Boken som blev liggande

Den har legat övergiven sen i höstas, Lev Grossmans ”Magikernas kung” (Pocketförlaget). Jag tyckte enormt bra om första delen, ”Magikerna”, när den kom – den var, precis som Grossman själv sa, en korsning mellan Narniaböckerna och Donna Tartts ”Den hemliga historien” (som var en HELT fantastisk läsupplevelse).

Ändå har jag av någon anledning dragit mig för att läsa andra delen. Delvis för att jag inte har lyckats nysta ihop ett bra fantasytema att göra en sida kring (mina sidor ska alltid ha nio böcker på samma tema, och ibland är det en irriterande tvångströja, även om det oftast är en rolig anledning att jämföra böcker inom en genre).

Men igårkväll, medan särbon borstade tänderna, öppnade jag ”Magikernas kung” och blev omedelbart förtjust igen. Han skriver en sån rolig blandform av fantasy och realism, Lev Grossman, med en irriterad tonårston där Quentin och hans kompisar rider runt och är kungar och drottningar av Fillory. Precis som i slutet av C S Lewis ”Häxan och lejonet”, där kung Peter och kung Edmund och drottning Susan och drottning Lucy har varit kungar och drottningar i Narnia i många år, men plötsligt kommer fram till lyktstolpen när de är ute på en jaktritt. Fast där syskonen Pevensie säger ”kärälskeliga systrar och bröder” till varandra svär Quentin och hans kompisar, är uttråkade av slottslivet och Quentin har aldrig lyckats lära sig rida särskilt bra.

Längre har jag inte kommit, men jag har gott hopp om att det blir lika bra som i första delen. Men det är något oemotståndligt med en fantasyvärld där man inte stakar sig på konstiga andra-världar-begrepp utan ramlar rakt in i sakernas mitt och börjar hänga med. Böcker är alltid en annan värld, alltid att bli någon annan. I fantasyn är det bara mer uttalat än i annan skönlitteratur.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Jultips 2013: skönlitteratur för vuxna (och lite fantasy)

Nu läser jag så inivassen mycket deckare och barnböcker så det blir inte mycket tid över till annat. Men några har det ju blivit i alla fall, och några var extremt bra.

Carol Rifka Brunt: ”Låt vargarna komma in” (Xpublishing) är en av de vackraste kärlekshistorier jag har läst, och en av de där böckerna som egentligen förlorar på att man berättar handlingen. I grunden är det bara en kärlekshistoria, om olika sorters kärlek och konsekvenserna av den. Den engelska titeln är större: ”Tell the wolves I’m home”. Om fjortonåriga June Elbus, vars älskade morbror Finn har dött i aids. Det är åttiotal och aidsskräcken är total. Finns partner får inte komma på begravningen, ”han mördade Finn” säger Junes förtvivlade mamma. Men June börjar träffa Toby ändå.

Therese Söderlind: ”Vägen mot Bålberget” (Wahlström & Widstrand) var lite extra speciell för mig, eftersom jag tillbringade min barndoms lov i Ådalen och bland annat gick upp och tittade på Häxberget, där man brände flest häxor i hela Sverige på 1600-talet, relativt sett. Berget mellan Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socken. Therese Söderlind berättar i flera tidsplan, men det centrala är 1600-talet. En glest befolkad bygd, långt mellan gårdarna, fattigdom och ensamhet. Gudfruktighet och klasskillnader. En dag kommer en utsocknes pojke, och börjar berätta historier. Otroligt fascinerande berättelse om mänskliga villfarelser i en annan tid, och Therese Söderlind berättar utan att demonisera.

Hilary Mantel: ”Wolf Hall” (Weylers). Sällan är det så befogat att nämna en översättare som här: Jesper Högströms översättning är lysande begåvad. Hilary Mantels roman om Thomas Cromwell, en man som var samtida med Henrik VIII och i högsta grad inblandad när Henrik ville skiljas från Katarina av Aragonien och påven sa nej. Hilary Mantel skriver en bubblande, närvarande prosa in i minsta detalj, det är som att kliva ner i medeltiden och känna lukten, smaken, smutsen, kylan, överdådet och fattigdomen, sjukdomarna och maktspelen.

