Jag vill se glada böcker omkring mig

Nej, det är klart att jag inte vill. Men problemet med böcker är att man tar dem med sig, de kryper in i känslolivet utan att jag riktigt kan hålla dem från mina egna känslor.

I dag läste jag ut en enormt stark roman, en deckare även om genreindelningen leder fel: detta var så långt från gemytliga pusseldeckare man kan komma. Klasskillnader och hopplöshet, en finanskris som förstörde livet för alla aningslösa stackare som gick på propagandan och snurrade med i lånekarusellen.

Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.

Hela dagen har jag gått och hängt med huvudet, uppgiven: denna hopplösa värld! Dessa intiga liv! En mikrodepression la sig som ett svart moln över tillvaron.

Plötsligt insåg jag att mitt humör inte alls hade med mitt liv att göra. Det var ju bara boken, och den dystre polis som berättade historien. Jo visst, boken berättade en sanning, men inte hela sanningen och verkligen inte min.

Nu ska jag läsa något ystert för att kunna gå och lägga mig på gott humör i kväll.

Nejdå. Jag tycker inte att böcker behöver vara feel good hela tiden. Många av mina bästa läsupplevelser är tragedier.

Men de ställer till det något gräsligt med humöret. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

E-böcker på biblioteket

Jag har nog klagat över detta tidigare, men hur kan det vara så urbota dumt ordnat i världen så att biblioteken faktiskt förlorar pengar för varje e-bok de lånar ut? Det är så synd!

Det är klart att det nästan alltid är roligare med riktiga böcker, och fortfarande skulle jag nog säga att det oftast är lättare att läsa dem också. Men det finns ju undantag: särskilt för synskadade och rörelsehindrade är e-boken alldeles perfekt. Den som har svårt att ta sig till biblioteket kan låna e-böcker via nätet, den som bara har en lätt synnedsättning och inte behöver gå över till tal- och ljudböcker kan läsa i läsplatta med texten förstorad.

Det är väl för all del inte så många som gör det, kan jag tänka mig. Men det borde det vara! Och det borde finnas massor med ungdomar som fick sina klassuppsättningar direkt i mobilen och kunde läsa när de ville.

Och det borde inte vara dyrare än vanliga bibliotekslån!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

TIPS min debutbok, Blodet av ett Lamm utan fel och lyte. Även E-bok. Delvis självbiografi och fiktion För funktionshindrade Madeleine ter sig livet färglöst men en dag öppnas fönstret mot omvärlden på glänt. Hon får en vänskapsförfrågan på Facebook från en känd elitidrottare. De inleder en intensiv chattkontakt. Men varför vill han veta så mycket om hennes funktionsnedsättning? Och varför hör han bara av sig om natten? Vad är hans intention? Blodet av ett lamm utan fel och lyte är en berättelse om att inte passa in. Men den är också en historia om en ung kvinna som slår tillbaka från sitt underläge och inte låter sig tystas ned av myndighetsutövare i maktpositioner. ://www.litenupplaga.se/1271

