Läsa om

”Du behöver kanske inte LÄSA OM sånt som du redan har läst”, sa väninnan försiktigtvis när jag beklagade mig över något som jag borde hinna läsa, alla dessa böcker som travar sig i krävande högar.

Men man kan ju inte förlita sig på att en gammal läsning fortfarande gäller. Jag är ju en annan nu, tiden har också ändrats och kanske sprungit ifrån den här boken? Man kan inte läsa ”Jack” på samma sätt i dag som när den kom och var först i en ny genre. Nu finns det en oändlig mängd tråkiga efterföljare som på något sätt lyckas kladda ner även ”Jack” så att även den får en air av pretentiös-yngre-man-monolog.

Jag tycker om min läshistoria. Jag vill egentligen ha plats i min bokhylla för allt det där skämmiga jag slukade i stora mängder som tonåring och ung vuxen, jag vill ha kanalerna öppna till den jag var när jag med förtjusning läste riktig kiosklitteratur (jag minns speciellt en väldigt rolig Mysrysare med en aktiv katt som anföll presumtiva mördare genom att ramla ner i huvudet på dem från hyllor).

Ändå är det svårt. Det finns böcker som jag minns med tårögd kärlek, men när jag nu försöker läsa om dem är de klumpiga, styltiga hjältehistorier utan någon som helst trovärdighet. Jag ställer undan dem med skammens rodnad. Vad såg jag i detta?

Å andra sidan kan jag läsa om Blytons gamla Femböcker och nu se att hennes glesa prosa bara var hoppstenar för min fantasi, som flög från vrak till öde ö till borgruin till mystiska ljus i natten, o ”Fem på rymmarstråt”, du barndomens stora kärlek!

Om jag inte hade läst om den hade jag ju aldrig sett hur gles och torr prosan var. Det där är förmodligen förbannelsen med föräldrar som stjärnögt ger sina barn de böcker de själva läste som barn: vi minns bara känslan, inte språket.

Jag vill läsa om alla böcker, hela tiden, och lyckas alldeles för sällan. Ibland betyder det att en gammal kritikersuccé framstår som överreklamerad, ibland är det tvärtom. Kerstin Ekman är till exempel en sån som bara blir ännu bättre ju äldre jag blir, och hon var ju bäst redan från början.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] skimret där någon gång på 1990-talet, efter många tiotals år av trogen tjänst? Älskar att Lotta Olsson, i citatet ovan, har en blogg, speciellt bra för sådana som jag som inte har tillgång till DN:s [...]

Blyton och Olsson | Bokbabbel (Webbsida), 12:37, 1 februari 2014. Anmäl

Varför får aldrig Nils Ferlin nån revival?

Han är väl lite för enkel, diktaren Nils Ferlin (1898-1961). Och själv är jag måttligt road av poesi så det är väl därför jag gillar honom. Särskilt ”En valsmelodi”, där refrängen fortfarande är ganska känd men det är verserna som är vackrast:

”Dagen är släckt,/mörkret har väckt/stjärnor och kattor och slinkor/fyllda av skarn,/slödder och flarn/sova polishus och finkor -/Barnet det skådar i drömmarnas brus/hur en ängel med lyktor går runt våra hus./- Och ensam i kvällen den sena/jag slåss med en smäktande vals./Och jag är ganska mager om bena,/tillika om armar och hals -/jag har sålt mina visor till nöjets estrader/och Gud må förlåta mej somliga rader/ty jag är ganska mager om bena,/tillika om armar och hals.” (Det finns en vers till men nu kom jag på att jag vill citera ur fler dikter så den får inte plats här.)

Ja, han var väl inte den gladaste av poeter direkt. Men när Lille Bror Söderlundh tonsatte hans dikter och Sven-Bertil Taube så småningom sjöng in dem på skiva, då växte åtminstone jag upp med dem, och sjöng ”På Arendorffs tid” (”och man sjöng! och man svalt! men man klarade allt! det var ingenting särskilt med det”), ”När skönheten kom till byn” (”då var klokheten där/då hade de bara törne och galla./Då sköto de efter henne med tusen gevär,/ty de voro ju så förklokade alla”) och ”Nasarevalsen” (”Då kommer herr Död någon mild liten kväll./- Varsågod och stig in i mitt ungkarlshotell.”)

