ALMA-priset, avd smärre iakttagelser

Man glömmer det ju så fort priset har offentliggjorts, igår ropade jag ju bara JAAAA! och sprang i väg och hojtade åt resten av redaktionen. Sen var det Barbro Lindgren för hela slanten, och dagen avslutades med att jag somnade med ”Bara Sparvel” i handen.

Men det är alltid lika roligt att se själva offentliggörandet av Almapriset. Ordförande i Astrid Lindgren Memorial Award-juryn, Larry Lempert, står varje år och kämpar med tiden när han väntar på att få tala om vem pristagaren är. Larry Lempert, som jag har träffat några gånger, är en bedårande snäll människa och han ser genuint olycklig ut när han ska försöka få tiden att gå. I går pratade han sorgset om sin avund mot Peter Englund och tidigare sekreterare i Svenska Akademien, som får stå och gömma sig bakom en dörr tills det är dags, då kan de hoppa fram och utan ett ögonblicks tvekan kungöra namnet på årets pristagare.

Stackars Larry står där och sneglar på klockan med världspressen under näsan. Och så ska han säga något vettigt, men inte för allvarligt, för han måste kunna avbryta sig så fort det är dags.

I går berättade han för den andäktiga världspubliken att han brukar ta av och på sina glasögon, och rekordet hittills är fyra gånger. Det hann han inte den här gången, vips var det dags och Larry kungjorde att Barbro Lindgren är den första svenska Alma-pristagaren.

Och sen har ju alla glömt Larrys kamp mot klockan, som tur är.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Avdelningen ”Underliga iakttagelser”

För några år sedan började jag notera alla som log ”tunt” i framför allt deckare. Jag försökte föreställa mig ett tunt leende. Blekt? Svagt? Det lät rätt illvilligt, hurusom.

Men mest fascinerande var att det plötsligt dök upp överallt. I varenda bok stack det fram en människa med ett tunt leende!

Jag fnös irriterat då; tänkte att det bara hade blivit på modet, inget annat skäl.

Nu ser jag plötsligt ett idogt ”släntrande”, återigen i deckare. Det släntras kors och tvärs och överallt, ingen kan gå som folk längre. Man släntrar. För mig är det tonåringar som släntrar, det är något provokativt slött i själva släntrandet. Själv går jag med bestämda steg, eller ganska trött och långsamt. Traska kan jag göra, lunka likaså. Promenera när jag går utan mål, bara för att det är skönt. Men släntra uppfattar jag som att man gör för att någon ska se det, man poserar medan man går, irriterande långsamt och med markerat ointresse för att komma fram.

Och så blir jag fundersam: ÄR det verkligen så många som släntrar? Eller är det bara jag som råkar se dem just nu? Som irriterar mig på den första släntrande stackaren, och sen går i taket och fnyser ilsket så fort någon annan gör det? Är släntra ett författarnas modeord eller har jag blivit manisk, spårar upp och rensar ut varenda intet ont anande släntrare?

Egentligen en akademisk fråga, för jag minns inte hur ofta jag har sett det och kan inte bevisa att det har släntrats ovanligt mycket de senaste åren. Men se upp! När du minst anar det börjar dina romanpersonligheter släntra. Med ett tunt leende.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

En annan liten kvinnoläslista

I dag har Åsa Beckman gjort sin ”Liten läslista för den medvetna kvinnan” i DN, kvinnodagen till ära. Jag började genast fundera över en egen läslista (alla borde göra egna, hela tiden – och se hur de förändras med tiden, vem man var när man gjorde listan). Här är min, åldersordnad från barndom till ålderdom:

 

1. Svein Nyhus och Gro Dahle: ”Snäll”, en nästan absurt grundläggande bilderbok om att inte vara en för snäll flicka. Svein Nyhus är en av världens allra bästa bildkonstnärer, och Gro Dahle en av världens allra bästa bilderboksförfattare. Den här boken borde redan vara en storsäljare, ett måste för alla kvinnor i alla åldrar. Se på Lussi! Se så snäll hon är! Och se vad det leder till.

