De allra bästa

Om jag bara hade fått läsa tre vuxenböcker i år hade jag valt Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall (”Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart”), Hilary Mantels historiska roman om Thomas Cromwell, ”Wolf Hall” (på svenska, för att Jesper Högströms översättning är så lysande) och Gillian Flynns deckare ”Gone Girl”.

Och jag hade varit rätt nöjd med bokåret bara efter de tre.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart

Läste Beata Arnborgs biografi ”Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart” (Atlantis) och den var så fruktansvärt bra att jag inte kommer över den.

Jag växte upp med Kerstin Thorvalls ungdomsböcker, vi hörde henne läsa ur ”Vart ska du gå? Vet inte” på Enskede bibliotek en minnesvärd gång, hon läste svindlande fort.

Hon var så bra.

Inte bara som ungdomsboksförfattare, förstås, utan även med vuxenromaner och, självklart, hennes geniala teckningar.

Biografin är lysande. Stillsamt kronologisk, själv tyckte jag att det var rätt segt med barndomen som hon ju själv har berättat om i ”När man skjuter arbetare…”. För mig brände det till på allvar först när Kerstin Thorvall går bortom alla gränser, är otrogen, skriker och gråter och egotrippar, så hopplöst oförmögen att leva i ett äktenskap eller vara en bra mor. Hon tappar kontrollen helt.

Och så det där helt absurda: hon får hysteriska anfall och rymmer med tonårsbarnens kompisar, hon bråkar och bär sig åt, varpå hon borstar av sig alltsammans och sätter sig ner och jobbar som en helt vanlig människa. Väluppfostrad och kontrollerad.

Hon är som den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, en vettvilling som gör allt man inte får. Och det är inte spännande, inte modigt, bara outhärdligt sorgligt. Som att hennes extrema yrkesmässiga produktivitet också hade en känslomässig motsvarighet, en lika produktiv galenskap.

Ändå är det något just där, i kanten mellan galenskap och förnuft, som ingen mer än Thorvall lyckades nå. Hon lämnar mig inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!