”Du har tappat ditt ord och din papperslapp,/du barfotabarn i livet./Så sitter du åter på handlarns trapp/och gråter så övergivet./Vad var det för ord – var det långt eller kort,/var det väl eller illa skrivet?/Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort/du barfotabarn i livet.”

Jag har försökt lyssna på den där Sven-Bertil Taube-skivan igen, och det går bara inte, den är hopplöst antikverad och låter bara tillgjord. Men å vad jag skulle önska att någon sjönge in Ferlins vackra, spefulla dikter igen, på ett sätt så att de ginge att lyssna till.

”En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,/en dag skall det tornas rymd över landen./Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,/men människorna skola lyftas i anden./Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått/och kritar för sina lador och hyllor./En dag skall det varda sommar, har visorna spått./- Men visorna äro klena sibyllor.” (Ur ”När skönheten kom till byn”)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stephen King: ”The Shining”/”Varsel”

Stephen King har skrivit en uppföljare till ”The Shining”, ”Doktor Sömn” som kommer på svenska i februari. Alltså läser jag om ”The Shining”, eller ”Varsel” som den heter på svenska.

Först ser vi om filmen, och den är inte lika läskig som den var första gången jag såg den, på bio med mamma och hennes kompis och hela publiken tog ett kollektivt skräckskutt en rad bakåt i salongen vid ett minnesvärt tillfälle när kocken Dick Hallorann vankade genom en sal.

Nu är det roligare att se om filmen: Shelley Duvall som spelar mamman är så rädd, så rädd, så att man ser att halva skräckeffekten är hennes skräckslagna uppsyn. Andra halvan är Jack Nicholson som är läskig redan i normalfall.

Alltså tänker jag i godan ro läsa om boken när jag är ensam hemma en kväll. Jag vet ju hur det ska gå, jag vet vad som händer.

Det börjar bli riktigt läskigt när Jack Torrance (Nicholson i filmen) är ute och klipper lite på de figurklippta buskarna. Vänder sig om, går en bit… och plötsligt bara KÄNNER att något händer bakom honom.

Så var det inte i filmen! Stopp! Vad är det här? Ska jag behöva oroa mig för att det inte alls är som i filmen?

Precis så: boken är något annat och mycket otäckare. Jag lugnar mitt bultande hjärta, borstar tänderna, sneglar oroligt mot fönstren som vetter mot den mörka skogen och känner på ytterdörren. Läser vidare i sängen.

Vad var det där för ljud? I hallen? Eller var det från köket?

Det går inget vidare för Wendy och Danny i boken. Hissen gnisslar upp och ner, festligheter pågår och Jack Torrance blir knäppare och knäppare. Stephen King öser på med väldigt mycket realism, om den alkoholiserade pappan som känner sig missförstådd och blir argare och argare på fru och son. Och Danny hör ju rösterna, ser vem som bor i rum 217 (annat nummer i filmen, om jag minns rätt), vet vartåt det barkar.

Nehej. Det var inte alls som i filmen. Det var mycket, mycket läskigare och då är ändå ”The Shining” en av de bättre skräckfilmer jag har sett. Stephen King bräcker allt, det finns ingen som är bättre på att skrämmas i hela världen (hm, möjligen Michelle Paver i ”Evig natt”).

Det går inte alls bra att sova när jag har läst ut boken. Först en kontrollrunda i lägenheten, misstänksamma blickar mot gosedjur och garderober, vem var det nu som bodde här före hon som bodde före mig? Sen en ungdomsbok, garanterat realistisk. Sen lite oroliga blickar igen.

Och nätterna är så långa så här års också. Burr.

Men å andra sidan var ”Varsel” så spännande att det är värt en sömnlös natt.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tung litteratur

Somliga böcker är väldigt, väldigt långa. Jag läser en deckare på 777 sidor, en annan deckare på 719 sidor och en fantasybok på bara 512 sidor. Sen börjar jag på en som är 794 sidor.

