Doris Lessing in memoriam

Doris Lessing (1919-2013) är en av de viktigaste författarna i mitt liv. Jag hade läst henne länge för att jag tyckte om henne, men när jag började på universitetet tog det fart på allvar. Jag skrev (en rätt ointressant) B-uppsats i engelska om hennes ”Den femte sanningen” (”The Golden Notebook”, 1961), älskade hennes ”Sommaren före mörkret” (”The Summer Before the Dark”, 1973) och studentkamraten Mats höll mig vaken på oändligt långsamma morgonseminarier genom att börja härma katthunden i ”En överlevandes minnen” (”The Memoirs of a Survivor”, 1974), så att jag började skratta.

Det är något med Doris Lessings iakttagelsförmåga som skär rakt igenom all förvirring och alla omskrivningar. Hon beskriver klasskillnaderna mellan den globala biståndsarbetarklassen och dem de försöker hjälpa så att det blir outhärdligt glasklart. Hon berättar om åldrande, om sociala skillnader, om skillnader mellan kvinnor och män. Sakligt berättar hon om sin tid som kommunist, om maktspelen inom kommunistpartiet och om aningslösheten hos de västeuropeiska kommunisterna som inte begrep vad som hände i Sovjet.

Hon sparar inte sig själv, konstaterar bara att hon inte förstod. Sen skrev hon ”The Good Terrorist” 1985 om en lika aningslös kvinna som dras med i ett händelseförlopp.

Jag hängde inte med när hon skrev sina science fictionböcker. Vi var många som inte gjorde det. Men jag har sparat dem så att jag ska kunna läsa om dem igen och förhoppningsvis förstå dem bättre nästa gång. ”Instruktion för nedstigning i helvetet” (”Briefing for a Descent into Hell”, 1971) var ju genial.

Doris Lessing var ett geni, vilket ytterst få är. Och hon var ju 94 år nu, så hon hade rätt att dö. Jag önskar henne inte att vila i frid, det tror jag inte att hon hade gillat. Jag önskar henne ett himmelrike där hon orkar fortsätta arbeta, oförtröttligt. När jag kommer till Det Stora Biblioteket Ovan Där hoppas jag att jag hittar en ännu längre hylla med Doris Lessingböcker än den jag själv har.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: Ursula LeGuins ”Mörkrets vänstra hand”

Den har följt mig i ett trettiotal år, denna fantasyklassiker från 1969 om Sändebudet Genly Ai som kommer till planeten Gethen. Där råder vad vi skulle kalla en evig vinter, och invånarna är alla hermafroditer: ett samhälle utan könsroller.

Men LeGuin är så mycket mer än en genusdebattör. På Gethen finns två religioner, Handdara och Yomeshta. Genly lär sig mest om Handdarà, särskilt för att där finns Förutsägare. Fantastiskt, vilka möjligheter! tänker Genly, och Vävaren Faxe svarar vänligt att det man lär sig är att svaren inte behövs. Genly blir ett vapen i ett politiskt maktspel och tvingas fly över Isen med en politiker, Estraven, som hamnat i onåd.

Det är en roman om individ och samhälle, om vänskap över alla gränser, om religion och filosofi och politik. Men av de böcker jag tar fram när jag är lite deppig är det här en av de viktigaste, den får mig alltid att må bättre.

LeGuin själv definierar sig som taoist. Det var mycket nära att hon fick mig att konvertera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Fascinerande bok av Ursula Le Guin om ett sändebud som kommer till en värld där människorna är androgyna.Den beskriver en karg planet med mest vinter men också hur vänskapen utvecklas två till synes så olika personer. Läs den!

Iréne Eklöf, 21:43, 4 september 2014. Anmäl

Min bokhylla: ”Tystnadens gåta” av Steve Hamilton

Min favorit bland förra årets (2012) översatta deckare var Steve Hamiltons ”Tystnadens gåta” (övers. Boel Unnerstad, förlag Ekholm & Tegebjer). Den är bland det fiffigaste jag har läst, med en skickligt flätad intrig med flera olika trådar som löper om varandra, försvinner i bakgrunden ett tag och sedan återkommer när man minst anar det.

