2014 års bästa deckare

Som vanligt skulle jag prata om årets bästa deckare på bokmässan i år, den 26 och 27 september. Mja, det hade ju inte kommit SÅ mycket bra, det har varit ett rätt svagt deckarår… vänta nu… oj, det kommer ju massor av nya deckare just i samband med eller efter bokmässan!
Jag hann läsa några som ännu inte har varit med i papperstidningen. Och sen gjorde jag en lista, pratade om den på bokmässan, läste Alex Marwoods nya på hemvägen och nu har jag börjat på Olle Lönnaeus senaste som än så länge (en halvtimmes läsning på tunnelbanan) är så bra att jag tappar andan.
Ja. Det här är en lista som kommer att ändras gång på gång, fram till nyår. Men så här såg den ut på bokmässan:

Eva Dolan: ”Lång väg hem” (Modernista)
Första delen i en ny brittisk deckarserie. Kriminalkommissarie Zigic och kriminalinspektör Ferreira jobbar på Peterboroughs hatbrottsenhet, och får ett krångligt mord på halsen. Det vill säga, i början är det inte så tillkrånglat: en illegal invandrare tycks ha bosatt sig i ett trädgårdsskjul, och ägarna till huset tycks ha bränt ner skjulet för att bli av med honom. Eller?
Det blir en så bra roman om rasmotsättningar, den komplicerar och stökar till det så att man till slut inser att ingenting alls är så enkelt som man trodde. Zigic och Ferreira har båda rötter i andra länder, de är lite som Lynley och Havers men i grunden två helt andra människor. Kom ut 14 september.

Tove Alsterdal: ”Låt mig ta din hand” (Lind & co)
En kvinna som kallas Charlie faller från en balkong på elfte våningen i Jakobsberg, och det ser ut som ett självmord. Men när kvinnans syster Helene börjar gå igenom Charlies saker blir hon tveksam.
En del av familjens historia finns i Argentina, under militärjuntans år när ett stort antal människor försvann. Tove Alsterdal flätar i sin tredje, efterlängtade deckare en fascinerande historia med många inslag.

Belinda Bauer: ”Livets & dödens villkor” (Modernista)
Det här är Belinda Bauers bästa gren: att berätta ur barnperspektiv. Ruby Trick är en flicka i den lilla hålan Limeburn i norra Devon, hennes mamma jobbar som en iller och hennes pappa jobbar inte alls.
Och någon mördar unga kvinnor i Limeburn, tvingar dem att klä av sig och ringa till sina mammor och tala om att de håller på att bli mördade.
Belinda Bauer har, märkligt nog, aldrig varit roligare, hon bubblar av humor i bisatserna samtidigt som allt är på mycket blodigt allvar. Och hon kan måla upp de där små tilltufsade samhällena som ingen annan.

Attica Locke: ”Svarta vatten” (Leopard)
Advokaten Jay Porter är på en ganska sunkig båtutflykt med sin höggravida fru i Houston 1981, när de plötsligt hör skott och en kvinna som skriker på hjälp. Ett mord begås, och Jay har blivit indragen i något han inte förstår. Samtidigt börjar de svarta hamnarbetarna planera en strejk för lika rättigheter oavsett hudfärg. Stor samhällsskildring av ett USA där polisen inte alls är på offrens sida, utan har en historia av trakasserier mot medborgarrättsrörelsen.

Sharon Bolton: ”En mörk och förvriden flod” (Modernista)
Jag har alltid haft rätt svårt för S J (numera Sharon) Boltons hjältinna Lacey Flint, men är ändå hjälplöst förälskad i Boltons böcker: det är miljöskildring och suggestiva stämningar, och ett London som får djup, doft och smak. Här är det snarast floden Themsen som är huvudperson, där det dyker upp ett märkligt lik en morgon när Lacey Flint (som måste vara galen just i det avseendet) tar sig en simtur.

Kristina Ohlsson: ”Lotus Blues” (Piratförlaget)
Det här lät… oroväckande, till en början. Än värre när jag började läsa: två advokater, en man och en kvinna som jobbar tillsammans i Stockholm. Det är mannen som berättar historien, det är en gammal hederlig deckarkliché, in kliver en man med en Mystisk Begäran: han vill få sin syster friad från mordanklagelser. Det är bara det där lilla problemet att syrran erkände och sen tog livet av sig… Men vad hände egentligen? Kristina Ohlsson lyckas ovanligt väl med att göra hela historien osäker, gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka att den där tjejen nog faktiskt ÄR skyldig. Eller inte.