 

2. Harper Lee: ”Dödssynden – to kill a mockingbird”. Ja, jag vet, det är en klassiker och därmed per definition trist. Men det här är en bok som har följt mig genom livet, sen jag var i Scouts ålder och läste den första gången och kände igen mig i hennes enorma problem med klänningar. Här finns kvinnobilder som inte finns någon annanstans: Den fruktansvärda mrs Dubose, otäcka faster Alexandra, den patetiska läraren som inte förstår sig på de bonniga ungarna, hushållerskan Calpurnia som håller Scout och Jem och Atticus vid liv. Och Mayella Ewell.

 

3. Laura Ingalls Wilder: ”Den lilla staden på prärien”. Här är Laura tonåring och flyttar in till pappas butik med sin familj över vintern. Hon går i skolan, alltid roligt – tills den nya lärarinnan kommer. Det blir ett våldsamt drama med rötterna vid Plommonån, när Nellie Oleson var elak mot Lauras hund Jack. Artonhundratalskvinnor med långa kjolar och obrutet självförtroende, envist kämpande för liv och självständighet inom snäva ramar.

 

4. Carol Rifka Brunt: ”Tell the wolves I’m home”. Den heter ”Låt vargarna komma” på svenska, men den engelska titeln är så lysande att jag inte kan låta bli att använda den. Om en fjortonåring vars älskade morbror har dött i aids, den enda som förstod henne. En svidande vacker kärleksroman om tonårens snåriga känslor.

 

5. Helen Zahavi: ”Dirty Weekend”, som väl heter ”En jävla helg” på svenska? Med en av litteraturhistoriens bästa inledningsmeningar: ”One day Bella woke up and had had enough.” Och så går Bella ut med sin lilla ishacka och tar itu med patriarkatet. Följ inte hennes råd! Men ibland behöver man läsa av sig sitt raseri.

 

6. Marilyn French: ”Kvinnorummet”. Åh. Det här är klassikern. En tämligen kronologiskt berättad historia om Mira som växer upp på femtiotalet och gifter sig och blir hemmafru, men sen blir övergiven av sin man och måste börja om. Och vaknar upp på universitetet, i en grupp kvinnor som är så kärleksfullt beskrivna att man älskar dem allihop.

 

7. Therese Söderlind: ”Vägen mot Bålberget”. Uppdelad i tre olika tidsplan, men det är sextonhundratalsberättelsen som är allra starkast: om kvinnorna som brändes som häxor på berget mellan Dal, Ytterlännäs och Torsåker socken i Ådalen. Ja, det hände på riktigt. Och det är en fasansfull historia om skräck och förvirring och utlämnade kvinnor.

 

8. Laurie R King: ”Farlig begåvning”. Deckare som förmodligen bara finns på biblioteket eller antikvariskt numera. Men den är så bra! Om polisen Kate Martinelli som utreder ett mord, och hamnar i en märklig hippiebosättning i Kalifornien. Där bodde en sällsam kvinnlig konstnär. Nej, jag säger inte mer. VARFÖR är inte detta en av världens mest sålda deckare? För att den handlar om starka, ovanliga kvinnor?

 

9. Doris Lessing: ”Sommaren före mörkret”. Om övergångsåldern, kan man kanske säga. Om kvinnan som inte behövs hemma längre när man och barn har annat för sig på sommaren, som flyttar in till London och börjar arbeta. Vem är man när kvinnorollen inte längre är giltig? Glasklar och en del oförglömliga scener, som när kvinnan går förbi byggarbetsplatsen och inser att männen inte längre visslar efter henne.

 

10. Ursula K LeGuin: ”Tehanu”. Fjärde delen i Övärldstrilogin som bara blev fler böcker (nu finns det fem romaner och en novellsamling). Om Tenar som är änka efter en bonde och hittar flickan Tehanu halvdöd, misshandlad och utnyttjad och slängd i en eld. En gammal kvinna och en flicka som ingen vill ha: de börjar ett nytt liv tillsammans. Och jodå, även när allt är förstört kan man transformeras och bli något större och starkare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Kicki: ja det är den svenska som är svår att hitta annat än på antikvariat eller bibliotek. Fast får man tag på den svenska En bok för alla-upplagan ska man akta sig för förordet, det innehåller en spoiler.

Lotta Olsson, 11:22, 25 juni 2014. Anmäl

Man kan kopa Laurie R King 'A Grave Talent' pa Ebay eller Amazon!

Kicki Eriksson-Lee, 11:18, 25 juni 2014. Anmäl