Varifrån kom julpingvinen?

Ja, jag vet, det har ingenting med böcker att göra. Men VAD har pingvinen med julen att göra?

På innergården vid DN och Expressen i Marieberg har de senaste veckorna fem blåvita julbelysningspingviner stått i en liten allvarlig flock. En dag hade en av pingvinerna svimmat och jag och redigeraren Håkan fick hjälpa den upp.

Men varför? Skulle pingvinerna symbolisera DN-ledningen? Eller sattes de upp lagom till Nobeldagen för att påminna om pingvinberget?

Nej, julpingvinen finns numera med bland de svenska juldekorationerna. Julebock och julegris och julepingvin. Jajamensan.

Några dagar senare drog jag mamma på rullstolspromenad på Hornsgatan, och körde förbi en butter armé trädgårdspingviner utanför blomaffären, uppenbarligen framtagna för säsongen. Trädgårdstomtar på sommaren, trädgårdspingviner till jul.

Ja, varför inte. Man behöver ju inte vara så konservativ och med växthuseffekten vet man väl inte vilka djur som skulle kunna tänkas dyka upp utanför julkrubban i Betlehem. Vem vet, snart kanske herden vaktar en skock pingviner.

God jul önskar jag alla läsare i alla fall, med eller utan pingviner. Hoppas att ni får många goda bokpaket! Själv ska jag förhoppningsvis få tid att fortsätta på Lene Kaaberböls och Agnete Friis nya deckare, för den är förstås omåttligt spännande.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Att gråta över böcker

I dag är en sån där dag när jag kommer till jobbet och känner mig lite tilltufsad. Läste ut Carol Rifka Brunts ”Låt vargarna komma” (Xpublishing) sent i natt och tårarna rann oavbrutet de sista hundra sidorna tror jag.

Och det är så konstigt med en del böcker som man gråter över: man blir ju lycklig av dem. I grunden.

”Låt vargarna komma” är en oändligt vacker och mycket ovanlig kärlekshistoria om fjortonåriga June vars morbror Finn just har dött i aids. Det är åttiotal, aidsskräcken är total och June kan inte sluta sörja Finn.

Jag tror inte att jag ska säga mer, för när jag själv läste baksidestexten blev jag inte särskilt intresserad. Sen, när jag började läsa, fastnade jag hjälplöst, allt mer intrasslad i Junes jobbiga liv med storasyster Greta som spelar teater och är fruktansvärt elak, med Finns konstnärskap och loppcirkusen och skogen och medeltidskängorna.

Den engelska titeln, ”Tell the wolves I’m home”, är ännu vackrare. Och jag tror att det här är en bok som mest handlar om hur illa vi gör dem vi älskar, hur illa vi gör oss själva och hur villkorslös kärlek faktiskt är störst av allt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: skönlitteratur för vuxna (och lite fantasy)

Nu läser jag så inivassen mycket deckare och barnböcker så det blir inte mycket tid över till annat. Men några har det ju blivit i alla fall, och några var extremt bra.

Carol Rifka Brunt: ”Låt vargarna komma in” (Xpublishing) är en av de vackraste kärlekshistorier jag har läst, och en av de där böckerna som egentligen förlorar på att man berättar handlingen. I grunden är det bara en kärlekshistoria, om olika sorters kärlek och konsekvenserna av den. Den engelska titeln är större: ”Tell the wolves I’m home”. Om fjortonåriga June Elbus, vars älskade morbror Finn har dött i aids. Det är åttiotal och aidsskräcken är total. Finns partner får inte komma på begravningen, ”han mördade Finn” säger Junes förtvivlade mamma. Men June börjar träffa Toby ändå.

Therese Söderlind: ”Vägen mot Bålberget” (Wahlström & Widstrand) var lite extra speciell för mig, eftersom jag tillbringade min barndoms lov i Ådalen och bland annat gick upp och tittade på Häxberget, där man brände flest häxor i hela Sverige på 1600-talet, relativt sett. Berget mellan Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socken. Therese Söderlind berättar i flera tidsplan, men det centrala är 1600-talet. En glest befolkad bygd, långt mellan gårdarna, fattigdom och ensamhet. Gudfruktighet och klasskillnader. En dag kommer en utsocknes pojke, och börjar berätta historier. Otroligt fascinerande berättelse om mänskliga villfarelser i en annan tid, och Therese Söderlind berättar utan att demonisera.