Sarah Hilary: ”Någon annans skuld” (Minotaur)
Imponerande debut om Marnie Rome, en Londonpolis som själv förlorat sina föräldrar i ett brutalt mord. När hon tillsammans med kollegan Noah besöker en kvinnojour upptäcker de att dörrarna är olåsta, och därinne ligger en svårt skadad man. Det är helt uppenbart vad som har hänt, men sanningen visar sig vara mer komplicerad. Samtidigt upptäcker Marnie att hennes föräldrars mördare vet mer om henne än hon trodde.

Mo Hayder: ”Fågelmannen” (Modernista)
Mo Hayder är förskräckligt blodig, men precis som Val McDermid är hon en så bra berättare att man läser ändå. Här är första boken om kriminalaren Jack Cafferty, som utreder en alldeles förskräcklig seriemördare. Samtidigt följer man mördaren och inser hur nära det är att han fångas då och då. Och sen, när man just tror att allt är över och undrar varför det är så långt kvar i boken, skrämmer hon vettet ur en!

Gillian Flynn: ”Vassa föremål” (Modernista)
Det är andra gången Gillian Flynns debut översätts till svenska (första gången var 2006). Även om intrigen är tämligen enkel hade Gillian Flynn en speciell ton redan från början: ett vitglödgat raseri som fräser över sidorna. Camille Preaker är journalist i Chicago, och blir skickad på uppdrag till sin hemstad Wind Gap i Missouri när den andra lilla flickan på ett år hittas strypt och med utdragna tänder. Camilles desperata redaktör vill ha ett Pulitzervinnande reportage med närvaro, spänning och existentiella frågor.
Själv vill Camille helst därifrån så fort som möjligt.

Elly Griffiths: ”De utstötta” (Minotaur)
Böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway är trivsamma, ironiskt roliga brittiska deckare som utspelar sig i Norfolk och blandar krass realism med keltisk mytologi. I denna den sjätte deltar Ruth i en utgrävning där man tror sig ha hittat en kvinna som hängdes 1867, moder Krok, men ska också vara med i teve. Polisen Harry Nelson utreder ett fall som bara kanske är ett brott, där tre barn avlidit i samma familj.

Peter Robinson: ”Revolutionens barn” (Minotaur)
När han blev mördad var Gavin Miller en ensam, undernärd och fattig man som bodde i en liten banvaktsstuga. Men han hade varit en kunnig universitetslärare, tills han fick sparken för sexuella trakasserier av två studenter. Alan Banks snokar i nuet men hittar en oväntad koppling till en förtegen lady Veronica Chalmers, som gick på universitetet samtidigt som Miller, under sjuttiotalets vänsterrörelse.

Erik Axl Sund: ”Glaskroppar” (Ordfront)
Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har så evighetslånga namn att de har skaffat sig en gemensam pseudonym, Erik Axl Sund. Klokt. Själv brukar jag tänka på dem som punkdeckargrabbarna. De skrev en trilogi, ”Victoria Bergmans svaghet”, som var krängig och vildsint, blodig och stundtals ganska överdriven. Och bra. I den nya boken, ”Glaskroppar”, berättar de om ungdomar som tar livet av sig på fruktansvärda sätt. Men det verkar finnas en gemensam nämnare för dem: de har alla lyssnat på samma musik. Stark nerv och driven berättarteknik.

Tana French: ”Otrygg hamn” (Albert Bonniers förlag)
Den irländska semesterorten Broken Harbour skulle bli ett tjusigt villaområde, bra för investeringar. Men finanskrisen slog till och till och med byggföretaget gav upp innan området var färdigbyggt. I ett av husen ligger en död familj: mamma, pappa och två barn. Eller, vänta – är mamman död? Nej, hon lever.
Det ser ut som om pappan har försökt ta livet av hela sin familj och sig själv, och det är förstås det första den trötte kriminalaren Scorcher och hans pigga adept Richie tror.

Stefan Ahnhem: ”Offer utan ansikte” (Forum)
Polisen Fabian Risk flyttar till sin barndomsstad Helsingborg med familjen, och genast begås ett mord som visar sig ha kopplingar till Fabians skoltid: någon har mördat träslöjdsläraren i skolan, och bredvid offret ligger ett klassfoto på Fabians gamla klass. Det handlar om det förflutna och tempot ökar raskt till thrillernivå.
Ett inslag ligger så nära teveserien ”Bron” att jag blir lite dyster, men det lär faktiskt bero på att Stefan Ahnhem INTE hade sett ”Bron”.

