diane Fry i Peak District i England. De är två diametralt motsatta personer som båda är bra på sina jobb: Ben Cooper är en sävlig bondson som fikar sig fram genom bondgårdarna, Diane Fry en nervig storstadskvinna som är inriktad på karriär. De krockar förstås omedelbart, och ljuv musik uppstår inte alls. Snarare tvärtom.

Med tiden har jag börjat undra om det verkligen är Ben Cooper eller Diane Fry jag gillar. Det är nog mest Stephen Booth själv, för hans sakliga sätt att berätta. Han har sitt hjärta i det gamla, i böndernas historia och det gamla England. Men visst delar han sin irritation över deras långsamma tänkande med Diane Fry. Han använder sin deckarserie till att berätta om världen som han ser den, om hur den förändras och vad som blir bättre och vad som blir mindre bra.

Jag har inte läst ut ”Redan död” än (men det gör jag ikväll, jag kommer inte att kunna lägga den ifrån mig och det är bara min Höga Arbetsmoral som får mig att inte läsa den på arbetstid)(nej, det är det ju inte när jag tänker efter – det är bara lite för stökigt på en arbetsplats, folk som stör med arbetsuppgifter och annat). Men inledningen var fullständigt otroligt läskig, med den mystiska figuren (skräckfilmskänsla!) som skrämde vettet ur två idioter på en landsväg en mörk kväll.

Då skallrade jag tänder, bara för att börja skratta en stund senare, när Diane Fry med avsmak börjar förhöra en liten sprätt till chef ”med trendig mörk skäggstubb och små vingar till polisonger”. ”Min dörr står alltid öppen. Det vet personalen”, bedyrar den lille sprätten självgott, han spottar floskler omkring sig och Fry frågar om personalen känner sig bekväm med att komma in och prata med honom. ”Självklart. När som helst. Titta på min namnbricka, bara. Det står ‘Nathan’ på den – inte ‘Mr Baird’ eller ‘Avdelningschef’ fast det är det jag är.”

”Enligt Frys åsikt var det där bara ett sätt att ersätta personalvård med symboler. En namnbricka var mycket, mycket billigare än att anställa någon som faktiskt kunde leda sina underlydande.”

Det är såna torra konstateranden som gör Stephen Booth till en av mina favoritdeckarförfattare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Elizabeth Haynes: ”Glöm inte att låsa”

Den kommer snart i pocket (inbunden ges den ut av Lind & co) och den är genialt otäck. Nästan inte en deckare, kanske mer av en thriller.

Det handlar om vanlig kvinnomisshandel, men irrrk… otäckt realistiskt. Om Catherine som är en partypingla, ute och tjoar med väninnorna om helgerna, allt är bra och när hon träffar Lee blir de andra avundsjuka. Han är ju en sån där kille som de alla önskar att de träffade.

Så när Catherine till slut vågar säga att det inte är så bra som det verkar, Lee är hotfull, kontrollerande, otäck – då är det ju ingen som tror på henne. Var du glad att han bryr sig så mycket om dig!

Boken berättas i två tidsplan, före och efter katastrofen. I nuet kämpar Catherine med sin ångest och sina tvångshandlingar, hon har blivit en sån som kollar dörrlåsen och fönsterhakarna och tittar i alla garderober och under sängen, kollar och kollar, hon kan inte sluta kontrollera att Lee inte kan komma in och kan inte leva ett normalt liv.

Och så berättar hon om hur hennes och Lees förhållande utvecklades, hur hemskt det blev och hur ingen trodde på henne. Hur rädd hon var.

Men nu är hon fri och pratar med grannen, en trevlig kille. Hon lyckas till och med börja i kognitiv terapi för att bli kvitt sina tvångshandlingar. Det kommer en dag när hon klarar av att inte kontrollera alla vägar in i lägenheten.

Det borde hon ha gjort.

Elizabeth Haynes berättar för alla oss som är det minsta mörkrädda, man blir räddare och räddare och hur var det nu med gardinen, var den fördragen när Catherine gick hemifrån eller STÅR DET NÅGON BAKOM DEN?

Burr. Men uj uj, vad bra den var.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] jag säger som Lotta Olsson från DN, ”uj, uj, vad bra den var”, trots att jag inte ens läst ut [...]

Jag kunde bara inte… | Znogges hörna, filialen (Webbsida), 00:35, 8 juli 2014. Anmäl

Bokergonomi

Nyss vandrade en ergonom runt på redaktionen och tillhöll kamraterna att sitta bättre, ställa om skärmen, ställa in stolen bättre.