Hilary Mantel: ”Wolf Hall” (Weylers). Sällan är det så befogat att nämna en översättare som här: Jesper Högströms översättning är lysande begåvad. Hilary Mantels roman om Thomas Cromwell, en man som var samtida med Henrik VIII och i högsta grad inblandad när Henrik ville skiljas från Katarina av Aragonien och påven sa nej. Hilary Mantel skriver en bubblande, närvarande prosa in i minsta detalj, det är som att kliva ner i medeltiden och känna lukten, smaken, smutsen, kylan, överdådet och fattigdomen, sjukdomarna och maktspelen.

Karl Eder: ”Gale” (Natur och Kultur), en sällsynt intelligent liten debutroman som kom redan i januari, om Daniel som tillsammans emd ytterligare en yngre man följer med ett skotskt par som besättningsmän när de ska segla över Atlanten. Ohyggligt spännande i flera plan: dels själva seglingen när det nästan omedelbart bryter ut storm, sedan blir bleke, sedan blir fasansfullt, svindlande ödsligt med kilometervis med vatten under skrovet och inte en enda annan båt i närheten. Människan övergiven i naturen. Men också det allt mer knakande samarbetet mellan de fyra på båten, det blir spännande som en deckare när de allt mer retar sig på varandra. Karl Eder trillar inte i några genrefällor, han håller stadigt kursen och berättar en långt större historia.

Stefan Spjut: ”Stallo” (Albert Bonniers förlag), en riktigt udda fantasyhistoria. Stefan Spjut har samma förmåga som Stephen King att långsamt bygga upp en trovärdig miljö så att man faktiskt accepterar de otroliga inslagen. Det handlar om stallo, som övernaturliga väsen heter på samiska, och Stefan Spjut berättar skickligt om dem utan att mer än tillfälligt beskriva själva väsendena. I stället berättar han om människors reaktioner på dem, och vad de ställer till med.

Lev Grossman: ”Magikerna” (Pocketförlaget). Man trodde ju att ämnet ”killar med magiska krafter börjar i trollkarlsskola” var tämligen uttömt, men Lev Grossman gör en rolig, svart och ironisk fantasyberättelse om Quentin Coldwater som börjar på trollkarlsskolan Brakebills. Stilen påminner till stor del om Donna Tartts i ”Den hemliga historien”, och för oss fantasynördar finns det drösvis med referenser till klassiska fantasyverk. Quentin har vuxit upp med böckerna om det magiska landet Fillory (tänk Narnia), och till slut lyckas han och hans vänner ta sig dit. Men de är ju i tonåren, så det första de gör är att kliva in på en pub.

Ia Genberg: ”Sent farväl” (Weylers) – en märklig, vacker och stilsäker roman om två kvinnor som var vänner som unga, men gradvis gled ifrån varandra. När den ena dör hastigt i en olycka börjar den andra minnas deras liv tillsammans. Gradvis framträder en förlorad värld, ungdomstiden, men också en gåta. Var det verkligen en olycka? Jo, den går att definiera som deckare om man vill, men det vore att begränsa den.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: icke-skönlitteratur för vuxna

Ja eller vad farao man ska kalla det. Facklitteratur låter så torrt.

 

Men det finns en drös underbara böcker från i år som ni med STOR fördel kan ge åt alla vuxna ni har i närheten, först och främst

 

Nils Uddenberg: ”Gubbe med katt” (Natur och Kultur), en ljuvlig liten filosofisk bok om hur Nils Uddenberg och hans fru får besök av en tufsig liten katt som de börjar mata, och som sen gradvis flyttar in. Det är inte historien som är viktig, det är Nils Uddenbergs sätt att berätta och analysera sig själv och sina känslor.