Karl Eder: ”Gale” (Natur och Kultur), en sällsynt intelligent liten debutroman som kom redan i januari, om Daniel som tillsammans emd ytterligare en yngre man följer med ett skotskt par som besättningsmän när de ska segla över Atlanten. Ohyggligt spännande i flera plan: dels själva seglingen när det nästan omedelbart bryter ut storm, sedan blir bleke, sedan blir fasansfullt, svindlande ödsligt med kilometervis med vatten under skrovet och inte en enda annan båt i närheten. Människan övergiven i naturen. Men också det allt mer knakande samarbetet mellan de fyra på båten, det blir spännande som en deckare när de allt mer retar sig på varandra. Karl Eder trillar inte i några genrefällor, han håller stadigt kursen och berättar en långt större historia.

Stefan Spjut: ”Stallo” (Albert Bonniers förlag), en riktigt udda fantasyhistoria. Stefan Spjut har samma förmåga som Stephen King att långsamt bygga upp en trovärdig miljö så att man faktiskt accepterar de otroliga inslagen. Det handlar om stallo, som övernaturliga väsen heter på samiska, och Stefan Spjut berättar skickligt om dem utan att mer än tillfälligt beskriva själva väsendena. I stället berättar han om människors reaktioner på dem, och vad de ställer till med.

Lev Grossman: ”Magikerna” (Pocketförlaget). Man trodde ju att ämnet ”killar med magiska krafter börjar i trollkarlsskola” var tämligen uttömt, men Lev Grossman gör en rolig, svart och ironisk fantasyberättelse om Quentin Coldwater som börjar på trollkarlsskolan Brakebills. Stilen påminner till stor del om Donna Tartts i ”Den hemliga historien”, och för oss fantasynördar finns det drösvis med referenser till klassiska fantasyverk. Quentin har vuxit upp med böckerna om det magiska landet Fillory (tänk Narnia), och till slut lyckas han och hans vänner ta sig dit. Men de är ju i tonåren, så det första de gör är att kliva in på en pub.

Ia Genberg: ”Sent farväl” (Weylers) – en märklig, vacker och stilsäker roman om två kvinnor som var vänner som unga, men gradvis gled ifrån varandra. När den ena dör hastigt i en olycka börjar den andra minnas deras liv tillsammans. Gradvis framträder en förlorad värld, ungdomstiden, men också en gåta. Var det verkligen en olycka? Jo, den går att definiera som deckare om man vill, men det vore att begränsa den.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: ”Cirkeln”, ”Eld”, ”Nyckeln”

Jag är starkt emot avslutande delar i serier, de blir alltid lite snopna. Man stänger en dörr, man avslutar ett umgänge. Och nu har man ju umgåtts med Linnea, Vanessa, Minoo, Anna-Karin, Rebecka och den förskräckliga Ida rätt länge, sen ”Cirkeln” kom till påsk 2011. Nåja, med de flesta av dem åtminstone.

”Cirkeln” var en genial fantasyungdomsroman, något som jag aldrig har sett tidigare. Genuin svensk fantasy, i en sömnig liten småstad där Ondskan plötsligt var på marsch i en urtrist gymnasieskola. Sex flickor kallades att vara De Utvalda en blodröd natt, fem av dem utvecklade snabbt magiska förmågor.

Sällan har jag läst en så realistisk fantasyroman, och kanske var det just magin som var mest fängslande. Författarna knöt varje magisk egenskap till huvudpersonernas svagheter, och själv älskade jag särskilt olyckliga, ensamma Anna-Karin som bara inte kunde låta bli att använda sin magi till att bli omtyckt.

”Cirkeln” var också ett skickligt konstruerat klassdrama, som rörde sig mellan slitna lägenheter med trasiga familjer och välbyggda villor med på ytan trygga familjeliv.

