Neil Gaiman på Kulturhuset 27 maj

Jag tycker inte om att lyssna på författare som pratar. Det är klart att de är sämre på sånt! De uttrycker sig ju bäst genom att skriva, annars vore de inte författare.

Ändå går jag och lyssnar på Neil Gaiman när han pratar på Kulturhuset i Stockholm. Jag har läst fem-sex av hans böcker, jag har försökt med hans serie ”Sandman” men serier är inte min konstform, jag blir arg när någon ritar i mina böcker.

Samtalet mellan Johanna Koljonen och Neil Gaiman börjar med att Neil Gaiman läser högt ur sin senaste bok ”Oceanen vid vägens slut”. Den läste jag i söndags i ett enda andetag, tänkte: detta är lite Stephen Kings ”Stand by me”, men mest Gaimans barndomskänsla. En saga som går att läsa både realistiskt och som fantasy, om en pojke som ser något som han inte riktigt förstår. En barnvakt som gör pappa till en annan.

Neil Gaiman läser fantastiskt, för min del kunde han gärna fortsätta att högläsa hela boken, tänker jag, författarsamtal är ju lite överskattade.

Men sen för han ett intelligent samtal med Johanna Koljonen, ett samtal som spretar och drar i väg åt väldigt olika håll men ändå konsekvent håller sig till ämnet: berättelsens betydelse. Neil Gaiman berättar om sin uppväxt som ett läsande barn, hur hans pappa brukade muddra honom inför varje evenemang, så att alla böcker blev kvar hemma. Men det spelade ingen roll, pojken hittade alltid något att läsa och satt sen hela släktevenemanget igenom och läste under ett bord, bakom en soffa, i ett mörkt hörn. Sen berättar han om hur han nyligen var i ett syriskt flyktingläger, han verkar rätt uppfylld av det och jag tänker bekymrat att det blir svårt för Johanna Koljonen att få tillbaka honom på spåret igen. Men inte: Koljonen ställer exakt rätt fråga och Gaiman berättar omedelbart vidare om sin kusin, som befann sig i ett polskt ghetto under andra världskriget och bara hade ”Borta med vinden” att läsa. Berättelsens makt: det är inte eskapism, det är regelrätt flykt, säger Gaiman och understryker vikten av fantasi när de yttre omständigheterna är outhärdliga.

Det utmynnar i en lovsång till berättelsen, till fiktionens kraft. Johanna Koljonen får försöka flera gånger innan hon får stopp på Gaiman, tiden är ute.

Och sen ställer sig faktiskt publiken upp och applåderar och tjuter som vore vi på Beatleskonsert på sextiotalet. Jag med. Både jag och de på båda sidorna av mig måste torka bort lite tårar, och när jag tar tunnelbanan hem är jag alldeles darrig.

http://kulturhusetstadsteatern.se/Litteratur/Evenemang/Neil-Gaiman-England/

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!