Ricki Neuman: ”Ni är inte så märkvärdiga som ni tror” (Weylers), en bok som jag var djupt misstänksam mot och sen läste med tårar i ögonen, oklart om det var av lycka eller sorg över att vara människa. ”Det skulle bli den stora judiska romanen”, säger Ricki Neuman, och redan där blir man ju misstänksam: det är väl inte en bok om hur svårt det är att skriva en bok? Nej, det är det inte. Det är en bok om hur svårt det är att vara människa.

”Jan Allan minns sitt femtiotal” (Brombergs), ”1,7 kg femtiotalsnostalgi” sa någon lite trött, men det var nog bara bokens fysiska tyngd. Ska ni ge en julklapp till någon som har något som helst intresse för jazz eller femtiotalet är detta den självklara boken. Trumpetaren Jan Allan har alltid varit en av Sveriges bästa jazzmusiker, men här visar det sig att han även har varit en bra fotograf redan från unga år. Fenomenala tidsbilder, och alla dessa bedårande söta unga musiker som ser ut som om de just har gått ut småskolan.

Beata Arnborg: ”Kerstin Thorvall: uppror i skärt och svart” (Atlantis), ge den till alla vuxna kvinnor i bekantskapskretsen. Varför talar vi inte mer om Kerstin Thorvall? Jag har läst om hennes liv tidigare, när hon har skrivit själv, men Beata Arnborg tar det nödvändiga steget bort och betraktar Thorvall med klarsynt distans. Och det är något märkligt allmängiltigt med Thorvalls extremt ovanliga liv. Hon var en ömhetstörstande kvinna som övergav sina barn, som bedrog sina män och som utan att tveka skrev sin egen version av verkligheten. Hon var en högpresterande kvinna med förlamande ångest, hon var ofantligt begåvad och verkar ha varit helt omöjlig. Hon kom på kant med i stort sett alla. Beata Arnborg placerar henne i historien så att man förstår både sjuttiotalet och kvinnorörelsen bättre (det är klart att Thorvall inte gick hem hos feministerna heller).

Jan Lööf: ”Bildbok” (Bonnier Carlsen). Naturligtvis gör Jan Lööf något helt egensinnigt när han ska göra en liten bildbiografi över sina verk. Här är ett urval av hans bilder genom åren, från det mest populära till det mer udda, från nya böcker till gamla, från bilderböcker till väggmålningar till serier. En bok att försjunka i länge, länge, och återse gamla Jan Lööfbilder man hade glömt. Ja, det är mest pojkar och maskiner. Fortfarande. ”Matildas katter” är ett så intressant undantag att Freud skulle ha gråtit av lycka. Själv älskar jag ”Vem matar djuren?” som finns i fin En bok för alla-utgivning (köp ett exemplar till er själva, annars kommer ni inte kunna ge bort den) extra mycket.

Gunila Ambjörnsson: ”Från de inställda rymningarnas tid” (Gidlunds), en mycket personlig, spretig och märkligt halvfärdig bok om den brittiska barnboksförfattaren Edith Nesbit som levde i London runt förra sekelskiftet. Nesbit skrev underbara böcker om syskonen Bastable, bland annat, men sin egen barnaskara tyckte hon sämre om. Gunila Ambjörnsson beskriver det fria livet bland Fabiansocialisterna, försöken att hitta andra sätt att leva tillsammans och göra upp med en gammal kvävande kultur – som påminner mycket om sextiotalets försök till alternativliv. Ibland är boken slarvig, ibland ogenomtänkt, men detta som blev Gunila Ambjörnssons sista bok är också en svidande vacker berättelse om mänsklig längtan.

Bea Uusma: ”Expeditionen: min kärlekshistoria” (Norstedts), Augustvinnaren som jag var ytterst misstänksam mot först. Men jag är inte den enda som öppnat den och blivit fullständigt uppslukad. Det borde verkligen inte fungera på nån ledd – man vet ju hur det gick för Andrés expedition, och Bea Uusma har inte gjort någon romangestaltning. Tvärtom! Jag fnös indignerat först: har hon publicerat sina anteckningar? Men plötsligt kom jag på mig själv med att ha tårar i ögonen och sträckläsa för att Nils Strindberg förhoppningsvis skulle ha klarat sig den här gången, trots att jag visste att han inte gjorde det. (Jag läste textversionen, den stora illustrerade utgåvan har jag inte ens tittat i.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Hur en romanpersonlighet får evigt liv

David Lagercrantz ska skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi (”Män som hatar kvinnor” 2005, ”Flickan som lekte med elden” 2006 och ”Luftslottet som sprängdes” 2007), meddelade förlaget Norstedts i går.