Sen blir jag lite arg. Jodå, det finns goda anledningar att skriva långa böcker. Ibland! Sigrid Undsets mästerverk ”Kristin Lavransdotter”, till exempel, den är väl runt 800-900 sidor i sin helhet och den är värd varenda sida. Men den är lättare att läsa när man läser den i tre band.

Alltför tjocka böcker är faktiskt ett hälsoproblem. Man håller dem i handen: tummen domnar. Man ligger i sängen och kvävs när man somnar med boken över näsan. Man lägger sig på fel sida och boken biter en i handen.

Tjocka böcker måste ha varit de som inspirerade J K Rowling att hitta på Monsterböckerna i en av Harry Potterböckerna, vilken det nu var (”The prisoner of Azkaban”, misstänker jag, den har alltid varit min favorit). Monsterböckerna bor i en bur hos sin olycklige bokhandlare, och i buren ägnar de sig åt att bita sönder varandra så att endast ett fåtal går att sälja. Bokhandlaren klagar högljutt och säger att det är det värsta han har varit med om sedan Osynlighetsböckerna, ”cost me a fortune and I never found them”.

Sen skrev J K Rowling själv enormt tjocka böcker. Se där en sensmoral.

Den enda som klarar att skriva evighetslångt utan att bli enastående långrandig (som Evert Bäckström skulle säga) är Stephen King. ”Under kupolen” är 1 179 sidor och fruktansvärt bra hela vägen.  Men annars? Håll er under 400 sidor, författare! Det finns rent fysiska gränser för läsning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tove Jansson fyller 100 år i år

Eller tja, det gör hon ju inte för hon dog 2001.

Men om man vill fira Tove Jansson i år, och det vill man ju jämt så det är roligt att ha en anledning, ska man läsa om hennes böcker, i första hand de om Mumintrollen: ”Småtrollen och den stora översvämningen” (1945), ”Kometjakten” (1946), ”Trollkarlens hatt” (1948), ”Muminpappans bravader” (1950), ”Farlig midsommar” (1954), ”Trollvinter” (1957), novellsamlingen ”Det osynliga barnet” (1962),  ”Pappan och havet” (1965) och ”Sent i november” (1970). ”Kometjakten” skrev hon om flera gånger, först till ”Mumintrollet på kometjakt” och sen ”Kometen kommer”. ”Muminpappans bravader” blev i senare upplagor annorlunda och döptes om till ”Muminpappans memoarer” (men Bravaderna är spralligare).

Läs gärna också ”Sommarboken” (1972) och ”Bildhuggarens dotter” (1968). Och den sista novellsamlingen, ”Meddelande” (1998), titelnovellen är osannolikt rolig.

Vi ser alla olika saker i Muminböckerna, vi läser dem på olika vis och jag vet många som tycker att de mer vuxenallvarliga böckerna ”Pappan och havet” och ”Sent i november” är hennes bästa. Själv är jag kvar i ”Muminpappans bravader” och ”Trollkarlens hatt”, de barnsligaste, äventyrliga och sorglösa. Men bra böcker ska ha många olika nivåer. Vi är olika, och ingen har beskrivit det bättre än Tove Jansson själv, i ”Muminpappans bravader”:

”Slutligen steg pappa Blomkvist självhärskaren upp och sa: Kära folk! Kära tokstolliga, bråkiga och oförnuftiga undersåtar! Ni har fått just det som passar er bäst och mera förtjänar ni inte heller. I Vår hundraåriga visdom har Vi gömt äggen på tre slags gömställen. För det första: De platser i gräset som man snubblar över när man springer hit och dit eller är för lat att leta. De vinsterna duger att äta. För det andra har Vi gömt äggen på såna ställen som man hittar när man söker lugnt och metodiskt och med eftertanke. De vinsterna duger att använda till nånting. Men för det tredje har Vi valt gömställen som måste letas opp med fantasi. Och de vinsterna duger inte till nånting alls. Hör hit, ni oefterrättliga, kära, stolliga undersåtar! Vem har letat på de mest fantastiska gömställena: under stenar, i bäckar, i trädtoppar, i blomknoppar, i sina fickor eller i myrstackarna? Vem har äggen nr. 67, 890, 999, 223 och 27?”
Det är förstås Mumin som har alla utom 999 som Mymlans dotter har hittat (hon får pussa Självhärskaren på näsan), och hans vinster är ”fantastens onyttiga belöningar”: ”en salongsprydnad på en fot av korall, vilken uppbar en liten spårvagn av sjöskum. På släpvagnens främre plattform fanns en behållare för säkerhetsnålar. 67an var en granatprydd champanjevisp. Vidare hade jag vunnit en hajtand, en konserverad rökring och det dekorerade handtaget till ett positiv. Kan ni förstå min lycka?”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Skogen utanför