I centrum: Mike. Knäpptyst efter en olycka, oförmögen att säga ett ord sedan dess. Uppvuxen i utkanten av samhället, och sen kom det där lovet när han började fundera på hur lås fungerade. Och försökte öppna dem. Och försökte igen, och igen, och igen. Och plötsligt kunde.

Steve Hamilton skriver så väl att man efter ett tag tror sig kunna öppna lås själv, man förstår i alla fall principen (det gör man inte alls, påpekar författaren, han lär inte ut någon verklig metod). Framför allt kan Steve Hamilton beskriva tjusningen i att sakta, sakta leta sig fram till det där läget där låset kan öppnas. Det är mycket långt från stressade tevedeckare som viftar lite med några ståltrådar: Mike ägnar sig åt en skön konst (och mycket riktigt heter boken ”The Lock Artist” i original).

Nu är ju karriären begränsad för någon som kan öppna lås, så Mike blir brottsling. Han är den där experten som vanliga skurkar kallar in, och han är dessutom en extra bra expert eftersom han inte kan prata. Och han är ju så himla bra på att öppna lås också, så alla vill ha honom. Till detta ändamål har han fyra mobiltelefoner, graderade efter brottshierarkin. På en av dem måste han alltid svara (det vill säga lyssna), då är det maffian som ringer. De har honom i sina klor.

Själva brotten är bara en del av boken, men det blir förstås några riktigt spännande kupper och Mikes registrerar tyst olika brottslingars ibland väldigt bristande kompetens.

Men i grunden är det en utvecklingsroman, en sinnrik mekanism där läsaren är med och lirkar upp Mikes inlåsta hemligheter. Mike lever en ordnad tillvaro med sin tystnad och sin brottsliga förmåga, tills han träffar Amelia och får en anledning att försöka prata. För att kunna berätta för henne om sitt liv börjar han rita en serie. Vad hände egentligen, den där dagen när han blev stum?

Den är en av de intressantaste deckarna jag har läst, skyhögt över de flesta trötta mordutredningarna. Missa den inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: Agatha Christies ”Miss Marples sista fall”

Om jag minns rätt så skrev Agatha Christie såväl ”Miss Marples sista fall” som den sista boken om Hercule Poirot, ”Ridå”, ganska tidigt. Sen låste hon in dem någonstans till dess att det var dags.

Hon var rätt ojämn, Agatha Christie. En del av hennes böcker är sorgligt försumbara, andra är små deckarmästerverk. När jag läser om dem upptäcker jag alltid att jag har byggt en stor del av min livsfilosofi på henne. Det låter ju oändligt platt, men jag misstänker att man kan bygga sin livsfilosofi på Ronald McDonald och få ut något ganska bra – tolkningen blir så ofta större än verket.

Just ”Miss Marples sista fall” fortsätter att vara min absoluta favorit av Agatha Christies böcker. Jag har en faiblesse för spökhistorier, och det är fruktansvärt läskigt när den unga kvinnan upptäcker att hon vet saker hon inte borde veta om huset hon just har köpt i södra England. Hon börjar renovera (långt från dagens renoveringsångest: här är alla hantverkare extremt kompetenta och gör precis det de ska, plus att de är gamla farbröder med stor erfarenhet och goda historier att berätta) och hantverkaren meddelar gång på gång att det här blir fint, det blir som det var förr.

Sen kommer det en riktigt otäck scen, den unga kvinnan tror att hon håller på att bli galen och vips blir miss Marple inkopplad. Det begicks nog ett mord i huset, för länge sedan. Kvinnans man (som har varit upptagen i arbetet) kommer och tar entusiastiskt itu med den gamla gåtan, och miss Marple är förstås behjälplig.