I ”Eld” kom så organisationen ”Positiva Engelsfors”, en klockren samtidssatir där alla förväntades tänka positivt, satsa på sig själva och bli lyckliga. En sekulär variant av Livets Ord, en framgångsteologi utan Gud. Hur skiljer man ut de normalkorkade från de onda? Och vad kan en aningslös grupp styras till?

Det blev en bra samtidskommentar, men också en existentiell diskussion kring grupptryck och individens frihet.

Och nu då ”Nyckeln”. Författarna valde ingen enkel utväg, i stället jobbar de sig noggrant och envist igenom hela sitt uppkomna Engelsforsuniversum. Alla trådar knyts ihop utan att det för den skull är vare sig lättköpt eller för nördigt teoretiskt. Det fortsätter att vara spännande, det fortsätter att vara snårigt. Linnea och Vanessa har varit på väg mot varandra länge, men livet blir ju inte direkt lättare bara för att de inleder ett kärleksförhållande! Linnea är fortfarande en sårig, trasig person som inte tror sig om att kunna vara lycklig.

Nästan omedelbart när jag har lagt ihop boken vill jag börja om från början, läsa alla tre delarna i följd och försöka hålla bättre ordning på varje person. Alla dessa bifigurer som kommer och går, som är lite onda men ändå inte – vilka var de egentligen? Oftast brukar författare använda sig av ovidkommande personer som är lätt skissade, men här har författarna lagt sig vinn om varje enskilt människoöde. Alla har skäl för att göra det de gör, alla är mångbottnade.

Det vilar något oavslutat över Engelsforstrilogin, en känsla av att det slutade lite för tidigt. Och det är nog det allra bästa betyg böcker kan få.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Gunila Ambjörnsson in memoriam

Jag blev trots allt inte så ledsen över att Doris Lessing dog, hon var ju ändå 94 år och folk lever inte hur länge som helst.

När budet om Gunila Ambjörnssons bortgång nådde mig några timmar senare var det värre. Hon var äldre än jag trodde, inser jag, hon var född 1938. Jag såg henne som en äldre syster bara (själv är jag född 1961), men det är klart: hon gjorde ju barnteveserien ”Huset Silfvercronas gåta” redan 1973, hon måste ha varit en bra bit äldre än jag.

Några år senare läste jag Edith Nesbits ”Huset Ardens gåta” (1908) och blev arg på Gunila, hade hon INGEN egen fantasi? Ytterligare några år senare fattade jag snopet att Gunila älskade Nesbit till och med mer än jag själv gjorde, och medvetet hade gjort en kärleksfull svensk version.

Läs Gunila Ambjörnssons ungdomsdeckare ”Tigerhjärta” (2003), den utspelar sig på Gotland där Romateatern sätter upp Den Skotska Pjäsen av Shakespeare. Om man säger pjäsens namn, ”Macbeth”, så betyder det otur, viskas det i teatersällskapet. Tre tjejer spelar häxorna, de rör i sin gryta och försöker se häxiga ut, det går väl sådär. Tills osäkerheten sprider sig på teatern, rykten florerar och konstiga saker händer.

Den är fin: Gunila Ambjörnsson syr ihop spökhistorierna med mänsklig illvilja, man blir vettskrämd för skuggorna i Roma klosterruin men inser vartefter att det farligaste är riktiga människor.

Gunila Ambjörnssons sista bok blev ”Från de inställda rymningarnas tid”, jag blev alldeles lycklig av den medan Carina Burman skrev en betydligt sakligare kritik i Svenska Dagbladet. Jodå, den har högvis med brister. Ändå undrar jag om det inte är Gunila Ambjörnssons vackraste roman, som handlar om den brittiska barnboksförfattaren Edith Nesbits liv runt förra sekelskiftet utanför London. Det blev en värkande berättelse om alla fel man begår i sina försök att vara fri, om allt som inte går att ångra och allt som trots allt blev vackert.