Anna Lihammer: ”Medan mörkret faller” (Historiska media)
I arkeologen Anna Lihammers deckardebut hittas en rasbiologiskt inriktad anatomiforskare år 1934 mördad i likkällaren till Anatomiska institutionen i Uppsala. Strax anländer en deckarduo som verkar vara kalkerad på Elizabeth Georges överklass-Lynley och underklass-Havers, fast här heter de Carl Hell och polissyster Maria Gustavsson. De upptäcker snart att anatomiforskaren hade gott om fiender och en makaber samling kranier i sitt arbetsrum. I omgivningen rör sig intrigerande kollegor, en familj och flera andra forskare varav några utvecklar sig till betydande personer i handlingen. Ytterligare ett mord begås, och samarbetet mellan Carl Hell och Maria Gustavsson knarrar betänkligt i fogarna.

Val McDermid: ”Brända broar” (Alfabeta)
Jag älskar nästan alltid Val McDermids böcker om Tony Hill och Carol Jordan, trots att jag borde veta bättre. Nej, inte är de nya lika bra som de första. Men det hjälper inte: jag fastnar i alla fall. Nu hittas kvinnor mördade, de är obehagligt lika Carol Jordan och den allt mer tilltufsade Tony Hill, numera bosatt på en husbåt, blir misstänkt. Carol själv renoverar (eller river) ett hus och vägrar polisarbete.

Sara Blaedel: ”Dödsstigen” (Massolit)
Jag har missat de första sju böckerna i serien och var förbryllad inledningsvis: en del syftade på tidigare händelser. Men sen blev det ruggigt spännande med asatro och blot i djupa danska skogar. Danska polisen Louise Rick letar efter en tonåring som varit försvunnen i två veckor. Han kom från Hvalsö, där Louise Rick växte upp och inte stannade en minut längre än nödvändigt. Nu måste jag läsa de tidigare böckerna.

Alan Bradley: ”Den bittra pajens sötma” (Lind & co)
Man ska ju akta sig för allt som marknadsförs som nya Agatha Christie eller Conan Doyle, men jag tyckte om den hopplöst lillgamla elvaåringen Flavia de Luce som är besatt av kemi, försöker förgifta sin dumma storasyster och hittar ett lik i trädgården utanför den risiga herrgård där hon bor. Och pappa blir anklagad för mordet! Roligt skriven och inte alls en Agatha Christie-epigon. Det här är helt eget.

Jörn Lier Horst: ”Jakthundarna” (Lind & co)
En man ligger död i regnet, täckt av en ljusblå filt. Bredvid sitter hunden och ylar. Polisen säkrar långsamt bevis, medan en kvinnlig journalist hittar andra spår. Hennes pappa, polisen William Wisting, hamnar i medierna, anklagad för att ha förfalskat bevis för sjutton år sedan.”Jakthundarna” fick det nordiska deckarpriset ”Glasnyckeln” förra året och i början undrar jag faktiskt varför. Det är för klent och platt skrivet.
Men gradvis blir jag engagerad. Det är inte språket eller ens personerna, det är själva utredningen. Jörn Lier Horst, själv yrkesaktiv polis, har en förmåga att förmedla polisens nyfikna nosande så att man själv börjar springa med i jakten.

Anna Jansson: ”Skymningens barfotabarn” (Norstedts)
Anna Jansson är en av mina favoriter, hon har en vaken blick för människor även om intrigerna ibland blir lite för tunna. I den nya boken blir en 92-åring mördad, skenbart utan anledning. I närheten av hans byligger ett sommarkollo där Maria Werns barn befinner sig. Skicklig berättelse, framför allt om barnen som ljuger om sin värld med stor självklarhet. Allt kan man inte berätta för vuxna, det vet ju alla.

Karin Fossum: ”Carmen och döden” (Forum)
Ibland är erfarenhet rena fördärvet för en deckarförfattare, när de kan så mycket att brotten som begås blir alltför självklart uppbyggda och därmed spänningslösa. Det misstaget gör inte Karin Fossum här, trots att det är ett enkelt kammarspel med ett drunknat barn och bara de unga föräldrarna att misstänka. Men Konrad Sejer tar sig lugnt igenom lager efter lager av lögner, i en fascinerande brottspsykologisk härva.