Sen kom hon till min plats och sa: du behöver inte en ergonom, du behöver en bokhylla.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nya noveller från Novellix

Det lilla förlaget Novellix ger ut små tunna böcker, novellhäften att stoppa i fickan och bära med sig. Eller sluka på en kafferast.

Nu i november kom fyra nya noveller av Gun-Britt Sundström, Martina Montelius, Karolina Ramqvist och Elsa Billgren.

Än så länge har jag bara läst Gun-Britt Sundströms ”Början”, om mamman till Noa som börjar skolan. Och som blir retad, retad, retad. Allt ensammare.

Mamman oroar sig i bakgrunden, men man är förhållandevis hjälplös som förälder, och skolan gör inget.

Gun-Britt Sundström skriver med så lätt anslag att det tar en stund innan känslan sjunker in. Det hopplösa i att vara barn och leva i en skolvärld av plågoandar. Det hopplösa i att vara förälder och inte kunna rädda sitt eget barn.

Och man vet: barn präglas av sin uppväxt. Den där lilla knatten som var så glad och hoppfull. Som med tiden blev så besviken, så rädd, så övergiven.

Sorgen är den starkaste känslan i ”Början”, och Gun-Britt Sundström beskriver den så skickligt att den blir allmängiltig. Alla har vi varit små och aningslösa. Alla har vi mött tanklös elakhet, om än inte i den omfattning som Noa möter.

Hon skriver alldeles för lite, Gun-Britt Sundström, för hon gör det så oerhört bra. Eller också är det just därför.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

E-böcker för barn och ungdomar

Äter lunch med kompisen N som snart ska flytta utomlands med man och nioårig son. Och sonen är bokslukare! Jag tipsar om allt jag kommer på och ger honom några böcker – men han är ju en bokslukare.

– I helgen, säger N, läste han tre böcker. Och dem hade vi tänkt ha med oss som förråd!

Det är klart att jag säger BIBLIOTEKET. De har lånekort på Stockholms stadsbibliotek precis som jag, och jag älskar ju deras e-boklån (som tydligen kostar skjortan för biblioteken, vilket låter upprörande fel – poängen ska väl inte vara att e-bokläsningen får bibliotekens ekonomi att haverera? En bättre lösning borde gå att finna).

Men finns det e-böcker för barn? Jo, visar det sig, det går mycket lätt att gå in på biblioteket.se och välja e-böcker på svenska, och sen välja böcker för barn och ungdomar. Den unge bokslukaren har i alla fall 274 mellanåldersböcker att läsa innan han måste gå över på ungdomsböcker och vuxenlitteratur (som jag själv gjorde i desperation när barnbokhyllorna i biblioteket blev mig för trånga – det har inte med ålder att göra, utan med läslust).

Bibliotek är oslagbara, även i e-bokens tid. Pröva att låta tonåringen ladda ner en bok i mobilen, kanske är det ett sätt att göra läsningen mer uthärdlig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mårten Sandén: ”Pajazzo” (Rabén & Sjögren)

Det är bara att inse: jag är en Petrinifan. Så fort det kommer en ny bok om Peter och Petra Petrini kastar jag mig över den och sträckläser, utan att egentligen fundera så mycket över om den är bra eller dålig. Det gör inget! Det är en Petrinibok!

Nu håller som tur är Mårten Sandén en bra nivå, trots att han har hunnit till den femtonde boken i serien och borde stappla omkring på rutinens brant. I den nya boken är det jul och familjen Petrini åker till Stockholm för att testa konceptet Den perfekta julen. Det är Lucys moster som tillsammans med sin man har startat Pensionat Prinsessan i Stockholm, och tänker försöka göra paketresor. Alltså får familjen Petrini prova.

Men de träffar ju en kufisk figur, en clown som kallar sig Pajazzo, redan på järnvägsstationen i Lund. Pajazzo, det är ju bara clown på italienska, konstaterar Peter misstänksamt, och håller ögonen på den charmige clownen. Alla skrattar åt Pajazzo utom Peter, som i stället ser hur lätt Pajazzo bländar familjen och manipulerar deras uppmärksamhet.

De fyra dunjackeklädda männen som jagar Pajazzo verkar å andra sidan vara ännu läskigare, och nog sjutton hänger de med till Stockholm och fortsätter jakten. Det börjar hända konstiga saker på Pensionat Prinsessan, trots att Pajazzo inte ens bor där. Peter, Petra och Lucy – deckarklubben Hemliga ögat – spanar förstås, hittar ledtrådar på de mest överraskande ställen och hamnar i en spännande slutstrid på NK, där gosedjursavdelningen är inblandad.