Det är ju sorgligt. Och förvånansvärt dumt. Stieg Larsson skrev en rolig deckartrilogi som gav mersmak, och skapade två ovanligt starka huvudpersoner. Men det var Stieg Larsson, det, och någon annan Stieg Larsson gives icke.

”Stieg Larssons radarpar Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist är så starka romangestalter, att de står på egna ben”, påstods det i ett pressmeddelande från förlaget i går. I Aftonbladet sa David Lagercrantz att ”de förtjänar att leva”.

Och där blir resonemanget helt obegripligt. Ja? Lisbeth Salander och Micke Jävla Blomkvist är oförglömliga litterära gestalter, så långt är jag med. Det finns rätt många såna genom litteraturhistorien, både i högtstående litterära verk och i populärlitteraturen. Men poängen är just att de lever i böckerna, och det gör de så länge böckerna finns kvar. De blir inte ett skvatt mer levande om nån klåpare skriver nya böcker om dem.

Det allra hemskaste med Norstedts och David Lagercrantz tilltag är den totala bristen på respekt för Stieg Larssons författarskap. Det de säger är ju inte att böckerna var bra. Nej, det var Lisbeth Salander och Micke Blomkvist som var bra. Han kunde hitta på personer, Stieg Larsson. Men skriva såna där böcker, det kan tydligen vem som helst. Man liksom ba’ härmas, och hips vips har man skrivit ytterligare en världssuccé om de där jättekuliga typerna, för marknadsföringen blir så himla enkel.

Visst. David Lagercrantz kommer säkert att göra ett bra jobb, och vidareutveckla Stieg Larssons pastischer på deckarhistorien. Ni minns? Den första boken är en pusseldeckare, den andra är en polisroman och den tredje en spionroman. Så vad ska Lagercrantz skriva? En Camilla Läckberg? En skräckthriller? Eller någon annan av dagens nya deckargenrer?

Vad han än gör, så kommer han förhoppningsvis att skriva en bra David Lagercrantzbok. Men det kommer inte att vara en av Millenniumdeckarna, för dem skrev Stieg Larsson.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: ungdomsböcker

Maths Claesson: ”Linux: Uttagningen” (Bonnier Carlsen) Underbar, optimistisk, pigg, spännande och nyskriven science fictionbok. Här är det framtid, men nehej, världen har inte gått under, apokalypsen har inte varit. I stället bor Linux i ett mer tättbefolkat Stockholm där han och pappa har kolonilott på hustaket. Linux vill bli rymdpilot men får underkänt i matte. Men han får en chans att vara med om uttagningen till ny rymdambassadör: två ungdomar ska väljas ut, och uttagningstävlingarna äger rum på Gröna Lund.

Sara Kadefors: ”Lex bok” (Lilla Piratförlaget) – det är något med själva farten i berättelsen, Sara Kadefors skriver så att man omedelbart sugs in i historien om artonåriga Lex som ligger hemma i sängen och aktivt är passiv. Nej, hon tänker inte göra alla de där Nödvändiga Valen som alla ungdomar måste göra för att komma någonstans. Nej, hon tänker inte vara positiv. Det börjar som en relativt vanlig ungdomsbok, fast ovanligt välskriven. Sen eskalerar historien när mammans pojkvän Bruno flyttar in, en parasitär ungdomsboksförfattare som vill veta ALLT om Lex. Varpå Lex startar en blogg. Men vad är sanningen om Lex och vad är sånt som hon bara hittar på, för Bruno eller för bloggen? Otroligt rolig parodi på ungdomsboksförfattaren, men sen blir det allvar på riktigt. En av mina storfavoriter till Augustpriset, men den blev bara nominerad.