Ingrid Hedström: ”Bortfall” (Alfabeta)
En ny deckarserie om Astrid Sammils som återvänder till släktgården i Dalarna efter en sällsynt otrevlig krock mellan jobb och privatliv. I Dalarna försvann en trettonåring för trettio år sedan, och Astrid hittar spår som tyder på att hennes morbror var inblandad. Parallellt berättar Ingrid Hedström om en rumänsk läkare som testar läkemedel men upptäcker att patienterna hoppar av i lite för stor utsträckning.

John Vernon: ”Låt den onde sova” (Forum)
Den pensionerade polisen Dave Gurney är deprimerad. Ingenting är roligt längre, och han vill helst slippa när en ung kvinna ber om hans hjälp. Hon ska intervjua familjer till offer för seriemördaren Den gode herden, och har själv problem med en efterhängsam expojkvän. Eller är det verkligen expojkvännen? Som vanligt en återhållsam berättelse i eftertänksamt tempo, där Gurney betraktar hela livet som ett mysterium.

A S A Harrison: ”Hustrun” (Massolit)
Marknadsförs som en ny ”Gone Girl”, och det är det ju inte. Men det är bra! A S A Harrison skriver eftersinnande och distanserat, men trots det oavbrutet fascinerande om terapeuten Jodi som aldrig velat gifta sig med sin Todd, för Jodi vill inte bli som sin ständigt bedragna mamma. Givetvis bedrar Todd Jodi grundligt. En skäligen enkel historia, men det blir förvånansvärt trovärdigt och klokt.

Ann Rosman: ”Havskatten” (Damm)
Femte deckaren i serien om polisen Karin Adler som bor på sin båt i Marstrand. Strukturen är densamma som vanligt: omväxlande nutid och dåtid. I nutiden hittas ett lik på Turisthotellet i Marstrand, ett gammalt hus som riskerar att byggas om till bostadsrätter för rikisar. Parallellt berättar Ann Rosman en förvånansvärt spännande kärlekshistoria från början av nittonhundratalet, när en familj kommer till Marstrand för att hitta rika friare åt äldsta dottern, som är sjuklig och har en elak styvmor. Det är en förvånansvärt imponerande skvader, detta: politisk nyckelroman och gammaldags romantik i samma bok. Men det fungerar, kanske beroende på författarens eget raseri över verkligheten.

Carin Gerhardsen: ”Tjockare än vatten” (Norstedts)
Det börjar med att dränkta huskatter dyker upp här och var i de södra förorterna: små men obehagliga brott. Sen blir en psykolog mördad i Svedmyra. Polisen Jamal Hamad blir misshandlad, men ser också ut att vara inblandad i brott. Bitvis lite för många klichéer, men Carin Gerhardsen blir allt bättre. Sjunde deckaren i Hammarbyserien, med såväl nya mord som gammalt outrett trassel från tidigare böcker.

Aino Trosell: ”Min grav är din” (Lindelöws)
Andra omgången ”krimineller”, som Aino Trosell kallar sina korta deckarnoveller. I fyra av dem är Siv Dahlin huvudperson, Aino Trosells återkommande medelålders hjältinna som drar sig fram på korttidsvikariat och tillfälliga påhugg. I övrigt handlar det bland annat om illegala invandrare, förvirrade ungdomar och gamla fängelsekunder. Mycket längre från Stureplan kan man inte komma (och det är högt beröm!).

Cia Sigesgård: ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor förlag)
Om ett hyreshus där gamla Astrid bor med den otäcke Sonen, där Kaspers föräldrar grälar, super och slåss, och där Anna lever sitt minutiöst välordnade liv. Endast en granne, Kent Gunnarsson, anar oråd. Ensamma Astrid får besök av allt fler ”herrar”, men vilka är de? Har man minsta råttskräck ska man hålla sig långt borta, men jag kunde faktiskt inte släppa denna begåvade debut om offren i ett skamfilat folkhem.

Elizabeth Haynes: ”I nöd och lust” (Lind & co)
Förbryllande människa, den här Elizabeth Haynes. Först skrev hon ”Glöm inte att låsa” som är bland det läskigaste jag har läst, om en misshandlad kvinna som lyckas fly från en hemsk man, allt lugnar ner sig, varpå det börjar synas tecken på att mannen är i faggorna igen. Läskigt. Och nu har Elizabeth Haynes skrivit en långt mer traditionell deckare, som faktiskt är väldigt bra den också. Även om jag blev rejält misstänksam när offret visar sig ha varit en ung kvinna som hoppade i säng med i stort sett alla hon träffade, kvinnor som män. Men hon är bara navet som historien kretsar kring: här är det en liten by där alla är genuint intrasslade med varandra sedan gammalt.

Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt: ”Den stumma flickan” (Norstedts)
Sebastian Bergman är en svåruthärdlig huvudperson, en sexmissbrukande profilerare som är antitesen till Val McDermids Tony Hill som är mycket trevligare. Men ändå läser jag med stor förtjusning Hjorth/Rosenfeldts böcker. Jag har MASSOR av invändningar, jag blir galen på deras dåliga svenska, till exempel.
Om det bara inte var så spännande… Här har en hel familj blivit skjuten, föräldrar och två barn. Riksmordkommissionen kommer genast farande och inser snart att det har funnits ytterligare en person i huset, förutom familjen och mördaren. Men vart har den personen tagit vägen?
Det är förstås, som titeln avslöjar, en flicka som har något att säga men som mördaren helst vill stoppa.

Henrik Berggren: ”Det röda arvet” (Norstedts)
Arkivthriller, om nu sånt finns. En forskare rotar på Riksarkivet om en svensk socialdemokratisk politiker, men blir indragen i äventyrligheter när en irländsk journalist vill ha hjälp att hitta kopplingen till en irländsk politiker. Båda politikerna var frivilliga i spanska inbördeskriget, och ju mer forskaren och journalisten gräver, desto mer inser de att någon vill stoppa deras efterforskningar. Spännande traditionella thrillerjakter, men det blir också förvånansvärt spännande med just arkivrotandet. (Fast här är jag jävig: jag känner Henrik Berggren som jobbade på DN tidigare.)

Dela med dina vänner

  • 293
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-7 av 7

[…] Här hittar du hennes tips från Bokmässan: Bästa deckare 2014 […]

Deckare top 100 | CatOnHat – books´n´stuff (Webbsida), 08:22, 16 januari 2015. Anmäl

Deckare, det är ju bara fantasi alltihop. Varför ska man läsa sånt? Samma sak upp och ner, från vänster till höger och sen är det klart -Jaha. Jag föredrar SciFi, som får utstå samma typ av kritiska bedömning, men som är MYCKET BÄTTRE. Nu skojar jag förstås, jag tror faktiskt att många som gillar deckare skulle tycka om SciFi. Eftersom jag fick en deckare i julklapp ska jag faktiskt kliva över gränsen och läsa den, det känns spännande. Jag hoppas att många deckarläsare fick en SciFi-bok i julklapp, så att de också kan kliva över gränsen -fast åt andra hållet.

Thomas (Webbsida), 19:44, 24 december 2014. Anmäl

Om Den stumma flickan är en av 2014 års bästa deckare måste det vara illa ställt på den fronten. Gigantiska logiska hål i berättelsen och, som sagt, text som verkar gått i tryck utan att någon korrat den.

Jah Hollis (Webbsida), 18:08, 12 november 2014. Anmäl

[…] When critic Lotta Olsson in DN, lists the crime novels published in Sweden 2014, Let me take your hand is the second of them all and the best Swedish crime novel of the year. The list. […]

Best Swedish crime novel of the year | Tove Alsterdal (Webbsida), 22:25, 17 oktober 2014. Anmäl

[…] Dagens Nyheters Lotta Olsson har listat de bästa deckarna hon läst under 2014, och håller Låt mig ta din hand för årets bästa svenska deckare. Hela listan här. […]

Årets bästa svenska deckare | Tove Alsterdal (Webbsida), 22:23, 17 oktober 2014. Anmäl

Du har missat två debutdeckare Röd Vinterängel av Tove Birkeland Brandt och Ankharen av Ståle Brandt, dessa fanns att köpa i Värmlandsmontern under bokmässan och man kan köpa dem som pappersbok samt e-bok på Internetbokhandlarna. Hoppas du läser dem och återkommer.

Tove Birkeland Brandt (Webbsida), 08:17, 7 oktober 2014. Anmäl

[…] 2014 års bästa deckare Den irländska semesterorten Broken Harbour skulle bli ett tjusigt villaområde, bra för investeringar. Men finanskrisen slog till och till och med byggföretaget gav upp innan området var färdigbyggt. I ett av husen ligger en död familj: mamma, pappa och … Read more on Dagens Nyheter […]

Lastest Gammaldags Hus News - Scandinavian Windows (Webbsida), 22:32, 5 oktober 2014. Anmäl