linda garbén (Webbsida), 21:58, 1 mars 2014. Anmäl

Hej! Vill tipsa om min debutbok, Blodet av ett Lamm utan fel och lyte. Finns även som E-bok. En delvis självbiografi och fiktion, där även vampyrer nästlar sig in bland romankaraktärerna på Facebook: För funktionshindrade Madeleine ter sig livet färglöst. Hennes livsväg är och har varit kantat med branta uppförsbackar. Där diagnoser grundas på hörsägen och förutfattade meningar snarare än på medicinsk evidens. Men en dag öppnas fönstret mot omvärlden på glänt. Hon får en vänskapsförfrågan på Facebook från en känd elitidrottare. De inleder en intensiv chattkontakt. Men varför vill han veta så mycket om hennes funktionsnedsättning? Och varför hör han bara av sig om natten? Vad är hans intention? Blodet av ett lamm utan fel och lyte är en berättelse om att inte passa in. Om längtan och krossade drömmar. Men den är också en historia om en ung kvinna som slår tillbaka från sitt underläge och inte låter sig tystas ned av myndighetsutövare i maktpositioner. Författarens förhoppning är att boken ska bli en ögonöppnare så att funktionshindrade skall kunna leva sina liv på samma villkor som icke funktionshindrade. Utgiven på Recito förlag. http://www.litenupplaga.se/1271 Jag har tidigare gett ut diktsamlingen Frihetslängtan med tillhörande CD , där jag läser dikterna mot bakgrundsmusik, finns på Bokeri.se , har också haft diktutställningar bl.a. på Göteborgs stadsbibliotek , Uddevalla bibliotek , Kulturhuset Fregatten , Stenungsund och varit med i ett flertal antologier bl.a. 181 dikter till Tranströmer, utgiven på Tolvnitton förlag år 2011. Hälsningar Linda Garbén

linda garbén (Webbsida), 21:52, 1 mars 2014. Anmäl

Fler Muminvintrar

I måndags (10 februari) skrev jag i papperstidningen om Mumintrollens olika vinteraktiviteter, och hävdade att det fanns tre tillfällen när hela familjen var vaken: i novellen ”Granen” som ingår i novellsamlingen ”Det osynliga barnet” (1962), och i två berättelser i Tove Janssons serier, ”Den farliga vintern” och ”Muminvintern”.

Men det fanns fler! Ty Tove Janssons bror, Lars Jansson, tog över serietecknandet när Tove själv inte orkade längre. Muminläsaren Hasse Huss påpekar i ett mail att ”åtminstone tre serier till utspelar sig under den vita årstiden: ‘Mumin och moster’ (1964), ‘Mumin detektiven’ (1966) och ‘Mumin-jul’ (1970).”

”Även om kanske Toves magi saknas”, säger Hasse Huss, ”så är särskilt ‘Mumin detektiven’ riktigt bra. Det börjar med att Mumintrollet ligger och läser ‘Moiré i fara’, en deckare av Tabatha Twistie (!), när det plötsligt börjar snöa. När sedan familjen – tillsammans med Filifjonkan, Stinky och de mystiska Mr Hide och Fröken Triffle – väl är insnöade i Muminhuset är det läge för ett mysterium i sann Agatha Christie-anda…”

Det där lät ju faktiskt oemotståndligt. ”Mumin detektiven” vill man ju läsa, även om det är Lars och inte Tove som ritar. Lars var mycket bra på att rita Mumin (han lär ha fått en månad på sig att ”rita in sig” i Tove-manéret), men det blev något fel med nosarna. Jämför så får ni se: när Lars ritar Muminnosar har de ett mysko veck, Toves nosar är mjukare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Vem har rätt, recensenten eller författaren?

För någon månad sedan såg jag att två författare beklagade sig över sina senaste recensioner. Båda hade fått positiva recensioner, men ansåg sig ändå vara misstolkade. Recensenterna hade inte riktigt förstått, tyckte författarna, den ena av dem sa sig uppgivet vara rätt trött på att recensenter tolkade böcker utifrån sina egna liv, i stället för att se själva boken.

Den andra recensenten var jag själv, så jag ska läsa om den novell det handlade om och se om jag kan förstå vad författaren menade och återkomma. Och så ska jag till och med diskutera det med författaren, tror jag.

Även om jag i princip är emot att tala med författare. Det finns en författare som jag växlade några ord med på en fest och sen inte kunde recensera, jag såg hennes stora sorgsna ögon framför mig hela tiden och stod inte ut med att göra henne besviken. Sverige är ett litet land och det är svårt att inte stöta ihop, men hittills har jag klarat mig fint genom att undvika de flesta branschträffarna. (Bokmässan i Göteborg försöker jag se som ett parallellt universum, dit tycker jag om att åka).