Maria Nygren: ”Fjärde riket” (Bonnier Carlsen) – Blenda börjar i ny skola och inser att hon kommer att bli mobbad. Igen. Tills hon tvingas in i ett grupparbete om Hitlers väg till makten och tillsammans med två andra losers bestämmer sig för att pröva Hitlers metoder i skolan. Om han lyckades ta över ett land, hur svårt kan det vara att ta över en klass?

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: ”Nyckeln” (Rabén & Sjögren). Sätt Engelsforstrilogin (”Cirkeln”, ”Eld” och ”Nyckeln”) i händerna på alla som vill läsa den, både vuxna och tonåringar! Ovanligt realistisk svensk fantasy om sex tjejer som tvingas samarbeta för att världen inte ska gå under. Men de tycker ju inte bättre om varandra för det. Ingen är enbart god eller ond, de som verkar trevliga kan visa sig vara förfärliga och dessutom inser alla en del otrevliga sanningar om sig själva. Välskrivet och ofantligt spännande. ”Nyckeln” är lite långsam i inledningen, men har man läst ”Cirkeln” och ”Eld” klarar man det utan problem och sträckläser de 812 sidorna.

Anna Höglund: ”Om detta talar man endast med kaniner” (Lilla Piratförlaget) Också en av mina Augustfavoriter. Bilderbok för tonåringar med geniala bilder, åtskilliga referenser till konsthistorien och en grundläggande förtvivlan som vid första påseendet är rätt pessimistisk. Men detta är ett mästerverk, ett Munchs ”Skriet” för ungdomar, och jodå, det finns tröst i den också. Jag har en känsla av att om man inte behöver den här boken, så förstår man den bara inte. Annars läser man den om och om igen, och ser efter ett tag alla de andra kaninerna.

Ursula Poznanski: ”Saeculum” (Opal) För alla oss som gillar skräck är denna ett måste. Medicinstudenten Bastian följer med en kompis på ett lajv ute i oländiga skogar. Det verkar ytterst seriöst till en början, men urartar snabbt till rena skräckfilmen. Vad är det som döljer sig i skogen? Deltagarna börjar försvinna, paniken ökar, gravar hittas uppgrävda och då och då hittar de meddelanden, profetior, som slår in på de mest skrämmande sätt. Det övergår till thriller så småningom, men första hälften är direkt gastkramande. (Läs även Poznanskis ”Erebos” om ett skumt datorspel som tycks påverka det verkliga livet – lika spännande men inte lika skräckinjagande).

Elin Nilsson: ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” (Alfabeta) Fruktansvärt bra bok, trots att ämnet inte intresserar mig det bittersta. Miranda är en begåvad tävlingssimmare, van vid att lyckas om hon bara anstränger sig. Hemma har familjen havererat kring storebrorsan som gått ner sig i datorspel och slutat skolan. Föräldrarnas hela koncentration går åt till brodern, Miranda flyr till bassängen. Man kan tolka boken som pessimistisk, upptäckte jag (en läsare som hörde av sig), men jag undrar hur många som gör det. Miranda tvingas omvärdera i stort sett allt i sitt liv, och Elin Nilsson skriver inga tillrättalagda slut. Men trots det finns en sprakande, rasande energi i språket, en underliggande livsglädje som är svår att missa.

Antonia Michaelis: ”Sagoberättaren” (Opal) Trots titeln är denna starka berättelse socialrealistisk, om Anna som gradvis kommer klasskamraten Tannatek närmare. Hon kommer från en trygg medelklassfamilj, Abel Tannatek är känd som klassens langare och visar sig bo i ett nedgånget höghus med sin lillasyster. Han berättar en saga för systern, Anna börjar också lyssna. Samtidigt begås ett mord i staden. Den här boken är inte helt lättsmält innehållsmässigt, det finns till och med riktigt tveksamma inslag. Men de leder på något sätt åt rätt håll. För äldre läsare, man ska vara nästan vuxen.