En vecka har jag legat sjukskriven och tittat på skogen och snön som fallit utanför mitt fönster (det är sånt som gör att man älskar förorten: en SKOG utanför fönstret!).

Det är som att vara mitt i en japansk zenträdgård om vintern, och jag längtar plötsligt efter att få läsa om Lian Hearns ”Över näktergalens golv”, en av de vackraste böcker jag vet. Fantasy, kan man väl säga, fast Lian Hearn som egentligen heter Gillian Rubinstein och bor i Australien säger att hon bara har använt sig av japansk historia om samurajer, ninjor och de kristnas utsatta läge i landet. Hon har bara flyttat de historiska skeendena litegrand (och gjort en fantastisk berättelse).

Så är det när min skog är tyst och svartvit.

Men häromveckan bröt sig någon in hos grannen snett under, det är ju tacksamt att vara tjyv när fönstrena vetter mot skogen. Det är inte första gången det blir inbrott i vårt hus.

Förhoppningsvis tar sig inte tjyvarna opp till mig, för då kommer de att demolera hela min lägenhet i frustration över att här bara finns böcker, böcker, böcker och ännu mera böcker. För säkerhets skull lägger jag fram Astrid Lindgrens novellsamling ”Nils Karlsson-Pyssling” uppslagen på ”Ingen rövare finns i skogen”, där Peter blir indragen till dockan Mimmi i dockskåpet. ”Där ljög du allt”, säger Mimmi. ”Det finns v i s s t  rövare i skogen!” Och jo, mycket riktigt, rövarhövdingen Fiolito och hans fyrtio rövare syns bakom trädstammarna, på jakt efter Mimmis pärlhalsband med pärlor av oskattbart värde.

Peter och Mimmi somnar på övervåningen, och där bör de ju vara trygga. Men den eländiga Fiolito klättrar in genom fönstret efter att ha klättrat upp på uppstaplade rövare! ”Och så skrattade han alldeles hemskt. Så här: HA HA HA!”

Ja man vet ju aldrig. Månne våra rövare i skogen också staplar sig på varandra. Tur att man inte har några pärlor av oskattbart värde i alla fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Helena Bross och Magnus Ljunggren tipsar om hur man får barn att läsa

Två barnboksförfattare, Helena Bross och Magnus Ljunggren, kom före jul med tio tips på hur man som förälder kan göra det roligare för barnen att läsa. http://www.bonnier.se/nyheter-press/Nyheter/2013/December/10-handfasta-tips-for-blivande-lasare/

Det första tipset är förmodligen allra viktigast: Läs själv. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Barn som ser sina föräldrar se teveserie efter teveserie sätter sig inte och läser böcker.

Helena Bross och Magnus Ljunggren har en rad bra idéer, och egentligen saknar jag bara ett: ge barnen många tips på bra böcker, och inskärp hos dem att de inte nödvändigtvis måste läsa ut böcker som är tråkiga.

Föräldrar rekommenderar alldeles för ofta böcker som de själva gillade som barn, varpå barnen försöker läsa något som kanske är helt antikverat och får dem att tro att alla böcker är dammiga.

Inte bra. Man behöver börja läsa sånt som är kul, helt enkelt, som fångar ens intresse och får en att fortsätta läsa även om det är jobbigt.

För sisådär tjugofem år sen läste horder av ungdomar Stephen Kings böcker, även den komplexa ”It” (”Det” på svenska), som var lång som ett ösregn och hade långa partier modernistisk prosa. Asjobbig. Men ungdomarna tragglade sig igenom den till och med på engelska, som de gjorde femton år senare med allt tjockare Harry Potterböcker.