Egentligen undviker jag författare mest för att jag blir så irriterad när författaren och boken är för olika. Om det är en bok jag har gillat vill jag inte upptäcka att författaren är en vanlig människa, eller kanske till och med rätt otrevlig. Nån har sagt att man inte behöver vilja umgås med gåsen bara för att man gillar gåslever, och det är väl ungefär så jag tänker. Man vill inte höra en specifik människas röst när man läser.

Nå, men detta med recensionerna intresserade mig. Kan en författare verkligen anse sig vara misstolkad av sina läsare? Ja, om en enstaka recensent tycker något fullständigt apart, då är jag med, då är det recensenten som är konstig. Men generellt? Handlar det inte om att författaren i så fall inte har lyckats uttrycka sig rätt? Hur kan en läsning av boken vara fel? Läsaren måste ju ha rätt att göra sin egen tolkning.

Eller kanske inte. Nej förresten, jag tar tillbaka! Det finns recensioner som även jag förvånar mig över, och tänker att det var väl en ovanligt grinig tolkning, här har recensenten varit på dåligt humör från början.

Det brukar aldrig gå att diskutera litteraturkritik (eller för den delen något annat heller, säger jag surt, jag som numera får ont i huvudet av alla debatter som blixtsnabbt övergår i osakligt skäll), författarna brukar vara för sårade och kritikerna gömmer sig bakom tolkningens frihet. Men det här har inte resulterat i nån debatt, som tur är, så här kan jag i lugn och ro fundera vidare på.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Ja absolut Anna, jag håller med dig (på alla punkter, tror jag faktiskt). En bra recensent ser ju vad författaren har velat säga och kommenterar det, och kan lyfta fram ett tema som författaren kanske inte var medveten om. Typ ”det här var en vacker beskrivning av krukmakarens vardag, särskilt det fyrtio sidor långa kapitlet om olika sorters leror. Men bakom den konkreta hantverksvardagen döljer sig också en skapelseberättelse med krukmakaren som en irriterad liten Gud som muttrar över krukornas tilltagande konformism.” Ofta går det ju att hantera det där. Men när kritikern över huvud taget inte ser vad författaren tyckte sig skriva om? Man kan ju inte säga något generellt om det: självklart blir författaren arg och tycker sig missförstådd, medan recensenten förmodligen irriterat säger JAMEN DET MÄRKTES JU FÖR BÖVELN INTE – och har en poäng. Recensenter är ändå vana att söka efter teman. Böcker, och alla sorters konstnärliga uttryck, tolkas så olika av individer, och kanske är det snarare ett väldigt högt betyg åt upphovsmannen när det finns disparata tolkningar: då är det ett nyanserat verk som går att tolka på många sätt. På din punkt 2, Anna, tänkte jag salvelsefullt svara att kritiker ska sträva efter att aldrig såga verk jäms med fotknölarna, hur dåligt det än är, för bakom verket finns alltid en ambitiös människa som har gjort sitt bästa. Tills jag kom på några gånger när jag själv har tappat humöret och skrivit något riktigt, riktigt elakt. Ja, man gör det ibland. Åtminstone jag. Fast i grunden tycker jag att man ska försöka förhålla sig respektfull. Kritik ska vara saklig. invektiven kan man behålla för sig själv. Jag jobbar på att uppnå det.

