Verkligheten är större än realismen: Gunnel Linde 1924-2014

”Hopfällbara luftslott/som är byggda i det blå/håller längre än man tror/och tål att tittas på./Molnets skugga nöter sakta/jättebergets kanter./Sagostoftet slipar livets/råa diamanter.”

Det är Gunnel Lindes egna ord, i en dikt som citeras i hennes dödsannons i DN i dag, 22 juni 2014.

Hon var en av de stora svenska barnboksförfattarna, och precis som de var hon unik. Ingen var som Gunnel Linde (1924-2014). Ingen hade så vidöppna ögon både för det otäckt socialrealistiska och det skimrande fantastiska.

Hon debuterade som författare 1958 men var även teve- och radioproducent, journalist och vad man nu ska kalla det: aktivist, kanske. För det var hon och hennes vän Berit Hedeby som grundade organisationen Bris, Barnens rätt i samhället, 1971, när de hade gjort en utställning på Kulturhuset om misshandlade barn. Det handlade alltid om barnen och ofta om att förändra världen. ”Man tröstar sig själv genom sitt arbete, det går att påverka!” sa hon 2002, när jag intervjuade henne för DN.

Den gången satt hon i sitt sommarhus och stortrivdes, skrev och hade det bra även om hon var lite bekymrad över att ålderdomen började lägga hinder i vägen för det ensamma lantlivet. Det gick ju inte att se henne där utan att tänka på ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” (1963), berättelsen om den ensamma flickan som lekte äventyrslekar i lägenheten medan mamma var på arbetet. Underbara bilder av Hans Arnold, vi barn som läste den glömde den aldrig. Den var så mycket Gunnel Linde: just ensamheten, just det övergivna barnet som måste klara sig utan vuxna – och den där obekymrade glädjen i att få leka fantasilekar för sig själv. Det skenbart ganska trista kunde lysa starkt i Gunnel Lindes värld.

Eller glädjen i mötet med en annan om man fick chansen, för nog var det ofta intensiv, allvarlig närhet mellan två barn i hennes böcker. Som i hennes mest kända verk, ”Den vita stenen”, boken från 1964 och teveserien (1973) om Fideli och Farornas konung, eller barnen Fia och Hampus då, om man ska vara noggrann, barnen som ger varandra allt svårare utmaningar. Fast det där är bara den yttre historien, det verkligt stora skedde under ytan, i skiftande stämningar och mjuka tonlägen.

Gunnel Linde var en av de barnboksförfattare som aldrig blundade för det mörka i livet, men hon underströk gång på gång: verkligheten är så mycket större än realismen. Man får inte stirra sig blind på det som är mörkt i tillvaron, särskilt inte när det stundom ser ut att ta över.

För det var uppmuntran som var viktigast, det allra viktigaste man kunde ge en annan människa. Hon drog en självklar, rolig parallell till barnuppfostran när jag intervjuade henne: ”Det är ju som att lära dem multiplikationstabellen genom att tala om vad det INTE blir: Fem gånger fem är INTE trettisex, fem gånger fem är INTE trettifyra… det lär man sig väl ingenting på.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

[...] http://blogg.dn.se/boktips/2014/06/22/verkligheten-ar-storre-an-realismen-gunnel-linde-1924-2014/ [...]

Författaren Gunnel Linde | LÄS MER (Webbsida), 00:12, 30 juni 2014. Anmäl

[...] http://blogg.dn.se/boktips/2014/06/22/verkligheten-ar-storre-an-realismen-gunnel-linde-1924-2014/ [...]

Författaren Gunnel Lindes speciella värde | LÄS MER (Webbsida), 23:54, 29 juni 2014. Anmäl

[...] mum’ and realised something was up. Later the same day another facebook friend linked to Dagens Nyheter where I could read some more. But no matter how I googled, there was simply no [...]

Gunnel Linde | Bookwitch (Webbsida), 06:56, 24 juni 2014. Anmäl

Barbro Lindgren får ALMA-priset i dag

I dag, eller rättare sagt i kväll, får Barbro Lindgren Astrid Lindgren Memorial Award, världens största barnbokspris och världens näst största litterära pris (endast Nobelpriset är större)(och båda är svenska, vi är ju en imponerande litterär nation!)(åtminstone är vi bra på att hitta på priser).

Om du nu ska läsa Barbro Lindgren, vad väljer du?

Ja, om du är ett mycket litet barn ska du givetvis läsa Maxböcker. Har du valt humorbefriade föräldrar kommer du att få allvarliga problem eftersom de dels retar sig på barnspråket, dels blir galna för att Max inte är ”snäll”. Själv kommer du att ha kul och lära dig älska Eva Eriksson, för det är hon som illustrerar.

Är du ett något större barn läser du Vilda bebin, och har du redan läst Max så känner du igen både bebins personlighet och Eva Eriksson-teckningarna. Du kan också försiktigt stega över till Pija Lindenbaumillustrationerna i ”Bra Börje”, en trevlig hundbok där hundarna är ovanligt mänskliga. (Barbro Lindgren och Pija Lindenbaum har gjort fler hundböcker tillsammans, till exempel ”Boken om Bodil” som resulterar i en ohjälplig längtan efter bullterriers.

Sen blir du äldre och det är dags för Sparvelböckerna: ”Lilla Sparvel”, ”Stora Sparvel” och ”Bara Sparvel”. Därifrån går du direkt över på ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”. De är bra att ha med sig från ganska tidig ålder, säg åtta-nioårsåldern, när livet börjar bli komplicerat. Barbro Lindgren kan formulera det så att man klarar livhanken genom existensångesten.

I sorglösa perioder när livet bara är lek kan du läsa ”Loranga, Masarin och Dartanjang” och ”Loranga, Loranga”.

Nu är du vuxen! Och det är dags att läsa alla Barbro Lindgrens vuxenböcker, dikter, ja alltsammans. Man får bli sur på henne ibland, man behöver inte hålla med. Barbro Lindgren är ingen såndär som bara klämmer ur sig bleknosiga visdomar som vem som helst håller med om.

Det bästa är när du får egna barn eller har slutat vara barnsligt ängslig för att inte verka tillräckligt vuxen. Då får du läsa om alltsammans igen!

Och ju äldre du blir, desto roligare är det att läsa ”Vems lilla mössa flyger”, ”Korken flyger” och ”VLMF – vad lever man för”, trilogin om leksakerna i Barnhans land. Där går Röden som är en plyschhund där sågspånen läcker, där finns den förnumstiga Farbrornallen och den ångestframkallande kärlekstörstande Stenkulan, där åker gummiapan Mack motorcykel och Bisamråttan diktar sorgset om ett förlorat land. Stundom kommer elaka Barnhans och gräver ner alla leksakerna, och när man väntat i evighet på Champagnekorken visar han sig vara en stropp som skriker ”Kyss mina fötter! Ge plats åt korkarnas konung!”

Man kan tillbringa en evighet med Barbro Lindgren, och alltid vara i gott sällskap.

(Hon har skrivit en fin dikt om en råtta som dör också, fast jag har glömt var.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Jag tycker väl precis som du här, bortsett från att om man läser Loranga-böckerna ett antal gånger (mer än fem) så upptäcker man att de riktigt ruskiga, fyllda av en förtvivlad ensamhetsångest som man kan bli mörkrädd av.

Elge Larsson, 00:13, 18 juni 2014. Anmäl

PS. Glömde att skriva att det är Eva Eriksson som illustrerar VLMF-trilogin också. Men Lorangaböckerna illustrerade Barbro själv!

Lotta Olsson, 15:11, 2 juni 2014. Anmäl