Marissa Meyer: ”Cinder” och ”Scarlett” (Mix) Science fiction-serie med klassiska sagoinslag. Askungen, ”Cinder”, är en cyborg, en människa med lite maskindelar, som inte bara tappar skon när hon sticker från balen utan hela foten. I andra delen letar Scarlett efter sin försvunna mormor men träffar den skumme Wolf. Spännande, actionfylld framtidsberättelse som är lite som en korsning av ”Blade Runner” och ”Askungen” och ”Rödluvan”.

Jenny Jägerfeld: ”Jag är ju så jävla easygoing” (Gilla) Stilistiskt fyrverkeri om Joanna som har adhd och föräldrar som inte har råd med medicinen. Varpå Joanna lyckas sno åt sig en leverans från en langare. Inte helt genomtänkt! Socialrealistisk actionhumor, om det nu finns nåt sånt. Omåttligt roligt har man i alla fall.

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] från Lotta Olssons blogg på DN där hon idag tipsar om [...]

Nu blir det lite skryt | Johanna Lindbäck (Webbsida), 13:19, 15 december 2013. Anmäl

Jultips 2013: barnböcker 9-12 år

Magnus Lönn: ”Fantastikboken – leksträver och orddjur för undrier” (Ordlaren förlag) – den verkar vara svår att få tag i, men det är en underbar bok för nyfikna ordbrukare i alla åldrar. Med lekfull humor vänder konstnären Magnus Lönn på ord och betydelser, gör fantastiska bilder som man kan försjunka i många, många gånger.

Kristina Ohlsson: ”Glasbarnen” (Lilla Piratförlaget) – Billie och hennes mamma flyttar till ett fint gammalt hus, men det pågår mystiska saker där. Länge tänker jag att Kristina Ohlsson (som till vardags skriver vuxendeckare) har gett sig in i skräcklitteraturen, men så är det inte riktigt. Spännande och skrämmande, och en begåvad barnboksdebut.

Ingelin Angerborn: ”Tredje tecknet” (Rabén & Sjögren) – Hon är så BRA på att skriva spökhistorier för 9-12-åringar, Ingelin Angerborn! Det är riktigt, riktigt roligt att läsa henne, man blir livrädd när Olivia står framför spegeln eller när katten plötsligt börjar bete sig konstigt. Eller när hon kliver in i hissen! Samtidigt lyckas Ingelin Angerborn vara trygg i sin spökhistoria, det blir aldrig riktigt läskigt. Snarare gör hon det okända lite mysigare.

Suzanne Collins: ”Gregor från Ovanjord” (Bonnier Carlsen) Hittills har det kommit tre böcker i denna spännande fantasyserie av författaren till ”Hungerspelen”-trilogin. Men den här är också väldigt bra, om Gregor som bor med sin ganska fattiga familj i New York och av en slump hamnar i Underjorden, där människor, jättefladdermöss, jätteråttor, jättekackerlackor och andra bor. I början vill man mest ropa på Anticimex, men sen kom jag på mig själv med att få tårar i ögonen när en råtta låg pyrt till. Gregor är en krigare och hjälte, men också en mycket vanlig elvaårig kille som vill ta hand om sin lillasyster Boots.

Johan Egerkrans: ”Nordiska väsen” (B Wahlströms) Osannolikt vacker uppslagsbok om nordiska mytologiska varelser. Det är bilderna man vill åt, de är rent magiska. ”John Bauer 2.0″ sa kollegan Thente imponerat, och så är det.

 

Även i den här kategorin känns det som att jag har missat en hel drös böcker, om jag hinner ska jag uppdatera de närmaste dagarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: barnbok 6-9 år

Ellen Karlsson och Eva Lindström: ”Snöret, fågeln och jag” (Hippo) – Augustprisvinnare om en flicka som tillbringar sommaren på en ö i skärgården med sina morföräldrar. Nehej, jag säger inte att den påminner om Astrid Lindgrens böcker. Men nånting var det som fick mig att tänka på henne.

Martin Olczak och Anna Sandler: ”Drakar i Globen” (Rabén & Sjögren) – första delen i en ny serie som lyckas vara förvånansvärt spännande och ändå lättläst.