Lotta Olsson, 13:33, 17 februari 2014. Anmäl

Fortsättning från Anna Toss: 1) Nej, det skulle jag inte kalla för att misstolka. Det kanske bara är en fråga om hur recensenten formulerar sig? Om hen skriver "den här boken handlar om relationen mellan en pappa och hans son", eller "trots att boken handlar om familjen som ett samhällsuttryck är det relationen mellan pappan och sonen som jag finner mest spännande". I det första fallet kanske författaren känner sig missförstådd, i det andra kanske mer nyfiken. Eller så är det bara så att vissa författare är känsligare för recensioner än andra! Jag kan nog leva mig in i känslan "här har jag lagt ner min själ i att beskriva en krukmakares inre och så kommer XX och avfärdar mitt epos som en biblisk allegori. Ingen förstår mig". 2) En helt annan sak, men relaterad: Jag läste en gång en sågning av en teaterpjäs som var ohygglig. Det var på 80-talet och det var i DN, men jag minns inte vem som skrev eller vilken pjäs. Jag kommer bara ihåg att vi läste den och skrattade nervöst och sa till varandra "hoppas att ingen av skådisarna läser, de kommer ju att vilja hoppa utför ett stup". Det är ju naturligtvis upp till en själv om man vill läsa recensioner om det man har skrivit/medverkat i, recensenten har inget ansvar för upphovspersonens känslor. Eller? Till en viss gräns, kanske? Jag tycker nog det, och att den gränsen går där nånstans mellan konsumentupplysning ("köp inte den här boken, det är bortkastade pengar för den är så illa skriven") och navelskåderi ("jag hatar när böcker handlar om krukmakare, lera är äckligt och fult"). Håller du med?

Lotta Olsson, 13:31, 17 februari 2014. Anmäl

Anna: Jag håller absolut med dig - men det jag egentligen for efter var något annat. En författare kan ju skriva en bok och anse sig skriva om... hmhm, en krukmakare som gör figurer av Adam och Eva. Och sen blir besatt och gör en massa andra figurer med dem som förebild. Låt oss säga att författaren faktiskt bara har avsett att konkret skriva om en krukmakares vedermödor. Då kan jag inte se att kritikern gör något fel om kritikern drar paralleller till skapelseberättelsen. Det där är ju ett klumpigt exempel, men tänk till exempel på någon som skriver en bok om en familj, och tycker sig skriva om familjen som ett samhällsuttryck. Boken hamnar i händerna på en kritiker som tycker att jo, samhällsuttrycket är väl trevligt, men det centrala i boken är trots allt relationen mellan fadern och sonen, det är där boken verkligen blixtrar av energi: ett mer psykologiskt tema är alltså starkare, anser recensenten. Det är klart att författaren blir arg. Men det vete farao om jag tycker att kritikern har fel. Författare ser ju inte alltid riktigt vad de skriver, precis som kritikern inte riktigt ser vad den skriver. Men just där tycker jag att det intressantaste uppstår: det vi inte riktigt förstår att vi säger. Är vi misstolkade då, eller tvärtom?

Lotta Olsson, 10:47, 15 februari 2014. Anmäl

Kommentar från Anna Toss (eftersom det verkar stört omöjligt att kommentera av något tekniskt skäl): Spännande fråga! Jag tycker att syftet med att skriva bokrecensioner, recensioner överhuvudtaget, borde vara 1) att vägleda intresserade som undrar om de kommer att gilla just det verket, om det är värt att lägga tid och pengar på, och 2) att väcka intresse för något bra, att locka fler att dela en upplevelse. Alltså snarare än att delge sina personliga tankar till resten av världen. Om man håller med om det så är det relevant om recensenten har missuppfattat författarens mening. (Det kan ju förstås bero på att författaren är helt luddig och obegriplig. Missförstånd är verkligen lätt hänt.) Om man inte håller med om det så är det viktiga hur recensenten uppfattat verket. Fast sen är det förstås mycket mer komplext än så! Jag läser vissa recensenter för att jag gillar just hur de tolkar det de läser/ser/hör. Så länge jag inte får för mig att de talar om "hur det är", utan kommer ihåg att de beskriver "hur de känner" så är det ju inget problem. (Hoppas det här var begripligt, det är ett slingrigt ämne.)

Lotta Olsson, 10:40, 15 februari 2014. Anmäl

Deckare i skolan

I lördags skrev jag en krönika där jag efterlyste en deckarserie som utspelar sig i skolmiljö. En helt vanlig lärare ska vara huvudperson, ofta trött och utarbetad, ibland uppgiven, ibland entusiastisk men envist hängiven sitt arbete.