Mårten Sandén lyckas i Petriniserien gång på gång skriva mysiga barndeckare för mellanåldern, 9-12 år, utan att böckerna blir vare sig för läskiga eller för tråkiga. I stället är de lite som min barndoms Femböcker, lagom spännande och i lagom tempo. Visst är intrigerna stundtals helt otroliga, men man accepterar dem i sammanhanget.

Så är det förstås extra roligt med Pajazzofiguren, en fin referens till femtiotalets deckare där Maria Lang citerade ur operan i sin ”Se, döden på dig väntar” från 1955 och H-K. Rönbloms glasbruksdeckare ”Skratta, Pajazzo” kom året efter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Det är något skumt med systrarna Karlsson

Fast det är något skumt med systrarna Karlsson.

Debutanten Ellen Karlsson fick alltså Augustpris i år för sin och Eva Lindströms ”Snöret, fågeln och jag”.

Hennes storasyster Ylva Karlsson fick  Augustpriset 2009 tillsammans med Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman för skrivarhandboken ”Skriv om och om igen”. (Ylva Karlsson debuterade 19998 med ”Tova” som fick debutantpriset Slangbellan).

Genetisk läggning att få Augustpris, finns det sånt?

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ellen Karlsson och Eva Lindström: ”Snöret, fågeln och jag”

En sprillans ny debutant, Ellen Karlsson, och ärrade veteranen Eva Lindström fick i går kväll årets Augustpris  för sin kapitelbok ”Snöret, fågeln och jag” (Hippo förlag).

Det var synnerligen välförtjänt. Om ni inte har läst den för era barn (ålder 6-9), så gör det. Ni kommer garanterat att ha roligt, ni också. Det är en sån där bok med stillsam, egensinnig humor, om Selma som ska vara på landet med mormor och morfar och träffar Snöret. De blir vänner.

Ellen Karlsson skildrar deras gradvis framväxande vänskap i enkla repliker, men varje replik har en sån tyngd! Man känner igen sina egna tassande steg mot en ny människa, det intrikata växelspelet som är grunden i allt mänskligt umgänge.

Selma och Snöret leker, Selma känner sig lite underlägsen, men blir glad när hon kommer på något att bidra med. Sen ryker hon och Snöret ihop. Bekymmersamt. Hur gör man för att bli vänner? Hur gör man för att fortsätta vara vänner?

De är på en ö i skärgården, och jag ska inte säga ”Saltkråkan” men det finns någon likhet där, med de där vardagssituationerna som är så omisskännligt sommarstarka och så barndomssnälla. När allt är äventyr och spännande, när varje dag är full av pigga möjligheter och bitvis ganska skrämmande.

Eva Lindström har gjort bilderna, och någon annan är svår att tänka sig. De passar så himla bra ihop, Karlsson och Lindström, med Lindströms kantiga bilder som spretar mot Karlssons mjukare text.

Ja: Augustelektorerna har gjort ett synnerligen gott val. (Fast det hade de gjort även om de hade valt Sara Kadefors ”Lex bok” eller Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner”.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Riksdagsbiblioteket

Inte visste jag att vem som helst får klampa in på Riksdagsbiblioteket på Storkyrkobrinken 7. Själv hade jag en bibliotekarie att besöka, en vän som just börjat jobba där. Annars hade jag nog aldrig kommit dit

Gå in där om ni har vägarna förbi, inte för att snoka i gamla utredningar utan för att beundra lokalen. Det är ett gammalt bankpalats, pelare och högt i tak, om jag inte hade blivit så vördnadsfull så hade jag nog bitit min bibliotekarievän i ren avundsjuka för att hon får arbeta i en så vacker miljö.

Dessutom hade Riksdagsbiblioteket betydligt mer än gamla utredningar och alla riksdagsmotioner och protokoll och vad det nu är. Där finns böcker från en massa olika ämnesområden.

Roligast var dock utställningen med politiska karikatyrteckningar som finns längs väggarna i några av rummen. Vi tassade förbi grupparbetande ungdomar och andra som hade anledning att sitta på biblioteket och arbeta, där hängde teckningar av EWK och Ströyer och DN:s nuvarande ledartecknare Magnus Bard.

”Det finns folk från andra länder som kommer hit och säger ‘men FÅR ni ha sån här satir helt öppet'”, sa min kompis, ”då fattar man skillnaden mellan yttrandefrihet och censur”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!