 

Svår genre, det finns några fler bra men just nu kommer jag inte på några. Ska uppdatera denna post om jag hittar några fler inom de närmaste dagarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[…] Kommentarer till Jultips 2013: barnbok 6-9 år – blogg.dn.seLotta Olsson läser jämt, helst deckare och barn- och ungdomsböcker. Och fantasy. Och vanlig skönlitteratur. Och fackböcker. Och lite poesi.Se mer på hemsidan […]

jultips 2013 | jul2015-se.com (Webbsida), 13:44, 24 november 2015. Anmäl

Jultips 2013: bilderböcker 3-6 år

Pija Lindenbaum: ”Ska vi va?” (Rabén & Sjögren) – existentiellt drama i rolig bilderbokstappning. Titta extra noga på vad som händer på bilderna! Pija Lindenbaum är en av de där som låter varenda detalj få betydelse.

Eva Lindström: ”Lunds hund” (Alfabeta) – humor och konst i förening.

Farzad Farzaneh och Viktor Gårdsäter: ”När pappas farmor dog” (Rabén & Sjögren) – fotografisk bilderbok om en pappa och hans son som vandrar genom förorten till pappas farmors lägenhet. Varje bild har enormt djup, de går genom ödelandskap, genom skog och på tysta vägar, husen ser övergivna ut och mer än en gång tänker jag på klassikern ”Resan till Ugri-la-brek” av Thomas och Anna-Clara Tidholm.

Stian Hole: ”Annas himmel” (Alfabeta) Norrmannen Stian Hole gör vackra photoshopbilder som inte liknar något annat, här i en ljus bok om döden.

Stian Hole: ”Den gamle mannen och valen” (Alfabeta) Holes debutbok, mycket text men en oändligt vacker berättelse om en val som strandar.

Kitty Crowther: ”Annie från sjön” (Rabén & Sjögren) Kanske mer en vuxenbok? Om ensamma Annie som bor vid en sjö och blir allt mer deprimerad, tills hon försöker dränka sig i en scen som ser ut att vara hämtad från filmen ”Pianot”. Det är då sjön visar sin kraft. Vacker och märkligt uppmuntrande bok.

Isol: ”Petit, monstret” (Alfabeta) – rolig bilderbok för barn och vuxna om hur andra ser på en och hur man ser på sig själv. Petit är omväxlande snäll och elak, beroende på vem som tittar på honom. Isol lägger färgfälten avsiktligt misspassade i figuren, så att man tydligt ser den röda djävul som tittar fram ur Petits skenbart vanliga ansikte.

Mia Nilsson: ”Hugo: elak, blodtörstig och jättefarlig?” (Bonnier Carlsen) – skojig bok om en krokodil som råkar hamna i norr där alla djuren blir jätterädda för honom. Han blir allt mer ensam och bestämmer sig för att flytta söderut igen, men då vänds händelseutvecklingen.

Maria Nilsson Thore: ”Treo, Enis och en till” (Bonnier Carlsen) – skruvad och rolig historia om Treo och Enis, två zebror som bor i ett zebrabostadsområde. Treo tycker att Enis har blivit lite för tråkig, men en dag kommer Enis ut ur garderoben (!) och har blivit helt annorlunda. Vill man det?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: pekböcker 0-3 år

Lotta Olsson (inte jag, utan poeten och barnboksförfattaren) och Charlotte Ramel: ”Här är stora näsan” och de andra böckerna i Liten-sviten (Bonnier Carlsen) – fin poesi i småformat.

Anna Bengtsson: ”Kaffekanna åker bort” (Alfabeta) – en bok som växer för varje gång man läser den, om en kaffekanna som kliver på bussen i sällskap med bland annat påsar, grönsaker och bestick.

Jujja Wieslander och Lotta Geffenblad: ”Vina Vinas vargpinne” (Rabén & Sjögren) – otroligt vacker. Nej, jag kan inte säga något vettigare. Men det är nog min pekboksfavorit i år.

Isol: ”En anka kan vara bra att ha/En pojke kan vara bra att ha” (Alfabeta) – rolig dragspelsbok där på ena sidan ankan förklarar vad en pojke är bra till, på andra sidan pojken förklarar vad en anka är bra till.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!