Eleverna ska ta stor plats i böckerna (och lektionerna! proven! rasterna! betygssättning! byråkrati! hierarkier! klassklyftor! opassande kärlekshistorier och långvarigt hat!), och genom dem även föräldrarna. Politiska beslut ska påverka den dagliga verksamheten. Bråk och mobbning ska förekomma både bland eleverna och personalen, precis som det är i verkligheten.

Sen begås ett mord, en kväll när rektorn sitter kvar och förtvivlat räknar på skolekonomin. Lokalradion har just gjort ett skräckreportage om någonting i skolan, vilket resulterat i att fem elevers föräldrar har sagt upp deras platser. Nu kommer inte skolans budget att hålla.

Då, när rektorn äntligen stängt av datorn och med tunga steg går ut i korridoren, hörs ett ljud.

Vem är mördaren? Vem är offret? Har någon rasande förälder mördat en lärare som vägrat ge eleven högt betyg? Har en lärare blivit pressad bortom rimliga gränser? Eller, hemska tanke, är det en elev som är mördaren?

Det där piggade upp läsekretsen, kan jag säga. En läsare påpekade genast att Annika Sjögrens fyra deckare alla har anknytning till skolmiljöer (och till Härnösand). Läs dem, hon skriver ovanligt realistiska deckare: ”Där ingen vind blåser” (2007), ”Som glöd blir till aska” (2008), ”Ur havet stiger vågorna” (2010), ”Allt vad marken gömmer” (2012).

Både Bo Balderson och H-K Rönblom hade lärare som huvudpersoner, men ”inte mycket till skolmiljö i sina böcker”, påpekar Klas Forsman, och fortsätter: ”Den kommunaliserade svenska skolan förtjänar en egen deckarserie!. Som du säger – skolan rymmer massor av känslor och dramatik. Det finns skolpolitiker som besöker skolan för att tala om nya nedskärningar, kanske en ny spansklärarinna som förvrider huvudet både på rektorn och matteläraren.

Åsa Larsson är ett bra val som författare, men jag tror att du själv skulle kunna skriva en utmärkt skolpusseldeckare. Men låt boken börja med ett strömavbrott så att rektorns dator slocknar samtidigt med lyset. När han trevar sig ut genom trapphallen känner han något klibbigt rinna ner i ansiktet.
Det fria skolvalet innebär en svårighet för en deckarserie där minst ett mord om året inträffar i samma skola. Stor risk för att eleverna försvinner! Hur löser författaren det?”

Tyvärr har jag ju själv en alldeles för väl utvecklad läslust för att vilja offra tid på att SKRIVA böcker, men någon borde verkligen göra det. Och det är ju tvärtom, Klas, det är ju bra att det kommer nya elever varje läsår, och nya föräldrar och minst ett par nya lärare. Se på Harry Potterböckerna, J K Rowling använde miljön precis så, kom med några nya ansikten varje läsår och göt därmed nytt liv i berättelsen (ja, det stavas ”göt”, lymlar och lymletter! Lär er! Gjuta, göt, gjutit.)(Det bor en ilsken svensklärare i mig).

Här måste jag faktiskt gå in och redigera i efterhand: Jag har helt fel! Man ljuter visst döden med lj! Här finns det, förklarar författaren, översättaren och tidigare språknämndsledamoten Gun-Britt Sundström, två olika ord med samma uttal, det vill säga homonymer: ”Döden kan man bara ljuta. Och cement bara gjuta. Inte alternativa stavningar utan helt olika ord,” säger Gun-Britt i ett mail, och lägger till att döden nog är ett specialfall. ”Liv gjutes, liksom tårar, galla vrede.”

Klas har rätt i att låta folk ljuta döden (se kommentarsfältet) och jag har fel. Det bor en OBILDAD svensklärare i mig!