Det finns pedagoger som föraktfullt säger att sån läsning bara handlar om status, många förstår inte ens vad de läser. Men jag tror ändå att det betyder mycket för läsvanorna. Man kämpar sig igenom, man fattar inte allt, men nästa gång man läser en jobbig bok så har man fått bättre självförtroende och förstår lite mer.

Allra viktigast är att hitta den där boken som man faktiskt VILL läsa. Då går det ju.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Att minnas namn

Det är namnen som först faller ur minnet; ett tidigt ålderstecken för mig som började glömma dem nånstans i trettiofemårsåldern (”vid trettifem – då kan man hälsa hem”, som Hasse och Tage sjöng i ”88-öresrevyn”). I går kom jag inte ens ihåg namnen på barnboksförfattarna och -illustratörerna Olof och Lena Landström (trots att Bu och Bä stirrade anklagande från bokhyllan).

Ja, det är bara att ge upp. Jag är 52 år och glömmer allt.

Varpå vi sitter vid middagen och pratar om ”The Hobbit”. Det vill säga, jag pratar om Tolkiens ”Bilbo, en hobbits äventyr” och funderar över om jag kanske ska se första filmen (den tredje kommer till jul) ändå. Styvsonen har sett de två första filmerna på bio.

Och vad hette nu alla dvärgarna? Thorin förstås, Bifur, Bofur och tjocka Bombur, Balin och Dvalin, Ori, Nori och Dori, Oin och Gloin.

Dem kan jag rabbla som ett rinnande vatten, och glömmer bara stackars Fili och Kili.

Nu läste jag Bilbo när jag var i tioårsåldern, och då fastnar väl kunskaperna bättre. Men jag kan också en hel drös trollformler från Harry Potterböckerna, och dem läste jag som gravt vuxen.

Antingen är det verkligheten som har svårt att fastna i mitt huvud, eller också är det nyttig kunskap. Glada onyttigheter däremot, de sitter som berg. Expecto patronum!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Språktomte

Läser i nya numret av Språktidningen att det har kommit en trädgårdstomte för lingvister, Gnome Chomsky. Mycket porträttlik.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Det går ju inte att berätta om böcker

Ju mer jag skriver om böcker, desto svårare blir det. För man kan ju inte låta bli att återberätta handlingen åtminstone litegrand: jo, förstår ni, det här är en jättespännande bok som handlar om vampyrer/psykopatiska seriemördare/inbördeskriget i Finland/klasskillnader/en tjej med adhd/en kille som träffar en tjej/ett par som har äktenskapliga problem… varpå alla läsare somnar kollektivt. Och inte alls fattar hur bra böckerna är.

Det är lika dumt att berätta handlingen i en bok som att beskriva Tove Janssons Muminböcker som fantasyböcker om några små flodhästliknande djur. Eller Aksel Sandemoses ”Varulven” som en roman om svartsjuka. NEJ! Man läser Sandemose och Tove Jansson för att de är genier och kan formulera sig så att de sprider ljus över själens tassemarker! Oavsett vad de skriver om!

Jag famlar efter nya uttryckssätt. Dessutom sprider ju egentligen inte Aksel Sandemose något ljus över själens tassemarker, det är också felformulerat, tvärtom sprider han skugga över vardagen. Men han gör det ju bättre än någon annan, det är ju därför man ska läsa honom.

Nej förresten. Det ska man inte alls göra, om man inte har den sortens humor. Tycker man inte att Sandemose är rolig kan man lika gärna låta bli och läsa något annat.

Det GÅR ju inte att skriva om böcker!

Mitt mål är att locka rätt sorts läsare och skrämma bort alla andra. Man kan väl inte bara oreflekterat uppmuntra folk att läsa? Det handlar ju om att möta den rätta boken, också.

Fast det vet man ju inte heller. En del böcker kan man bli rejält osams med på ett mycket konstruktivt sätt.

Slutledning: Det är omöjligt att berätta om böcker. Fast det är ännu omöjligare att låta bli.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!