Vissa böcker kan ha den där kvaliteten av att inte riktigt vara färdiga: de lämnar glipor åt läsaren att fylla i själv, man kommer på sig själv med att argumentera emot och diskutera med författaren medan man läser. Visst kan man säga att det är en brist, men ”Från de inställda rymningarnas tid” var egendomligt stark.

Gunila och jag fikade en gång för längesedan, jag minns inte varför, jag intervjuade henne förmodligen. Det var lite märkligt, som det alltid är när man träffar någon man egentligen inte känner, och inser att man delar så stor del av sin längtan och fantasi. Vi hade nog kunnat bli vänner, fast det gick ju inte, jag var tvungen att hålla mig på avstånd för att kunna skriva om hennes böcker.

Och nu är det försent. Fast hennes böcker, filmer och teveserier finns ju kvar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: Ursula LeGuins ”Mörkrets vänstra hand”

Den har följt mig i ett trettiotal år, denna fantasyklassiker från 1969 om Sändebudet Genly Ai som kommer till planeten Gethen. Där råder vad vi skulle kalla en evig vinter, och invånarna är alla hermafroditer: ett samhälle utan könsroller.

Men LeGuin är så mycket mer än en genusdebattör. På Gethen finns två religioner, Handdara och Yomeshta. Genly lär sig mest om Handdarà, särskilt för att där finns Förutsägare. Fantastiskt, vilka möjligheter! tänker Genly, och Vävaren Faxe svarar vänligt att det man lär sig är att svaren inte behövs. Genly blir ett vapen i ett politiskt maktspel och tvingas fly över Isen med en politiker, Estraven, som hamnat i onåd.

Det är en roman om individ och samhälle, om vänskap över alla gränser, om religion och filosofi och politik. Men av de böcker jag tar fram när jag är lite deppig är det här en av de viktigaste, den får mig alltid att må bättre.

LeGuin själv definierar sig som taoist. Det var mycket nära att hon fick mig att konvertera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Fascinerande bok av Ursula Le Guin om ett sändebud som kommer till en värld där människorna är androgyna.Den beskriver en karg planet med mest vinter men också hur vänskapen utvecklas två till synes så olika personer. Läs den!

Iréne Eklöf, 21:43, 4 september 2014. Anmäl

Pocket: Lev Grossmans ”Magikerna” (Pocketförlaget)

Ja det är ingenting för barn, denna historia om en amerikansk kille som hamnar på en trollkarlsskola och lär sig magi. Snarare nånting för vuxna som saknar sin barndomsmagi, den där förtrollade världen där allt var lite mer spännande.

Quentin Coldwater är en ruggigt deppig tonåring, livet är platt, det var roligare när han var barn och läste de underbara böckerna om barnen som reste till en annan värld, till landet Fillory. Men så glider han själv in i en magisk värld och börjar på trollkarlsskolan Brakebills. Det visar sig vara rätt jobbigt, han sliter som tusan med att lära sig saker och är alltid orolig att inte riktigt räcka till. Han hittar vänner, de blir ett tättvävt kompisgäng av individualister, super sig fulla och knarkar, bedrar varandra och gör varandra illa.

Till slut kommer de också till Fillory, som inte heller är som det var när de var barn. De går in på en pub och möter en talande björn, men björnen är full och Fillory är farligare än det verkade i barnböckerna.

Lev Grossman är välformulerad, med en egen ton av melankolisk sarkasm. Det är lite som om Donna Tartt hade skrivit ”Den hemliga historien” med Narniainriktning, om nu det går att tänka sig. Och med samma typ av energisk fantasi som T H White hade i ”Svärdet i stenen” (som man ska läsa, om man inte har gjort det tidigare)(det är en kung Arthurhistoria, eller snarare, det är THE kung Arthurhistoria, ingen har skrivit bättre om honom).

Givetvis blir det en trilogi, så fortsättningen, ”Magikernas kung”, kommer på svenska den femtonde november. (Då kommer även sista delen i Engelsforstrilogin som började med ”Cirkeln” och fortsatte med ”Eld”. Ett bra fantasydatum, uppenbarligen.)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!