Åter till det ursprungliga: 

Klas påpekar också att Maria Lang lät några av sina deckare utspela sig på skolor, eftersom hon själv var studierektor och lärare vid Nya Elementar. Egentligen hette hon Dagmar Lange och var en älskad lärare, enligt Expressen (och de ljuger väl aldrig?).

Men det var ju ett tag sen! Det är ju en samtida, bloddrypande skoldeckare man skulle vilja se nu, helst bums nu under valåret. Ett par av läsarna verkar hålla på med böcker, så det kanske dyker upp något framöver.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Först en kommentar på kommentarsfunktionen: det verkar som att det är svårt att kommentera, av någon outgrundlig anledning. Klas mailade mig, jag la ut hans kommentar. Nu svar till Klas: JAHA! Där har jag för att jag försöker lära läsekretsen gjuta, göt, gjutit. Men bortsett från det har du förstås rätt, jag tänkte inte ens på trovärdighetsproblemet i att mord efter mord skulle inträffa på samma skola, år ut och år in. Man kan ju lösa det med att inte låtsas om det, så gör en del författare. Om till exempel huvudpersonen inte är polis är det ju aningen märkligt att ramla på mordfall efter mordfall, men de flesta författare brukar strunta i det. Och det är en rätt fin litterär konstruktion tycker jag, att man glatt upprättar sina egna regler. Är det fiktion så är det. Men en skola där folk blir mördade år ut och år in är kanske lite magstarkt. Man kan ju inte heller ha en lärare som huvudperson, som flyttar från skola till skola - det skulle verka oerhört misstänkt om inte läraren själv var mördaren. Nej, hur sjutton löser man det? Genom att ha en huvudperson som är skolpolis? Hoppsan, det blev fel i terminologin där, jag menade en polis specialiserad på mord i skolmiljöer. Nej, det går inte heller. Tål att tänka på.

Lotta Olsson, 18:35, 13 februari 2014. Anmäl

Klas Forsman kommenterar: Lotta, det är just de nya eleverna som uteblir. Om en person ljuter en våldsam död på en skola kanske inte söktrycket påverkas. Men då ännu ett offer ljutit en bloddrypande död på skolan tror jag föräldrarna drar öronen åt sig. Därför kan det bli ett trovärdighetsproblem för en deckarserie där minst ett mord om året inträffar på samma skola. (Imperfektformen ljöt fick jag inte med.)

Lotta Olsson, 18:28, 13 februari 2014. Anmäl

Bara en enda hund – och den är DÖD!

Det är klart att jag kastar mig över Lucy Dillons nya, ”Tango för vilsna själar”. Egentligen var hennes första på svenska bäst, ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”  (2011), en kärleksroman om en förtjusande bassetthund. Nej vänta, det var något annat med också… hmhm… Bassetthunden ylade i köket… bassetthunden snarkade på rygg i människosängar… bassetthundar får inte gå i trappor för de har för lång ryggrad… bassetthundens blick var jag-svälter-ihjäl när det hade gått en kvart sedan senaste måltiden. Men nog handlade den om något mer?

Jo men det ingick några kärlekshistorier med människor också, minns jag vagt. Men det var bassetthunden som jag inte kunde låta bli att skratta förtjust åt så fort han dök upp, och det gjorde han ofta.

Eftersom jag är allergisk mot hundar är Lucy Dillons böcker oemotståndliga: jag får umgås med trevliga hundar utan att bli snuvig. Jag har sträckläst även ”Hundar, hus och hjärtats längtan” (2012) och ”Och så levde de lyckliga” (2013). Förlaget brukar ge ut henne lagom till Alla hjärtans dag, av förklarliga skäl. Detta är feel good där folk blir kära i varandra precis hela tiden. Och lyckliga dessutom.

I år kommer så ”Tango för vilsna själar”, jag började lyckligt läsa och först när jag började yla av förtvivlan – var är hundarna? – kollade jag när den är utgiven. Aha. Detta var hennes debut. Hon hade inte utvecklat hundtemat än. Här finns bara en enda hund, och den är död! Den är till och med begravd. (Här försökte jag en lång stund skämta till det om hur det låg en hund begraven, men det blev bara fånigt.)(Det är en sån dag. Jonas Thente har varit redaktör fnyst indignerat när jag har fånat mig i ett par texter.)