Jag kommer på mig själv med att använda mig av hennes metoder gång på gång, i dagliga livet. I ”Miss Marples sista fall” rusar det unga paret i väg och talar med alla möjliga som var med förr, och bildar sig snabbt en uppfattning. Miss Marple betraktar dem bekymrat. Varför? Ni litar för mycket på vad folk säger, påpekar hon.

Hur många gånger har jag läst den här boken? Ett otal. Det är omåttligt roligt att läsa om den och se hur Christie elegant berättar historien så att även läsaren rycks med, ja, så här måste det vara, nog var det så det gick till… och efteråt upptäcker man hur mycket som berodde på att en enda person påstod det.

Jag använder det där ifrågasättandet till vardags numera, som en välbeprövad analysmetod. Vad baserar jag mina antaganden på? Varför tycker jag det jag tycker? Skrämmande ofta upptäcker jag att en enda, som jag uppfattar som trovärdig, har påstått något. Till och med i min egen bransch, den journalistik där utövarna påstår sig granska skeenden kritiskt.

Lilla miss Marple. Hon borde vara obligatorisk läsning för alla som tror sig vara rationella och ifrågasättande. Vi människor är otäckt lättledda (man kan också läsa Gillian Flynns ”Gone girl”, på svenska 2013, som mycket handlar om just detta).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Min bokhylla: Harper Lees ”To kill a mockingbird”

En av de första böcker som jag läste så ofta att jag nästan kan den utantill, fortfarande, var Harper Lees berömda ”To kill a mockingbird”. Eller ”Dödssynden”, som den heter i den svenska översättningen, och i mammas gamla tummade Delfinpocket.

Jag tog den ur mammas bokhylla eftersom jag var på jakt efter spännande vuxenböcker, helst något med sex i. Jag hade inte kommit i puberteten än men var nyfiken, och ”Dödssynden” var en titel som ingav hopp.

Den var förbryllande rolig, spännande och blev en livslång kärlek. Jagberättaren Scout Finch var nio år och sprang barfota i dammet på gatorna i sydstatshålan Maycomb, Alabama. Hon lekte mest med sin storebror Jem, de bodde ensamma med sin pappa, änklingen Atticus Finch och hade kokerskan Calpurnia som lagade mat och lärde Scout att läsa och skriva vid sidan om för att hon inte skulle vara jobbig.

”Dödssynden” är en lysande roman, men när jag var barn var den bara en ovanligt lättläst och spännande historia. Scout klådde upp kusinen Francis som kallade Atticus ”niggerälskare”: ”Den gången spräckte jag knogen intill benet mot hans framtänder”, konstaterade hon lakoniskt. Atticus försvarar Tom Robinson som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna. Scout vet inte ens vad våldtäkt är, men stämningen i Maycomb blir allt mer otrevlig för henne och Jem. Till slut lyckas både Jem, Scout och kompisen Dill ta sig in på rättegången mot Tom Robinson, och Scout berättar detaljerat om alla vittnesmål.

Vissa böcker formar en för livet. ”Dödssynden” är en sån bok, kanske inte just för den skakande skildringen av sydstatsrasismen – den var bara en av barndomens grundläggande orättvisor för mig, lika fantasieggande och orealistisk som ”Greven av Montecristo”. Snarare är det alla de där människorna som Harper Lee berättar om, små enkla människoöden i den lilla staden. Miss Maude, mrs Dubose, den otäcke Bob Ewell, lille Chuck Little som ”var ännu en medlem av befolkningen som inte visste var han skulle få nästa mål mat ifrån, men han var den födde gentlemannen”. Chuck Little var bara med i några meningar, men jag var olyckligt kär i honom i flera månader.

När jag upptäckte att boken var en klassiker blev jag nästan arg. Den är min, och ingen ska sätta nån tråkig klassikerstämpel på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!