Nåja. Hundbristen i ”Tango för vilsna själar” är mycket deprimerande, men Lucy Dillon är faktiskt ändå min favorit-feel good-författare. Hon håller precis rätt ton: hon är snäll. Jag blir på gott humör och ler soligt i flera dagar efteråt.

(Fast jag hade blivit MYCKET gladare om det hade varit en hund med.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

HAHA! Gud vad jag gillar din iakttagelseförmåga och konsten att skriva kåsericension som fäster (nail it, låter bättre på engelska tyvärr) summan av kardemumman. Tack!

Mia, 07:29, 15 april 2014. Anmäl

Nej! Nej! Nej! Hur KAN de?

Tove Jansson fyller 100 år i år. Kan vi fira det med att ordna ett och annat bokbål?

Jag hittar tre nyutkomna bilderböcker på mitt bord, förmenta Muminböcker. Och Tove Jansson har givetvis inte varit i NÄRHETEN av dessa böcker!!! Hennes mjukt rundade originallinjer är förvanskade till karikatyriska förenklingar, tomt stirrande Muminögon och KLUMPNOSAR!

Jaja, jag vet. Jag är en mossig gammal Bisamråtta.

Men hur många hittar fram till de riktiga böckerna? Hur många lyckas få syn på den äkta Snorkfrökens vackra kurvor och osäkra pannludd bakom den stiliserade gullegull-Snorkfröken från de nyproducerade böckerna, ”åh, vad hon tycker om att klä sig fin ibland”.

Måtte Mårran ta dem allesammans, de som förvanskar arvet efter Tove Jansson. Hon var konstnär och kunde rita sina Mumintroll med personligt uttryck in i varje svansstrå.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Boken som blev liggande

Den har legat övergiven sen i höstas, Lev Grossmans ”Magikernas kung” (Pocketförlaget). Jag tyckte enormt bra om första delen, ”Magikerna”, när den kom – den var, precis som Grossman själv sa, en korsning mellan Narniaböckerna och Donna Tartts ”Den hemliga historien” (som var en HELT fantastisk läsupplevelse).

Ändå har jag av någon anledning dragit mig för att läsa andra delen. Delvis för att jag inte har lyckats nysta ihop ett bra fantasytema att göra en sida kring (mina sidor ska alltid ha nio böcker på samma tema, och ibland är det en irriterande tvångströja, även om det oftast är en rolig anledning att jämföra böcker inom en genre).

Men igårkväll, medan särbon borstade tänderna, öppnade jag ”Magikernas kung” och blev omedelbart förtjust igen. Han skriver en sån rolig blandform av fantasy och realism, Lev Grossman, med en irriterad tonårston där Quentin och hans kompisar rider runt och är kungar och drottningar av Fillory. Precis som i slutet av C S Lewis ”Häxan och lejonet”, där kung Peter och kung Edmund och drottning Susan och drottning Lucy har varit kungar och drottningar i Narnia i många år, men plötsligt kommer fram till lyktstolpen när de är ute på en jaktritt. Fast där syskonen Pevensie säger ”kärälskeliga systrar och bröder” till varandra svär Quentin och hans kompisar, är uttråkade av slottslivet och Quentin har aldrig lyckats lära sig rida särskilt bra.

Längre har jag inte kommit, men jag har gott hopp om att det blir lika bra som i första delen. Men det är något oemotståndligt med en fantasyvärld där man inte stakar sig på konstiga andra-världar-begrepp utan ramlar rakt in i sakernas mitt och börjar hänga med. Böcker är alltid en annan värld, alltid att bli någon annan. I fantasyn är det bara mer uttalat än i annan skönlitteratur.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!